UNESCO: Sverige stöder arabstaternas historieförfalskning om Jerusalem

 

Sverige röstade för FN-resolutionen som nekar judarna tillträde till sin absolut heligaste plats – Västra tempelmuren i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Sverige har gjort det igen. Det vill säga visat upp sitt fula antijudiska tryne för hela världen. Det skedde i en omröstning i FN-organet UNESCO nyligen, då FN-organet – som handhar planetens så kallade världsarv – röstade om en resolution som initierats av ett antal arabstater. Resolutionen antogs med bred marginal sedan bland andra länder Sverige röstat för.

Resolutionen innebär att den judiska staten Israel inte anses ha rätt till judendomens heliga platser i Jerusalem. Detta trots att det i Jerusalem finns ett stort antal platser som är centrala för såväl judendomen som kristendomen.

Endast islams rätt till platser såsom al-Aqsa-moskén och Omar-moskén på Tempelberget omnämns i resolutionen, och detta trots att Jerusalem (på arabiska al-Quds) omnämns exakt noll (0) gånger i islams heliga skrift Koranen. I sura 17:1, som utgör grunden för islams anspråk på Jerusalem, talas om profeten Muhammeds andliga färd till Tempelberget, men stadens namn skrivs inte ut.

Jämför gärna med antalet gånger Jerusalem nämns i Gamla och Nya testamentet!

Om Mohammeds möjligen hallucinatoriska färder till Jerusalem och därifrån upp till Gud i himlen kan man läsa mer här: https://kultursmakarna.se/2014/05/24/profeten-muhammeds-himmelsfard/

Muhammeds himmelsfärd enligt en konstnärlig tolkning.

I syfte att, som de muslimska/arabiska staterna gör, kunna påstå att judarna inte har någon rätt till sina historiskt heliga platser i sin egen huvudstad, måste man ägna sig åt kvalificerad historierevisionism av det mer halsbrytande slaget. Al-Aqsa-moskén, som är islams tredje viktigaste helgedom efter moskéerna i Mekka respektive Medina, uppfördes av kalifen Omar år 638 då Jerusalem intogs av den muslimska armén. Detta skedde mer än 1500 år efter det att konung Salomo byggt det första judiska templet i Jerusalem cirka 957 före Kristi födelse!

Salomos fader, konung David, hade omkring 30 år tidigare erövrat Jerusalem från folkslaget jebuséerna men fick enligt den judiska Bibeln inte tillåtelse av Gud att bygga något tempel då han hade ”utgjutit mycket blod” (1 Krönikeboken 22:8). Salomos tempel förstördes av babylonierna i samband med den invasion år 587 före Kristi födelse som sände merparten av det judiska folket i exil i Babylonien. Det andra templet, det så kallade Serubbabels tempel, byggdes efter judarnas hemkomst från Babylon kring år 515. Det byggdes ut på order av konung Herodes den store 500 år senare, och det är detta tempel vi kan läsa om i den kristna Bibeln (Nya testamentet).

Under det romerska fälttåget mot det judiska folket år 66-70 efter Kristi födelse lades det andra judiska templet tillika med Jerusalem i stort i grus och aska sånär som på Västra tempelmuren, som i dag utgör judarnas allra heligaste plats. Den kallas ibland Klagomuren eftersom det är här judar samlas på fastedagen Tisha ´b´Av och minns sina tragedier.  https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/

I trapporna som leder till platsen framför Västra tempelmuren. Foto: Tommy Hansson

Att de muslimska araberna, desperat men väldigt genomskinligt, söker förneka och revidera historien är möjligen förståeligt utifrån deras religiösa traditioner inklusive ett till synes outplånligt judehat. Att ett antal andra nationer, bland dem Sverige under den skakiga och inkompetenta S-MP-regeringen, gör dem sällskap under det notoriskt Israel-fientliga FNs flagg är desto mer anmärkningsvärt.

Det är fullt tänkbart att det sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar ”Palestina”-vänliga och anti-israeliska Sverige hade stött den arabisk-muslimska resolutionen oavsett omständigheterna, men det är svårt att frigöra sig från misstanken att så skedde till följd av Sveriges propagandadrive med syftet att smöra sig till en plats i FNs säkerhetsråd.

Mera om Sveriges dubiösa kampanj för att komma med i säkerhetsrådet på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/17/infor-fn-omrostningen-sverige-smorar-for-diktaturerna/

Det är i så fall dubbelt skamligt gjort av svenska UD och dess chef Margot Wallström. Dels går Sverige, för vilken gång i ordningen obekant, återigen emot Mellanösterns enda demokrati och solidariserar sig med ett antal barbariska och odugliga arabregimer. Dels gör man så genom att ansluta sig till en häpnadsväckande historieförfalskning.

Dessbättre köper inte alla svenska politiker och andra bedömare den islamistiskt färgade svenska utrikespolitiken, som när det gäller frågor som rör Israel och Jerusalem på flera sätt bär den nu avgångne bostadsministern Mehmet Kaplans (MP) signum.

Sofia Damm (KD) interpellerar utrikesminister Wallström om Sveriges skandalösa UNESCO–röstning.

Ett av Kaplans mer uppseendeväckande klavertramp skedde, då han i en intervju i en turkisk tidning lade ut texten om Sveriges Mellanöstern-politik – S-MP-regeringen hade då nyligen erkänt ”Palestina”, alltså ett icke-existerande land utan säkra gränser och utan enhetlig regering – och bland annat talat om att ”befria Jerusalem” och göra dess östra del till ”palestinsk” huvudstad.

Så här skrev Tomas Gür om Kaplans äventyrligheter i Dagens Samhälle: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-uttalanden-om-palestina-vaecker-fragor-11413

Riksdagsledamot Sofia Damm från KD har den 25 april ställt en interpellation till utrikesminister Margot Wallström där hon uttrycker stark kritik mot Sveriges ja till den arabisk-muslimska resolutionen i UNESCO. Interpellationens text återges här: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/unesco-resolution-om-tempelberget-och-klagomuren_H310593

Även Expressen har på ledarplats uppmärksammat Sveriges skandalösa röstning i UNESCO, bland annat med följande ord: ”Men vad Sverige inte bör ägna sig åt är att kritisera Israel för att landet försvarar sin befolkning mot terrorism eller, som nu, ifrågasätter judars band till Jerusalems heligaste platser.” http://www.expressen.se/ledare/margot-wallstroms-nya-israeltabbe/

UNESCOS resolution initierades av stater såsom Egypten, Marocko, Algeriet, Libanon, Oman, Qatar och Sudan. Förutom av Sverige fick den stöd även av länder av typ Ryssland, Kina, Vietnam och Nigeria. Däremot visade Estland, Tyskland, Litauen, Storbritannien och USA kurage nog att rösta nej, säkerligen icke minst beroende på att dessa länder kan historien.

Visserligen kommer resolutionen med all sannolikhet inte att betyda något rent konkret, men det är illavarslande nog att Israel kommer att sättas under psykologisk press samt att så många länder som borde veta bättre är beredda att godta historieförfalskning för politiska syften.

En översiktlig vy över Tempelberget.

Först genom Israels seger i Sexdagarskriget 1967 fick judarna åter tillgång till sin heligaste plats alla kategorier, Västra tempelmuren. Den nu i UNESCO klubbade antijudiska och antiisraeliska resolutionen visar, enligt mitt förmenande, hur viktigt det är att Israel inte lämnar tillbaka en tum av östra Jerusalem till Jordanien eller palestinaaraberna.

Man bör slutligen observera, att två av de länder som står bakom resolutionen – Egypten och Jordanien – ändå tillhör de arabstater med vilka Israel har hyggligt goda relationer.

 

 

Fastedagen Tisha b´Av: judarna minns sina katastrofer

 Västra tempelmuren: den enda återstoden av Serubbabels tempel. Foto: Tommy Hansson

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/07/judar-overfalls-pa-tempelberget-pa.html

Den judiska fastedagen, Tisha b´Av – den nionde dagen i månaden Av – högtidlighölls i år den 27 juli. Många judar hade efter vanligheten samlats vid Västra tempelmuren i Jerusalem för att minnas de båda templens förstörelse och en rad andra olyckor och katastrofer som genom historien drabbat det judiska folket. På det närbelägna Tempelberget befann sig ett gäng maskerade islamister som utsatte judarna för ihållande stenkastning.

När israelisk polis ingrep för att sätta stopp för stenkastningen barrikaderade sig islamisterna i al-Aqsa-moskén, där man bunkrat upp med ett betydande lager stenar, fyrverkerier och brandbomber. Polisstyrkan fick snabbt grepp om situationen genom att ta några steg in i moskén, som av muslimer anses vara förbjuden mark för judar, för att därigenom kunna stänga dörrarna och hindra islamisterna från att utöva sin terror mot de högtidsfirande judarna.

Fyra poliser hade skadats av islamisternas fyrverkerier innan beslutet att gå in i moskén togs för att därmed avvärja vad som kunde ha utvecklats till blodiga kravaller. Sex islamister greps. Läs alltid pålitliga och informativa sajten Jihad i Malmös beskrivning av händelseförloppet via länken överst!

På Tisha b´Av sörjer troende judar främst de båda templens förstörelse. Det första templet, som tillkommit under konung Salomos tid, förstördes den nionde dagen i månaden Av år 586 före Kristi födelse i samband med den babyloniske härskaren Nebukadnessar IIs invasion och förstörelse av Jerusalem. Det hade uppförts ungefär 400 år tidigare. En betydande del av det judiska folket bortfördes till den så kallade babyloniska fångenskapen. Detta skedde i tre omgångar, och det var vid den tredje omgången som det heliga templet lades i ruiner.

En tecknad version av Salomos tempel.

Mer om den babyloniska fångenskapen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Babyloniska_f%C3%A5ngenskapen

Judarna fick av den persiske konungen Kyros II (den store), som hade erövrat Babylonien, tillåtelse att återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. Det har beräknats att knappt 50 000 judar återvände efter fångenskapen, vilket innebär att en försvarlig andel föredrog att förbli i Babylonien. Ledare för den judiska samfälligheten i Jerusalem var en man vid namn Serubbabel, och det var efter honom det nya templet kom att uppkallas. Tongivande vid tempelbygget och när det gällde att återställa de gamla judiska skrifterna var emellertid Esra, som kallats ”den andre Mose”:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Esra

Konung Herodes den store lät cirka 500 år senare bygga ut Serubbabels tempel, vilket spelar en central roll i Nya testamentets berättelser om Jesu liv och gärningar. Jesus förutspådde att Jerusalems tempel skulle förstöras om det utvalda folket skulle misslyckas med att acceptera honom som Messias, och det var vad som skedde den nionde Av under general (och sedermera kejsare) Titus invasion år 70 i Herrens år. Den judisk-romerske historieskrivaren Josefus blev åsyna vittne till förstörelsen, som endast lämnade den västra tempelmuren intakt. Denna har förblivit det judiska folkets heligaste plats.

 På Masada – i dag en av Israels största turistattraktioner. Foto: Tommy Hansson

En judisk motståndsstyrka omfattande knappt 1000 män, kvinnor och barn barrikaderade sig i den försvarsanläggning som fanns på Masada, en klippa som höjer sig cirka 400 meter över den omgivande Negevöknen och lyckades hålla stånd mot romarna under ledning av prokuratorn Flavius Silva i cirka ett år. År 73 var dock motståndet brutet, och hellre än att falla i romernas händer valde försvararna att begå kollektivt självmord. Endast en handfull kvinnor och barn hittades vid liv i en grotta.

Efter romarnas härnadståg mot judarna, som i Rom manifesterades genom Titusbågen, vidtog för det judiska folket den till synes ändlösa och tröstlösa diásporan (förskingringen) som dock formellt ändade genom att staten Israel utropades den 9 maj 1948. Genom Israel har alla världens judar som vill ett eget land att bosätta sig i, låt vara att många fortfarande föredrar förskingringen.

Tisha b´Av är dock, som antyds ovan, icke begränsat till att minna om de båda templens förstörelse. Den i Israel välkände rabbinen Ari Enkin räknar upp ytterligare ett antal judiska katastrofer från biblisk tid till nutid som kan härledas till nämnda datum: http://unitedwithisrael.org/tisha-bav-its-meaning-and-observance/ Han börjar med den olycka som skedde i samband med att Mose sände ut tolv spejare att rekognoscera det av G-d utlovade Kanaans land, något som enligt traditionen ägde rum just den nionde i månaden Av.

Händelsen omtalas i Fjärde mosebokens trettonde kapitel. Tolv spejare, en från varje stam, sändes ut. Dessa var Sammua, Safat, Kaleb, Jigeal, Hosea, Palti, Gaddiel, Gaddi, Ammiel, Setur, Nahebi och Geuel. Mose ändrade i samband med utsändandet Hoseas namn till Josua. Spejarna begav sig i enlighet med Moses instruktioner norrut till Negev för att bli varse hur landet låg, hur människorna var, om landet var rikt eller fattigt med mera. Mer här:

https://www.biblegateway.com/passage/?search=4+Mosebok+13&version=SVL

Svensk kyrkomålning som visar den druvklase två av spejarna bar med sig tillbaka.

Vid avrapporteringen till Mose, dennes bror Aron och hela det israelitiska folket tycktes det råda samstämmighet om att det utlovade landet var mycket rikt, ja det ”flöt av mjölk och honung” enligt ett vittnesbörd. Bland annat medfördes en jättelik druvklase, som var så tung att två man fick bära den mellan sig på en grov stång. Problemet var, menade tio av de tolv utsända, människorna som bodde där: amalekiter, hetiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Dessa var stora och kraftiga, några sades till och med vara ättlingar till en jätte och skulle med säkerhet besegra israeliterna. Den defaitistiska majoritetsrekommendationen blev därför att avstå från att tränga in i Kanaans land och bli kvar i öknen. Denna form av otro stred allvarligt mot G-ds intentioner för Sitt folk.

Endast Kaleb från Juda stam och Josua från Efraims stam, en del av Josefs stam, brann av stridslust och förordade att det var bara att köra på: de andra folken skulle säkerligen få eftertryckligt på käften med Guds benägna hjälp. Kaleb och Josua förblev dock i minoritet, och följden blev att judarna tvingades harva runt i öknen i 40 år till innan de kunde tåga in i Kanaans land. Då var Mose död och ledningen hade övertagits av den okuvlige Josua, som gick i spetsen vid den spektakulära erövringen av Jeriko.

Rabbi Ari Enkin räknar upp åtta exempel på tragedier och olyckor som drabbat judarna i anslutning till Tisha b´Av förutom templens förstörelse och spejarnas utsändande:

 Guldkalven: en symbol för folkets avgudadyrkan och skörlevnad.

Guldkalven

I Andra moseboken återges berättelsen om guldkalven. När Mose förblir uppe på Sinai berg för att ta emot stentavlorna med Guds bud, efter vad det väntande folket tycker är mer än lovligt länge, får menigheten av Moses broder och ställföreträdare Aron tillåtelse att av de ringar, örhängen och andra smycken man äger förfärdiga en kalv av guld. https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+32&version=SVL

Denna skulle man vörda och tillbedja under sin ökenvistelse. Men inte bara det: under Moses bortovaro förföll folket också till omoral och allehanda skörlevnad, vilket gjorde att det straffades av Mose. Händelsen med guldkalven skall visserligen ha ägt rum den sjuttonde i månaden Tammuz, som dock är månaden närmast före Av.

Första korståget

Det första korståget drogs igång av påven Urban II, som i november 1095 höll ett eldande tal i katedralen i Clermont där han försäkrade åhörarna att ”Gud vill det”: Deus vult. Alltså en samfälld militär aktion från kristenhetens sida med målet att fördriva de muslimska seldjukerna från den heliga staden Jerusalem samt att säkra de kristna pilgrimsvägarna. Det så kallade korståget inleddes  officiellt den 15 augusti – alltså den nionde Av – 1096. http://varldenshistoria.se/his/paven-urbans-tal-blev-startskottet-foer-korstagen

 Urban II proklamerar den första korståget i Clermont: ”Deus vult”.

Redan innan korsfararna lämnat Tyskland hade tusentals judar, vilka liksom muslimerna sågs som Guds och kristendomens fiender, angripits och dödats. Enligt rabbi Enkin dödades 1,2 miljoner judar som en följd av det första korståget.

Judarna fördrivs från England

År 1290, under konung Edvard Is regering, fördrevs judarna från England. Det sker cirka hundra år efter de händelser som skildras i Walter Scotts berömda roman om riddaren Wilfred av Ivanhoe, vars persongalleri omfattar bland andra den förmögne juden Isak av York och dennes vackra dotter Rebecca vilka råkar ut för en rad otrevligheter. Judarna stängs därefter ute från England i 300 år. Fördrivningen ägde rum den 18 juli 1290, motsvarande den nionde Av.

Judarna fördrivs från Frankrike

Fördrivningen av judarna i Frankrike skedde den nionde Av 1306, eller den 22 juli, då Filip IV, ”den sköne”, satt på landets tron.

Judarna fördrivs från Spanien

Den 31 juli, det vill säga den nionde Av, fördrivs judarna från Spanien år 1492. Ferdinand den katolske av Aragonien var då spansk konung och Isabella av Kastilien hans drottning i det förenade spanska kungadömet. Samma kungapar som samma år bekostade Columbus upptäcktsfärd till Indien (fast det i realiteten var Nordamerika han nådde fram till).

 Skrivbordsmördaren Heinrich Himmler – Förintelsens arkitekt.

Tyskland går med i Första världskriget

Den 1 augusti, således den nionde Av, 1918 inträder Tyskland under kejsar Wilhelm II på Österrike-Ungerns sida i det krig som senare skulle gå till hävderna som Första världskriget. De katastrofer Tyskland skulle råka ut för, främst i samband med Versailles-freden, leder fram till Förintelsen av vid pass sex miljoner judar under Andra världskriget.

”Den slutliga lösningen” godkänns

SS-chefen, Heinrich Himmler, mottog den 2 augusti 1941, nionde Av, formellt klartecken från det tyska nazistpartiet NSDAP på att ”den slutliga lösningen” av det så kallade judeproblemet kunde igångsättas. De praktiska riktlinjerna drogs sedan upp vid en konferens i Berlin-förorten Wannsee under ledning av Reinhard Heydrich i januari 1942.

Judarna i Warszawaghettot deporteras

Den nionde Av, den 23 juli, 1942 inleddes nazisternas deportation av judarna i Warszawas ghetto. De flesta av dessa gasades ihjäl i utrotningslägret Treblinka. Mer om Warszawa-ghettot här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/07/det-judiska-polen-iii-warszawagettot/

 Jewish Community Centre i Buenos Aires efter sprängningen.

Rabbi Ari Enkin framhåller att även den tionde Av är förknippat med judiska tragedier. Så var det exempelvis detta datum, eller den 18 juli, 1994 som the Jewish Community Centre i Buenos Aires utsattes för ett självmordsmördarbombattentat utfört av Hezbollah-anknutna terrorister. 85 människor dog och omkring 300 skadades. I Argentina finns omkring 200 000 judar. https://en.wikipedia.org/wiki/AMIA_bombing

Det var slutligen också den tionde Av, den 15 augusti, 2005 som Israel lämnade Gaza och därmed lämnade spelfältet fritt för Hamas, en av världens mest hänsynslösa terrorrörelser.

Praktiserande judar förväntas under Tisha b´Av iakttaga fasta samt inte ha sex, dricka, bada eller tvätta sig. Inte heller skall läderskor bäras. Undantag får göras av hälsoskäl.

 

Massakern i synagogan: ett led i Abbas ”tredje intifada”

 Sjukvårdare och polis fick jobba för högtryck i samband med terrorattacken mot synagogan Har Nof i västra Jerusalem.

http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/jerusalem-synagogue-attack-four-worshippers-killed-at-har-nof-temple-by-terrorists-with-knives-and-axes-9866774.html

Två arabiska kusiner, bosatta i östra Jerusalem, gick på morgonen i dag den 18 november bärsärkagång i en synagoga i Jerusalem med skjutvapen, yxor och knivar och mördade fyra och skadade minst åtta personer. Kusinerna var medlemmar i den palestinska terrorgruppen the Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP). De sköts slutligen ihjäl av polisen.

Ett femte dödsoffer krävdes sent ikväll. Den unge polismannen Zidan Saif, av drusisk härkomst, avled av de skador han fick när han sökte oskadliggöra terroristerna i synagogan.

 Polisen och familjefadern Zidan Saif – mördad av terrorister.

Fyra av de mördade var rabbiner, vars sammanlagt 24 barn nu blir faderlösa.

Mer om terrordådet via länken överst från brittiska The Independent.

Den blodiga attacken i Har Nof-templet i ett ultraortodoxt område i västra Jerusalem föranledde Israels premiärminister Benyamin Netanyahu att utlova vedergällning med ”tung hand”. Han anklagade Hamas och den Palestinska myndighetens ledare Mahmoud Abbas för att ha uppviglat till illdådet, som kommer efter flera veckor med arabiska terrordåd i Jerusalem och på den så kallade Västbanken och där såväl Hamas som Fatah har underblåst det dödliga våldet.

Den rödgröna svenska regeringen kunde, mot denna bakgrund, knappast ha valt en sämre tidpunkt för sitt erkännande av ”Palestina” vilket har framkallat en storm av protester i Israel, som hemkallat sin ambassadör i Stockholm, Isaac Bachman, för konsultationer.

Under det att Hamas öppet stött mördandet i synagogan har Mahmoud Abbas officiellt tagit avstånd från det:

http://israelidag.se/hamas-som-tillsammans-med-fatah-utgor-den-palestinska-samlingsregeringen-hyllar-morgonens-terrorattack/

Det var den 30 oktober som regeringen Löfven med utrikesminister Margot Wallström i spetsen erkände ”Palestina” som ett självständigt land, bland annat med motiveringen att detta skulle underlätta en fredsprocess som för närvarande förefaller helt död.

 Kung Carl XVI Gustaf gratulerade våldsuppviglaren Mahmoud Abbas.

Den 15 november följdes det svenska erkännandet upp med att konung Carl XVI Gustaf skickade ett officiellt gratulationsmeddelande till ”president” Mahmoud Abbas i samband med ”Palestinas” ”nationaldag”. Vår kung var den förste europeiske monark som gjort detta sedan Yassir Arafat utropade ”Palestinas” självständighet 1988.

Ilya Meyer påpekar i en debattartikel i The Jerusalem Post den 16 november, att det svenska erkännandet går stick i stäv med Osloavtalets villkor från 1993 som bland annat förständigar ”Palestina” att:
1. Upphöra med indoktrinering mot judar.
2.Upphöra med uppmuntrande av våld mot Israel.
3. Sätta stopp för den palestinaarabiska terrorismen.
4. Erkänna Israel inom dess överenskomna interimsgränser tills ett slutgiltigt avtal uppnås genom en framförhandlad överenskommelse.
”Nyckelordet här är ‘framförhandlat'”, understryker Meyer, ”inte ensidigt framförhandlat.”

Ilya Meyer skräder inte orden i sin kritik mot den svenska regeringen:

”Den nya svenska vänsterregeringen, ett gäng sorgliga amatörer som fuskar i statskonst och inkluderar förhärdade islamister, extremister deporterade från Israel på grund av brott mot anti-terroristlagarna, en illegal muslimsk immigrant, skattesmitare, en som förbrutit sig mot Sveriges strikta miljölagar (detta är miljöministern!) och till och med en siare, bestämde att inte ett enda av Osloavtalets villkor behövde uppfyllas av den palestinsk-arabiska koalitionsregeringen. Denna palestinsk-arabiska regering består av Fatah i Ramallah och Hamas i Gaza.”

Hamas, påpekar Meyer, har sedan Israel tillerkände Gaza självbestämmande 2005 fört tre krig mot Israel och avskjutit sammanlagt 14 000 raketer och granater mot civila områden i Israel, ett eklatant brott mot Osloavtalet och Genevekonventionerna som reglerar krigets regelverk gällande stridande parter.

 Fatah hyllade på sin hemsida som ”martyr” terroristen Mu’ taz Hijazi, som sköt rabbinen Yehuda Glick ett stenkast från Tempelberget.

”Fatah-fraktionen av den palestinska koalitionsregeringen”, fortsätter Ilya Meyer, ”föredrar samtidigt mord på judar genom knivattacker, mordbrännarattacker, skjutattacker, stenkastarattacker och fordonsattacker varigenom en bil, van eller  lastbil används för att meja ner judar som väntar vid busshållplatser, spårvagnshållplatser och övergångsställen.”

Sådan är den palestinaarabiska koalitionsregering, som den svenska regeringen anser vara värdig erkännande och status av ”oberoende statsbildning” samt rättmätig mottagare av svenskt miljardbistånd.

Ilya Meyer konstaterar att ”den oberoende staten Palestina” inte har några gränser, någon huvudstad, någon valuta, någon utrikespolitik annan än en vilja att likvidera FN-medlemsstaten Israel och ingen oberoende ekonomi. De ”palestinska” områdena är, för att nämna några exempel, helt beroende av det hatade Israel när det gäller handel, industri, jobb, elektricitet, vattentillgång och avloppsrening.

När det gäller sjukvård så vågar de palestinaarabiska ledarna inte anlita sjukvården i Gaza eller på Västbanken för sina anhöriga utan låter dessa undergå behandling i Israel:

http://www.nt.se/nyheter/in-och-utrikes/hamasledares-dotter-vardad-i-israel-10279311.aspx

När vanliga Gaza-bor lät sig vårdas vid ett israeliskt fältsjukhus under det senaste kriget mellan Hamas och Israel riskerade de däremot dödsstraff.

Det är slutligen signifikativt för svenska mediers hållning i Israel-”Palestina”-frågan, att när SVTs medarbetare Bengt Norberg på plats i Jerusalem rapporterade om massakern i synagogan, så skyllde han de senaste veckornas arabterror på Israels partiella avstängning av Tempelberget för en månad sedan i syfte att förhindra palestinaarbiska våldsamheter på Tempelberget.

Således ingenting från Norborgs sida om Mahmoud Abbas utfall mot judarnas närvaro på Tempelberget – som är judendomens heligaste plats men endast den tredje heligaste platsen för muslimer – då han hävdade att ”bosättarna” (det vill säga judarna) ”vanhelgade” platsen där al-Aqsa-moskén är belägen och att de skulle stoppas ”med alla medel”.

 Antisemitiske demagogen Mahmoud Abbas kan få ”äran” av att ha startat den tredje intifadan.

Abbas, en väldokumenterad antisemit och förintelseförnekare,  kallade även judar som besökte Tempelberget, där en gång Serubbabels tempel som Jesus besökte på sin tid låg, för en ”boskapshjord”:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/186265#.VGuqzJt0zIU

När Benyamin Netanyahu nu således kallar Mahmoud Abbas för en våldsuppviglare så är det alltså inte ett subjektivt påstående – det är fakta. Det talas om den pågående mord- och terrorvågen i Israel som en ”tredje intifada”, och om detta är med sanningen överensstämmande så är dess upphovsman ingen annan än Mahmoud Abbas. På samma sätt som hans föregångare som Fatah-ledare,Yassir Arafat, initierade de båda första intifadorna 1987 respektive 2000.

 

 

Irans ledare har en plan för Israels utplånande – och förfalskar historien

http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/1.625465

Irans högste ledare sedan 1989, ayatollah Ali Khamenei (född 1939), har enligt den israeliska tidningen Haaretz lagt fram en plan för hur han anser att Israel skulle kunna ”elimineras”. Se länk ovan.

 Ayatollah Khamenei har lagt fram en plan för hur Israel skall ”elimineras”.

Planen, som Khamenei menar skulle kunna accepteras internationellt, har lagts fram på Khameneis officiella twitterkonto i form av svar på nio frågor utmynnande i varför och hur denna plan kan genomföras. Enligt Khamenei innebär planen, som skall ha lagts fram inför ”internationella samfälligheter”, en ”praktisk och logisk mekanism” för att utplåna Israel utan att tillgripa massmord och massakrer på judar (tänk, så storsint!).

Orsaken till att Israel bör förgöras, hävdar Khamenei, är att den judiska staten skall förhindras nå sitt mål genom tilllhjälp av ”barnamord, mord, våld och järnnäve”. ”Israels brott” skall stoppas genom eliminerandet av den ”falska sionistregimen”. Detta skall ske genom en ”folkomröstning” omfattande ”alla ursprungsfolk i Palestina inklusive muslimer, kristna och judar var de än befinner sig”.

Tanken är att en sådan folkomröstning skall komma att installera en palestinsk regering, låt vara att ayatollahn inte förklarar närmare hur detta skall gå till. Denna regering skulle sedan besluta om huruvida ”judiska immigranter som har övertalats immigrera till Palestina” kan förbli bosatta i landet eller återvända till ”sina hemländer”.

Även om den ”usurpatoriska sionismen” inte skulle acceptera förslaget, menar Khamenei, är den framlagda planen ”rättvis och logisk” och skulle ha stora chanser att accepteras av den allmänna opinionen och stödjas av ”oberoende nationer och regeringar”.

 Kejsar Hadrianus ville utplåna judendomen.

Hela den av ayatollah Khamenei framlagda planen bygger på den felaktiga föreställningen, att immigrerande sionistiska judar har lagt beslag på land som rättmätigt tillhör araberna eller ”palestinierna”. Sanningen är att det snarare är precis tvärtom. När de sionistiska pionjärerna först anlände till vad som kallades Palestina – ett namn myntat av den romerske kejsaren Hadrianus (76-138) – i slutet av 1800-talet var området i det närmaste obebott.

Hadrianus var först välvilligt inställd till det judiska folket men började alltmer se detta som ett hot mot sin egen och Roms auktoritet. Sedan han förbjudit den rituella omskärelsen av gossebarn – han menade att det var fråga om stympning – steg spänningen i Judéen och Hadrianus svarade med en veritabel folkmordspolitik.

Enligt historieskrivaren Cassius Dio massakrerades 580 000 judar. Torahn förbjöds och kejsaren lät ställa upp hedniska statyer på Tempelberget, där det tempel som en gång funnits där (det så kallade Serubbabels tempel) totalförstörts år 70 – bara Västra tempelmuren blev kvar. Hadrianus ville helt enkelt utplåna judendomen och döpte om Judéen till Syria Palestina. Jerusalem blev en hednisk stad kallad Aelia Capitolina och judarna drevs i landsflykt, den så kallade diásporan vari de skulle förbli i närmare 2000 år tills staten Israel 1948 upprättades som judiskt nationalhem enligt Balfourdeklarationen från 1917.

I takt med att de första sionisterna byggde upp och utvecklade området begynte även den arabiska invandringen, vilken tilltog under den brittiska mandatärperioden 1917-47 med immigration från Egypten, Syrien, Libanon, Transjordanien, Irak, Jemen, Saudiarabien, Libyen med flera länder och områden. Någon historisk palestinsk stat, lika litet som ”palestinier”, har aldrig funnits.

Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle det forna brittiska mandatet Palestina indelas i ungefär lika stora judiska och arabiska delar och en tvåstatslösning etableras, men under det att judarna accepterade planen slog araberna dövörat till och gick till militärt angrepp så snart staten Israel utropats. Tvåstatslösningen är för ”palestinierna” på sin höjd en temporär åtgärd av taktisk natur – målet är och förblir att utplåna Israel.

 Väpnad arabisk enhet under den brittiska mandatärperioden.

Via nedanstående länk kan ni ta del av den sanna historien bakom den palestinska och judiska invandringen till ”Palestina”:

https://www.youtube.com/watch?v=I0ARecp7pvo

Lägg slutligen märke till att Ali Khamenei inte talar om något slags ”tvåstatslösning” utan förordar frankt att Israel skall förgöras.

Påven Franciskus: ”Inuti varje kristen finns en jude”

 Påven Franciskus togs emot på Ben Gurion-flygplatsen av Israels president Shimon Peres (till vänster) och premiärminister Binyamin Netanyahu.

Den 24-26 maj besökte påven Franciskus Israel (Det heliga landet) och hade ett ganska späckat program. Följande rapport kommer från The Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/world/pope-francis-balances-time-with-israelis-and-palestinians-during-visit-to-holy-land/2014/05/26/c39b126c-e4d5-11e3-afc6-a1dd9407abcf_story.html

Efter att ha förargat sina israeliska värdar genom att bedja vid den nedklottrade säkerhetsbarriären i Betlehem på Västbanken, avlade påven på inrådan av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu även ett besök vid ett monument över terrorns offer på Herzlberget i Jerusalem.  Här förklarade Netanyahu  för påven att barriären byggts för att skydda Israels medborgare från självmordsmördarbombare. Ett möte med den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, stod också på påvens program.

Vid Yad Vashem, Israels officiella centrum till minne av Förintelsen, sammanträffade han med en grupp förintelseöverlevare.

 Påven ber vid monumentet över terrorns offer på Herzlberget under överinseende av Peres och Netanyahu.

I Jerusalem träffade den 77-årige påven, som tidigare var ärkebiskop i Buenos Aires, bland andra Jerusalems stormufti vid Klippmoskén på Tempelberget. Han begav sig därefter till Västra tempelmuren för att bedja. Muren, även benämnd Klagomuren, är judendomens heligaste plats och det enda som återstår av det så kallade Serubbabels tempel som Nya testamentet berättar om att Jesus besökte.

Att den nuvarande innehavaren av Petri stol är väl medveten om kristendomens judiska rötter framgår av en intervju han gav den spanska dagstidningen La Vanguardia den 13 juni. Här menade den romersk-katolska kyrkans överhuvud bland annat att ”Inuti varje kristen finns en jude”. Han fastslog även att förintelseförnekelse är ”galenskap”.

Mer om intervjun via denna länk:

http://www.religionnews.com/2014/06/13/pope-francis-inside-every-christian-jew/

Jag anser att en interreligiös dialog måste utforska kristendomens judiska rötter och judendomens kristna blomning. Jag inser att det är en utmaning, en het potatis, men det är möjligt att leva som bröder.

 Påven vid den israeliska säkerhetsbarriären i Betlehem.

Franciskus anmärkningar om förhållandet mellan kristna och judar har uppfattats som mer långtgående än det ställningstagande som den helgonförklarade påven Sankt Johannes Paulus II svarade för 1986, då han som förste påve besökte huvudsynagogan i Rom och klargjorde att judarna är den kristna trons ”äldre bröder”.

Franciskus passade också på att försvara den under Andra världskriget verksamme påven Pius XII, vilken kritiserats för att ha varit alltför undfallande gentemot nationalsocialismen. Det är ett väl utforskat faktum att katolska kyrkan hjälpte ett stort antal ledande nazister att fly till Latinamerika, men sant är också att påven bidrog till att gömma judar i kloster i Rom och andra italienska städer samt i sitt sommarresidens Castel Gandolfo.

På frågan hur han skulle vilja bli ihågkommen av historien svarade påven Franciskus I så här:

Jag har inte tänkt på det, men jag gillar när någon minns någon och säger: ”Han var en bra kille, han gjorde vad han kunde. Han var inte så illa.” Det räcker för mig.

Den som vill ta del av hela påveintervjun på engelska kan göra det här:

http://www.religionnews.com/2014/06/13/pope-francis-inside-every-christian-jew/

 Den kristna religionens grundare, Jesus från Nasaret, var troende jude och kom enligt egen utsago inte för att upphäva utan för att fullborda ”lagen och skrifterna”..

 

 

En Israelresa (IV): Jerusalem

 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

Den europeiska civilisationens grundpelare: Jerusalem, Rom, Aten

 Skulpturen ”Europa och tjuren” i Halmstad av Carl Milles.

Man bör inte begå misstaget att förväxla EU med Europa. Denna världsdel, som till ytan är världens näst minsta men till befolkningen tredje största, kommer att bestå också efter det att EU förpassats till historiens soptipp som överstatlig utopi.

De första människorna anses ha kommit till det som i dag är Europa för omkring 40 000 år sedan. Namnet Europa härrör från en fenicisk prinsessa som enligt legenden tillfångatogs av överguden Zeus i tjurgestalt. Hon fördes till den grekiska ön Kreta, där hon blev mor till Minos som grundlade den minoiska kulturen på ön.

Det brukar hävdas att den europeiska civilisationen och identiteten grundas på tre historiskt viktiga städer: Jerusalem, Rom och Aten.

Jerusalem ligger visserligen rent geografiskt sett inte i Europa men har ändå kommit att utöva ett avgörande inflytande över den europeiska utvecklingen. Jerusalem, i dag Israels officiella huvudstad, har en närmare 4000-årig historia och anses ha grundats omkring år 1800 före Kristi födelse av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna som vi kan läsa om i den judiska bibeln.

Cirka 990 intogs staden av den israelitiske konungen David, som regerade sju år i Hebron och därefter 33 år i Jerusalem som han utsett till huvudstad i sitt rike. David efterträddes av sonen Salomo, som lät bygga ett tempel på Moria berg kring år 960 vilket dock förstördes av babylonierna 586 före Kristi födelse.

När det judiska folket återvände från fångenskapen i Babylon omkring år 500 började man uppföra det så kallade Serubbabels tempel, som konung Herodes den store flera hundra år därefter byggde vidare på. Det är detta tempel som vi läser om i den kristna bibeln i anslutning till Jesu och hans lärjungars verksamhet. Det förstördes, precis som Jesus förutsagt, vid romarnas intåg under general Titus år 70 efter Kristi födelse och har därefter inte återuppbyggts.

 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

I Jerusalem återfinns viktiga platser som Västra tempelmuren, Tempelberget med Omars moské och al-Aqsa-moskén samt Den heliga gravens kyrka vilken traditionellt sägs ha byggts över Kristi grav. Jerusalem är judarnas heliga stad men har också stor betydelse för kristendom och islam. Det var i Jerusalem som kristendomen grundades av Jesus och hans apostel Paulus, den tidigare fanatiskt antikristne fariséen Saulus. Paulus och Jesu främste lärjunge Petrus begav sig efter Jesu korsfästelse till Rom som var världens dåtida centrum.

Både Paulus och Petrus avrättades av den romerska makten, men deras och otaliga andra kristnas martyrium lade grunden till en mäktig religion som på 300-talet blev romersk statsreligion då kejsar Konstantin den store omvände sig till kristendomen. Kristendomen spreds sedan över världen och är i dag världens största religion med omkring 2,2 miljarder anhängare.

Rom, dit alla vägar sägs bära, grundades enligt traditionen år 753 före Kristi födelse. Den romerska kulturen anses vara den kultur som spelat störst roll i världshistorien. Romarna utropade sin självständighet från etruskerna i form av en republik år 509. År 27 före Kristi födelse avlöstes republiken av ett kejsardöme med Augustus som förste kejsare.

 Rom brukar ibland kallas ”den eviga staden”.

Som höjdpunkt i den romerska odlingen betraktas ofta jus romanum, den romerska rätten. Den upplevde sin glansperiod under de tre första århundradena efter Kristi födelse men dess inflytande är kännbart än i dag. Den romerska rättsutövningen har inspirerat och varit underlag för utvecklingen av det moderna rättsväsendet i flertalet europeiska länder.

När vi talar om Roms betydelse kan vi inte undvika att nämna det språk som talades i antikens Rom, latinet. Latinet användes allmänt som den första kristna kyrkans språk, något som fortfar än i dag inom den traditionsbundna romersk-katolska kyrkan. Latinet spreds genom kristendomens utbredning vidare ut i världen och har ända in i våra dagar fungerat som ett lingua franca i den lärda världen.

Atens historia är sannolikt lika lång som Roms och sägs ha grundats av konung Kekrops. Stadens ursprungliga utbredning var koncentrerad till borgklippan Akropolis. Stadens storhetstid inträffade efter Perserkrigen på 480-talet före Kristi födelse men förlorade med Peloponnesiska kriget 431-404 sitt forna inflytande. Under romarväldet kom dock staden att behandlas med stor välvilja och mildhet.

 Sokrates: den klassiska grekiska filosofins fader.

Aten anses ha utgjort demokratins vagga, men det måste understrykas att den demokrati (som betyder ”folkstyre”) det var fråga om endast omfattade fria, vuxna män. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inget som helst att säga till om. Således hade den atenska demokratin betydelse för endast cirka 30 000 av stadsstatens 300 000 invånare, det vill säga 10 procent. Dem som demokratin omfattande hade emellertid ett stort inflytande över Atens angelägenheter.

Statsmannen Solon tillskrivs äran av att ha lagt grunden för den atenska demokratin genom de reformer han införde 594 före Kristi födelse, då de rikas makt begränsades och de fattigas villkor förbättrades.    I övrigt måste man nämna Atens och den grekiska civilisationens avsevärda inflytande över världshistorien då det gäller områden som filosofi, konst, arkitektur, läkarvetenskap och matematik.

Atens störste son var enligt mitt förmenande Sokrates (cirka 469-399 före Kristi födelse), den grekiska och västerländska filosofins fader. Hans verksamhet är känd för eftervärlden genom lärjungen Platons dialoger. Genom den samtalskonst han utövade på Atens gator och torg lade han grunden för modern kunskapsteori och logik.

Genom Sokrates ifrågasättande av etablerade normer – om man så vill ”den politiska korrektheten” – blev han till sist en nagel i ögat på Atens makthavare och avrättades efter beslut i den atenska folkförsamlingen år 399. Han anklagades för ateism och sofism samt för att ha förfört den atenska ungdomen. Avrättningsmetoden bestod i att Sokrates ur en bägare tvingades inmundiga en dryck innehållande bland annat den giftiga odörten.

 Chimay heter ett utmärkt belgiskt öl.

Kommer då Bryssel att i framtiden tillmätas samma betydelse som Jerusalem, Rom och Aten? Nej, knappast. Inte på annat sätt än att det var här som den Europeiska Unionens missriktade maktambitioner hade sitt säte, vilket knappast kan anses vara någon större bedrift i sig.

Och naturligtvis som ursprungsstad för pommes frites, brysselkål och brysselspetsar. Det utmärkt goda belgiska ölet inte att förglömma.