Posted tagged ‘Shakespeare’

Sabuni – ännu en i raden av menlösa liberala ledare?

4 juli, 2019

Skall nya partiledaren Nyamko Sabuni kunna få fjong på L-symbolen och göra så att partiet återigen hamnar ovanför riksdagsspärren?

Många av oss sverigedemokrater är obotliga optimister: vi vill så gärna att ledare också för andra partier skall låta sig vägledas av sunt förnuft och i alla fall en smula realism i synen på livet och samhället. Det är därför vi blir glada när partiledare som Ebba Busch Thor (KD) och Nyamko Sabuni (L) säger bra saker. Tyvärr brukar glädjen i regel inte vara särskilt länge.

Exempelvis applåderade vi när Busch Thor menade att vi behöver en stramare invandringspolitik. Bara för att några dagar senare i en omröstning i riksdagen ställa sig bakom ett regeringsförslag om riktlinjer för en mer generös anhöriginvandring. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Nåväl, Ebba morskade sedan upp sig så pass att hon lunchade tillsammans med vår partiledare Jimmie Åkesson och diskuterade samverkan i vissa sakfrågor. https://www.dagen.se/nyheter/busch-thor-kritiseras-efter-lunch-med-akesson-1.1548831

När Liberalerna skulle välja en efterträdare till avgående partiledaren Jan Björklund höll många av oss SDare tummarna för Nyamko Sabuni, som visade prov på åtskilligt sunt förnuft under sin tid som statsråd i Reinfeldts regeringar. Så pass att hon tvingades bort som minister och övergick till det privata näringslivet. (I och för sig höll några av mina partikamrater på Erik Ullenhag med motiveringen, att denne ganska säkert skulle få Liberalerna att ramla ur riksdagen).

Det tog dock inte speciellt lång tid innan i alla fall denna bloggare drabbades av den från Shakespeares skådespel ”Hamlet” kända eftertankens kranka blekhet vad beträffar Nyamko Sabuni. Eller vad sägs om detta citat från en intervju: ”De enda som vi ser just nu som är nära oss är Centerpartiet. Jag skulle önska att vi fick en liberal kraft i mitten och att vi två kan bilda regering.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nyamko-sabuni-vill-styra-tillsammans-med-centern

En minoritetsregering bestående av Centern och Liberalerna. Det skulle innebära ett återupplivande av regeringen Fälldin III, en minoritetskoalition mellan Thorbjörn Fälldins Centern och Ola Ullstens Folkpartiet som ägde bestånd 1981-82. Om Sabuni tycker detta vore en framkomlig väg att gå för Sverige kan jag bara skaka på huvudet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_III

Vill Sabuni återuppliva regeringen Fälldin III? På bilden partiledarna Thorbjörn Fälldin (C) och Ola Ullsten (FP).

Nyamko Sabuni tänker sig tydligen ett återupplivande av den borgerliga alliansen, en konstellation som med Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L med alla realistiska mått mätt måste anses vara stendöd. Så här har den nya L-ledaren uttryckt förutsättningarna för en återuppstånden allians: ”Om Alliansen ska återuppstå måste Kristdemokraterna och Moderaterna röra sig mot mitten igen. Vi kommer inte att förhandla med SD.”

Sammanfattningsvis måste således KD i Sabunis perspektiv välja mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Det finns naturligtvis ytterligare ett alternativ – att L rör sig åt höger och därmed återupprättar det liberala partiets rykte som ett icke-socialistiskt parti efter den nesliga Jök-överenskommelsen. Tyvärr finns dock inte den möjligheten på Nyamko Sabunis agenda.

Sabunis Almedals-debut kom som en bekräftelse på att hon i princip kör på i samma hjulspår som Björklund och Ullenhag. Hennes påtagligt nervösa tal var, med ett par undantag, en samling politiskt korrekta klyschor staplade på varandra. Litet Greta-varning blev det när Sabuni orerade om klimatet och pläderade för något slags elvägar för lastbilar.

I övrigt lovade Sabuni att möjliggöra att ”framtidsångest kan bytas mot framtidstro” (vem vill inte se en sådan utveckling?); att verka mot hederskultur och våld mot barn samt förbättra integrationen (knappast någon är emot detta); att ta itu med våldsbejakande extremism både från så kallade främlingsfientliga och islamister (det hade blivit ännu trovärdigare om hon också nämnt våldsvänstern).

Sabuni kunde vidare inte avhålla sig från att ge en indirekt känga till Sverigedemokraterna med orden: ”Låt inte främlingsfientliga krafter kidnappa vår gemenskap, vår flagga eller begreppet Sverige-vän.” Man frågar sig då osökt: vilken gemenskap? Sverige har genom sjuklöverpartiernas politik blivit ett alltmer segregerat samhälle med ökande klyftor och allt mindre gemenskap. https://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabuni-talar-i-almedalen/

Litet Greta-varning var det när den nya L-ledaren berörde klimat och miljö.

Något jag emellertid gärna vill ge Nyamko Sabuni en eloge för är hennes avvisande av identitetspolitiken – som svart partiledare ser hon sig alltså inte som en representant för afrosvenskarma, vilket hedrar henne.

”Jag inbillar mig inte ett ögonblick att min uppgift blir lätt”, underströk slutligen Sabuni i Almedals-talet. Hon sade sig därför inte kunna lova att bli en väljarmagnet av Marit Paulsens klass. Jag kan bara ge henne rätt i detta. Det är troligt att många, och då inte bara SDare, redan är besvikna över att Nyamko Sabuni tycks vara ännu en i raden av ganska menlösa liberala ledare som inte riktigt vågar ta språnget ut i verkligheten som den faktiskt är.

Vackra vita män (III): Jeremy Brett

9 januari, 2015

untitled Jeremy Brett (1933-95) som Sherlock Holmes.

I den tredje delen av min bloggserie ”Vackra vita män” har turen kommit till Jeremy Brett, mest känd för sin lysande tolkning av den fiktive mästerdetektiven Sherlock Holmes och dennes karaktär i fyra TV-serier under 1980- och 1990-talen. De visas fortfarande i svensk television.

Jeremy Brett (1933-95) föddes den 3 november 1933 i Berkswell, Warwickshire i England som Peter Jeremy William Huggins. Han hade tre äldre bröder varav en blev präst. Efternamnet Brett tog han sig då fadern, som var arméofficer, krävde detta för att inte yngste sonens karriärval skulle fläcka familjeäran. Namnet hämtades från firmamärket på Jeremys första kostym, Brett & Co.

Jeremy genomgick utbildning vid Eton College men har betecknat skolgången som ”en akademisk katastrof”, mycket beroende på medfödd dyslexi. Därefter sökte han till och kom in på Central School of Speech and Drama i London. Han fick dock kämpa med ett talfel som gjorde det svårt för honom att uttala bokstaven ”r”. Karriären tog snabbt fart för den bildsköne unge mannen, som filmdebuterade redan 1954 i ”Svengali”.

1956 medverkade Brett i ”Krig och fred” med den brittisk-nederländska aktrisen Audrey Hepburn (1929-93) i huvudrollen, och 1964 fick han en stor framgång i rollen som Freddie Eynsford-Hill i Warner Brothers-produktionen ”My Fair Lady” med Rex Harrison som Higgins och Audrey Hepburn som Eliza. Filmen tilldelades inte färre än åtta Oscar vid Oscars-galan 1965.

MyFairLady28_zps803997c6 Jeremy Brett, Audrey Hepburn och Rex Harrison i ”My Fair Lady”.

I likhet med många brittiska skådespelare framträdde Jeremy Brett i såväl film- och TV-produktioner som i klassisk scenteater, icke minst Shakespeare. Bretts scendebut inträffade på Library Theatre i Manchester 1954 under det att London-debuten skedde i Shakespeare-stycket ”Troilus och Cressida” med Old Vic Company 1956. Under karriärens tidigare skede blev det även ett gästspel på Broadway i New York.

1959 inträffade en tragisk händelse av uppskakande karaktär för den ännu ej 30-årige Jeremy Brett. Denne kreerade rollen som prins Hamlet i Shakespeares skådespel ”Hamlet”, då hans mor omkom i en bilolycka i Wales. Brett har förklarat i en intervju: ”Min mor hade dödats på ett brutalt sätt i en bilolycka 1959, jag var mycket arg över detta därför att min son var bara tre månader gammal när hon dödades.”

Jeremy Brett var vid denna tid gift med den kända karaktärsskådespelerskan Anna Massey (1937-2011), som belönades med den fina Brittiska Imperieorden (CBE) och titeln Commander of the Order of the British Empire. Anna och Jeremy fick tillsammans sonen David Huggins, född 1959, som skulle bli skämttecknare, illustratör och författare. Enligt Anna sprack äktenskapet därför att Jeremy, som var bisexuell, träffat en man.

imagesDavid Huggins, född 1959, son till Anna Massey och Jeremy Brett.

Den bestående prestationen i Jeremy Bretts yrkeskarriär är och förblir rollen som Arthur Conan Doyles (1859-1930) excentriske privatdetektiv Sherlock Holmes. Själv fick jag upp ögonen för denna egendomlighet i världslitteraturen då jag i mitten av 1980-talet, parallellt med att TV-produktionerna med Brett började televiseras, köpte en diger lunta med titeln Sherlock Holmes. The Complete Illustrated Short Stories by Sir Arthur Conan Doyle. Den nästan 1000-sidiga volymen innehåller alla 56 korta berättelser om Holmes och doktor Watsons öden och äventyr med originalillustrationerna från tidskriften The Strand.

Sherlock Holmes syn på det detektiva brottsbekämpningsarbetet framgår av följande citat från en understreckare av den brittiske författaren Anthony Burgess i Svenska Dagbladet den 18 januari 1987:

…medan det hos Holmes finns en kyla som utesluter värderingar och överdriver logikens betydelse. I ”De fyras tecken” säger han till Watson: ”Detektivarbetet är, eller borde vara, en exakt vetenskap och bör behandlas på samma kyligt lidelsefria sätt. Du har försökt ge det en nyans av romantik, vilket får ungefär samma verkan som om man placerade in en kärlekshistoria eller en enlevering i Euklides femte sats.” Kan vi älska en sådan person? Frågan borde föregås av en annan: kan en sådan person existera? Svaret är nej, och det gäller också Hamlet, Falstaff och kung Lear.

Jeremy_Brett_as_Sherlock_Holmes Den violinspelande mästerdetektiven i Jeremy Bretts skepnad.

Mot denna bakgrund är det föga sensationellt att Jeremy Brett tvingades till stora uppoffringar för att få sin Holmes att bli så bra som möjligt. Målsättningen med TV-bolaget Granadas Sherlock Holmes-filmer var att göra handlingen in i minsta detalj autentisk och tidstypisk, och Brett ägnade kopiöst med möda på studier för att skapa den bäste Sherlock världen någonsin sett.

Jeremy Brett medverkade i 41 avsnitt av TV-serierna om Sherlock Holmes enligt följande:

1984-85: The Adventures of Sherlock Holmes.
1986: The Return of  Sherlock Holmes.
1990: The Casebook of Sherlock Holmes.
1994: The Memories of Sherlock Holmes.

Brett var ingen främling inför Conan Doyles slitstarka skapelse, då han i en scenproduktion i Los Angeles 1980 spelat doktor Watson mot Charlton Hestons Holmes. Därmed är Brett en av fåtaliga aktörer som gestaltat både Sherlock Holmes och dennes assistent, den före detta brittiske arméläkaren John Watson, vars vanlighet ytterligare förstärker Holmes flamboyans.

Under arbetets gång lade Brett till detaljer som detektivens udda, nervösa handrörelser och korta, högljudda skratt och snabba, grimalsliknande leende, egenheter hos Bretts Holmes-gestalt vi devota fans lärt oss uppskatta och älska. Jeremy Brett har i intervjuer berättat hur han gick till väga för att framskapa sin tolkning av Holmes personlighet (jag låter den engelska originaltexten stå kvar):

”Watson describes You Know Who as a mind without a heart, which is hard to play. Hard to become. So what I have done is invent an inner life…Holmes has become the dark side of the moon for me. He is moody and solitary and undeneath I am really sociable and gregaroius. It has all got too dangerous.”

untitled Brett och Hardwicke som Holmes och Watson.

Här följer ett drygt åtta minuters avsnitt av en intervju med Jeremy Brett vilket inleds med att denne berättar om en scenversion av ”The Secrets of Sherlock Holmes” som Brett framförde i slutet av 1980-talet tillsammans med Edward Hardwicke, som var den andre i ordningen av Holmes medhjälpare Watson; den förste var David Burke:

https://www.youtube.com/watch?v=h4SSyopdTd8

Ansträngningarna med Holmes-rollen och det faktum att hans älskade andra hustru, den amerikanska aktrisen och producenten Joan Wilson, dog i cancer 1985 ledde till att Brett mitt under inspelningarna av TV-serierna drabbades av allvarliga psykiska problem. Han insjuknade i manisk depression, så kallad bipolaritet, och vistades i perioder på sjukhus.

Han medicinerade med litiumtabletter, vilket gjorde att han ökade i vikt och blev långsammare i rörelserna vilket också  tydligt framgår i TV-produktionen. En av biverkningarna av medicinen var att Bretts hjärta ökade till det dubbla i storlek. Han rökte dessutom 60 cigarretter per dag, vilket näppeligen förbättrade hälsotillståndet.

Brett berättade öppet om sina hälsoproblem och uppmanade andra i liknande situation att söka medicinsk hjälp. Jeremy Brett avled slutligen den 12 september 1995 i en hjärtattack i sitt hem i Clapham i London.

images9USHJ7SB Basil Rathbone: 1940-talets store Sherlock Holmes-tolkare.

För denna bloggare blev Jeremy Bretts gestaltning av Sherlock Holmes, som jag tidigare inte intresserat mig nämnvärt för, något av en uppenbarelse. Han gav liv och nerv åt en figur som på 1940-talet blivit känd på vita duken genom den Sydafrika-födde brittiske aktören Basil Rathbone (1892-1967). Jag kom att beundra såväl Bretts lysande skådespelarkonst som hans sofistikerade manliga skönhet.

Här en länk till ytterligare en intervju, denna gång med Brett och Watson-gestaltaren Edward Hardwicke:

https://www.youtube.com/watch?v=eBI_5Rzf1aI

2014 korades Jeremy Brett slutligen i en omröstning till alla tiders främste Sherlock Holmes-uttolkare. Något annat hade som jag ser det varit otänkbart,

 

 

 

100 år sedan Richard Nixon föddes: en av de stora presidenterna

25 oktober, 2013

new-book-alleges-richard-nixon-had-an-affair-with-a-florida-businessmanUSAs 37e president Richard M. Nixon (1913-94).

I år är det  100 år sedan Richard Nixon – den ende amerikanske president som avgått frivilligt från sin post – föddes. Jag skall försöka reda ut varför han blev så hatad men också älskad och även belysa de betydelsefulla insatser han svarade för, innan han 1968 valdes till president efter en jämn uppgörelse med demokraternas kandidat Hubert Humphfrey. Nixons största bedrift som president var sannolikt hans Kina-politik, vars följder är med oss än i dag.

Richard Milhous Nixon föddes i Yorba Linda, Orange County i Kalifornien den 9 januari 1913. Han kom från enkla förhållanden. Föräldrarna var Frank Nixon och Hannah Milhous, den senare med tysk bakgrund. Fadern var först metodist men blev omsider, liksom hustrun, kväkare. Den unge Richard fick en sträng uppfostran och förbjöds svära, dansa och dricka alkohol. Av bröderna avled Arthur och Harold i TBC i unga år medan Donald levde mellan 1914 och 1987. Yngsta brodern Edward, född 1930, lever fortfarande.

Unge Richard visade sig vara en duktig skolelev som gillade latin och Shakespeare. Eftersom familjens ekonomiska omständigheter inte tillät akademiska studier vid någon av de mer prestigefyllda läroanstalterna, enrollerade sig Nixon först vid Whittier College i Kalifornien. Nixon valdes här till ordförande i elevrådet. Därefter började han studera juridik vid Duke University i Durham, North Carolina 1934. Båda dessa institutioner präglades av de ideal som förfäktades av metodister/kväkare.

Nixon försökte sedan få en anställning vid några av de mer kända advokatbyråerna i New York men misslyckades med detta, varför han återvände till Duke för att ta sin advokatexamen. När det var klart flyttade han tillbaka till Whittier, där han blev delägare i en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. 1940 gifte han sig med high school-lärarinnan Pat Ryan. Tillsammans fick de döttrarna Tricia, född 1946, och Julie, född 1948. Den senare kom att gifta sig med en sonson till förre presidenten Dwight D. Eisenhower, vars vicepresident Nixon var i två perioder.

Novelist-Ann-Beattie-imagines-Mrs-Nixon-BEJJ6JD-x-largeFamiljen Nixon: Julie, Tricia, Richard och Pat.

Under Andra världskriget var Nixon inkallad i flottan. Han ansågs vara ha goda ledaregenskaper och avancerade till örlogskapten. Han skall också ha gjort sig ett namn som den amerikanska Stilla havs-flottans främste pokerspelare. Efter kriget gav sig Richard Nixon politiken i våld och anslöt sig till Grand Old Party (GOP), det vill säga republikanerna. 1946 invaldes han vid 33 års ålder i den amerikanska kongressens representanthus.

Nixon invaldes i representanthuset samtidigt som den blivande presidenten John F. Kennedy. Deras respektive tjänsterum låg intill varandra, och de blev goda vänner trots olika partier och sina helt olika typer av bakgrund. 1950 invaldes Nixon i senaten efter en antikommunistisk valkampanj som gav honom smeknamnet ”Tricky Dick”. Nixon gillade inte att framträda offentligt men gjorde likväl bra ifrån sig som kampanjtalare.

Antikommunismen låg i tiden i USA. Flera uppseendeväckande sovjetiska spionhärvor hade avslöjats, och Nixon deltog mycket aktivt i arbetet att avslöja kommunistiska landsförrädare. Han grundlade genom denna verksamhet  ett rykte som stenhård antikommunist, vilket gjorde honom hyllad och uppskattad i vissa kretsar. I andra, mer vänsterinriktade kretsar gjorde samma verksamhet att han betraktades med avsky som en fiende till så kallade progressiva värden.

imageAlger Hiss dömdes till fem ås fängelse för mened.

Jan Olof ”Jolo” Olsson har i bokverket 20e århundradet (Del 6 1951-1960) sammanfattat Richard Nixons ställning vid denna tid på följande sätt:

Nixon var för stora skaror nästan nationalhjälte. Av andra var han hjärtligt avskydd. Hans politiska karriär grundade sig på hans insats 1948 då han som medlem av representanthuset i Washington satt med i den kommitté som undersökte oamerikansk verksamhet. Det var Nixon som mot de övriga medlemmarna i kommittén, mot allmänna opinionen och trots kritik och hån i pressen var övertygad om att Alger Hiss, en av de framträdande i Franklin Roosevelts administration, trots sina nekanden var skyldig till vad han anklagats för, nämligen att ha lämnat ut uppgifter till en kommunistisk agent. Det visade sig att Nixon hade rätt, och från det ögonblicket blev han dessvärre de ultrapatriotiska amerikanernas idol och för de liberala den mest avskydda figuren i politiken näst senator McCarthy.

Just det. Nixon fick rätt den gången, liksom så många andra gånger. Det har det vänstervridna/politiskt korrekta etablissemanget i USA och västvärlden aldrig kunnat förlåta honom.  Nixon trodde, mer än de flesta andra, på den avhoppade kommunisten och redaktören i tidskriften Time, Whittaker Chambers, när denne hävdade att den respekterade diplomaten Alger Hiss – som vid denna tid var ordförande i den ansedda Carnegiestiftelsen – inte bara var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, utan också hade lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen.

Det var den 21 januari 1950 som en jury i New York fann Alger Hiss skyldig till mened och dömde honom till fem års fängelse. Han kunde formellt inte dömas för spioneri, eftersom de brott han begått var preskriberade, men i realiteten var det som sovjetspion och landsförrädare han dömdes och tvingades schavottera inför en hel värld. De avgörande bevisen mot Hiss var mikrofilmer innehållande avfotograferade dokument som Chambers hade gömt i en ihålig pumpa på sin bondgård i Maryland. Historien med pumpan har sedan använts för att förlöjliga Nixon och hans medarbetare, precis som om bevisen skulle vara mindre trovärdiga om de gömts i en pumpa.

Alger Hiss förnekade under resten av sitt långa liv sin skuld och har därvid alltid haft en trogen anhängarskara bland de politiskt korrekta i västvärlden. Under rättegången kom dock Hiss att inveckla sig i det mer långsökta försöket att dölja sanningen efter det andra. Först gjorde han gällande att han aldrig i hela sitt liv sett Whittaker Chambers. När det emellertid blev klart att den senare hade detaljerade kunskaper om makarna Hiss privatliv, möblemanget i deras bostad och om Algers fritidsintressen, övergick han till att påstå att han känt Chambers flyktigt men då under ett annat namn.

Under båda rättegångarna mot Alger hiss gick Nixon hårt åt den kommunistiske sovjetspionen, vilken lika envetet och med ett överlägset flin på läpparna bedyrade sin oskuld och samtidigt anklagade Chambers för att vara än sinnessjuk, än försmådd homosexuell beundrare av Hiss. Till slut blev det Nixon – och rättvisan – som segrade. Chambers kontrasterar i sin berömda memoarbok Witness (1952) de styrkor som ”vann Hiss-fallet åt nationen” mot ”de glittrande Hiss-styrkorna”. Skillnaden dem emellan var, menade Chambers, ungefär densamma som ”mellan det glittrande franska ridderskapet och de något skamfilade engelska bågskyttarna, som segrade vid Agincourt”.

Richard Nixons insats i Hiss-fallet kan knappast överskattas. Om inte Alger hiss hade fällts och vidden av det sovjetiska spionaget i USA inom framförallt Roosevelt-administrationen blottlagts, hade cancern troligen inte kunnat kontrolleras och kanske fått en dödlig utgång för USA som fri och demokratisk nation.

eisenhower-and-nixonEisenhower och Nixon: president och vicepresident.

Richard Milhous Nixon var under hela sin offentliga verksamhet förföljd av skandaler och kontroverser. Efter Hiss-affären kom, sedan Nixon nominerats till Eisenhowers vicepresident, den så kallade Checkers-affären. Nixon anklagades här för att ha tagit emot motsvarande 90 000 kronor i mutor av en affärsman. Den enda gåvan han tagit emot, försäkrade Nixon dock i ett emotionellt TV-tal till nationen, var hunden Checkers som hans små döttrar tyckte så mycket om.

I talet berörde Nixon också sin fattiga barndom i ett enkelt kväkarhem. Genom talet fick Nixon opinionen på sin sida och tvingade Eisenhower, som hade en ganska sval inställning till sin vicepresident, att uppskattande tillstå: ”Dick, you are my boy.” Inför presidentvalet 1956 försökte presidenten förmå Nixon att avsäga sig vicepresidentskapet för att i stället ingå i regeringskabinettet. Nixon, som anses vara en av de mest inflytelserika vicepresidenterna i USAs historia, vägrade dock gå med på detta.

När Eisenhowers två presidentperioder var över – han hade i båda valen besegrat den demokratiske kandidaten Adlai Stevenson – var Richard M. Nixon den logiske republikanske kandidaten. Uppgörelsen mellan honom och demokraternas John F. Kennedy i november 1960 blev ett av historiens jämnaste amerikanska presidentval. I den TV-sända valdebatten framstod Nixon på grund av sin mörka skäggbotten för en majoritet av allmänheten som mer osympatisk än den insmickrande Kennedy med sin pojkaktiga frisyr och sitt tandrika leende.

untitledNixon och Kennedy i TV-debatten. Kennedy vann på grund av Nixons skäggstubb.

Kennedy vann med en marginal omfattande endast 120 000 röster. Räknat i elektorsröster var dock skillnaden till Kennedys fördel så pass stor som 303 mot 219. 1962 ställde sedan ”Tricky Dick” upp i Kaliforniens guvernörsval och förlorade med stort eftertryck. Hans politiska karriär tycktes vara över, och i ett bittert uttalande inför den samlade presskåren vidhöll Nixon: ”You won´t have Nixon to kick around any more.” Richard Nixon var emellertid tillbaka redan 1964, då han gjorde ett misslyckat försök att bli nominerad som republikanernas presidentkandidat. I stället valde han att arbeta för Grand Old Partys uttalat konservative kandidat Barry Goldwater, som förlorade jordskredmässigt till Lyndon B. Johnson.

Nixons tid skulle komma i november 1968, då han besegrade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey i ett jämnt val men där fördelningen av elektorsrösterna blev klara 301 mot 191. Nixon hade luttrats genom en rad kriser och stod nu redo att ta på sig rollen som världens mäktigaste ledare. Under de första fyra åren som USAs 37e president var han inte frånvarande från jobbet en enda dag på grund av sjukdom. Som vicepresident valde han den tämligen okände guvernören i Maryland, Spiro Agnew.

richard-nixon-agnewNixon och Agnew.

Nixon och Agnew omvaldes med synnerligen betryggande marginal i presidentvalet 1972, då det demokratiska partiet ställde upp med den vänsterradikale Vietnam-krigsmotståndaren George McGovern. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där högerliberalen Björn Ahlander var chefredaktör,  skrev i en ledarkommentar den 9 november 1972:

”I ett vidare perspektiv utgör Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitik ett hopp för världen. Deras mål är att dra in Sovjetunionen, Kina, Japan, Västeuropa och andra länder i ett globalt balanssystem som är ägnat att förebygga stora krig och som möjligen kan leda till en ny världsordning. Ingenting liknande detta har på allvar försökts sedan den berömda Wien-kongressen efter de förödande Napoleon-krigen.”

Nixon var i själ och hjärta, vilket framgått ovan, en övertygad antikommunist och ”kall krigare”, men han blev aldrig riktigt den konservativa amerikanska opinionens gunstling, även om de konservativa naturligtvis uppskattade hans insatser i kommunistbekämpningens tjänst i slutet av 1940- och början av 1950-talen.

Han var snarast en moderat konservativ pragmatiker, och hans och Kissingers avspänningspolitik uppfattades av många, sannolikt med en viss rätt, som alltför tillmötesgående gentemot Sovjet. Liksom många andra västliga bedömare överskattade Nixon och Kissinger den sovjetiska militära styrkan och sovjetsamhällets stablitet. Först Ronald Reagan ett decennium senare insåg att Sovjetunionen – som Reagan benämnde ”ondskans imperium” – kunde och skulle besegras av den fria världen med Förenta staterna som ledarnation.

100729_nixon_ap_218Nixon omgiven av amerikanska soldater  under ett besök i Sydvietnam.

Reagan behövde dock inte besväras av Vietnamkriget, som var en kvarnsten om halsen för både Nixon och hans företrädare Johnson. Nixon lovade redan då han tillträdde 1968 att avsluta konflikten i Indokina med hedern i behåll, och i januari 1973 såg detta ut att ha lyckats med Parisavtalet som renderade Henry Kissinger och den nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho Nobels fredpris.

Drygt två år senare hade dock kommunisterna segrat i Sydvietnam, Laos och Kambodja sedan USA gradvis dragit tillbaka alla sina stridskrafter. Nixon-administrationens mantra ”fred med ära” kunde aldrig dölja det faktum, att Förenta staterna för första gången i historien hade förlorat ett krig. Vilka orsakerna till utgången av Vietnamkriget än var, så var inte president Nixons omedvetenhet om kommunismens natur en av dem.

kissingerDoktor Henry Kissinger: Nixons nationelle säkerhetsrådgivare samt utrikesminister.

Få förstod mer än Nixon kommunismens verkliga karaktär. Nixon torde med bitter klarhet ha insett att kriget inte kunde vinnas, men han försökte genom att beordra omfattande bombningar av Hanoi och Haiphong julen 1972 tvinga kommunisterna till förhandlingsbordet och få till stånd så förmånliga fredsvillkor som möjligt.

Det är tveksamt om Nixon någon gång på allvar trodde, att den korrupta regeringen i Saigon i längden kunde försvara sig mot anstormningen norrifrån.  Nordvietnam var tungt beväpnat med vapen från Kina och Sovjet samt hade till sin hjälp en femtekolonn i Sydvietnam, som i större delen av västvärlden kallades Viet Cong (vietnamesiska kommunister) men i Sverige benämndes FNL.

NixonVisitsChinaPresident Nixon överlägger med Röda Kinas premiärminister Chou En-lai.

Richard Nixons största utrikespolitiska bedrift kom med den Kina-politik som utformades av honom och den nationelle säkerhetsrådgivaren, senare utrikesministern Henry Kissinger. Genom sin resa till Peking 1972 förhindrade Nixon av allt att döma Kina att återförenas med Sovjetunionen och därmed skapa ett nära nog oövervinneligt världskommunistiskt block. Detta kunde ske genom att Nixon och Kissinger för de kommunistkinesiska  ledarna inklusive den redan senile ordförande Mao  Tse-tung kunde presentera amerikanska satellitfoton som visade offensiva sovjetiska militäranläggningar nära den kinesiska gränsen.
  
Att USAs närmande till det Röda Kina i sinom tid skulle gå ut över den traditionella partnern Republiken Kina på Taiwan (det var Carter-regeringen som erkände Peking på Taipeis bekostnad 1979) var beklagligt men kanske oundvikligt. I detta globala perspektiv framstår Watergate, som slutligen blev Nixons fall, som en struntsak.

Richard Milhous Nixon var en komplex personlighet. Han beskrev sig själv vid något tillfälle som ”en inåtvänd person i ett utåtriktat yrke”, en man som för sin personliga del och å sin familjs vägnar förmodligen skulle ha varit lyckligare om han på heltid fått ägna sig åt advokatyrket. Men viljan att göra en bestående samhällsinsats och att kämpa för de ideal han höll högt vägde tyngre, och trots sin naturliga tillbakadragenhet var han effektiv när han var ute på valturnéer. Att han var en god talare bevisade han genom sitt installationstal i Washington, D. C. i januari 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=zjFZlFXnrNs

imagesCANND5O5

Efter sin avgång 1974 – han hade dessförinnan och till sina många fienders stora förtret av sin efterträdare Gerald Ford benådats för eventuella brott begångna i samband med Watergate-affären – blev Nixon en respekterad ”äldre statsman” och ansedd utrikespolitisk analytiker och utlandsgäst. Han författade en rad framsynta böcker av vilka The Real War (1980) kommit ut i svensk översättning på Contra förlag under titeln ”Det verkliga kriget”. För mig kommer Nixon alltid att framstå som en av de stora presidenterna.

Det finns bara ett deckarunder: det brittiska

22 juni, 2013

imagesCaroline Catz som DI Morton och Stephen Tompkinson som DCI Banks.

http://www.svtplay.se/klipp/1297134/trailer

Ovan en länk till en SVT-trailer om den andra säsongen av den brittiska deckarserien ”Kommissarie Banks” (DCI Banks). Jag har sett några avsnitt av den första säsongen men blev så imponerad av inledningen till den nya omgången, att jag kände att jag måste delge mina läsare några synpunkter.

Inte för att jag blev särdeles överraskad. Brittiska deckare brukar vara förstklassiga och fullkomligt svämmar över av goda skådespelarinsatser. Så ock ”Kommissarie Banks”, vars titelroll gestaltas av den gedigne skådisen Stephen Tompkinson, född 1965. Serien bygger på Peter Robinsons romaner, översatta till 19 språk, med Detective Chief Inspector Alan Banks som bärande karaktär.

Det är inte så mycket handlingen i den brittiska detektivhistorien som imponerar. Jag föreställer mig att exempelvis amerikanska, danska och svenska manus kan vara nog så intrikata eller för den delen stundom skäligen enkla. Det är skådespelarnas prestationer och förmodligen även regin allt hänger på. I de brittiska serierna är de ledande rollerna likaväl som birollerna besatta av förnämliga aktörer.

3972Nathaniel Parker som Inspector Tommy Lynley och Sharon Small som hans medhjälpare Barbara Havers.

Som Tompkinson, som kommissariens nya medarbetare Caroline Catz i rollen som DI Helen Morton, som Andrea Lowe, vilken kreerar Banks förra sidekick DS Annie Cabbott och som inleder den nya omgångens första avsnitt med att gå på föräldraledighet.

Författaren Peter Robinson har förklarat att han beundrar Tompkinsons tolkning av kommissarie Banks, även om aktören gör Banks till en mer känslig, inkännande och passionerad person/polisman än bokkaraktären. Han känner varmt för sitt jobb och för sin familj. Banks är ingen kultursnobb som kommissarie Morse, eller en hög adelsman som kommissarie Lynley spelad av Nathaniel Parker, utan en genuint vanlig person, litet som den amerikanske kommissarie Colombo i Peter Falks tappning men stiligare.

Jag har uppskattat en god deckare ända sedan barnsben, både  i bokform och på film/TV. Mina första favoritförfattare i genren var Agatha Christie och Dorothy L. Sayers, båda adlade för sin litterära produktion. Bland det första jag såg i den svart/vita ångtelevisionens barndom på 1950-talet var den amerikanska advokat- och rättegångsserien ”Perry Mason” med den pregnante Raymond Burr i titelrollen.

Jodå, även amerikanerna kan göra bra deckare; TV-serien ”Perry Mason” byggde på Erle Stanley Gardners många böcker om advokaten som aldrig förlorade ett mål.

imagesCA5Z5BZ3Raymond Burr som försvarsadvokaten Perry Mason.

Men ingenstans hittar vi en sådan genuin och ibland mysig atmosfär som i de brittiska deckarna. Om nu ond, bråd död kan upplevas som mysigt…vilket det tydligen kan, i alla fall inom fiktionens värld.  Det är därför jag menar att det bara finns ett riktigt ”deckarunder”: det brittiska. Jag har inte läst en enda av den moderna svenska deckargenerationens alster och tänker inte göra det heller. Britterna är oöverträffade både som deckarförfattare och skådespelare, så varför göra sig besväret?.

När en Rolf Lassgård, en Krister Henriksson eller en Peter Haber spelar en polisman låter det enligt min mening som om de läser innantill. Uppstyltat och onaturligt. De förmår inte göra sina karaktärer trovärdiga. Jag gissar att det ligger i skådespelarutbildningen, kanske också i regin. Eller kanske svaret helt enkelt kan uttryckas i ett namn för britternas del: Shakespeare.

Jag är även på ett personligt plan tacksam mot den brittiska deckaren. När jag genomlevde en personlig kris för några år sedan lyckades jag hålla balansen mycket på grund av att jag då under en koncentrerad tidsperiod plöjde igenom alla Agatha Christie-böcker (och i sanningens namn även några andra författare) jag hade hemma i bokhyllan. Säkert minst ett femtital.

Jag hinner inte läsa så många Christie-deckare längre – jag har förresten redan läst så gott som alla – men jag missar sällan eller aldrig ett TV-avsnitt  involverande hennes problemlösarhjältar Hercule Poirot eller Miss Marple. Detta oavsett hur många gånger jag redan sett dem.

bild 1 acDen oöverträffade deckardrottningen, Dame Agatha Christie.

Så hatten av för det brittiska deckarundret, det enda i sitt slag under solen!