Därför är det alltid urbota korkat att bränna böcker!

Den salafistiska moskén i Rosengård i Malmö.

Det har informerats om att det planeras bokbål i Malmö. Islams heliga bok Koranen skall brännas i samband med fredagsbönen i i moskén i Rosengård i den skånska metropolen den 28 augusti. Rasmus Paludan, ledare för det lilla partiet Stram kurs i Danmark, har tydligen bjudits in av gatukonstnären Dan Park, som efter vad jag förstår också kommer att medverka vid tilldragelsen.

Rasister planerar koranbränning  utanför moskén i Rosengård

Paludan och Park har uppenbarligen ingenting lärt av historien som entydigt visar, att bokbål alltid är idioti. Paludan borde dessutom ha vett nog att hålla sig på sin sida av Sundet och äta smörrebröd och röda pölser istället för att lajva nazist i Sverige. Jag hoppas verkligen ordningsmakten i Malmö sätter stopp för galenskapen! Vill man protestera mot islams utbredning i Sverige, vilket givetvis är fullt legitimt, bör man enligt min mening göra det på annat sätt.

Det första kända bokbålet i världshistorien svarade, såvitt mig bekant, den kinesiske kejsaren Shi Huang Ti för på 200-talet före Kristi födelse. Det var således, vilket påpekats av vår nationalskald Evert Taube i Muren och böckerna (som kallats världens första raplåt), ”på Hannibals tid innan Jesus var född”. Det var också denne kejsare som lät bygga den kinesiska muren.

Taube skaldar: ”Det var Shi Huangdi, kung av Qin/Som lät bygga den kinesiska muren/Och bränna alla böcker i Kina.” Allt för att historien skulle börja med honom.

Också det berömda biblioteket i egyptiska Alexandria förstördes genom eld vid åtminstone två tillfällen. Första gången det skedde var, enligt historieskrivaren Plutarchos, år 47 före Kristi födelse under Julius Caesars korta fälttåg i Egypten. Den slutliga förstörelsen inträffade sedan i Herrens år 641 då Alexandria föll i muslimska händer. Oskattbara skrifter, de flesta i form av papyrusrullar, blev lågornas rov. http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/alexbibl.htm

Ytterligare ett exempel på historisk bok- och kulturförstörelse skedde i Mexiko och Centralamerika på 1500-talet, då aztekernas, mixtekernas och mayaindianernas kulturarv gick förlorat tack vare de spanska conquistadorernas och kristna missionärerers iver att utrota den så kallade hedendomen. Ett fåtal missionärer tog dock indianstammarnas parti och ville bevara deras skrifter. Ett fåtal klarade sig undan och fördes till Europa. https://popularhistoria.se/kultur/litteratur/historiskt-bokbal-krossade-hogkultur

De i dag mest kända bokbålen är emellertid de som ordnades i Nazityskland med början den 10 maj 1933. Det skedde på initiativ av Tyska studentföreningen, och det nationalsocialistiska partiet NSDAP – som nyligen tagit makten – var inte sent att haka på. Omkring 40 000 personer kom till Opernplatz i Berlin för att se mängder av böcker gå upp i rök och höra propagandaminister Joseph Goebbels tala. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bokb%C3%A5l_i_Nazityskland

En scen från det beryktade bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933.

Böcker skrivna av författare såsom Karl Marx, Sigmund Freud, Albert Einstein, Ernest Hemingway, Bertolt Brecht, Thomas Mann, Bertha von Suttner och Heinrich Heine fick, till den råa massans jubel, skatta åt förgängelsen. Det var för övrigt Heinrich Heine (1797-1856) som redan 1821 yttrat; ”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.” Heine blev tyvärr sannspådd. Det är, precis som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, alltid idioti att bränna böcker.https://tommyhansson.wordpress.com/2010/09/08/bokbal-ar-idioti/

Bland de exempel jag anförde fanns frikyrkopastorn Terry Jones i Gaineville i den amerikanska delstaten Florida. Denne var med om att bränna koraner 2011 och 2012 och planerade 2013 att ”hedra” offren för de jihadistiska terrorattackerna i USA den 11 september 2001 genom att bränna 2998 exemplar av den kontroversiella boken. I syfte att underlätta bokbränningen hade pastorn dränkt in samtliga exemplar med fotogen.

Representanter för sheriffkontoret i Polk county lyckades dessbättre hejda pastor Jones tilltag genom att stoppa den skåpbil i vilken han lastat in böckerna och arrestera honom. Orsaken var att billasten i praktiken utgjorde en potentiellt dödsbringande bomb. https://www.npr.org/sections/thetwo-way/2013/09/11/221528510/pastor-terry-jones-arrested-before-planned-quran-burning

Pastor Terry Jones vid gripandet.

Jag känner inte till om Rasmus Paludan, Dan Park och eventuellt andra deltagare i den planerade koranbränningen i Rosengård den 28 augusti tänker slå brännbar vätska över böckerna ifråga. Deras tilltag är ändå urbota korkat. Jag tillåter mig dock tvivla på att det verkligen kommer att äga rum.

 

 

 

Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

Svenska artister (XXXI): Edvard Persson

En inte så liten gåsapåg från Skåne…https://www.youtube.com/watch?v=KAfoNpaL4_w

Det har sagts att ingenting är så förargelseväckande som oförarglighet.

Jag syftar här närmare bestämt på Edvard Persson, den legendariske skånske skådespelaren, sångaren och regissören som nog måste räknas som vår största artist någonsin. Omåttligt älskad av det svenska folket blev han, särskilt mot slutet av sitt liv, men hånad och kritiserad av kultursnobbarna för sin mix av skånsk bondkomik och hemvävd filosofi. https://www.sydsvenskan.se/2013-05-20/en-oforarglig-skaning

Carl Edvard Persson föddes i Sankt Pauli församling i Malmö den 17 januari 1888 och avled vid 69 års ålder i Jonstorp i Höganäs kommun den 19 september 1957. Han är även begravd i Jonstorp, dit han flyttat med sin andra hustru Mim Ekelund. Edvard var nummer sex i en barnaskara på nio. Familjen bodde vid Edvards födelse på Mjölnaregatan 4. Föräldrarna hette Anders Persson och Bengta Olsson, båda födda 1854, och i yngre år gick Edvard i timmermanslära hos fadern. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7109

Jag vet inte om Edvard Persson någonsin på allvar tänkte sig en framtid som snickare, men att hans håg mycket tidigt stod till till teater, sång och underhållning är fullt klart. Familjens hem låg helt nära Malmö tivoli och inte så långt från Folkets hus. Efter ett kortvarigt engagemang hos Ossian Brofeldts resande teatersällskap var han 1907-09  verksam vid Axel Lindblads Opera Comique- sällskap och 1909-11 vid Anton Gambetta Salmsons opera- och operettsällskap. Han medverkade under dessa år i en rad produktioner såsom”Boccaccio”, ”Geishan”, ”Buffalo Bill”, ”Tiggarstudenten” och ”Glada änkan”.

Dessförinnan hade den teatertokige Edvard som 16-åring rymt till Stockholm i akt och mening att söka in till Dramatens scenskola; han fick dock rådet att åka hem och ”sätta sig på skolbänken”.

Edvard Persson med Julian Kindahl i ”Orfeus i underjorden” på Hippodromen i Malmö 1926.

1911-19 var Edvard Persson och första hustrun Ellen Rosengren bosatta i Helsingfors, där Edvard huvudsakligen var aktiv vid Apolloteatern. Vissa framgångar hade han i ”Kyska Susanna” och ”Dollarprinsessan”. I Helsingfors föddes sönerna Harry Persson (1914-2008) och Olle Persson (1915-98). 1919 flyttade familjen Persson tillbaka till Malmö, där Edvard 1919-25 hade engagemang vid Folkets hus teater.

Sitt genombrott som komiker kan Edvard Persson sägas ha fått genom ett improviserat inhopp i Folkets hus-revyn ”Hertigen av Fosie” 1919 – han fick här möjlighet att uttrycka sig på skånska. Edvard Persson-biografen Jan Richter skriver: ”…och han blev en mästare i konsten att avlocka sin hembygds tungomål oväntat komiska kvaliteter.” Edvard blev också pionjär med att sjunga på skånsk dialekt.

Edvard Persson kom att dominera Folkets hus-scenen både som aktör och regissör i farser, lustspel och revyer. Sammanlagt blev det ett 70-tael produktioner: ”Lilla Helgonet”, ”Cirkusprinsessan”, ”Vita Hästen”, ”Glada änkan”, ”Tiggarstudenten”, you name it. Skånske Persson blev omsider även en ytterst framgångsrik grammofonsångare.

Förutom 45 långfilmer (varav sju stumfilmer) begick han 226 grammofon-insjungningar på 78-varvare, så kallade stenkakor. 1946 medverkade han i den första svenska färgfilmen, ”Klockorna i Gamla Sta´n” i regi av Ragnar Hyltén-Cavallius med Europa Film som producent. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=4168

En trött Edvard Persson stöder sig på galjonsfiguren i Torekov sommaren 1956.

Genombrottet kom med ”Skånska slott och herresäten” från revyn ”Sicken blomma” 1928 med Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist som textförfattare; melodin hade hämtats från ”Zandahls kanon”: https://www.youtube.com/watch?v=tbpm3T8Ph1s Textens alla 14 verser hittar ni via denna länk:http://ingeb.org/songs/skanskas.html

Det var i första hand som outtröttlig filmaktör som Edvard Persson blev känd och älskad av en stor svensk publik. Det har beräknats att hans mestadels komiska rollprestationer sågs av 30 miljoner svenska biobesökare från stumfilmsdebuten 1923 till karriärslutet 1956, då Edvards hälsa var på upphällningen efter ett rastlöst liv bestående av såväl hårt arbete som kopiöst festande. Det är ett oöverträffat svenskt rekord – endast Lasse Åbergs Stig-Helmer-filmer och kanske även Jönssonligan-produktionerna torde komma ens i närheten.

Persson var omåttligt populär också i Danmark. ”Kalle på Spången” hade dansk premiär under den nazityska ockupationen och visades därefter 87 veckor i rad på premiärbiografen i Köpenhamn. Filmen visades även på samtliga danska biografer utanför Köpenhamn. Edvard Persson framträdde vidare på kong Christian Xs 75-årsdag 1945 på Bellahöj utanför Köpenhamn inför 200 000 åskådare. Länk till visan ”Kalle på Spången” här: https://www.youtube.com/watch?v=uILkEZ2SGCs

Det är nog säkerligen ingen överdrift att säga att Edvard Persson fyllde både svenskars och danskars behov av trygghet i en orolig tid fylld av krig och krigshot. Enligt den filosofi han gjorde sig till tolk för skulle allting, vare sig det var fråga om besvärliga ransoneringar och militär mobilisering eller att utsättas för utländsk ockupation, nog ordna sig om man tog allt som det kom och i möjligaste mån likt Selma Lagerlöfs gåsapåg Nils Holgersson såg det ”lide grann från ovan”:https://www.youtube.com/watch?v=wFECkW4TupU

Edvard med hund i samband med inspelningen av ”Kalle på Spången”.

Man skulle helt enkelt, likt den trygge och (mat)glade skåningen, ta det lugnt och låta dem som eventuellt ville en ont göra sitt värsta: ”Ja låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”: https://www.youtube.com/watch?v=UVD6_Fu3MK8

Det förtjänar ändå påpekas, att det fanns en viss diskrepans mellan den fryntlige sydsvensk Edvard Persson framstod som i sånger och filmer och den person han var i verkligheten. Nog kunde han vara en gemytlig skåning som älskade god mat och dryck, men han var också en omvittnat egocentrisk diva som när han anlände till en filminspelning kunde utbrista: ”Flytta på er nu, det är mig publiken vill se” eller liknande. Ändå tycks han ha förblivit populär bland kollegerna, icke minst på grund av sitt yrkeskunnande: han var en förnämlig såväl skådespelare som sångare.

1947 genomförde den nu nära 60-årige Edvard Persson en turné till svenskbygderna i USA. Han uppträdde i 36 städer på 100 dagar och hann även med att spela in filmen ”Jens Månsson i Amerika” med Bengt Janzon som regissör och med hustrun Mim Ekelund som motspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_M%C3%A5nsson_i_Amerika I New York fyllde Edvard Carnegie Hall med två fullsatta hus och noterades vid framträdanden i Chicago för åhörarskaror som tidigare bara den omåttligt populäre världstenoren Enrico Caruso (1873-1921) kommit upp i ett par decennier tidigare.

Filmen ”Jens Månsson i Amerika” spelades in på plats 1947.

Komiken till trots hade Edvard också en allvarligare sida. Han intresserade sig för filosofi och tog överraskande nog intryck av den pessimistiske tyske filosofen och skriftställaren Arthur Schopenhauer (1788-1860) https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Schopenhauer. Denne var på sin tid en mycket inflytelserik tänkare och kom att utöva ett stort inflytande på storheter som Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein och Sigmund Freud. Och alltså Edvard Persson.

Om sitt intresse för Schopenhauer utlät sig Persson en gång så här i tidningen Filmjournalen:

Schopenhauer är min älsklingsförfattare. Det tror du kanske inte men så är det. Är man pessimist av princip så har man ett skydd mot det oangenäma. Sen kan man ju om man vill kalla en pessimism av det slaget för optimism.

Att Edvard Persson var unik framgår av, att han var den ende svenske filmaktören med heltidsanställning hos ett filmbolag, Europa Film. Den särställningen behöll han till sin bortgång i hjärnblödning 1957. Europa Film AB hade grundats 1930 av bröderna Gustav och Per Scheutz och förlade sina första inspelningsstudier till en nedlagd cementplattefabrik i Bromma. Bolagets första storhetstid inleddes med anställningen av Edvard Persson 1933. Företaget köptes 1984 upp av Bonniers som fusionerade in det i Svensk filmindustri (SF). https://sv.wikipedia.org/wiki/Europafilm

Biografin Jakten på Edvard av Pontus Brandstedt utkom 2013.

I år är det jämnt 60 år sedan Edvard Persson avled, aktiv in i det sista trots tidvis nedgörande recensioner och vacklande hälsa. Slutomdömet får Persson-biografen Pontus Brandstedt (Jakten på Edvard 2013) stå för: ”Aldrig kommer vi att få en artist med så publik förankring under så lång tid och i så många filmer igen.” http://www.adlibris.com/se/bok/jakten-pa-edvard-om-edvard-persson-filmerna-och-de-som-var-med-nar-det-b-9789173315562

Fotnot: 1967 gav Östen Warnerbring ut albumet ”Östen sjunger Edvard Persson” och 1982 kom Peps Persson med ”Persson sjunger Persson”.

Från Marx och Engels klankommunism till dagens rasvänster

 Marx och Engels står staty i Shanghai i Kina.

Karl Marx och Friedrich Engels heter ett par av de mest inflytelserika tänkarna i modern tid. Deras idéer ligger till grund för det brutalaste samhällsexperiment världen skådat – kommunismen – och fortsätter utöva inflytande ända in i de yttersta av dessa dagar. Nyligen tog jag del av en debattartikel om Marx och Engels ideologiska inspirationskällor av journalisten och författaren Per Brinkemo i tidningen Dagens Samhälle # 31 2015, som jag måste tillstå var något av det intressantaste jag läst på länge.

Brinkemo, som är känd för sina studier om somaliskt samhälle och kultur, tar i artikeln fasta på det sällan uppmärksammade faktumet att kommunismens ideologiska patriarker Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1820-95) hämtade inspiration till sitt filosoferande från studier om klansamhället. Brinkemo framhåller således: ”Få politiska ideologier har haft ett sådant globalt inflytande som kommunismen. Ändå är det nästan ingen som tycks känna till att Marx och Engels hämtade inspiration och modellen för sina teorier i den universella samhällsmodellen, klansamhället, men ofta kallad urkommunism eller primitiv kommunism.”   

Klansamhället, förklarar Brinkemo, var en gång den gemensamma organisationen för alla forntida samhällen. Klanorganisationen är dock inte bara något från det förflutna. Det lever kvar och frodas i stora delar av Mellanöstern i länder såsom Irak, Syrien, Libyen, Afghanistan, Jemen men även i ett europeiskt land som Albanien. Klanens betydelse är framträdande även på exempelvis Koreahalvön i Asien och bland de zigenska grupperna romer och sinti.

 Lewis Henry Morgan (1818-81).

Per Brinkemo informerar om att ”Marx och Engels blev varse klansamhället genom en amerikansk jurist, Lewis H. Morgan (1818-1881), som intresserat sig för hur indianstammar var organiserade.” Fyllig information om Morgan finns att tillgå här: https://en.wikipedia.org/wiki/Lewis_H._Morgan

Just så var det och om detta berättar författaren och historikern Tage Lindbom (1909-2002) i en av de mest värdefulla studier om marxismen som enligt min uppfattning publicerats på svenska: den anspråkslösa volymen Myt i verkligheten. En studie i marxism (114 sidor, 1977).

Lindbom framhåller att de teorier om det så kallade ursamhället vilka Lewis Henry Morgan, som var järnvägsjurist och republikansk delstatspolitiker i New York men också antropolog och etnolog med ett särskilt intresse för Amerikas indianer, utformat utifrån sina studier om framförallt Irokes-indianerna till sin karaktär var skäligen vaga. Morgan blev för övrigt hedersmedborgare i Irokes-stammen.

Morgan delade in den mänskliga utvecklingen i tre faser: 1) Savagery (vildhet). 2) Barbarism (barbari) samt 3) Civililization (civilisation). Det gjorde han utifrån tekniska landvinningar som gjorts under resans gång. Morgans metoder var populära kring mitten på 1800-talet, och det är ingen tillfällighet att han är den ende amerikanske antropolog som i uppskattande ordalag citerats av storheter såsom evolutionsideologen Charles Darwin (1809-82) och psykoanalysens store föregångsman Sigmund Freud (1856-1939). Nyare forskargenerationer har emellertid dömt ut hans metodik som ovetenskaplig.

 Tage Lindbom (1909-2002), en av våra främsta kännare av marxismen.

Orsaken till att det är så föga känt att Marx och Engels hämtade stoff till sina teorier från det forntida klansamhället, förklarar Brinkemo, är det faktum att de i sina skrifter inte använder ordet ”klan” utan i stället hänvisar till ”gens”, ett äldre ord för just klan. ”I sina skrifter”, menar Brinkemo, ”hyllar de klansamhället och beskriver det i ofattbart romantiserade termer”. Engels skriver till exempel i sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung att det statslösa klansamhället är ”en underbar organisation”.   

Per Brinkemo anför ett citat från Engels för att belysa detta. I det förmoderna klansamhället, skriver Engels, gjordes ej skillnad på människor utan män och kvinnor var jämlika:    ”…utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer, går allt sin gilla gång. All tvist och strid avgörs av samtliga inblandade; gensen eller stammen eller de enskilda gentes sinsemellan.” Brinkemos artikel kan i sin helhet läsas här: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-klan-till-stat-och-vaegen-till-identitetspolitiken-18060

I klansamhällets mest utpräglade form fanns heller ingen enskild egendom, påstod Engels, utan allting delades av alla i släkten eller stammen/klanen. Där stannade dock gemensamheten och solidariteten. Klanen var allting, praktiskt taget själva universum, för dess medlemmar. Den enskilda människan utgjorde ett hot mot denna gemenskap, varför den sociala kontrollen var mycket stark. Detta sakernas tillstånd går stick i stäv i förhållande till det liberala, demokratiska samhället byggt på individ och familj.

Marx och framförallt Engels hade alltså hämtat denna romantiserande syn på ”ursamhället” från amatörantropologen Lewis H. Morgan. Problemet var att Morgans teorier inte alls gav utrymme för en så långtgående tolkning som den Marx/Engels svarade för och som utgjorde själva grunden för deras teoribildning om det ”urkommunistiska samhället”, vilket mänskligheten i tidernas fullbordan enligt historiens obevekliga lagar om dialektisk klasskamp en dag var predestinerad att återvända till.

Tage Lindbom framhåller i Myt i verkligheten (sidan 81):

I verkligheten ger Morgan i sina studier ej några som helst säkra belägg för att en verklig egendomskommunism existerat, och han framhåller ständigt, att privategendomen uppkommer främst genom att de medel, varigenom födan anskaffades, tekniskt utvecklades. Ju flera föremål och tekniska medel att skaffa föda, desto fler föremål inordnas i den privata egendomsbesittningen, det är Morgans förklaring till privategendomens begynnelse.

Morgans uppfattning – att privategendomen uppkommit genom en teknisk och civilisatorisk utveckling och att frånvaron av privategendom är ett uttryck för teknisk och samhällelig primitivitet – tolkades av 1800-talsmarxismen och då främst Engels som att en ”urkommunistisk” ordning en gång existerat. Denna naturliga ordning har enligt den marxistiska teoribildningen sedan brutits ned av, med Lindboms vokabulär, ”makthungriga usurpatorer”, vilka därmed lagt grunden till det förtryck och den alienation (förfrämligande) som det är marxismens/kommunismens historiskt givna uppgift att avskaffa.

Lindbom fortsätter (sidan 82):

Utifrån denna socialantropologiska frihandsteckning och förvanskning av Morgans försiktiga och på ett ofullständigt material grundade omdömen bygger Marx och Engels upp en historisk tolkning av privategendomens uppkomst som en brutal maktusurpation och djupt omoralisk kränkning av människans ’Urwesen’. På grundval av denna tolkning utformas marxismens frihetslära. Varje maktförhållande är ett förtryck. Redan familjen är upprättandet av ett maktvälde, då husfadern är den produktive maktinnehavaren, varigenom hustru och barn är föremål för en exploatering. Ty familjen är främst av allt en produktionsenhet, vari husfadern-härskaren tillägnar sig ’mervärdet’ och därmed alienerar de övriga familjemedlemmarna.

Sedan den socialistiska revolutionen enligt marxismen hade avskaffat kapitalismens förtryck och upprättat proletariatets diktatur skulle, efter en ospecificerad övergångstid, det slutliga, kommunistiska samhället, då mänskligheten återvänt till sitt paradisiska urtillstånd av egendomsgemenskap, upprättas. Staten förutsattes då ha vissnat ned och dött, men exakt hur detta skall ske anges aldrig. Då har också slutmålet för all mänsklighets utveckling uppnåtts.

Tage Lindbom sammanfattar i Myt i verkligheten vari detta slutmål i det marxistiskt-kommunistiska perspektivet består (sidan 85):

Det är människan, som träder i Guds ställe. Människan är den materiella, sinnliga verklighetens högsta uppenbarelseform. Människans uppgift är ej blott att befria sig från förtryckets, alienationens ok. Människans högsta uppgift är att ersätta Gud, och detta gör hon därigenom att Karl Marx utropar henne till Skapare. Det är detta Marx ytterst vill med människan. Karl Marx´ människa bär fram den totala gudlösheten.  

Om den originelle tänkaren Tage Lindbom, som började sin verksamhetsbana som marxist och socialist, gled över till kristendomen och slutade sitt liv som muslimsk mystiker av sufistisk övertygelse och samtidigt konservativ ideolog, finns mer information här: https://traditionochfason.wordpress.com/2008/12/06/muslim-socialdemokrat-och-oerhort-konservativ/

Enligt Per Brinkemo fanns hos radarparet Karl Marx och Friedrich Engels ”en grundläggande avsky mot den rådande samhällsordningen”. De hatade allt som det etablerade samhället vilade på: kapitalism, monarki, borgerskap, individualism, familjen, militären och kanske mest grundläggande av allt: religionen. Människan var enligt deras synsätt endast materia i rörelse och religionen blott ett medel för makthavarna att hälla människorna kvar i förtryck och förnedring. ”Ett folkets opium” eller ”en suck från en varelse i trångmål”.

 Trotskistisk propagandabild med från vänster Karl Marx, Friedrich Engels, V. I. Lenin samt Leo Trotskij.

Marx och Engels tankar, som enligt dem själva ytterst syftade till att framskapa den totala jämlikheten och friheten, ledde till det värsta och grymmaste förtryckarsystem världen skådat i form av den reellt praktiserade kommunismen med tiotals miljoner dödsoffer världen över i länder såsom Sovjetunionen och Östblocket, Folkrepubliken Kina, Kambodja, Nordkorea, Vietnam, Angola, Kuba och Albanien.

Den så kallade 68-vänstern var fragmentiserad i en mängd olika grupperingar och sektbildningar men hade ett gemensamt: dess företrädare ordade jämt och ständigt om jämlikhet och befrielse från förtryck av olika slag, låt vara att de själva bekände sig till ett ideologiskt koncept som skapade det värsta förtrycket av alla.

I dag är läget ett helt annat, påpekar Per Brinkemo som slutkläm på sin artikel i Dagens Samhälle: ”Märkligast av allt är att målet om lika rättigheter bytts ut mot olika rättigheter. Istället för ett samhälle på jämlik grund kämpar dagens vänster, på tvärs mot Marx och Engels ursprungstankar, för ett samhälle där olika identiteter som kön, etnicitet och ‘ras’ spelar avgörande roller. Sannolikt hade varken Marx eller Engels känt sig särskilt hemma i vår tids identitetsdebatter.”

 

   

 

---

---

---