Lätt att genomskåda Löfvens hyckleri och lögner

Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.

Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.

Den snöpliga västgötaklimaxen blev att Lettlands president Egils Levits, testades positivt för covid-19 vid hemkomsten och att Finlands president Sauli Niinistö satte sig själv i karantän då han ätit lunch med Levits under konferensens gång. https://www.europaportalen.se/content/lettlands-president-sjuk-i-covid-19-testade-positivt-efter-malmokonferensen

Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.

Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.

Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.

Så blev Malmökonferensen Stefan Löfvens avskedsföreställning

Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.

Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.

2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.

Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter

Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.

Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.

Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.

Reepalu skyller på ”Israel-lobbyn”

Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.

2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.

Mona Sahlin och andra ledande sossar deltog i demonstrationer med hakkors

Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.

Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”

Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.

Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%B6n_Ungdom

Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.

Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.

UDs systematiska mörkande – ett allvarligt demokratiskt problem

En iransk bild från mötet mellan svenska och iranska dignitärer i Arvfurstens palats den 19 december. Foto: MNA

Det svenska utrikesdepartementet (UD) i Arvfurstens palats i Stockholm har i största hemlighet haft besök av Irans vice utrikesminister Abbas Araghchi. Denne träffade sin svenska motsvarighet, kabinettssekreterare Annika Söder, och avlade enligt ett kortfattat pressmeddelande från regeringen även en ”kort artighetsvisit” hos utrikesminister Margot Wallström. https://www.regeringen.se/artiklar/2018/12/kabinettssekreteraren-tog-emot-irans-vice-utrikesminister/

Det är anmärkningsvärt att den iranska regeringen svarat för en betydligt uförligare beskrivning av Araghchis besök i Stockholm än vad som åstadkommits från svensk sida. Iranierna betonar därtill särskilt den iranske dignitärens möte med utrikesminister Margot Wallström och nämner inte ens Annika Söder vid namn, bara som en av ”some other Swedish officials”.

Iran beskriver det av vårt UD mörkade mötet på följande sätt:

Margot Wallström, for her part, emphasized the political will of her country to continue and expand consultations, cooperation and interaction between the two countries in bilateral, regional and international fields, praising the nuclear deal (the JCPOA) as an international agreement based on the multilateral approach which benefits all countries. https://en.mehrnews.com/news/140701/Iran-to-continue-playing-constructive-role-for-success-of-Yemeni-Yemeni

Wallström prisas av iranierna även för sin roll i fredssamtalen om Jemen, som nyligen hölls i Stockholm. Det måste onekligen betecknas som tämligen uppseendeväckande att en totalitär diktaturstat som Iran uppvisar större öppenhet kring det svensk-iranska mötet än vad demokratin Sverige gör, även om iranierna inte nämner något om att de svenska representanterna skulle ha berört det känsliga ämnet mänskliga rättigheter vilket regeringen hävdar skedde.

Det starkt politiserade (läs: S) svenska utrikesdepartementet får synnerligen välförtjänt kritik från riksdagsledamot Lars Adaktusson (KD) för sitt hemlighetsmakeri: ”Det är anmärkningsvärt att man inte i förväg berättade om det här besöket.” https://www.expressen.se/nyheter/wallstroms-hemliga-mote-med-ministern-fran-iran/

Adaktusson, som tidigare var representant för KD i Europaparlamentet, tar också upp den iranske presidenten Hassan Rouhanis groteska utspel om den judiska staten Israel nyligen då Rouhani kallade Israel en ”cancersvulst” (cancerous tumour) och menade att Israel var en ”fejkstat” som skapats av västerländska regeringar. https://www.aljazeera.com/news/2018/11/iran-rouhani-calls-israel-cancerous-tumor-rare-outburst-181124093929399.html

Kabinettssekreterare Annika Söder i samtal med iranske utrikestjänstemannen Hossein Jaberi Ansari den 7 maj. Foto: MNA

Det skulle förvåna mig mycket om Rouhanis uttalande kritiserades av Wallström eller Söder – vi har trots allt en utrikesminister som i stort delar Irans aggressiva hållning gentemot Israel och som i riksdagen för två år sedan kritiserade den judiska staten för att ha genomfört ”utomrättsliga avrättningar” när man dödat palestinaarabiska mördare och terrorister. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik

Margot Wallströms häpnadsväckande utspel ledde till att hon dels av Israel förklarades inte välkommen att besöka landet, dels sattes upp på Simon Wiesenthal-centrets lista över 2016 års mest prominenta antisemiter. En av den rödgröna regeringens första åtgärder var vidare som bekant att erkänna den Palestinska myndigheten som stat efter sitt tillträde hösten 2014.

Enligt UD var Iran-besöket ”ett led i de regelbundna och återkommande politiska konsultationerna mellan Sverige och Iran”. Vid besöket skall vice utrikesminister Abbas Araghchi också ha träffat ledande företrädare för riksdagens utrikesutskott samt den förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, en prominent och mångårig svensk Iran-vän.

Kabinettssekreterare Annika Söder besökte den 7 maj 2018 Irans huvudstad Teheran för samtal med den iranske utrikestjänstemannen Hossein Jaberi Ansari. Enligt den iranska nyhetsbyrån Mehr News Agency (MNA) skedde besöket med syftemålet ”to confer on the latest developments in the West Asia Region and the ongoing crises in Syria and Yemen”.  https://en.mehrnews.com/news/133831/Jaberi-Ansari-Annika-S%C3%B6der-confer-on-regional-crises

Jag utesluter inte att frågan om mänskliga rättigheter har berörts av Margot Wallström, Annika Söder och andra svenskar som träffat officiella företrädare för Iran. Om så skett har det dock inte med ett ord berörts i de iranska nyhetskommunikéerna samt med all sannolikhet skett på ett pliktskyldigt sätt för att inte förarga den styrande iranska prästjuntan.

Iran  har en gedigen meritlista av att fortlöpande kränka grundläggande mänskliga rättigheter. Det är ett av de länder som avkunnar flest dödsdomar och genomför flest avrättningar i världen. Bland de ”brott” som kan rendera dödsstraff märks homosexuella handlingar (hängning) och äktenskapsbrott begångna av kvinnor (stenande). http://www.amnestypress.se/notiser/14968/hogsta-antalet-avrattningar-pa-15-ar-i-iran

I Iran sitter för närvarande Ahmad Reza Jalali, medicine doktor och forskare vid Karolinska institutet (KI) i Stockholm, fängslad och inväntar verkställandet av den dödsdom han fick i april 2016 för påstått spioneri för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Han erkände brottet efter att ha torterats i fängelset. I februari 2018 tillerkändes han svenskt medborgarskap, något som enligt kritik från bland annat Amnesty International skedde alldeles för sent för att ha någon inverkan på hans fall. https://en.wikipedia.org/wiki/Ahmad_Reza_Jalali

Ahmad Reza Jalali inväntar sin avrättning i en fängelsecell i Iran.

Sverige och Iran delar värderingar och åsikter i flera frågor: båda länder är negativa till Israel och stödjer den väpnade palestinaarabiska kampen mot den judiska staten; båda ogillar starkt den amerikanska Trump-administrationen; båda ser mycket positivt på det internationella avtalet om nukleär teknologi från 2015 (JCPOA); båda är överens om att kvinnor som besöker Iran skall vara beslöjade.

Om man lägger till det faktum att utrikesdepartementet har för vana att mörka känsliga handlingar – som då 860 sidor dokument som hade att göra med Sveriges kampanj för att bli medlem i FNs säkerhetsråd förklarades hemliga – är det endast symptomatiskt att man inte är särskilt angelägen om att sprida ljus över besök från omänskliga diktaturer som den i Iran. https://www.corren.se/nyheter/ud-hemlighaller-dokument-om-fn-kampanj-om4929216.aspx

UDs systematiska mörkande och uppenbara censurmentalitet är ett allvarligt demokratiskt problem. UD-tjänstemännen utgör något av en sektbildning som hålls samman dels av en vilja att inte berätta om sådant de anser att svenska folket inte behöver få veta, dels av en grundläggande socialdemokratisk ideologi med rötter i Olof Palmes utrikessyn som favoriserade socialistiska och anti-israeliska krafter.

Det är på tiden att det vädras ut ordentligt i Arvfurstens palats!

Antisemitismen i Malmö: 38-åring misshandlad för Israel-flagga

 En nationalsymbol som inte uppskattas i judehatets Malmö.

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/182612#.U7qfcJuKDIV

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Malmö är en skam för Sverige.

Nyheten om den 38-årige mannen i bostadsområdet i Seved i Malmö, som blev svårt misshandlad med järnrör sedan han hängt en Israel-flagga i fönstret, har snabbt nått internationella media, vilket framgår av ovanstående länk till den israeliska sajten Arutz Sheva.

Malmö har redan tidigare framhållits som ett avskräckande exempel vad gäller antisemitism, och detta med allt fog. De antisemitiska brotten rapporteras ha ökat med 320 procent sedan 2011, och det kan förutsättas att det verkliga antalet brott är långt högre än de som polisanmälts. Nästan alla av dessa brott svarar den muslimska kommuniteten i Malmö, som ibland kallas ”Sveriges Gaza”, för. Det finns knappast skäl att tro att det skulle vara annorlunda med det nu föreliggande misshandelsfallet.

Efter det att 38-åringen hängt upp Israel-flaggan i fönstret fick han fönsterrutan krossad. När han gick ut för att se vad som var å färde blev han jagad och därpå misshandlad med järnrör av runt tio personer. Han lyckades med nöd och näppe fly från sina förföljare och togs av polis till sjukhus för vård för sina skador, vilka uppges vara svåra men inte livshotande.

 En dag med kippa i Malmö skakade om Patrick Reilly rejält.

Arutz Sheva berättar i sin nyhetsartikel om misshandelsfallet att den irländske journalisten Patrick Reilly, som är baserad i Malmö, förra året bar den judiska huvudbonaden kippa under en dag i Malmö och då möttes av en fientlighet som fick honom ordentligt uppskrämd.

Patrick Reilly berättar här om sina erfarenheter i den engelskspråkiga nyhetssajten The Local:

http://www.thelocal.se/20131014/50790

Det måste sägas i klartext att antisemitismen i Malmö, som fått talrika Malmö-judar att lämna sin hemstad, inte är ett ”svenskt” fenomen. Det är inte svenska nazister och/eller vit makt-typer som ger sig på judar och Israel-vänner med våld och förolämpningar. Judehatet i Malmö är i stället ett direkt resultat av den massinvandringspolitik som svenska regeringar ägnat sig åt under en lång följd av år, och som helt urartat under den nuvarande alliansregeringens tid vid makten.

Om det inte hade varit för denna totalhavererade  immigrationspolitik hade det inte funnits behov av vare sig så kallade kippavandringar till stöd för den judiska befolkningsgruppen, eller de aktiviteter riktade mot ”islamofobi” som pumpas ut i parti och minut av integrationsminister Erik Ullenhag. Vilken för övrigt höll ett tal på Sveriges nationaldag vid Islamic Center i Malmö.

 Erik Ullenhag (till höger) träffar Bejzat Becirov, VD för Islamic Center i Malmö.

Inte ens kippavandringarna, som anordnas av den Judiska församlingen i Malmö, tillåts längre vara en renodlad manifestation för judarna. Istället brukar Ullenhag och andra blödande hjärtan-liberaler utgjuta sig ungefär lika mycket om den påstådda islamofobin i samband med dessa manifestationer. Vid den senaste kippavandringen i våras kidnappades därtill evenemanget av en aktion till förmån för en vänsterextremist, vilken skadats vid en uppgörelse med andra extremister.

Att vara jude i Malmö är inget man unnar sina värsta fiender. Simon Wiesenthal-centret utfärdade redan 2010 en varning för judar bosatta utanför Sverige att besöka Malmö.

Antisemitismen i Ukraina: ryssarna välkomnas av en del judar

 Hakkors och nazistiska slagord på synagoga i Simferopol.

Under de pågående oroligheterna i Kiev tog sig några oidentifierade individer för att spreja det uråldriga budskapet ”Död åt judarna” på ingångsportalen till reformsynagogan Ner Tamid i Simferopol på Krim. Någon vecka tidigare – dagen efter att Viktor Janukovytj avsatts som Ukrainas president av den rasande Kiev-mobben – slängdes molotovcocktails in i bönehallen till en annan synagoga i den sydostliga ukrainska staden Zaporizhia. Endast mindre skador åstadkoms dessbättre.

Mitt under pågående demonstrationer på Självständighetstorget i Kiev utfördes vidare två våldsamma attacker mot judar i den ukrainska huvudstaden. Den 17 januari knivhöggs en ortodox jude sedan han lämnat en synagoga. Veckan dessförinnan hade en annan ortodox jude misshandlats utanför sitt hem. Båda offren väntas återhämta sig utan framtida men.

Om de ukrainska judarnas – antalet uppgår till mellan 200 000 och 400 000 enligt olika beräkningar – utsatta situation under den nuvarande turbulenta situationen berättar följande reportage i Jewish Telegraphic Agency (JTA):

http://www.jta.org/2014/03/04/news-opinion/world/in-crimea-some-jews-feel-safer-under-russian-occupation

Många ukrainska judar har kraftigt fördömt den ryska militära interventionen på Krimhalvön, medan andra ser operationen som ett återupprättande av ordningen i kölvattnet efter den oppositionskupp som störtade Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj och tvingade denne i rysk landsflykt. Denna inställning är minst av allt märklig, då ett par av oppositionens politiska krafter – Svoboda och Högra sektorn – med fog kan betecknas som fascistiska och/eller nazistiska med antisemitism på agendan.

 Uniformerad Svoboda-kämpe i Kiev.

Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, har exempelvis beskrivit sin rörelse som ”den judisk-ryska maffians värsta skräck” men har under senare år sökt tona ner det antisemitiska i Svobodas budskap. Rysslands president Vladimir Putin har uttalat att han förbehåller sig rätten att skydda ukrainska medborgare från en ”orgie” genomförd av radikala nationalister och antisemiter.

De senaste nyheterna från Ukraina gör gällande att de krypskyttar som sköt mot och dödade ett hundratal demonstranter och poliser på torget hade hyrts av oppositionen med uppgift att, inom ramen för en så kallad false flag-operation, smutskasta Janukovytj-styret. Detta skall EUs utrikeschef Catherine Ashton varit medveten om via ett telefonsamtal med Estlands utrikesminister men underlåtit att informera om:

http://www.infowars.com/leaked-phone-call-kiev-snipers-hired-by-us-backed-opposition/

Rabbi Misha Kapustin, vars reformistiska synagoga i Simferopol vandaliserades med hakkors och slagord nyligen, instämmer i att en hel del judar stödjer den ryska inblandningen. Själv upplever han ändå, enligt JTA-artikeln, att interventionen är en främmande invasion i det egna landet.

Den 15-16 oktober 2013 hölls i Kiev en internationell konferens om antisemitism. Det skedde i samband med hundraårsminnet av en rättegång i staden som hölls mot en 39-årig ukrainsk jude vid namn Menachem Mendel Bellis, vilken anklagades för att ha mördat en 13-årig kristen pojke i syfte att använda dennes blod för att genomföra rituell bakning av matzos till den judiska påsken (Pesach). Bellis satt fängslad i två år innan han frikändes. Ritualmord av detta slag tillhör standardrepertoaren när det gäller antisemitiska anklagelser, liksom påståenden om att judar förgiftar brunnar tillhörande kristna.

Sajten The Commentator behandlar konferensen här:

http://www.thecommentator.com/article/4320/anti_semitism_in_ukraine_and_beyond

Det anges att, förutom att diskutera Bellis-rättegången, deltagarna ägnade sig åt en då nyligen publicerad rapport utgiven av European Union Agency for Fundamental Rights. Enligt rapporten, som byggde på intervjuer med 5100 judar i nio europeiska länder, har fruktan för förföljelse inom den judiska kommuniteten i Europa ökat märkbart.

I Sverige visade sig 49 procent av de tillfrågade judarna vara rädda för att bära typiskt judiska kännetecken såsom den manliga huvudbonaden kippa och davidsstjärnan på allmän plats. För Frankrike var siffran 40 procent. Hela 91 procent av intervjuade ungerska judar ansåg att antisemitismen i landet ökat – i Sverige, Frankrike och Belgien var motsvarande andel över 80 procent. Detta har skett samtidigt som den muslimska invandringen ökat kraftigt.

 Att visa sig offentligt med den judiska huvudbonaden kippa är något som alltfler europeiska judar drar sig för.

I Ukraina finns, liksom i hela det övriga Östeuropa samt Ryssland, en starkt judefientlig tradition som i viss mån har blommat upp efter sovjetväldets och kommunismens fall. I Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (2005), som tar upp det mesta som är värt att veta om den historiska och nutida antisemitismen, framhålls (sidorna 426-427) att ett gemensamt drag för antisemitiska strävanden är kampen för etniskt homogena nationalstater:

Antisemitismen i Central- och Östeuropa kan varken förklaras utifrån antalet judar i de enskilda länderna, deras ställning i ländernas ekonomiska liv eller deras vilja alternativt ovilja att integreras. I samtliga dessa länder försiggick en ackulturationsprocess under mellankrigstiden. Judarna lärde sig det nationella språket och anpassade sig till nationella seder och bruk. I Ungern var judarna de allra mest ackulturerade, ändå utvecklades på kort tid en dramatisk antisemitism. Trots förstärkt identifikation med de nya staterna definierades judarna kollektivt som onationella. Deras nationella sinnelag betvivlades. De identifierades med grannstater och etniciteter man ville avgränsa sig ifrån. Antisemitismen i Slovakien var samtidigt anti-ungersk, i Polen anti-rysk, i Ukraina-anti-polsk etcetera.

Den antisemitism som i dag återfinns inom exempelvis Svoboda och Högra sektorn kan mot denna bakgrund sägas vara förenad med en anti-rysk inställning. I strävan efter ett ”Ukraina för ukrainarna” demoniseras således både ryssar och judar, vilka båda betraktas som ”onationella”.

På nyårsdagen 2014 blev den omstridde ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera (1909-59) föremål för en särskild hyllning av de nationalistiska demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev i anledning av 105-årsdagen efter hans födelse. Bandera hade den 22 januari 2010 av Viktor Jusjenko, strax innan denne lämnade presidentposten efter att ha besegrats i valet av Viktor Janukovytj, utsetts till ”Ukrainas hjälte”, något som framkallade vredgade reaktioner på sina håll.  Bland annat protesterade Simon Wiesenthal-centret, Rysslands utrikesminister, sovjetiska krigsveteranorganisationer samt Polens president.

 Ukrainas hjälte: Stepan Bandera. Här på ukrainskt frimärke.

Stepan Bandera, som bland annat var ordförande i Organisationen för Ukrainska Nationalister (OUN), dömdes till döden för delaktighet i mordattentatet mot den polske inrikesministern Bronislaw Pieracki men frigavs i samband med Tysklands invasion i Polen den 1 september 1939. Bandera var född i den dåvarande polska provinsen Galizien, senare ukrainskt territorium, i en grekisk-katolsk familj som var djupt involverad i nationalistisk politik.

Således hamnade Banderas två yngre bröder i det tyska förintelselägret Auschwitz under det att fadern greps och arkebuserades av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. Även Banderas två systrar greps och förpassades till den sovjetkommunistiska Gulag-arkipelagen men överlevde.

För att kunna bekämpa sovjetkommunisterna på ett effektivt sätt allierade sig dock Bandera och hans anhängare med tyskarna och anklagades efter kriget för delaktighet i massmord. Bandera ansågs dock av tyskarna vara alltför bångstyrig och satt 1941-44 inspärrad i tysk regi – först i Kraków och därefter i Berlin och Sachsenhausen. Efter kriget hamnade Bandera först i den del av Tyskland som kallades Östzonen (senare ”DDR”) innan han gick i exil i Västtyskland. 1959 avled han av cyanidförgiftning beordrad av KGB-chefen Alexandr Sjelepin.

Att kalla Stepan Bandera för nazist eller judehatare, därför att under en kritisk period slagit sina påsar ihop med Nazityskland i syfte att bekämpa sovjetväldet i Ukraina, är alltför förenklat. Som så ofta är verkligheten komplex och mångfasetterad.

Däremot kan det inte förnekas att det i Ukraina, liksom i övriga Östeuropa, fanns (och finns) kraftiga antisemitiska strömningar. De båda ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall, ingående i den tyska arméns Brandenburger-division, deltog under Andra världskriget i massakrer som 1941 skördade 4000 judiska liv. I dessa enheter fanns mannar som var anslutna till Stepan Banderas UON. Många av dessa anslöt sig senare till det ökända SS.

En av krigets mest beryktade judemassakrer ägde rum i ravinen Babij Jar i Kievs västra utkanter 29-30 september 1941, då 33 771 ukrainska judar sköts ihjäl. Flera andra massmord ägde rum i Babij Jar under kriget och sammanlagt beräknas mer än 100 000 människor ha avlivats här. Judemassakern i Babij Jar, som organiserades av SS-Standartenführer Paul Blobel, var en hämnd för en rad sabotage som utförts av sovjetiska NKVD strax före den nazityska erövringen av Kiev.

 33 771 är den officiella siffran för det antal judar som mördades av de tyska nazisterna och deras ukrainska hantlangare.

Blobel dömdes till döden för krigsförbrytelser inom ramen för de Nürnberg-rättegångar som ägde rum 1947-48 och hängdes 1951. Förutom nazityska soldater deltog ukrainsk milis i illdådet.

Mer om Babij Jar-massakern här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Babij_Jar

Den som vill få en så allsidig bild av det som nu sker i Ukraina som möjligt bör ha den ovan skisserade förhistorien av nationalism och antisemitism klar för sig. Ukraina har genom de våldsamma händelserna i Kiev och störtandet av en demokratiskt vald president visat, att landet ännu har långt kvar till något som liknar en avancerad demokrati där man avsätter regeringar i fria allmänna val och inte genom våldsamheter.

 Golda (Mabovitz) Meir föddes i Kiev 1898.

Slutligen vill jag gärna erinra om att de israeliska premiärministrarna Golda Meir (född Mabovitz) och Levi Eshkol båda föddes i Kiev 1898 respektive 1895.