Posted tagged ‘Seoul’

Dags att bryta med skurkstaten Nordkorea!

6 maj, 2017


Behov av utländska valutor och stöd till internationell terrorism nämndes som tänkbara orsaker till den nordkoreanska smugglarskandalen 1976, vilken än i dag påverkar relationerna mellan Stockholm och Pyongyang. Foto: Tommy Hansson

Sedan Stefan Löfven (S) utsetts till Sveriges statsminister den 2 oktober 2014 var det en gratulant som stack ut litet: Nordkoreas premiärminister Pak Pong-ju. Denne önskade enligt Korean Central News Agency (KCNA) sin svenske socialistkollega  framgång i dennes arbete för ”utveckling och välstånd”. http://www.hd.se/2014-10-15/nordkorea-gratulerar-stefan-lofven

Sverige erkände 1973 diplomatiskt kommunistdiktaturen Nordkorea, som då styrdes med järnhand av den nuvarande diktatorn Kim Jong-uns farfar Kim Il-sung (1912-94). 1975 kunde Sverige inviga sin ambassad i huvudstaden Pyongyang, som ända fram till 2001 var den enda ambassaden i den nordkoreanska huvudstaden som representerade ett EU-land. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_ambassad_i_Pyongyang

Den förste svenske ambassadören hette Arne Björnberg, som var sidoackrediterad från Peking, och den förste att representera vårt land på plats i Pyongyang var Kaj Björk, som titulerades chargé d´affaires. Som en jämförelse kan nämnas att det dröjde till 1979 innan vi fick en ambassad i Seoul i Sydkorea med Karl Värnberg som ambassadör; tidigare tog ambassadören i Tokyo även hand om relationerna med den demokratiska delen av Koreahalvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_ambassad_i_Seoul


Nordkorea blåser Sverige på 2,7 miljarder kronor. På bilderna de socialistiska ledarkollegerna Kim Jong-un och Stefan Löfven.

De svenska relationerna med Nordkorea är i dag mycket sparsamma. Handeln mellan de båda länderna är i det närmaste obefintlig. Det hindrar inte att Nordkorea i nuläget har en skuld omfattande 2,7 miljarder kronor till den svenska staten:  http://omni.se/nordkoreas-volvoskuld-till-sverige-uppe-i-2-7-miljarder/a/847P1

Beloppet uppges vara den största fordran Sverige någonsin haft gentemot ett annat land.  Bakgrundshistoriken är intressant. Det började med att nordkoreanerna 1974 efter besök i Sverige, som man året innan då Olof Palme var statsminister, inlett diplomatiska förbindelser med. Hundratals produkter av skilda slag beställdes från svenska företag som Atlas Copco, ASEA, Kockums, Alfa Laval och icke minst Volvo.

Sålunda beställde Nordkorea 1000 bilar av fabrikatet Volvo 144, av vilka många än i dag trafikerar gatorna i framförallt Pyongyang. Varken Volvo eller de andra företagen fick dock betalt för sina varor. Detta ledde till att Exportkreditnämnden tog över den nordkoreanska skulden, vilken vuxit från ursprungliga 600 miljoner till nuvarande 2,7 miljarder kronor.

Exportkreditnämnden har ersatt de svenska företagen för dessas förluster men har själv inte sett röken av några pengar. ”För det mesta får vi ingen respons”, citeras nämndens Carina Kempe.


Nordkorea har till dags dato ännu inte betalat för de 1000 Volvo 144 som inköptes 1974.

1976 inträffade en internationell skandal med nordkoreansk inblandning med bäring även på Sverige. Det avslöjades då att nordkoreanska diplomater i en rad länder, bland andra Danmark, Finland och Sverige, ägnat sig åt en omfattande smugglingsverksamhet av narkotika, sprit och cigarretter. De nordkoreanska diplomaterna i Stockholm kunde inte straffas på grund av den diplomatiska immuniteten, men deras hälare greps och häktades.

Uppenbarligen skedde den häpnadsväckande nordkoreanska brottsligheten med Pyongyang-regimens goda minne. Det har spekulerats i vad orsaken till  smugglingen var, och som tänkbart motiv har anförts att Nordkorea var i trängande behov av utländska valutor samtidigt som den ”dekadenta” västerländska ekonomin undergrävdes. Ett annat möjligt motiv kan ha varit att smuggelinkomsterna användes för att stödja utländsk terrorism – nordkoreanska diplomater hade setts tillsammans med operatörer i den japanska Röda armén.

Sverige hotade i sammanhanget att utvisa de nordkoreanska diplomaterna, men regimen i Pyongyang satte sig på tvären och sade att om så skedde så kunde Sverige glömma att få betalt för sina fordringar på Nordkorea. Slutligen gick nordkoreanerna med på att hemkalla sin ambassadör i Stockholm. Några pengar har Nordkorea dock, som sagt, inte betalat ut. https://karllundahl.wordpress.com/2016/12/30/nordkorea-tog-sverige-som-gisslan/

Dagens Nordkorea är, möjligen tillsammans med Eritrea, världens mest obarmhärtiga diktaturstat där folk kan dömas till döden för att ha lyssnat till sydkoreansk radio eller för ”brottet” att ha ägt en bibel. I landet finns enligt vittnesmål 36 slavarbetsläger där hundratusentals människor försmäktar under de mest omänskliga villkor. På landsbygden råder utbredd svält.


Nordkorea i ett nötskal: militären marscherar medan folket svälter.

Om det nordkoreanska lägersystemet, som har stor betydelse för landets ekonomi, har jag bland annat skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/13/nordkoreas-lagerssystem-i-nytt-ljus/

Samtidigt badar den nordkoreanska överklassen, kanske främst dess nya elit av partirelaterade snorungar, i lyx med riklig tillgång till västerländska varor. http://www.dagensps.se/nyheter/nordkoreas-ultrarika-badar-i-lyx/

Det borde i ovanstående perspektiv vara hög tid att Sverige bryter med skurkstaten Nordkorea och avvecklar ambassaden i Pyongyang, som är i botten på svenska diplomaters statuslista. Några pengar får vi inte och handelsmässiga förbindelser att tala om förekommer inte.

Samtidigt kan vi gott avskaffa det så kallade humanitära biståndet till Nordkorea, uppgående till cirka 40 miljoner kronor årligen, vilket fördelas via Röda korset och andra hjälporganisationer; det måste anses vara mycket tveksamt om denna hjälp kommer behövande nordkoreaner till godo. Troligare är att den konfiskeras av de nordkoreanska myndigheterna och går till att bekosta den politiska och militära elitens lyxliv.http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Korea/Sverige-och-Korea/

 

Nordkorea inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag?

25 februari, 2016

kim-jong-un-looks-through-binoculars Diktatorn och hans generaler. Ännu så länge tycker sig Kim Jong-un ha anledning att se glad ut. Frågan är hur länge till.

Nordkorea brukar rankas som världens hårdaste och mest avskyvärda diktatur, även om konkurrensen inte precis är obefintlig. Det hermetiskt tillslutna landet med omkring 25 miljoner invånare är världens enda kommunistdiktatur med ärftlig successionsordning. Den nuvarande så kallade Högste ledaren Kim Jong-un är den tredje generationen ur klanen Kim att leda landet med hård och samtidigt oberäknelig hand – tidigare har hans farfar Kim Il-sung och far Kim Jong-il styrt landet. Farfadern hyllas alltjämt, 22 år efter sin död, som landets president.

I Nordkoreas Gulag finns 36 interneringsläger vilka sammanlagt antas inrymma 150 000 – 200 000 människor som av staten anses vara skadliga individer som måste hållas åtskilda från det omgivande samhället och helst utplånas. Vittnesmål från det relativa fåtal som lyckats fly talar om helt omänskliga förhållanden där företeelser som svält och godtyckligt mördande hör till ordningen för dagen.

Lägren är också av avgörande betydelse för den nordkoreanska ekonomin, då fångarna tvingas arbeta i gruvor som producerar kol, järn och guld. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/13/nordkoreas-lagerssystem-i-nytt-ljus/

untitled Marzuki Darusman vill se Nordkoreas ledning inför rätta i Haag.

I en rapport om läget i Nordkorea till FNs råd för mänskliga rättigheter från den 19 januari som nyligen offentliggjorts konstaterar FNs särskilde rapportör om Nordkorea, indonesiern Marzuki Darusman, att det i landet förekommer ”obeskrivliga grymheter” bland annat ”från mord och bortföranden till förslavande, tortyr, fängslanden, våldtäkter, förföljelse och svält i en skala som saknar motsvarigheter”.

Darusman rekommenderar i rapporten inte bara att Nordkorea måste fås att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i landet, utan också att Kim Jong-un och hela den högsta ledningen i Nordkorea – officiellt Demokratiska folkrepubliken Korea – ställs till svars för grymheterna vid den Internationella brottmålsdomstolen i Haag i Nederländerna. http://www.independent.co.uk/news/world/asia/kim-jong-un-could-be-investigated-for-crimes-against-humanity-after-unspeakable-atrocities-in-north-a6878821.html

I rekommendationen ingår att den nordkoreanska ledningen bör tillställas en skrivelse undertecknad av Darusman eller FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, prins Zeid bin Ra’ad Al-Husseini från Jordanien, med upplysningar om att den kan bli föremål för undersökning och, om den befinns ansvarig för brott mot mänskliga rättigheter, straffad för dessa brott.

COI-DPRK-DRAWINGS-BY-FORMER-PRISONER-KIM-KWANG-IL+(4)-1 Teckning av nordkoreansk tortyr av förre lägerfången Kim Kwang-il.

Enligt Marzuki Darusman skulle tre experter på mänskliga rättigheter kunna utses för att säkerställa att de nordkoreanska kommunistledarna med Kim Jong-un i spetsen görs ansvariga för Nordkoreas brott mot de mänskliga rättigheterna, och samtidigt se till att de miljontals offren får upprättelse för de grymheter som vederfarits dem.

Trots överväldigande bevisning nekar Nordkorea rutinmässigt till att det förekommer brott mot de mänskliga rättigheterna i landet. Marzuki Darusman har av makthavarna nekats resa in i Nordkorea under fem års tid för att studera frågan. Inget tycks ha förändrats i landet sedan en rapport om (avsaknaden av) mänskliga rättigheter offentliggjordes av FN-kommissionen 2014. Det talades då om systematisk utrotning, tortyr, våldtäkter, framtvingade aborter, svält, godtyckliga fängslanden och avrättningar samt inspärrande i läger.

Rapporter av detta slag bygger på vittnesmål av flyktingar, offer för de nordkoreanska omänskligheterna och anhöriga till japanska medborgare som förts bort till Nordkorea av den nordkoreanska regimen. Nordkoreas enda kvarvarande allierade, det kommunistiska Kina, har tidigare regelmässigt använt sitt veto i FN när det gällt att fastslå Nordkoreas skuld.

Ett av de mest uppmärksammade vittnesmålen om vad som pågår i Nordkorea är boken Dear Leader (svensk titel: Käre ledare. Min flykt från Nordkorea, Norstedts förlag), som gavs ut 2014 av en tidigare nära medarbetare till Kim Jong-uns fader, Kim Jong-il, vid namn Jang Jin-sung, född 1971. Jang var en högt uppsatt tjänsteman i den nordkoreanska propagandaapparaten med uppgift att skriva förskönande diktverk om den så kallade Käre ledaren.

kare-ledareJang Jin-sungs bok är ett skakande vittnesbörd från ett land med en omänsklig regim.

Sedan Jang påkommits med att ha tagit hem en säkerhetsklassad sydkoreansk tidskrift från sin arbetsplats i Pyongyang hotas hans tillvaro slås i spillror, och tillsammans med en nära vän och ungdomskamrat genomför han en dramatisk flykt ur landet över gränsen mot Kina i norr. Vännen omkommer under flykten, men Jang Jin-sung hamnar efter många dramatiska äventyr slutligen i Sydkoreas huvudstad Seoul där han numera driver en egen nyhetssajt, New Focus International, med information om situationen i Nordkorea.

”Nordkoreaner i exil är levande bevis på att det finns en skillnad mellan frihet och tyranni”, skriver Jang (sidan 315). ”Deras berättelser tjänar inte enbart till att väcka medlidande och sympati. De ropar på rättvisa åt alla de människor som har dött utan röst och begravts med världen som sitt stumma vittne. Deras enträgna röster ljuder i triumf, för de har överlevt den brutala kampen mot despoten.”       

Jang Jin-sung är olik de flesta av de omkring 25 000 nordkoreaner som lyckats fly från det nordkoreanska helvetet genom att han tillhörde den innersta kretsen kring diktatorn Kim Jong-il. Han förmår därför ge en unik inblick i den nordkoreanska ledarklickens överdådiga tillvaro jämfört med de eländiga förhållanden gemene man tvingas uthärda. Några tecken på större öppenhet eller andra former av förbättrade förhållanden i Nordkorea kan Jang inte se, och de senaste FN-rapporterna bekräftar detta. http://www.theguardian.com/world/2014/may/07/north-korea-defector-jang-jin-sung-pyongyang-book-dear-leader

2015-01-19_1431 Internationella brottmålsdomstolens byggnad i Haag.

Att FNs råd för mänskliga rättigheter nu tar tag i Nordkoreas förbrytelser är naturligtvis utomordentligt bra och glädjande. Samtidigt bör man nog inte göra sig några illusioner om det faktiska resultatet av dessa ansträngningar.

Av FN-rådets 47 medlemmar, med den sydkoreanske diplomaten Choi Kyong-lim som ordförande, är medlemsstater av typ Bangladesh, Etiopien, Förenade arabemiraten, Kina, Kuba, Qatar, Saudiarabien, Venezuela och Vietnam diktaturer som själva vill slippa se någon närmare internationell granskning av de egna förhållandena. Särskilt Kina kommer säkerligen att motsätta sig att de nordkoreanska ledarna ställs till svars för sina kriminella gärningar mot det egna folket. http://www.ohchr.org/EN/HRBodies/HRC/Pages/CurrentMembers.aspx

Rådet har vad beträffande mänskliga rättigheter framförallt gjort sig känt för en oproportionerligt stor fokusering på Israel i syfte att dölja de egna brotten mot samma rättigheter.

 

 

Mina prylar (5): Koreansk stenfigur

27 maj, 2015

Harubang 006 Harubang skyddar mot onda andar och främjar fruktbarhet. Foto: Tommy Hansson

En av mina mer originella ägodelar är en figur gjord i lavasten som jag införskaffade på den sydkoreanska ön Jeju (uttalas ”dzjedzju”) 1978. Figuren kallas Harubang (farfar) och är Jejus helt specielle beskyddare – den anses beskydda människorna på ön samt även främja fruktbarhet.

Det var i juli 1978 som jag besökte Republiken Korea för första gången. Kanske inte den bästa tiden att besöka landet, då regnperiod råder och temperaturen är hög, men jag klagade inte. Det blev en tre veckors drömresa då jag färdades över hela landet från gränsbyn Panmunjom i norr till Jeju längst i söder. Jag hade då i tre års tid som frilansskribent specialiserat mig på konflikten på Koreahalvön. Jag slöt av hela mitt hjärta upp bakom det antikommunistiska Sydkorea i dess kamp mot den omänskliga kommunistdiktaturen Nordkorea.

Väl på plats hade jag en guide och en bil med tillhörande chaufför till mitt förfogande. Jag skriver ”väl på plats”, ty resan till Sydkorea blev problematisk. Till följd av flygplanstekniskt strul redan på Arlanda blev jag tvungen att omboka till ett annat plan än ursprungligen avsett, vilket ledde till tidsmässiga komplikationer. Till Korea skulle jag flyga från Orly-flygplatsen i Paris, men när jag från Köpenhamn – där jag tillbringat föregående natt på Globetrotter hotell – anlände till Charles de Gaulle-flygplatsen var det bara 45 minuter kvar tills planet med destination Seoul skulle lyfta från Orly. Chauffören i bussen jag skulle ha åkt med sa att det var omöjligt att hinna.

Så hur skulle jag göra nu? Varje minut var dyrbar. Lyckligtvis stod en taxi (jag har aldrig tvivlat på att Gud hade placerat den där) på andra sidan gatan, och föraren försäkrade mig att han skulle greja det. Vilket han också gjorde – via en vansinneskörning på motorvägen, där han zick-zackade mellan bilarna och slutligen lyckades nå Orly tio minuter innan avfärd. Korean Airlines vackra, folkdräktsklädda damer hade fortfarande gaten öppen och jag kunde slutligen, utmattad men lycklig, sjunka ner i flygplanssätet. Nästa plan till Seoul skulle lyfta en vecka senare, så det var verkligen i den ordspråksrelaterade grevens tid…

Mitt bagage blev förstås akterseglat och anlände inte förrän fem dagar senare till Seoul, men vad gjorde det. Jag hade varit förutseende nog att packa ner toalettartiklar, kalsonger, strumpor och någon skjorta i handbagaget och klarade mig fint. Förutom att jag blev akut magsjuk andra dagen i Seoul, vilket ledde till att jag missade första punkten på min agenda – ett besök i Pohang stålverk:http://www.steelonthenet.com/kb/history-posco.html

Jag skulle nog kunna skriva en bok om mitt första besök i Korea, som jag sedan länge mer eller mindre betraktat som mitt andliga hemland. Det var nämligen där den religiösa rörelse jag är och förblir en medlem i, Unification Church, såg sitt ursprung grundad av Reverend Sun Myung Moon 1954. Men hallå, kära läsare, jag kommer längre och längre från ämnet nu – Harubang.

newsreview 001 Min artikel i Korea Newsreview. Foto: Tommy Hansson

Hemkommen igen till Sverige skrev jag ett försvarligt antal artiklar från mitt besök i Sydkorea. Några av dem handlade om besöket på Jeju, och jag blev mäkta stolt när jag fick in en helsidesartikel om ön i den engelskspråkiga tidsskriften Korea Newsreview. Bland annat rekommenderade jag den sydkoreanska turistnäringen att satsa på denna sällsamma sagoö, och det verkar faktiskt som om man tagit mitt 37 år gamla råd ad notam.

Jag skall avrunda med att citera ett avsnitt om Harubang från min artikel ”Cheju – en koreansk sagoö” i Smålandsposten den 9 augusti 1978:

Trots tilltagande modernisering är öns invånare i hög grad förbundna med sina mytiska rötter, och man är mycket medveten om den andliga verklighet man även som turist blir varse. I själva verket är den tro man ärvt från sina fäder, kallad musok, ett sätt att överleva. Sålunda kan man överallt på ön träffa den specielle beskyddaren, nämligen Harubang (= farfar på ursprungsspråket), i olika storlekar. Hans uppgift är att skydda människorna från det fördärvliga inflytandet från onda andar, vilka enligt en beräkning skulle uppgå till 18 000. Och trots Harubangs allt annat än bildsköna utseende med de utstående ögonen och de barska dragen, känner man att detta är en god gud. Den är för det mesta gjord i lavasten, något som finns i rikliga mängder efter ett forntida vulkanutbrott.

park-chung-hee-1 Park Chung Hee: president i Sydkorea 1961-79.

Jag tillägnar den här texten Sydkoreas dåvarande president Park Chung Hee (1917-79), som genom sitt ekonomiska reformprogram lade grunden till landets välstånd och sannolikt räddade det från ett hotande maktövertagande från det kommunistiska Nordkorea. Han fick betala högsta möjligs pris för sina hjälteinsatser. Hustrun Yok Young-soo mördades av nordkoreanska agenter 1974 i ett attentat riktat mot Park själv. Denne i sin tur mördades 1979 av sin egen säkerhetschef i ett misslyckat kuppförsök. Parks och Yoks dotter, Park Geun-hye (född 1952), valdes 2012 till Republiken Koreas första kvinnliga president.

Fotot: Det koreanska namnet Jeju romaniserades då jag besökte ön ”Cheju”.

Något om kvoterade nobelpristagare

10 oktober, 2013

92946-004-0E321C94Äntligen: Alice Munro fick litteraturpriset.

Så har Svenska akademien kvoterat in den kanadensiska författarinnan Alice Munro som den trettonde kvinnan att få Nobels litteraturpris. Ständige sekretetaren Peter Englunds prismotivering var kort: ”Den samtida novellkonstens mästare.”

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17634387.ab

Munro föddes i Ontario i Kanada 1931 och är alltså 82 år gammal. Helt okänd är hon inte utan har fått några litterära utmärkelser tidigare. För den stora allmänheten måste hon dock anses vara föga bekant. Själv har jag liten tid för skönlitteratur och kommer därför inte att springa benen av mig för att inhandla hennes böcker.

Jag kan förstås inte gardera sig mot att någon släkting kommer att vilja ge mig en Munro-bok i julklapp. Den kommer i så fall med all sannolikhet att förbli lika oläst som den tegelstan jag fick i fjol av den kinesiske pristagaren tillika regimlakejen Mo Yan. Har funderat på att sälja den till något antikvariat, men det skulle kanske vara hjärtlöst mot givaren.

Mo YanPristagaren Mo Yan.

Man kan undra när också de övriga nobelprisen skall bli föremål för kvotering. Svenska Dagbladets vetenskapsjournalist Ingrid Atterstam kritiserade ju i början på veckan tilldelningen av medicinprisen till ”tre vita medelklassmän”. Ja, av någon outgrundlig anledning tillföll inte medicinprisen heller detta år exempelvis en kastlös städerska från Bangladesh eller en enbent afroamerikansk lumpsamlare från Harlem i New York.

Det kan dock vara en tidsfråga innan Kungliga Vetenskapsakademien börjar titta på etnicitet och/eller kön när det gäller att utse de naturvetenskapliga pristagarna. Fast fullt ut lika hämningslös som den norska fredspriskommittén brukar vara tror inte ens jag att den svenska akademien kommer att bli.

Det finns väl risk för att näste fredspristagare kommer att heta Kim Jong-un för dennes storsinthet att ej atombomba Seoul.

För övrigt anser jag att Bob Dylan borde få Nobels litteraturpris för poesi i världsklass.

Nordkorea: Kim-klanens makt stärks

19 augusti, 2013

Kim-jong-un_2100220aKim Jong-un i kretsen av sina generaler.

Nordkorea har nyligen ändrat sin ledarskapsideologi i syfte att legitimera Kim Jong-uns och hans familjs maktställning. Det rapporterade den sydkoreanska nyhetsbyrån Yonhap den 12/8,

I april 1974 introducerades i Nordkorea, då Kim Jong-uns farfar Kim Il-sung hade makten, tio artiklar och 65 undersektioner för att stärka landets monolitiska system. Vikten av ovillkorlig lydnad under den högste ledaren betonades. Det ansågs att den nordkoreanska konstitutionen och Workers Party of Koreas (kommunistpartiet) regelverk inte räckte till.

I juni i år justerades de tio artiklarna och undersektionerna för att den högsta ledningen skulle få ännu större inflytande över nordkoreanernas vardagsliv i detta redan genomreglerade land, som räknas som världens enda kvarvarande stalinistiska diktatur. Det är alltså första gången på 39 år som Nordkorea genomför en förändring i ledarskapsideologin.

Kim Yong-hyun, professor i nordkoreanska studier vid Dongguk-universitetet i Seoul, kommenterar förändringarna på följande sätt:

Förändringarna är skräddarsydda att reflektera landets karaktär och mål under Kim Jong-un och att stärka ledarens grepp om makten.

Kim Jong-un, född 1983 eller 1984, har innehaft den högsta makten i Nordkorea sedan hans far Kim Jong-il avled hastigt i slutet av 2011. Varje nordkorean är förpliktigad att svära trohetsed gentemot varje generation av den härskande ätten Kim – även känd som Mount Paektu-blodslinjen – som styrt landet sedan 1948. Berget Paektu är det högsta berget på Koreahalvön, beläget i anslutning till den koreansk-kinesiska gränsen, och en viktig koreansk nationalsymbol.

imagesKim Il-sung och Kim Jong-il på Mount Paektu.

Det är intressant att notera, att de senaste ändringarna av de tio ledarskapsreglerna utelämnar alla hänvisningar till ”proletariatets diktatur” och kommunismen. 2009-2010 avskaffades alla referenser till den kommunistiska ideologin från konstitutionen och partiplattformen

I prologen till den nya versionen av de tio artiklarna/reglerna slås fast att landet tillskansat sig militär förmåga baserad på kärnvapen och att man är i färd med att uppnå ekonomiskt självbestämmande. Det var i april 2012, när konstitutionen reviderades, som Nordkorea officiellt proklamerade sig som kärnvapenmakt.

Enligt det sydkoreanska återföreningsministeriet är de senaste ändringarna av Nordkoreas ledarskapsideologi en viktig del i en pågående process, som syftar till att stärka den nuvarande ledarens maktställning i detta vanskötta och utarmade land. Det beräknas att minst 200 000 människor försmäktar i ett antal koncentrationsläger utspridda i landet. De vidriga förhållandena i dessa läger har beskrivits genom en rad flyktingars vittnesmål.

Ministeriets talesman Kim Hyung-suk utlät sig så:

Den senaste åtgärden speglar förändringar som redan har reflekterats i konstitutionen och andra lagar.

Skall man sammanfatta förändringarna i nordkoreanska lagar och regelverk kan det konstateras, att Nordkorea numera betonar klanen Kims maktställning mer än den traditionella kommunistiska ideologin.

Redan Kim Il-sung (vid makten 1948-94) utformade ett ideologiskt koncept – Juche – som var en särskild nordkoreansk variant av kommunismen och som hyllades i den del av den internationella vänsterrörelsen som såg Nordkorea som ett föredöme.

picture310926Nordkoreansk missil avsedd för kärnvapenbestyckning visas upp i Pyongyang.

Nordkorea har genom åren visat sig notoriskt oförutsägbart och har varvat en konciliant attityd gentemot grannen Sydkorea och dess uppbackare USA med en aggressiv och rentav krigisk inställning. För bara några månader sedan hotade Kim-regimen med total ödeläggelse på Koreahalvön. Sedan dess har man svängt och tillsammans med Sydkorea beslutat åter öppna industrizonen Kaesong i södra Nordkorea, där också sydkoreanska företag finns.

Det är inte lätt att begripa sig på Nordkorea. Det enda som står klart för omvärlden är att klanen Kims maktställning betraktas som helig, vilket också de senaste lag- och regeländringarna visar.

 

Ny Park blir president i Sydkorea

20 december, 2012

2012121972420627734_2060-åriga Park Geun-hye blir ny sydkoreansk president.

Park Chung Hee (1917-79) styrde som president Republiken Korea (Sydkorea) med järnhand 1961-79. Han fick hård kritik för att han höll vänsteroppositionen i strama tyglar men också lovord för en ekonomisk politik, som förvandlade Sydkorea från ett u-land till ett modernt industriland.

Den 19 december valdes Parks dotter Park Geun-hye (född 1952) till ny president efter att besegrat sin liberale medtävlare Moon Jae-in med 3,5 procentenheters marginal. Moon var för övrigt en tid politisk fånge under den äldre Parks auktoritära styre. Parks seger innebär att Sydkoreas konservative president Lee Myung-bak efterträds av den likaledes konservativa partikamraten Park Geun-hye. Enligt grundlagen kan en sydkoreansk president inneha sin femåriga ämbetsperiod endast en gång.

För den som vill få en uppfattning om den nyvalda fröken Parks – hon har alltså förblivit ogift – personlighet och samtidigt en koreansk språkövning kan klicka på länken här, där hon framträder inför det sydkoreanska företaget The Tongil Group:

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jEjSCHff6yk

Park Geun-hye representerar det konservativa  så kallade Saenuri Party, som fick det namnet i februari 2012 efter att tidigare ha hetat Grand National Party (Hannara). Hon kandiderade för att bli partiets presidentkandidat redan i valet i december 2008 men förlorade då knappt mot Seouls förre borgmästare Lee Myung-bak. Mellan de båda sägs råda en stark rivalitet. Park invaldes i nationalförsamlingen 1998 men hade redan då en gedigen politisk erfarenhet.

1109081501Yuk Young-soo under en officiell funktion. Maken Park Chung Hee till vänster.

Sedan hennes mor Yuk Young-soo mördats under ett attentatsförsök riktat mot maken Park Chung Hee 1974 blev det nämligen blott 22-åriga Geung-hye som fick ta över de omfattande plikterna som rikets första dam. Hon fullföljde enligt alla kända bedömningar dessa plikter på ett ytterst samvetsgrant sätt och lade på detta sätt grunden för den kommande politiska karriären. Fadern mördades 1979 av landets säkerhetschef som led i ett misslyckat kuppförsök.

Sydkorea fortsatte att vara en auktoritär högerdiktatur till slutet av 1980-talet. Förre generalen Roh Tae-woo började lätta på trycket då han efterträdde diktatorn Chun Doo Hwan som president 1987, och därefter blev landet en fullskalig liberal demokrati under vänsterpolitikerna Kim Yong-sam (1993-98) och Kim Dae-jung (1998-2003). 2003 valdes vänstermannen Roh Mo-hyun till president. Han begick självmord ett år efter ämbetstidens slut efter anklagelser om korruption.

Det är ett återkommande tema i sydkoreansk politik att alla presidenter lovar att ta itu med korruptionen, som tycks vara extremt svårutrotad i landet liksom på andra platser i Asien. Det har länge varit självklart att politiker som väljs till höga ämbeten hjälper fram gamla affärsbekanta, släktingar och vänner till höga poster samt gärna stoppar undan offentliga pengar för egen del på diverse skumraskkonton.

Presidential%20Blue%20HouseDet vackert belägna presidentpalatset ”Blå huset”. Här växte Park Geun-hye upp och flyttar på nytt in där i februari.

Det skall bli intressant att se hur presidentvalda Park Geun-hye, som flyttar in i presidentpalatset (Blå huset) i Seoul den 25 februari nästa år, lyckas hantera detta problem. En annan viktigt fråga är naturligtvis ekonomin. Sydkorea har sedan slutet av 1970-talet betraktats som en av de ”asiatiska tigrarna” till följd av sin effektiva marknadsekonomi med offentliga inslag. I slutet på 1990-talet drogs landet emellertid in i den djupa ekonomiska krisen i Asien men lyckades återhämta sig. Sydkorea är i dag världens 13e största ekonomi. Nu knakar dock det ekonomiska ramverket åter i fogarna.

Som kvinna är det naturligt att den ingenjörsutbildade Park lovat skapa större jämlikhet/jämställdhet mellan könen i detta traditionellt mycket patriarkaliska samhälle, där kvinnorna tjänar 39 procent mindre än männen och där kvinnliga samhällsledare inte direkt står som spön i backen. Samtidigt företräder Park traditionella familjeideal och har gjort sig känd som en barnens förkämpe; hon har även skrivit barnböcker.

1139841384_1Park Chung Hee visade vägen mot Sydkoreas ekonomiska succé.

Den viktigaste frågan alla kategorier är dock tveklöst förhållandet till den kommunistiska grannen Nordkorea i norr. Parks företrädare Lee förde en avsevärt tuffare politik mot norr än vad de vänsterinriktade företrädarna – som bekände sig till en mjuk så kallad solskenspolitik – gjorde, vilket skapade vrede i Pyongyang. Park Geun-hye väntas föra en något mindre hård politik än företrädaren trots den nordkoreanska robotavskjutningen nyligen.

Oavsett om nordpolitiken blir hård eller mjuk kvarstår dock det faktum, att Nordkorea är en utfattig, oberäknelig och aggressiv diktatur som regelmässigt hotar med att angripa söder. Man kan i princip hitta på vad som helst. Park kan inte bortse från detta faktum och måste självklart se till att den sydkoreanska militären upprätthåller erforderlig slagstyrka.

Spänningen mellan Nord- och Sydkorea har vidmakthållits ända sedan Koreakrigets slut 1953 och var också grunden för Park Chung Hees auktoritära styre. När armégeneralen Park störtade det kortvariga demokratiska styre som rådde efter den auktoritäre och korrupte Syngman Rhees regim – som haft makten sedan republikens grundande 1948 – skedde det officiellt (och säkerligen också reellt) på grund av hotet från norr. 1960-61 översvämmades republiken av kommunistagenter som utnyttjade demokratin bland annat till att skapa oro bland landets studenter och försvaga ekonomin.

00221917e13e0bf58a722dKim Dae-jung (till höger) möter Nordkoreaas diktator Kim Jong-il i Pyongyang 2000. Kims ”solskenspolitik” bar dock dålig frukt.

Park Chung Hee fick ordning på Sydkoreas ekonomi och lade grunden till den uppryckning som skedde på den eftersatta landsbygden genom sitt banbrytande moderniseringsprogram som kallades Saemaul. Han hyllades (och hyllas fortfarande) som något av landets frälsare men fick också vidkännas hård kritik för sin hårdhänta politik mot allt som kunde betecknas som vänster. Politiska fängslanden och tortyr hörde till ordningen för dagen.

Park Geun-hye vägrade länge kritisera sin fars politik men bad slutligen i februari 2012 om ursäkt för de övergrepp som skett.

Nordkoreanskt skurkstreck provocerar

25 november, 2010

Den 23 november bombarderade nordkoreanskt artilleri den lilla sydkoreanska ön Yeonpyeong med hundratals projektiler. Två soldater och lika många civila har rapporterats döda medan ett 20-tal skadats. Den materiella förödelsen blev stor och de flesta av öns invånare har evakuerats till hamnstaden Incheon på den sydkoreanska västkusten.

Rökpelare stiger mot skyn efter den nordkoreanska attacken.

 Den oprovocerade attacken – Nordkoreas påstående att Sydkorea sköt först är det ingen seriös bedömare som tror på – är ett av de värsta nordkoreanska övergreppen sedan Koreakriget slutade med ett vapenstillestånd (något fredsavtal har till dags dato ej ingåtts) den 27 juli 1953. Yeonpyeong är belägen i omedelbar närhet av ett omtvistat marint gränsområde

Sydkoreansk militär besvarade elden under en kort stund och skickade ett stridsflygplan till området. Sydkoreas president Lee Myung-baks svar har betecknats som oväntat kompromisslöst – Lee har beordrat sydkoreanskt stridsflyg att bomba nordkoreanska missilbaser längs västkusten om Nordkorea framhärdar i sin aggression och även hotat fienden i norr med en ”enorm vedergällning.” President Lee, som representerar det konservativa Hannara-partiet, har gjort upp med föregångaren Kim Dae-jungs så kallade solskenspolitik, som aldrig ledde till några resultat utan cyniskt utnyttjades av Nordkorea.

Nordkoreas attack inträffade ett drygt halvår efter det att en nordkoreansk torpedattack sänkte den sydkoreanska korvetten Cheonan och dödade 46 besättningsmän och någon vecka efter avslöjanden om att den kommunistiska regimen i Pyongyang åter är på gång att aktivera sitt kärnvapenprogram. Koreakännare menar också att angreppet kan ha något att göra med den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-ils utnämnande av sin yngste son Kim Jong-un till sin efterträdare.

Koreahalvön har i över ett halvt sekel ansetts vara en krutdurk som när som helst kan brisera till följd av den nordkoreanska regimens oberäkneliga agerande. Provokationerna och aggressionshandlingarna har varit otaliga genom åren, från kommandoräder med syftet att mörda Sydkoreas president till planer på att spränga sydkoreanska civilflygplan i luften. Lyckligtvis har alla sådana försök hittills gått om intet samtidigt som Sydkorea uppvisat ett nära nog änglalikt tålamod.

Det omedelbara syftet med de återkommande nordkoreanska provokationerna, anser experter, är att få till stånd ett för Pyongyang gynnsamt förhandlingsklimat: Nordkorea gör vissa mindre eftergifter i utbyte mot  hjälp från omvärldens sida. Hittils har denna strategi visat sig fungera alldeles utmärkt, men frågan är om inte nordkoreanerna denna gång skjutit sig i foten. Omvärlden börjar ledsna på den isolerade kommunistjuntans oacceptabla beteende, och en av de första åtgärderna som sydkoreanerna vidtog efter bombardemanget av Yeonpyeong var att strypa de pågående hjälpsändningarna till den minst sagt otacksamma grannen i norr.

General Douglas MacArthur, förste befälhavaren för de amerikanska trupperna i Koreakriget, bevittnar med sina underlydande på slagskeppet USS Mount McKinley den framgångsrika operationen i hamnstaden Incheon i september 1950.

Det är knappast märkligt att den internationella samfälligheten ser med stor oro på det spända läget på Koreahalvön. Nordkorea har en gigantisk arsenal av artilleripjäser med siktet inställt på den tätbefolkade Seoul-regionen där 25 miljoner människor lever och verkar. Det finns en inte ogrundad rädsla för att några av artilleriprojektilerna kan komma att laddas med massförstörelsevapen. USA har för närvarande 28 000 solater i Sydkorea, förutan vilka Nordkorea alldeles säkert hade attackerat den sydliga grannen för länge sedan.

President Barack Obama har också lovat bistå sydsidan om nord skulle få för sig att gå till attack och har sänt ett hangarfartyg till konfliktområdet. Även internationella storheter såsom EU och Ryssland har uppmanat Nordkorea till besinning, medan Kommunistkina – Nordkoreas enda internationella vän – in i det längsta söker intaga en neutral attityd. Utrikesminister Carl Bildt har för sin del hävdat att Nordkorea ”saknar anledning” för sina attacker mot Yeonpyeong, vilket som ovan angivits inte stämmer. Däremot saknar man naturligtvis legitim anledning till aggressionen.

Även om kommunistkineserna således hittils inte i klara ordalag fördömt det allierade Nordkorea har professor Zhu Feng vid Pekinguniversitetet inte skrätt orden (min översättning från engelska):

Det är otroligt. Nyheterna visar att Nordkorea, helt oprovocerat, sköt mot dessa sydkoreanska öar. Det är en hänsynslös provokation. De vill åstadkomma en stor smäll och tvinga fram förhandlingar som skall gynna dem. Det är det äldsta tricket.

Ytterligare en tänkbar anledning till det nordkoreanska skurkstrecket är att Nordkorea väljer att avvända den svältande, utfattiga och misshandlade befolkningens uppmärksamhet från den ständigt pågående krisen hemmavid genom att söka uppamma nationella känslor och rikta vreden mot fienden i syd. En biavsikt kan också vara att regimen vill hålla den nordkoreanska militären – som förfogar över en av världens största stående arméer bestående av cirka en miljon man – på gott humör.

I Sverige är det väl numera bara det närmast parodiska stalinistpartiet Kommunistiska partiet (KP) – före detta KPMLr – som helt och fullt sluter upp bakom de renläriga kommunisterna i Nordkorea, dit partihöjdarna brukar åka med jämna mellanrum för att få en glimt av det inbillade ideallandet och avsmaka kamrat Kim Jong-ils exklusiva cognacsorter. Vänsterflummaren Jinge nöjer sig med att på sin blogg spela ovetande om vad som egentligen inträffat beträffande det nordkoreanska övergreppet mot Yeongpyeong samtidigt som han – surprise – passar på att ge en känga åt USA:

http://jinge.se/mediekritik/nordkorea-belyser-globalt-problem.htm

Ungefär samtidigt som de nordkoreanska granaterna regnade ner över den lilla sydkoreanska ön avhöll den internationella fredsrörelsen Universal Peace Federation (UPF) sin så kallade World Assembly – ett slags alternativ till FNs generalförsamling – i Manhattan Center i New York.

Rörelsens grundare, doktor Sun Myung Moon, även skapare av Unification Church och en betydande fredsaktör i vår tid, såg dock inte de nordkoreanska bandithandlingarna som något reellt hot mot världsfreden. Han framhöll bland annat  (min översättning från engelskan):

De problem som plågar mänskligheten kan bara lösas genom en ideologi som baseras på Guds sanna kärlek.

 Fredsaktören Sun Myung Moon.

Sun Myung Moon föddes i det som i dag är Nordkorea 1920 och är trots framskriden ålder alltjämt oförtröttligt aktiv för fredens sak. Norska nobelkommittén kunde göra ett sämre val än att tilldela Moon Nobels fredpris 2011!