Posted tagged ‘Sentio’

Senaste mätningarna: Huka er, gubbar och kärringar i S och M – nu kommer SD!

31 maj, 2015

830 Sentio maj 2015: SD 19,4 procent.

Tänkte det kunde vara dags att ha litet synpunkter på opinionsmätningarna igen. Särskilt som det börjar röra på sig på allvar för mitt eget parti Sverigedemokraterna (SD). Det som gör siffrorna extra intressanta just nu, mer än tre år före nästa ordinarie riksdagsval, är ju att det kan bli ett nyval betydligt tidigare än så.

Den 30 maj publicerade Östersunds-Posten det norska opinionsinstitutet Sentios majmätning. SD nådde här 19,4 procent, bästa resultatet någonsin hos Sentio och bara o,3 procentenheter från SDs all time high som inföll i Metros Yougov-mätning den 21 maj: http://www.op.se/opinion/ledare/sentio-maj-2015-det-varas-for-annie-loof

Sentio bjöd på flera skrällar förutom SD-succén: Socialdemokraterna halkar ner till ren Juholt-nivå med 24,3 procent, samma resultat som Moderaterna. Centerpartiet går fram till 8,5 procent och får partiledaren Annie Lööf att framtå som Sveriges politiska drottning. Inte för att konkurrensen är mördande – Kristdemokraterna under Ebba Busch Thors två månader gamla ”ledarskap” kraschar på 2,2 procent.

Tror inte jag var så helt fel ute när jag skrev följande om Busch Thor när hon tillträdde som KD-ledare: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/18/lycka-till-ebba-men-var-finns-hogervridningen-kd/

Alliansen är med viss marginal det största blocket hos Sentio och får 39,3 procent mot 36,3 för vänsterpartierna S, MP och V. Vilket innebär att allianspartierna är störst även med KD utanför riksdagen.

1%20Storlek_maj15Sju mätningar maj 2015: SD 16,7 procent.

I sammanvägningen avseende sju mätningar under maj månad noteras SD för 16,7 procent i en tabell som toppas av S med 26,3 procent följt av M på 24,6 procent. SDs position som landets tredje största parti är helt ohotad och har så varit en längre tid. Det skall noteras att Sentio varit bäst på att förutspå SDs valresultat såväl 2010 som 2014.

Östersunds-Posten noterar i en kommenterande text i anslutning till Sentio-mätningen:

Om Sverigedemokraternas aggressiva uppgång fortsätter är man snart jämnstor med Socialdemokraterna och Moderaterna…Deras väljarsundersökning är därför en allvarlig signal till det röda och blå blocket. Hittills har man inte lyckats bemöta Sverigedemokraternas tillväxt.

Nej, man har ju inte det. Det finns flera skäl till det. Det absolut mest grundläggande är att stadigt fler väljare ända sedan SDs grundande 1988 kommit att uppskatta partiets politik. Tendensen är att partiet fördubblat sina resultat för varje val till riksdagen. Detta har skett parallellt med att partiet förtalats, förföljts och bespottats i media och andra instanser fram till detta ögonblick. Samhällsutvecklingen har spelat Sverigedemokraterna i händerna.

Det senaste halvåret är det flera faktorer som gynnat SD. Den mest uppenbara är väl Decemberöverenskommelsen (DÖ), där allianspartierna av de rödgröna övertygades om att inte rösta på sina egna förslag för att den sköra regeringskoalitionen skulle kunna hålla samman och ett nyval undvikas. Allt gick egentligen ut på att hålla SD så långt borta från all makt som möjligt, och det har väljarna givetvis genomskådat.

finn-bengtsson-jpg Finn Bengtsson (M) mobbas för sitt DÖ-motstånd.

Sedan går det upp för allt fler att endast SDs politik har förutsättningar att lösa överhängande samhällsproblem som den orimligt överdimensionerade invandringen med åtföljande islamisering, det växande problemet med organiserat tiggeri och den alltmer uppenbara svenska oförmågan att militärt försvara det egna landet. Under det att SD talar helt öppet om dessa och andra problem som berör vanligt folk hukar alla övriga partier i bänkarna likt gudstjänstbesökarna i Tage Erlanders roliga historia i Hylands hörna.

Politikerna i de så kallade Sjuklöverpartierna är helt enkelt fega. För fega för att våga gå emot den förlamande PK-kulturen i de egna partierna och för fega för att våga riskera det egna levebrödet. Det duger inte att komma med halvmesyrer om språktester eller tiggarförbud som man kan vara rätt säker på tas tillbaka relativt snart. Bara en frifräsare av typ moderaten Finn Bengtsson från Linköping, som nu under sin tredje mandatperiod i riksdagen gått emot det egna partiets fasthållande vid DÖ, vågar.

Men så har han också sitt ”på det torra”, eftersom han är professor och överläkare och tvingats gå ner rejält i lön för att sitta i riksdagen. Han har råd att inte finnas på valbar plats inför nästa val. Som straff för sin inopportuna hållning uppger Bengtsson dock att han utsätts för mobbning av sitt parti.http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20863016.ab

En annan sak som kan ha spelat in när det gäller SD-framgångarna är att partiet alltmer framstår som ett ”normalt” parti, där uteslutningarna av ungdomsextremisterna Gustav Kasselstrand, William Hahne med flera visade att partiet är berett att ta i med hårdhandskarna gentemot toknationalistiska strömningar. Lägg därtill Jimmie Åkessons återkomst i aktiv politik och det faktum att Mattias Karlsson med den äran vikarierade som partiledare under Jimmies bortovaro.

Opinion_72Bilder som nog får sägas tala för sig själva. Foto: Photo2be

När Jimmie Åkesson gick med i SD vid 16 års ålder för 20 år sedan skulle det dröja ytterligare sex år innan partiet nådde över 1 (en) procent i ett riksdagsval. När denna bloggare gick med för sju år sedan hjulade vi av glädje när vi kom över 3 procent och därmed så smått närmade oss riksdagen.

Nu snackar vi, och det fullt realistiskt som det verkar, om att vi kan bli Sveriges största parti redan till nästa val – 2018 eller tidigare!

Mitt råd till Jimmie: låt det värka ut!

17 oktober, 2014

BwsdjHMIYAE26-y Jimmie Åkesson håller torgmöte i Södertälje den 4 september 2014. Foto: Sven Pernils

Det går bra för Sverigedemokraterna. Alldeles förbannat bra till och med.

Det opinionsinstut som kom närmast valresultatet, norska Sentio, ger i sin mätning för oktober SD 16,7 procent vilket är en uppgång med 4,0 procentenheter. Andra mätningar avseende samma tid resulterar i 13,3 procent (Demoskop), 13,2 procent (Novus) och 12,4 procent (Ipsos). Så allt borde vara frid och fröjd på SD-fronten, eller hur?

Tyvärr kan så inte riktigt sägas vara fallet. I dag nås vi nämligen av det tunga beskedet, att SD-ledaren Jimmie Åkesson tvingas ta sjukledigt på obestämd tid på grund av utmattningssyndrom, populärt kallat ”utbrändhet”. Jimmie förklarar på sin Facebook-sida att han inte har något annat val än att sjukskriva sig och prioritera hälsa och familj.

Åkesson avslutar:

Jag tackar för er förståelse och ser fram emot att kunna komma tillbaka, starkare och mer taggad än någonsin.

Jimmies meddelande resulterade i tusentals gillanden och lyckönskningar på Facebook. Och, vilket naturligtvis är föga sensationellt, ett fåtal uttryck för ”det fina hatet”. En kommentator skrev exempelvis: ”Hoppas du blir påkörd.”

PK-medias gullegris, förmente komikern Özz Nujen med kurdiskt ursprung, näthatade SD-ledaren på följande sätt: ”Tar på krafterna att vara rasist och paranoid, ju.” Hatsajten Slutpixlat deklarerade för sin del att Åkesson tvingats sjukskriva sig på grund av ”excessiv rasism”. En notorisk representant för den depraverade lattevänstern som vidare hånat Åkesson är Aftonbladets Fredrik Virtanen.

untitled Förmente komikern Özz Nujen.

Mer om reaktionerna på Åkessons sjukskrivning i allmänhet och Nujens reaktion i synnerhet här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19713267.ab

Det finns emellertid meningsmotståndare som uttryckt sympatier för Åkesson i anledning av dennes sjukskrivning. En av dessa är Patrik Lundberg, den koreanskfödde skribenten och PK-aktivisten som lyckades få bort den glade kinamannen från Fazers rischocklad.

Lundberg, som är bördig från Åkessons hemstad Sölvesborg, har uttryckt sig så här på nätet:

Ni får gärna kritisera Åkessons politik. Men de  som skämtar om sjukdomen utmattningssyndrom kan faktiskt ta och dra åt helvete.

All heder åt Patrik Lundberg – som jag skrev om på följande sätt i ett blogginlägg för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/02/i-huvet-pa-en-pk-aktivist/

Det finns sannolikt ingen annan partiledare i Sverige som betyder lika mycket för sitt parti som Jimmie Åkesson gör för Sverigedemokraterna. Alltid påläst, alltid koncentrerad och alltid lugn och saklig. I mitt tycke är Jimmie ävenledes Sveriges vassaste debattör.

Jag skall vara ärlig nog att tillstå, att jag inte anser att han är världens bästa talare, men icke desto mindre förmår han alltid entusiasmera de partimedlemmar som har förmånen att få lyssna till honom vid något evenemang. ”Jimmies bästa tal någonsin”, är ett omdöme man hör vid så gott som varje Åkesson-tal.

Mitt intryck är att för många väljare ÄR Jimmie Åkesson SD. Just därför är det kanske rentutav av godo att fokus för en tid framöver kommer att sättas på andra partirepresentanter, såsom Mattias Karlsson som tar över partiledarplikterna, och riksdagens andre vice talman Björn Söder. Ty trots alla Jimmies ovedersägliga kvaliteter finns det faktiskt många andra mycket kompetenta SDare.

imagesCNJFDCUV Mattias Karlsson  tar över partiledarplikterna.

Utan att göra några som helst anspråk på att veta exakt vad som rör sig i Jimmie Åkessons huvud för ögonblicket, vågar jag ändå påstå att jag vet något om vad det vill säga att gå in i den så kallade väggen. Det var precis vad som drabbade mig för sju-åtta år sedan, låt vara att symptomen inte var exakt desamma som dem Åkesson nu drabbats av. Jag blev i samband med att jag blev av med mitt dåvarande arbete djupt och grundligt deprimerad och tvingades anlita medicinsk hjälp. Jag övervägde allvarligt att göra slut på allting.

Det tog mig gott och väl ett halvår att komma igen efter denna vistelse i helvetet – ja, jag kan inte beskriva mina upplevelser på annat sätt – då inte ens min Gud fanns tillgänglig för mig. En sak står fullständigt klar för mig, och det är att jag inte unnar ens en billig pajas som Özz Nujen och andra hatande och hånfulla halvfigurer det öde som drabbade mig den gången.

Det är också därför jag aldrig kan förstå det oresonliga hat som somliga, oavsett politisk inriktning, vräker ur sig på nätet eller i spalterna. Jag kan inte erinra mig att jag hatat någon enda människa fullt ut, vare sig mobbare, politiska meningsmotståndare, svikare eller flickvänner som dumpat mig. Avsky, förakt, bitterhet, besvikelse, ressentiment i allmänhet – allt detta kan jag känna. Men hat – nej.

Min egen personliga kris medförde i alla fall åtminstone en god sak – jag kom under denna period till klarhet om, att nästa steg i min politiska utvecklingsprocess skulle bli att gå med i SD. Sagt och gjort, och på den vägen är det. Jag kan med gott samvete klart deklarera, att jag aldrig ett ögonblick ångrat det beslutet.

Partipolitiken har förvisso, liksom alla livets innehållsmässiga beståndsdelar, både toppar och vågdalar. Ibland kan jag önska att jag hade haft litet vassare armbågar och litet mindre godtrogenhet i min uppsättning personliga egenskaper. Jag försöker, så gott jag nu kan, kompensera dessa tillkortakommanden med tålamod, livserfarenhet och kanske ett visst mått slughet. Jag kommer  dock aldrig att devalvera min mänsklighet genom att förfalla till hat.

untitledSentio oktober 2014: SD 16,7 procent.

Jag är glad över att helt sanningsenligt kunna säga, att jag är personligt bekant med Jimmie Åkesson. Vi hade rätt mycket att göra med varandra när jag, i egenskap av chefredaktör på SD-Kuriren, några månader jobbade vid dåvarande rikskansliet på Södermalm i Stockholm inför valet 2010. Ett bestående minne är det offentliga möte vi genomförde tillsammans i Stadsparken i Södertälje i juni sistnämnda år. Jimmie har också varit hemma hos mig på middag tillsammans med andra gäster ett par gånger.

Med ledning av denna personliga bekantskap tror jag mig kunna göra bedömningen att Jimmie – precis som han skriver på Facebook – i sinom tid kommer att vara tillbaka i hetluften med full kraft och minst lika skärpt som tidigare.

Ett avslutande råd jag mot bakgrund av personliga erfarenheter enligt ovan  och i all ödmjukhet gärna vill ge Jimmie Åkesson är detta: låt det ta den tid som krävs. Låt det  värka ut. Läs mycket. Titta på TV. Träffa bara dem du gillar och som du vet gillar dig. Framförallt: umgås med familjen.

 

 

 

Trots kyla och yrsnö – valtemperaturen stiger

13 februari, 2014

IMG_3235-1024x682 Den nyvalda styrelsen i SD Södertälje/Nykvarn. Från vänster syns Joachim Hagström, Urban Hjärne, David Lång, Nina Johansson, Kristian Kawecki, Beata Kuniewicz, Tommy Blomqvist, Ingrid Hult och Tommy Hansson. (Saknas på bilden gör Hans Eriksson). Foto: Christofer Johnsson

Ute yr snön i skrivande stund i kalla februarivindar. Det hindrar inte att valtemperaturen stadigt stiger detta så kallade supervalår 2014. På Hagabergs folkhögskola här i Södertälje, ett par stenkast ifrån var jag bor, har man redan gått igång med att bjuda in lokala partiföreträdare för att presentera respektive partiers politik.

I dag var det min tur att i egenskap av gruppledare i fullmäktige för Sverigedemokraterna (SD) berätta litet om var partiet står i väsentliga frågor. Så värst ingående kan det ju inte bli på de 20-25 minuter jag hade till mitt förfogande, men det går alltid att komplettera under den efterföljande, lika långa frågestunden. Det var närmare 23 år sedan jag presenterade ett annat partis politik på samma plats, men då var förvisso många av åhörarna denna dag ännu inte födda!

Med mig hade jag den ännu skäggigare partivännen och styrelseledamoten i SD Södertälje/Nykvarn, Kristian Kawecki. Vi hade med oss foldrar och flygblad och vårt sedvanliga goda humör till studenternas båtnad. När vi träffades på parkeringsplatsen vid Erik Dahlbergsgatan strax före klockan 9, då mötet skulle börja, var vi litet fundersamma. Jag hade i slutet av förra veckan på Systembolaget approcherats av en ung man med budskapet, att de vänstervridna eleverna på skolan nog skulle göra allt för att klämma åt mig – jag anmanades därför vara rejält påläst.

Eftersom jag tror mig om att vara generellt hyfsat påläst om partiets politik i olika frågor och ”har varit med förr” kan jag inte säga att jag blev särdeles orolig. Men man vet ju aldrig…jag kom i alla fall hyggligt förberedd med ett manus i portföljen som jag räknade med skulle ta precis den utmätta tiden i anspråk att presentera. Sedan jag och Kristian hälsats välkomna av läraren Johan Andersson ställdes jag inför ett ganska talrikt auditorium som lyssnade snällt under föreläsningen.

Efteråt blev frågorna många och i en del fall rätt knepiga. Alla som hade frågor om SDs politik var dock normalt trevliga, och inte någon verkade ha kommit dit enkom för att ”sätta dit” oss. Några föreföll bli genuint överraskade över att vi inte ville slänga ut alla invandrare och att sådana till och med var välkomna i SD om de delade partiets grundläggande värderingar. Det fanns en hög grad av nyfikenhet bland de intresserade åhörarna, och någon hade till och med koll på mina ställningstaganden under min tid som Ny Demokrati-politiker på 1990-talet.

Sedan såväl föreläsning som frågestund var avverkade och jag och Kristian blivit avtackade var det några elever som kom fram till talarstolen och ville veta mer. Det blev prat om bland annat svenska försvarets framtid – försvarsfrågan var för övrigt den politiska fråga som fick mig att gå med i SD – och GMO-behandlade grödor, som vi önskade vi hade vetat mer om. Men vad kan man begära av ett par enkla kommunpolitiker? Kristian försåg dem med flygblad och foldrar.

untitled Hagabergs kapell.

Både Kristian och jag var nöjda när vi traskade därifrån. Hagabergs folkhögskola ägs av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS), som sorterar under Svenska kyrkan och ägnar sig mycket åt mission. Tilläggas kan att båda mina barn är döpta i eller i anslutning till det lilla fina träkapellet på skolområdet.

Valrörelsen har som sagt sparkat igång och jag har en känsla av att inte så få inom etablissemanget ser framtiden an med viss oro eller möjligen rentav  fruktan. Kanske särskilt inom partierna som hänger på den symboliska gärdesgården – C och KD – men också inom storebror M, som nyligen i mätinstitutet Sentio rasade ner till sin lägsta nivå sedan 2008. SD fick solida 13,3 procent.

Jag tror inte jag är alldeles fel ute om jag dessutom gissar att en del av den nämnda fruktan gäller hur bra det kommer att gå för SD. Under alla omständigheter kommer kommunföreningen i Södertälje/Nykvarn att vara väl förberedd, nu närmast med att göra vårt dagsverke för att valet till Europaparlamentet den 25 maj skall bli en framgång. Liksom i riksdagsvalet gäller en spärr på fyra procent för inträde.

untitled Sentio februari 2014: SD får 13,3 procent, M rasar ner till 22,5.

Sverige: främmande och extremt land

27 oktober, 2013

sd-fc3a5r-141-sentio-okt-2013Sentio oktober 2013.

Sverigedemokraterna (SD) noteras i Sentios oktobermätning för ett nytt styrkebesked då partiet får 14,1 procent av de 1016 tillfrågades sympatier. Därmed är SD klart större än FP, C och KD tillsammans och absolut vågmästare. SD ökar med 2,3 procentenheter jämfört med senaste Sentio-mätningen. Även V går rejält framåt (+ 1,2) och antecknas för 8,1 procent. S får knappt 30 och M drygt 25 procent.

Trenden tycks alltså vara att SD är på god väg att cementera sin ställning som landets tredje största parti. Detta är sannerligen ingen sensation med tanke på hur samhällsutvecklingen ser ut. Regeringens och Migrationsverkets beslut att ge alla syrienflyktingar permanent uppehållstillstånd (PUT) – Sverige är enda landet i världen som gjort detta – gör att vi måste förbereda oss för en massinvasion av syrier och andra mellanösternmigranter. Samtidigt ligger regeringen på och vill tvinga alla kommuner ta emot de så kallade ensamkommande (ordet ”barn” blir i sammanhanget allt mindre relevant).

I media snyftas det ohämmat om Syd-polisens ”romregister”, som i tidernas fullbordan visade sig vara ett renodlat brottsregister utan etnisk bestämning men som fullt troligt kommer att ge indignationsjournalisten Niklas Orrenius på DN Stora journalistpriset. Av en händelse råkar ett flertal brottsregistrerade ha zigensk bakgrund. Det är signifikativt för tidens anda att det är just polismakten, som är till för att skydda oss medborgare från våld och andra olagligheter, som utsätts för de värsta angreppen.

_RPS0422Polisen utsatt för angrepp.

Fallet med polisen som sköt ihjäl en man som vildsint svingade en machete i Husby tycks aldrig ta slut. Nu öppnas upp för ny utredning av polisen själv. Det faktum att det finns en polisrelaterad Facebook-sida, där poliser erbjudits möjligheten att lätta litet på trycket genom frispråkiga kommentarer, har vidare naturligtvis fått de gråtmilda snällhetsapostlarna i media att hulka på helt ohämmat.

Den svenska kränkthetsindustrin ångar på som aldrig tillförne, och det tycks bara vara en grupp som aldrig får känna sig kränkt utan att riskera utsättas för massivt hån: vi sverigedemokrater. Går en sverigedemokratisk ersättare i en kommunal nämnd i Knöggelbruda kommun i mörkaste Småland mot rött ljus kan du bara säker på att media är där och ”avslöjar”. Blir en SDU-medlem misshandlad till döds av man med afrikanskt utseende mörkas det däremot i mainstreammedia.

http://www.friatider.se/sdu-medlem-avled-efter-invandrardad

Egentligen borde vi sverigedemokrater  väl vara tacksamma över allt detta – givetvis dock inte för dödsmisshandeln som är djupt tragisk hur man än ser på det – eftersom det ofelbart leder till att vi får ökade sympatier och antagligen kommer att plussa på våra valresultat över hela linjen åtminstone med det dubbla nästa år. Allt handlar dock inte om valresultat och man kan knappast annat än förfäras över den nationella katastrof vi med sömngångaraktig säkerhet syns vara på väg mot.

Här en länk till ett synnerligen läsvärt blogginlägg med förutsägelser om den stundande valrörelsen av det pålitliga märket Dissidenten Stenkvist:

http://stenkvist.wordpress.com/2013/10/27/den-kommande-valrorelsen-2014/

Intre alls underligt att man i omvärlden höjer på ögonbrynen inför det som obegripligt ansedda svenska exemplet. I norska Aftenposten filosoferar den politiske redaktören Harald Stanghelle över det faktum, att medan norrmännen är måna om att föra en rationell och därmed restriktiv immigrationspolitik och -debatt, så har vi svenskar kastat alla sådana överväganden över bord. Hos oss anses det enligt vanlig politisk klokskap vara ”fascistiskt” och ”rasistiskt” att inte öppna alla dörrar till vårt fäderneärvda fosterland på vid gavel.

olav_thon__sx7bf47d_894318tNorske miljardären Olav Thon fick löpa gatlopp.

Ett typexempel på hur det reageras i Sverige fick vi när den norske affärsmannen Olav Thon fick löpa gatlopp i mediala och akademiska kretsar när han skulle ta emot ett hedersdoktorat vid Karlstads universitet. Orsak: Thon sympatiserar med den numera regeringsbärande Fremskrittspartiet som är för en restriktiv invandringspolitik.

Någon konsekvensanalys av den hållningen har över huvud taget inte gjorts. Ökar risken för terrorism i Sverige? Ökande kriminalitet? Mer och svårare sociala problem? Kraftigare våldsutveckling? Galopperande bostadsbrist? Överansträngd vårdsektor? Ökad rasism? Skit samma, det viktiga är att snyfta så högt och mycket som möjligt och ve den som inte stämmer in i snyftkören.

Aftenpostens text om Sverige som ”Det fremmede landet” här:

http://www.aftenposten.no/meninger/kommentarer/Sverige–det-fremmede-landet-7352491.html#.Um0Bib4V_mJ

Sverige framstår inte endast alltmer som ett främmande land. Det är också Europas kanske mest extrema land i viktiga avseenden. Ett land där regeringen inte inser att en regerings viktigaste uppgift är självklarheten att värna de egna medborgarnas intressen. Det enda positiva med denna utveckling är att fler och fler svenskar – vare sig dessa är infödda svenskar eller ej – inser denna självklarhet och är benägna att dra i nödbromsen genom att rösta på SD.

SD ångar på: bästa någonsin hos YouGov

12 mars, 2013

imagesCABEN2LHSD – bästa någonsin i YouGovs marsmätning.

När YouGov i samarbete med Metro presenterade sin marsmätning noterade SD 12,6 procent. En ökning med 1,1 procentenheter jämfört med förra mättillfället och bäst någonsin hos detta mätinstitut. Därmed är partiet efter vanligheten riksdagens tredje största parti och vågmästare.

Den fråga som ställdes i YouGov-mätningen var: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?”

Räknar man samman mars månads hittills tre genomförda opinionsmätningar parkerar Sverigedemokraterna på 10,3 procent efter 11,0 hos Expressen/Demoskop (rekord) och 7,3 hos Skop. All time high för SD inföll i Sentios januarimätning, då partiet med 14,0 procent blev större än samtliga tre mindre borgerliga partier tillsammans.

Eljest kan från YouGov-mätningen noteras att KD noteras för katastrofala 2,6 procent. Det är en minskning  med 0,9 procentenheter. Mycket bättre gick det inte för C som med 3,4 procent ¨- en obetydlig ökning om 0.1 procentenheter – fortsätter att placera sig utanför riksdagen. Det enda som torde kunna rädda C men framförallt KD från att åka ur riksdagen är stödröster från M. FP ökade nu med 0,7 procentenheter och gick fram till 6,5 procent.

I analyserna har det bland annat talats om att KD nu knappast har råd att driva någon mer utpräglat egen politik, eftersom detta skulle kunna göra stödväljare från M mindre benägna att vilja rädda partiet kvar.  Personligen tror jag att en stor del av förklaringen till KDs kräftgång ligger i ett utslitet partiledarfejs. Är det inte dags för Göran Hägglund att äntligen ta konsekvenserna av partiets fiasko och avgå?

Möjligen skulle detsamma kunna sägas om Centerns Annie Lööf som framstår som alldeles för lättviktig. Om partiet hade begripit sitt eget bästa hade man valt Eskil Erlandsson efter Maud Olofsson. Han pratar och ser ut som en riktig centerpartiledare skall göra._2BE8630Stefan Löfven får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som hejdlösa spexmakare. 

Jag undrar om inte Fredrik Reinfeldt redan nu kan börja studera de internationella platsannonserna för att vara väl förberedd inför den av allt att döma oundvikliga valförlusten i september 2014. Det verkar föga troligt att båda krisande allianspartier skulle klara riksdagsspärren, och därmed säckar alla förhoppningar om fortsatt regeringsinnehav för alliansen ihop som en gummimadrass som förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson (eller för den delen denna icke helt fjäderlätta bloggare) legat på.

I stället kommer vi sannolikt att begåvas med tidernas tråkigaste statsminister i Stefan Löfven, som närmast får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som obotliga spexmakare. Detta är dock att föredra framför en opålitlig clown som Håkan Julholt. S får hos YouGov 30,5 procent och blir därmed största parti före M på 28,7. De rödgröna stödpartierna MP (9,2) och V (6,7) visar i nuläget inga tecken på att bryta samman.

Två Expressen-medarbetare  kunde nyligen fröjda sig åt den journalistiska utmärkelsen Guldspaden till följd av sina så kallade avslöjanden i samband med ”järnrörsskandalen” för närmare tre år sedan. Jag unnar dem gärna att suga litet extra på den karamellen, ty journalisterna i gemen kan inte ha det för roligt i tider när inga skandaler, uteslutningar eller oenighet inom SD  tydligen biter på väljaropinionen.

Inget annat parti befinner sig i närheten av att vara i den avundsvärda sitsen.

valja_72SDs viktigaste valargument som Photo2be ser på saken…

SD fortfarande tredje störst och vågmästare

18 december, 2012

sentio-dec-12

Sverigedemokraterna får 11,6 procent i Sentios decembermätning. Det innebär att SD är landets tredje största parti samt vågmästare i riksdagen.

I går (17 december) stoltserade Aftonbladets löpsedel med rubriker i krigsformat om Sverigedemokraternas och Jimmie Åksessons ”ras” i järnrörsincidentens kölvatten. Vad nu då, tänkte jag i mitt stilla sinne och blev ett tag riktigt orolig, är vi nere runt fyraprocents-strecket nu?

Riktigt så illa var det nu inte. När man slog upp tidningen fick man reda på att det så kallade raset bestod i att SD ”bara” noterats för 9,7 procent hos Aftonbladet/United minds samt 11,6 procent i Sentios decembermätning. SD är alltjämt tredje största parti och vågmästare i båda mätningarna. Exempelvis är SD ungefär dubbelt så stort som FP och tre gånger så stort som KD om vi skall gå efter de senaste opinionssiffrorna.

Men visst – båda nämnda mätningar bjöd på marginella nedgångar. När United Minds opinionschef Carl Melin av Aftonbladet ombeds kommentera SDs så kallade ras citeras han:

Järnrören sänker SD.

Det står naturligtvis var och en fritt att tolka orsaken till att SD minskat med 1,5 procentenheter sedan novembermätningen. Om nedgången skulle bero på SD-trions filmade eskapader i centrala Stockholm för två och ett halvt år sedan måste det dock betecknas som märkligt att nedgången kom först nu och ej i samma mätinstituts novemberundersökning.

Partisekreterare Björn Söder väljer enligt tidningen att kommentera tillbakagången så:

Det var väntat med en mindre tillbakagång.

Söder menar också att det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser i vad mån järnrörsfilmen kan ha bidragit till de senaste resultaten. Björn har givetvis helt rätt. Det vore förvisso också konstigt om tiden fram till valet om knappt två år skulle bjuda på oavbrutna opinionsframgångar. Det är det nog ingen som väntar sig.

SVERIG~1Söder: ”Väntat med tillbakagång.”

Nedgången hos Sentio är betydligt mindre, o,7 procentenheter från förra månadens all time high om 12,3 procent.

I båda mätningarna har den rödgröna oppositionen en stabil ledning i opinionen där Socialdemokraterna noteras för ungefär 32 procent, att jämföra med regeringsbärande Moderaterna som parkerar på 28 – 29 procent. Skillnaden mellan blocken är att sosse-Löfven har med sig stödpartierna MP och V klart över fyraprocents-spärren under det att moderat-Reinfeldt alltfort har problem med C och KD.

Bara ett smärre under torde kunna rädda kvar KD i riksdagen 2014, låt vara att detta parti faktiskt får sin bästa notering på mycket länge hos Sentio med 4,5 procent (en ökning med hela 1,5 procentenheter).

Vad SD beträffar är det ett faktum att partiet ökat med ungefär det dubbla i varje val från starten 1988. Inte mycket tyder på att nästa val blir något undantag från den regeln. Erkännas bör dock att det finns problem i partiet.

Nyligen bestämde sig exempelvis påläggskalven Stefan Lundkvist, en före detta centerpartist som anslöt sig till SD  före valet 2010, att lämna partiet. Lundkvist utmärkte sig vid senaste SDU-kongressen genom att tala om partiledningens ”slemmiga fingrar” och har sedan dess haft uteslutningshotet hängande över sig. Det uppges att Lundkvist ämnar fortsätta som politisk så kallad vilde i Uppsala kommunfullmäktige.

Mer om avhoppet här:

http://www.expressen.se/nyheter/sdu-topp-slutar—avfardar-sd-som-osund-sekt/

En tungt vägande förklaring till den relativa turbulensen inom Sverigedemokraterna är att partiet växer så det knakar. De senaste veckorna uppges partiets medlemsantal ha ökat med icke mindre än 1500 personer. Om en eller annan hoppar av är det, trots allt, mot den bakgrunden ingen större katastrof. Ingen är oersättlig. Det finns gott om duktigt folk redo att rycka in.

SD på frammarsch trots skandalrubriker

24 november, 2012

1002 personer tillfrågades 15-21 november 2012 av Sentio 0m sina partipolitiska sympatier. 12,3 av dessa valde SD som bästa alternativ.

Det är inte ofta man  har anledning att tycka synd om tidningen Häxessen, förlåt Expressen. Nu tycker jag dock det finns ett reellt skäl härför.

Tidningen har dag efter dag varit fylld av salvelesefulla reportage och ledartexter vilka spaltmeter efter spaltmeter skandaliserat Sverigedemokraterna med utgångspunkt från den olycksaliga videon som visar hur SDarna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling i fyllan och villan hamnar i bråk med en komiker och ett par andra lindrigt nyktra personer i centrala Stockholm.

Ordet ”rasism” och varianter av detta har använts så frekvent att det varit omöjligt att hålla räkningen. Andra media har hakat på, men ingenstans har uppbragtheten varit större än i Bonnier-blaskan Expressen. Målsättningen har naturligtvis varit att genom denna exempellösa smustkastning få väljarsympatierna för Sverigedemokraterna att minska rejält.

Så offentliggörs först en opinionsmätning från det norska institutet Sentio som gjorts under de pågående skandalskriverierna och som ger SD 12,3 procent av sympatierna, vilket är bästa noteringen för partiet någonsin. Därefter visar Skops novembermätning på en marginell uppgång från senaste mätning till 6,4 procent. Stackars Expressen. SD befinner sig på stadig frammarsch trots de svarta skandalrubrikerna!

Säkerligen sliter man sitt hår för tillfället i såväl Expressen-huset i Marieberg som i Bonnier-skrapan i Vasastan över att skandalstrategin inte fungerat. Det var ju ändå inte riktigt meningen att denna strategi skulle leda till ökade SD-sympatier, men det är exakt vad som tycks ha blivit fallet!

Detta visar med önskvärd tydlighet att folk inte är dummare än att de förstår vad det är frågan om: en medial smutskastningskampanj i syfte att sänka ett oblygt uppstickarparti genom att offentliggöra en nattstånden film tagen av Kent Ekeroth som en mullvad i riksdagskansliet skickat vidare.

 Expressens hjälteavslöjare 1965. Eric Sjöquist till vänster.

Expressen är ju även sedan lång tid tillbaka svårt belastad när det gäller att måla fan på väggen. Jag är tillräckligt gammal för att exempelvis minnas krigsrubrikerna som målades upp när tidningen påstod att ett allvarligt nationalsocialistiskt kuppförsök mot regeringen planerades 1965 i den så kallade Carlbergska stiftelsens regi. En av hjältejournalisterna den gången hette Eric Sjöquist. ”Avsjöjandet” var naturligtvis ingenting annat än bluff och båg.

Det lär väl inte dröja länge innan dagens bålde SD-avslöjare David Baas hittar ”bevis” för att SD försöker störta regeringen. Bland de mer löjeväckande försöken att skandalisera SD märks det svårförståeliga misstänkliggörandet av Thoralf Alfssons och Kent Ekeroths motion om att endast tillåta svenskt och icke dubbelt medborgarskap för ledamöter i Sveriges riksdag.

Det krävs ingen större fantasi för att inse att dubbla medborgarskap kan medföra dubbla nationella lojaliteter. Dubbelt medborgarskap har desslikes bara tillåtits i Sverige fullt ut sedan 2001. SDs partisekreterare Björn Söder har benat upp frågeställningen på ett i mitt tycke utmärkt och överskådligt sätt här:

https://sverigedemokraterna.se/2012/11/20/sjalvklar-med-enbart-svenskt-medborgarskap-som-riksdagsledamot-och-statsrad/

Så även om man inte skulle dela SD-motionärernas uppfattning har jag mycket svårt att godta de överdrifter som Expressen gjort sig skyldig till. S-politikern Morgan Johansson drar i ett frågesvar till med att SD-motionen är uttryck för ett ”fascistiskt tänkande”. Det är så man baxnar över vad vissa etablissemangspolitiker kan vräka ur sig.

SD ångar på i opinionen: 8,7 hos Sentio

5 augusti, 2012

Sentio har publicerat sin mätning för juli 2012 baserat på 1022 intervjuer. 286 av de tillfrågade föredrog att ej ange partipreferenser.

Mätningen är angenäm läsning för Sverigedemokraterna och dess anhängare. 8,7 procent innebär en ökning med 0,8 procentenheter jämfört med förra mättillfället. Sentios undersökning cementerar intrycket att SD är på god väg att definitivt bli Sveriges tredje största parti efter S respektive M vad avser partisympatier.

Sentio bekräftar vänsterblockets solida övertag gentemot allianspartierna. Största parti är Socialdemokraterna med 34,1 procent, en ökning med 1,6 procentenheter. Löfveneffekten ser alltså ut att hålla i sig. Moderaternas 28,1 är en marginell minskning. V får 7,1 och MP 8,3 procent, stabilt för båda således.

På allianssidan noteras FP för all time low med 4,2 procent, samma som C får. Hyfsat för C, katastrofalt för FP. För KD är läget i stort alltid katastrofalt, nu med normala 3, 1 procent. Hägglundssyndromet håller i sig. KD betalar dyrt för att man inte hade kurage nog att avsätta den klart utdaterade KD-ledaren vid senaste partistämman.

 Poliskampanj i Norrtälje: SDs riksdagsmän Kent Ekeroth och Björn Söder flankerar SD Norrtäljes gruppledare Bernt Grönblad.

Som vanligt må man konstatera att det är långt kvar till valet, nästan två år. Och som vanligt må man lägga märke till att siffrorna kan skilja stort mellan olika mätningar och opinionsmätningsinstitut. Sentios siffror tycks dock ligga väl i fas med den övergripande partipolitiska utvecklingen i landet. Vänsterblocket får totalt 49,5 procent, alliansen blott 40,3.

Beträffande Sverigedemokraterna torde det höga mätresultatet bekräfta vad man redan haft på känn: att valmanskåren tar mycket liten om ens någon notis om skandalskriverier från Expo och därmed jämförbart håll. SD är dessutom på mycket god väg att etablera sig som det främsta partialternativet för alla dem som vill stärka rättsväsendets resurser i vårt land.

 Den rikstäckande kampanjen för ökade polisresurser ser ut att ha givit effekt!

Goda nyheter för Sverigedemokraterna!

26 maj, 2012

Sverigedemokraterna når för första gången tvåsiffrigt resultat i Sentios majmätning 2012.

Den här bloggtexten handlar om två goda nyheter för Sverigedemokraterna (SD). Dels rakar partiet i höjden i en nyligen offentliggjord opinionsmätning. Dels har vårt älskade parti blivit av med lite dödkött. Låt mig börja med Sentios majmätning (25/5).

När jag slog upp lokalavisan LT här om dagen visade stapeldiagrammet, hämtat från Novus majmätning, att SD fått blygsamma 4,6 procent. Något jag snabbt bläddrade förbi. Samma dag  hade emellertid Sentio publicerat sin majundersökning vilken gav SD 10,0 procent – all time high, hallelujah! Dock inte någon sensation för den här bloggaren, som redan inför valet skrev att 10 – 12 procent borde ligga väl inom räckhåll.

Jag tänker inte göra alltför mycket av Sentios resultat, eftersom det är det opinionsinstitut som brukar ge SD högst noteringar. De tre senaste mätningarna har exempelvis alla givit oss över 8 procent. Ändå kan man som aktiv sverigedemokrat inte låta bli att slå klackarna i taket en smula.

Champagnen får stå på lut till valet i september 2014. Men en stor grogg på vodka (gärna på rekommendeabla Finlandia) och apelsinjuice unnar jag mig – således en så kallad screwdriver.

Screwdriver – vodka och apelsinjuice.

Ni visste väl att screwdriver var president Ronald Reagans favoritdrink?

Sentio-resultatet bekräftar en tendens som blivit relativt vanlig i opinionsmätningarna under senare tid: Sverigedemokraterna är numera Sveriges tredje största parti närmast före Miljöpartiet (MP), som noteras för 8,6 procent. Anmärkningsvärt är vidare att såväl C (2,6) som KD (3,5) hamnar utanför riksdagen.

Några av de ”effekter” knutna till partiledarna som då och då påtalats tycks definitivt ha klingat av. Sorry Romson, Lööf och Sjöstedt. Både hos Sentio och Novus bekräftas trenden med framåtgående socialdemokrater och sackande moderater.

Så till den andra goda nyheten. Den notoriska vänsterblaskan Expo vet berätta att SD-politikern Solveig Renhammar-Metus på sin Facebook-sida aviserat, att hon avser lämna partiet bland annat på grund av vad hon betecknar som ”judisk infiltration” och ökat ”sionistiskt” inflytande inom SD. Hon menar dessutom att judarna strävar efter att ”ta över” Europa.

För er som vill läsa mer bifogas en länk till Expo-texten här:

http://expo.se/2012/sd-politiker-judar-styr-partiet_5049.html

Ja herregud. Så här spontant skulle jag vilja råda Renhammar-Metus att investera i en hjärnröntgen. Samma råd skulle jag vilja ge samtliga som fortfarande, 67 år efter krigsslutet, yrar om ”judiska konspirationer”. Maken till mental och politisk efterblivenhet är onekligen svår att uppbåda.

Porträttfoto från Renhammar-Metus FB-sida.

63-åriga Solveig Renhammar-Metus valdes redan 1991 in i Dals-Eds kommunfullmäktige. För närvarande sitter hon på en ersättarplats i Strömstads fullmäktige. Hon uppges nu fundera över att gå över till Nationaldemokraterna (ND), ett parti som uppstod i början av 2000-talet som en avknoppning av några av SD:s extremnationalistiska medlemmar.

Jag är övertygad om att Renhammar skulle passa utmärkt väl i ND, ett tynande parti som bland annat gjort sig känt för en fanatiskt negativ inställning till såväl judar som Mellanösterns enda demokrati Israel.  ND kan på ytterst goda grunder betecknas som pronazistiskt.

Likasinnade uppmans följa Renhammar-Metus exempel. Eller åtminstone ha vett att avstå från att släppa sina hjärnspöken fria.

SD konsoliderar sig

10 maj, 2012

Jimmie Åkesson och SD har konsoliderat sig i politikens finrum.

Det har nu gått några dagar sedan den stora partiledardebatten i SVT, där samtliga riksdagspartiers ledare deltog. Inga konstigheter beträffande Sverigedemokraternas deltagande den här gången.

Jag tror de flesta är överens om att sossefärskingen Stefan Löfven mätte sig väl med statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Personligen uppfattade jag denna kraftmätning som en knapp men klar poängseger för Löfven. Framförallt vann han på att förhålla sig lugn och saklig, medan Reinfeldt förlorade på att låta den arrogans han gjort sig känd för lysa igenom ett par gånger.

Löfven och Reinfeldt åtnjuter enligt senaste undersökningen lika stort förtroende.

SDs Jimmie Åkesson svarade som vanligt för en stabil insats. Förhandsintresset var fokuserat på duellen Reinfeldt-Löfven, varför det redan på förhand stod klart att Åkesson skulle få svårt att ta särskilt stor plats. Nu var han en partiledare bland andra, vilket nog kändes ganska bra för alla oss som tröttnat på den stundom häpnadsväckande diskriminering SD fått vidkännas.

Nej, SDs paradfråga – massinvandringens avigsidor – fick inte stor plats den här gången. Det gav dock Jimmie Åkesson tillfälle att bland annat klargöra att det räcker med höjningar på bensinpriset nu samt att SD på intet sätt önskar tvinga på kommunerna oseriösa vårdföretag för våra äldre, något som nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt av oklar anledning fått för sig.

Jonas Sjöstedt – ännu en folkilsken vänsterledare.

Eljest var det väl ingen partiledare som direkt gjorde bort sig. Ett litet plus i kanten vill jag nog ge Kristdemokraternas Göran Hägglund som stretar vidare med sitt parti, vilket nu ligger fast förankrat under fyra procent i opinionsmätningarna.

Men det hjälper inte – Hägglunds ansikte är förbrukat vid det här laget och endast ett mirakel torde kunna rädda KD kvar i riksdagen. Och ännu så länge har vare sig Häggis eller någon annan presumtiv partiledarkandidat visat upp tecken på att kunna gå på vatten.

Ett minus utdelar jag till V-Sjöstedt, som nu genom sin notoriska argsinthet sällar sig till tidigare V-ledare kända för att skälla värre än folkilskna bandhundar. Där fick alla vi som till äventyrs trodde, att Sjöstedt var i alla fall hyfsat balanserad/nyanserad. I vanlig ordning lovade desslikes V-ledaren guld och gröna skogar till flertalet utan att ha tillstymmelsen ekonomisk täckning härför.

Göran Hägglunds ansikte är förbrukat.

Sjöstedt hade dagen till ära visserligen tagit på sig en illröd slips – manliga V-ledare kör som bekant vanligen slipslöst – men jag tror inte han lurade många genom denna klädinnovation. Några nya anhängarskaror lär han i vart fall inte ha vunnit, snarare förlorade han genom sitt framträdande en eller annan potentiell väljare.

Någon mätning som gjorts där hänsyn tagits till partiledardebatten har inte gjorts när detta skrivs. Tidigare mätningar visar dock att Stefan Löfven i stort tycks ha levt upp till sin entydiga roll som Socialdemokraternas frälsare. I senaste Sentio fick sossarna således hela 37,9 procent, en uppgång med 5,2 procentenheter sedan föregående mätning hos samma institut. Moderaterna minskade till 28,5 procent.

För Sverigedemokraterna noterades i Sentio-mätningen mycket goda 8,2 procent, men då skall man komma ihåg att Sentio är det institut som regelmässigt brukar ha höga siffror för färskaste riksdagspartiet. Jämför man med resultat i andra mätningar står det klart att SD har konsoliderat sin ställning utan alltför många vare sig botten- eller toppnoteringar. I Sentio blir SD tredje största parti närmast före Miljöpartiet.

Fagert ansikte eller tandrikt leende räcker inte för en partiledare.

April månads sammanfattande mätningar gav således SD 6,1 procent, vilket är o,4 procentenheter högre än valresultatet 2010. Väljer man ett negativt synsätt – såsom exempelvis SD-hatande Expos Daniel Poohl – kan man hävda att SD ”står och stampar”. Vill man vara mer positiv blir kontentan som nämnts att SD konsoliderat sig, till och med ökat något jämfört med senaste riksdagsvalet.

Största problemen har alltfort KD och C. Någon sensation är detta långt ifrån vad gäller KD, men nog överraskar det något att bildsköna svärmorsdrömmen Annie Lööf verkar attrahera väljarna ännu sämre än föregångerskan Maud Olofsson. Lite överraskande är det väl slutligen också att V:s Sjöstedt-effekt blev så kortvarig.

Exemplen Lööf och Sjöstedt visar måhända att väljarkåren inte är fullt ut lika ytlig som en del partistrateger har för sig. Det räcker inte med ett fagert ansikte eller tandrikt leende för att lyckas. Det krävs litet substans också. Substans av den typ Stefan Löfven nog får anses representera.