Mina prylar (20): Politiska rockslagsmärken

 Några nedslag i min märkessamling. Foto: Tommy Hansson

En av mina huvudsakliga uppgifter när jag blev politiskt aktiv i maj månad 1972 var att i stort sett varje helg och de flesta fredagar sälja rockslagsmärken (kallas väl numera mest ”pins”?). Dessa och tidningen Argument för Frihet och Rätt.

Försäljningen skedde inom ramen för den tvärpolitiska och partipolitiskt obundna organisationen Demokratisk Allians (DA) verksamhet och platsen var Stockholms centrum, där DA hade försäljningsgrupper i Sergelpassagen, utanför varuhuset NK på Hamngatan samt Drottninggatan inte långt från Åhléns varuhus. Samma typ av verksamhet förekom hos DA-föreningar i Göteborg, Malmö, Lund  och Norrköping, kanske på andra platser också.

Priserna var överkomliga, typ en krona/två kronor. Gick det bra kunde vi kanske få ihop typ omkring 300 kronor. Helt riskfritt var det inte. Förutom våldsbenägna kommunister fanns det också gott om oberäkneliga knarkare, som rörde sig i området. Det förekom, även om det var sällsynt, försök till överfall på oss antikommunister och proamerikaner. Hetsiga diskussioner som ibland samlade rätt stora åskådarmassor hörde till dagordningen.

 Mitt i vimlet i Hötorgscity sommaren 1973 – jag var 21 år.

De märken/pins vi sålde var i första hand Sverige-Amerika-märket, Stoppa vänsterextremismen och Nej kommunism-fascism-nazism. Vi saluförde även ett märke till stöd för Sydvietnam vars upplaga dock var begränsad. De båda förstnämnda märkena trycktes med tiden upp i större storlek och med delvis annan design. När sedan DA upplöstes och Frihetsförbundet bildades 1975 såg märkena Stoppa TVs vänstervridning samt Nej till röd diktatur dagens ljus.

I min samling av rockslagsmärken ingår även exemplar av moderat slag, då jag på 1970-talet även var med i Fria moderata studentföreningen, Moderata ungdomsförbundet och till sist även Moderata samlingspartiet. Någon särskilt aktiv moderat var jag dock aldrig. I min samling finns även det blågula märket Ja till EEC och det svartvita Ett enat Europa liksom Sverige med i NATO.

Min faiblesse för EEC/EG/EU-anslutning svalnade med åren, och vid folkomröstningen om medlemskap i EMU 2003 var jag övertygad EMU- såväl som EU-motståndare. NATO-vän är och förblir jag dock, försvaret klarar vi helt enkelt inte ensamma. Ett par märken ur Contras fatabur är Fred, försvar, frihet samt Socialism är ett helvete. Från Svenska Angolagrupperna, där jag var ordförande 1984-93, kommer märket Sovjet-Kuba ut ur Angola.

Ett par utländska rariteter är supportpins för Richard Nixon 1972 och Ronald Reagan 1980, liksom den stora blaffan Soviet tanks, no thanks. Det allra ovanligaste märket jag har i min ägo torde dock vara Support the Khmer Republic, det vill säga Kambodja under general Lon Nols styre som tyvärr sedan störtades av de bestialiska Röda khmererna.

 Intervju i Expressen 5 juni 1974.

Vad jag minns har jag nog burit alla märken på bilden överst, med ett undantag – fredsmärket med duvan i bildens nederdel, det var min frus.

Jag konstaterar ovan att den här typen av utåtriktad verksamhet inte var helt riskfri. Några gånger hettade det också till rätt ordentligt. Den allvarligaste incidenten levererades emellertid inte av några vänsterextremister utan av  medlemmar i nazistpartiet Nordiska rikspartiet (NRP), som utsatte DA-lokalen på Appelbergsgatan 56 i centrala Stockholm för ett rökbombsattentat i början av juni 1974. Vår medlem Kjell Carlsson, en polisman, blev allvarligt skadad och fick ligga i respirator på sjukhus en tid.

Bakgrunden var att DA hade delat ut flygblad mot nynazismen där bland andra NRP nämndes. Också biografen China utsattes för rökbombning när man visade Mel Brooks hejdlösa nazidrift ”Det våras för Hitler” (The Producers). En ung bagarlärling från NRP dömdes senare för dåden. Jag intervjuades i egenskap av ordförande i DA Stockholm av Expressen den 5 juni 1974 i anledning av nazidåden – det hela presenterades helt uppåt väggarna som att ”högerextremister krigar inbördes”. Blev även intervjuad för TV av en ung Claes Elfsberg, men det inslaget sändes aldrig – antagligen gjorde jag för bra ifrån mig.

Den enda gång jag var med om att en DA-grupp angreps av extremvänstern inträffade i Göteborg i april 1975, kort tid innan Saigon erövrades av Nordvietnam. Vi stod in i det sista vid Sydvietnams sida och hade tagit med oss den vackra röd-gula flaggan ut. En atletiskt byggd så kallad r:are (en medlem i dåvarande KFML:r) rusade dock fram och slog sönder flaggstången, varefter vi rymde fältet på lätta fötter.

Ja, så kunde det gå till för omkring 40 år sedan (det är inte riktigt klokt vad tiden går!). Mitt dåvarande politiska engagemang var helt byggt på idealism, en idealism jag har behållit intill nu då jag mest ägnar mig åt partipolitik i SD samt naturligtvis mitt skrivande. Visserligen uppblandad med försvarliga portioner realism och kanske även cynism, men likväl idealism.

 Med Sydvietnams flagga på DA-lokalen.

Det mest väsentliga i sammanhanget är naturligtvis att jag och mina meningsfränder stod på den rätta tillika segrande sidan i det Kalla kriget. Vi kunde förlora enskilda slag som dem om Vietnam och Angola, men kriget vann vi. Borta är Sovjetunionen och dess forna välde i Östeuropa, liksom flertalet andra kommunistdiktaturer. Kvar är tyvärr det röda Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba och Vitryssland, men även i dessa länder är kommunismen naturligtvis dömd att gå under, liksom allt som är ont och ogudaktigt förr eller senare gör.

Jag är under alla omständigheter glad över att ha kvar rätt många minnen från den goda kampen mot kommunismen under det Kalla kriget, icke minst då de rockslagsmärken jag refererar till här.

 

Bland spioner, kommunister och vapenhandlare – ett journalistproffs berättar

 Jan Mosander – journalistproffs ut i fingerspetsarna.

Jan Mosander, född i Stockholm 1944 men uppvuxen i Finland, är en av våra mest respekterade journalister. I ett Sverige, som numera plågas av västvärldens troligen sämsta journalistik, framstår han som något av ett unikum – en kompetent yrkesman ut i fingerspetsarna.

Det är därför ett oblandat nöje att läsa Mosanders senaste bok (2012) som fått titeln Bland spioner, kommunister och vapenhandlare.

Finlandssvensken Jan Mosander tillbringade sina uppväxtår i Helsingfors och rönte sina första journalistiska erfarenheter vid tidningarna Västra Nyland i Ekenäs och Nya Pressen i Helsingfors. Hans yrkeskunnande uppmärksammades omsider på andra sidan Östersjön, och 1968 fick han anställning vid Expressen vars korrespondent i Västtyskland han var under åren 1970-73.

Efter en sejour på Aftonbladet 1979-83 hamnade Mosander på Sveriges Radio, där han var anställd 1983-2007 varav åren 1994-97 tillbringades i det nu återförenade Tyskland. Han gjorde även en del jobb för SVT.

För denna recensent är det av personligt intresse, att den som anställde Jan Mosander vid Expressen och fick honom att flytta till Sverige var ingen annan än tidningens legendariske redaktionschef Sigge Ågren (1910-89).

Samme Ågren var min lärare vid Poppius journalistskola i slutet av 1970-talet. ”För mig var Sigge en viktig förebild”, skriver Mosander (sidan 399) och det är ett omdöme jag helhjärtat instämmer i trots att Ågren stod långt till vänster och jag lika långt åt höger. Sigge var djupt yrkeskunnig, en lysande pedagog och inte minst väldigt underhållande. Rökte och svor gjorde han som en borstbindare.

Jag smickrar mig med att Sigge betraktade mig som en god elev. Så hade jag också hunnit vara verksam som journalist och skribent i närmare tio år när jag sökte in och kom in på Poppius hösten 1978.

 Landsförrädaren Stig Bergling som jag minns honom.

Bland Jan Mosanders mer anmärkningsvärda bedrifter kan nämnas att han var med och avslöjade landsförrädaren Stig Bergling, vilken ägnas ett eget kapitel i föreliggande bok. Efter ett telefonsamtal från den ärrade finske kontraspionen Otto Kumenius började Mosander nysta i den härva som slutligen skulle blottlägga sovjetspionen Bergling med bakgrund i polis- och SÄPO-kretsar.

Stig Bergling dömdes 1979 till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha bedömts vara vår för rikets säkerhet mest skadlige sovjetspion sedan Stig Wennerström avslöjats drygt 15 år tidigare. 1987 rymde Bergling under en permission tillsammans med sin nya hustru och hamnade så småningom först i Sovjetunionen och därefter i Libanon. 1994 valde Bergling att frivilligt återvända till Sverige och krypa in i fängelset igen. 1997 frigavs han.

Historien om Stig Bergling är också historien om en bitvis häpnadsväckande slapphet och inkompetens inom svenskt polisväsende. Så var det också den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth som grep den då 42-årige svenske FN-officeren Bergling, vilken misstänktes för spioneri.

Också när det gäller Bergling kan jag redovisa personliga erfarenheter. Han besökte ibland Demokratisk Allians försäljningsgrupp – vi sålde antikommunistiska märken och tidningar – i Sergelpassagen i centrala Stockholm och paraderade då som stenhård antikommunist och sovjetätare. Troligen skröt han också om sin SÄPO-bakgrund.

Vid ett annat tillfälle stötte jag ihop med Bergling vid en presskonferens i Wenner-Gren Center i anledning av utgivningen av Dragan Jovius bok Sovjetspionage i Sverige hösten 1978. Jag minns Bergling som en undersätsig man med oljigt utseende som gled omkring i ständig närhet till baren. Jag kände igen honom utan problem när hans äckligt plufsiga nuna dök upp i media efter spionavslöjandet.

Jag har fortfarande klara problem att förstå, att en så pass uppenbart osympatisk person – som dessutom från och till sågs som en säkerhetsrisk – kunde komma upp sig inom SÄPO- och FN-sammanhang. Min gissning är att han hölls under armarna av en sovjetisk mullvad någonstans inom polis- 0ch/eller SÄPO-hierarkin.

Viktiga delar av Jan Mosanders journalistiska gärning har bestått i rapportering från de forna så kallade öststaterna Tjeckoslovakien, Östtyskland och Polen. När arbetarna på Leninvarvet i Gdansk i början på 1980-talet började protestera mot kommunismen i allmänhet och ”storebror” Sovjetunionen i synnerhet fanns Mosander på plats.

 Den antikommunistiske martyren Jerzy Popieluszko.

Mosander återkom till Polen 1986, då den oppositionelle prästen Jerzy Popieluszko mördats av anställda inom den polska säkerhetstjänsten. Mosander och hans medarbetare kunde filma fritt vid en katolsk mässa till minne över Popieluszko eller fader Jerzy, som han kallades, två år efter dennes martyrskap. Fader Jerzy saligförklarades av Katolska kyrkan i Rom 2010:

http://bulletinen.org/wordpress/artiklar/en-enkel-pojke-fran-landet-ar-redo-att-bli-helgon/

”Hade jag inte tidigare förstått att polackerna aldrig skulle ge sig i sitt motstånd mot diktatur och maktapparat så gjorde jag det den här kvällen”, sammanfattar Mosander (sidan 253) sina intryck från den stämningsfulla mässan i en av Warszawas största kyrkor som var proppfull med folk dagen till ära.

En viktig och förtjänstfull insats har Jan Mosander vidare gjort genom att avslöja den svenska biståndsindustrins oansvariga slöseri med skattemedel till skakiga eller i värsta fall katastrofala projekt i Tredje världen. Till den ändan skrev han för några år sedan boken Pengarna som försvann – Missbruk av det svenska biståndet, vilken införskaffade författaren ett försvarligt antal fiender inom SIDA och andra biståndsorgan.

Ett av UDs och SIDAs talrika magplask var satsningen av 22 biståndsmiljoner på ett folkräkningsprojekt i Kongo-Kinshasa, som förutom att landet är en av de blodigaste krigshärdarna på den afrikanska kontinenten också är ett av de mest genomkorrumperade länderna i världen. Mosander sammanfattar (sidan 325):

Biståndsprojektet för 22 miljoner kronor innefattar det mesta av missgrepp man kan tänka sig i ett biståndsuppdrag, med allt från ministerstyre och myndigheter och tjänstemän som inte sköter sina jobb, till misstänkta mutor och stölder.

Mosanders fortsatta granskning av det katastrofala projektet, som redovisas i den här recenserade boken, visar att ingen av de aktörer – inklusive den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (S) – som var med och klantade till det behövde vidkännas några efterräkningar.

I övrigt innehåller Mosanders bok bland annat intressanta skildringar av hans avslöjande journalistik kring den beryktade vapenaffären involverande Bofors och de svenska och indiska regeringarna; en fascinerande intervju med Hitlers rustningsminister Albert Speer; reportage från reaktorhaveriet på Three Mile Island utanför Harrisburg i USA; samt avslöjandet av den östtyske spionchefen Markus Wolfs verkliga identitet.

Slutligen klarade sig Jan Mosander och hans hustru oskadda ur den italienska fartygskatastrofen med jättelyxkryssaren Costa Concordia för ett par år sedan. Om dettas rapporteras i bokens inledande kapitel.

Jan Mosander: Bland spioner, kommunister och vapenhandlare. 408 sidor. Fischer & Co.      

Gatumusikant som blev världskänd

Don Partridge i sin rätta miljö med sin gitarr, bastrumma och kazoo.

Någon som kommer ihåg Don Partridge? Om inte är det bara att klicka på länken ovan och återuppliva bekantskapen med denne engelskfödde gatumusikant och folkpopsångare, som tyvärr inte längre finns bland oss.

Här sjunger han sin stora hitlåt ”Blue Eyes” till karaktäristiskt komp i form av bastrumma och kazoo. ”Blue Eyes” låg på Tio-i-topp och en rad andra listor runt om i världen 1968. Jag blir glad av denna sång och jag hoppas ni, kära läsare, blir det också. Tror inte ni får mardrömmar av den i alla fall.

Don Partridge föddes i England 1941 och avled i en hjärtattack i hemlandet 2010, 68 år fyllda, Han var gift med och hade barn med en svensk kvinna på 1970-talet och bodde då några år i Sverige. Jag träffade honom och hans hustru  en gång i en lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm via en norsk vän med ett förflutet som internationell gatumusikant.

Under hans Sverige-tid kunde man ofta se Don med sin gitarr, bastrumma och kazoo i Sergelpassagen eller på Biblioteksgatan i centrala Stockholm. Hans välmodulerade och pregnanta röst passade perfekt i gatularmet. Enligt den så kallade Lex Partridge blev det vid den här tiden tillåtet att spela gatumusik runt om i Sverige.

En litet äldre Don Partridge.

Och Don var inte ensam – han hade ett gäng brittiska och andra kolleger som förgyllde tillvaron för förbipasserande stockholmare.  Partridge spelade bland annat även på den på sin tid bekanta Pub Briggen i den sörmländska sommaridyllen Trosa.

Don Partridge var gift ytterligare två gånger och efterlämnade vid sin bortgång fyra döttrar och två söner.

Hans andra stora hit var ”Rosie” med en textrad som lyder: ”It´s raining when you look the other way”. Så underbart! Inspelningen är från ett framträdande i Royal Albert Hall i London:

http://www.youtube.com/watch?v=zGxzBet0X4M

Tillägnar de här sångerna M. som jag hade varma känslor för vid just den här tiden; den enda centerpartist jag varit förälskad i, kan jag avslöja…väldigt oskyldigt var det förstås.