Alternativ för Sverige – eller Alternativ för Sparkade?

Den officiella bilden av Alternativ för Sverige. Foto: AfS

En numera tyvärr avliden vän och partikamrat hade en käpphäst: företeelser som Nationaldemokraterna (om någon nu minns dem), Svenskarnas parti och Nordiska motståndsrörelsen fyller en viktig funktion i svensk politik, nämligen den att vara avstjälpningsplats för folk som av olika anledningar inte platsar i Sverigedemokraterna (SD).

Det ligger enligt min mening mycket i det. Till ovanstående tre namn kan nu också läggas Alternativ för Sparkade, förlåt Alternativ för Sverige (AfS). Ett gäng som Svenska Dagbladet på ledarplats träffande nog kallat Bunkeralternativ för Sverige. Formuleringen sattes på pränt sedan SDs förre partiledare, Mikael Jansson, presenterats som riksdagskandidat för AfS och syftar på Janssons hemmahörighet i SDs så kallade bunkerfalang. https://www.svd.se/bunkeralternativ-for-sverige

Alternativ för Sverige kan på flera sätt liknas vid just en bunker, det vill säga ett underjordiskt skyddsrum där det tas betäckning från den hotfulla världen ovanför. Det nystartade partiet leds av den snart 31-årige Gustav Kasselstrand, som tidigare var förbundsordförande för SDs dåvarande ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom (SDU) och även politisk sekreterare i riksdagen. Kasselstrand anses vara en hyggligt bra talare men handikappas av att han aldrig valts till något politiskt ämbete.

Gustav Kasselstrand (till höger) och Eric Myrin flankerar Ingrid Hult i samband med ett valmöte i Södertälje den 3 september 2014. Ingen av dessa är kvar i SD. Foto: Tommy Hansson

Kasselstrand, uppvuxen i Valdemarsvik i Östergötland, toppar AfSs riksdagslista om 50 namn. Andranamn på listan är, föga oväntat, Kasselstrands ständige vapendragare från SDU-tiden, William Hahne, vilken tituleras ”militär”. Kandidatlistan domineras av namn från Stockholms- och Göteborgs-regionerna och innehåller ett antal militärer och jurister samt någon läkare och finansanalytiker. Även en före detta TV4-medarbetare märks bland de förhoppningsfulla. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alternativ_f%C3%B6r_Sverige

Alternativ för Sverige är ett ideologiskt mer stelbent alternativ än Sverigedemokraterna. Att döma av partiets utspel så här långt tycks det hemfallet åt verklighetsfrämmande idéer om att det, bara partiet kommer in i riksdagen, kommer det vara möjligt att utvisa ”minst 100 000” illegala invandrare. Exakt hur ett litet parti ensamt skall kunna genomföra detta anges inte.

En annan av AfSs målsättningar är att ”göra Sverige självförsörjande”, vilket partiet har gemensamt med Enwer Hoxhas rigigida diktatur i det kommunistiska Albanien – givetvis helt verklighetsfrånvänt: inget land kan existera i ett vakuum. Det skall tilläggas att Kasselstrand och sykofanterna kring honom i likhet med så många andra inom extremhögern synes vurma för Putin och dennes ryska maffiastat. När USAs president Barack Obama besökte Sverige i september 2013 twittrade Kasselstrand sålunda följande: ”Jag välkomnar hellre Vladimir Putin än Barack Obama till Sveriges huvudstad.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Kasselstrand

William Hahne i krogbråk på Island 2010. Skärmdump: Expressen

Jag beskrev i en bloggtext från 2015 SDs uteslutning av Kasselstrand och Hahne – som jag kallade den ”dynamiska duon” – som ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp om SD skulle kunna bevara sin identitet som ett anständigt konservativt/nationalistiskt parti. Det är ett omdöme jag står fast vid. Utan SDs modererande inflytande kan Kasselstrands och Hahnes gäng ta ut svängarna bäst de behagar, vilket tveklöst är bäst för båda parter. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/29/uteslutningen-av-den-dynamiska-duon-ett-nodvandigt-kirurgiskt-ingrepp/

Kasselstrand och Hahne stötte jag på första gången när jag jobbade ett halvår före valet 2010 på SDs dåvarande rikskansli på Södermalm i Stockholm, även känt som Bunkern (det låg i en källarlokal i anslutning till ett parkeringsgarage). Vill minnas att de på den tiden allmänt betraktades som ett par välartade och lovande ynglingar.

Kort tid efter valet fick jag emellertid klart för mig att unge Hahne nog inte var någon man gärna ville se som representant för Sverigedemokraterna – han ställde till stor skandal i anslutning till ett möte med Nordiska rådet i Reykjavik på Island, då han i uppenbart överförfriskat tillstånd råkade i våldsamt handgemäng med en bartender på en krog. Jag påpekade Hahnes olämpliga uppträdande vid tillfället i fråga men fick rådet att ligga lågt med kritiken, eftersom Hahne och det övriga SDU-gänget ansågs ha partiledningens välsignelse. https://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Krogslagsmål var dock inget som vid denna tid kvalificerade för uteslutning ur SD eller SDU. När Gustav Kasselstrand och William Hahne emellertid den 7 november 2011 fick in en debattartikel i Aftonbladet där man pläderade för att det Israel-vänliga SD skulle erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning, hade den dynamiska duon verkligen skitit i det så kallade blå skåpet. https://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Gustav Kasselstrand och William Hahne slog som högsta SDU-representanter ett slag för den socialdemokratiska ”Palestina”-politiken 2011. På bilden statsminister Stefan Löfven och Palestinska myndighetens ”president” Mahmout Abbas. Foto: Regeringskansliet

Under rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”, där författarna talade för hela SDU, skrev Kasselstrand och Hahne bland annat: ”Vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter.” Varför de kommit till den tvärsäkra slutsatsen gjorde de inga ansatser att förklara. Med sitt inlägg anslöt sig de båda SDU-ledarna till den socialdemokratiska politiken att erkänna en stat som inte finns och aldrig funnits i sinnevärlden, något som sannolikt inte imponerade på SD-ledningen.

Jag gissar att champagnekorkarna smällde i Kasselstrand-lägret när den rödgröna regeringen Löfven erkände ”Palestina” som stat som en av sina första åtgärder efter makttillträdet hösten 2014.

I fortsättningen hade SDU moderpartiets ögon på sig och urladdningen kom hösten 2015, då hela ungdomsförbundet lösgjordes från SD och de medlemmar som ställde sig lojala till moderpartiet samlades under beteckningen Ungsvenskarna SDU och blev Sverigedemokraternas nya ungdomsförbund med obligatoriskt medlemskap i SD. Dess ordförande, Skövde-födde Tobias Andersson, finns på valbar plats på SDs riksdagslista inför höstens val trots då detta skrivs ännu ej fyllda 22. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ungsvenskarna_SDU

Huruvida Alternativ för Sverige kommer att inväljas i riksdagen den 9 september 2018 kan man endast spekulera om. Enligt en opinionsundersökning i regi av Metro/YouGov fick det nybildade partiet närmare 2 procent av väljarsympatierna, men hur pass tillförlitlig denna siffra är må vara osagt. https://www.metro.se/artikel/yougov-alternativ-för-sverige-börjar-få-stöd-i-opinionen

Gustav Kasselstrand som nyvald SDU-ordförande utanför riksdagshuset i Stockholm 2011. Foto: Tommy Hansson

Enligt en annan undersökning av det norska mätinstitutet Sentio kunde 13 procent ”tänka sig” att rösta på AfS. Närmare 30 procent av dessa sympatiserade med SD.http://www.friatider.se/sentio-13-procent-kan-t-nka-sig-r-sta-p-alternativ-f-r-sverige

Motsvarande siffra för den rent nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) var för övrigt 8 procent, onekligen en oroväckande hög siffra. NMRs verksamhet har förbjudits i Finland. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nordiska-motstandsrorelsen-forbjuds-i-finland

Det talas ofta i såväl interna som externa sammanhang om att det finns ett utbrett missnöje med Sverigedemokraterna i nationalistiskt disponerade kretsar. Dels beroende på att partiet skulle ha blivit ”en del av etablissemanget” och  kompromissvilligt i frågor som rör exempelvis EU och NATO. Dels beroende på partiledningens sätt att behandla medlemmar som uppfattas som obekväma.

Det vore både löjligt och fel att förneka att det finns ett sådant missnöje, för det gör det även om långt ifrån allt enligt min mening är befogat. Frågan är bara hur stort och utbrett det är. Personligen tror jag inte det räcker för att föra AfS, och självfallet ännu mindre NMR, in i riksdagen. Det råd jag vill ge varje seriös tillika demokratiskt sinnad Sverige-vän är att rösta på Sverigedemokraterna i höst och inte splittra upp den konservativa/nationalistiska rörelsen!

Det är naturligtvis en föga sensationell uppmaning för att komma från en aktiv SD-politiker som denna bloggare, men likväl tycker jag det behöver sägas.

 

Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

 Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

 Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

 Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

 Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

 Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.

Tankar och intryck från ett årsmöte

 Bloggaren i landstingssalens ena talarstol under årsmötet. Foto: Robert Stenkvist

Efter den myckna turbulensen i samband med SD Stockholms stads årsmöte för någon vecka sedan var vi nog rätt många som befarat något liknande vid SD Stockholms läns årsmöte, hållet i landstingssalen i Stockholms landstingshus, lördagen den 14 mars. Därav blev dessbättre intet. Nedan följer några delvis högst personliga tankar och intryck från den senare begivenheten.

Vid stadens årsmöte valdes en ny, utökad styrelse med unge William Hahne som ordförande. Mötet, som inte inleddes förrän klockan 16.000, var klart först kring midnatt. Länets motsvarighet klubbades igång vid den mer normala tidpunkten 13.00 och var tilländalupen före 18.00. En del rätt hårda debatter förekom, men det tillhör förvisso den brukliga ordningen i en demokrati.

Största intresset var knutet till SDU-ordföranden Gustav Kasselstrands styrelsekandidatur samt att det alternativa styrelseförslag, vari denne ingick, omfattade nio jämfört med valberedningens sju ordinarie ledamöter. Om ordförandeposten rådde däremot ingen oenighet: båda förslagen förordade att Per Carlberg, SD Tyresö, var bäst lämpad att efterträda den avgående och mycket uppskattade ordföranden Robert Stenkvist, numera riksdagsledamot. Per utgör en av två gruppledare i stadens och länets gemensamma landstingsgrupp om nio ledamöter (den andre är Dan Kareliusson).

 Nyvalde ordföranden Per Carlberg (sittande) samtalar med Martin Nigals strax före årsmötet. Foto: Tommy Hansson

Den lika rutinerade som duglige mötesordföranden Joakim Larsson kunde glädja sig åt att mötesförhandlingarna gick som på räls fram till punkt tolv, då antalet ledamöter i distriktsårsstyrelsen skulle fastställas. David Bergqvist från valberedningen, som hade en avvikande mening jämfört med valberedningens majoritet, underströk att det alternativa styrelseförslaget inte innebar något kuppförsök utan endast var ett i laga ordning framlagt alternativt förslag. David välkomnade även Gustav Kasselstrands kandidatur.

Själv gick jag upp i landstingssalens ena talarstol och höll följande korta anförande:

Jag vill inleda med att redovisa min personliga erfarenhet från en mängd styrelser sedan mer än 40 år tillbaka. Den går ut på att en liten styrelse bestående av lagspelare alltid fungerar bättre än en utvidgad styrelse med inslag av solokörare.
Som övertygad konservativ har jag ett motto som definierar den politiska konservatismen: Att förnya det som behöver förnyas för att kunna bevara det som måste bevaras.
I detta ligger att förändringar sker hela tiden – och måste ske – men att alla förändringar inte är av godo.
För att en förändring skall göras måste man enligt mitt synsätt vara hyfsat övertygad om att förändringen också kommer att innebära en förbättring.
Så känner jag inte inför det alternativa förslaget till styrelse.

Jag har varit med i Sverigedemokraterna sedan 2008 och har under den tiden haft förmånen att under några år sitta i länets distriktsstyrelse med Arnold Boström som ordförande. Det fungerade alldeles utmärkt.
Tillskyndarna av det alternativa styrelseförslaget kan inte peka på att distriktet skötts dåligt på något sätt. Tvärtom har det, såvitt jag förstår, flutit på bra utan gnissel i maskineriet. Att länets medlemsantal växt och växer kraftigt är heller inget hållbart argument för en större styrelse, särskilt inte när det finns anställda ombudsmän som backar upp styrelsen.
Så av den anledningen finns inga skäl att förändra styrelsens sammansättning vare sig personellt eller numerärt.
Det brukar vidare ofta hävdas att det är bra att få in ”ungt och friskt” folk i styrelser och andra församlingar. Och det kan det visst vara, förutsatt att det ”gamla gardet” visat prov på senilitet och/eller inkompetens.
Detta är dock, vågar jag kategoriskt påstå, icke fallet här. Valberedningens förslag innehåller en bra mix av litet äldre och litet yngre folk som säkerligen med ackuratess kommer att hedra de sverigedemokratiska idealen och hävda den sverigedemokratiska politiken.
Att föryngra för föryngringens egen skull är heller ingen bra idé. Lika litet som att förändra för förändringens egen skull.
Jag yrkar bifall till valberedningens förslag och avslag till det alternativa förslaget.

För er som vill se och höra större delen av mitt anförande samt inlägg av Robert Stenkvist, Gustav Kasselstrand och Per Carlberg finns möjligheten att göra detta via denna video, som lagts upp av Rune Söderlund, om drygt åtta minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=EviAr4jkssc&feature=youtu.be

Som synes valde jag att inte ta upp några personfrågor, men det skulle snart andra talare göra. Den avgående ordföranden, Robert Stenkvist, påpekade att Gustav Kasselstrand tidigare trots förfrågningar aldrig visat något intresse av att hjälpa SD Stockholms län med någonting, och att det var märkligt att Gustav inte hade kandiderat till en plats i stadens styrelse eftersom han är skriven i Stockholms stad.

      På den övre bilden syns rösträknarna Mikael Strandman (med ryggen mot kameran) och Ingrid Hult. Mellan dem Fredrik Lindahl och längst till höger mötesordföranden Joakim Larsson.  På bilden nederst presenterar valberedningens David Lång förslaget till styrelse. Foto: Tommy Hansson 

När det var dags för Gustav Kasselstrand att presentera sin kandidatur förklarade han vältaligt, att han planerar att bosätta sig inom Stockholms län och att han var villig att lägga ner åtskilligt arbete på länet och exempelvis resa ut till alla kommunföreningar från Södertälje i syd till Norrtälje i nord. Han fick stöd av talare såsom Eric Myrin och Monica Tedestam Berglöw, för övrigt mamma till Kasselstrands parhäst William Hahne.

Det riktigt tunga artilleriet rullades fram och avlossades av Henrik Vinge respektive Johan Tireland. Båda menade, att eftersom SD växer hela tiden på grund av partiets i breda lager uppskattade socialkonservativa politik så vore det förödande om vi nu skulle ta ett kliv tillbaka till den smala högerflankspolitik som företräds av Kasselstrand-Hahne-falangen vilken attraherar få väljare.

    Övre bilden: Gustav Kasselstrand presenterar sin kandidatur. Nedre bilden: Johan Tireland argumenterar för valberedningens förslag utan Kasselstrand. Foto: Tommy Hansson

Jag vill gärna passa på att här klargöra att jag helt delar Vinges och Tirelands analys. De politiska tvillingarna Gustav Kasselstrand och William Hahne står, och detta alldeles oavsett hur kapabla och vältaliga de i övrigt än må vara, för en unken och urmodig sorts nationalkonservatism som SD gjorde sig av med i och med uteslutningarna 2001 av det gäng som kom att bilda Nationaldemokraterna (ND).

Och i likhet med ND-gänget är det väl känt att herrar Kasselstrand och Hahne håller sig med en syn på konflikten mellan Israel och ”Palestina” (citationstecknen därför att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig stat med erkända gränser som har detta namn) som skulle göra sig utmärkt inom de av islamister infiltrerade partierna S, V och MP.

 Årsmöteslokalen i Stockholms landstingshus var praktiskt taget fullsatt. I förgrunden syns Sören Sundh, Rolf Gustavsson och Sven Pernils. Foto: Tommy Hansson

Så här skrev de unga SDUarna Kasselstrand-Hahne i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet den 7 november 2011, i vilken de pläderar för erkännande av ”Palestina” som stat och där SD anklagas för att vara alltför proisraeliskt:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Att Israel är Mellanösterns enda fungerande demokrati i ett hav av mer eller mindre primitiva arabdiktaturer på islamisk grund, och att den Palestinska myndigheten handhas av blodtörstiga terrorister som vill utplåna den judiska staten Israel, är ingenting som herrarna Kasselstrand och Hahne tycks väga in i bedömningen av läget i Mellanöstern. De unkna nationalisterna har alltid tyckt illa om judar, en inställning som går långt tillbaka i tiden och som numera lika nödtorftigt som genomskinligt brukar maskeras som ”Israel-kritik” eller ”antisionism”.

Efter den lilla utvikningen är det dags att redovisa utgången av den votering som slutligen verkställdes avseende frågan om antalet ledamöter i distriktsstyrelsen. Den slutade med seger för valberedningens förslag med röstsiffrorna 86 mot 69. Inte direkt någon strid på kniven, alltså. När antalet suppleanter skulle spikas under nästkommande punkt blev siffrorna ännu klarare: 89 mot 58 för valberedningen. Därmed var det klart att Kasselstrand inte hade lyckats ta sig in i länets styrelse.

 Avgående och tillträdande ordförandena på en bild: Robert Stenkvist (till vänster) och Per Carlberg. Foto: Tommy Hansson

Därefter följde personval till styrelsen med följande resultat: Per Carlberg (ordförande), Arnold Boström (vice ordförande), Fredrik Lindahl (andre vice ordförande, Martin Nigals, Henrik Mellström, Robert Stenkvist och Ingrid Hult (ledamöter) samt Stefan Buncic och Mikael Strandman (suppleanter).

Den enda val där denna bloggare kandiderade gällde ombud till landsdagarna. Jag ingick här i valberedningens segrande förslag på ordinarie ombud och får alltså nöjet att i den egenskapen deltaga i höstens landsdagar. Ett hedersuppdrag som jag faktiskt innehaft ända sedan jag gick med i partiet med början i skånska Ljungbyhed 2009.

 

 

Sentio november 2014: SD har en kraftfull vind i seglen (eller ”Tärningen är kastad”)

 

 

Sentio Research november 2014.

Samma dag som statsminister Stefan Löfven (S) förkunnade sin föresats att utlysa nyval, presenterade det norska mätinstitutet Sentio Research AB sin novembermätning. 1045 personer hade intervjuats på webben mellan den 25 och 30 november med delvis intressant resultat som följd.

Mätningen ger det rödgröna blocket 42,3 procent jämfört med 38,6 för det borgerliga. Sverigedemokraterna noteras för 16,4 procent. För Kristdemokraterna finns all anledning till oro, då detta i mitt tycke ganska onödiga parti – dess hjärtefrågor tillvaratas lika bra eller bättre av andra partier – noteras för all time low med blott 2,3 procent, en minskning med halva röstetalet jämfört med valet den 14 september.

Vad som åtminstone denna bloggare tycker är anmärkningsvärt är att de rödgröna partierna S, MP och V lyckas hålla ställningarna så pass väl trots en katastrofal insats i regeringen för de två förstnämnda och leder klart före allianspartierna.

SD går fram till 16,4 procent om man jämför med valresultatet, men däremot tillbaka med 0,3 procentenheter jämfört med Sentios oktobermätning som medförde all time high för vårt parti. Det skulle betyda 60 riksdagmandat.

Helt klart är under alla omständigheter att SD har en kraftfull vind i seglen just nu, vilket också framgår av tidernas bästa resultat i Statistiska centralbyråns (SCB) senaste mätning som gav 12,4 procent. Samtidigt skall noteras att Sverigedemokraterna nu har 14 917 medlemmar och även en till synes sprudlande verksamhet i ungdomsförbundet SDU.

Att översätta nämnda mätresultat till ett nästan säkert nyval den 22 mars – Löfven har tänkt sig utlysa ett sådant den 29 december om han inte lyckats nå en i så fall mirakulös överenskommelse med något annat parti dessförinnan – är naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt.

 Mattias Karlsson: ”SD skall bli större än M.”

Spontant har jag dock mycket svårt att förstå den tillförsikt som ådagalagts av Löfven och MPs Åsa Romson i olika media. De talar om sin gemensamma budget som sin stora styrka, samtidigt som samma budget är den grundläggande orsaken till föreliggande regeringskris. Ännu svårare har jag att förstå sosseredaktören Görans Greiders bubblande entusiasm inför Löfvens påstådda handlingskraft och de rödgröna utsikterna i ett nyval.

Betydligt lättare är det då att begripa den sverigedemokratiska optimismen, eftersom partiet nu har fått tillfälle att åskådliggöra sin tyngd i svensk partipolitik genom att tvinga fram ett regeringsnederlag och nyval efter bara dryga två månaders regerande. Och det finns väl ingenting som tyder på att SD skulle prestera sämre i ett nyval än man gjorde i septembervalet, då det blev mer än en fördubbling av röstetal och mandat jämfört med 2010.

Frågan är om inte SD, nu på ett utmärkt sätt lett av Jimmie Åkessons vikarie Mattias Karlsson, står inför ett genombrott: nu finns chansen att övertyga alltfler väljare om, att det inte är ”rasistiskt” att vilja begränsa invandringen för att vi skall ha råd att bevara den traditionella svenska välfärden. Det är helt korrekt som Karlsson framhållit, att invandringspolitiken är nyckeln till alla andra politikområden. Befriande även att höra honom tala om att SD siktar på att bli större än Moderaterna.

Personligen hade jag gärna sluppit ett jobbigt, svindyrt och kanske onödigt extra val, som den officiella termen lyder. Jag hade föredragit större tålmodighet med valet 2018 som det långsiktiga målet. Dock är det svårt också för en äldre gråhårsman som denna bloggare att inte ryckas med i den smittande entusiasm många partikamrater uppenbarligen känner inför prospektet om nyval.

Tvivelsutan ter sig ett sådant logiskt i det uppkomna läget. Viss försiktighet kan dock vara på sin plats. Mycket hänger på om vi sverigedemokrater kommer att gå i land med uppgiften att mobilisera våra väljarskaror, som tidigare gjort sig kända för att stundom föredra sofflock framför vallokal. Lägg därtill en allmän valtrötthet efter genomförda kyrkoval (2013), EP-val (2014) samt riksdagsval (2014).

Caesar vågade – och vann.

En intressant och spännande tid väntar. Eller som Gajus Julius Caesar uttryckte det när han passerade floden Rubicon och tågade söderut mot Rom med sina styrkor för att ta makten där den 10 januari år 49 före Kristi födelse: Alea iacta est (”Tärningen är kastad”). Som alla vet, eller borde veta, kunde Caesar sedan också som ett resultat av sitt vågspel utbrista: Veni, vidi, vici (”Jag kom, jag såg, jag segrade”).

Ännu en dag i valrörelsen – med Kasselstrand, Sjöstedt och ABC

 SD Södertäljes Ingrid Hult  mellan Gustav Kasselstrand (till höger) och ”roddaren” Eric Myrin. Foto: Tommy Hansson

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/sd-tror-pa-ny-valsucce

Ännu en dag har passerat i valrörelsen: onsdagen den 3 september.

Den inleddes för min del med läsning av Länstidningen, som denna dag innehöll en halvsidesannons för SD med riksbudskap. I den gratisutdelade Södertäljeposten var det vår fullmäktigekandidat Beata Kuniewicz tur att, i form av en lokalannons, framföra sitt budskap om bättre undervisning i svenska språket i våra skolor.

På debattsidorna hade vi med ett inlägg om SDs satsning på välfärden, särskilt äldreomsorgen, och på nyhetsplats berättades om att en grupp människor planerar vända ryggen åt SDU-ledaren Gustav Kasselstrand, partiledaren Jimmie Åkesson och partisekretetaren Björn Söder vid deras respektive besök i vår kommun.

Vårt debattinlägg om välfärden här:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2619395-oka-valfarden-for-vara-aldre

Det var ju bevars hemskt att dessa elaka SDare tillåts komma till vår oerhört fina stad med dess väl omvittnade lugn och gemenskap och förfula den goda anda som råder (ja, jag tillåter mig vara en liten smula sarkastisk)…

 Eric, William  och Gustav redo att dra vidare på sin turné som talesmän för Sveriges snabbast växande ungdomsförbund. Foto: Tommy Hansson

Först ut bland dessa var Kasselstrand, som hade William Hahne och Eric Myrin med sig. De unga herrarna behagade anlända litet tidigare än vi hade räknat med, men Gustavs framträdande på Politikertorgets scen lär som väntat ha varit lyckat. Att en handfull människor vände ryggen åt det fria ordet och därmed demonstrerade sin antiintellektualism och bristfälliga tolerans är knappast något som missgynnar oss sverigedemokrater.

När Jimmie Åkesson anländer omkring 12.30 i morgon torde säkerhetspådraget vara betydligt mer accentuerat och med all sannolikhet betydligt mer omfattande än det var då V-ledaren Jonas Sjöstedt höll låda strax efter lunchtid i dag. Som sig bör.

Bland annat Sjöstedts anhängare med anknytning till Ung vänster, AFA och Revolutionära fronten brukar ej sällan bete sig som svin vid demokratiskt utlysta möten de inte gillar, under det att unga SD-anhängare inte ägnar sig åt motdemonstrationer och mer eller mindre våldsamma mötesstörningar över huvud taget.

 Vänsterledaren Jonas Sjöstedt håller låda på Politikertorgets scen för de närmast sörjande. Foto: Tommy Hansson

På SVT i morse sändes en kortversion av det ABC-reportage om SD Södertälje med mig som intervjuad, som senare sändes i sin fulla längd denna kväll. Temat var att SD Södertälje nådde bäst valresultat i Stockholms län av samtliga SD-avdelningar vid  kommunalvalet 2010. Reportern Hampus Rundgren ställde rätt många frågor av allehanda slag, men i det färdigredigerade inslaget var det endast invandringsfrågan som kom till belysande.

Se ABC-inslaget via länken överst i denna text.

Kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) gavs också tillfälle att förklara, att om SD blir vågmästare så kommer man genom valteknisk samverkan med den lokala alliansen se till att SD lämnas utanför. Så brukar ju maktspelarna schackra bort folkviljan och sticka huvudet i sanden, i det här fallet genom att inte låtsas om att väldigt många kommuninvånare nog tycker att SDs förslag om ett mångkulturellt bokslut är bra och välbehövligt och invandringen till kommunen på tok för hög.

I morgon är en ny dag och vi hoppas givetvis att mötet med Jimmie kommer att flyta på bra. Dessförinnan skall jag fika med en reporter på den stora tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, som önskar bilda sig en uppfattning om tillströmningen av syriska flyktingar med permanent uppehållstillstånd till vår kommun. Tidigare har jag intervjuats av media från Storbritannien, Danmark, Finland och Österrike om samma ämne.

Södertälje är, om inte Sveriges internationella huvudstad, i alla fall en stad i världen…

 Inför ABC-intervjun, som gjordes i fredags. Foto: Kristian Kawecki

Sverige: främmande och extremt land

Sentio oktober 2013.

Sverigedemokraterna (SD) noteras i Sentios oktobermätning för ett nytt styrkebesked då partiet får 14,1 procent av de 1016 tillfrågades sympatier. Därmed är SD klart större än FP, C och KD tillsammans och absolut vågmästare. SD ökar med 2,3 procentenheter jämfört med senaste Sentio-mätningen. Även V går rejält framåt (+ 1,2) och antecknas för 8,1 procent. S får knappt 30 och M drygt 25 procent.

Trenden tycks alltså vara att SD är på god väg att cementera sin ställning som landets tredje största parti. Detta är sannerligen ingen sensation med tanke på hur samhällsutvecklingen ser ut. Regeringens och Migrationsverkets beslut att ge alla syrienflyktingar permanent uppehållstillstånd (PUT) – Sverige är enda landet i världen som gjort detta – gör att vi måste förbereda oss för en massinvasion av syrier och andra mellanösternmigranter. Samtidigt ligger regeringen på och vill tvinga alla kommuner ta emot de så kallade ensamkommande (ordet ”barn” blir i sammanhanget allt mindre relevant).

I media snyftas det ohämmat om Syd-polisens ”romregister”, som i tidernas fullbordan visade sig vara ett renodlat brottsregister utan etnisk bestämning men som fullt troligt kommer att ge indignationsjournalisten Niklas Orrenius på DN Stora journalistpriset. Av en händelse råkar ett flertal brottsregistrerade ha zigensk bakgrund. Det är signifikativt för tidens anda att det är just polismakten, som är till för att skydda oss medborgare från våld och andra olagligheter, som utsätts för de värsta angreppen.

Polisen utsatt för angrepp.

Fallet med polisen som sköt ihjäl en man som vildsint svingade en machete i Husby tycks aldrig ta slut. Nu öppnas upp för ny utredning av polisen själv. Det faktum att det finns en polisrelaterad Facebook-sida, där poliser erbjudits möjligheten att lätta litet på trycket genom frispråkiga kommentarer, har vidare naturligtvis fått de gråtmilda snällhetsapostlarna i media att hulka på helt ohämmat.

Den svenska kränkthetsindustrin ångar på som aldrig tillförne, och det tycks bara vara en grupp som aldrig får känna sig kränkt utan att riskera utsättas för massivt hån: vi sverigedemokrater. Går en sverigedemokratisk ersättare i en kommunal nämnd i Knöggelbruda kommun i mörkaste Småland mot rött ljus kan du bara säker på att media är där och ”avslöjar”. Blir en SDU-medlem misshandlad till döds av man med afrikanskt utseende mörkas det däremot i mainstreammedia.

http://www.friatider.se/sdu-medlem-avled-efter-invandrardad

Egentligen borde vi sverigedemokrater  väl vara tacksamma över allt detta – givetvis dock inte för dödsmisshandeln som är djupt tragisk hur man än ser på det – eftersom det ofelbart leder till att vi får ökade sympatier och antagligen kommer att plussa på våra valresultat över hela linjen åtminstone med det dubbla nästa år. Allt handlar dock inte om valresultat och man kan knappast annat än förfäras över den nationella katastrof vi med sömngångaraktig säkerhet syns vara på väg mot.

Här en länk till ett synnerligen läsvärt blogginlägg med förutsägelser om den stundande valrörelsen av det pålitliga märket Dissidenten Stenkvist:

http://stenkvist.wordpress.com/2013/10/27/den-kommande-valrorelsen-2014/

Intre alls underligt att man i omvärlden höjer på ögonbrynen inför det som obegripligt ansedda svenska exemplet. I norska Aftenposten filosoferar den politiske redaktören Harald Stanghelle över det faktum, att medan norrmännen är måna om att föra en rationell och därmed restriktiv immigrationspolitik och -debatt, så har vi svenskar kastat alla sådana överväganden över bord. Hos oss anses det enligt vanlig politisk klokskap vara ”fascistiskt” och ”rasistiskt” att inte öppna alla dörrar till vårt fäderneärvda fosterland på vid gavel.

Norske miljardären Olav Thon fick löpa gatlopp.

Ett typexempel på hur det reageras i Sverige fick vi när den norske affärsmannen Olav Thon fick löpa gatlopp i mediala och akademiska kretsar när han skulle ta emot ett hedersdoktorat vid Karlstads universitet. Orsak: Thon sympatiserar med den numera regeringsbärande Fremskrittspartiet som är för en restriktiv invandringspolitik.

Någon konsekvensanalys av den hållningen har över huvud taget inte gjorts. Ökar risken för terrorism i Sverige? Ökande kriminalitet? Mer och svårare sociala problem? Kraftigare våldsutveckling? Galopperande bostadsbrist? Överansträngd vårdsektor? Ökad rasism? Skit samma, det viktiga är att snyfta så högt och mycket som möjligt och ve den som inte stämmer in i snyftkören.

Aftenpostens text om Sverige som ”Det fremmede landet” här:

http://www.aftenposten.no/meninger/kommentarer/Sverige–det-fremmede-landet-7352491.html#.Um0Bib4V_mJ

Sverige framstår inte endast alltmer som ett främmande land. Det är också Europas kanske mest extrema land i viktiga avseenden. Ett land där regeringen inte inser att en regerings viktigaste uppgift är självklarheten att värna de egna medborgarnas intressen. Det enda positiva med denna utveckling är att fler och fler svenskar – vare sig dessa är infödda svenskar eller ej – inser denna självklarhet och är benägna att dra i nödbromsen genom att rösta på SD.

SD fortfarande tredje störst och vågmästare

Sverigedemokraterna får 11,6 procent i Sentios decembermätning. Det innebär att SD är landets tredje största parti samt vågmästare i riksdagen.

I går (17 december) stoltserade Aftonbladets löpsedel med rubriker i krigsformat om Sverigedemokraternas och Jimmie Åksessons ”ras” i järnrörsincidentens kölvatten. Vad nu då, tänkte jag i mitt stilla sinne och blev ett tag riktigt orolig, är vi nere runt fyraprocents-strecket nu?

Riktigt så illa var det nu inte. När man slog upp tidningen fick man reda på att det så kallade raset bestod i att SD ”bara” noterats för 9,7 procent hos Aftonbladet/United minds samt 11,6 procent i Sentios decembermätning. SD är alltjämt tredje största parti och vågmästare i båda mätningarna. Exempelvis är SD ungefär dubbelt så stort som FP och tre gånger så stort som KD om vi skall gå efter de senaste opinionssiffrorna.

Men visst – båda nämnda mätningar bjöd på marginella nedgångar. När United Minds opinionschef Carl Melin av Aftonbladet ombeds kommentera SDs så kallade ras citeras han:

Järnrören sänker SD.

Det står naturligtvis var och en fritt att tolka orsaken till att SD minskat med 1,5 procentenheter sedan novembermätningen. Om nedgången skulle bero på SD-trions filmade eskapader i centrala Stockholm för två och ett halvt år sedan måste det dock betecknas som märkligt att nedgången kom först nu och ej i samma mätinstituts novemberundersökning.

Partisekreterare Björn Söder väljer enligt tidningen att kommentera tillbakagången så:

Det var väntat med en mindre tillbakagång.

Söder menar också att det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser i vad mån järnrörsfilmen kan ha bidragit till de senaste resultaten. Björn har givetvis helt rätt. Det vore förvisso också konstigt om tiden fram till valet om knappt två år skulle bjuda på oavbrutna opinionsframgångar. Det är det nog ingen som väntar sig.

Söder: ”Väntat med tillbakagång.”

Nedgången hos Sentio är betydligt mindre, o,7 procentenheter från förra månadens all time high om 12,3 procent.

I båda mätningarna har den rödgröna oppositionen en stabil ledning i opinionen där Socialdemokraterna noteras för ungefär 32 procent, att jämföra med regeringsbärande Moderaterna som parkerar på 28 – 29 procent. Skillnaden mellan blocken är att sosse-Löfven har med sig stödpartierna MP och V klart över fyraprocents-spärren under det att moderat-Reinfeldt alltfort har problem med C och KD.

Bara ett smärre under torde kunna rädda kvar KD i riksdagen 2014, låt vara att detta parti faktiskt får sin bästa notering på mycket länge hos Sentio med 4,5 procent (en ökning med hela 1,5 procentenheter).

Vad SD beträffar är det ett faktum att partiet ökat med ungefär det dubbla i varje val från starten 1988. Inte mycket tyder på att nästa val blir något undantag från den regeln. Erkännas bör dock att det finns problem i partiet.

Nyligen bestämde sig exempelvis påläggskalven Stefan Lundkvist, en före detta centerpartist som anslöt sig till SD  före valet 2010, att lämna partiet. Lundkvist utmärkte sig vid senaste SDU-kongressen genom att tala om partiledningens ”slemmiga fingrar” och har sedan dess haft uteslutningshotet hängande över sig. Det uppges att Lundkvist ämnar fortsätta som politisk så kallad vilde i Uppsala kommunfullmäktige.

Mer om avhoppet här:

http://www.expressen.se/nyheter/sdu-topp-slutar—avfardar-sd-som-osund-sekt/

En tungt vägande förklaring till den relativa turbulensen inom Sverigedemokraterna är att partiet växer så det knakar. De senaste veckorna uppges partiets medlemsantal ha ökat med icke mindre än 1500 personer. Om en eller annan hoppar av är det, trots allt, mot den bakgrunden ingen större katastrof. Ingen är oersättlig. Det finns gott om duktigt folk redo att rycka in.

Petzäll och hans demoner

William Petzäll på riksdagsbänken. Men riksdagen är nog inte den bästa platsen för den som vill vara en nykter missbrukare.

Låt mig till en början klargöra att jag inte har något emot William Petzäll. Ärligt talat så känner jag honom inte tillräckligt mycket för att vara vare sig särskilt mycket emot eller särskilt mycket för honom. Dock vill jag honom väl.

Första gången jag stötte ihop med William Petzäll var under en rökpaus utanför en restuarang på Södermalm i Stockholm, där det hölls valvaka i samband med EU-valet i början av juni 2009. Han framstod då för mig som en artig, trevlig och begåvad ung man. Jag förstod att han i Sverigedemokraternas innersta kretsar ansågs vara ett stort framtidslöfte.

Det intrycket bekräftades naturligtvis av det faktum, att han sattes på valbar plats på den riksdagslista som valberedningen med Michael Rosenberg som ordförande producerade förra våren samt att han även utsågs till ordförande i Sverigedemokratisk ungdom (SDU) efter Erik Almqvist.

Att William Petzäll blev ny SDU-ordförande kan jag förstå, jag vill minnas att han redan var vice ordförande när så skedde. Däremot reagerade jag direkt när han placerades högt upp på riksdagslistan. Duktig och lovande, visst – men riksdagsman? Vid 22 års ålder kan man enligt min mening omöjligt ha den livserfarenhet och självdistans som faktiskt krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att representera såväl sitt parti som uppemot en halv miljon människor i Sveriges riksdag.

Det är lätt att vara efterklok med facit i hand. Men i stället för att kastas huvudstupa in i krävande rikspolitik i så unga år borde William ha fått stå på tillväxt till nästa val. Det tyckte jag när riksdagslistan presenterades våren 2010 och det tycker jag fortfarande. Att jag inte upphov min stämma den gången berodde på att jag inte ville vara osolidarisk med vare sig valberedning eller partiledning, relativt ny i partiet som jag dessutom var.

Mitt intryck förstärktes ju närmare vi kom valet. Jag fick nästan en chock när jag träffade William i samband med premiären för Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg i början av augusti i fjol. Han hade nämligen blivit en helt annan människa! Ny frisyr, ny kostym med tufft uppkavlade ärmar och en artificellt framkallad solbränna som gjorde att han närmast såg ut som en mörkhyad afrikan eller åtminstone västindier.

Intrycket jag fick den gången var att Petzäll var i färd med att skapa sig en ny identitet inför de fullt realistiska möjligheterna, att han skulle få tillbringa de fyra närmast följande yrkesåren i riksdagen. Sedan framgick det i SVTs skildring av Sverigedemokraternas väg till riksdagen att Petzäll legat och pressat fram sin solbränna som stamkund i ett solarium. Anmärkningsvärt – och samtidigt litet rörande.

Det är nog inga överord om man påstår att William Petzäll gjorde succé i riksdagen genom sin rappa replikföring, som skakade om även etablerade riksdagsrävar från sjuklöverpartierna. Jag måste erkänna att jag var imponerad. Kanske hade jag tagit fel ändå.

Kanske var han osedvanligt mogen för sin ålder. Kanske var han verkligen torr bakom öronen.  Enda lilla anmärkningen jag hade var att han i en riksdagsdebatt sade ”20 decennier” (det vill säga 200 år) när han menade två decennier (20 år). Jag skrev ett försynt mejl och påtalade detta för William men fick inget svar.

Sedan kom incidenten där den unge riksdagsstjärnan vid en fest hemma i lägenheten välte omkull den egna TVn i fyllan och villan. Det resulterade i omhändertagande av polisen och logi i fyllecell över natten. Det framkom att Petzäll i själva verket ända sedan tonåren haft allvarliga missbruksproblem. I samråd med partiet tog han nu, förnuftigt nog, time-out från riksdagspolitiken och avgick samtidigt som SDU-ordförande till förmån för duktige Gustav Kasselstrand. Han fick också hjälp med behandling av partiet.

Under Almedalsveckan i juli dök William upp i TV-rutan och gjorde på mig då ett förmånligt intryck – jag hade inget skäl att misstänka att han redan, där och då, åter hade börjat dricka. Jag utgick ifrån att han nu hade fått rätsida på sina problem och såg fram emot att åter få se en skärpt William Petzäll i riksdagens talarstol.

Länkarna har länge hjälpt alkoholister att komma till rätta med sina problem.

Men jag hade underskattat William Petzälls demoner. Redan i början av augusti blev han kallad till partiledningen som klargjorde, att det här går inte längre. Petzäll kunde inte få fortsätta i riksdagsgruppen utan uppmanades lämna sitt uppdrag till förmån för en partikamrat. Det hade väl blivit Stellan Bojerud som än en gång fått rycka in under fanorna eller möjligen unge östgöten Markus Wiechel.

Vi vet hur det gick: William Petzäll vägrade. Han skulle, förklarade han, fortsätta som politisk vilde och från riksdagstaburetten engagera sig hårt i missbruksfrågor. Luttrade bedömare påpekade dock att en garanterad månadslön på 56 000 kronor tre år till möjligen kunde spela en minst lika stor roll för Williams vägval.

I den yviga diskussionen kring affären  Petzäll har det framskymtat ställvis kritik mot partiet för att man inte gav den unge politikern en ny chans. Trots allt, har det hetat, både från William själv och andra, att alkohol- och drogmissbruk är en sjukdom som kräver tålamod och förståelse. I ”Debatt”-studion i SVT häromkvällen jämförde Petzäll sitt sjukdomstillstånd med cancer. Skulle man ha kastat ut honom om det var cancer han hade haft?

Jag vet faktiskt inte svaret på den frågan. Jag föreställer mig dock att även cancer i icke ringa grad komplicerar riksdagsarbetet, och det kan kanske inte tas för givet att alla riksdagsledamöter är kämpar av samma halt som Stellan Bojerud som skötte sitt värv med den äran trots svåra hjärtproblem i kombination med sjukhusvistelser. Så jag föreställer mig att vilken partiledning som helst skulle ta ett allvarligt snack även med en cancersjuk riksdagsledamot.

Min uppfattning är att partiledningen trots allt gjort allt som kan begäras, och jag har full förståelse för att man inte ser en möjlig fortsättning på William Petzälls riksdagsmannabana. Trots allt är SD ett politiskt parti och inget behandlingshem eller social välgörenhetsinrättning.

Ett har jag dock lärt mig under ett förhållandevis långt liv: det går inte att lita på en alkoholist och/eller drogmissbrukare. Den sjuke tar alla chanser han/hon får att framställa sig själv och sin sjukdom i så förmånlig dager som möjligt. Nästan aldrig är det missbrukarens eget fel – det är alltid omgivningen som bär den tyngsta skuldbördan. En stor del av missbrukarens vakna liv går åt till att ljuga och manipulera omgivningen med målsättningen, att missbruket skall kunna vidmakthållas.

Det här skriver jag inte för att jag särskilt vill racka ner på William Petzäll. Det kan också bekräftas av varje nykter missbrukare själv och vederbörandes anhöriga. För den obotfärdige missbrukaren är det drogerna och drogerna allena som gäller. Jag har som sagt ingenting särskilt emot William Petzäll och önskar honom all personlig lycka och framförallt att han blir frisk. Eller kanske rättare – att han blir en nykter missbrukare.

Det krävs emellertid ingen större fantasi för att se vilka faror som lurar bakom hörnet. För det första finns det ingenting som säger att William Petzäll säger sanningen när han hävdar, att han nu i riksdagen avser att ta tag i missbruksfrågorna. Det skulle han kunna göra på andra och kanske också effektivare sätt i andra fora.

Att han framlägger sin påstådda plan på ett till synes övertygande sätt – som i ”Debatt” – säger absolut ingenting. Wiliam är en driven retoriker som sannolikt skulle kunna sälja sand till beduinerna i Sahara. Det är fullt möjligt att han har endast en sak i huvudet: att kunna finansiera sitt drogmissbruk. Om så är fallet är det bara en tidsfråga innan det blir fråga om ny ambulanstranport till sjukhuset – denna gång kanske med mindre lycklig utgång än senast det begav sig.

Detta är förstås ett worst case scenario. Jag hoppas innerligt att den här begåvade 23-åringen tar tag i sina problem och hittar en ny mening i sitt liv. Och det tror jag uppriktigt sagt inte att han kommer att klara av i den ogästvänliga och kalla riksdagskammaren.

Om William läser det här bör han slutligen klicka på länken nedan till en klok krönika av förre missbrukaren men numera nyktre/kristne Marcus Birro nyligen (om han inte redan läst den):

http://www.expressen.se/1.2574240

För ditt eget bästa, William – avgå. Och gör det nu.

Därför åker jag inte till Almedalen

Almedalstraditionen  begynte som bekant 1968 med att Olof Palme – närmare presentation överflödig – höll ett sommartal från ett lastbilsflak. Vad som inte är lika känt är att också sossekollegan Krister  Wickman (1924-93) medverkade i dessa Almedals-tradionens första, skälvande minuter.

Palme var vid denna tid utbildningsminister  och designerad att bli statsminister Tage Erlanders ”kronprins”. Wickman var biträdande finansminister under den legendariske Gunnar Sträng och skulle på 1970-talet i rask följd bli såväl utrikesminister (1971-73) som chef för riksbanken (1973-76). Det ryktades om att han blev utburen från många representationsmiddagar, därav öknamnet ”Frisker Drickman”.

Palme pratar på med Wickman i bakgrunden.

Hur som helst. Almedalstraditionen har därefter ångat på som ett politiskt och propagandistiskt tingel-tangel utan dess like, ett gyckelspel som sväller ut för varje år oberoende om det är valår eller ej. Alla tänkbara samhällsintressen finns representerade, och i går såg jag på text-TV att enbart försvarsmakten lägger ner nära en miljon kronor på årets vecka på Gotland.

Risken med all denna hysteri är naturligtvis att mycket av det som torgförs under  juliveckan kommer att drunkna i bråten av det som politiska partier, regeringsorgan, kyrkor, kommuner, företag, skolor etcetera dukar upp.

Årets Almedalen 3 – 10 juli innebär premiär för det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD), som försökte  komma med i gemenskapen redan i fjol men då fick nobben. SD väckte trots detta betydande uppmärksamhet genom att Jimmie Åkesson ändå tilläts medverka i en TV-debatt, men kanske främst genom att Gotlands-biskopen Lennart ”Koskenkorva” Koskinen vinglade upp på en scen och sökte stoppa en debatt mellan en sverigedemokrat och en kristdemokrat.

I år har SD en hel dag till sitt förfogande, nämligen avslutningsdagen den 10 juli. Då kommer både Åkesson och nyvalde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand att hålla anföranden.

Statsvetaren och högersossen Stig-Björn Ljunggren har skrivit en mycket intressant och underhållande debattartikel i Svenska Dagbladet 29/6 där han bland annat konstaterar följande:

Almedalen har gått från ett improviserat sommartal till en gigantisk PR-cirkus, där hela propagandaindustrin samlas för att under en vecka ha stundtals vansinnigt intressant och djuplodande seminarier till att pussa kind och sippa rosé under trivsamma former…
   Men Almedalen är ändå stundtals lite kontroversiellt. Det finns olika stragier för att hantera detta. Två ytterligheter gör sig påminda när det gäller Almedalsveckan.
   Den ena är den aningslösa livsnjutande följa-med-strömmenattityden, den typ av folk som går på alla mingel och gratisätningar som finns, som har sååååå trevligt, och kan inte se något fel i att dricka ett glas bubbel utan att veta vem som egentligen betalt.
   Den andra är asketiska och puritanska rebellerna som inte tycker att det är koscher att njuta medeltidsstadens sötma, utan fördömer Almedalen som en Babylons sköka där demokratin offras på PR-branschens altare. Och som vill ha en annan värld, antingen Olof Palmes sextiotal tillbaka (reaktionärerna) eller en ordning där makt inte finns (idealisterna).
   De aningslösa är förstås lite tragiska i sin naivitet och glada uppträdande som Nyttiga Idioter. Men asketerna är ännu mer boring. Förr drog sig sådana figurer ut i skogen och levde som eremiter på vildhonung och myror. Nu bloggar de istället.

Själv  menar sig Ljungren i början av veckan tillhöra de aningslösa, för att mot slutet av densamma glida över mot asketerna: ”Lösningen blir att diskutera Machiavelli OCH slicka i sig ett glas rosé.”

Gustav Kasselstrand kommer att premiärtala i Almedalen jämte Jimmie Åkesson. Foto: Tommy Hansson

Var jag själv står vet jag inte riktigt eftersom jag – hittills – aldrig besökt Almedalen. Jag avser inte att göra det i år heller. Det beror på att jag dels formellt har semester, dels känner en naturlig aversion mot att klumpa ihop mig med en massa för mig huvudsakligen okända människor i sommarhettan. Det är därför jag lagt över SD-Kurirens Almedals-reportage på andra.

Dessutom vill jag inte ”bränna ut mig” på Almedalen med tanke på allt annat jag planerat göra i juli, såsom att göra reportage i Härjedalen, idka 1700-talsanknutna aktiviteter i Medevi brunn, partaja i norra Uppland samt bese en konstutställning i Valdemarsvik. Man tvingas sovra litet när man börjar komma upp i åren…

Om jag får leva och ha hälsan är det emellertid mer än troligt att jag något av de kommande åren kommer att sälla mig till populasen i Almedalen. Om inte annat så i rent studiesyfte.

Det politiska våldet mot SD/SDU fortsätter

William Petzäll, själv drabbad, vill se krafttag mot det politiska våldet.

Under riksdagens frågestund den 19 maj efterlyste riksdagsman William Petzäll (SD) åtgärder mot det politiska våld som i svensk politik framförallt drabbar Sverigedemokraterna. Petzäll utsattes själv för stenkastning under valrörelsen i Västra Götaland.

Justitieminister Beatrice Ask (M) svarade dock, alls icke oväntat, att det inte blir några nya åtgärder. Att döma av ett uttalande av statsminister Fredrik Reinfeldt under den senaste valrörelsen tycks det dessutom vara så, att alliansregeringens inställning är att SD får skylla sig självt – har man en immigrationskritisk hållning får man räkna med att bli uppspöad, äggad och förnedrad i största allmänhet.

Samtidigt som Ask nekade vidta några särskilda åtgärder mot det ökade vänsterextrema våldet blev två aktivister i Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) misshandlade under flygbladsutdelning i forna lärdomsstaden, numera tydligen våldsstaden Uppsala. De båda ungdomarna fick uppsöka sjukhus men rapporteras inte ha fått några allvarligare fysiska men.

William Petzäll gjorde följande kommentar:

– Att detta sker samtidigt som jag krävde åtgärder av justitieministern är visserligen en tillfällighet, men våldet har blivit vardag i synnerhet för kampanjarbetare i vårt ungdomsförbund. Under de senaste veckorna har företrädare blivit utsatta för stenkastning, äggkastning, våld och hot om våld när de bedrivit kampanjarbete på skolor och torg. Företrädare för ungdomsförbundet har också nekats tillträde till skolor på grund av att skolorna inte ansett sig kunna garantera säkerheten. Det är hög tid att regeringen vidtar åtgärder mot det politiska våldet och att statsministern ber om ursäkt för sitt uttalande från valrörelsn om att vi sverigedemokrater ska räkna med att bli utsatta för våld. Vi kommer i riksdagsarbetet framöver att prioritera arbetet mot det politiska våldet. Det är av hög vikt att det politiska våldet uppmärksammas på allvar i den politiska debatten.

Så långt unge William Petzäll från Borås. Man kan i sitt stilla sinne undra, hur moderata regeringsföreträdare som Reinfeldt och Ask hade reagerat om det varit medlemmar i det egna ungdomsförbundet, MUF, som drabbats av vänsterslöddrets våldsmetoder.

Man undrar också hur den våldsbenägna vänstern tänker (om man gör det alls) när man ger sig på SD:are och SDU:are. Följden av attacker sådana som den ovan beskrivna leder ju alltid till ökade sympatier för de förfördelade, det vill säga Sverigedemokraterna.

Anarkistiska stormtrupper angriper polisen i Göteborg 2001.

SD/SDU får bara, för att använda massmedias dubiösa språkbruk, ytterligare tillfällen att ”spela martyrer”. Några strategiskt gångbara funderingar längs dessa tankelinjer är dock våldsvänstern uppenbarligen inte kapabel till – det är bara pang på och mera blod som gäller.

Tidskriften Expo rapporterade i dag (20/5) att en man i 25-årsåldern har förhörts av polis, misstänkt för att ha varit inblandad i attacken mot SDU:arna i centrala Uppsala. Mannen, som uppges ha gjort ”vissa medgivanden”, släpptes efter förhör.

Polistalesmannen Christer Nordström säger till Expo att uppskattningsvis mellan fem och åtta personer deltog i våldsattacken mot de två SDU:arna. Brottet har rubricerats som misshandel och ofredande.

Jag kan inte se annat än att det är av största vikt att regeringen gör något åt det politiska våldet mot framförallt SD och SDU. Det allra minsta man har rätt att förvänta sig är att det från regeringshåll klargörs, att allt politiskt våld är lika illa vem som än drabbas.

Och det är statsministern själv som bör – eller snarare måste – klargöra detta i ljuset av hans uttalande i valrörelsen om att SD får räkna med att angripas.