Vackra vita män (IV): Pierce Brosnan

 Pierce Brosnan vid Berlins filmfestval 2014. Kapabel aktör och snygg att titta på.

Jag tvekar inte ett ögonblick om att Pierce Brosnan bör vara med i min bloggserie ”Vackra vita män”, om man så vill något om en straight mans syn på  manlig skönhet. Som framgår mot slutet av denna text har jag dock vissa, låt vara icke-estetiska, reservationer rörande Brosnans person eller kanske rättare ställningstaganden.

Pierce Brendan Brosnan föddes i Drogheda i grevskapet Louth ett stycke norr om Dublin i Republiken Irland (Eire) den 16 maj 1953. Dock växte han upp i Navan i grevskapet Meath, där han bodde med sina morföräldrar större delen av tiden sedan modern flyttat till London för att skaffa ett jobb som sjuksköterska och därmed säkra försörjning såväl som självständighet. Fadern, snickaren Thomas Brosnan, hade lämnat dem på ett tidigt stadium.

Brosnan är tvivelsutan mest känd för de fyra James Bond-filmer han gjorde 1995-2002: ”Goldeneye” (1995), ”Tomorrow Never Dies” (1997), ”The World Is Not Enough” (1999) och ”Die Another Day” (2002).

Här litet mer om karaktären Jams Bond samt Brosnan och andra aktörer som gestaltat denna:

http://www.jamesbond007.nu/pierce_brosnan.html

 En Bond-aktör och hans filmer.

Debuten som Ian Flemings spektakuläre hemliga agent i ”Goldeneye” 1995 blev en braksuccé: filmen spelade in 350 miljoner US dollar och blev därmed den största Bond-framgången sedan Roger Moores ”Moonraker” 1979. När Brosnan tog över rollen efter Timothy Daltons två Bond-filmer blev det andra gången gillt för irländaren.

I en paus i inspelningarna av deckarserien ”Remington Steele” erbjöds Pierce rollen som den glamouröse hemlige agenten av producenten Albert Broccoli och hann till och med att prova ut kläder han skulle ha i filmerna, men det stöp på att serien mot all förmodan återupptogs varför Brosnan tvingades avböja det lockande anbudet. Efter Brosnans fyra Bond-nummer togs stafettpinnen över av Daniel Craig.

Åter till Pierce Brosnans barn- och ungdom i 1950- och det begynnande 1960-talet. Tiden i Navan hos morföräldrarna minns han som en hemsk tid. Han uttrycker dock förståelse för moderns avsikter: ”My mother was very courageous”, minns han. ”She took bold steps to go away and be a nurse in England. Basically wanting a better life for her and myself. My mother came home once a year, twice a year.”

 Navan i grevskapet Meath på Irland: Pierce Brosnans uppväxtstad.

Sedan morföräldrarna avlidit lämnade den då elvaårige Pierce Brosnan Irland den 12 augusti 1964 för att återförenas med modern och dennas nye man, William Carmichael. Paret var då bosatt i en by i Skottland. Med styvfadern såg unge Pierce för övrigt sin första Bond-film, det var ”Goldfinger” med skotten Sean Connery 1964. Därefter blev det återflytt till London och engelsk skolgång; Pierce fick utstå mycket spott och spe för att han var irländare, vantrivdes och kände sig utanför.

Vid 16 års ålder hade Pierce bestämt sig för att bli konstnär av något slag och gick en reklamtecknarkurs. Under denna tid kom han dock i kontakt med en cirkusagent som anställde honom som underhållare, med en engelsk term busker. Därefter kom han  in på scenskolan Drama Centre i London och kände att han nu hittat rätt:

When I found acting, or when acting found me, it was a liberation. It was a stepping stone into another life, away from a life that I had, and acting was something I was good at, something which was appreciated. That was a great satisfaction in my life.

1975 utexaminerade Pierce Brosnan från scenskolan och fick engagemang vid York Theatre Royal, där han debuterade i pjäsen ”Wait Until Dark”. Det var ett stort erkännande när han inom sex månader efter debuten utvaldes av den berömde amerikanske dramatikern Tennessee Williams att kreera rollfiguren McCabe i den brittiska premiären av pjäsen ”The Red Devil Battery Sign”. Det blev stor succé och de onekligen erkännsamma orden ”Thank God for you, my boy” av Williams.

 Pierce Brosnan och Kate Mulgrew i ”Manions of America”.

Brosnan fortsatte spela scenteater men blev snart också en allt mer uppmärksammad del av filmvärlden. Filmdebuten skedde med ”Murphy´s Stroke” 1979, och 1981 medverkade han i en miniserie i sex delar med titeln ”Manions of America” som också visades i Sverige. Hans käresta i filmen spelas av Kate Mulgrew. Det är ett irländskt emigrationsdrama om potatispest, utvandring, förnedring och anti-brittisk motståndskamp.

Mer om serien här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Manions_of_America

Efter att ha avverkat några filmer flyttade Brosnan 1982 sina bopålar till södra Kalifornien där han spelade in ”Remington Steele”, en deckarserie med romantiska och humoristiska inslag där motspelerskan var sköna Stephanie Zimbalist. Den senare har som rollfiguren Laura Holt en detektivbyrå men har svårt att få uppdrag, vilket hon tror beror på att hon är ensam kvinna på byrån. Hon uppkallar den därför efter en fiktiv man, Remington Steele, och när gentlemannatjuven Brosnan dyker upp blir det han som ikläder sig rollen som Steele:

https://en.wikipedia.org/wiki/Remington_Steele

Pierce Brosnan som Remington Steele och Stephanie Zimbalist som Laura Holt.

”Remington Steele” visades i 94 avsnitt 1982-87 och jag såg alla jag kunde. Serien var både lättsam och spännande, och även om jag beundrade den stilige Brosnan var jag framförallt smått förälskad i skönheten Stephanie Zimbalist. Genom sina insatser i denna serie erbjöds Pierece Brosnan, som vi redan konstaterat ovan, rollen som James Bond men tvingades alltså avböja – för denna gång.

Ämnet James Bond har vi redan klarat av, men låt mig ändå säga detta. Den redan i Ian Flemings romaner tämligen osannolike hemlige agenten 007 Bond har väl närmast blivit allt mindre trovärdig och allt mer science fiction-lik ju fler filmer som har gjorts, och jag måste bekänna att jag aldrig varit något stort Bond-fan. Även om jag inte kan låta bli att beundra Bonds låt vara fiktiva insatser mot framförallt den ondskefulla världskommunismen i äkta Kalla krigs-anda.

Vad jag främst har personligen svårt för är Bonds och hans brudars lössläppta sexualmoral, som jag tror har medverkat till att skapa ett falskt och i grunden destruktivt sätt att se på relationerna mellan män och kvinnor. Dessa reduceras till egoistiska njutningsmaskiner som kan avverkas på löpande band utan att sann kärlek någonsin kommer in i bilden.

 Brosnan som skum politiker i ”The Ghost Writer”.

Pierce Brosnan har svarat för en lång rad minnesvärda rolltolkningar genom åren, och man kan knappast förneka att han både är en skicklig skådespelare och snygg att titta på. Han behärskar vidare både hjälte- och skurkfacket. Jag inskränker mig här till ”The Mirror Crack´d” (1980),  ”Det fjärde protokollet” (1987), ”Jorden runt på 80 dagar” (1989), ”Mrs. Doubtfire” (1992), ”Dante´s Peak” (1997), ”Äventyraren Thomas Crown” (1999), ”Skräddaren i Panama” (2001), ”Laws of Attraction” (2004), ”Mamma Mia!” (2008), ”The Ghost Writer” (2010) samt ”No Escape” (2015).

Något Pierce Brosnan dock inte tycks behärska till fulländning är sångkonsten. När han i rollen som Sam Carmichael i ”Mamma Mia!” mot Meryl Streep var tvungen att sjunga, tyckte några recenscenter att han lät som en ”vattenbuffel” alternativt ”åsna”…

Det finns ytterligare ett område jag tycker att Brosnan borde avhålla sig från, och det är politiska uttalanden. Att han valts till ambassadör för FN-organet UNICEF är väl helt okej, men när han i sämsta Hollywood-stil radar upp ett antal patenterat politiskt korrekta ställningstaganden om säg regnskogar, samkönade ”äktenskap” eller rasism blir han bara ointressant och låter som en sämre kopia av den patologiske PK-figuren Brad Pitt (om nu detta är möjligt).

Senast jag noterade ett ställningstagande av denna karaktär från Brosnan var, när han uttalade sig om att näste James Bond borde vara ”svart eller bög”:

http://www.businessinsider.com/afp-time-for-black-or-gay-007-says-brosnan-2015-8?IR=T

Inte för att jag bryr mig över hövan om vem som härnäst kommer att gestalta James Bond, men som konservativ håller jag ändå i någon mån på traditionerna även inom filmens värld. När man börjar prata om en bög eller svart – eller varför inte kvinna eller handikappad – som James Bond, då dristar jag mig tycka att det möjligen är dags att avliva den här seglivade figuren och låta honom vila i frid. Vilket jag är säker på att även upphovsmannen Ian Fleming (1908-64) håller med mig om i den tillvaro han nu befinner sig.

 Bonds skapare Ian Fleming (1908-64).

Mer om Fleming här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ian_Fleming

Slutligen skall sägas att Pierce Brosnan 1980-91 var gift med aktrisen Cassandra Harris tills denna avled i cancer; Harris dök för övrigt ibland upp i ”Remington Steele”. Från 2001 är han gift med Keely Smith. Brosnan har fem barn.

Min väg till insikt i västvärldens mest extrema land: från vänster till höger

 Rosenborgsgymnasiet (numera Täljegymnasiet) där jag röstade på sossarna i andra ring.

Från och med en bit in på högstadiet och till och med sista ring i gymnasiet – en period på ungefär fyra/fem år – stod jag till vänster politiskt. Under en del av den tiden menade jag mig även vara ateist. Jag var inte ansluten till något parti eller någon gruppering men såg på mig själv som allmänt ”vänster”.

Praktiskt kom detta till uttryck i att jag röstade på Kommunisterna i skolvalet i nionde klass och på Socialdemokraterna i gymnasievalet i andra ring i min hem- och födelsestad Södertälje. Jag lyssnade också en hel del på proggmusik med framförallt Gunder Hägg och Träd, gräs och stenar. Gick på konserter med dessa och andra artister på Moderna museet och Gärdet i Stockholm. Umgicks med likaledes vänstervridna skolkompisar.

Under vårterminen i sista ring – vi skriver nu 1970 – hände något med min politiska övertygelse. Jag började tröttna på vänstern och dess många gånger bedrövligt sekteristiska och allmänt otrevliga representanter. Började ifrågasätta tidigare för mig heliga kor, som stödet för Viet Cong (FNL) i Indokina och det ständiga föraktet för vårt svenska fosterland.

 Plakatvänstern demonstrerar till förmån för kommunisterna i Indokina.

På senhösten samma år träffade jag en snygg, proper och borgerligt sinnad tjej som understödde min politiska kursändring. Relationen tog snart slut, men min politiska färdriktning var redan utstakad. En riktig vattendelare för min del blev värnpliktstjänstgöringen vid A8 i Boden. Dels insåg jag vikten av ett militärt försvar för att försvara vår demokrati och frihet, dels fick jag tillfälle att på närmare håll studera extremvänsterns arbetsmetoder i form av uppvigling och olaga affischering.

Det var i Boden 1971-72 jag bestämde mig för att engagera mig politiskt. Jag och ett par kompisar gick på möten med Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden, men det var inte partipolitiken jag i första hand var intresserad av. När jag fick höra talas om en antitotalitär organisation som hette Demokratisk Allians (DA) och även träffa ordföranden i dess Stockholms-avdelning, som gjorde lumpen vid I19, bestämde jag mig för att bli DA-aktivist. Vilket jag även blev med början direkt efter muck våren 1972. Ungefär samtidigt gick jag med i Försvarsfrämjandet och blev även invald i dess styrelse.

Och på den vägen är det, kan man säga. Jag har ibland funderat litet över vad som hade hänt om jag fortsatt vara vänster, om jag inte drabbats av insikten om att kommunism och socialism var fel. Hade jag sökt mig till något parti till vänster, börjat demonstrera mot USAs engagemang i Indokina och ryckts med i allt detta hat som florerar i den röda fållan? Kanske hade jag rentav ställt mig på barrikaderna och kämpat för den väpnade revolutionen tillsammans med de så kallade R:arna?

Kanske hade jag sällat mig till dessa demokratins marodörer som nu försöker hindra politiska partier och inriktningar de inte gillar från att uttrycka sina åsikter med tillhjälp av oväsen, sten- och äggkastning samt misshandel?

 Mitt gamla regemente A8 i Boden.

Och visst kan det vara lockande att spekulera. Fast nu tror jag inte på att det var slumpen som ingrep och förde mig högerut. Jag tror inte på slumpen över huvud taget. Att vandra vidare på vänstervägen låg helt enkelt inte i korten eller kaffesumpen för min del. Jag är övertygad om att jag blev ledd vid handen av en högre makt som ville mitt bästa. Vid denna tid för drygt 40 år sedan började mycket riktigt även Gud få en allt större plats i mitt hjärta och medvetande.

De ibland våldsamma mötesstörningarna i denna valrörelse riktade mot Sverigedemokraterna – där vänsteraktivister inte ens drar sig för att misshandla SD-sympatiserande kvinnor inför deras minderåriga barn – är enligt mitt sätt att se ett resultat av ett samhälle i kris. Det är nu vi får skörda frukterna av decennier av en socialistisk politik som föraktar traditionell kristendom, hävdvunnen sexualmoral och en kunskapsbaserad skola.

Våra barn växer upp utan att få lära sig respekt för äldre, lärare och andra samhällsauktoriteter. De får i skolorna reda på allt och litet till om sina rättigheter men ingenting om ansvar och förpliktelser. De får lära sig att ”ifrågasätta”, som det så vackert heter, men inte att vörda beprövade ideal och traditioner såsom fosterlandskärlek, familjeideal, hänsyn, tolerans och/eller vanlig vänlighet och normal anständighet.

De får lära sig att vi med öppna armar skall hälsa alla som kommer hit från utlandet välkomna och att det är svårartad ”rasism” och/eller ”främlingsfientlighet” att kräva att dessa kanske också bör tillföra landet något eller att hävda, att alla inte får plats hur gärna vi än skulle vilja. De får lära sig något som kallas ”mångfald” men som ofta inte leder till något annat än enfald.

 Konstnären/provokatören Dan Park: dömd till fängelse för att ha uttryckt misshagliga åsikter.

Socialdemokratin och borgerligheten, vilken knappast varit ett dugg bättre när den betrotts med makten, har kört det här landet i botten. Sverige av i dag är troligen den västliga världens mest extrema land som får andra demokratier att häpna över hur det kunnat gå så här långt. Där konstnärer och politiker straffas med fängelse och böter av rättsväsendet när de uttrycker misshagliga åsikter om folkgrupper och religion.

Där förment liberala tidningar använder sig av researchgrupper bestående av brottsdömda vänsterextremister för att hänga ut människor med avvikande, låt vara inte alltid rumsrena, meningar. Där landets statsminister har en patologisk fixering vid ett av riksdagens demokratiskt invalda partier. Där fackföreningar utesluter medlemmar med ”olämplig” partitillhörighet. Etcetera, etcetera.

Nej, jag hade aldrig accepterat allt detta även om jag fortsatt på min ungdoms missriktade vänsterväg. Uppvaknandet hade kommit förr eller senare. Nu är jag hjärtinnerligt glad över att det kom så tidigt!

 

 

Tolv glömda dygder

Det här inlägget handlar om mer eller mindre glömda dygder. En uppförandekod som fortfarande existerade när jag växte upp, även om den bröts mot titt som tätt redan då. Jag tillgodogjorde mig den genom att växa upp i ett harmoniskt hem med goda föräldrar för vilka dessa dygder var självklara. De tjatade inte utan föregick helt enkelt med gott exempel. Om alla följde denna kod skulle tillvaron se väsentligt mycket bättre ut än den gör i dessa yttersta av tider. Jag har medvetet valt att inte sätta någon religiös eller ideologisk beteckning på den eftersom jag anser att den gäller alla.

 Artighet i orientalisk tradition.

Artighet

I min barndom var det självklart att vi barn skulle vara artiga mot och respektera äldre människor inklusive lärare, vilka skulle tituleras ”fröken” eller ”magistern”. Om man träffade en äldre människa skulle man ta i hand, bocka/niga och kalla vederbörande ”tant” eller ”farbror”. Barn skulle synas men helst inte höras alltför mycket. Ville man avvika från matbordet frågade man om lov. Gäller naturligtvis inte endast barn utan mänsklig samvaro i allmänhet.

Hederskänsla

Denna dygd skall på inga villkor förväxlas med den auktoritära och kvinnoförtryckande hederskultur som importerats till vårt land från företrädesvis Mellanöstern-regionen och som i upprepade fall lett till brutala mord- och misshandelsfall. Riktig heder innebär att stå för den man är, fullgöra sina plikter och åligganden på ett korrekt sätt och att iakttaga elementär empati gentemot medmänniskorna.

 Kättja eller liderlighet är motsatsen till kyskhet.

Kyskhet

Det mest intima av alla mänskliga områden där våra seder urartat som mest, icke minst bland omogen ungdom, är troligen sexualmoralen. Fram till dess jag växte upp var normen att sexualiteten hörde hemma inom äktenskapet mellan man och hustru. Ett minimikrav var att två människor av motsatt kön bör älska varandra och ha bestämt sig för att leva tillsammans i ett fast förhållande med varandra för att ha sex. Fram till dess var avhållsamhet normen. Om detta skulle tillämpas i dag skulle det revolutionera den mänskliga samlevnaden inklusive familjebildning och barnalstring till det avgjort bättre.

Måttfullhet

Eller ”lagom är bäst” i de allra flesta fall. Om man så vill en typiskt svensk dygd. Inte vräka i sig mat eller bälga i sig så mycket alkohol som möjligt. Inte klä sig alltför uppseendeväckande utan helt, rent och gärna propert. Att vara måttfull betyder att känna sina egna begränsningar och agera därefter. Dock är det tillåtet att slösa med positiva saker som kärlek, omtanke och vänlighet.

Pliktkänsla

Mina föräldrar var noga med att man skulle ”göra rätt för sig”. Det innebar att man skulle sköta sitt arbete på ett så samvetsgrant sätt som möjligt och även i övrigt ta ansvar för sitt liv. Hade ett par väl gift sig skulle kontrahenterna hålla fast vid varandra i nöd och lust, särskilt om det fanns barn med i bilden. Skilsmässa var något fruktansvärt och godkändes endast vid fall av otrohet eller om endera parten på annat sätt var fullständigt omöjlig att ha att göra med.

 Ett handslag är en symbol för pålitlighet.

Pålitlighet

En person skall kunna gå att lita på och vara någorlunda förutsebar inom livets alla områden: på arbetsplatsen, i äktenskapet, i relationerna med medmänniskorna. Svek tolereras inte. Ingångna avtal, skrivna som oskrivna, måste obetingat hållas. Upptäcker man ändå att man tagit sig vatten över huvudet skall man rättframt tala om detta så snart som möjligt.

Respekt

Respekt bör visas mot i princip alla människor på grund av det människovärde, som är grundläggande för oss alla. Från konungen och hans familj samt chefen på arbetet till A-lagaren och tiggaren på gatan. Något som dock inte innebär att vi nödvändigtvis instämmer i allt dessa och andra gör och tycker. Oundgängliga är också självrespekt och medvetenhet om ens eget värde; det finns ingen som helst anledning att låta andra behandla en som skit.

Tolerans

Eftersom ingen enda person sitter inne med hela sanningen i alla avseenden är en grundläggande tolerans nödvändig för att samhället skall fungera. Även i de fall jag vet att jag har rätt måste jag respektera att alla ännu inte ”sett ljuset” och visa överseende. Självfallet kan det också vara jag själv som har fel i något avseende. Tolerans innebär däremot inte någon skyldighet att aktivt stödja vilka uppfattningar och vilket levnadssätt som helst.

Uthållighet

Denna dygd förutsätter att man inte ger upp ett projekt alltför lätt av vad slag det vara månde. Man ”sticker” inte så fort det tar emot det allra minsta på den mellanmänskliga samvarons område, eller om det tar emot när det gäller en uppgift man blivit ålagd. Man stålsätter sig och härdar ut i görligaste mån, även om det förvisso kan finnas ”hopplösa” fall då det kanske är bäst att fly hellre än att illa fäkta. Uthållighet är icke minst en dygd i ett äktenskap eller fast partnerrelation: har man dyrt och heligt lovat att älska någon i nöd såväl som lust så gör man också det, såvida det inte är fråga om specialfall såsom otrohet eller själslig/kroppslig grymhet.

Vänlighet

Att vara vänlig och normalt trevlig mot alla hörde till förr, i synnerhet gentemot äldre människor. I dag är det i många fall norm att vara ”fräck” och ”uppkäftig” och ifrågasätta allting. Detta är förödande för umgängestonen och skapar en olustig atmosfär. En självklarhet är att vara vänlig och förekommande mot personer som gästar ens hem – snorkighet och arrogans i detta sammanhang är eller borde vara en dödssynd, liksom när jag själv gästar andras hem. Man skall inte låta saker som egna besvikelser eller ohälsa gå ut över sina medmänniskor.

Ärlighet

För att förtroende människor emellan skall kunna upprätthållas måste ärlighet tillämpas i alla lägen. Däri ingår, förutom det uppenbara att man inte skall ljuga, att inte glida undan, inte hushålla med sanningen i onödan eller sluta sig som en mussla. Sådant leder lätt till ilska och/eller frustration. Gäller särskilt i intima förhållanden men även i mänskligt umgänge i stort. Så kallade vita lögner kan vara tillåtna i undantagsfall.

Ödmjukhet

Att vara ödmjuk innebar att man inte i alla lägen skall slå på stora trumman för sin egen person. Det innebär inte att man inte skall veta om sina rättigheter eller ha en sund självkänsla, vilket givetvis är av godo. Ödmjukhet innebär också vetskapen om att man inte alltid har rätt om allting. Ingen är ofelbar. I dag har ödmjukhet snarast ersatts av villfarelsen att ”kaxighet” är bra i alla lägen.

Se där några av de dygder och ideal jag bedömer som särskilt viktiga när det gäller det mellanmänskliga umgänget. Jag erkänner gärna att jag förbrutit mig mot flertalet av dessa förhållningsregler vid åtskilliga tillfällen, men det hindrar inte att jag tycker att de är nödvändiga för att samhället skall fungera. Att ett ideal kan tyckas ouppnåeligt innebär inte, att man inte bör sträva i riktning mot det. Siktar man mot trädtopparna når man kanske i alla fall skogsbrynet!