Medvedev ”upptäcker” att Ryssland befinner sig i ett kallt krig – som man själv startat

Dmitrij Medvedev gillar inte anklagelser om rysk aggressivitet.

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/massiv-kritik-mot-ryssland/ar-BBps4K6?li=AAb2bl2&ocid=1PRCDEFE

Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev är ledsen. Vid en internationell säkerhetskonferens i München klagade han över att hans land anklagas för att utgöra ett hot mot freden, bland annat genom att bomba civila i Syrien.

”Vi har trillat in i ett kallt krig”, menade Medvedev som turats om med Vladimir Putin med att vara rysk president och premiärminister. ”På mer eller mindre daglig basis anklagas vi för att vara ett våldsamt hot mot NATO, Europa, USA och andra länder.” Mer på Svenska YLEs sajt här: http://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/13/medvedev-talar-om-nytt-kallt-krig

Andra menar dock att det inte är något kallt över Rysslands agerande i exempelvis Syrien och Ukraina. I Syrien, uppger människorättsorganisationen Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR), har närmare 500 civila inklusive 127 barn och 56 kvinnor dödats vid ryska bombningar. Dessa riktar sig mot oppositionen till Putins gamle vän Bashar al-Assad, diktatorn i Damaskus som är upphovet till det nuvarande tröstlösa eländet i landet genom sin förföljelse av varje form av opposition.

 Ryska bombningar i Syrien slår hårt mot civila.

När ryssarna inledde bombkampanjen i Syrien förkunnade Rysslands starke man Vladimir Putin, väl medveten om vad världen ville höra, att nu skulle det avskydda DAESH, även kallat Islamiska staten eller Kalifatet, förpassas till de sälla jaktmarkerna. Putin-svansen här hemma jublade: nu skulle deras machoidol klara av det som väst med förenade krafter inte lyckats med!

Det är möjligt att de ryska bombplanen i jakten på Assad-fientliga mål verkligen lyckats oskadliggöra ett eller annat DAESH-näste, men i så fall rör det sig nog om rena lyckträffar. Kalifatet är ingalunda huvudmålet för de ryska krigsansträngningarna i Syrien, även om den ryska propagandan då och då låter påskina detta. Medvedev förnekade att Ryssland bombar civila, vilket inte övertygar någon – alla vet att civila drabbas hårt i alla krig.

Skillnaden mellan Ryssland och exempelvis USA är att det senare landet har för vana att erkänna och beklaga fadäser av detta slag. Ryssarna har däremot satt i system att blåneka och/eller mörka, något som denna artikel i Nyheter idag belyser: http://nyheteridag.se/ryssland-anklagas-for-att-bomba-sjukhus-i-syrien/

Dmitrij Medvedev har under alla omständigheter rätt i en sak: Ryssland befinner sig verkligen i ett nytt kallt krig, vilket förvisso är bemängt med åtskilliga varma inslag. Allt det här är naturligtvis välbekant både för Medvedev och hans boss Putin – det var ju de som startade konflikten i fråga. Det är ett kallt krig med den demokratiska västvärlden som pågått ända sedan Vladimir Putin år 2000 tog över makten efter Boris Jelstin, vars välmenta demokratiseringssträvanden kastade Ryssland in i kaos. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Om Putin och Medvedev är så bedrövade över anklagelser om internationell aggressivitet så skulle man kanske överväga att sätta munkavle på personer som Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin som för inte så länge sedan till många Rysslands-observatörers  – bland dem professor emeritus Kristian Gerner – förskräckelse meddelade att ett ”tredje världskrig” kunde bli verklighet på grund av den rådande ”russofobin”:https://tommyhansson.wordpress.com/2014/06/09/putins-man-talar-om-tredje-varldskriget-en-foljd-av-vasts-konfrontationspolitik/

Sauli Niinistö vill hitta en minsta gemensam nämnare.

Vidare kunde Ryssland lämpligen sluta upp med att kränka en lång rad  länders luftrum och farvatten, något som sannolikt skulle stärka landets trovärdighet. Om det finns farhågor i Sverige för eventuella ryska aggressionsplaner, så är Finland och de tre baltiska staterna – vilka alla har landgränser till Ryssland – betydligt mer utsatta än vårt eget land.

”Ryssland är involverat i det mesta från Syrien i söder till Arktis i norr”, framhöll Finlands president Sauli Niinistö på säkerhetskonferensen i München. ”Vi måste hitta en minsta gemensam nämnare för alla förhandlingar med Ryssland, trots att det ibland kan vara mycket svårt.”

Framtiden får utvisa om de något skakiga riktlinjer om eld upphör och på sikt fred i Syrien som drogs upp i München kommer att leda till några konkreta resultat. Jag tillåter mig tvivla.

 

Putin bekräftar: NATO-medlemskap garant mot ryskt angrepp

 Putin klär sig gärna i militäruniform.

Inför sitt kommande besök i Italien har Rysslands president Vladimir Putin låtit sig intervjuas av den italienska tidningen Corriere della Sera. Besöket sker samtidigt som NATO genomför två stora militärövningar i Rysslands närhet: den omfattande manövern Baltic Operations (Baltops) den 5 – 20 juni samt flygövningen Saber Strike 1 – 19 juni.

Delar av intervjun återges i svensk översättning på den ryska statens nyhetssajt Sputnik. http://se.sputniknews.com/politik/20150606/279023.html Det framgår här  att den ryske ledaren, även om han uttrycker kritik mot ”Europas” syn på Ryssland, vill tona ner antagonismen gentemot NATO. Putin citeras bland annat på följande sätt: ”När man integrerar sig i Europa så är det helt normalt, men när vi försöker göra samma sak i före detta Sovjet så tolkas detta som en strävan att återställa något slags imperium. Det förstår jag inte.”

När det gäller NATO framhåller Putin att den västliga försvarspakten har tio gånger större militärutgifter än Ryssland, samt att ”enbart en sjuk person” och ”enbart i sömnen” kan föreställa sig att Ryssland plötsligt skulle angripa NATO. Om detta stämmer följer således att en svensk NATO-anslutning vore den absolut bästa försäkringen mot rysk aggression.

Nu bör man nog i och för sig vara försiktig med att ta Vladimir Putins ord alltför bokstavligt. Då och då har han för vana att skicka fram nära rådgivare som minst av allt brukar ha några försoningsfulla budskap att bidra med. Som då han för ett drygt halvår sedan lät sin ”bandhund” Sergej Markov föra fram budskapet att vi svenskar inte hade något att oroa oss för, men att däremot (NATO-länderna!) Estland och Lettland kunde komma att utplånas i händelse av krig: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/11/putin-skickar-fram-sin-bandhund-rysk-aggression-alltmer-uppenbar/

Min bloggtext ovan innehåller även en lista på ryska aggressionshandlingar och kränkningar av främmande makters territorier under fjolåret.

 JAS 39 Gripen deltar i de NATO-ledda övningarna.

Militärövningen Baltops 2015, med 17 deltagande länder som mönstrar inalles 4500 soldater, har hållits varje år sedan 1971. Sverige deltar i årets upplaga för 23e gången. Deltagande svenska enheter är Tredje sjöstridsflottiljen, Blekinge flygflottilj, Marinbasen samt Luftstridsskolan. Såväl svenska JAS 39 Gripen-plan som örlogsfartyg kommer att delta i övningarna:http://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/baltops-20153/

Om syftet med övningarna heter det i Försvarsmaktens information som länkas till ovan:

Huvudsyftet med övningen är att träna enheters uppträdande i större multinationella styrkesammansättningar som tillsammans kan skapa stabilitet och säkerheten /sic/ i områden kring Östersjön.

Förutom icke-NATO-länderna Sverige och Finland deltar följande 15 länder i Baltops 205: Belgien, Danmark, England, Estland, Frankrike, Georgien, Kanada, Lettland, Litauen, Nederländerna, Polen, Turkiet, Tyskland och USA.

Årets upplaga av Saber Strike samlar 13 länder och totalt omkring 6000 man. Denna flygövning har hållits sedan 2010 och koncentreras kring Baltikum och Polen: http://en.delfi.lt/lithuania/defence/nato-starts-one-of-biggest-exercises-saber-strike-2015-in-baltic-states.d?id=68117954

 6000 soldater deltar i Saber Strike.

Den svenska NATO-debatten har under senare år blivit friare och mer förutsättningslös. Att så har skett är väl oundvikligt med tanke på vårt försvars prekära situation. Alltfler inser att de svenska försvarsresurserna på inga villkors vis förmår ensamma hålla stånd mot en angripare. Ännu så länge är de rödgröna vänsterpartierna massivt emot en svensk NATO-anslutning, medan åsikterna är mer blandade på allianshållet. Mest NATO-vänligt är sannolikt Folkpartiet med dess ordförande i riksdagens försvarsutskott, Allan Widman, i spetsen.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 4 juni med rubriken ”NATO det ansvarsfulla vägvalet för Sverige” framför förre försvarsministern Sten Tolgfors (M) samt debattören Mike Winnerstig bland annat: ”Gällande säkerhetspolitiskt läge är att hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.”http://www.svd.se/mest-ansvarsfullt-att-ga-med-i-nato/om/baltops-2015

Sverigedemokraterna (SD) är det enda parti som vill  genomföra en ordentlig svensk militär upprustning. Vilket också var en av huvudanledningarna till att jag gick med i SD 2008. Däremot nödgas jag tyvärr konstatera, att SD i NATO-frågan befinner sig på samma planhalva som de rödgröna vänsterpartierna S, V och MP – NATO ses alltjämt som ett rött skynke. I ett debattinlägg i Aftonbladet den 19 januari 2015 hävdar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Björn Söder och Mikael Jansson rubrikvis att ”Vi måste hålla Nato på behörigt avstånd.” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article20181706.ab

Ursäkta, partibröder, men det måste vi inte alls. Jag skall förklara varför.

I debattinlägget pläderar Söder och Jansson för att vi som alternativ till närmare samverkan med NATO, eller ”Atlantpakten”, bör närma oss Finland: ”En försvarsallians med Finland bör skapas genom en snabb tidsplan.” Försvarssamarbete med Finland i alla ära – det kan aldrig ersätta NATO-medlemskap. En militärpakt mellan två länder är rimligen starkare än en försvarsmässig solokörning, det är sant. Men den kan naturligtvis aldrig ersätta en anslutning till en pakt omfattande 28 länder.

Söders och Janssons argument håller helt enkelt inte för en närmare granskning, vilket sannolikt bäst förklaras av att de är ihopsnickrade utifrån en ideologisk-nationalistisk snarare än en pragmatisk-realistisk utgångspunkt. Som ett av argumenten mot närmare samarbete med NATO anför Söder/Jansson att detta skulle gynna ”avspänningen”. Man frågar sig då osökt: vilken avspänning? De tre baltiska staterna är redan med i NATO. I Finland diskuteras  en NATO-anslutning utan skygglappar av svensk typ. Det torde i det sammanhanget inte spela någon avgörande om ens någon roll om Sverige går med eller inte. Det nya Kalla kriget är redan här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Slutligen ber jag att få påminna om ett intressant möte från 1978. Jag hade då förmånen att i Baltiska kommitténs lokaler i Stockholm bevista ett anförande som hölls av den avhoppade sovjetiske utrikes- och rustningsexperten Igor Glagolev. Glagolev talade under sitt besök i Sverige mycket om behovet av nedrustning mellan de två stormaktsblocken och för Sverige hade han ett recept: gå med i NATO! Han trodde inte ett dugg på att sådant steg skulle medföra några ytterligare problem för vårt östra grannland, som redan var utsatt för en påtaglig så kallad finlandisering.

Jag skrev i ett debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 7 juni 1978 med rubriken ”Neutraliteten – helig ko?”: ”Enligt den f. d. Sovjetexperten går det inte att i dagens läge vara neutral. Vi tillhör med vårt demokratiska system västblocket, och det måste medföra ett konkret ställningstagande. Glagolevs kungstanke var, att de demokratiska krafterna i hela världen måste förenas.”

Tiderna och ideologierna har förändrats  sedan 1978, men något som dessbättre inte gjort det är att Sverige alltfort tillhör den demokratiska västvärlden. Det bästa vi kan göra är då att samarbeta med andra västdemokratier, även på försvarsområdet. Det gör vi på bästa sätt genom att gå med i NATO. Först då kan vi känna oss helt säkra på att få hjälp om det värsta skulle inträffa. Neutraliteten eller alliansfriheten får aldrig bli en helig ko.

Putin skickar fram sin bandhund: rysk aggression alltmer uppenbar

 Hotfulla tongångar från Putins ”bandhund” /testpilot Sergej Markov.

http://www.svt.se/nyheter/varlden/estland-och-lettland-ska-vara-radda-for-oss

Rysslands gudfaderliknande ledare Vladimir Putin har åter skickat fram sin bandhund, eller testpilot om man föredrar den beteckningen, att morra och skälla litet på västvärlden. Statsvetaren och journalisten Sergej Markov, en av Putins förtrogna, inskärper i en intervju med SVT – länken ovan – att baltstaterna Estland och Lettland har allt skäl att rädas Ryssland.

Markov citeras på följande sätt:

Ni i Sverige behöver inte vara rädda. Lettland och Estland har däremot anledning att vara rädda. Om det blir ett stort krig är det möjligt att det inte blir något kvar av de här länderna.

Markov hävdar även att stackars Ryssland plågas av en ”fientlig omvärld” som hänger sig åt ”russofobi”. Ursprunget till detta, förklarar Markov, står att finna i 2013 års Ukraina-kris, då EU och USA tvingade Ukraina att välja mellan Ryssland och väst och förde en med ryska ögon ”fascistisk” regim till makten. Ryssarna menar i det perspektivet att de var tvungna att lägga beslag på Krim i syfte att skydda etniska ryssars intressen.

Sergej Markovs (läs: Putin-regimens) utfall ligger väl i linje med Rysslands aggressiva beteende i omvärlden under 2014. Enligt en genomgång av brittiska Sky News har ryska stridskrafter uppträtt provokativt mot västvärlden vid åtminstone 14 tillfällen hittills under det gångna året. Sky News lista omfattar följande incidenter, varav några inbegriper Sverige.

Om nu Ryssland vill undvika att omvärlden intar en fientlig attityd borde man kanske överväga att  sluta ägna sig åt sådan provokativ verksamhet inklusive kränkningar av andra länders territorier. Eller är det för mycket begärt?

 Karta över ryska provokationer i vårt närområde.

3 mars/ Ryskt spaningsplan som inte tillkännager sin position hotar ett SAS-plan med 132 passagerare som startat från Köpenhamn. En kollision kunde undvikas tack vare god sikt och SAS-pilotens skicklighet. Om något allvarligt inträffat kunde följden ha blivit exempelvis västliga sanktioner mot Ryssland och NATO-patrullering i Östersjön.

12 april/ Obeväpnat ryskt stridsflyg närmar sig tolv gånger det amerikanska stridsfartyget USS Cook i Svarta havet. Om den amerikanske befälhavaren varit på det humöret kunde han ha svarat med ett motangrepp.

27 april/ Ett beväpnat ryskt stridsflygplan genomför hotande manövrar nära ett amerikanskt spaningsfartyg i Ochotska havet, en del av Stilla havet utanför Sibiriens kust.

Juni/ Beväpnat ryskt stridsflygplan gör inflygning mot den tätbefolkade danska ön Bornholm innan det avviker. Troligen rörde det sig om en simulerad attack.

16 juli/ Ett väpnat ryskt plan stör svenskt spaningsflyg i internationellt luftrum mellan Gotland och Lettland. Det ryska planet uppges flyga inom tio meter från det svenska planet.

18 juli/ Ett amerikanskt spaningsplan tvingas av ryskt stridsflyg under operationer nära Kaliningrad in i svenskt luftrum.

September/ Ryskt strategiskt bombplan simulerar angrepp mot USA med kryssningsrobotar i Labradorhavet mellan Grönland och Kanada.

 Den påstådde estniske spionen Eston Kohver kidnappades av ryska säkerhetsmän två dagar efter Barack Obamas besök i Estland.

5 september/ Den estniske säkerhetstjänstemannen Eston Kohver, född 1971, förs bort av ryska agenter från en estnisk gränspostering. Detta sker två dagar efter USAs president Obamas besök i Estland. Kohver anklagas för spioneri mot Ryssland. Under bortförandet använder sig ryssarna av rökgranater och kommunikationsstörande verksamhet. Kohver kvarhålls alltjämt i Ryssland.

Mer om den ryska operationen via denna länk:

http://en.wikipedia.org/wiki/Eston_Kohver

7 september/ Den kanadensiska fregatten HMCS Toronto ofredas av ett ryskt stridsflygplan i Svarta havet. Det ryska planet flög inom 300 meters avstånd från fartyget.

Mer om denna incident inklusive filmklipp här:

http://www.cbc.ca/news/world/russian-military-planes-buzzed-hmcs-toronto-in-black-sea-1.2759843

17 september/ Två ryska militärflygplan kränker svenskt luftrum söder om Öland.

19 september/ Ryska officerare stoppar ett litauiskt fartyg i Barents hav, ett bihav till norra Ishavet, och för det till Murmansk.

3 oktober/ Ryskt stridflygplan flyger ”några meter” från ett svenskt spaningsplan i Östersjön i vad som betecknats som en ”ovanligt provokativ” incident.

17-27 oktober/ Svenska sjöstridkrafter genomför den största anti-ubåtsoperationen sedan det Kalla krigets dagar efter underrättelseuppgifter om ”undervattensverksamhet” av provokativt slag i Stockholms skärgård. Bland annat talas om möjliga miniubåtar. Ingen ubåt påträffas dock.

28-30 oktober/ Ryssland genomför en stor övning i Nordsjön, Atlanten, Svarta havet och Östersjön, något som anses ha lett till ökad spänning mellan USA och Ryssland.

 Den ryska miniubåten Triton-2 användes av ryska Östersjöflottan.

I ljuset av Sergej Markovs hotfulla uttalanden och ovanstående lista över incidenter involverande ryska stridskrafter ser det ut som om det nya Kalla kriget redan har börjat. Markovs försäkran om att Sverige inte behöver oroa sig gör vi bäst i att ta med en hel grabbnäve salt. Ryska talesmän och befattningshavare säger vad som passar för stunden utan hänsyn till vad som är sant eller inte och har som princip att förneka all rysk inblandning så länge det går.

Om ovannämnda nya, kalla krig skrev jag redan för något år sedan följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

 

 

 

Putins man talar om ett tredje världskrig: en följd av västs konfrontationspolitik

 

 Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin, talar om ett förestående tredje världskrig.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-utvecklingen-i-ukraina_3636948.svd?sidan=3

Det ser nu ut som om EUs och USAs konfrontationspolitik i Ukraina börjar bära frukt, och en synnerligen giftig sådan. I en intervju i Moskva med Svenska Dagbladet den 8 juni (länken överst) hotar Vladimir Putins sändebud Sergej Markov indirekt med världskrig:

Antisemitismen skapade andra världskriget, russofobin kan skapa ett tredje.

Samtidigt anklagar Markov NATO, som han menar ”inte behövs”, för att vara en helt igenom amerikansk organisation och målar upp ett amerikanskt hot mot världsfreden. Han menar vidare att ryssarna i dag av omvärlden betraktas som judarna inför Andra världskriget.

Ur svenskt perspektiv är det intressant och samtidigt inte så litet skrämmande att Putins handgångne man avkonterfejar Sverige som ett av de ledande ”russofoba” länderna :

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen, de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av all att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland.

Sergej Markov lär vara statsvetare, men som sådan förfaller han vara sensationellt oförstående för vad som historiskt påverkat nämnda länder att intaga en misstänksam hållning gentemot det väldiga Ryssland/Sovjetunionen. Sverige och Ryssland har varit arvfiender sedan senmedeltiden, och de så kallade rysshärjningarna längs den svenska östersjökusten 1719-21 ligger inte många generationer borta i tiden. 1809 erövrade Ryssland så den tidigare svenska ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland.

 Medlemmar av den sovjetiska besättningen ombord den grundstötta U 137.

Under det Kalla kriget betraktade Sovjetunionen Sverige som en spioncentral med ett flertal uppmärksammade spionaffärer som följd, och det är ett känt fenomen att agenter i sovjetisk sold djupt infiltrerade Sveriges politiska, militära och mediala liv. På 1980-talet kom ubåtskränkningarna med den grundstötta U 137 utanför Karlskrona som det mest uppenbara exemplet. Och så sent som för ett år sedan kränktes svenskt luftrum i anslutning till Gotland av ryska stridsflygplan.

Så visst kan det finnas vad Markov kallar ”rysskräck” i Sverige – men den är i så fall helt förståelig!

Inte heller är Finlands och Baltikums antiryska inställning något mysterium. Finland var ett ryskt storfurstendöme i mer än hundra år (1809-1917), och därefter var de tappra och sega finnarna tvungna att utkämpa fem krig för att förhindra att deras land uppslukades av det sovjetiska imperiet. Priset Finland fick betala var en långtgående ”finlandisering”, där Finland fick förbli demokratiskt mot att Moskva bestämde utrikes- och säkerhetspolitiken.

En bild av ”finlandiseringen”: Finlands president Urho Kekkonen i kärvänligt umgänge med sovjethärskaren Leonid Bresjnev.

Vad gäller Baltikum så räcker det med att konstatera att Estland, Lettland och Litauen var sovjetstater under Kalla kriget och under denna tid tvingades undergå en brutal russifiering. Polen å sin sida tillhörde de länder som led mest under den sovjetiska överhögheten innan fackföreningsrörelsen Solidaritet, uppbackad av USA och väst, slutligen kunde tilltvinga sig polsk självständighet. Men då var Sovjet redan på fallrepet.

Dock måste erkännas att Sergej Markov har en poäng när han anklagar väst och västliga media för att ge en ensidig och antirysk bild av skeendena i Ukraina. Det är nämligen ovedersägligt att den nuvarande regeringen i Kiev inte kan falla tillbaka på något slags demokratisk oantastlighet – den tillkom som bekant genom en kupp, framtvingad av beväpnad pöbel på Kievs gator och taktfast applåderad av EU med Carl Bildt i spetsen.

 Beväpnad pöbel framtvingade kuppen i Kiev.

Den nyvalde presidenten, Petro Porosjenko, försöker nu krossa det proryska upproret i östra Ukraina bland annat genom terrorbombningar av civila områden, en praktik av samma slag som då ukrainska nazister ur Högra sektorn satte eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa och brände inne 38 människor.

Vare sig från EU eller Obamas USA har, så vitt jag kunnat konstatera, avhörts några kraftfulla fördömanden och allra minst från excellensen Bildt som närmast tvångsmässig brukar vifta bort de extremistiska inslagen i den ukrainska kuppregimen.

Den välrenommerade Rysslands- och Sovjet-kännaren Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, har upprörts över Putin-rådgivaren Sergej Markovs anmärkningar och citeras på följande sätt i Svenska Dagbladet den 8 juni:

Jag befinner mig nästan i chocktillstånd efter att ha läst intervjun. Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild.

Hela texten här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/rysslandskannare-chockad-over-uttalandena_3638770.svd

 Professor emeritus Kristian Gerner oroas över den ryska inställningen.

Jag kan mycket väl förstå Gerners reaktion. Sergej Markov visar i intervjun prov på både bristande historiska insikter och inslag av paranoia. Frågan är vad hans uppdragsgivare, president Putin, tycker om Markovs tal om ett eventuellt förestående tredje världskrig (enligt mitt synsätt i så fall det Fjärde världskriget, då Kalla kriget på mycket goda grunder kan betraktas som den tredje stora världskonflikten i modern tid).

Samtidigt får vi inte, vilket jag framhöll inledningsvis, glömma att det är den samlade västvärlden som drivit fram den förhandenvarande konflikten genom sin konfrontativt oförsonliga hållning gentemot Ryssland. Vad hade man väntat sig? Trodde man att Ryssland skulle avvika från scenen med svansen mellan benen?

Det tyder i så fall på en nästan kriminell underskattning av det ryska ledarskapet. Man borde dessutom ha varit medveten om att Ryssland brukar tendera att känna sig ”instängt” och ha fört en politik som tagit hänsyn till detta. Händelsena i Ukraina verkar yttermera ha givit upphov till en nationalistisk eufori i Ryssland som bland annat tagit sig det bisarra uttrycket, att det nu på fullt allvar föreslås att Volgograd – som tidigare i 300 år hette Tsaritsyn – skall byta tillbaka till Stalingrad. Se artikel i brittiska Guardian här:

http://www.theguardian.com/world/2014/jun/08/stalingrad-name-may-return-to-russian-city?CMP=twt_fd