Kan islam reformeras – och i så fall hur?

 

 Mohamed Omar uppmanar muslimer att göra upp med islams grundtexter.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/aer-bara-toppen-av-ett-isberg-13628

Länken ovan går till en debattartikel i Dagens Samhälle av skribenten och poeten Mohamed Omar, född i Uppsala 1976. Efter en brokig bana som poetiskt underbarn, kämpande islamist och kommunistsympatisör tycks Omar åter ha drabbats av förmågan att ställa de rätta frågorna. Det tackar vi för.

I artikeln menar Omar att Islamiska staten (IS) bara är ”toppen på ett isberg”:

Den är bara det mest extrema uttrycket för värderingar som har långt större spridning bland muslimer. Islamiska staten pryglar, stympar, halshugger. Allt detta har stöd i islams grundtexter, vilka anses autentiska och normala. I till exempel Saudiarabien pryglar, stympar och halshugger man också. Men Saudiarabiens kung är mer pragamatisk än Islamiska statens kalif.

Mot denna bakgrund är det Mohamed Omars uppfattning att det inte räcker med att fördöma Islamiska staten, utan ”man måste gå till källorna, islams grundtexter varifrån de har hämtat sin ideologi, och göra upp med dem.” I bjärt kontrast till de västerlänningar som aningslöst påstår att ”IS har inget med islam att göra” fastslår Omar, själv med muslimsk bakgrund, att IS ”är en helt igenom religiös rörelse”: ”De gör ingenting som de inte med absolut säkerhet kan förankra i de religiösa texterna.”

Enligt Omar måste nu islam som religion gå djupare och ”angripa själva sjukdomen”, ej endast symptomen, det vill säga IS: ”Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu?…Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla?”

 Stenande till döds enligt Koranens bud.

Mohamed Omar inser att det, till följd av radikal islams nuvarande dominans, kan vara farligt för eftertänksamma muslimer att ta upp sådana frågor. Likväl, menar han, måste det göras ”om den muslimska världen ska kunna följa med resten av världen in i den moderna tidsåldern.” Man kan inte, påpekar Omar, stena folk anno 2015: ”Det går helt enkelt inte. Men texten finns där. Och profeten Muhammed ska efterföljas i alla tider och på alla platser.”

Det räcker inte med att den muslimska världen upphör med slaveri, stening, prygling, halshuggning och förföljelse av icke-muslimer. Det gäller att, utifrån de normgivande texterna i Koranen och haditherna, klargöra varför nämnda metoder måste överges, anser Mohamed Omar:

Texterna måste förstås på ett nytt sätt. För att förändringen ska få en varaktig effekt bör man kunna förklara hur man tänkt när man lämnade dessa bruk. På ett konsekvent och seriöst sätt – ett som reformerar själva läran.

Mohamed Omar avslutar med att uppmana muslimska ledare i Sverige att inte bara fördöma när Islamiska staten ägnar sig åt stenande till döds, pryglande och slaveri utan fördöma dessa barbariska bruk i sig. Och ”inte bara fördöma IS utan fördöma själva idén om en islamisk stat…Frågorna är många, försöken att svara få. I stället får vi bara ytliga fördömanden av massakern på Charlie Hebdo-tecknarna.”

Det finns i dag omkring en och en halv miljard muslimska trosbekännare i hela världen, vilket gör islam till den näst största religionen efter kristenomen. Det går inte att tänka bort dessa eller att i längden någonstans förhindra deras religionsutövning genom förbud och/eller förtryck. Därför har personer som säger att ”Väst är inte i krig med islam” – såsom exempelvis Barack Obama och Mona Sahlin – alldeles rätt, hur fel de än må ha i andra frågor. Det går inte att föra krig mot så många människor, sedan må vi tycka vad vi vill om religionen islam.

Däremot kan och måste västvärlden med alla tillgängliga medel givetvis bekämpa militanta terrorist- och jihadiströrelser av typ Islamska staten, Boko Haram och al-Qaida, vilka står för en extrem tolkning av Koranen och andra muhammedanska grundtexter och vill förvandla hela världen till ett kalifat med normer och förhållanden som rådde på den hänsynslöse profeten/krigsherren Muhammeds tid för 1400 år sedan.

Under tiden får vi hoppas på och bedja för att tillräckligt många muslimer anammar Mohamed Omars anmaningar ovan och påbörjar ett arbete som kan leda fram till en muslimsk renässans av samma typ som övriga monoteistiska religioner genomgått.

Islam förskönas ofta i svenska och västliga medier…

Det finns all anledning betona, att den tolkning som jihadisterna och terroristerna gör av den egna religionen inte är den enda möjliga. Det är inte hugget i sten att alla muslimska kvinnor måste bära heltäckande slöja, att alkohol inte får inmundigas, att äktenskapsbrytare skall stenas eller att religiösa fiender och brottslingar skall halshuggas.

Det har exemplet Turkiet, ett muslimskt land som reformerades kraftigt av Kemal Atatürk med början på 1920-talet, visat. Man ser inte många slöjbärare i dagens Turkiet, och många muhammedanska turkar förgyller dagen med anisbrännvinet raki eller ett inhemskt glas vin. Detta sker trots att landet faktiskt har en islamistisk president.

Det finns yttermera runtom i världen muslimska ledare som inser, att det dagligen förekommande islamistiska våldet inte är någon bra reklam för islam. En av dessa är den libanesiske prästmannen Sayyed Muhammad Ali Husseini, som är ledare för det shiamuslimska the Arabic Islamic Council.  Han har vänt sig till judar och kristna över hela världen med uppmaningar till avståndstagande från våldet.

Här en länk till en artikel i The Times of Israel om Husseinis onekligen behjärtansvärda verksamhet:

http://www.timesofisrael.com/defying-shiite-mainstream-lebanese-cleric-reaches-out-to-jews/

 Sayyed Muhammad Ali Husseini: shiapräst som arbetar för interreligiös tolerans.

På sin Facebook-sida skrev Husseini för en tid sedan  – nota bene på hebreiska:

Vi uppmanar rabbiner, präster, kardinaler och muslimska präster, sunni och shia, att underbetona de verser och traditioner och religiösa texter som uppmuntrar till våld, eftersom de är farligare än kärnvapen. Uppenbarligen tillämpades dessa texter i speciella, begränsade situationer; de kan inte nödvändigtvis appliceras på vår tid, eftersom varje situation har sina egna unika omständigheter.

Detta var inte någon isolerad företeelse från Husseinis sida. Han driver i själva verket en egen kampanj för interreligiös tolerans. I januari lade han ut en video på Facebook där han på hebreiska vände sig till ”Isaks och Ismaels ättlingar, våra kusiner, profeten Abrahams barn”: ”Inte alla judar är dåliga och inte alla muslimer är terrorister. Låt oss ställa meningsskiljaktigheterna åt sidan och distansera oss själva från ondska och hat. Låt oss mötas i en positiv atmosfär, låt oss öppna oss för varandra och sprida en kultur av tolerans, detta är mitt huvudbudskap.”

Sayyed Muhammad Ali Hussein är en så kallad moderat muslim som både i ord och handling har bevisat att det är precis vad han är. Han avvisar uttalat Irans styrning av shiamuslimerna i Libanon och avskyr som så många andra libaneser det fortsatta våldsutvecklingen i sitt hemland. En länk till hans Facebook-sida här:

https://www.facebook.com/sayedelhusseini

Till dem som menar att islam inte kan reformeras – och det finns åtskilliga – vill jag säga att de har fel. Det är inte på något sätt givet att muslimska trosbekännare i all evighet i praktisk handling måste efterkomma alla uppmaningar till våld och dödande som står skrivna i exempelvis Koranen. Muhamad Omar och Sayyed Muhammad Ali Husseini visar att en annan väg är möjlig. Islam utgörs av mänskliga anhängare och människor kan alltid ändra sig.

Att kalla islam ”fredens religion” i dag är enligt min mening ett groteskt hån mot alla muslimer, kristna, judar, buddhister, yazidier, med flera grupper som mördats i Allahs namn. Däremot är jag övertygad om att den kan bli det i framtiden. Hur lång tid detta kommer att ta beror till syvende og sidst på de muslimska trosbekännarnas egen vilja och förmåga till fred i tänkande och praktisk handling.

 

 

Khomeini, den moderna islamistterrorns fader, hjälptes fram av Carter

 Ayatollah Khomeini (1902-89): den iranska revolutionens portalgestalt.

Seyyed Ruhollah Mostafavi Mousavi Khomeini hette en tämligen obskyr shiamuslimsk präst, född i början av förra seklet, som genom tillfälligheternas spel blev ej endast andlig och politisk ledare i Iran utan också den moderna islamistiska terrorismens fader. Ofta kallades han bara ”ayatollahn”. Ayatollah är en islamisk hederstitel som används inom shiasekten och som kan ha såväl religiös som världslig betydelse. 2014 är det 35 år sedan den islamistiska revolutionen skakade Iran och världen.

Det är 2014 25 år sedan Ruhollah Khomeini avled i cancer vid 88 års ålder den 3 juni 1989 och alltså 35 år sedan han och hans fanatiska anhängare störtade den provästlige shahen Reza Pahlavi från maktens tinnar. Ayatollah Khomeini var under hela 1980-talet en av världens mest omtalade politiska gestalter och kunde komma till makten genom en kombination av den iranska monarkins svaghet och västvärldens, främst den amerikanska Carter-administrationens, aningslöshet. Det är med varje skäl Khomeini brukar benämnas den moderna islamistiska terrorismens fader.   

 Shahen i ett soligt möte med Carter innan den senare dumpade honom till förmån för Khomeini och gav sveket ett internationellt politiskt ansikte.

Ruhollah Khomeini föddes 1902 i den iranska staden Khomein, där fadern Mustafa Mousavi var en ledande prästman. Denne mördades fem månader efter sonens födelse. Den blivande ayatollahns farfar var en muslimsk hindustanier som på 1800-talet invandrat till Khomein i provinsen Markazi i västra Iran från Barabanki i norra Indien. Morfadern härstammade från en persisk shiitisk prästsläkt.

Kvinnan fick starkare ställning Khomeini började undergå träning och undervisning i den islamska religionen från tidiga år. Vid sex års ålder sattes han att studera Koranen. Omsider gifte han sig och blev far till två söner och tre döttrar. Det skulle emellertid dröja många år innan han blev politiskt aktiv. När så skedde var det som protest mot vad Khomeini, utifrån sin extremt stränga tolkning av shia, uppfattade som shahens oacceptabla reformer vilka gav kvinnan en starkare ställning i det iranska samhället.

Bengt Therner skriver den 18 juni 2009 följande på Sveriges radios sajt om bakgrunden till samhällsomvälvningen i Iran under Khomeinis ledning:

Dynastin som revolutionen kastade över ända var ett envälde och kännetecknades av sin strävan mot modernisering, västernisering och sin likgiltighet för religion och demokrati. Dynastins grundare, armégeneralen Reza Pahlavi hade förkastat den traditionella religiösa lagstiftningen och ersatt den med lagar av västerländsk art, förbjudit traditionella islamiska klädedräkter, inklusive den som täckte kvinnor, och förbjudit det traditionella separerandet av kvinnor och män.

Hela artikeln här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=2913940

 Reza Shah Pahlavi (1878-1944) störtades av Sovjet och USA.

Den Reza Pahlavi Therner nämner är fadern till shahen med samma namn som störtades av Khomeini och dennes anhang. Pahlavi senior (1878-1944) tog plats på den så kallade Påfågelstronen som shah av Iran – hela den kejserliga titeln kan översättas med ”Konungarnas konung och ariernas ljus” – efter att ha störtat den tidigare shahen Ahmad Shah Qajar i en statskupp 1925.

USA och Storbritannien ingrep Den förste Reza Shah Pahlavi – han föddes som Reza Kahn – störtades av de amerikansk-sovjetiska invasionsstyrkor som intog Iran 1941 efter att ha anklagats för tysksympatier. I stället placerades hans son, Mohammad Reza Pahlavi (1919-80) på tronen. Fadern dog i landsflykt i Johannesburg i Sydafrika 1944. 1951 tillträdde den reformvänlige Mohammad Mosaddeq (1882- 1967) som premiärminister sedan han med stor majoritet valts till detta ämbete av det iranska parlamentet Majlis.

När den vänsterinriktade Mosaddeq i rask takt satte igång med att nationalisera landets av utländska företag ägda oljetillgångar började västmakterna dra öronen åt sig och fundera över vad de skulle göra med den besvärlige Mosaddeq. I samband med den så kallade Abadankrisen enades USA och Storbritannien, som även hänvisade till hotet om att Iran kunde bli kommunistiskt under den radikale Mosaddeqs ledning, om att ingripa. Mosaddeq störtade av de samverkande säkerhetstjänsterna CIA och MI6 i vad som kallades Operation Ajax 1953.   

Shahen, som valt att fly landet kort tid dessförinnan och vänta ut krisen i Italien, återvände till sin tron under det att Mosaddeq och hans utrikesminister, Hossein Fatemi, dömdes till döden. Fatemi avrättades omedelbart medan Mosaddeq fick sitt straff omvandlat till husarrest som han befann sig i till sin död 1967. Han begravdes under golvet till sin matsal.

 Mohammad Mosaddeq (1882-1967) störtades av CIA och MI6.

Brutal islamistisk teokrati Det har sagts att det iranska kejsardömet försvagades i auktoritet i och med den västerländska inblandningen 1953 – efter detta låg missnöjet och pyrde bland såväl vänsterpolitiska som religiösa regimmotståndare. Det skulle dock dröja till 1962 innan den då 60-årige Ruhollah Khomeini gav sig in i politiken, som kan sägas vara oupplösligt förenad med den islamiska ideologin.

Efter att från början ha reagerat mot shah Mohammad Reza Pahlavis moderniseringspolitik, som bland annat gav rösträtt till kvinnor, blev Khomeini alltmer extrem i sitt traditionellt islamska synsätt och deltog aktivt i den revolt som ägde rum den 5 juni 1963. Khomeinis synsätt och karriär påverkades av tre faktorer: 1. Två ledande iranska religiösa ledare avled, vilket lämnade fältet öppet för Khomeini. 2. Sedan den förste Pahlavi-shahens dagar befann sig den religiösa klassen på defensiven, detta som en följd av den tilltagande sekulariseringen. 3. Shahen gav diplomatiska privilegier till amerikansk militärpersonal, något som verkade som tändvätska för de krafter som ville ha mer nationellt oberoende för Iran.

Ruhollah Khomeini tvingades gå i landsflykt 1964, först ett år i Turkiet men under perioden 1965-78 i Irak. Han tvingades av Saddam Hussein lämna landet och slog sig då ner i Frankrike. I början av 1978 utbröt ett uppror, vars hastighet chockade såväl Washington som shahen, mot shahens styre. Varken den fruktade säkerhetspolisen SAVAK eller militärförband lojala mot shahen förmådde hantera situationen, och i december samma år hade de sekulära och religiösa revolutionsstyrkorna erövrat Teherans gator.

 Khomeini anländer till Teheran från Paris med ett Air France-flyg den 1 februari 1979.

Den 1 februari 1979 kunde Ruhollah Khomeini återvända från sin exil i Frankrike och den 11 februari grunda den Islamiska republiken Iran, vilken i år alltså kunde fira 35-årsjubileum. Khomeinis islamistiska styrkor hade därmed konkurrerat ut kommunisterna och de demokrater som drömde om frihet och demokrati av västerländsk typ och kunde upprätta en brutal islamistisk teokrati där de reaktionära mullorna regerade.

444 dagars ambassadockupation Bilden av den islamistiska revolutionen i Iran kan inte bli fullständig om vi inte väger in Förenta staternas göranden och låtanden. När Jimmy Carter tillträdde som president i januari 1977 efter att ha besegrat den sittande republikanske presidenten Gerald Ford i valet i november föregående år, ärvde han en unik relation till shahen av Iran som fått igen sin tron tack vare en amerikansk-brittisk operation.

Shahens Iran hade bland annat tillgång till några av de mest sofistikerade vapnen som USA försett sina allierade med och fick när som helst köpa den mest högtstående teknologi utom kärnvapenrelaterad sådan. Iran hade under tandemet Richard Nixon/Henry Kissinger tillerkänts en tillsammans med Saudiarabien unik position som USA:s främsta ”vakt” gentemot i första hand sovjetiskt inflytande i området kring Persiska viken. USAs globala strategi vid denna tid gick ut på att hålla sovjetiska intressen i schack genom stater som kunde agera som USA:s ställföreträdare.

 En bild från ambassaddramat i Teheran: gisslan försågs med ögonbindlar av iranska revolutionärer.

Den islamiska/islamistiska revolutionen i det strategiskt viktiga Iran blev USAs första chockartade erfarenhet av radikal islam, en upplevelse som förvärrades av den 444 dagar långa dagar ockupation av den amerikanska ambassaden i Teheran som inleddes den 4 november 1979 och slutade den 20 januari 1981. President Carter gav order om en räddningsoperation av de 52 i gisslan – de var 66 från början men 14 hade frigivits av ockupanterna –  kallad Operation Örnklo som iscensattes den 24 april 1980, men den slutade i ett gigantiskt fiasko och åtta döda soldater efter en helikopterolycka.  Gisslan i Teheran frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Vita huset i Washington, D. C.

Mer om gisslandramat här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=3215604

”Helig man”, ”helgon”, ”Gandhi-lik”… I en analys av den iranska revolutionen och Jimmy Carters handlande i samband med denna skriver Michael D. Evans följande på sajten The Blaze den 11 februari 2014:

In his anti-war pacifism, Carter never got it that Khomeini, a cleric exiled to Iraq, was preparing Iran for revolution. His weapon of choice was not the sword but the media. Using tape cassettes smuggled by Iranian pilgrims returning from the holy city of Najaf, he fueled disdain for what he called gharbzadeg (the plague of Western culture).  

Carter, konstaterar Evans, pressade shahen till eftergifter avseende ”mänskliga rättigheter”. Exempelvis frigavs ett stort antal politiska fångar liksom presscensuren lättade: ”Khomeini could never have succeeded without Carter. The islamic Revolution would have been stillborn.”    Jimmy Carter uppvisade en mer än tillåtligt naiv inställning gentemot den hänsynslöse och sluge fanatikern Khomeini, vilken Carter betraktade som en ”helig man” i täten för en gräsrotsrevolution i stället för den moderna islamistterrorns grundare och fader.

 Andrew Young: ”Khomeini kommer att hyllas som ett helgon.”

Om möjligt ännu naivare var USAs FN-ambassadör Andrew Young, som vid ett tillfälle utlät sig: ”Khomeini will eventually be hailed as a saint.” Och enligt Carters Iran-ambassadör William Sullivan var ayatollahn ”a Gandhi-like figure”.   

Om man får tro shahens änka, kejsarinnan Farah, var shah Mohammad Reza Pahlavi tämligen väl medveten om vad den islamistiska omvälvningen i Iran skulle kunna leda till. Hon citeras så i Evans text:

My husband said to me that if Jimmy Carter keeps this up, ultimately Khomeini will come back and with him will come an Islamic revolution. The Russians will invade Afghanistan, Iraq will go to war with Iran, and who knows what horror will come upon the world.   

Hela texten i Evans artikel i The Blaze här:

http://www.theblaze.com/contributions/35-years-ago-an-iranian-revolution-thanks-to-jimmy-carter/

Shahen fick rätt Shahen fick rätt till punkt och pricka. I dag vet vi vilka hemskheter den islamistiska revolutionen i Iran – alla islamisters och jihadisters föredöme – ledde till. Mullornas Iran styrs i dag av den efterträdare Khomeini utsåg före sin död i Teheran den 3 juni 1989, Ali Khamenei.

 Avrättning i Teheran.

Regimen fortsätter, oberörd av omvärldens lama protester, hänga utövande homosexuella och narkotikadömda, stena äktenskapsbryterskor och hugga av lemmar på tjuvar, allt enligt den strängast möjliga tolkningen av sharia. Utvecklingen av landets urantillgångar fortsätter, något som utgör ett överhängande hot inte bara mot Israel och Mellanöstern utan mot hela världen.   

I dag är varken Khomeini eller shah Mohammad Reza Pahlavi i livet – shahen avled i cancer i Kairo den 27 juli 1980 efter att året innan ha behandlats i USA till Teherans stora missnöje – men den iranska revolutionens följdverkningar lever och har hälsan. Liksom även Khomeinis välgörare, expresident Carter, som för en tid sedan pläderade för att terrororganisationen Hamas i Gaza skall erkännas som en fullvärdig förhandlingspartner.

På den mannens bisarrerier tycks det inte finnas någon hejd.

Slutligen några kompletterande ord om shah Mohammad Reza Pahlavi. Denne var gift tre gånger, först med prinsessan Fawzia av Egypten 1939-48,  med vilken shahen fick dottern Shahnaz som föddes 1940. Efter skilsmässan gifte shahen om sig med Soraya Esfandiary – äktenskapet blev barnlöst och slutade med skilsmässa 1959. Därefter äktade shahen Farah Diba, med vilken han fick fyra barn: sonen Cyrus-Reza, även kallad Reza Pahlavi II, född 1960; dottern Farahnaz, född 1963; sonen Ali-Reza (1966-2011, död i självmord); samt dottern Leila (1970-2001, död i självmord).

 Shahfamiljen i landsflykt på Bahamas 1979, två månader efter revolutionen. Tronföljaren, Cyrus-Reza, längst till höger.

Här följer allra sist ett vackert bildspel med shah Mohammad Reza Pahlavi, kejsarinnan Farah och andra familjemedlemmar:

https://www.youtube.com/watch?v=FOUs1L1SL7M