Putins giftiga strategi: lögnen satt i system

Ryska agenter har åtskilligt i sin arsenal att välja mellan när de får klartecken från Kreml att oskadliggöra misshagliga individer. När avhopparen Aleksandr Litvinenko togs av daga i London 2006 användes det radioaktiva ämnet polonium. Och när den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia förgiftades i engelska Salisbury i början på mars bestod vapnet i ett extremt giftigt nervmedel kallat novitjok. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/

Medicinsk expertis har meddelat att det är fullt möjligt att far och dotter Skripal, som fortfarande är föremål för intensivvård, har fått obotliga såväl mentala som kroppsliga skador. Även polismannen Nick Bailey, som försökte hjälpa paret på en parkbänk i Salisbury, utsattes för nervgiftet och vårdades på sjukhus men är nu utskriven. Bailey har sagt att livet för hans del aldrig kommer att bli detsamma igen. https://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/sergei-skripal-yulia-nerve-agent-brain-damage-health-hospital-salisbury-a8269056.html

Krim

Detective sergeant Nick Bailey skadades svårt av nervgiftet novitjok när han försökte hjälpa Sergej och Julia Skripal.

Owen Matthews, som skriver i den engelska tidskriften The Spectator, menar att den ryska ledningens farlighet inte så mycket består i dess förmåga att ta död på sådana personer som den uppfattar som sina fiender (min översättning):

Men Putins verkliga makt, som är långt farligare än alla raketer och gifter han har i sina vapenförråd, ligger i hans giftiga förmåga att fräta bort sanningen. Putin ljuger skamlöst och upprepat. Det gör också hans medhjälpare. Till och med när den rättstekniska bevisningen är massiv och ovedersäglig. https://www.spectator.co.uk/2018/03/vladimir-putins-toxic-power/

I själva verket, anser Matthews, använder Rysslands president lögnen som vapen på ett rutinmässigt sätt. Som när han i mars 2014 försäkrade världen att det inte fanns några ryska trupper på Krim och att ”alla kan köpa ryska uniformer” samt att det var ”lokala försvarsstyrkor” som hade besatt centrala platser och byggnader på Krim i Ukraina. https://www.npr.org/sections/thetwo-way/2014/03/04/285653335/putin-says-those-arent-russian-forces-in-crimea

En knapp månad senare var det inte tal om några lokala försvarsstyrkor längre. Då tackade Putin öppet de ryska soldater som genomfört annekteringen av Krim-halvön. Länge nekade Putin också till att det fanns reguljära ryska soldater i östra Ukraina. 2016 medgav han emellertid att dessa fanns på plats i det aktuella området. http://time.com/44375/putin-crimea-russia-army/

Ett annat fall som visar att sanningen är den ryska regimens värsta fiende gäller Malaysia Airlines Flight MH 17, som den 17 juli 2014 sköts ner över Ukraina på väg mellan Kuala Lumpur och Amsterdam. Samtliga 298 ombordvarande omkom. Ryssarna förnekade i det längsta att det funnits någon som helst rysk inblandning i nedskjutningen och skyllde allt på Ukraina – sedan visade en internationell undersökning att planet skjutits ner av proryska separatister beväpnade med luftvärnsroboten BUK. https://sv.wikipedia.org/wiki/Malaysia_Airlines_Flight_17

En rysk soldat på post i staden Simferopol på Krim den 19 mars 2014.

Enligt Owen Matthews är det själva ljugandet som är Putins egentliga budskap: lögnen satt i system så att själva begreppet sanning mister sin betydelse. Putin kan också räkna med att det finns gott om aningslösa – och i somliga fall närmast patologiska – Putin- och Rysslands-kramare i väst som är beredda att tro varje ord som kommer ur den stores mun. Putin blir därmed i stånd att skapa sin egen verklighet. Sådant kan lätt leda till hybris.

Också när det gäller den notoriska och systematiska ryska dopingen inom idrottsrörelsen ljuger ryska befattningshavare sig blåa i synen. Ett bevis på hur bisarr situationen är visas av, att samma person – Grigorij Rodtjenkov – ledde såväl Rysslands så kallade kamp mot dopingen som den ryska statens dopingprogram syftande till att göra landets idrottsutövare mer konkurrenskraftiga internationellt.

Vid vinter-OS i ryska Sotji 2014 tog Ryssland 13 guldmedaljer varav minst fyra enligt så kallade visselblåsare var dopade. Rodtjenkov, som varit verksam inom den ryska underrättelsetjänsten FSB, har sedan han avslöjat det massiva fusket i samband med OS på hemmaplan skrutit om hur lätt det var att manipulera blodprov från ryska deltagare. Rodtjenkov har försäkrat att Putin hade detaljerad kännedom om vad som försiggick. Putin har hela tiden blånekat och kallat anklagelserna ”löjliga”. https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/visselblasaren-putin-visste-allt-om-dopningen-av-idrottarna-i-sotji

Rodtjenkov har bland annat hänvisat till George Orwells berömda framtidsdystopi 1984, där det talas om ”dubbelspråk” – doublespeak. Det tillåter en person att inta två motsatta positioner samtidigt och att tro att båda är lika sanna. Därför kan en och samma person leda både kampen mot doping och  ett statligt dopingprogram. Dubbelspråket gör det möjligt att ljuga obehindrat: ja, lögnen blir till och med en nödvändig dygd. https://en.wikipedia.org/wiki/Doublespeak

Ibland blir lögnerna dock helt absurda. Som när den ryska statstelevisionens nyhetsankare Sergej Kiselev påstod att paret Skripal förgiftats av den brittiska underrättelsetjänsten MI6 i ett försök att piska upp russofobiska stämningar och bättra på premiärminister Theresa Mays dalande popularitet. Där fanns också antydningar om att västvärlden genom förgiftningen ville sabotera det ryska presidentvalet.

Lika absurt var det när det ryska utrikesdepartementets talesperson, Maria Zakharova, sökte skjuta skulden på bland annat Sverige – som tillsammans med Storbritannien, Tjeckien och Sverige skulle ha bedrivit försöksverksamhet med den typ av nervgift som användes mot Sergej och Julia Skripal. Sanningen är ju att det är helt otänkbart att någon annan stat än den ryska kan ha gjort sig skyldig till detta illdåd. https://www.expressen.se/nyheter/ryssland-pekar-ut-sverige-efter-nervgiftsattacken/

Man kan fråga sig om Putin-megafoner som Sergej Kiselev och Maria Zakharova verkligen tror på vad de säger – så bisarrt utflipprade är deras utsagor. Det finns dock inga tecken på att vare sig Rysslands-fanatikerna i väst, som ser Putin som världens frälsare, eller största delen av Rysslands befolkning skulle tvivla på något av det som Putin eller till äventyrs någon annan makthavare i Kreml har att säga.

Grigorij Rodtjenko i sitt dopinglaboratorium.

En vanlig uppfattning är att – även om det skulle stämma att Putins folk förgiftar dubbelagenter, skjuter ner passagerarflygplan eller dopar idrottsutövare – så här gör alla. Det är vanligt att man i sammanhanget drar på med inadekvata jämförelser som att väst mördar egna medborgare utomlands med drönare och att väst invaderade Irak eller Kosovo utan FNs godkännande. Det är en så kallad youtoo-taktik som är mycket omtyckt bland Putin-trollen på nätet.

”Problemet för resten av världen”, anser Owen Matthews i The Spectator, ”är att Putin går mycket längre än att bara ljuga. Kreml har aktivt, genom de samlade ansträngningarna från hans propagandamaskin, genomfört en systematisk attack på själva idén att sanningen kan existera någonstans.

En indirekt effekt av denna strategi är att det i väst på sina håll skapats en föreställning om att ”ryssarna” ligger bakom hart när allt ont som sker i världen. Detta gynnar åtminstone delvis Kreml, eftersom det då blir lättare för Putin och hans anhang att peka på orimligheten i några av de påståenden som görs om Rysslands skuld.

 

 

 

 

Tusentals judar flyr undan antisemitismen i Ukraina till Israel

 Ukrainska judar anländer till Ben-Gurion-flygplatsen.

Sedan 2014 har tusentals judar från Ukraina flytt till Israel på grund av ökad antisemitism som en följd av landets konflikt med Ryssland. Sista veckan i februari anlände så många som 116 ukrainska judar till Ben-Gurion International Airport utanför Tel Aviv på en och samma dag. http://www.jpost.com/Israel-News/2000-Ukrainian-olim-arrive-in-Israel-via-Freedom-Flight-445909

Efter det att Ukrainas proryske president Viktor Janukovytj störtats i februari 2014 och efterträtts av en skakig regering med chokladmagnaten Petro Porosjenko som president har landet, som med 603 000 kvadratkilometer är det största i Europa av de länder som har sina gränser helt och hållet inom världsdelen, drabbats av en ökande antisemitism.

Detta har bland annat resulterat i att synagogor vandaliserats, judiska gravplatser skändats och ukrainska vuxna och barn utsatts för blodiga attacker. Därmed skiljer sig antisemitismen i Ukraina från den som breder ut sig i andra länder i Europa – inte minst i Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet – där judehatet så gott som uteslutande är ett resultat av massimmigrationen från arabiska/muslimska länder.

 En reformsynagoga i Simferopol på Krim vandaliserad.

Utvandringen av judar från Ukraina har bland annat ombesörjts av organisationen International Fellowship of Christians and Jews (IFCJ), som grundades av rabbinen Yechiel Eckstein 1983 och har sitt säte i den amerikanska delstaten Illinois. Projektet att underlätta för ukrainska judar att emigrera till Israel kallas Freedom Flight. http://www.ifcj.org/site/PageNavigator/eng/USENG_homenew

Eckstein har citerats: ”Vi väntar inte på att ukrainarna skall söka upp oss. Vi beger oss till dem och ger dem mer stöd.” Således delar IFCJ ut 1000 US dollar per familj och 500 dollar för varje enskilt barn utöver det som det israeliska regeringsprogrammet ger dem.

Den judiska närvaron i vad som i dag är Ukraina går tillbaka till det så kallade Kievrus (Kievriket), som anses ha grundats år 880 och blomstrade under flera århundraden fram till den mongoliska invasionen 1237-40. Perioder av den judiska kulturens blomstrande avlöstes av tider av förföljelse. https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Jews_in_Ukraine

I början av 1900-talet bestod cirka en tredjedel av Ukrainas stadsbefolkning av judar. 1917-20 förekom text på jiddisch på ukrainska mynt. I samband med nationalsocialismens frammarsch i Tyskland och i andra länder på 1930-talet satte judeförföljelserna in på allvar, och pogromer och massakrer blev en bister verklighet för landets judar i bland annat huvudstaden Kiev och Odessa vid Svarta havet.

 Babij Jar utanför Kiev 1941.

Med Andra världskriget följde en mer systematisk judeutrotning som kulminerade med den fruktansvärda massakern vid ravinen Babij Jar utanför Kiev den 29-30 september 1941, vilken utfördes som en hämndaktion för att den sovjetiska underrättelseorganisationen NKVD genomfört sabotageaktioner i Kiev i samband med invasionen.

Den invaderande tyska armén hade beordrat judarna i huvudstaden att samlas vid järnvägsstationen den 28 september och hade hoppats på att kanske 6000 judar skulle hörsamma ordern. I stället kom över 30 000 judar, och tyskarna själva rapporterade att 33 771 judar sköts till döds. http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/forintelsen/sovjetunionen/33-771-judar-mordas-vid-babij-jar

Massakern i Babij Jar har gått till historien som en av de mest grymma och samtidigt välorganiserade av Andra världskrigets judemassakrer. Vid Babi Jar vaktade enheter ur Waffen-SS och ukrainsk polis. De lät judarna, varav en stor del äldre, kvinnor och barn, i grupper gå fram till kanten av ravinen där de sköts av en Einsatzgruppe ur SS och därpå störtade i ravinen för att sedan täckas över med ett jordlager. Dessförinnan hade de tvingats klä av sig nakna samt lämna ifrån sig kläder och andra tillhörigheter, inte minst värdesaker.

Operationen kunde flyta på smidigt tack vare att de noggranna tyskarna organiserat det hela på så sätt att de olika judiska grupperna fördes fram till ravinkanten utan att de kvarvarande hade vetskap om vad som skedde. Endast två judar lyckats undgå att dödas vid Babij Jar, varav den ena var skådespelerskan Dina Pronitjeva vilken 1946 gav vittnesmål inför rätta om vad som hänt.

 Paul Blobel: bödeln från Babij Jar.

Ansvarig för organiseringen av dödandet vid Babij Jar var SS-Standartenführer (överste) Paul Blobel, befälhavare för Sonderkommando 4a ingående i Einsatzgruppe C, som återvände med en styrka i juli 1942 med uppgift att undanröja spåren efter massakern genom att gräva upp kropparna och bränna dessa på stora likbål. Detta tog två år i anspråk. Blobel dömdes till döden 1948 och hängdes i Landsberg am Lech 1951. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Blobel

Av 1,5 miljoner judar i Ukraina före kriget mördades 900 000. I dag beräknas antalet judar i Ukraina uppgå till omkring 63 000, vilket gör Ukraina till det femte största landet i Europa och det elfte i världen avseende judisk närvaro. I hela världen fanns 20014 knappt 14 miljoner judar varav ungefär hälften i Israel. Mer information här om de 15 länder vari de flesta judarna lever: https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Judaism/jewpop.html

Dagens ukrainska judar behöver knappast riskera ett nytt Babij Jar, men deras tillvaro är nog så bekymmersam. När Janukovytj föll den 24 februari 2014 fick fascistiska och nazistiska grupper, varav de mest framträdande var Svoboda och Högra sektorn, ett ökat inflytande i Ukraina.

Båda dessa partier var representerade i den övergångsregering som leddes av Arsenij Jatsenjuk – vilken hade setts göra Hitler-hälsning tillsammans med Svobodas ledare Oleh Tiahnybok under oroligheterna på Maidan-torget i Kiev – men har sedan dess nästan utplånats som viktiga faktorer i ukrainsk politik. Jatsenjuk är dock fortfarande premiärminister. Jag skrev under tiden närmast efter statskuppen i Ukraina följande på min blogg om det korrupta och omogna Ukraina: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/03/02/det-problematiska-ukraina-omogen-och-klantig-opposition/

Arsenij Jatsenjuk gör Hitler-hälsning på Majdan-torget bredvid fascistledaren Tiahnybok.

De ryska inbrytningarna på Krim och andra platser i Ukraina har medfört att judarna befinner sig i ett alltmer utsatt läge. Judar som pratar ryska ses som förrädare mot den ukrainska saken och av många som fritt villebråd.

Bland de nyligen anlända judiska immigranterna från Ukraina finns systrarna Marina och Alexandra Prokopovytj, 17 respektive 15 år gamla. De var i Ukraina bosatta i förorten Rakytne, där de i sin gymnasieskola blev misshandlade i vad började som en nationalistiskt motiverad attack som slutade i öppen antisemitism. IFCJs kommunikationschef Tati Aronsky informerade Tazpit Press Service om att att flickorna kallades ”separatister” och ”zhids” (judar) före attackerna därför att de talade ryska i stället för ukrainska.

Det anmärkningsvärda och vidriga är att också flera av lärarna på skolan anslöt sig till de våldsamma attackerna, vilka gjorde att flickorna fick svåra skador vilka måste sys samt hjärnskakningar. Samma sak hände flickornas pappa, Dmytro Prokopovytj, när denne var i skolåldern. Han var tvungen att byta skola tre gånger på grund av sin etniska tillhörighet. Han råkade ut för hjärnskakningar inte färre än 14 gånger och menar att antisemitismen blivit värre i Ukraina under den postkommunistiska tiden.

Dmytro Prokopovytj informerar om att han nyligen upptäckte, att hans familj på fädernet egentligen hette Evenbach. Hans pappa tilläts emellertid inte komma in på universitetet med detta judiska namn under sovjettiden, så familjen ändrade namn till mammans flicknamn som var Prokopovytj.

 Svoboda-sympatisörer visar var deras politiska preferenser finns.

IFCJ letar i olika länder aktivt efter judar som till följd av den stegrade antisemitismen skulle kunna tänkas emigrera till Israel. De ser också till att nykomlingarna, både före och efter ankomsten till Israel, får relevant vägledning inklusive karriärråd. Förutom i Ukraina har IFCJ arbetat i länder av typ Frankrike, Venezuela, Uruguay, Turkiet samt flera arabländer. Organisationen säger sig ha hjälpt 2365 ukrainska judar att finna vägen till Israel sedan december 2014.

Judarna i det forna Sovjetunionen levde under svåra förhållanden och förbjöds exempelvis att studera hebreiska. ”70 år av kommunistiskt förtryck”, heter det i en artikel i Jerusalem Post den 15 juli 2015, ”lämnade verkligen otaliga judar åtskilda från sitt judiska arv och traditioner, under det att äktenskap över de etniska gränserna också satte sina avtryck.”   

Den särpräglade situationen för judarna i kommunistblocket gjorde att Israel 1970 ändrade sin hemvändandelag till att omfatta inte endast judiskt påbrå på mödernet utan också sådana som räknade sin judiska härstamning till far eller farfar. Till dags dato har omkring 1,2 miljoner judar anlänt till Israel från det forna sovjetimperiet. http://www.jpost.com/Diaspora/Ukrainian-Jews-escape-war-and-return-to-their-roots-409262

 

Antisemitismen i Ukraina: ryssarna välkomnas av en del judar

 Hakkors och nazistiska slagord på synagoga i Simferopol.

Under de pågående oroligheterna i Kiev tog sig några oidentifierade individer för att spreja det uråldriga budskapet ”Död åt judarna” på ingångsportalen till reformsynagogan Ner Tamid i Simferopol på Krim. Någon vecka tidigare – dagen efter att Viktor Janukovytj avsatts som Ukrainas president av den rasande Kiev-mobben – slängdes molotovcocktails in i bönehallen till en annan synagoga i den sydostliga ukrainska staden Zaporizhia. Endast mindre skador åstadkoms dessbättre.

Mitt under pågående demonstrationer på Självständighetstorget i Kiev utfördes vidare två våldsamma attacker mot judar i den ukrainska huvudstaden. Den 17 januari knivhöggs en ortodox jude sedan han lämnat en synagoga. Veckan dessförinnan hade en annan ortodox jude misshandlats utanför sitt hem. Båda offren väntas återhämta sig utan framtida men.

Om de ukrainska judarnas – antalet uppgår till mellan 200 000 och 400 000 enligt olika beräkningar – utsatta situation under den nuvarande turbulenta situationen berättar följande reportage i Jewish Telegraphic Agency (JTA):

http://www.jta.org/2014/03/04/news-opinion/world/in-crimea-some-jews-feel-safer-under-russian-occupation

Många ukrainska judar har kraftigt fördömt den ryska militära interventionen på Krimhalvön, medan andra ser operationen som ett återupprättande av ordningen i kölvattnet efter den oppositionskupp som störtade Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj och tvingade denne i rysk landsflykt. Denna inställning är minst av allt märklig, då ett par av oppositionens politiska krafter – Svoboda och Högra sektorn – med fog kan betecknas som fascistiska och/eller nazistiska med antisemitism på agendan.

 Uniformerad Svoboda-kämpe i Kiev.

Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, har exempelvis beskrivit sin rörelse som ”den judisk-ryska maffians värsta skräck” men har under senare år sökt tona ner det antisemitiska i Svobodas budskap. Rysslands president Vladimir Putin har uttalat att han förbehåller sig rätten att skydda ukrainska medborgare från en ”orgie” genomförd av radikala nationalister och antisemiter.

De senaste nyheterna från Ukraina gör gällande att de krypskyttar som sköt mot och dödade ett hundratal demonstranter och poliser på torget hade hyrts av oppositionen med uppgift att, inom ramen för en så kallad false flag-operation, smutskasta Janukovytj-styret. Detta skall EUs utrikeschef Catherine Ashton varit medveten om via ett telefonsamtal med Estlands utrikesminister men underlåtit att informera om:

http://www.infowars.com/leaked-phone-call-kiev-snipers-hired-by-us-backed-opposition/

Rabbi Misha Kapustin, vars reformistiska synagoga i Simferopol vandaliserades med hakkors och slagord nyligen, instämmer i att en hel del judar stödjer den ryska inblandningen. Själv upplever han ändå, enligt JTA-artikeln, att interventionen är en främmande invasion i det egna landet.

Den 15-16 oktober 2013 hölls i Kiev en internationell konferens om antisemitism. Det skedde i samband med hundraårsminnet av en rättegång i staden som hölls mot en 39-årig ukrainsk jude vid namn Menachem Mendel Bellis, vilken anklagades för att ha mördat en 13-årig kristen pojke i syfte att använda dennes blod för att genomföra rituell bakning av matzos till den judiska påsken (Pesach). Bellis satt fängslad i två år innan han frikändes. Ritualmord av detta slag tillhör standardrepertoaren när det gäller antisemitiska anklagelser, liksom påståenden om att judar förgiftar brunnar tillhörande kristna.

Sajten The Commentator behandlar konferensen här:

http://www.thecommentator.com/article/4320/anti_semitism_in_ukraine_and_beyond

Det anges att, förutom att diskutera Bellis-rättegången, deltagarna ägnade sig åt en då nyligen publicerad rapport utgiven av European Union Agency for Fundamental Rights. Enligt rapporten, som byggde på intervjuer med 5100 judar i nio europeiska länder, har fruktan för förföljelse inom den judiska kommuniteten i Europa ökat märkbart.

I Sverige visade sig 49 procent av de tillfrågade judarna vara rädda för att bära typiskt judiska kännetecken såsom den manliga huvudbonaden kippa och davidsstjärnan på allmän plats. För Frankrike var siffran 40 procent. Hela 91 procent av intervjuade ungerska judar ansåg att antisemitismen i landet ökat – i Sverige, Frankrike och Belgien var motsvarande andel över 80 procent. Detta har skett samtidigt som den muslimska invandringen ökat kraftigt.

 Att visa sig offentligt med den judiska huvudbonaden kippa är något som alltfler europeiska judar drar sig för.

I Ukraina finns, liksom i hela det övriga Östeuropa samt Ryssland, en starkt judefientlig tradition som i viss mån har blommat upp efter sovjetväldets och kommunismens fall. I Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (2005), som tar upp det mesta som är värt att veta om den historiska och nutida antisemitismen, framhålls (sidorna 426-427) att ett gemensamt drag för antisemitiska strävanden är kampen för etniskt homogena nationalstater:

Antisemitismen i Central- och Östeuropa kan varken förklaras utifrån antalet judar i de enskilda länderna, deras ställning i ländernas ekonomiska liv eller deras vilja alternativt ovilja att integreras. I samtliga dessa länder försiggick en ackulturationsprocess under mellankrigstiden. Judarna lärde sig det nationella språket och anpassade sig till nationella seder och bruk. I Ungern var judarna de allra mest ackulturerade, ändå utvecklades på kort tid en dramatisk antisemitism. Trots förstärkt identifikation med de nya staterna definierades judarna kollektivt som onationella. Deras nationella sinnelag betvivlades. De identifierades med grannstater och etniciteter man ville avgränsa sig ifrån. Antisemitismen i Slovakien var samtidigt anti-ungersk, i Polen anti-rysk, i Ukraina-anti-polsk etcetera.

Den antisemitism som i dag återfinns inom exempelvis Svoboda och Högra sektorn kan mot denna bakgrund sägas vara förenad med en anti-rysk inställning. I strävan efter ett ”Ukraina för ukrainarna” demoniseras således både ryssar och judar, vilka båda betraktas som ”onationella”.

På nyårsdagen 2014 blev den omstridde ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera (1909-59) föremål för en särskild hyllning av de nationalistiska demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev i anledning av 105-årsdagen efter hans födelse. Bandera hade den 22 januari 2010 av Viktor Jusjenko, strax innan denne lämnade presidentposten efter att ha besegrats i valet av Viktor Janukovytj, utsetts till ”Ukrainas hjälte”, något som framkallade vredgade reaktioner på sina håll.  Bland annat protesterade Simon Wiesenthal-centret, Rysslands utrikesminister, sovjetiska krigsveteranorganisationer samt Polens president.

 Ukrainas hjälte: Stepan Bandera. Här på ukrainskt frimärke.

Stepan Bandera, som bland annat var ordförande i Organisationen för Ukrainska Nationalister (OUN), dömdes till döden för delaktighet i mordattentatet mot den polske inrikesministern Bronislaw Pieracki men frigavs i samband med Tysklands invasion i Polen den 1 september 1939. Bandera var född i den dåvarande polska provinsen Galizien, senare ukrainskt territorium, i en grekisk-katolsk familj som var djupt involverad i nationalistisk politik.

Således hamnade Banderas två yngre bröder i det tyska förintelselägret Auschwitz under det att fadern greps och arkebuserades av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. Även Banderas två systrar greps och förpassades till den sovjetkommunistiska Gulag-arkipelagen men överlevde.

För att kunna bekämpa sovjetkommunisterna på ett effektivt sätt allierade sig dock Bandera och hans anhängare med tyskarna och anklagades efter kriget för delaktighet i massmord. Bandera ansågs dock av tyskarna vara alltför bångstyrig och satt 1941-44 inspärrad i tysk regi – först i Kraków och därefter i Berlin och Sachsenhausen. Efter kriget hamnade Bandera först i den del av Tyskland som kallades Östzonen (senare ”DDR”) innan han gick i exil i Västtyskland. 1959 avled han av cyanidförgiftning beordrad av KGB-chefen Alexandr Sjelepin.

Att kalla Stepan Bandera för nazist eller judehatare, därför att under en kritisk period slagit sina påsar ihop med Nazityskland i syfte att bekämpa sovjetväldet i Ukraina, är alltför förenklat. Som så ofta är verkligheten komplex och mångfasetterad.

Däremot kan det inte förnekas att det i Ukraina, liksom i övriga Östeuropa, fanns (och finns) kraftiga antisemitiska strömningar. De båda ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall, ingående i den tyska arméns Brandenburger-division, deltog under Andra världskriget i massakrer som 1941 skördade 4000 judiska liv. I dessa enheter fanns mannar som var anslutna till Stepan Banderas UON. Många av dessa anslöt sig senare till det ökända SS.

En av krigets mest beryktade judemassakrer ägde rum i ravinen Babij Jar i Kievs västra utkanter 29-30 september 1941, då 33 771 ukrainska judar sköts ihjäl. Flera andra massmord ägde rum i Babij Jar under kriget och sammanlagt beräknas mer än 100 000 människor ha avlivats här. Judemassakern i Babij Jar, som organiserades av SS-Standartenführer Paul Blobel, var en hämnd för en rad sabotage som utförts av sovjetiska NKVD strax före den nazityska erövringen av Kiev.

 33 771 är den officiella siffran för det antal judar som mördades av de tyska nazisterna och deras ukrainska hantlangare.

Blobel dömdes till döden för krigsförbrytelser inom ramen för de Nürnberg-rättegångar som ägde rum 1947-48 och hängdes 1951. Förutom nazityska soldater deltog ukrainsk milis i illdådet.

Mer om Babij Jar-massakern här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Babij_Jar

Den som vill få en så allsidig bild av det som nu sker i Ukraina som möjligt bör ha den ovan skisserade förhistorien av nationalism och antisemitism klar för sig. Ukraina har genom de våldsamma händelserna i Kiev och störtandet av en demokratiskt vald president visat, att landet ännu har långt kvar till något som liknar en avancerad demokrati där man avsätter regeringar i fria allmänna val och inte genom våldsamheter.

 Golda (Mabovitz) Meir föddes i Kiev 1898.

Slutligen vill jag gärna erinra om att de israeliska premiärministrarna Golda Meir (född Mabovitz) och Levi Eshkol båda föddes i Kiev 1898 respektive 1895.

Det problematiska Ukraina: omogen och klantig opposition

 Ett handslag mellan Klytsjko (till vänster) och Janukovytj som bekräftar den nu värdelösa överenskommelsen mellan oppositionen och regeringen i Ukraina den 21 februari 2014.

Jag skall gärna tala om varför jag vägrar se situationen i Ukraina svart-vitt.

När Ukrainas president Viktor Janukovytj, som besegrade Julia Tymosjenko i presidentvalet 2010, bestämde sig för att i november i fjol inte skriva under ett avtal som skulle närma landet till EU och i stället valde att teckna avtal med Ryssland, utbröt våldsamma protester i Kiev.

Situationen eskalerade undan för undan tills det hela hade urartat till regelrätta gatustrider mellan kravallpolis och beväpnade styrkor med fascister och nazister som tongivande element. Den 21 februari ingicks ett avtal mellan regering och president, men oppositionen – en ohelig allians mellan liberaler, provästliga element samt fascister och nazister – hade inga problem att ignorera detta när man såg en chans att kuppa bort Janukovytj och samtidigt få stöd från USA och EU.

Här en sammanfattning av läget och de extremistiska elementen i den nya ukrainska regeringen från tidningen Arbetaren:

http://arbetaren.se/artiklar/nazister-tar-plats-i-ukrainas-regering/

När man hör utrikesminister Carl Bildt och andra företrädare för EU-linjen får man lätt intrycket, att konflikten i Ukraina är en enkel fråga om demokrati contra diktatur med Janukovytj-lägret som skurkar och oppositionen som hjältar. Som redan antytts ovan är så mycket långt ifrån fallet.

Den tillförordnade premiärministern Arsenij Jatsenjuk, representerande Fosterlandspartiet, är visserligen känd som en provästlig politiker. Han har dock ofta synts på Självständighetstorget i Kiev i sällskap med det fascistiska partiet Svobodas ledare. På en bild ses han göra något som liknar fascisthälsning bredvid Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, som fick posten som vice premiärminister.

I sammanhanget bör det nämnas att den 2012 byggda synagogan i Zaphorizhia i sydöstra Ukraina nyligen utsatts för ett brandbombsattentat. Okända förövare kastade in molotovcocktails i bönehallen, men lyckligtvis blev skadorna på helgedomen relativt små. I Ukraina finns enligt en del uppgifter mellan 360 000 och 400 000 judar, medan andra källor talar om kanske 200 000. En rabbin har uppmanat de judar som kan att lämna Ukraina, som har en lång och mörk antisemitisk historia, medan andra velat tona ner den eventuella fara som landets judar kan befinna sig i.

Mer information i Jerusalem Post här:

http://www.jpost.com/Jewish-World/Jewish-News/Jewish-community-center-synagogue-firebombed-in-Ukraine-342446

 Från vänster Jatsenjuk, Klytsjko och Tyahnybok. Den liberale Klytsjko har sedan dess blivit utmanövrerad av de andra två.

Svoboda bildades 1991 som ett öppet nationalsocialistiskt parti men kan nu beskrivas som ett ganska typiskt fascistparti. Förutom vice premiärministerposten tillerkändes partiet även posterna som jordbruksminister och ekonomiminister. Utbildningsminister blev den framstående akademikern Serhiy Kvit med en bakgrund i nazistpartiet Högersektorn.

Intressant nog blev den tidigare mest kände oppositionspolitikern, den före detta boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytsjko, och hans liberala parti, Udar, helt utan ministerposter i den provisoriska regeringen som är utsedd att leda landet till det utannonserade presidentvalet den 25 maj (samma dag som det hålls EU-val).

Jag kan inte hjälpa att jag mot ovan skisserade bakgrund finner Carl Bildts och USAs president Barack Obamas entusiasm för den ukrainska oppositionen svårförståelig. Ärligt talat har denna betett sig osannolikt klantigt. Om de oppositionella nu var missnöjda med den lagligt och demokratiskt valde president Janukovytjs avtal med Moskva – och det var de uppenbarligen – skulle de i alla händelser ha tänkt sig mycket noga för innan de började demonstrera på gatorna.

Framförallt skulle man ha satt stopp för de våldsamma element som inledde ett regelrätt krig mot säkerhetsstyrkorna och hindrat utländska nazister och fascister, bland annat från Sverige, att blanda sig i landets interna angelägenheter. Frestelsen blev dock tydligen för stor att störta Janukovytjs styre under kuppartade former. Det hade inte krävts någon övermänsklig strategisk begåvning att inse, att detta var något som Moskva och Putin inte skulle kunna överse med.

 Serhiy Kvit, utbildningsminister i den tillförordnade ukrainska regeringen med ett förflutet i Högersektorn.

Den ukrainska oppositionen har enligt mitt förmenande visat prov på en häpnadsväckande demokratisk omogenhet. I en civiliserad demokrati genomför man inte statskupper i samband med blodiga gatustrider och struntar i ingångna avtal, utan verkar medelst fredlig opinionsbildning och förhandlingar samt allmänna val. Kunde inte Carl Bildt, som har ett mer välsmort munläder än de flesta, ha upplyst de oppositionella om detta?

Nu har de ryska trupperna och vapnen börjat göra sig gällande på Krim, som av tradition är betydligt mer ryskt än ukrainskt. Jag besökte området – bland annat Sevastopol, Odessa och Simferopol – på en militärhistorisk rundresa som även inkluderade Poltava för drygt tio år sedan, och fann det av naturliga skäl märkligt att den ryska Svarta havs-flottan var förlagd i området.

Leninstatyer, hammare och skäror och andra minnesmärken från den sovjetiska tiden stod som spön i backen, och när vi besökte ett militärhistoriskt museum var det inte Carl XIIs gamle samarbetsman, det ukrainske hövdingen Mazepa, som var den store hjälten som man kanske kunde förledas tro – det var den ryske tsar Peter I, som klådde den svenske kungens trupper så eftertryckligt i Poltava.

Jag ser som de flesta andra med stor oro på det ryska intåget på Krim, som ju trots den etniska ryssdominansen de facto ligger inom Ukrainas landamären. Man måste dock vara både blind och döv om man inte inser att Putin har svårt att överse med att hans allierade, den demokratiskt valde presidenten Janukovytj, störtats under tvivelaktiga former och ersatts av en EU-vänlig politiker som omger sig med fascistelement.

 Tsar Peter I (”den store”) – beundrad på Krim, som alltid varit mer ryskt än ukrainskt.

Det ideala vore givetvis om det problematiska Ukraina, som är ungefär lika stort som Frankrike, tilläts ha goda och fruktbara förbindelser med såväl Ryssland som EU och inte förvandlas till ett stridsäpple mellan två oförsonliga sidor. Jag hoppas innerligt att den pågående konflikten så småningom lugnar ner sig, icke minst för vår egen skull – Sverige kommer ofrånkomligen att bli inblandat i en större konflikt som jag känner mig tämligen säker på att Putin skulle behärska betydligt bättre än motparten.

Inte för att jag är någon stor Putin-vän, och jag liksom många andra oroar mig för vad ryska trupper skulle kunna göra med exempelvis vårt i praktiken skyddslösa Gotland, men jag inser att i jämförelse med honom övriga politiska ledare i Europa framstår som pinsamma småhandlare när det gäller politisk skicklighet och fingerfärdighet.