Jesse Jackson (till vänster) dekorerad av sin ideologiske frände Hugo Chávez.
Den så kallade medborgarrättskämpen Jesse Jackson har anlänt till Sverige. Målsättningen: att läxa upp oss svenskar om behovet av multikultur och ge oss en knäpp på näsan för att närmare en halv miljon av oss röstade in Sverigedemokraterna i riksdagen förra året.
Enligt Expressen i går (4/7) är det festivalen Peace & Love i Borlänge som, i samarbete med Expo, tagit hit Jackson – eller Jesse Louis Burns som han ursprungligen heter – för att han i Borlänge och Almedalen skall föreläsa för oss om hur vi bör se på svensk politik. Följande smakprov gavs:
Sverige, och Europa, har en utmaning i att ta hand om de invandrare som kommer hit och stå emot tankar om ett monokromt och renrasigt samhälle för att bli ett multikulturellt samhälle. Jag hoppas att Sverige blir ett föregångsland – för ett inkluderande resulterar i tillväxt.
Ett av Jacksons ”vapen mot svensk rasism” uppgavs vara Olof Palme, vilken Jacksom påstår fortfarande ihågkommes ute i världen som statsmannen med stort ”S”. Litet magstarkt blir det när han jämför den lika mycket avskydde som älskade Palme med Jesus. Och frågan är vilka det är som förespråkar ett ”renrasigt och monokromt samhälle” – sådant knäppskalleri är det gissningsvis högst några hundra personer som bedriver i Sverige.
Enligt Expressen vill inte SDs partiledare Jimmie Åkesson säga något om Jacksons besök, men hans pressekreterare Linus Bylund citeras så: ”Det är jättekul att han kommer hit. Han är en intressant och spännande person. I övrigt har vi inga kommentarer.”
Jag håller helt med Linus. ”Jättekul” på så sätt att det visar vilken grad av desperation det svenska politiska etablissemanget måste ha nått, när det lägger ner en massa pengar – Jackson är inte känd för att göra saker gratis – på att plocka hit en obalanserad, halvkommunistisk föredetting som anklagats både för rasism, ekonomiska oegentligheter och stöd för utländska diktatorer. Det visar att SD tas på allvar, vilket förstås alltid är ”kul”.
Kan inte svenska partier, politiker och professionella antirasister övertyga svenska folket om vilka hemska rasister vi sverigedemokrater är hoppas man att Jesse Jackson – som man förmodligen inte är alltför välunderrättad om – skall lyckas. Fat chance, säger jag. Jackson själv är sannolikt nöjd med att få komma till ett land där han tydligen fortfarande tas på allvar, vilket inte längre är fallet i hemlandet.
Jesse Jackson (till vänster) flankerar den så kallade Doktor King tillsammans med pastor Ralph Abernathy (till höger).
Och nog är Jackson en ”intressant och spännande person”, vilket mer än väl framgår av hans CV. Han föddes den 8 oktober 1941 i den forna slavstaten South Carolina. Han hjälpte i början av 1960-talet till med att organisera the Southern Christian Leadership Conference under ledning av Martin Luther King, Jr. och var med King, när denne sköts till döds 1968. Under åren därefter växte hans rykte som en radikal och frispråkig frikyrkopastor men framförallt blev han bekant som politiker.
När Jackson ställde upp i det amerikanska presidentvalet 1984 betraktades han av många som en extremist utan chanser att vinna det Demokratiska partiets nominering. Han gjorde också skandal då han svarade för grovt antisemitiska uttalanden, något han tvingades be om ursäkt för. Jackson slutade trea i privärvalen efter senator Gary Hart och förre vicepresidentem Walter Mondale (den senare vann nomineringen men förlorade valet stort mot sittande republikanske presidenten Ronald Reagan).
I primärvalen 1988 gick det ännu bättre – Jesse Jackson hade bara Massachusetts-guvernören Michael Dukakis före sig. Jacksons storvulna tal om att skapa en ”regnbågskoalition” bestående av afroamerikaner, homosexuella, spansktalande, kvinnor, fattiga med flera påstått förtrampade grupperingar vann viss anklang. Den enda punkt där Jackson inte var närmast desperat politiskt korrekt var abortfrågan, där hans kristna övertygelse troligen angav tonen – numera anser dock Jackson att fri abort är en given kvinnlig rättighet.
Jesse Jacksons politiska bana – och personliga liv – har varit kantad av skandaler och/eller kontroverser. I början på 2000-talet visade det sig att han, som varit gift med samma kvinna sedan 1963, hade en illegitim dotter. Än värre blev det då det kom fram att Jackson överfört 385 000 U.S. dollar från företag han var involverad i till eget konto i syfte att köpa ett hus till Karin Stanford, älskarinna och mor till det utomäktenskapliga barnet.
Jacksons älskarinna syns här inringad under ett besök i Clintons Vita hus tillsammans med Jackson.
En annan skandal har gällt den bojkottkampanj mot ölföretaget Anheuser-Busch Jackson initierade 1982 med motiveringen, att företaget bara hade tre distributörer i USA som ägdes av svarta. Företaget kände sig pressat att skänka miljoner i bidrag till Jacksons humanitära projekt. 1998 köptes ett av Anheuser-Buschs distributionsföretag, River North, upp av två av Jacksons söner. Efter det drog Jackson senior tillbaka sitt stöd för bojkotten. Kritiker menar att Jackson övade utpressning mot företaget för att detta skulle sälja River North till Yusef och Jonathan Jackson.
Jesse Jackson har vidare blivit en symbolgestalt för den sorts småskurna ”antitrasism” som dammsuger samhället för att finna minsta tecken på vad som sedan med buller och bång påstås vara svårartad rasism. Ett exempel härpå är Jacksons uttalande om, att de som blivit hemlösa som en tragisk följd av orkanen Katrinas härjningar för några år sedan inte skulle kallas refugees (flyktingar), eftersom detta enligt Jackson var ”rasistiskt” – displaced persons var den beteckning Jackson förordade.
Jacksons kritiker – och de är många inom skilda befolkningssegment – menar att Jackson genom löjliga rasistanklagelser av denna typ gör det svårare att känna igen den verkliga rasismen. Saken blir inte bättre av att Jackson vid upprepade tillfällen själv excellerat i rasistiska uttalanden. Exemplet med judarna har redan nämnts.
2008 väckte det stort uppseende då Jackson i valrörelsen om den demokratiske huvudkandidaten Barack Obama uttalade: ”Barack…he´s talking down to black people…telling niggers how to behave.” Att använda ordet nigger (vanligen kallat the N-word) anses i USA oerhört stötande oavsett i vilket sammanhang det sker, vilket inte minst komikern Michael Richards (”Kramer” i komediserien Seinfeld) fick erfara då han svarade några svarta häcklare under en stå-upp-show med sagda invektiv. Såväl Jackson som Richards tvingades krypa till korset och be eftertryckligt om ursäkt.
Det skall inte förnekas att Jesse Jackson gjort ett och annat gott under åren. Kampen för medborgerliga rättigheter i USA i början på 1960-talet var givetvis högst behjärtansvärd. Han har också utverkat tillfångatagna amerikaners frihet genom att förhandla med diktatorer som Fidél Castro på Kuba, Saddam Hussein i Irak och Slobodan Milosevic i Serbien.
Så värst många applåder fick dock inte Jackson, då han för något år sedan lät sig hyllas som en stor statsman under ett besök hos den auktoritäre socialistdiktatorn Hugo Chavez – en fiende till Jacksons hemland USA – i Venezuela.
Jesse Jackson förefaller mig ha stannat på vänsterns 1960-talsnivå när det gäller synen på världens affärer. Han verkar inte kunna höja sig över slagordens nivå när det gäller politiskt engagemang. I likhet med Palme är han benägen att stödja allt som är vänster. Det nu aktuella besöket i Sverige är för övrigt inte första gången han lägger sig i svenska inrikesförhållanden. I våras fördömde han per brev en studentikos ”slavauktion” som hölls av några udda figurer i Lund och föreläste för oss svenskar om vad slaveri är för något.
Den som är intresserad av en heltäckande kritisk bild av Jesse Jackson rekommenderas läsa Kenneth R. Timmerman: Shakedown: Exposing the Real Jesse Jackson (2002). Boken, som nådde New York Times bestsellerlista, hävdar bland annat att Jackson utnyttjar kriminella i sin affärsverksamhet och använder anklagelser om rasism för att pressa folk på pengar.
Det självutnämnda världssamvetet Jesse Jackson må vara en intressant personlighet. Men han har knappast någonting att lära oss svenskar – eller sverigedemokrater. Snarare tvärtom.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 