Historisk SD-konferens i Mölnlycke: Sverigedemokraterna – kulturpartiet!

SD Södertäljes representanter vid kulturkonferensen i Mölnlycke.

Sverigedemokraterna skall bli ”kulturpartiet”. Det var ingångsvärdet för den historiska konferens för kulturpolitiker som helgen 20-21 maj 2017 arrangerades i Mölnlycke kulturhus strax utanför Göteborg av SD-distriktet Västra Götaland.

Det kändes hedrande att, som mångårig kommunal kulturpolitiker och ledamot i kultur- och fritidsnämnden i Södertälje, bli inbjuden till ovannämnda evenemang. Extra trevligt var det givetvis att få representera Kringelstaden tillsammans med min ersättare i kultur- och fritidsnämnden – som också råkar vara partiets gruppledare i fullmäktige – Beata Kuniewicz.

SD som kulturpartiet par preference. Det låter något, det, särskilt med tanke på att SDs partiledare Jimmie Åkesson nyligen officiellt deklarerat som sin föresats att SD måtte bli bekant som ”vårdpartiet”. http://www.di.se/nyheter/akesson-sd-ska-bli-vardpartiet/

Sverigedemokraterna torde dessutom sedan många år tillbaka vara väl etablerat som ”det invandringskritiska partiet” och även som ”försvarspartiet” och ”kasta bovarna i finkan”-partiet. Men det är väl inget som säger att vårt parti inte också kan bli känt som kulturpartiet!

På bilden syns från vänster konferensledarna Angelika Bengtsson, Aron Emilsson, Karl Efraimsson och Sara-Lena Bjälkö. Foto: Tommy Hansson

Om den sverigedemokratiska inställningen till den svenska kulturen kan man läsa följande i riksdagsmotionen 2016/17:2212 av Aron Emilsson, Angelika Bengtsson, Cassandra Sundin och Sara-Lena Bjälkö:

För Sverigedemokraterna spelar kulturen en central roll i livet, politiken och samhällsbygget. Vi eftersträvar en bred och livskraftig svensk kulturpolitik där barns, äldres och funktionsnedsattas rätt till kultur särskilt beaktas. För oss är det självklart att vi i Sverige har ett unikt och värdefullt kulturellt arv som är värt att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen har hållit oss samman och utgjort grunden för framväxten av det demokratiska, fredliga och solidariska välfärdssamhället. Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en angelägen uppgift för alla oss som vill befrämja en positiv samhällsutveckling. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/utgiftsomrade-17-kultur-medier-trossamfund-och_H4022212

Uppgiften att bevara och förstärka vårt svenska kulturarv är desto mer angelägen som den rödgröna regeringen med kulturminister Alice Bah Kuhnke som sponsor står i begrepp att lägga en så kallad kulturarvsproposition med beteckningen 2016/17:116 ”för ett Sverige som håller ihop”.

Vad är kulturarv? Några hållpunkter. Foto: Tommy Hansson

Bakom denna till synes vällovliga målsättning döljer sig dock en tämligen sinister verklighet: enligt uppgifter som presenterades av Aron Emilsson på konferensen i Mölnlycke lyser allt som kan tolkas som stöd för ett specifikt svenskt kulturarv på nationell grund med sin frånvaro i den kommande propositionen, den första i sitt slag på cirka 40 år. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/kulturarvspolitik-for-ett-sverige-som-haller-ihop/

Noga taget är det inte så litet förvånande att en proposition av detta slag, som framför allt bejakar det mångkulturalistiska samhället, kommer först nu. Det var i proposition 1975:26, antagen av en enhällig riksdag, som regeringen Olof Palme (S) lade grunden för den rådande mångkulturen.

Proposition 1975:26 följdes sedan upp av flera regerings- och riksdagsbeslut som cementerade mångkulturalismen som överordnad svensk(fientlig) samhällsideologi. Läs om den utvecklingen här: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Några av konferensdeltagarna samlade i Mölnlycke kulturhus. Foto: Tommy Hansson

De omkring 60-talet deltagarna i den historiska SD-konferensen i Mölnlycke indelades i sex arbetsgrupper, där jag hade förmånen att ingå i den av Aron Emilsson ledda gruppen ”Kulturarv/-miljö och arkiv (landsting + kommun)”. Min Södertälje-kollega Beata deltog i gruppen ”Idrott, friluftsliv och civilsamhälle inklusive föreningsliv (kommun)”.

Den övergripande fråga kulturarvsgruppen hade att ta ställning till var hur partiets politik avseende nationella kulturarvsfrågor bäst skall överföras till kommun- och landstingsnivå.

Litet smickrad blev jag ju över att SD Stockholms läns distriktsordförande Per Carlberg, som exempel på hur man kan agera för att stärka kulturarvet i en kommun, i sin redovisning av gruppens arbete tog upp min KF-motion från 2013 om att uppkalla en offentlig plats eller gata till minne av Södertäljes förste för ämbetet utbildade borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624), vilken led martyrdöden för sin katolska tro.

Motionen bifölls, så numera är parken utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje namnändrad från Kanalparken till Zacharias Anthelius park. https://sodertalje.sd.se/wp-content/uploads/sites/55/2013/10/Uppkalla-gata-eller-offentlig-plats-till-Zacharias-Anthelius-minne1.pdf

SDs kulturpolitiske talesman Aron Emilsson ledde kulturarvsgruppen. Foto: Tommy Hansson

Vi i SD Södertälje har vidare, för att nämna några ytterligare exempel på motioner till fullmäktige samt förslag i våra budgetmotioner, föreslagit kommunen att inrätta en kommunal kulturarvsfond, att genomföra en kulturminnesinventering, att stärka Torekällbergets ekonomiska resurser samt att dra in anslaget till den vänsterradikala Oktoberteatern.

Per Carlberg tog på konferensen upp den inte helt oväsentliga frågan, hur vi sverigedemokrater skall hantera den skepsis till kulturen som på sina håll säkerligen finns i vårt parti. Vilket inte är särdeles märkligt, då 68-vänstern sedan vid pass ett halvt sekel tillbaka inmutat kulturen som sin egendom.

Det finns väl inget enkelt svar på hur detta mera exakt skall kunna åvägabringas, men en god början är att ta fasta på Aron Emilssons uppmaning att göra SD känt som ”kulturpartiet” och då med en samlande nationell kultur i åtanke.

Jag menar nog att vi i SD Södertälje/Nykvarn faktiskt gjort en hel del för att främja den målsättningen!

En bild hämtad från Zacharias Anthelius park pryder omslaget till SD Södertäljes budgetförslag 2016. Foto: Tommy Hansson

Vid kulturkonferensen i Mölnlycke dryftades en hel radda andra tankar och synpunkter som jag av utrymmesskäl valt att avstå från att redovisa här, men en tanke som framfördes av Sven Bager från SD Flen var att stödja redovisningen av vår intressanta motorhistoria. Även vår rikhaltiga industrihistoria bör bevaras och tillvaratas, för att ta ett annat exempel

När jag och Beata satte oss på (det kraftigt försenade) SJ-tåget tillbaka till Södertälje hade vi en uppsjö av nya intryck och bekantskaper i bagaget. Vi tackar distrikt Västra Götaland samt riksdagspolitikerna Aron Emilsson, Angelika Bengtsson och Sara-Lena Bjälkö samt politiske sekreteraren Karl Efraimsson för deras benägna insatser under konferensen!

Löfven, Socialdemokraternas steriliseringspolitik och stöd till nazistinfluerade Fatah

Hakkorsflaggan hissad på Bromma flygplats 1936, då Per Albin Hansson (S) var svensk statsminister.

Stefan Löfven fortsätter att utkolportera  lögnaktigt propagandistiska omdömen om Sverigedemokraterna (SD).

I en intervju i Dagens Nyheter nyligen påstod statsministern således följande om SDs partiledare Jimmie Åkesson: ”Han gick in i Sverigedemokraterna när de fortfarande hade hakkorsflaggor på sina möten. Det valet gjorde han /…/ Det är i grunden ett rasistiskt parti med nazistiska rötter också. Det är bara så.”

Åkesson blev inte svaret skyldig utan påpekade, att han inte kan minnas några nazistflaggor vid partimöten. Detta av den enkla orsaken att några sådana aldrig förekommit. En bild man ser då och då i Expo och skandalpressen visar en SD-medlem i Höör i Skåne, Tina Hallgren-Bengtsson, som är iklädd något slags uniform. I bakgrunden syns en svensk samt en svastikaförsedd flagga. Att bilden tagits i samband med ett ”SD-möte” tror jag inte ens SD-ätarna hävdar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/aftonbladetgranskar/article12482492.ab

Jimmie Åkessons svar till Löfven och den sistnämndes SD-fientliga uttalanden framgår via denna DN-länk: http://www.dn.se/nyheter/politik/akessons-svar-till-lofven-det-ar-ren-logn/

Inte heller stämmer det att SD har ”nazistiska” eller ”rasistiska” rötter. När partiet såg dagens ljus 1988 fanns bland grundarna personer  från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Inget av de båda förstnämnda partierna var nazistiskt eller rasistiskt utan kan väl lämpligast beskrivas som invandrings- och skattekritiska missnöjespartier. BSS var inget parti alls utan en invandringskritisk aktionsgrupp utan någon särskild politisk ideologi.

Alfred Petrén (S) motionerade om att inrätta Rasbiologiska institutet i Uppsala.

Ett fåtal av SD-pionjärerna hade onekligen ett mindre rumsrent förflutet, däribland uppenbarligen Tina Hallgren-Bengtsson. Men att få det till att partiets rötter skulle vara ”nazistiska” eller ”rasistiska” är direkt lögnaktigt, såvida man inte hyser den oseriösa uppfattningen att varje form av invandringskritik är rasistisk. Under alla omständigheter så var det 28 år sedan Sverigedemokraterna bildades vid ett möte i Stockholm.

Det brukar ofta som ”bevis” för SDs tidiga så kallade nazism påtalas att partiets förste ledare, Anders Klarström, hade ett förflutet i det uttalat nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Detta stämmer i och för sig, men det är lika sant att sossetoppar såsom Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog var aktiva i det kommunistiska revolutionspartiet KFML (SKP) innan de anslöt sig till S. Det gör naturligtvis inte det senare partiet kommunistiskt.

Det bör om Klarström dessutom nämnas att han efter SD-tiden bytte efternamn och gick med i – taram-taram-taram-taram – Socialdemokraterna! Man kan undra vad Löfven tycker om det. Vilket inte hindrar att han långt senare dök upp som gäst på en julfest hos SD Västra Götaland. Men det kan man väl unna till och med en socialdemokrat som Klarström? http://nyheteridag.se/har-ar-anders-klarstrom-pa-sd-fest-skapar-ny-konflikt-i-partiet/

Att Sverigedemokraterna  sedan dess förändrats i grunden så att rasism och nazism numera leder till uteslutning  i enlighet med partiets omskrivna ”nolltolerans” mot extremism borde rimligen vara ägnat att glädja Stefan Löfven, eller?! Att han fortsätter tjafsa om påhittade förhållanden i SDs forntid är bara pinsamt. Löfven, liksom andra etablissemangspolitiker, har jämväl börjat köra med uttrycket att SD ”är inte ett parti som alla andra”, och det är givetvis avsett i negativ mening när det kommer från det hållet.

Själv föredrar jag att ta det som en komplimang, ty SD ÄR knappast ett parti som alla andra. Vårt parti är unikt så tillvida som det åtskilliga år före alla andra identifierade de verkliga samhällsproblemen: mångkulturalism, massinvandring och flyktingromantik, ledande till en förödande polarisering och segregering samt ett hårt tryck på de samlade samhällsresurserna; skenande kriminalisering inför vilken polismakten står i stort sett maktlös; militär avrustning som lämnar landet vidöppet för presumtiva fiender; en fortgående islamisering som gör oss sårbara för terroraktioner; en ständig försämring av våra äldres villkor. Med mera, med mera.

Något egendomligt ter det sig därtill att svepande och falska anklagelser kommer från just Socialdemokraterna, ett parti som inte precis har någon demokratiskt otadlig historia. 1922 grundades, efter en riksdagsmotion som undertecknats av bland andra socialdemokraten Alfred Petrén, Rasbiologiska institutet i Uppsala.  Under åren 1934 till 1976 genomfördes i institutets hägn 63 000 steriliseringar, det största antalet i något land bortsett från Nazityskland.https://petterssonsblogg.se/2014/01/15/atta-socialdemokratiska-regeringar-godkande-63-000-steriliseringar-pa-rasbiologiska-institutet/

Socialdemokraterna bedrev fortfarande steriliseringspolitik när den unge Stefan Löfven gick med i partiet 1970.

Dessa steriliseringar godkändes av åtta socialdemokratiska regeringar med statsministrarna Per Albin Hansson och Tage Erlander som pådrivande. Steriliseringarna fortsatte även under Olof Palmes tid som statsminister under åren 1969-76. Institutet ändrade 1958 namn till Institutionen för medicinsk genetik och kom då att sortera under Uppsala universitet. Bland individer som blev föremål för sterilisering fanns homosexuella; homosexualitet var straffbart i Sverige till 1944 och betraktades som en sjukdom fram till 1979.

En intressant sakupplysning är att Stefan Löfven, förmodligen landets genom tiderna mest inkompetente statsminister och vars morfar var tvättäkta nazist, blev medlem i Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) vid 13 års ålder 1970. Det är alltså med allt fog Jimmie Åkesson om Löfven påpekar:

Själv engagerade han sig i Socialdemokraterna när man fortfarande ägnade sig åt att tvångssterilisera människor och betraktade homosexualitet som en sjukdom. Det säger dock väldigt lite om det parti han leder i dag.

Betydligt allvarligare i nuläget är det då att S-partiet med den drucknes envishet fortsätter att hålla det blodbesudlade partiet al-Fatah, som uppbär den så kallade Palestinska myndigheten, under armarna. Vid en socialdemokratisk kongress för några år sedan benämnde Löfven  Fatah som ”vårt kära systerparti”, och i samband med att Sverige erkände ”Palestina” diplomatiskt strax efter valet 2014 utlovade han till Fatah-ledaren Mahmoud Abbas svenskt bistånd i storleksordningen 1,5 miljarder kronor.

Nazistflaggan vajar stolt utanför en moské i ”Palestina”.

Detta till ett parti som egentligen har en enda punkt på sitt program – att utplåna den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati vilken sosseriet av någon anledning skyr som pesten. De svenska biståndspengarna går bland annat till att betala ut frikostiga ”löner” till mördare och terrorister i israeliska fängelser, personer vilka regelmässigt av Fatah hyllas som hjältar när de frisläpps. Mer om S-partiets ”Palestina”-preferenser här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/01/nagra-synpunkter-pa-kippavandringar/

Till skillnad från Sverigedemokraterna HAR desslikes Fatah nazistiska rötter. Palestina-arabismens förste talesman, Jerusalems stormufti Hajj Amin al-Husseini (1895/97-1975), ledde redan på 1920-talet pogromer i Jerusalem och deltog 1941 i ett misslyckat nazistiskt kuppförsök i Irak. Han tillbringade resten av krigsåren som Hitlers gäst i Berlin och rekommenderade Führern att lösa”judeproblemet” genom utrotning. Stormuftin fortsatte att föra palestinaarabernas talan till 1962, då han efterträddes av sin yngre släkting Yassir Arafat (1929-2004) som 1958 hade grundat al-Fatah. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Detta parti fick för övrigt sin första undervisning i irreguljär krigföring av den legendariske nazikoryfén Otto Skorzeny (1910-75), som var Hitlers specielle favorit sedan han deltagit i den djärva fritagningen av den avsatte fascistiske diktatorn Benito Mussolini i Italien 1944. I krigets slutskede ledde Skorzeny nazityska gerillagrupperingar kallade Werwolf i ett desperat försök att vända krigslyckan till Tysklands fördel, erfarenheter han alltså senare delade med sig av till Fatah-krigarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Löfven trivs uppenbart bredvid naziinfluerade Mahmoud Abbas.

Det går alltså en röd tråd från den rabiate antisemiten al-Husseini via Yassir Arafat till dagens Fatah-ledare, Löfven-vännen Mahmoud Abbas. Det kan nämnas att den senare på sistone har utsatts för hård kritik från länder i den arabiska omvärlden, som menar att Abbas genom sin omedgörlighet är oförmögen att skapa bättre förhållanden för sitt folk. Abbas har svarat genom att be länderna i fråga – Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten –  ”dra åt helvete”. https://www.gatestoneinstitute.org/9023/abbas-arab-states

Skönt då för Abbas att han alltid är välkommen att gråta ut hos Stefan Löfven.