Sverigedemokraterna ökar mest av alla partier i Sentios junimätning. 21,1 procent är en förbättring med 1,7 procentenheter jämfört med senaste mätningen; samtidigt passerar det sverigevänliga alternativet i svensk politik Moderaterna och blir näst största parti.
SD förmår dock inte rubba Socialdemokraterna, som tangerar resultatet från valet 2018 och erhåller 28,2 procent, en tillbakagång med 1 procentenhet. Vänsterpartiet cementerar sin ställning som rikets fjärde största parti med 9,0 procent, vilket är en ökning om 1,2 procentenheter. Inte så illa av ett gammalt Moskva-troget kommunistparti, kan tyckas.
Centerpartiet, som fortfarande leds av den problematiska Annie Lööf, har ännu inte halkat under riksdagsspärren på 4 procent i någon mätning, även om partiet varit relativt nära att göra det vid några tillfällen. Den här gången blir det en ökning med 1,1 procentenhet upp till 6,4 procent.
Kristdemokraterna noteras för mätningens mest dramatiska tillbakagång: 5,5 procent innebär att Ebba Buschs parti backar med 3,0 procentenheter. Varför framstår i alla fall för denna bloggare som oklart.
Två partier hamnar under riksdagsspärren: Liberalerna med 3,9 procent samt Miljöpsykopa…förlåt Miljöpartiet med 3,1 procent. Ls resultat är emellertid en ökning med 1,3 procentenheter under det att MP minskar med 1,1.
Om Sentios siffror varit valresultat hade vi sett ett regeringsskifte: M, SD och KD antecknas tillsammans för 182 mandat och S, V och C för 167 mandat i riksdagen.
Den stora skillnaden när det gäller Sverigedemokraternas resultat i opinionsmätningar mellan i dag och hur det var tidigare är att SD numera noteras för goda resultat såväl hos ”finare” som av mer etablerade kretsar mindre ansedda institut. Således är det inte längre några himmelsvida diskrepanser mellan noteringarna hos exempelvis SIFO och SCB jämfört med dem hos Sentio och Inizio.
I GP/SIFO december 2019 får det Sverige-vänliga partiet 24,4 procent – en uppgång med 1,4 procentenheter sedan närmast föregående mätning – och skuggar därmed Socialdemokraterna med 24,6 procent (+0,2). En högst försumbar skillnad – de båda partierna är nu i princip lika stora hos väljarna. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Wb2Lwa/sd-jamnstora-med-s-i-ny-matning
På tredje plats återfinns efter vanligheten Moderaterna på 17,2 procent, vilket innebär en marginell uppgång. Av de tre största partierna är det bara SD som ökat sedan valet och det med stormsteg: upp från 17,5 till 24,4 procent. S har gått tillbaka från sitt historiskt urusla valresultat på 28,3 och M har minskat från 19,8 procent.
Fjärde störst hos GP/SIFO blir nu Vänsterpartiet på 9,7 procent, oförändrat sedan förra SIFO men upp med 1,7 procentenheter sedan valet 2018. En utveckling där svaret förmodligen bör sökas i vänsterväljares missnöje med S-partiets regeringssamverkan med de borgerliga Centerpartiet och Liberalerna.
Vinnare och förlorare i SIFO: Jimmie Åkesson (SD) och Ebba Busch Thor (KD). Ebba kan dock glädja sig åt att fortfarande vara mest förtroendeingivande partiledare.
Därnäst kommer Centerpartiet på 8,0 procent och Kristdemokraterna på 6,0 procent. KD blir därmed mätningens stora förlorare med en nedgång om 1,8 procentenheter jämfört med förra mätningen. Partiet får trösta sig med att det alltjämt har den i folkdjupet mest förtroendeingivande partiledaren i Ebba Busch Thor.
Näst minsta parti blir Miljöpartiet med 4,7 procent, samma som senast, och minst Liberalerna, som dock ökar med en halv procentenhet och tangerar riksdagsspärren på 4 procent.
Avslutningsvis kan noteras att det ser mörkt ut för partier såsom Alternativ för Sverige, Feministiskt initiativ, Medborgerlig samling och Piratpartiet, eftersom stapeln för ”övriga partier” endast når upp till 1,3 procent.
Fotnot: Mätningen genomfördes 2-12 december 2019 och omfattar 8214 personer från 18 år och äldre. Av intervjuerna har 1000 genomförts per telefon och resten via webbpanel. Telefonintervjuerna har viktats högre.
Den officiella bilden av Alternativ för Sverige. Foto: AfS
En numera tyvärr avliden vän och partikamrat hade en käpphäst: företeelser som Nationaldemokraterna (om någon nu minns dem), Svenskarnas parti och Nordiska motståndsrörelsen fyller en viktig funktion i svensk politik, nämligen den att vara avstjälpningsplats för folk som av olika anledningar inte platsar i Sverigedemokraterna (SD).
Det ligger enligt min mening mycket i det. Till ovanstående tre namn kan nu också läggas Alternativ för Sparkade, förlåt Alternativ för Sverige (AfS). Ett gäng som Svenska Dagbladet på ledarplats träffande nog kallat Bunkeralternativ för Sverige. Formuleringen sattes på pränt sedan SDs förre partiledare, Mikael Jansson, presenterats som riksdagskandidat för AfS och syftar på Janssons hemmahörighet i SDs så kallade bunkerfalang. https://www.svd.se/bunkeralternativ-for-sverige
Alternativ för Sverige kan på flera sätt liknas vid just en bunker, det vill säga ett underjordiskt skyddsrum där det tas betäckning från den hotfulla världen ovanför. Det nystartade partiet leds av den snart 31-årige Gustav Kasselstrand, som tidigare var förbundsordförande för SDs dåvarande ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom (SDU) och även politisk sekreterare i riksdagen. Kasselstrand anses vara en hyggligt bra talare men handikappas av att han aldrig valts till något politiskt ämbete.
Gustav Kasselstrand (till höger) och Eric Myrin flankerar Ingrid Hult i samband med ett valmöte i Södertälje den 3 september 2014. Ingen av dessa är kvar i SD. Foto: Tommy Hansson
Kasselstrand, uppvuxen i Valdemarsvik i Östergötland, toppar AfSs riksdagslista om 50 namn. Andranamn på listan är, föga oväntat, Kasselstrands ständige vapendragare från SDU-tiden, William Hahne, vilken tituleras ”militär”. Kandidatlistan domineras av namn från Stockholms- och Göteborgs-regionerna och innehåller ett antal militärer och jurister samt någon läkare och finansanalytiker. Även en före detta TV4-medarbetare märks bland de förhoppningsfulla. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alternativ_f%C3%B6r_Sverige
Alternativ för Sverige är ett ideologiskt mer stelbent alternativ än Sverigedemokraterna. Att döma av partiets utspel så här långt tycks det hemfallet åt verklighetsfrämmande idéer om att det, bara partiet kommer in i riksdagen, kommer det vara möjligt att utvisa ”minst 100 000” illegala invandrare. Exakt hur ett litet parti ensamt skall kunna genomföra detta anges inte.
En annan av AfSs målsättningar är att ”göra Sverige självförsörjande”, vilket partiet har gemensamt med Enwer Hoxhas rigigida diktatur i det kommunistiska Albanien – givetvis helt verklighetsfrånvänt: inget land kan existera i ett vakuum. Det skall tilläggas att Kasselstrand och sykofanterna kring honom i likhet med så många andra inom extremhögern synes vurma för Putin och dennes ryska maffiastat. När USAs president Barack Obama besökte Sverige i september 2013 twittrade Kasselstrand sålunda följande: ”Jag välkomnar hellre Vladimir Putin än Barack Obama till Sveriges huvudstad.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Kasselstrand
William Hahne i krogbråk på Island 2010. Skärmdump: Expressen
Jag beskrev i en bloggtext från 2015 SDs uteslutning av Kasselstrand och Hahne – som jag kallade den ”dynamiska duon” – som ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp om SD skulle kunna bevara sin identitet som ett anständigt konservativt/nationalistiskt parti. Det är ett omdöme jag står fast vid. Utan SDs modererande inflytande kan Kasselstrands och Hahnes gäng ta ut svängarna bäst de behagar, vilket tveklöst är bäst för båda parter. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/29/uteslutningen-av-den-dynamiska-duon-ett-nodvandigt-kirurgiskt-ingrepp/
Kasselstrand och Hahne stötte jag på första gången när jag jobbade ett halvår före valet 2010 på SDs dåvarande rikskansli på Södermalm i Stockholm, även känt som Bunkern (det låg i en källarlokal i anslutning till ett parkeringsgarage). Vill minnas att de på den tiden allmänt betraktades som ett par välartade och lovande ynglingar.
Kort tid efter valet fick jag emellertid klart för mig att unge Hahne nog inte var någon man gärna ville se som representant för Sverigedemokraterna – han ställde till stor skandal i anslutning till ett möte med Nordiska rådet i Reykjavik på Island, då han i uppenbart överförfriskat tillstånd råkade i våldsamt handgemäng med en bartender på en krog. Jag påpekade Hahnes olämpliga uppträdande vid tillfället i fråga men fick rådet att ligga lågt med kritiken, eftersom Hahne och det övriga SDU-gänget ansågs ha partiledningens välsignelse. https://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/
Krogslagsmål var dock inget som vid denna tid kvalificerade för uteslutning ur SD eller SDU. När Gustav Kasselstrand och William Hahne emellertid den 7 november 2011 fick in en debattartikel i Aftonbladet där man pläderade för att det Israel-vänliga SD skulle erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning, hade den dynamiska duon verkligen skitit i det så kallade blå skåpet. https://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab
Gustav Kasselstrand och William Hahne slog som högsta SDU-representanter ett slag för den socialdemokratiska ”Palestina”-politiken 2011. På bilden statsminister Stefan Löfven och Palestinska myndighetens ”president” Mahmout Abbas. Foto: Regeringskansliet
Under rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”, där författarna talade för hela SDU, skrev Kasselstrand och Hahne bland annat: ”Vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter.” Varför de kommit till den tvärsäkra slutsatsen gjorde de inga ansatser att förklara. Med sitt inlägg anslöt sig de båda SDU-ledarna till den socialdemokratiska politiken att erkänna en stat som inte finns och aldrig funnits i sinnevärlden, något som sannolikt inte imponerade på SD-ledningen.
Jag gissar att champagnekorkarna smällde i Kasselstrand-lägret när den rödgröna regeringen Löfven erkände ”Palestina” som stat som en av sina första åtgärder efter makttillträdet hösten 2014.
I fortsättningen hade SDU moderpartiets ögon på sig och urladdningen kom hösten 2015, då hela ungdomsförbundet lösgjordes från SD och de medlemmar som ställde sig lojala till moderpartiet samlades under beteckningen Ungsvenskarna SDU och blev Sverigedemokraternas nya ungdomsförbund med obligatoriskt medlemskap i SD. Dess ordförande, Skövde-födde Tobias Andersson, finns på valbar plats på SDs riksdagslista inför höstens val trots då detta skrivs ännu ej fyllda 22. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ungsvenskarna_SDU
Huruvida Alternativ för Sverige kommer att inväljas i riksdagen den 9 september 2018 kan man endast spekulera om. Enligt en opinionsundersökning i regi av Metro/YouGov fick det nybildade partiet närmare 2 procent av väljarsympatierna, men hur pass tillförlitlig denna siffra är må vara osagt. https://www.metro.se/artikel/yougov-alternativ-för-sverige-börjar-få-stöd-i-opinionen
Gustav Kasselstrand som nyvald SDU-ordförande utanför riksdagshuset i Stockholm 2011. Foto: Tommy Hansson
Det talas ofta i såväl interna som externa sammanhang om att det finns ett utbrett missnöje med Sverigedemokraterna i nationalistiskt disponerade kretsar. Dels beroende på att partiet skulle ha blivit ”en del av etablissemanget” och kompromissvilligt i frågor som rör exempelvis EU och NATO. Dels beroende på partiledningens sätt att behandla medlemmar som uppfattas som obekväma.
Det vore både löjligt och fel att förneka att det finns ett sådant missnöje, för det gör det även om långt ifrån allt enligt min mening är befogat. Frågan är bara hur stort och utbrett det är. Personligen tror jag inte det räcker för att föra AfS, och självfallet ännu mindre NMR, in i riksdagen. Det råd jag vill ge varje seriös tillika demokratiskt sinnad Sverige-vän är att rösta på Sverigedemokraterna i höst och inte splittra upp den konservativa/nationalistiska rörelsen!
Det är naturligtvis en föga sensationell uppmaning för att komma från en aktiv SD-politiker som denna bloggare, men likväl tycker jag det behöver sägas.
Resultaten från riksdagsvalet 2014. Diagram: Aftonbladet
Det förekommer som bekant en hel del spekulationer kring risken för olika typer av manipulationer inför valet i Sverige 2018, något vi så klart bör hålla ögon och öron öppna för. Även de olika mätinstitutens roll brukar kannstöpas om i sammanhanget.
Instituten Demoskop, Ipsos, Novus, SIFO och SCB kallas ej sällan ”de tillförlitliga instituten” emedan deras mätningsmodell – man ringer som regel upp slumpvis utvalda personer per telefon – ofta förklaras vara ”statistiskt beprövad”.
Inizio, Sentio och Yougov får däremot tummen ner, eftersom de bygger sin metodik på webbpaneler. ”Jag konstaterar att SD har jämförelsevis mycket höga siffror i just dessa mätningar”, skriver exempelvis signaturen Arnold i ett inlägg den 25 mars i Länstidningen i Södertälje. http://www.lt.se/opinion/insandare/risken-att-valrorelsen-manipuleras-ska-tas-pa-allvar
Låt oss därför se på hur de olika mätinstituten lyckades pricka in Sverigedemokraternas senaste valresultat på 12,86 procent – vilket för två och ett halvt år sedan ansågs vara närmast sensationellt bra – i sista mätningen före valet 2014.
Norska Sentio lyckades bäst med att pricka in SDs valresultat 2014.
Det visar sig då att det i Norge väletablerade Sentio, som alltså tillhör de institut vilka Arnold menar kan ifrågasättas, lyckades överlägset bäst med 12,7 procent i mätningen i september 2014. Dock lyckades Sentio sämre med S och M. http://www.dagensopinion.se/s%C3%A5-tr%C3%A4ffs%C3%A4kert-sentio
Klart sämst avseende SD var de ”vetenskapliga” instituten SCB och Novus, vilka båda förutsåg att SD skulle få 8,1 procent. Således en diskrepans på 4,8 procentenheter jämfört med det faktiska valresultatet. SCBs mätning gjordes dock i maj 2014 och bör därför i ärlighetens namn jämföras med resultatet i valet till Europaparlamentet, som gav SD 9,7 procent. De övriga av de institut som brukar anses tillförlitliga lyckades endast marginellt bättre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europaparlamentsvalet_i_Sverige_2014
En svaghet när det gäller de ”respekterade” och ”vetenskapliga” institut vilka bygger sina uppskattningar på telefonintervjuer är, att det kan förekomma betydande bortfall av de tilltänkta intervjuoffren vilket minskar den påstådda tillförlitligheten avsevärt. Därtill kan man nog förutsätta att det känns tryggare att ange verkliga partipreferenser på webben jämfört med det mera direkta tilltalet per telefon; ”skämmighetsfaktorn” torde alltjämt vara påtaglig när det gäller SD.
Tittar vi på hur det gick att förutspå de senaste valresultaten överlag visar statistiken, att United Minds – som slutade med sin väljarbarometer i mars 2015 på grund av dålig lönsamhet – var bäst på med en genomsnittlig avvikelse om 0,59 procent, vilket var bättre än SVTs vallokalsundersökningar på andra plats som hade en avvikelse på 0,70 procent. http://dagensopinion.se/united-minds-skrotar-v%C3%A4ljarbarometer
SD-kampanj på Gågatan i Södertälje i maj 2014 inför valet till Europaparlamentet (EP). Från vänster bloggaren, Kristina Winberg, Peter Lundgren, Tommy Blomqvist och Berndt Petersson Sollenstedt. Kristina och Peter invaldes i sedan i EP. Foto: SD Södertälje
United Minds använde sig händelsevis av samma metod som de institut vilka Arnold anser vara minst tillförlitliga, det vill säga en självvald webbpanel.
Jag föredrar mot den här bakgrunden att ta signaturen Arnolds med fleras kannstöperier om de olika mätinstitutens tillförlitlighet med en rejäl nypa salt. Mitt eget parti, SD, fick vid Sentios senaste mätning för övrigt 26,0 procent och blev största parti. Detta ger sannolikt en antydan om hur det kommer att gå för vårt parti i september 2018. http://avpixlat.info/2017/03/17/sentio-mars-3/
Fotnot: Texten är en något utökad och delvis reviderad samt med bilder och länkar försedd version av ett inlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 28 mars 2017.
Dagens Samhälles Poll of polls oktober 2016. Foto: Tommy Hansson
Knappt två år före valet – eller rättare sagt valen – 2018 fortsätter våra älskade opinionsinstitut att mala fram siffror medelst skilda mätmetoder: telefonpåringningar och webbpaneler. Något som leder till spekulationer i nära nog det oändliga, och så måste det väl vara även om en och annan av oss må tycka att det kan bli tjatigt emellanåt..
Vad Sverigedemokraterna (SD) beträffar är det inte svårt att urskilja den diskrepans som existerar mellan olika institut. Högst andel sympatier brukar partiet få från dem som tillämpar undersökningar via självvald webbpanel, typ Sentio, Yougov och tidigare United Minds. Hos övriga institut, som använder sig av telefonintervjuer, blir det oftast lägre siffror.
Detta fenomen förklaras vanligen med att ”skämmighetsfaktorn” är högre vid telefonuppringning – svarande drar sig stundom för att erkänna, att vederbörande röstar på SD. Ingår man i en webbpanel försvinner detta obehag och man känner sig friare att välja önskat parti. Teorin är inte bevisad, men den som har den minsta aning om hur det mänskliga psyket fungerar inser att det sannolikt ligger mycket i detta.
Segerjubel på SDs valvaka 2014, då partiet fick 12,9 procent i riksdagsvalet – SCB hade 8,1 procent i sin mätning närmast före valet.
Politologerna gör bedömningen, att Statistiska centralbyråns (SCB) halvårsbarometrar – som offentliggörs i maj respektive november varje år – över partisympatierna är det bästa och säkraste sättet att bilda sig en uppfattning om det partipolitiska läget. Det får stå för Politologerna – tittar vi på hur SCB mätte SD-sympatierna fyra månader före valet den 14 september 2014 finner vi att SCB med uppskattade 8,1 procent tillhörde de sämsta bland siarna. Blott Skop med 8,0 procent var ännu uslare vad jag kunnat utröna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Opinionsm%C3%A4tningar_inf%C3%B6r_riksdagsvalet_i_Sverige_2014
SCBs mätningar har också, trots att de bygger på det största antalet tillfrågade personer bland samtliga institut, stundom utsatts får hård kritik. En osäkerhetsfaktor är det stora bortfall, med ibland cirka hälften uteblivna svar jämfört med namnen på telefonlistorna, som kan förekomma. Detta påpekas i en debattartikel här: http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/vardelosa-valjarsympatier-fran-scb/
För att gå över till aktuella väljarsympatier är en titt på den så kallade Poll of polls – ”Mätningarnas mätning” – av stort intresse. Denna mätning utförs av tidningen Dagens Samhälle och är en sammanfattning av samtliga företagna mätningar. Sverigedemokraterna erhåller i oktobervarianten 2016 18,6 procent, vilket innebär en ökning med 45 procent jämfört med valresultatet på 12,9 procent 2014. Det är, alls icke oväntat, den i särklass största ökningen av alla partier.
KDs Ebba Busch Thor glatt leende trots grisigt opinionsläge…
Mest notabelt med senaste upplagan av Poll of polls är att Kristdemokraterna (KD) med 3,3 procent noteras för detta partis sämsta resultat sedan Poll of Polls startade i januari 2012. Att påstå att KD befinner sig i kris är verkligen ett understatement. Illa ute är även Liberalerna som antecknas för 5,1 procent trots sin potenta nya partisymbol, det kraftfullt erigerade L:et. Också regeringsbärande Miljöpartiet (MP) är minst sagt illa ute med 4,4 procent.
Socialdemokraterna är med 26,2 procent största parti, drygt 2 procentenheter före Moderaterna. Något som åtminstone denna bloggare finner anmärkningsvärt – enda förklaringen torde vara att vi har en svag oppositionen som räds maktens ansvar, vilket knappast undgått någon som intresserar sig den ringaste för svensk partipolitik. http://www.dagenssamhalle.se/dagens-samhaelle-poll-of-polls
I Metro/Yougoves oktobermätning blir SD trots en marginell tillbakagång jämfört med förra mätningen största partiet med 24,2 alternativt 24,3 procent av väljarsympatierna. Det är ungefär som väntat, då SD normalt noteras för höga siffror hos detta institut. Vad som orsakat viss uppståndelse bland så kallade experter är trendbrottet med KD landande på förhållandevis mycket goda 4,9 procent.
Statsvetaren Marja Lemne finner KDs Yougove-resultat ”häpnadsväckande”.
Professor Sören Holmberg vid Göteborgs universitet menar exempelvis: ”Jag är skeptisk till resultaten. Speciellt uppgången för KD.” Statsvetaren Marja Lemne, Stockholms universitet, finner KD-siffrorna ”häpnadsväckande”. KDs notering anses ändå statistiskt säkerställd.
I SIFOs oktoberundersökning finns två signifikanta förändringar jämfört med närmast föregående mätning: Socialdemokraterna (S) minskar med 2,1 och Sverigedemokraterna (SD) ökar med 1,2 procentenheter.http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23723900.ab
SIFO har ett envist rykte om att vara pålitligast och mest seriöst bland våra opinionsmätningsinstitut. Detta är knappast välförtjänt. SIFO var väl inte direkt sämst på att pricka in valresultaten 2014, men definitivt inte bäst heller. I fallet SD kom man med 10,3 procent relativt långt ifrån det verkliga valresultatet på 12,9 procent. Här var i stället norska Sentio bäst med förutsedda 12,7 procent. https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/09/19/vilket-opinionsinstitut-lyckades-bast-och-vilka-partier-var-svarast-att-mata/
De båda institutens respektive trender håller i sig – SIFO har regelmässigt förhållandevis låga och Sentio höga noteringar för det Sverige-vänliga partiet. I två septembermätningar hade SD 25,2 (Yougov) respektive 24,5 (Sentio) procent och var därmed det största av alla partier. Det är närmare dubbelt så mycket som valresultatet på 12,9 procent i riksdagsvalet. Också SIFO-siffrorna är en betydande uppgång om än en ganska måttlig sådan.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/22/sd-avancerar-pa-bred-front-i-halvtid/
Vänsterledaren Jonas Sjöstedt valtalar inför de närmast sörjande i Södertälje den 3 september 2014. Foto: Tommy Hansson
SIFO-resultatet är långt ifrån sensationellt, även om åtminstone denna bloggare hajar till en smula inför Vänsterpartiets (V) 8,2 procent, en uppgång om 0,6 procentenheter. Det är mig obekant vad detta i ekonomiskt hänseende katastrofala parti med kommunistiska rötter gjort för att förtjäna detta. Det ligger väl närmast till hands att gissa på att det goda resultatet beror på att partiet inte behövt ta ansvar för en regeringspolitik man ändå är en förutsättning för.
Att Kristdemokraterna (KD) noteras för endast 2,8 procent är jag mindre förvånad över. Ett parti som inte är klar över sin färdriktning utan hattar fram och tillbaka mellan värdekonservatism och flumvänster har inga förutsättningar att inge förtroende i väljarkåren. Ett fördelaktigt utseende kombinerat med godkända insatser i partiledardebatterna har uppenbarligen inte fungerat för Ebba Busch Thor.
Ingen överraskning för mig, som sagt, som skrev så här om Kristdemokraternas dilemma i kölvattnet av partiledarens med flera kristdemokraters deltagande i Pride-paraden nu senast: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/01/kristdemokraternas-utdragna-sjalvmord/ Det går inte med bästa vilja i världen för ett parti att göra trovärdigt att det stödjer traditionella familjevärderingar samtidigt som det sprallar med i yviga homosexjippon.
Frågan är hur Jan Björklunds (L) sladder om samgående med sossarna kommer att påverka alliansväljarna.
KD är helt enkelt i färd med att begå självmord, om inget totalt oväntat sker som kan rädda livhanken på partiet. Som enligt mitt förmenande ändå är helt onödigt i svensk politik.
KDs bottennapp – som i själva verket har blivit en normal nivå för partiet – spräcker också allianspartiernas övertag gentemot SVMP hos SIFO. Lägger man ihop allianssiffrorna blir det 40,5 procent, att jämföra med rödgrönsalladens 38,8 procent. Eftersom KD dock inte når upp till riksdagsspärren blir SVMP i realiteten ändå störst.
Nu är ju den stora frågan om en röst på den påstått borgerliga alliansen återigen skall bli en bortkastad röst. Trots en stundom giftig retorik från den så kallade oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) gäller det för partiet att göra trovärdigt, att det verkligen är villigt att ställa sig i spetsen för en icke-socialistisk regering efter valet om knappa två år. Eller kommer M-partiet återigen att drabbas av stora skälvan inför SD-spöket?
L-ledaren Jan Björklund har verkligen inte bidragit till att stärka förtroendet för alliansen genom sitt sladder om samgående med S och MP. Saken kompliceras ytterligare genom att varje alliansledare har sin egen syn på hur Sverige skall styras efter valet 2018. Om detta inte gynnar SD vill jag banne mig vara skapt som en nors! http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23668738.ab
Beträffande det mig närstående SDs siffror bekräftar SIFO-mätningen det faktum, att SD-sympatisörerna förefaller vara totalt okänsliga inför de så kallade skandaler som rullas upp i etablissemangsmedia till synes på löpande band. Det har således varit tal om ryssagenter i partiet, en skandalös motion (och nu raljerar jag inte) av riksdagsledamot Anna Hagwall och ett kanske smaklöst men ändå rätt harmlöst fylleskämt om nazister av SDs ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt för fyra år sedan. Så här skrev jag om Hagwalls förlöpning, som med all rätt gjort henne omöjlig i partiet: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/06/nej-anna-hagwall-det-har-var-bara-for-mycket/
Oscar Sjöstedt drog ett fylleskämt om nazister för fyra år sedan – väljarna bryr sig inte och skall inte bry sig. Foto: Tommy Hansson
Media borde en gång för alla lära sig, att SD-folket i stort sett (ursäkta uttrycket) fekerar på trams av den här sorten, som vi SDare tvingats stå ut med under så många år att vi nu med allt skäl är immuna. Det gör dem till Sveriges sannolikt mest realistiska och samtidigt mest intelligenta partisympatisörer. Så hatten av för alla SD-väljare – ni är bäst!
Fotnot: SIFOs undersökning bygger på 1936 intervjuer genomförda under tiden 3-13 oktober. Ingen av de förändringar som noterats jämfört med föregående mätning är statistiskt säkerställd.
25,5 procent och största parti. Det är kontentan för Sverigedemokraterna i Nyheter idag/Sentios februarimätning. SD har därmed oförändrade siffror jämfört med januarimätningen. Länken överst.
För Socialdemokraterna innebär den nya mätningen en veritabel katastrof, osäkert vilken i ordningen. Med 21,1 procent är sossarna bara tredje största parti och går därmed ner med nästan 2 procentenheter visavi resultatet i januari. Moderaterna noteras för 21,8 procent och ökar med 1,7 procentenheter.
Tillsammans når S, MP och V 32,7 procent mot 36,1 för de borgerliga partierna. Värt att notera är att båda ”övriga partier”, Piratpartiet och Feministiskt initiativ, båda går framåt och når 1,8 respektive 3,2 procent av väljarsymparierna hos norska Sentio. Endast PPs blygsamma men dock framgång uppges vara statistiskt säkerställd.
Sentios webbmätning i samarbete med nyhetssajten Nyheter idag – som anses vara SD närstående men ägs av en piratpartist – utfördes 3-9 februari. Av de 1037 respondenterna uppgav 738 vilka partisympatier de hyser. Sentios mätningar är vad beträffar SD extra intressanta, då Sentio var det opinionsinstitut som bäst av alla lyckades pricka det faktiska valresultatet.
Regeringen senaste utspel om immigrationen innehåller punkter som SD helt kan instämma i.
Såväl regering som opposition har alltmer närmat sig Sverigedemokraterna vad avser åtgärder för att minska immigrationen. Det förefaller dock som om endast Moderaterna fått utdelning i form av högre opinionssiffror. Sosseriet fortsätter sin remarkabla kräftgång och kommer snart att ha dykt under 20-strecket om inget drastiskt sker. Till betydande del torde detta bero på att regeringsalliansen med tokpartiet Miljöpartiet är ett formidabelt sänke för S.
Parallellt härmed dalar statsminister Stefan Löfvens personliga popularitet drastiskt och befinner sig nu under SD-ledaren Jimmie Åkessons. Det råder ingen tvekan om att det råder desperation inom sosserörelsen, och på sina håll finns en rädsla för så kallad pasokifiering – det vill säga att partiet kommer att gå samma öde till mötes som det grekiska sossepartiet Pasok.
Pasok var under flera årtionden det dominerande partiet i Grekland men är nu i det närmaste utraderat. När man studerar den socialdemokratiska utvecklingen i Sverige står det klart att det finns fog för pasoikifieringsrädslan. Jämfört med Löfven framstår de tre närmast föregående S-ledarna Göran Persson, Mona Sahlin och till och med Håkan Juholt som mer eller mindre framgångsrika.
Jimmie Åkesson (SD) tänker sig ett samarbete med M.
Moderaternas immigrationspolitik är sedan i höstas i stort sett en blåkopia på SDs, och partiet tackar säkert sin lyckliga stjärna för att Fredrik Reinfeldt tackade för sig efter valfiaskot 2014. Senast har Reinfeldt varit i Finland och mästrat vårt stackars östra broderfolk om massinvandringens välsignelser. Uppenbarligen saknar han varje tillstymmelse till förståelse för det elände hans fanatiska svängdörrspolitik lett till: http://avpixlat.info/2016/02/11/reinfeldt-predikar-om-massinvandringens-fortrafflighet-for-finska-politiker/
SD-ledaren Jimmie Åkesson har föreslagit ett samarbete mellan SD och M i syfte att störta S-MP-styret, men hittills har M-bossen Anna Kinberg Batra slagit dövörat till. Det är synd, ty mellan SD-politiken och gammelmoderat politik finns stora likheter avseende sådana centrala frågor som immigrationen, försvaret samt lag och ordning.
SIFO augusti 2015: SD störst bland arbetarväljare.
Sverigedemokraternas (SD) triumftåg i opinionsmätningarna fortsätter.
Det blev 25,2 procent och status av största parti i YouGov/Metros augustimätning. Därefter följde några mätningar med nya 20 plus-resultat innan det i går var dags för all time high i SIFO, där SD noterades för 17,8 procent och därmed ökade med 2,6 procentenheter jämfört med föregående mätning. SD är dock ”bara” tredje största parti i SIFO, låt vara med extremt kraftig marginal.
Något som är ägnat att framkalla frossbrytningar inom framförallt socialdemokratin är emellertid det faktum, att Sverigedemokraterna nu är det parti framför andra som så kallade arbetarväljare föredrar framför andra:
Det intressanta med SIFO är att detta institut har rykte om sig att vara seriösare än andra mätinstitutioner. Det gör att etablissemanget inom politiken och media inte har lika lätt att bortförklara SDs framgångar här. Kanske litet märkligt, eftersom SIFO långt ifrån är det träffsäkraste institutet när det gäller att förutse valresultat.
Låt oss se hur SIFO mätte i den sista mätningen inför förra valet med de faktiska resultaten inom parentes: S 27,0 (31,0), M 22,1 (23,3), SD 11,0 (12,9), MP 10,5 (6,9), C 4,7 (6,1), V 9,0 (5,7), FP 8,4 (5,4) samt KD 5,3 (4,6). Särskilt värt att notera är kanske överskattningen av MP och underskattningen av S.
Toivo Sjörén, SIFO i juni 2014: ”SD kan inte växa mer.”
Särskilt värt att notera är SIFO-chefen Toivo Sjöréns (en gång i tiden förbundsordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) tvärsäkra spådom, att SD i stort hade nått taket för sitt väljarstöd med SIFO-noteringen 11,0 procent i juni inför valet 2014: ”De kan inte växa mycket till”, menade Sjörén sedan i en väljarundersökning endast 3 procent av de tillfrågade som ej röstar SD sagt sig kunna tänka sig rösta på detta parti:
Sjörén ansåg därför att den tidigare trenden med att SD i runda slängar har fördubblat sig med varje riksdagsval var på väg att försvinna. Något som de senaste succésiffrorna inte direkt tyder på. SIFOs förutsägelser om valresultatet lämnar således, vilket alla som har friska ögon kan konstatera av ovanstående siffror, en hel del övrigt att önska.
Över huvud taget brukar SIFOs mätningar ge SD lägre siffror än övriga och, har det visat sig, mer ackurata mätinstitut.
Betydligt mer framgångsrikt var då det av svenska förståsigpåare ofta kritiserade norska mätinstutet Sentio, som inför förra valet hade Sverigedemokraterna på 13,5 procent och även i övrigt var bra mycket träffsäkrare än det oförtjänt respekterade SIFO.
Inte bara sosseriet krisar inför SDs frammarsch med flygande fanor och klingande spel. Samma sak sker inom kultureliten. Ett på flera sätt ganska roande exempel härpå är den rikskände rumpnissen Jonas Gardells drapa i Expressen den 21 augusti, där huvudargumentet synes vara följande slutkläm:
Och trollen i all sin skränande makt och förtjusta berusning borde minnas att det kommer en gryning då alla trollen spricker.
Rumpnisse som roar?
Det tyder på en skriande argumentfattigdom, då en representant för den städse politiskt korrekta kultureliten känner sig tvingad att tillgripa element ur folksagorna i syfte att förminska den sverigedemokratiska frammarschen; i detta fall det välkända motivet med troll som spricker i solljuset. Den som vill kan läsa hela Gardells aktstycke här:
Det finns en annan dimension avseende Gardells prat om sprickande troll. Hans egen apparition påminner ju inte så litet om just ett troll, eller kanske mest korrekt en liten irländsk leprechaun som flänger runt på scenerna och gör fula grimaser och utstöter underliga ljud.
Vi får väl se om det blir Gardell eller de påstådda SD-trollen som spricker först.
I likhet med den iriska folktron om detta slags troll är också Jonas Gardell synnerligen välbeställd med ekonomiska resurser uppgående till 75,5 miljoner kronor enligt Expressens senaste undersökning om hur mycket svenska komiker tjänar:
Det kanske passar bra att avsluta med litet skratt, något som Jonas Gardell inte är särskilt bra på att framkalla, i alla fall inte hos denna bloggare.
Det var vid sitt bildande 1988 som Sverigedemokraterna (SD) med icke alltför stor finess började skaka och slå på den så bekanta ketchupflaskan.
Det dröjde länge innan det kom ut något över huvud taget och hela 22 år innan partiet nådde riksdagen. 27 år efter bildandet går det bättre och bättre för SD att bearbeta den ordspråksrelaterade flaskan, men ännu finns det ketchup kvar att få fram.
En bra bit på väg mot målet – att åstadkomma ketchupeffekten genom att tömma hela innehållet och bli landets största parti – kom partiet dock vid det norska institutet Sentios julimätning som förde SD förbi Moderaterna med 23,1 procent mot 20,8 till positionen som rikets näst största parti. Endast 0,8 procent återstår nu fram till Socialdemokraterna, som landar på 24,1 procent hos Sentio vars mätning presenterades i samarbete med Nyheter Idag och dess eminente Chang Frick: http://nyheteridag.se/chockmatningen-som-skakar-sverige-sd-for-forsta-gangen-storre-an-moderaterna/
Jag måste erkänna att jag är rätt tagen av SDs utveckling. Att vårt parti skulle avancera förbi Moderaterna är i sig ingen överraskning, det har jag länge sett som en självklarhet. Fredrik Reinfeldts, Anders Borgs och Per Schlingmanns metamorfosering till oigenkännlighet av Arvid Lindmans, Jarl Hjalmarsons, Gunnar Heckschers och Gösta Bohmans gamla parti ledde visserligen till åtta års regeringsinnehav, men samtidigt bar den också på fröet till en kommande katastrof.
Till slut fanns det nämligen ingenting kvar av det gamla konservativt-klassiskt liberalt färgade idégodset, bara Reinfeldts utopiska drömmerier om att svenskarna skulle ”öppna sina hjärtan” jämte plånböcker för alla som var vänliga nog att ”välja Sverige”. Addera de mer eller mindre hallucinogena vanföreställningarna om ett Sverige med påhittade gränser som egentligen tillhör alla som kommer hit utifrån ”mitt i livet”. Följaktligen behövdes vare sig militärt försvar eller gränsskydd av någon betydelse.https://tommyhansson.wordpress.com/2014/12/25/reinfeldts-oppna-granser-och-de-utopiska-nya-moderaterna/
Följden har blivit en flodvåg av bidragsturister, lycksökare, grova brottslingar och för all del också ett mindre antal personer med reella flyktingskäl, även om detta har varit svårt eller omöjligt att avgöra då det stora flertalet av de hitkommande gjort sig av med alla identitetshandlingar.
Så ja, jag har sedan länge förutsett att SD skulle passera M. Dock trodde jag länge att detta troligast skulle ske i höjd med riksdagsvalet 2022. I stället äger denna historiska händelse rum redan nu, ett knappt år in på fyraårsperioden fram till valet 2018! Visserligen ”bara” enligt det norska opinionsinstitutet Sentio, men då skall man minnas att just Sentio varit bäst av alla på att pricka in SDs valresultat såväl 2010 som 2014. http://www.svd.se/sd-nast-storst-m-ner-pa-20-procent
RollfigurenGeorge Costanza (Jason Alexander) i ”Seinfeld” testar ketchupeffekten.
Största partiet enligt den här refererade mätningen är Socialdemokraterna med 24,1 procent. SD sackar alltså efter S med försumbara 0,8 procentenheter och kan vara i fatt redan vid nästa månads mätning. I övrigt hänvisar jag till stapeldiagrammet överst på den här sidan, då övriga partiers prestationer knappast är något att över hövan orda om.
En intressant infallsvinkel gällande moderatpartiets tillbakagång har den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som enligt citat i Nyheter Idag uttalar följande:
Det man ska ha klart för sig när man bedömer Moderaterna är att de ligger högre nu än vad de gjort historiskt. Så att raset är en normalisering av Moderaterna utifrån den exceptionella tiden med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det tror jag är en viktig förklaring.
På jämförbart sätt menar Ljunggren att även Kristdemokraterna och Centerpartiet nu är nere i ”normala” siffror jämfört med glansperioderna med Alf Svensson respektive Thorbjörn Fälldin. Moderaternas kräftgång är dock den enda i föreliggande mätning som är statistiskt säkerställd.
Stig-Björn Ljunggren menar, att M-tappet innebär en normalisering.
SD-toppen Mattias Karlsson för sin del citeras så i Nyheter Idag: ”Det handlar om att väljarna köper inte Anna Kinberg Batras förklaringar när det gäller Decemberöverenskommelsen…Sen har det såklart också att göra med att partiet /SD/ lyckas bygga trovärdighet och bredd men även att invandringspolitiken är så pass extrem som den är just nu.”
Jag skulle vilja tillägga, att väljarkåren inte heller köper de etablerade partiernas djävulsmålning av Sverigedemokraterna ”som ”rasistiskt”, ”främlingsfientligt” eller rentav ”nyfascistiskt”, som den lindrigt begåvade kommunistmegafonen Henrik Arnstad lyckats tuta i Stefan Löfven att SD är. Folk är inte dummare än att de inser, att SD faktiskt inte bara är det enda oppositionspartiet utan fastmer det enda partiet i Sveriges riksdag samt ute i kommuner och landsting som lever mitt i verkligheten och inte ägnar sig åt substanslöst prat i vädret.
Den bästa bilden av de sverigedemokratiska opinionsframgångarna över tid får vi genom att studera tidningen Dagens Samhälles grafik över sin Poll of polls, som omfattar samtliga mätinstituts siffror över ett års tid. Tidningens chefredaktör Mats Edman skriver följande i sin presentation:
SD är det enda svenska parti som har en riktigt stark trend – positiv, alltså. Så här stark är utvecklingen mellan juli 2014 och juli 2015. Grafen bygger på vägda medelvärden från samtliga opinionsmätningar.
Dagens Samhälles graf här:
När Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen för några veckor sedan hävdade, att SD inom en överskådlig framtid skulle bli Sveriges största parti påstod Aftonbladets Lena Mellin att han var högmodig och påminde om talesättet ”högmod går före fall”:http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab De orden lär hon få äta upp i en nära framtid. Det bör slutligen erinras om, att Åkesson även förutsagt att SD kommer att bli ett regeringsfähigt parti.
Jag är litet osäker på om min liknelse med ketchupflaskan håller streck, men jag fullföljer den ändå: först när Åkesson flyttat in i Rosenbad blir den fulla ketchupeffekten verklighet – låt vara med viss fördröjning.
Nej, Ulf Lundell, född i Stockholm den 20 november 1949, har aldrig tillhört mina artistfavoriter.
Har alltid tyckt att hans tondöva brölande och pinsamma försök att låta som Bob Dylan varit svåruthärdligt att lyssna på. Hans böcker har jag inte ens försökt ge mig på. Fast det finns säkert de som gillar både Lundells sång- och skrivkonst, inte mig emot (fast jag inte förstår det). Produktiv har han i alla fall varit. 24 studioalbum har det blivit sedan Vargmåne 1975 och 13 romaner från och med Jack året därpå.
Orsaken till att jag nu väjer att ödsla ett antal ord på Ulf Lundell är hans löfte från december 2014 om att förbjuda spelandet av hans ”Öppna landskap” från albumet Kär och galen 1982. För ett halvår sedan lovade ju som bekant Stefan Löfven att utlysa ett extraval den 22 mars 2015, och det var i samband därmed Lundell enligt Expressen utlät sig på följande sätt: ”Om SD får 20 procent den 22 mars tänker jag förbjuda allt spelande av Öppna landskap i radio, tv, från scener och estrader i det här landet”. Han tillade: ”Då finns det inga öppna landskap längre.” (Länken överst).
”Öppna landskap” är utan tvivel Ulf Lundells mest kända låt och brukar ibland utnämnas till inofficiell svensk nationalsång. Till och med kungen har bjudit in honom att framföra den på någon av sina tillställningar. Eftersom Uffe säkerligen skulle bli upprörd om jag som sverigedemokrat länkade till hans låt här på min blogg, väljer jag i stället det legendariska så kallade vikingarockbandet Ultima Thules version som jag finner betydligt njutbarare än den lundellska varianten här:
Om Ultima Thule kan sägas att detta kontroversiella band bildades i Nyköping i Södermanland 1984 och under sina storhetsdagar i mitten på 1990-talet sålde platina med över 100 000 sålda skivor med Fäderneslandet. Man skulle nog kunna säga att Thule var en av de absoluta föregångarna för dagens sverigevänliga rörelse.
Nåväl, det blev inget nyval utan ett par veckor efter Lundells ”hot” fick vi den vedervärdiga Decemberöverenskommelsen (DÖ), där regering och ”opposition” kom överens om att sätta demokratin på undantag med det enda syftet att hålla Sverigedemokraterna utanför makten. Det hindrar inte att SD med råge passerat 20-procentsstrecket i två opinionsmätningar: 20,1 procent hos YouGov och 22,1 procent hos Sentio, det norska institut som varit bäst på att pricka in SDs valresultat både 2010 och 2014.
Därför vore det inte mer än rätt om Ulf Lundell gjorde slag i saken: förbjud framföranden och spelningar av ”Öppna landskap” NU. Så vi slipper höra den spelas i radion var och en varannan dag nu närmast denna sommar.
Jag har ett par minnen av Ulf Lundell. En gång dök han upp i Sergelspassagen i Stockholm inte långt från Konserthuset, där jag stod och sålde/delade ut antikommunistiskt material från Demokratisk Allians eller möjligen dess efterföljare, Frihetsförbundet. Lundell hade just slagit igenom och såg ut att vara hög som ett hus. Han gjorde stora ögon när han såg vårt antikommunistiska, proamerikanska material men jag minns inte om han sa något.
Han gillade i varje fall inte vad han såg, så mycket framgick. Några år senare var jag på en likaledes antikommunistisk/antisocialistisk konferens på Hotel Ramada i Huskvarna. Lundell satt i en soffa eller fåtölj i lobbyn och läste, snackade med kompisar eller vad han nu gjorde. Till synes helt opolitiskt. Han såg inte ens full ut.
Vi får väl se vad mångkulturalisten Ulf Lundell, som skärmat av sig från den berikande mångkulturen i ett helsvenskt område i Kivik på skånska Österlen, tar sig för i anledning av SDs senaste framgångar. Frågan är om han har juridiskt mandat att lägga in sitt veto mot framförandet av ”Öppna landskap” och, om så är fallet, hur det skall kunna genomföras i praktiken. Saken kompliceras av att Lundells låt är ett plagiat av Lars August Lundhs (1838-1916) gamla fina vårsång ”Hör hur västanvinden susar”.
Saken utreds på ett underhållande sätt av podradion Granskning Sverige här:
Ulf Lundell har alltså ett horn i sidan till Sverigedemokraterna och har tidigare kritiserat riksdagens andre vice talman Björn Söder (SD) för dennes försök att utreda samers och judars svenskhet. Han har även upprörts över att partisekreteraren Richard Jomshof har sagt att han tycker Ulf Lundell är en ”extremt dålig artist” samt att han ”struntar fullständigt i” vad Lundell tycker. Mer om detta här:
Richard Jomshof (SD): Lundell en ”extremt dålig artist”.
Såg slutligen i något blad nyligen att Ulf Lundell varit i bråk med sin dotter Sanna, ett av hans fyra barn. Tidigare har han bråkat med sina fruar (han är nu inne på sitt tredje äktenskap), kvinnliga recensenter samt grannar och skulptörer på Österlen. Men det är väl inte så lätt att vara ett levande nationalmonument eller att lida av ett groteskt uppförstorat ego, antar jag.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 