Skräcken för religion: att slänga ut barnet med badvattnet

Förre KD-ledaren Alf Svensson är i mitt tycke en av Sveriges mest hederliga och rättrådiga politiker, låt vara att jag ställer mig helt kallsinnig till hans positiva syn på närmast gränslös invandring och den Europeiska unionen (EU). När det kommer till frågor som rör sociala värderingar, Israel och religion är han dock mestadels klockren.

Alf Svensson sågar religionsfobin i samhället. Foto: Världen idag

”Religionsfobi livsfarligt för samhället”, heter det således rubrikvis i ett debattinlägg av Alf Svensson i Svenska Dagbladet den 28 mars 2018. Den förre KD-ledaren börjar med att påpeka, att då statsråden Ardalan Shekarabi och Anna Ekström presenterade sitt förslag om förbud mot religiösa friskolor så jämförde de religiösa friskolor generellt – muslimska, kristna, judiska – med ayatollah Khomeinis skolor i Iran.

Alf Svensson framhåller:

Om det finns friskolor i Sverige som kan jämföras med Ayatollans skolor är det förstås ren ynkedom att inte regering och ansvariga myndigheter stängt dessa eller förmått dem att ändra innehåll och inriktning. https://www.svd.se/alf-svensson-religionsfobi-livsfarligt-for-samhallet

Svensson fortsätter sedan sitt debattinlägg med att förmoda, att det sannolikt ej finns en enda förälder som tvingats placera sina barn i en kristen friskola eller att det finns någon sådan som tvingar någon elev att tillägna sig en viss konfession. Det är säkert riktigt. Vad det rör sig om när det gäller den socialdemokratiska retoriken är en ovilja att peka ut de muslimska friskolorna – för att komma åt dessa känner man sig nödgad att också anklaga alla andra typer av religiöst förankrade skolor.

I mitt perspektiv är det fråga om ren feghet. Regeringen vet att om man ensidigt pekar ut muslimska krafter så tar det hus i helsicke med anklagelser om islamofobi, rasism etcetera medan det är helt ofarligt att ge sig på de kristna och judiska intressena, vilka inte heller är särskilt matnyttiga ur röstmatematisk synvinkel. Det finns flera exempel på denna taktik.

Enligt Socialdemokraterna bör landets enda judiska skola, Hilleskolan i Stockholm, läggas ner. Foto: Wikipedia

Före detta inrikesministern Anders Ygeman har så nyligen yttrat att han vill bannlysa ”muslimska och kristna” så kallade hatpredikanter från Sveriges gränser. När en journalist ringer och frågar om han kan ge några exempel på vilka hatpredikanter det kan röra sig om blir det emellertid kalla handen. https://nyheteridag.se/ygemans-pressekreterare-vill-inte-ge-exempel-pa-hatpredikanter-som-ska-bannlysas/

På liknande sätt jämställs den för svensk kultur och tradition totalt främmande seden med muslimska böneutrop med kristen klockringning (och ljuden från glassbilar!). När det gäller omskärelse gör många debattörer vidare ingen skillnad mellan den kvinnliga varianten, som innebär ren könsstympning, och det manliga tillvägagångssättet som inte på långa vägar är lika omfattande.

Återigen är det fråga om en ovilja, kanske rentav ett tabu, att endast kritisera islams seder och bruk: skall något som har med religion att göra kritiseras måste även kristendom och i någon mån judendom tas med. För Socialdemokraternas del finns det ytterligare en viktig aspekt som måste tas hänsyn till.

Partiet är sedan många år tillbaka infiltrerat av islamister som hela tiden söker framflytta sina positioner inom partiet. Ett uttryck för detta är Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare Broderskapsrörelsen som var till för kristna socialdemokrater men numera snarast är en promuslimsk kamporganisation. http://arbetartidningen.se/2016/10/socialdemokraternas-kompromiss-med-islamisterna/

Inom socialdemokratin, liksom i samhället i stort, finns det i dag en växande tendens att se det ”sekulära” som någonting odelat gott. Vad som betecknas som religiös vidskepelse skall förjagas och sekulärt rim och reson vara allenarådande. Många debattörer kan inte ens skilja mellan ett sekulärt samhälle och en sekulär stat. I ett sekulärt samhälle har varje spår av religion utrotats, medan det i en sekulär stat endast är regering och andra ledande organ som förutsätts vara religiöst neutrala.

Jag är själv helt för den sekulära staten – statsmakterna skall givetvis inte diktera vilken tro någon skall ha – medan ett sekulärt samhälle i praktiken är en omöjlighet. Inte ens totalitära skräckexempel som Albanien under Enwer Hoxha eller Nordkorea under Kim-dynastin har, lika litet som något samhälle i världshistorien, helt lyckats utrota religionen.

Den före detta marxistiske filosofen Leszek Kolakowski kom sent till insikt om kristendomens betydelse för vår civilisation. Foto: Wojcik Agencja Gazeta

Inte heller kan religionen reduceras till, som det brukar heta, en ”privatsak”. Religiös tro och övertygelse förutsätter att det finns kyrkor, samfund och församlingar som organiserar det ifrågavarande religiösa konceptet och arbetar aktivt för att sprida detta till så många människor som möjligt.   Den religion, kyrka eller annan religiös organisation som inte gör detta kommer förr eller senare att dö ut.Vilket naturligtvis är exakt vad sekularisterna och ateisterna vill skall ske.

Alf Svensson är väl medveten om att synen på det ”religiösa” som uttryck för vidskepelse och det ”sekulära” som tolk för det objektiva och vetenskapliga är falsk. Han skriver: ”När det påtalas att ´sekulär´ska gälla får man ofta känslan av att den som använder uttrycket också tror att man därmed garanterar objektivitet och tankemässig frihet. Så enkelt är det verkligen inte!”

Svenssons tes om att det råder en utbredd religionsfobi i vårt samhälle är både välfunnen och enligt mitt sätt att se helt korrekt. Detta är ett resultat av flera decennier av religionsfientlig hjärntvätt av centralt placerade personer såsom marxisten, socialdemokraten och fanatiske ateisten Stellan Arvidson, mannen som på goda grunder kan anses ha förstört den svenska skolan genom sin föresats att mota ut allt kristet ur det svenska skolväsendet.

Jag publicerade på min blogg för några år sedan följande uppgörelse med denna religionsfientlighet: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/

Genom sin religionsskräck gör sig sekularisterna/ateisterna skyldiga till det klassiska missgreppet att kasta ut barnet med badvattnet. De vägrar, eller gör sig helt enkelt inte besväret, att inse att den på kristendomen grundade svenska och europeiska kulturen utgör själva fundamentet för den så kallade värdegrund Socialdemokraterna och alla andra partier bekänner sig till.

Göbekli Tepe: samhället organiserades kring en gemensam religion. Foto: Gevork Nazaryan

De borde kanske bekanta sig med den före detta marxistiske polske filosofen Leszek Kolakowski vilken, ehuru ”sekulär”, till sist insåg betydelsen av den kristna religionen som normbärare. Alf Svensson citerar Kolakowski enligt följande: ”Jag tror det tog mig lång tid att inse hur oumbärlig kristendomen är för vår civilisations överlevnad och för bevarandet av vissa grundläggande värden som vi håller.”

Vad mera är. moderna arkeologiska fynd, bland annat av ett 11 500 år gammalt tempel, på den turkiska fyndorten Göbekli Tepe har visat att det mänskliga samhället organiserades kring en religiös tro. Med andra ord: det var religionen som gav upphov till samhället, inte tvärtom. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/03/06/r/

 

Pingstpastorer överens med Pride: homosexualitet är synd

 EuroPride i Stockholm 2008 hyllade ”svensk synd”.

I samband med festivalen EuroPride i Stockholm 2008 var stan smockfull med affischer på temat Swedish Sin – Breaking Borders (Svensk synd spränger gränser). Arrangörerna ville således locka besökare med den mångomtalade så kallade svenska synden, i det här fallet liktydigt med praktiserad homosexualitet:

http://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/

På plats vid evenemangets invigning fanns bland andra EU-minister Cecilia Malmström (FP), professor Tiina Rosenberg och en indisk prins. Inte många ögonbryn, om ens några, höjdes över budskapet om bögeriet som synd. Förmodligen sågs det som en lagom klämkäck slogan, om än kanske något utdaterad; begreppet ”den svenska synden” härstammar från början av 1950-talet, då Ulla Jacobsson visade tuttarna för Folke Sundquist i filmen ”Hon dansade en sommar” (1951) i regi av Arne Mattsson.

Ett helt annat ljud i skällan blir det om ett gäng pingstpastorer utifrån traditionellt bibliskt synsätt förklarar att utlevd homosexualitet är synd med konsekvenser för evigheten:

http://www.dagen.se/debatt/bibeln-tydlig-om-homosexualitet-1.349464

Det torde finnas få bibliska ämnen där det råder större samstämmighet än vad gäller just synen på homosexualitet. Det finns ett antal passager i såväl Gamla som Nya testamentet som vittnar om denna syn, men jag nöjer mig här med vad aposteln Paulus anför i Romarbrevet 1:26-28:

Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar; deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo otukt, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.

 Pastor Tommy Dahlman manar till kristen tydlighet om homosexualitet.

Det var i ett debattinlägg med rubriceringen ”Bibeln tydlig om homosexualitet” i den kristna tidningen Dagen den 9 april, som 22 pingstpastorer med den 49-årige Tommy Dahlman från Trollhättan, riksdagskandidat för KD 2014, i spetsen menade att ”Vi anser att vi måste vara tydliga, om än i kärleksfull ton, och klart beskriva konkreta konsekvenser av vad Nya testamentet säger.”

Längre ner i artikeln kommer Dahlman och hans meningsfränder fram till samma slutsats som arrangörerna av EuroPride 2008 och fastslår:

Vi menar att praktiserande homosexualitet, utifrån vad Bibeln säger, är synd. Det har funnits samstämmighet om detta genom hela den protestantiska reformationen, och även dessförinnan fanns det en klar teologisk övertygelse i frågan.

Debattinläggets undertecknare avvisar vad man kallar ”revisionism” som ett ”modernt påfund som har till uppgift att vända på bibeltexter för att få dem att säga motsatsen till vad de innehåller”. Slutklämmen lyder: ”Men till sist handlar det om himlen och evigheten. Tidsandan och sanningen går inte alltid hand i hand.”

Den sista meningen skulle behöva stå i eldskrift på någon plats så att hela landets befolkning kunde läsa den!

 DAESH förpassar en homosexuell från hustak.

I en intervju med Expressen tycks Dahlman, förutsatt att han är rätt citerad, ha fyllt på med att homosexuella som inte lever i celibat sannolikt hamnar i helvetet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kds-riksdagskandidat-homosexuella-hamnar-i-helvetet_4478431.svd

Detta borde han enligt min mening nog ha hållit inne med, eftersom endast Gud kan veta något bestämt om den saken. Trots allt utgörs en människa inte enbart av sin sexuella orientering utan av så mycket mer än så. Dahlman gör nog väl i att betänka detta ord av Jesus från Johannesevangeliet 14:2: ”I min Faders hus  äro många boningar; om så icke vore, skulle jag nu säga eder, att jag går bort för att bereda eder rum.”

I det stora hela menar jag dock att det är absolut uppfriskande att det fortfarande finns kristna, som tar sin tro på allvar och inte tvekar att sticka ut hakan i kontroversiella ämnen.

Man kan därtill fråga sig hur det kan komma sig, att etablerade media i Sverige går i taket när någon kristen pastor i all stillsamhet vill förpassa de homosexuella till den andliga världens nedre regioner, som de inte ens tror på, medan de inte ens noterar när de islamistiska vettvillingarna i DAESH slänger ner bögarna från hustak och sedan lynchar dem i den här, högst påtagliga världen.

 Nasrin Sjögren skriver om den religiösa ateismens intolerans.

Några betänkligheter att ta upp kontroversiella ämnen hyser inte heller den kristna (hon är konvertit från islam) debattören Nasrin Sjögren, nybliven krönikör i den Sverigedemokraterna närstående nättidningen Samtiden. I ett inlägg dagens datum (15 april) tar hon pastor Dahlman och dennes meddebattörer i försvar, bland annat på följande sätt under rubriken ”Den religiösa ateismens intolerans”:

http://samtiden.nu/14279/den-religiosa-ateismens-intolerans/

Hans brott mot det sekulära värdegrundscredot var att han tillsammans med 21 andra pastorskollegor slog fast att den enda form av sexuell utlevnad som är föremål för gudomlig välsignelse är det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna som lovar varandra trohet till döden skiljer dem åt. För detta fick han också bannor från de till journalister utklädda inkvisitorerna.

Icke minst noterbart i Sjögrens spänstigt skrivna krönika är, att hon så klart genomskådat ateismens och sekularismens falska anspråk på att i etiskt hänseende stå högre än människor med religiöst färgade synsätt.

Nazismens och kommunismens samgående 1939 möjliggjorde Andra världskriget (samtida karikatyr).

Ett bevis på att detta är just falska anspråk är det faktum, att det är just ateistiska och sekularistiska ideologier såsom kommunism och nazism som ställt till med mest elände i vår tid med hundratals miljoner dödsoffer som följd. I själva verket, menar Nasrin Sjögren, är ateisterna/sekularisterna föga mindre religiöst troende än vad anhängarna till riktiga religioner är. Även om de föredrar att lämna Gud utanför sin tro.

Just detta, kan man befara, gör de gudsförnekande troende desto farligare då de kan förleda godtrogna människor att anta att de har vetenskapliga och rationella anspråk som i verkligheten inte finns där.

 

Den irrationella rädslan för religion

David Lindén vill se Löfven ”förklara krig mot religion”.

I Länstidningen (Södertälje) den 8 maj 2013 finns en debattartikel av en ”gästtyckare” som heter David Lindén, doktorand i historia vid King´s College i London, som uppmanar S-ledaren Stefan Löfven att ”förklara krig mot religion”. Därmed skulle, menar debattören, Löfven kunna gå till historien som ”en av de stora socialdemokratiska statsmännen”.

Löfven skulle på så sätt, anser Lindén, gå i USA-presidenten Lyndon B. Johnsons fotspår, Johnson som på sin tid förklarade ”krig mot fattigdomen”. Jag vet inte vilken historiebok Lindén har läst, men att Lyndon Johnson skulle räknas till de stora statsmännen – annat än möjligen av den sociala ingenjörskonstens båldaste tillskyndare – har undgått mig. Johnson är och förblir mest känd som mannen som lade grunden för USAs nederlag i Vietnamkriget.

Den irrationella rädsla för aktiv religionsutövning som Lindén ådagalägger är ett återkommande tema i dagens åsiktsbildning. Det faktum att det finns galningar som påstår sig vara religiösa – jag kommer av naturliga skäl främst att tänka på våldsbejakande jihadister/islamister – tas av somliga till intäkt för att all religion är av ondo. Det är en inte särskilt begåvad utgångspunkt.

Om vi tittar på 1900-talets stora konflikter så hade ingen av dessa med religion att göra. Första världskriget med cirka 10 miljoner döda var ett utflöde av vapenskramlande nationalism av det obotligt chauvinistiska slaget, medan Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer startades av Adolf Hitlers nationalsocialister. Inte heller någon av de mindre konflikterna, exempelvis Koreakriget eller Vietnamkriget, hade med religion att göra.

Några av dem som möjliggjorde den kommunistiska ideologins massmördande: från vänster Josef Stalin, Friedrich Engels, Pol Pot, Karl Marx och Mao Tse-tung. Samtliga var doktrinära ateister.

Det gångna seklets militära kraftmätningar med det omätliga lidande dessa medförde för civilbefolkningen var ett resultat av politik och ideologi. Märkligt nog hörs utomordentligt få röster som vill förbjuda politik eller ideologi. Bara den garanterat ateistiska ideologin kommunismen bär ansvaret för mellan 100 och 200 miljoner människors död, beroende på hur man räknar. Var finns ropen på förbud mot kommunismen?

Vidare existerar en betydande förvirring om sekularismen i samhället. David Lindén skriver:

På papperet är Sverige en sekulär stat, men samtidigt tycker många opinionsbildare och journalister att religion och främst religiositet är något som förtjänar både respekt och vördnad.

Lindén tycker sig uppenbarligen se en motsättning där ingen sådan finns. Det är riktigt att Sverige är en sekulär stat. Kyrkan är sedan ett antal år tillbaka skild från staten och ingen torde kunna anklaga eller, om man så vill, berömma vare sig regering eller opposition för att vara överdrivet religiösa. Däremot är Sverige inte ett sekulärt samhälle.

Religionsfrihet finns inskriven i grundlagen och alla som i övrigt följer våra lagar är tillförsäkrade frihet att utöva sin religion, hur förkastligt andra än må tycka att detta är. Det är sådant som kallas tolerans, vilket torde vara ett av de mest missbrukade orden i den samtida diskursen. Den intolerans som uppvisas av dem som jämt och ständigt predikar tolerans är stundom monumental.

Ett sekulärt samhälle skulle däremot med nödvändighet innebära en utbyggd kontrollapparat i syfte att övervaka att ingen ägnar sig åt gudstillbedjan eller annan form av religiositet. Ett sådant samhälle skulle vara outhärdligt intolerant och ogästvänligt att leva i, kanske då med undantag för våra mest insnöade ateister.

Albaniens kommunistiske diktator Enwer Hoxha försökte utrota religionen. Han lyckades inte särskilt bra.

Mig veterligt är den totalitära kommunistdiktaturen Albanien på 1960-talet, under ledning av den sinnesrubbade diktatorn Enwer Hoxha, den enda stat i världen som utropat sig som en ateistisk stat och ett ateistiskt samhälle. Dessa anspråk var inte med sanningen överensstämmande. Den som hyser en äkta religiös tro låter sig inte hindras av en förtryckande stat utan finner alltid, ibland med livet som insats, nya vägar att utöva sin religion och tillbe sin Gud. Så var fallet också i Albanien.

Nå, men terroristerna med anknytning till islam, då? Dessa mordiska våldsverkare är väl ett tecken på att religion kan vara destruktiv? Så är naturligtvis fallet. Jag hävdar emellertid att islamisterna/jihadisterna, vilka tycker det är fullt rimligt att döda såväl oskyldiga människor som sig själva i Allahs namn, har mer med vänsterextremistiska terrorrörelser av typ Baader-Meinhof-ligan i Tyskland och Röda brigaderna i Italien än med sann religion att göra. De har samma målsättning – att skapa kaos och osäkerhet i det västerländska samhället – och använder samma metoder.

Sann religion tar fram det bästa i människan. Alla högtstående religioner predikar kärlek, barmhärtighet, nåd och ödmjukhet. Sann religion förädlar människan. Sann religion lär att det finns en högre verklighet och en högre sanning än de förödande och av människor skapade ideologier och ismer som kastat mänskligheten in i två (tre om vi räknar in Kalla kriget) världskrig.

Ateistmaffian borde lära något av vår moderna historia, men det är troligen alldeles för mycket begärt. Det förvånar mig därför inte ett spår att David Lindén avslutningsvis i sin gästtyckarspalt i Länstidningen gillande citerar Karl Marx yttrande om att ”religion är ett opium för folket”. Marx som är den ideologiske fadern till den ideologi som mördat fler människor än någon annan ism. Icke alls underligt, då den marxistiska ideologin bygger på föreställningen om att det finns oönskade och skadliga människor och ”klasser” som måste bekämpas med våld och revolution.

Vad som behövs i dagens samhälle är snarast mer, inte mindre religion. Om alla jordens folk tillämpade Tio Guds bud och/eller de ideal som framställs i Jesu Bergspredikan skulle vi ha en helt igenom god värld.