Lenin lättar på trycket i Nowa Huta: sic transit gloria mundi…

 Sovjetstatens grundare lättar på trycket.

Under sin glanstid lät Polens dåvarande kommunistiska härskare placera en staty av Sovjetunionens grundare, Vladimir Illitj Lenin (1870-1924), på huvudgatan i Nowa Huta, en industristadsdel i den gamla polska staden Kraków. Tanken var att statyn skulle inspirera arbetarna vid ”Stålverket Vladimir Lenin” till socialistiskt inspirerade stordåd.

Så blev det nu inte riktigt. 1979 utsattes Lenin-statyn för ett sprängattentat, men förövarna hade tagit för litet sprängmedel varför endast statyns fötter skadades. Kring slutet av 1970- och början av 1980-talet arbetade omkring 39 000 personer i stålverket, och av dem var 29 000 anslutna till den antikommunistiska fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet).

 Lenin i Nowa Huta på 1950-talet.

Sedan Polen fått en ny, frihetlig författning 1989 bytte stålverket namn till ”Stålverket T. Sendzimira” efter en polsk vetenskapsman och ingenjör. Leninstatyn plockades bort, och dess öde blev att 1992 säljas till den svenske affärsmannen ”Big Bengt” Erlandsson och dennes nöjespark High Chapparal i småländska Hillerstorp. För er som behärskar polska språket finns här en text om Lenin-statyns öden och äventyr:

http://lovekrakow.pl/aktualnosci/lenin-wraca-do-nowej-huty_1178.html

 Lenin hos ”Big Bengt” på High Chapparal.

Nu är dock Lenin tillbaka i Nowa Huta, men inte som ett stycke stalinbrutalistisk bronsstaty utan i form av illgrön, kissande figur. Denna staty, som kallas ”Fountain of the Future”, ingår i en konstfestival på platsen.

Mer om den urinerande kommunistpionjären i The Telegraph den 12 juni via länken här:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/poland/10894941/Polish-town-erects-statue-of-a-urinating-Lenin.html

Nowa Huta (Nya stålverket) började byggas i östra delen av Kraków 1949 som ett slags stalinistisk utopi och för att motverka den intellektuella skepsis mot det socialistiska idébygget som låg och pyrde i Kraków, där även det katolska inflytandet var stort.

Här blev den sedermera påven Sankt Johannes Paulus II ärkebiskop 1964, då som Karol Wojtyla. Johannes Paulus var en av de personligheter som verksammast bidrog till kommunismens fall i Sovjet och Östeuropa. Johannes Paulus blev ytterst välförtjänt helgonförklarad av den romersk-katolska kyrkan den 27 april 2014. Leninstålverket uppfördes 1954.

 Sankt Johannes Paulus.

I dag är Polen en framåtsträvande stat som ingår i såväl EU som NATO. Någon leninistisk påverkan vill polackerna i gemen och de 200 000 invånarna i Nowa Huta inte veta av. Här kan nog det gamla latinska talesättet Sic transit gloria mundi (Så förgår världslig ära) sägas passa bra. Eller varför inte ”en piss i Mississippi”, ty större inflytande än så har sannolikt inte den kommunistiska ideologin i dagens Polen. För övrigt har platsen där den gamla Lenin-statyn stod bytt namn till Ronald Reagans plats.

Chock i medievärlden: Torekull kandiderar för MP

Bertil Torekull har blivit miljöpartist.

Sic transit gloria mundi (latin för ”Så förgår världslig ära”).

Tycker detta uttryck passar bra in på Bertil Torekull. Denne pressveteran kandiderar nu på 14e plats för Miljöpartiet (MP) i valet till Europaparlamentet 2014. Torekull är nyss fyllda 82 år bosatt på Österlen i Skåne samt krönikör i, ursäkta uttrycket, bonnblaskan Ystads Allehanda.

Torekull var chefredaktör på Vecko-Revyn, då denna var en seriös publikation, 1962-64. Därefter chefredaktör på Veckans Affärer 1970-73, grundare av och ansvarig utgivare för Dagens Industri 1976-80, chefredaktör Östgöta Correspondenten 1981-89 och chefredaktör Svenska Dagbladet 1989-91. 1965-89 var Torekull som ”Mr. Trend” krönikör vid Veckans Affärer samt 1985-88 ordförande i Publicistklubben.

Torekull har även hunnit med att göra fiasko med Bonnier-projektet Reportage ävensom vara utlandskorrespondent för Bonniers.

Jag har städse uppfattat Bertil Torekull som en frisk fläkt i svenskt medieliv samt kunnig, kompetent och utrustad med en god portion integritet. Desto större är chocken nu, då Torekull valt att enrollera sig i svensk politiks mest magnifika knäppskalleparti bestående av bland andra sörgårdsnostalgiker, andeskådande antroposofer, massinvandringsförespråkare och fanatiska klimatalarmister.

Torekulls argument för att ställa upp för MP är att ”miljön är en existentiell fråga”. Vilket man väl kan hålla med om. Just därför ter sig valet av MP så märkligt i mina ögon. Ett parti som är motståndare till vår renaste energiform, kärnkraften. Vars omhuldande av så kallade alternativa energikällor, om dessa skulle tillämpas i full skala, skulle garantera samhällsfarlig energibrist och nedsmutsning av miljön med utsläpp från kolkraftverk.

Man undrar i sitt stilla sinne om Bertil Torekull gått och blivit höggradigt senil eller om han andligen snöat in på Österlen, som vimlar av före detta storstadsbor som sitter i sina kök och äter ekologisk klappgröt och vill känna sig som ett med de skånska slätterna och det brusande havet utanför kusten.

En 14e plats på valsedeln ger garanterat ingen plats i Europaparlamentet. Det är dock illa nog för att inte säga tragiskt att en gammal medieprofil som Torekull med sitt respekterade namn ger draghjälp åt ett samhällsvådligt extremistparti som Miljöpartiet.