Stefan Löfven: du är en skam för Sverige

Löfven beslutade skänka miljardbelopp av svenska skattepengar till sina terrorvänner i ”Palestina”.

Dum, dummare, Stefan Löfven.

Det måste sägas: Stefan Löfven är den den uslaste statsminister vi någonsin haft i Sverige. Samtidigt är han troligen den dummaste och mest obildbara parodi på en statsman vi någonsin haft det tvivelaktiga nöjet att se representera (läs: skämma ut) Sverige i utlandet.

Detta framgick med all ackuratess under statsministerns frågestund i riksdagen den 2 februari 2017. När moderaten Boriana Åberg från Kävlinge i Skåne frågade vad Löfven ämnade göra åt den växande antisemitismen i Malmö började Löfven yra om ett ”parti i riksdagen med nazistiska rötter” som han menade att Åbergs parti ”normaliserar”. http://avpixlat.info/2017/02/03/lofven-skyller-judars-utsatthet-i-malmo-pa-sd/

Problemet är bara att det inte finns något parti med ”nazistiska rötter” i Sveriges riksdag, vare sig Sverigedemokraterna eller något annat. Däremot finns det ett parti som heter Socialdemokraterna som beslutat skänka 1,5 miljarder kronor till sitt kära systerparti al-Fatah i det så kallade Palestina som faktiskt har nazistiska rötter.

Dessa griper tillbaka till den fanatiske judehatare som grundade den palestinaarabiska rörelsen, stormuftin av Jerusalem och Hitler-vännen Haj Mohammed Amin al-Husseini (1895/97-1974). Hitlers favorit, SS-officeren Otto Skorzeny, lade sedan i mitten på 1950-talet som militärinstruktör grunden för al-Fatahs och PLOs terrorkrigföring i Mellanöstern. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Stormuftin efterträddes som ledare av släktingen Yassir Arafat (1929-2004), Olof Palmes troligen mest intime utrikespolitiske vän. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/29/stefan-lofven-socialdemokraternas-steriliseringspolitik-och-stod-till-nazistinfluerade-fatah/

Stormuftin Haj Amin Mohammed al-Husseini träffade Adolf Hitler den 28 november 1941 och tillbringade återstoden av krigsåren som dennes gäst i Berlin.

Samma parti hämtar stöd för sin minoritetsregering från ett parti (Vänsterpartiet) med kommunistiska rötter som 1939-41 stödde Nazityskland under Andra världskriget och som hyllat alla sovjetiska diktatorer från och med Lenin och Stalin till och med Michail Gorbatjov. Och samma parti (S) har framträdande medlemmar som gått i demonstrationer där det förekommit hakkors. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/13/mona-sahlin-och-andra-ledande-sossar-deltog-i-demonstrationer-med-hakkors/

Och så står Löfven där i riksdagens talarstol och använder en seriös och värdig förfrågan om vad regeringen tänker göra åt antisemitismen i Malmö, vilken på ett helt oacceptabelt sätt drabbar såväl förintelseöverlevare som andra judar, till att dels angripa ett parti Löfven tidigare ljugit om gång på gång, dels på ett indirekt sätt angripa frågeställarens parti.

Stefan Löfven borde veta att det är en patenterad socialdemokratisk politik som givit upphov till det helt igenom importerade judehatet i Malmö, där sosseriets mångåriga förgrundsgestalt Ilmar Reepau med tröttsam regelbundenhet bevisat sig vara en feg antisemit som sökte skylla antisemitismen på judarna själva genom dessas Israel-stöd; Reepalu påstod dessutom i ett även för denne pajas svagt ögonblick att den judiska församlingen i Sveriges tredje största stad var ”infiltrerad av SD”. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/sista-stormen-kring-malmos-starke-man/

Mångårig fiende till judarna i Malmö: Ilmar Reepalu (S).

Allt detta vet Stefan Löfven – eller borde veta. Kanske är han helt enkelt för dum för att dra konsekvenserna av Reepalus upprepade förlöpningar. Eller också är han såväl dum som illvilligt slug, vilket är en livsfarlig kombination. Min gissning är dock att dumheten överväger.

Sanningen är ju att all antisemitism i Malmö härrör från sossarnas importerade röstboskap från Mellanöstern. Icke minst de palestinaaraber som begåvat Malmö med det föga smickrande öknamnet ”Sveriges Gaza”.

Det här gullandet med palestinaaraberna är en sorglig kvarleva från Olof Palmes och Sten Anderssons tid som exekutörer av svensk utrikespolitik, då Israel skulle hatas och frysas ut och de så kallade palestinierna gullas med. Det är sannerligen på tiden att Stefan Löfven – och alla andra – till sist inser varifrån det verkliga hotet mot Malmös fåtaliga kvarvarande judar kommer ifrån.

Statsministern kan ju börja med att fråga Malmös judar och börja med den ortodoxe rabbinen Shneur Kesselman   – eller vågar han inte? https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/24/dags-att-inse-varifran-det-verkliga-hotet-mot-judarna-kommer/

Olof Palme i glatt umgänge med Yassir Arafat, stormuftins efterträdare som palestinaarabisk ledare och terrorstrateg.

Det som möjliggjort den nymornade svenska antisemitismen är på intet sätt SD – som är ett pro-israeliskt och pro-judiskt parti – utan den hämningslösa immigrationspolitik som alltför länge plågat vårt land och vårt folk. Och här har allianspartierna inte mycket att yvas över – ingen glömmer någonsin bevingade uttryck av den suveränt narcissistiske Fredrik Reinfeldt (S) som ”Sverige tillhör invandrarna”, ”Öppna era hjärtan” och ””Tack för att ni valde Sverige”.

Följden har blivit att den osannolika rödgröna ministären tvingas ta pengar från de medborgare som varit med och byggt upp vårt land efter ett helt arbetslivs slit och släp. Dessa lämnas nu i värsta fall vind för våg på våra äldreboenden eller tvingas bo i containrar. http://www.va.se/nyheter/2014/10/10/pengabrist-bakom-hojd-pensionarsskatt/

Och Löfven – han skyller på Sverigedemokraterna, det enda riksdagsparti i dag som på riktigt vill sätta stopp för den pågående katastrofen. Stefan Löfven: du är en skam för Sverige.

Efter ”Uppdrag granskning”: Dags att inse varifrån det verkliga hotet mot judarna kommer

 Judehatet har bytt ansikte.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-vander-sig-i-magen-av-sds-propaganda/

Dagen efter ”Uppdrag gransknings” (SVT) uppseendeväckande reportage om den muslimska antisemitismen i Malmö är dementimaskinen i gång. Ett av de populärare greppen är att peka fingret åt Sverigedemokraterna i stället för åt det håll där det faktiska judehatet står att finna.

Ett exempel på denna strategi är en artikel av socialarbetaren och Auschwitz-överlevaren Emerich Roth i Dagens Nyheter dagens datum (se länken ovan).

Utan att vilja förringa denne säkerligen hedervärde mans dyrköpta erfarenheter kan jag inte annat än skaka på huvudet åt att vår sannolikt mest inflytelserika tidning, en dag efter ett avslöjande reportage om muslimsk antisemitism, släpper fram någon som tillåts rada upp ett antal lögner eller i bästa fall halvlögner om SD utan att det ljungande judehatet från muslimskt håll berörs med ett ord.

Alltså om det enda parti i riksdagen som tycks ta antisemitismen på fullt allvar och därtill det sannolikt mest Israel-vänliga. Vars partisekreterare har en gigantisk Israel-flagga på sitt kontor och som har flera framstående representanter av judisk börd. Sverigedemokraten Ted Ekeroth var 2007 den förste svensk som tilldelades World Zionist Organizations (WZO) prestigefyllda utmärkelse Herzlpriset, uppkallat efter sionismens grundare Theodor Herzl (1860-1904).

 Ted Ekeroth med Herzlpriset.

Detta parti blandar Roth ihop med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen – vilket bland annat torde bevisa att hög ålder inte nödvändigtvis är synonymt med vishet och klokskap (Roth föddes i Tjeckoslovakien 1924).

Jag hyser den djupaste respekt för människor som överlevde Förintelsen, men ger det dem mandat att fabulera fritt i media om saker de uppenbarligen har föga eller ingen sakkunskap om? Jag tycker faktiskt inte det. Roth hävdar exempelvis att SDare i allmänhet marscherade under hakkorsfanor på 1990-talet, vilket är alldeles tokigt – låt vara att det fanns enstaka virrpannor. Han torgför dessutom något slags psykiatrisk gottköpsteori om att SDs kärna skulle bestå av yngre män ”som negligerats av sina pappor”.

Willy Silberstein, ordförande i den ultraliberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), är visserligen inte lika grov i sin demagogi som Emerich Roth men kan inte heller han låta bli att försöka få det till att antisemitismen i Malmö egentligen nog är Sverigedemokraternas fel.

Uppenbarligen upplever Silberstein/SKMA det som mycket obehagligt att nästan allt judehat i Malmö de facto emanerar från muslimska invandrare. Lösningen? Sparka på SD. I Metro den 23 januari citeras Silberstein i en artikel som belyser det faktum att Judiska församlingen i Malmö nu beslutat stängsla in synagogan på Föreningsgatan på följande sätt: ”Jag tror att Sverigedemokraternas argumentation ökar motsättningen mellan olika grupper.”

Metroartikeln här:

http://www.metro.se/skane/malmos-synagoga-stangslas-in-efter-hot/EVHoav!mj2f8uSpB7D6Q/

När man går in på SKMAs hemsida finns där inte en rad om SVTs reportage om den importerade antisemitismen i Malmö som fått många judar att i desperation och avsmak lämna staden. I Malmö finns uppenbarligen inte längre någon framtid för dem, kanske inte heller för andra ickemuslimer utom möjligen muslimernas uppbackare inom de rödgröna partierna. Däremot vidarebefordrar organisationens Facebook-sida visst material om det aktuella judehatet.

Willy Silberstein, som är född i Norrköping 1954, var som ung man med tjockt hårburr med i organisationen Demokratisk Allians vilken bland annat försvarade USAs engagemang i Indokina  som nödvändigt i syfte att bekämpa den globala kommunismen (jag vet, ty jag var med). Därefter gjorde han, liksom sin syster Margit Silberstein, en framgångsrik karriär inom etablissemangsmedia innan han 2009 blev ordförande i SKMA. Numera ägnar han sig mest åt moderatorsuppdrag och medieträning.

 Ortodoxe Malmö-rabbinen Shneur Kesselman, en av måltavlorna för den muslimska antisemitismen, med Malmös synagoga i bakgrunden.

Personer som Roth och Silberstein tror antagligen att de gör Sveriges judar en tjänst genom att utmåla SD som ett stort hot, samtidigt som de lägger ner stor energi för att varna för något de kallar ”islamofobi”, men i verkligheten är det precis tvärtom.

Genom att demonisera SD försvårar de för judarna att se var det verkliga och i realiteten enda hotet mot deras existens i Sverige och i andra länder ligger: bland det, tack vare massinvandringspolitiken, ständigt växande antalet muslimer vars heliga skrift (Koranen) upphöjer judehatet till religiös dogm och liknar judar vid grisar och apor. En slogan som reciterats av otaliga islamska hatpredikanter för att rättfärdiga mord på judar.

Profeten Muhammed själv, med bakgrund som karavanrövare och kamelskötare,  lät som bekant vid ett tillfälle halshugga omkring 600-800 judar under sin väpnade kamp för att tillskansa sig makten och utöka sina landrevir.

Varken Emerich Roth eller Willy Silberstein är naturligtvis det minsta intresserad av att lyfta fram den politiska vänsterns skuld när det gäller den skamliga antisemitismen i Malmö. Inte heller belystes denna aspekt i Janne Josefssons ”Uppdrag granskning”.

 Dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) citerade Koranen och träffade muslimska trosanhängare i Rinkeby på nationaldagen.

Den alltid informativa och inte sällan bitska sajten Jihad i Malmö, med förre kristdemokraten Hans C. Pettersson som ansvarig utgivare, lyfter däremot de starka kopplingar som finns mellan ledande S-politiker i Malmö och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza. Sajten påpekar också att en kommunal nämndordförande ledde en antisemitisk demonstration på Malmös gator.

Mer här:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/01/man-vill-bara-grata.html

Den till Sverigedemokraterna avhoppade Malmö-sossen Nima Gholam Ali Pour spinner vidare på samma tema i en välmatad debattext på sin blogg Nimatown under rubriceringen  ”Ingen nolltolerans mot antisemitism i Malmö”. Nima berömmer TV-reportaget och skriver att man ”börjat komma bort ifrån myterna om att det handlar om nynazister eller högerextrema som skulle stå bakom antisemitismen i Malmö”.

Det som inte togs upp i Uppdrag Gransknings dokumentär var legitimeringen av antisemitism från politiskt håll som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger bakom. De rödgröna politikerna i Malmö  inte tagit avstånd från antisemitism utan har på olika sätt signalerat att antisemitism är norm.

Nima hänvisar i detta sammanhang till Malmö-politiker såsom kommunfullmäktigeledamoten Adrian Kaba (S) och riksdagsledamot Hillevi Larsson (S); den senare stoltserade nyligen med ett diplom hon fått sig tilldelat av Palestinska föreningen i Malmö vilket avbildar ett ”Storpalestina” där Israel utplånats. I bakgrunden huserar förre kommunstyrelseordföranden (S) Ilmar Reepalus Dialogforum, vilket enligt Jihad i Malmö ”snackat käkarna ur led” utan några som helst resultat.

 Palestinaaktivisten Mohannad Yousif till vänster och Olof Holmgren från ”Stoppa matchen”-ledningen i Malmö 2009.

De rödgrönas länk till Palestina-rörelsen uppges vara Mohannad Yousif, vilken varit flitig med att sprida konspirationsteorier som att terrorrörelsen Islamiska staten (IS) i själva verket finansieras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yousif samarbetar nära med Larsson och Vänsterpartiets ordförande Morgan Svensson. Sålunda har, konstaterar Nima, ”…den rödgröna majoriteten släppt in antisemiterna i maktens salonger…”.

På detta sätt har antisemiterna, långt ifrån att ha stigmatiserats, i stället blivit normen i Malmö. Yousif var en av de ledande förespråkarna för att Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö 2009 skulle stoppas.

Här en länk till Nima Gholam Ali Pours bloggtext:

http://nimatown.blogspot.se/2015/01/ingen-nolltolerans-mot-antisemitism.html

Det politiska parti som mest engagerat sig mot antimsemitismen i Sverige är som nämnts ovan Sverigedemokraterna, något som stör de liberala/vänsterinriktade/ängsligt politiskt korrekta bedömarna något oerhört. Willy Silbersteins standardargument är att ”SD utnyttjar antisemitismen för att komma åt muslimerna”, en verklighetsfrämmande konspirationsteori om någon.

Det beryktade Expo, med sina rötter i vänsterextremism och anti-vit rasism och där juden Jonathan Leman är en av toppfigurerna, har över huvud taget inte visat något intresse för att kommentera ”Uppdrag granskning” om judehatet i Malmö.

 Judiske Expo-medarbetaren Jonathan Leman.

Dess hemsida har de senaste dagarna toppat med det påstått minskade stödet för nazisterna i Grekland och ondgjort sig över den islamkritiska Pegida-rörelsen i Tyskland. Dock inget om judehatet i Malmö, som sagt. Också i Expos fall torde det vara så att antisemitismen helt enkelt kommer från ”fel” håll och att kritik mot något som har med islam att göra skulle sabba Expos opinionsbildning mot ”islamofobi”.

Av Jonathan Leman hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer. Han har som jude smärtsamma erfarenheter av den under senare år alltmer utbredda antisemitismen och vet naturligtvis mycket väl varifrån den i kanske 95 fall av 100 kommer ifrån.

Man skulle önska att Leman kunde bryta sig ur Expos tvångströja av SD-hat och proislamism, främst därför att detta skulle underlätta för Lemans egen folkgrupp att urskilja varifrån det reella hotet kommer. Jag har hittat denna artikel av en 25-årig Jonathan Leman i Expressen från november 2006 som tyder på betydande insikter och mognad:

http://www.expressen.se/debatt/jag-blir-attackerad-for-att-jag-ar-jude/

 Mirjam Katzin (V) resonerar verserat i ETC.

Det vettigaste jag läst från någon vänsterföreträdare i anledning av det aktuella TV-reportaget kommer från Mirjam Katzin, som i en artikel i tidskriften ETC för ett ganska så verserat resonemang kring företeelsen antisemitism. Katzin, som är doktorand i juridik i Lund och aktiv vänsterpartist, är exempelvis medveten om att det förekommer judehat från muslimer.

I slutklämmen av sin artikel lägger hon dock för säkerhets skull till följande vad jag vill kalla alibiresonemang, eftersom hon antagligen vill fortsätta vara kvar i V-partiet:

Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter detta innebära, både i och utanför rörelsen.

Katzins hela debattext här:

http://www.etc.se/debatt/onyanserad-debatt-om-hatet-mot-judar

Undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Forum för levande historia visar att det är åtta gånger vanligare med antisemitism hos personer med muslimsk bakgrund än från andra befolkningsgrupper. Samtidigt förefaller judehatet bli ett allt mindre problem bland extremnationalister och rena nationalsocialister, eftersom dessa numera fokuserar betydligt mer på att motverka den massiva invandringen än den traditionella nazistiska fixeringen vid judarna.

Ju förr individer som exempelvis Emerich Roth, Willy Silberstein och Jonathan Leman, liksom så kallade antirasistiska organisationer och den etablerade judenheten inser detta, och faktiskt också börjar framföra det, desto bättre.

 

 

 

 

Judehatet i Malmö: synagogan vandaliserad, rabbinen överfallen

 Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har återigen trakasserats av antisemiter.

Följetongen om det importerade judehatet i Malmö fortsätter. Natten till torsdagen den 31 juli vandaliserades synagogan på den numera ökända Föreningsgatan av, som det hette”, ”okända gärningsmän”. Tre glasrutor krossades. Det var den tredje incidenten av detta slag under innevarande år:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/synagogan-utsatt-for-vandalisering/#Scen_1

Judiska församlingens ordförande, Fred Kahn, citeras så i Sydsvenskan: ”Det finns en akut hotbild mot församlingen och även mot enskilda judar.” Kahn underlåter att nämna från vilket håll denna hotbild kommer men menar, att vandaliseringen sannolikt hänger samman med den pågående konflikten i Gaza.

Synagogan i Malmö drabbades 2010 av ett bombattentat. 2012 råkade även det närbelägna judiska församlingshemmet ut för ett bombattentat. Förövarna – två unga islamister – greps den gången på praktiskt taget bar gärning. Efter en farsartad rättegång valde åklagaren att lägga ner åtalet, då han menade att attentatet mest var ”ett pojkstreck”.

I mars 2014 angreps församlingshemmet av ett aggressivt ”shariagäng”, vilket trängde in i byggnaden och hotade mörda församlingsmedlemmarna. När det gäller vandalisering av de judiska begravningsplatserna i Malmö är dessa så frekventa, att församlingen tappat räkningen.

 Propalestinsk, antiisraelisk manifestation i Malmö.

Nyligen har vidare Malmö-polisen meddelat att utredningen av den grova misshandeln (med järnrör) av en kurd som satt upp en Israel-flagga i sitt fönster på muslimtäta Seved i Malmö lagts ner. Detta med motiveringen, att dådet ej var att betrakta som ett ”hatbrott”. ”Vanlig” misshandel lär ju emellertid fortfarande vara ett brott, men det räcker tydligen inte för polisen…

Två dagar efter vandaliseringen av synagogan attackerades Judiska församlingens ortodoxe rabbin Shneur Kesselman vid två tillfällen: först på väg till synagogan, därefter på hemväg från densamma:

http://www.expressen.se/kvallsposten/shneur-kesselman-attackerad-i-malmo/

När Kesselman vid niotiden på kvällen var på väg hem från synagogan i sällskap med församlingsmedlemmen Hugo Klein kastades en flaska mot de båda männen. Flaskan hivades iväg från en förbipasserande bil med flera män i. Samtidigt som flaskan landade i en husvägg nära rabbinen och hans följeslagare, skrek männen i bilen grova antisemitiska okvädinsord.

En liknande händelse hade inträffat då Kesselman och Klein var på väg till den judiska gudstjänstlokalen. Den gången var det en cigarrettändare som kastades mot de gående. Shneur Kesselman kommenterade överfallen på följande sätt i Sydsvenskan den 2 augusti: ”Det var hemskt. Det finns inget annat ord. Det är en skam.” Kesselman citeras vidare:

Man förlorar sin trygghet helt enkelt. Men det finns många modiga bra Malmöbor som står upp för oss. Vi känner att vi har ett starkt stöd från vanliga svenskar.

Oavsett vad de vanligaste toleransmånglarna och godhetsapostlarna vill få oss att tro är det nämligen inte svenskar – vare sig vanliga eller andra sådana – som utgör ett ständigt hot mot den judiska församlingen och dess medlemmar i Malmö. Det är inflyttade personer med muslimsk trostillhörighet, personer som inte kan släppa det nedärvda judehatet när de anländer till Sverige, som utgör detta hot.

Förvisso finns det ett antal nationalsocialister i Malmö och på andra platser vilka inte heller uppskattar judar. Den växande antisemitismen i Malmö och andra delar av Europa är dock delar av ett gemensamt mönster, som blir allt allvarligare i takt med att immigrationsströmmen från muslimska delar av världen ökar.

Här en analys av den moderna, europeiska antisemitismen hämtad ur Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/news/morning-mix/wp/2014/07/23/anti-semitic-riots-in-europe-took-us-back-to-1938/

 Propalestinsk mobb vandaliserar och lever rövare i Paris den 19 juli.

Denna realitet kan inga malplacerade varningar om ”islamofobi” från integrationsminister Erik Ullenhags sida ändra på. Det måste slutligen fastslås att regeringens flathet när det gäller den växande antisemitismen i samhället till mycket stor del torde bero på, att det muslimska röstunderlaget i Sverige är ungefär tio gånger så stort som det judiska.

 

 

Sanningen om den ”svenska” antisemitismen

 Malmös ortodoxe rabbin Shneur Kesselman på promenad med familjen i ett Malmö präglat av importerat judehat.

Under sitt två dagar långa besök i Sverige besökte president Barack Obama Stora synagogan i Stockholm. Detta besök anses vara en markering mot den ökande antisemitismen i Sverige och samtidigt en indirekt knäpp på näsan åt regeringen Reinfeldt, som gjort absolut ingenting för att stävja denna form av rasism.

Jag skriver helt medvetet ”antisemitismen i Sverige”, inte ”den svenska antisemitismen”. Det finns nämligen inte mycket svenskt över den våg av judehat som plågar framförallt det mångkulturella Malmö, ”Sveriges Gaza” enligt malicen. Praktiskt taget alla antisemitiska handlingar i Sveriges tredje största stad signeras invandrare från Mellanöstern, vilka tagit med sig sin judefientliga attityd från respektive hemländer.

Antisemitismen i Malmö, som blivit ett internationellt uppmärksammat problem och som fått en hel del Malmö-judar att emigrera till exempelvis Israel och USA, tas upp på ett förtjänstfullt sätt av Ivar Arpi i ett inlägg på Svenska Dagbladets  ledarblogg den 5/9.

Enligt Arpi är det en ”skam” för Sverige att Obama under sitt korta besök i vårt  land kände sig tvingad att markera mot antisemitismen genom ett besök i Stockholms Stora synagoga. Det bör även nämnas att den amerikanska regeringens särskilda sändebud för frågor om antisemitism, Hanna Rosenthal, besökte Malmö i april 2012 för att bland annat sammanträffa med den chazzidiske rabbinen Shneur Kesselman.

Fullt ös från extremt vänsterhåll och islamister i samband med DC-matchen Sverige-Israel 2009. Bland demonstrationsdeltagarna fanns dåvarande vänsterledaren Lars Ohly.

Arpi påminner vidare om de vildsinta demonstrationerna mot Israel i samband med en tennismatch mellan Sverige och Israel i februari 2009 – som Israel för övrigt vann – i en hall som stängts för allmänheten på order av Malmös skandalomsusade kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu. I demonstrationen ropades bland annat ”djävla judar”. Bland demonstrationsdeltagarna fanns Vänsterpartiets dåvarande ledare Lars Ohly.

Antimsemitismen i Malmö var, understryker Arpi, dock en realitet för Malmö-judarna långt innan Davis Cup-kravallerna skämde ut Sverige och Malmö. Judar har angripits på gator och torg, fått sina dörrar nedsprejade och fått glåpord såväl som stenar kastade efter sig sedan lång tid tillbaka. Barnen har trakasserats under sin skolväg och judiska gravar har vandaliserats.

Arpi skriver:

Varför finns det då så mycket antisemitism i Malmö? Visst begås hatbrott av människor från vit makt-miljön, men enligt BRÅ:s statistik utgör det  trots allt en liten andel. Tyvärr har en del av Malmös många invandrare tagit med sig antisemitiska attityder som många i Mellanöstern hyser, vilket går ut över svenska judar.

I klartext: den allt överskuggande majoriteten av hatbrotten mot Malmös judar kommer från muslimska invandrare. Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har till exempel drabbats av stenkastning och andra former av trakasserier när han visat sig ute i traditionell chazzidisk klädsel.

Malmö synagoga har vandaliserats upprepade gånger.

Antisemitismen har enligt poliskällor trappats upp i Malmö under senare år, och 2012-2013 har de antisemitiska hatbrottsanmälningarna trefaldigats. Tidigare skedde incidenterna oftast i nära anslutning till Malmös synagoga, men numera förekommer de överallt i staden.

Judehatet i Malmö har på belysande sätt tagits upp i skriverier av journalisterna Niklas Orrenius och Paula Neuding. Liksom av mig i en artikel i tidskriften Contra 5/2011. Judiska församlingen i Malmö har såvitt jag känner till  inte gjort någon hemlighet av att de antijudiska hatbrotten nästan uteslutande emanerar från den talrika muslimska kommuniteten. Ändå är det fortfarande kontroversiellt att öppet tala om detta, icke minst i den konservativa – det vill säga teologiskt liberala – Judiska församlingen i Stockholm.

Icke heller Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) talar gärna om den ”svenska” antisemitismens muslimska rötter, även om dessa är uppenbara för den som har ögon att se med och ett verksamt intellekt att göra bruk av. När man från det hållet omnämner antisemitism i Sverige skyndar man sig i regel att i nästa andetag peka finger åt den så kallade islamofobin.

Reepalu skyller antisemitismen på ”den israeliska lobbyn” i ett TV-inslag.

Det är mycket viktigt för dessa ultraliberala krafter att framstå som så verserat toleranta som det bara är möjligt, sedan må antisemiterna på arabiska vråla ”Leve Hitler” och ”Gud är större (än er gud)” så mycket de behagar. Därför är det viktigt att en mainstreamskribent som Ivar Arpi kallar saker och ting vid deras rätta namn.

Arpis text kan läsas i sin helhet här:

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/05/antisemitismen-i-malmo-fortsatter-att-oka/

Läs gärna också vad jag skrev om ”toleransmånglarna” i samband med en så kallad kippavandring till stöd för Malmös utsatta och i en del fall livrädda judar i maj:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/21/de-intoleranta-toleransmanglarna/

Eurovision i Malmö: En skam för Sverige

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=5184256

Vanligen spelas ishockey i Malmö arena. Om ett knappt år blir det tävling i musik där.

Inte många har väl kunnat undgå att notera att nästa års Eurovision Song Contest kommer att hållas i Percy Nilssons Malmö arena. Stockholm och Solna med dess större anläggningar kom därmed på skam. Evenemanget planeras gå av stapeln 13 – 18 maj 2013.

Personligen tycker jag beslutet att hålla den prestigefyllda sångtävlingen i Malmö är en skam för Sverige. Malmö har under senare år, med kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) i spetsen, gjort sig herostratiskt ryktbart som antisemitismens/judehatets starkaste fäste i Nordeuropa och som sådant ökänt i en betydande del av världen.

Malmö har haft en strid invadrarström av hårdfört radikala muslimer/islamister av vilka en betydande del sympatiserar med den blodbesudlade terroristorganisationen Hamas i det så kallade Palestina. Det är tack vare denna grupperings otaliga hot och våldshandlingar mot Malmös judiska befolkning som Malmö ”begåvats” med sitt rykte som ett antisemitiskt fäste.

Malmös chazzidiske rabbin Shneur Kesselman lever under ständigt dödshot.

Det tillhör vardagen i Malmö att såväl gamla som unga malmöbor av judisk härkomst trakasseras och förolämpas, att judiska gravar skändas och att judiska helgedomar angrips. Att visa sig öppet med den judiska huvudbonaden kippa eller davidsstjärnan är inte att tänka på för judiska malmöbor. Den judiska församlingens chazzidiske rabbin Shneur Kesselman har fått stora stenar kastade efter sig. Judiska affärsidkare, lärare med flera yrkesutövare har också råkat illa ut liksom skolelever.

Det är alltså inte vanliga infödda svenskar som beter sig på det här sättet mot Malmös judiska befolkning. Inte heller är det svenska extremistgrupper. Förövarna kommer i stället från Malmös muslimska befolkning. Därmed inte sagt att alla omkring 70 000 malmömuslimer missköter sig i sin hållning gentemot de kanske 2000 judarna. Långt därifrån.

Men det är uppenbarligen tillräckligt många, ty talrika judar har redan lämnat Malmö för att i stället bosätta sig i exempelvis Stockholm, Israel, Kanada eller USA. Andra funderar på att göra samma sak. Om Ilmar Reepalu får riktigt  som han vill kan Malmö  vara i praktiken judenrein lagom till Eurovision-evenemanget om knappt ett år.

Ilmar Reepalu (S) gnuggar händerna inför Eurovision 2013. Är Malmö judenrein då?

En sak som ingen i Malmö kommun eller på Sveriges television förmodligen ägnat en tanke är hur de israeliska tävlingsdeltagarnas säkerhet skall kunna garanteras. Kanske blir lösningen att göra ungefär som skedde vid tennismatchen Sverige-Israel härförleden. Då bestämde Reepalu att matchen skulle spelas utan publik. Det israeliska bidraget får kanske exekveras inför tomma läktare?

Såvida Israel nu alls väljer att komma till Malmö i maj nästa år. Inte för att många i Sverige lär bry sig – där spelar judars/israelers intressen och/eller behov av säkerhet en försvinnande liten roll.

Det är i sanning att beklaga alla gamla hederliga och laglydiga malmöbor att deras en gång fina stad så till den grad skall ha blivit förstörd av den vettlösa svenska invandringspolitiken och Malmös kommunalpolitiker. Jag förstår mycket väl att de lider varje gång Malmö omnämns såsom våldets, dödsskjutningarnas och antisemitismens stad par preference. Liksom jag själv gör när min hem- och födelsestad Södertälje förs på tal i liknande ordalag. Det är hemskt.

Islamist- och kommunistpöbeln regerade när Israel slog Sverige i tennis för något år sedan.

Likväl måste det sägas: att Eurovision Song Contest kommer att hållas i Malmö i maj 2013 är en skam för Sverige. Om det vore litet krut i alliansregeringen skulle den ingripa och flytta evenemanget till Stockholm, Solna eller kanske Göteborg. Men ett sådant kraftfullt agerande är naturligtvis  inte att vänta från det hållet.