Min sommar i bilder samt några reflektioner – och litet musik

 En stunds avkoppling på balkongen. Foto: Tommy Hansson

Nu när den kommunala verksamheten smugit igång börjar det bli dags att runda av sommaren 2015. Jag gör det i form av ett antal bilder samt några reflektioner. Först några minnesbilder från somrar som var.

Det är nog inte fel att säga att jag minns min barndoms och ungdoms somrar som i ett förklarat skimmer.

Förskoleårens badutflykter med familj och släkt till Mälarens strand ett par kilometer från hemmet minns jag väl. Särskilt den mycket heta sommaren 1955, det år jag fyllde fyra. Jodå, jag minns, kanske inte som i går men likväl.

Mina första badbyxor var Tarzan-mönstrade i svart och gult. De hade jag på mig även då jag och mina föräldrar gjorde en utflykt till min många år äldre kusin Gerd och hennes familj i Nykvarn, där vi tog oss ett dopp i ån som flyter genom samhället.

Bad i Nykvarnsån 1957 (?). Jag och min pappa Bror till höger, mitt kusinbarn Annelie till vänster. Hennes pappa, som också hette Bror, i bakgrunden.

Sedan följde det stora getingåret 1959, då varje nedfallet äpple hemmavid var fullt av getingar. Vill minnas att jag blev stungen fyra gånger, oftast under cyklande. Varje gång baddade min mamma på betten med Salubrin. Somrarna i början av 1960-talet var däremot regniga och kyliga. Jag och kusin Kjell, vars familj hade sommarställe på andra sidan gärdet räknat från vårt bostadshus, var ofta inomhus och spelade galoppspelet Jägersro.

Jag började i första klass i Högantorps folkskola hösten 1958. Varje skolavslutning till och med 1964 följde sedan samma mönster. Färd till skolan med föräldrarna och sedan samling i skolan med sång, musik och oftast någon teaterpjäs vi elever hade övat in, något som också skedde vid höstterminens avslutning i december. Eftersom jag läste bra och hade gott minne fick jag oftast förtroendet att kreera bärande roller – piratkapten, kung, julgran och fågelskrämma.

Avslutningsvis sjöngs psalmerna ”I denna ljuva sommartid” samt ”Den blomstertid nu kommer”. Atmosfären var otrolig, man kunde påtagligt känna Guds närvaro vill jag påstå. Vid hemfärden hade man ett som det kändes oändligt långt sommarlov framför sig. Här ”I denna ljuva sommartid” med Stockholms kammarkör:

          

Midsommarmat i form av kärringröra på kavring med öl och nubbe (överst). Gula blomster som solar i gräset bredvid skogsbacken upp till mitt bostadsområde (där nedanför). Foto: Tommy Hansson

Tills hösten kom med dess mättade atmosfär av skördearbete, doft av äpplen och den förestående älg- och rådjursjakten som min far deltog i. Då kändes det faktiskt ganska bra att börja skolan igen, inte minst med tanke på den av mig älskade fotbollen som vi ägnade oss åt på rasterna och där jag spottade in mål på löpande band; jag förde till och med statistik över matcherna. Min ett år yngre skolkamrat, Bosse Rask, skulle för övrigt senare bli amiral i ubåtsflottan.

I slutet av 1960- och början av 1970-talet företog jag samt några vänner och kusiner (Kjell och Jörgen) ett par somriga semesterresor i bil. Vi åkte söderut längst östkusten, rundade de sydligaste landskapen längs kusten mot Danmark och kontinenten, fortsatte norrut längst västkusten och reste slutligen hem igen i östlig riktning. Det var camping i tält som gällde, även om någon enstaka natt tillbringades på motell. Det blev  väl en och annan mellanöl under dessa resor.

              

Överst störtregn med inslag av hagel sett från min balkong. Nederst på samma balkong jag och min gäst Jan-Peter. Foto: Tommy Hansson/Sebastian Hansson

I takt med ålder och eventuell mognad kom sommarmånaderna för mig att tappa mycket av sin gamla charm. Jag började till och med börja tycka att de var skäligen jobbiga, ty det förväntades att nu skulle man minsann göra en prestigefylld semesterresa fylld med sol, bad och diverse lustifikationer. Inte minst kände jag den pressen sedan jag gift mig och fått egen familj. Inte blev det mycket bättre av att kära hustrun älskade sol, bad och värme, medan jag ställde mig mer kallsinnig till nämnda företeelser.

Fast ibland blev det ändå riktigt lyckat. Sommaren 1990 var hela familjen (dottern Isabella låg i mammas mage) samt mina svärföräldrar vid sommarhuset i Bolsena i Italien samtidigt som fotbolls-VM i samma land pågick. Det var mycket trevligt med många besök och många minnesvärda middagar hos familjen Bardels vänner i Bolsena och grannbyarna omkring såsom Grotte di Castro. Bäst var det de stämningsfyllda kvällarna då det inte var så olidligt varmt.

 På kusinträff i Vagnhärad. Sebastian längst till vänster, jag sjätte från vänster.

Eljest tillbringade vår familj mycket tid hos mina föräldrar på Svalängen, där jag växte upp, och där barnen kunde springa runt och leka och glädja farmor och farfar med sin närvaro.

Sedan min hustru Marika gick bort våren 2010 har jag tagit somrarna som de kommit utan några åthävor. Har det gjorts resor så har det som regel skett i augusti då det brukar vara litet lugnare. Som i fjol, då jag och sonen Sebastian besökte Tyskland och Österrike.

         

Överst besöker vi kusiner och medföljande gamla släktstället Ekeby i Hölö, Södertälje kommun. Nederst kusinerna Kjell, Kerstin, Olle samt Anette. Foto: Tommy Hansson

I år nöjde vi oss med hyrbil och en övernattning på vandrarhem i Vagnhärad i Trosa kommun, detta i anledning av en kusinträff som kusin Kerstin anordnade med all ackuratess. I programmet ingick ett besök på gården Ekeby i Hölö, som min farfar hyrde i slutet av 1920- och början av 1930-talet.

Mitt huvudsakliga sommarnöje 2015 har annars bestått i att sitta och dega på mitt speciella smultronställe, en sunkig uteservering nere på stan, det vill säga på Gågatan i centrala Södertälje. Där får vi nikotinister fortfarande utöva vår speciella last över en kopp kaffe och en toast eller kanske en negerboll, samtidigt som vi förstrött kan iaktta det inte särskilt upphetsande folklivet runt omkring.

 Eder tillgivne mysande på uteserveringen. En av mina fåtaliga självisar. Foto: Tommy Hansson

Litet musik så. ”Jag har mitt eget blåbärsställe” med Grus i dojjan, som antagligen träffar några rena toner även om jag har missat detta:

Bäst att passa på innan antirök-Gestapo förmenar oss även denna njutning!

         

Motiv från mitt smultron- eller kanske blåbärsställe på Gågatan. Foto: Tommy Hansson

I övrigt har jag ägnat mig en del åt läsning, skrivande (förstås, jag kan i princip inte leva utan att skriva), se på företrädesvis brittiska deckare på TV samt att filosofera litet över livet i allmänhet. Romantiken lämnar jag därhän eftersom den tycks vara ett avslutat kapitel för min del. Den kan jag faktiskt leva utan (försöker jag intala mig i alla fall).

Mat och dryck har givetvis fått sitt beskärda utrymme. Ja, jag har helt enkelt tagit dagen som den kommit utan något särskilt planerande!

 Ett besök hos Marika i den vackra minneslunden på Södertälje kyrkogård. Foto: Tommy Hansson

En irländsk middag

 Irlandsfester kräva dessa drycker…Foto: Tommy Hansson

Några av er vet att jag varje vår brukar anordna en middag i Irlands tecken hemma hos mig. Så har varit fallet sedan 2008 med undantag för i fjol, då jag i stället bjöd in vänner och bekanta till en ”dissidentmiddag” med linsgryta och starka korvar på senhösten.

Jag tycker helt enkelt det är viktigt att vänner, bekanta och kontakter av skilda slag träffas under gemytliga former ibland. Och vem vet vilka sinistra planer som kan kokas ihop vid dylika tillfällen…

 Skönsång på gång: värden vid bortre bordsändan sjunger ”The Foggy Dew” för middagssällskapet. Foto: Mikael Hagenbo

Jag har varit intresserad av Irland, och främst då den irländska folkmusiken, sedan jag skrev en gymnasieuppsats om Irlands historia 1969. Ännu har jag dock bara varit på ”Smaragdön” med dess påstådda 40 nyanser av grönt en enda gång, vilket var 2002. Ursprungligen var det tänkt att Irlands-partajet skulle avhållas i anslutning till St. Patrick´s Day, den irländska nationaldagen vilken infaller den 17 mars.

Eftersom jag inte är någon fundamentalist har jag ruckat litet på den principen, det är ju inte alldeles säkert att just den dagen/dagarna omkring den passar så bra.

           På övre bilden kollar Eric Hallberg noga upp vad Rune Söderlund och Ingrid Hult har för sig. Därunder syns från vänster Helge Eyser, Jocke Hagström, Jan Sjunnesson och Mikael Hagenbo under intagande av välkomstdrink Foto: Tommy Hansson  

Huvudsaken är det irländska temat, vilket garanteras av att jag alltid tillagar och bjuder på Irish stew samt irländskt öl (läs: Guinness och ibland även Kilkenny) och irländsk whiskey. Det är också fullt tillåtet för mina gäster att ta med egen dryck, både som present till värden och/eller för egen konsumtion.

Här ett enkelt och gott recept på Irish stew med nötkött:

http://www.simplyrecipes.com/recipes/irish_beef_stew/

 Tommy Blomqvist och Jan Sjunnesson tycks ha funnit varandra. Till höger Axel W. Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Min hustru Marika Bardel Hansson uppskattade dessa irländska bjudningar, varför mina arrangemang efter hennes bortgång 2010 också tjänar som ett sätt att hedra hennes minne. Mina barn Sebastian och Isabella Hansson brukar delta i mån av tid och lägenhet. Eftersom dottern för tillfället är baserad i Glasgow i Skottland var vägen dock litet lång för henne den här gången.

De här Irlands-middagarna har med tiden i viss mån fått karaktären av ”dissidentsammankomster” i form av deltagande av personer utanför det politiskt korrekta sammanhanget. SDare med Jimmie Åkesson i spetsen men också andra dissidenter har medverkat tidigare år. I år gladde jag mig åt att exempelvis Janne Sjunnesson, Mikael Hagenbo och Axel W. Karlsson tackat ja av de utsocknes, den senare inrest ända från Göteborg.

                Tommy och Sebastian Hansson, den senare med irländska flaggan bakom sig. Foto: Bo Carlsund/Tommy Hansson

Axel berättade att han (av misstag, hävdar han själv) blivit fängslad i samband med studentupploppen i Paris 1968 – satt i diminutiv cell en natt tillsammans med ett stort antal andra gripna.

Jag har de senaste åren inlett sammankomsterna med att läsa sista versen ur W. B. Yeats poem ”Easter, 1916”, som handlar om Påskupproret aktuellt årtal (det är alltså dags för hundraårsjubileum nästa år!). Den här gången sjöng jag i stället fyra verser ur den kanske mest kända av sångerna från upproret, ”The Foggy Dew”, skriven av den katolske prästen fader O´Neill.

 Mina goda vänner Heléne och Bo Carlsund, inresta från Lidingö. Foto: Tommy Hansson

Här en inspelning av sången med gruppen Wolfe Tones med samtida bilder från upproret:

https://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Till sist måste jag erkänna att jag ibland svurit litet över den handfull inbjudna som föredragit att inte besvara inbjudan, trots att OSA-datum klart angivits. Ingen nämnd men heller ingen glömd. Hur svårt kan det vara? Eftersom jag känner mig på gott humör efter gårdagens lyckade sammankomst tänker jag dock inte bli elakare än så den här gången.

INBJUDAN

 Tre män i rutigt: Tommy, Axel och Janne på min balkong. Foto: Mikael Hagenbo

De årliga Irlands-middagarna innebär slutligen också en välkommen möjlighet för mig, som inte direkt lider av städnarkomani, att röja upp och feja litet i lägenheten. Vilket ledde till att jag i förrgår hittade min lilla skära nallebjörn Teddy, som jag saknat länge men som hade hamnat under byrån i sovrummet och legat där kanske ett år.

Som en kär gammal vän som nu kommit till rätta. Litet dammig men vid god vigör!

                Teddy och Helge. Foto: Tommy Hansson

Ja, kära läsare, ni får väl själva avgöra om jag börjat gå i barndom igen eller om jag kanske bara har barnasinnet kvar. Själv vill jag gärna tro på det sistnämnda!

 

”Örnnästet” och andra intryck från Tyskland och Österrike

 ”Örnnästet” (Berghof/Kehlsteinhaus) med en del av den spektakulära utsikten över Obersalzberg. Foto: Tommy Hansson

För drygt en månad sedan gjorde jag en rundresa i Tyskland och Österrike tillsammans med min son Sebastian. Det skedde i regi av bussreseföretaget Scandorama med säte i Malmö. Man får nog säga att ett besök vid det så kallade Örnnästet vid Berchtesgaden i Obersalzberg var resans piece de resistance.

”Örnnästet”, som egentligen heter Berghof, är beläget på berget Kehlstein i de bayerska Alperna.  Adolf Hitler (1889-1945) besökte området för första gången 1923. Den blivande diktatorn blev så förtjust i platsen och omgivningarna, att han beslöt sig för att bosätta sig här. Den som fick ansvaret för organisering av byggnation och tomtanskaffning var Hitlers kanslichef och sekreterare Martin Bormann (1900-45).

Martin Bormann dömdes till döden för krigsförbrytelser i sin frånvaro vid Nürnbergrättegången 1946, då man fortfarande trodde sig ha anledning förmoda att han alltjämt var i livet. Han dödförklarades emellertid av den västtyska regeringen 1954 och en andra gång 1972 mot bakgrund av ett skelettfynd i Berlin i krigets slutskede. Skelettets DNA jämfördes 1998 med DNA från en släkting till Bormann varvid kunde konstaterats, att det verkligen rörde sig om kvarlevorna efter Martin Bormann.

 Den här pippin var inte rädd av sig…Foto: Tommy Hansson

Bormann gick fram som en ångvält vid organiserandet av Berghof-bygget: bönder och andra bofasta i området tvingades frånträda sin mark via tvångsförsäljning och tvångsinlösen. Skogsförvaltningen förständigades överlämna 670 hektar av Kehlstein-området till förmån för staten och nazistpartiet NSDAP. Och bråttom var det: bygget skulle stå klart så att det kunde överlämnas som en present till Hitler på dennes 50-årsdag den 20 april 1939.

År 1937 inleddes det utomordentligt krävande bygget av den slingrade väg som leder upp till Berghof och huvudbyggnaden, som kallas Kehlstein-huset (Kehlsteinhaus). Detta företag leddes av ingenjören doktor Fritz Todt (1891-1942), som var generalinspektör för det tyska vägverket och ledare för bygget av den tyska motorvägen Autobahn. Han ledde även den tyska upprustningsindustrin, en uppgift som efter hans död övertogs av Albert Speer (1905-81).

Todt omkom i en flygolycka 1942  i närheten av ett annat av Hitlers favoritställen, den så kallade Vargskansen nära Rastenburg i Ostpreussen (som jag besökte för tio år sedan).

  Martin Bormann (1900-45).     Fritz Todt (1891-1942).

Vägen uppför det branta berget är 6,5 kilometer lång och fyra meter bred och inbegriper fem tunnlar. En stor vändplats höggs ut ur klippan på 1700 meters höjd, och härifrån in i klippan byggdes en 127 meter lång och tre meter hög tunnel vilken avslutas med en rund hall. Från denna stiger besökaren in i en luxuös hiss som tar en 124 meter upp så att man stiger ur direkt in i Kehlsteinhaus. Inne i byggnaden finns i dag en restaurang och man kan även bland annat beskåda Hitlers flickvän (och till slut hustru) Eva Brauns rum.

 Bloggaren vid Örnnästet med de bayerska alperna som fond. Foto: Sebastian Hansson

Huset är ett tämligen imponerande bygge  i granit vilket, nästan som genom ett mirakel, undgick att träffas vid de allierades bombangrepp mot området den 25 april 1945. Det beslagtogs av de amerikanska ockupationstrupperna 1952 och överantvardades sedan till Fristaten Bayern. Det bayerska regeringspartiet planerade ursprungligen att spränga Örnnästet för att förhindra, att stället förvandlades till något slags vallfartsmål för övervintrade nationalsocialister.

Efter närmare övervägande överlämnades i stället det unika historiska monumentet av den bayerska statsregeringen till Berchtesgaden-sektionen av den Tyska alpföreningen. Örnnästet visade sig bli en betydande och lönsam turistattraktion utan politiska komplikationer, och delstatsregeringen beslöt sig för att grunda en stiftelse för ställets fortsatta förvaltning och skötsel. På den vägen är det.

När jag och sonen tog en av de specialbyggda bussar som för upp till Örnnästet var vädret något mulet, men ändå med tillräckligt bra sikt för att det skulle gå att avnjuta den hänförande utsikten. En reflektion jag gjorde vid besöket var, hur det kan vara möjligt att planera de illdåd som nationalsocialismen har på sitt samvete i så gudomligt natursköna omgivningar. Det är och förblir en gåta för mig.

 Hur man kan planera för anfallskrig och andra illdåd i denna omgivning förblir en gåta för mig. Foto: Tommy Hansson

Örnnästet var visserligen höjdpunkten under vår minnesvärda resa, men det finns också annat jag gärna vill redovisa:

Jena: Första övernattningen på resan från Malmö räknat gjordes i staden Jena i det forna Östtyskland, belägen i delstaten Thüringen. Staden, som bebos av omkring 100 000 människor, är sedan mitten av 1800-talet säte för den berömda optikindustrin Carl Zeiss. Här finns också Friedrich Schiller-Universität.

 Sebastian med en Rauchbier i Bamberg. Foto: Tommy Hansson

Bamberg: Denna gamla bayerska stad om cirka 70 000 invånare har bland annat kallats biskops-, universitets- samt ölstad. Vi fick tillfälle att på ett anrikt näringsställe med anor sedan medeltiden avnjuta det kraftfulla öl som kallas Aecht Schlenkerla Rauchbier (rököl). Personligen tyckte jag smaken påminde om bacon.

Fieberbrunn: Det slottsliknande ställe där vi tillbringade de flesta nätter hette Schlosshotel Rosenegg nära den lilla staden Fieberbrunn i de tyrolska Alperna i Österrike. Det var härifrån vi gjorde utflykter till Örnnästet samt även Österrikes högsta berg, Grossglockner 4798 meter över havet med sina murmeldjur, samt de legendariskt välbekanta vintersportorterna Kitzbühel och Zell am See. Besök vid ett närbeläget ysteri hanns också med.

 Här syns Sebastian vid vårt österrikiska slottshotell. Foto: Tommy Hansson

När vi klev av bussen i den ytterst vackert belägna lilla staden Zell am See med knappt 10 000 invånare blev vi nog alla smått chockade över att se alla muslimer, varav kvinnorna bar svart, heltäckande – jag tvekar inte att kalla den spöklik – klädsel av typen niqab.

Såvitt jag förstår rörde det sig i de allra flesta fall om turister, men som ögonblicksbild över hur det kan komma att se ut över hela Europa i en framtid var det en rätt skrämmande upplevelse. Jag var tvungen att lugna mig med en öl på en uteservering nära sjön Zeller See innan det blev dags att göra uppsittning på bussen.

 Blev tvungen att lugna mig med en öl i Zell am See. Foto: Sebastian Hansson