Wiesenthal Centers antisemit-lista – Iran, BBC och Ben & Jerry´s

Amerikansk och israelisk flagga bränns i Teheran 2018.

Simon Wiesenthal Center i Los Angeles har som vanligt i slutet av året publicerat en lista över världens, som centret ser det, mest prominenta antisemiter. https://www.wiesenthal.com/about/news/simon-wiesenthal-center-top-ten-2021.html

Sverige har representerats fyra gånger från och med 2014. 2014 placerades riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD), på sjätte plats på listan. 2016 var det dags för utrikesminister Margit Wallström (S) att belägga åttondeplatsen. 2018 var turen kommen till Karolinska universitetssjukhuset (nionde). 2019 återfanns Sverige jämte Danmark på en niondeplats under beteckningen Skandinavien.

Det måste anses särskilt allvarligt att Sveriges utrikesminister, vår främsta röst i internationella sammanhang, hamnar på en skammens lista av den här kalibern.

”Äran” kom Wallström till del sedan hon i en debatt i riksdagen betecknat Israels oskadliggörande av terrorister som ”utomrättsliga avrättningar”. Wallström förklarades därtill som den enda av EUs 28 utrikesministrar persona non grata i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Wiesenthal-listans upplaga för 2021 har följande utseende:

1. Iran.
Islamiska republiken Iran toppar, inte särskilt överraskande, listan. Ledande iranska militärer och politiker förefaller aldrig tröttna på att förkunna den judiska staten Israels och sionismens snara undergång via iranska ansträngningar i form av bomber, granater och missiler.

2. Hamas.
Den jihadistiska terrorrörelsen Hamas, vilken sedan 2005 styr och ställer i Gaza, ägnar sig regelbundet åt raketbeskjutning av civila områden i Israel. Rörelsens anhängare i utlandet ägnar sig lika regelbundet ät extrem retorik. Ett gäng Hamas-anhängare skanderade i Londons judiska kvarter ”Fuck the Jews and rape their daughters.”

3. BBC.
Den statliga brittiska nyhetskanalen BBCs reporter Tala Halawa har gjort sig beryktad genom att twittra: ”Hitler was right…Zionists can´t get enough of our blood.” I samma medium har hon även påstått att Israel är mer nazistiskt än Hitler. I en rapport från BBC påstods det vidare att orsaken till att en grupp muslimer angripit en buss med judar var att det i bussen yttrats nedsättande omdömen om araber. Vid en kontroll visade det sig att så inte alls varit fallet – överfallet hade skett helt oprovocerat.

Tala Halawa, BBC: ”Israel är mer nazistiskt än Hitler.”

4. Covid-överdrifter.
I opinionsbildningen mot så kallade vaccinationspass har det förekommit paralleller till den nazityska Förintelsen av sex miljoner judar. Sådana här pass, eller andra åtgärder i syfte att särskilja vaccinerade från ovaccinerade, har i propagandan jämförts med den gula Davids-stjärna som judar i Tredje riket tvingades bära. Detta är i hög grad att relativisera den i världshistorien unika Förintelsen.

5. Jewish Voices for Peace.
Enligt Wiesenthal-centret är vänsterinriktade judiska Jewish Voices for Peace (JVP), som inte erkänner staten Israel, en gruppering som Hamas kan uppskatta. Inför den judiska högtiden Hanukkah uppmanade JVP människor att fira högtiden, samtidigt som man lovade att skapa en ”radikal, kärleksfull och anti-sionistisk befrielserörelse”.

6. Sociala medie-jättar.
På listans sjätteplats hamnar jättar bland sociala media av tip Twitter, TikTok, Facebook, Telegram med flera. Orsak: de utgör enligt Wiesenthal Center dygnet runt plattformar som saluför antisemitism och annan form av bigotteri och extremism.

7. Tyskland.
Tyskland har misslyckats totalt med att bekämpa antisemitism och judehat, företeelser som tycks breda ut sig alltmer i landet. Detta framgår av statistiken med tusentals anmälda antisemitiska hatbrott varav minst ett 50-tal inbegripit våld. Ett groteskt exempel är att Michael Blume, som är kommissionär mot antisemitism i delstaten Baden-Württemberg, påkommits med att gilla ett Facebook-inlägg som jämförde sionismen med nationalsocialismen. Wiesenthal Center menar också att nyhetskanalen Deutsche Welle försyndat sig.

8. Council on American-Islamic Relations (CAIR) och Sunrise-rörelsen.
CAIR, en muslimsk amerikansk rörelse som säger sig värna om mänskliga rättigheter, har hamnat på listan främst på grund av ett utspel av Zahra Billoo, director för San Francisco-avdelningen. På en konferens i november uppmanade hon sina åhörare att se upp för ”fiender” i form av ”artiga sionister”. CAIR ställde sig helt bakom uttalandet.

Miljögruppen Sunrise å sin sida vägrar betjäna sådana som identifierar sig som sionister. Gruppen hävdar i sin propaganda att ”We are the climate revolution.” https://www.sunrisemovement.org/

9. University of Southern California (USC).
Situationen för judiska studenter vid amerikanska utbildningsinstitutioner hårdnar beständigt. Särskilt administrationen vid University of Southern California (USC) har, anser Wiesenthal-centret, totalt misslyckats med att komma till rätta med antisemitismen på skolan.

Mångåriga anti-Israel-aktivisten Anuradha Mittal tog initiativet till att Ben & Jerry´s skulle bojkotta Judéen och Samarien.

10. Unilever.
Unilever, grundat 1978 i den amerikanska delstaten Vermont, är ett internationellt matkonglomerat, som sedan 2000 äger glassen Ben & Jerry´s (vilken kunnat köpas i Sverige för hutlösa priser sedan 2004). Det rönte betydande internationell uppmärksamhet då företaget proklamerade att det skulle sluta sälja glassens i Judéen och Samarien (”Västbanken”) i Israel. Beslutet kan sägas ha givit den anti-israeliska opinionsbildningen ny legitimitet.

Anuradha Mittal
Även organisationen StopAntisemitism utser prominenta antisemiter. I en omröstning fick Anuradha Mittal, som är styrelseordförande i Unilever i Vermont, överlägset flest röster. Mittal sägs vara den som tog initiativet till att bojkotta Judéen och Samarien. https://www.stopantisemitism.org/

I egenskap av grundare och verkställande direktör för den vänsterinriktade tankesmedjan Oakland Institute har hon tidigare frikostigt stött och spridit diverse avhandlingar och rapporter vilka anklagat Israel för allt från apartheid till folkmord och kolonialism.

Fotnot: Wiesenthal-centret är uppkallat efter nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005).

Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Wiesenthal-centret: ”Om Labour vinner valet blir Storbritannien en internationell paria”

Enligt Jeremy Corbyn är dömda Hamas-terrorister och mördare ”bröder”.

Jeremy Corbyn, sedan 2015 ledare för brittiska Labour, väckte nyligen uppmärksamhet då han i en intervju med BBCs Andrew McNeil trots upprepade påstötningar vägrade be om ursäkt för den antisemitism som lever och frodas inom hans parti. Corbyn har, föga övertygande, i efterhand sökt rädda ansiktet genom att påstå att Labour redan har tagit avstånd från judehatet. https://www.timesofisrael.com/after-refusing-to-apologize-for-anti-semitism-corbyn-says-he-already-said-sorry/

Några som inte låtit sig övertygas av Corbyns försäkringar om att han och hans parti inte är antisemiter är Simon Wiesenthal Center i Los Angeles. Jeremy Corbyn och hans Labour-parti toppar nämligen den lista över årets mest framträdande antisemitiska aktörer som centret publicerar varje år. https://www.thesun.co.uk/news/politics/10506222/jeremy-corbyns-labour-biggest-threat-to-jews/

Rabbinen Marvin Hier, som leder Simon Wiesenthal Center, menar att om Corbyn och Labour skulle gå segrande ur det brittiska valet den 12 december skulle Storbritannien i världens ögon framstå som en internationell paria vilket enligt Hier vore en katastrof för demokratin.

Efter att ha påmint om premiärminister Winston Churchills framgångsrika bekämpande av den tyska nationalsocialismen under Andra världskriget citeras rabbi Hier på följande sätt: ”Britain was at the forefront of defeating Hitler and now, on the 75th anniversary of the liberation of Auschwitz, the person who wants to sit in Winston Churchill´s chair at No 10 (Downing Street i London, bloggarens anmärkning) is fostering antisemitism.”

Wiesenthal-centret etablerades för drygt 40 år sedan och är uppkallat efter den legendariske nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005), som föddes i det dåvarande österrikiska imperiet i vad som i dag är Ukraina. Han tillbringade flera år i Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger.https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal

Efter sin befrielse såg Simon Wiesenthal det som sin uppgift att spåra upp och ställa nazistiska krigsförbrytare inför rätta. Han anses genom sin i Wien baserade verksamhet ha bidragit till att mer än 1000 av de senare kunde hittas och få möta en rättvisa de inte unnade sina miljontals offer.

Nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal blev 96 år.

Antisemitismen och Israel-hatet inom det socialdemokratiska Labour är väl dokumenterade och har resulterat i att ett antal judiska medlemmar lämnat partiet. Bland Labours främsta uppbackare märks den islamistiska palestinaarabiska terrororganisationen Hamas. Från Gaza och London har Hamas emfatiskt tagit parti för Labour inför valet den 12 december. https://www.jpost.com/Diaspora/Antisemitism/Influential-Corbyn-supporting-Facebook-page-run-by-Hamas-from-Gaza-610306

Jeremy Corbyn har genom åren vid ett flertal tillfällen ertappats med att inte bara uttrycka sympati för det så kallade Palestina respektive kritisera staten Israel utan fastmer uttrycka sin sympati gentemot dömda palestinaarabiska terrorister.

I programmet ”Remember Palestine” i iransk TV 2012 kallade Corbyn exempelvis 1000 terrorister, varav många från Hamas, som frisläppts ur israeliska fängelser för ”bröder”. Terroristerna ifråga beräknas mellan sig ha mördat omkring 600 personer. https://www.breitbart.com/middle-east/2018/08/02/jeremy-corbyn-praised-hamas-terrorists-as-brothers-on-iran-state-tv/

Den Hamas-sponsrade Facebook-sidan ”We support Jeremy Corbyn” har fler än 72 000 medlemmar och tillhör Corbyns och Labours mest framträdande sympatisörer.

Otto Skorzeny: Hitlers hjälte som blev terrororganisatör och Mossad-torped

Otto Skorzeny och Benito Mussolini i samband med fritagningen på Gran Sasso d´Italia i september 1943.

TV10 har under den senaste tiden visat ett antal intressanta inslag under programrubriken ”Nazisternas hemliga dokument”. Bland dessa fanns ett inslag som garanterat aldrig hade slunkit igenom statstelevisionens PK-censur. Det handlade om hur nationalsocialismens terror ingalunda dog med Hitler i bunkern i april 1945 utan lever vidare med den arabiska terrorn mot den judiska staten Israel.

I programmet konstateras, att förgrundsgestalten i denna process var Haj Muhammed Amin al-Husseini (1895/97-1974), stormufti i Jerusalem och den som på 1920-talet drog igång det massiva judehat i arabvärlden som i dag håller världen som gisslan. Al-Husseini tillbringade större delen av Andra världskriget i Berlin och försökte då övertyga de ledande nazisterna att gå ännu hårdare fram med judarna.

Om kopplingen mellan nationalsocialismen och islam och al-Husseinis roll har jag på min blogg tidigare skrivit bland annat följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Förutom al-Husseini, som hade en kvinnlig kusin som blev mor åt den blivande arabterroristen Yassir Arafat (1929-2004), var det ytterligare ett namn som förekom frekvent i TV10s program: Otto Skorszeny (1908-75), under Andra världskriget kallad ”Europas farligaste man”.

Otto Skorzeny kom från medelklassbakgrund i österrikiska Wien, vid vars universitet han utbildade sig till diplomingenjör. Han anslöt sig till nazistpartiet NSDAP 1930 och gjorde därpå en snabb karriär i Waffen-SS, där han avancerade till Obersturmbannführer (överstelöjtnant). Skorzeny var närvarande vid det så kallade Anschluss den 12 mars 1938, då Österrike anslöts till Tyskland och lyckades genom ett rådigt ingripande förhindra att en grupp nervösa österrikiska nationalsocialister sköt ihjäl den österrikiske presidenten Wilhelm Miklas.

Skorszeny var gift tre gånger: först med Margareta Schreiber, en niece till den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, därefter med Emmi Linhart som han fick dottern Waltraut, född 1940, med och slutligen med Ilse Luthje.

Här en kortfattad levnadsbeskrivning utifrån familjen Skorzenys gravsten i Döbinger Friedhof, Wien: http://ww2gravestone.com/people/skorzeny-otto/

Efter världskrigets utbrott med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 kom Skorzeny att göra fronttjänst vid de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna och Balkan för att därefter hamna vid Östfronten under Operation Barbarossa, den tyska invasionen av Sovjetunionen med början den 22 juni 1941. I slutet av sistnämnda år ådrog han sig emellertid såväl dysenteri som kolik och blev hemförlovad. Han dekorerades 1942 med järnkorset och 1943 med riddarkorset.

Skorzeny tackas hjärtligt av Hitler efter fritagningen av Mussolini.

Otto Skorzeny blev känd över hela världen i september 1943, då han deltog i den djärva operation då den fängslade italienske diktatorn Benito Mussolini med hjälp av glidflygplan fritogs från sin fångenskap på bergsmassivet Gran Sasso d´Italia tillhörande Apenninerna i regionen Abruzzerna. Aktionen planerades av general Kurt Student och leddes av major Harald Mors, men centralfigur i operationen blev ändå den anslående Otto Skorzeny med sitt maffiga duellärr över vänstra ansiktshalvan och sina dryga 193 centimeter över havsytan.

1944 erhöll Skorzeny av Hitler ännu ett viktigt uppdrag. Han skulle under beteckningen Operation Panzerfaust leda kidnappningen av Miklós Horthy den yngre, son till Ungerns ledare amiral Miklós Horthy (1868-1957), i syfte att hindra Horthy den äldre från att skriva under en separatfred med Sovjetunionen. Även denna uppgift klarade Skorzeny med glans – Horthy junior tillfångatogs, rullades in i en matta transporterades till Berlin.

Följden blev att makten i Ungern i krigets slutfas övertogs av de inhemska nazisterna i form av Pilkorsrörelsen, som leddes av Ferenc Szálasi (1897-1946). Landets judar kom nu att utsättas för obarmhärtig förföljelse, och en majoritet forslades under Adolf Eichmanns överinseende iväg till den nazistiska dödsfabriken i öst. Den svenske ambassadsekreteraren Raoul Wallenberg gjorde en storartad räddningsinsats och lyckades genom att utfärda svenska ”skyddspass” rädda tusentals ungerska judar undan Förintelsen. Szálasi avrättades offentligt genom hängning året efter krigsslutet.

Tysklands sista seriösa försök att vända krigslyckan kom med den så kallade Ardenneroffensiven den 16 december 1944-28 januari 1945. http://www.so-rummet.se/kategorier/ardenneroffensiven Otto Skorzeny ledde här i Operation Greif en brigad bestående av beslagtagna amerikanska jeepar och andra pansarfordon bemannade med engelsktalande tyska soldater iförda amerikanska uniformer. De allierade styrkorna togs på sängen och fick till en början vidkännas svidande motgångar innan de tyska styrkorna kunde besegras.

I TV10-programmet skildras även hur Skorzeny får i uppdrag att utbilda tyska gerillaenheter under SS ledning, Operation Werwolf (Varulv), för att som ett absolut sista desperat försök genom sabotageverksamhet få de allierade på fall. Enheterna skulle operera i hela Europa och sätta skräck i de allierade förbanden. Många blev nog rädda, men det visade sig att dessa insatser var ineffektiva och helt otillräckliga för sitt syfte, varför verksamheten snart lades ner.

Hitlers efterträdare som tysk ledare, storamiral Karl Dönitz, tvingades till slut underteckna ett vapenstillestånd med de allierade som innebar att allt väpnat motstånd skulle läggas ner från och med den 6 maj 1945. Otto Skorzeny och några av hans närmaste män anmälde sig frivilligt hos den amerikanska truppstyrkan i österrikiska Salzburg.

Otto Skorzeny, ”Europas farligaste man”, efter att han överlämnat sig till amerikanerna 1945.

I sina memoarer med originaltiteln Geheimskommando Skorzeny, utgivna i Tyskland 1950 (på svenska: Skorzeny. Europas farligaste man, SMB förlag 2012) anför Skorzeny följande (sidan 344):

Jag hade ingenting att dölja för våra tidigare fiender. Jag hade inte gjort något orätt och hade alltså ingenting att frukta. Jag hade tjänat mitt fosterland och gjort min plikt. För mig och mina kamrater fanns en ny början.

Den anslående och hos amerikanerna välkände och även fruktade Skorzeny anklagades för krigsbrott, men det åtal som förbereddes bröt samman 1947. Skorszeny hölls ändå kvar i fånglägret för fortsatta förhör då amerikanerna var angelägna om att mjölka honom på så mycket information som möjligt, men till slut tröttnade han och rymde: ”Den 27 juli 1948 gav jag mig iväg”, skriver Skorszeny som slutkläm i sina memoarer (sidan 388), ”utan taggtrådssax eller repstege, utan att använda mutor och utan främmande hjälp – jag tog ett avgörande steg, ett steg mot ett nytt liv, mot friheten!”

I TV10-programmet framställs det som att Otto Skorzeny på ett kuppartat sätt hämtas ur lägret av ett par före detta Werwolf-kolleger utklädda till amerikanska officerare. Skorzenys återstående 27 år blev på sitt sätt lika innehållsrika som åren som Hitlers favoritsoldat. Det började med att han tog sig till Spanien, som leddes av generalissimo Francisco Franco.

Otto Skorzenys memoarer gavs ut i svensk nyöversättning av SMB 2012.

Franco-Spanien hade fått betydande hjälp av Nazityskland under Spanska inbördeskriget men förhållit sig neutralt under kriget och därmed kunnat bli en fristad för förföljda judar. I Madrid bildade den nu 40-årige Skorszeny ett fullt legitimt export-importföretag men engagerade sig även i projektet ODESSA, som hjälpte nazister på flykt undan rättvisan att ta sig till Sydamerika.

Han vistades även en tid i Argentina som säkerhetsrådgivare åt president Juan Perón och var livvakt åt presidentens hustru, Eva (”Evita”) Perón; det har påståtts att de båda hade en romantisk relation. I Argentina träffade Skorszeny tidigare framträdande män i Tredje riket såsom Adolf Eichmann och den beryktade Auschwitz-läkaren Josef Mengele innan han återvände till Spanien.

Under några år under 1950-talets första hälft fungerande den uppenbarligen mycket aktive Otto Skorzeny som säkerhetsrådgivare i Egypten: först åt Muhammad Naguib (1901-84), landets förste president som stod i ledningen för den militärkupp som avsatte kung Farouk I (1920-65), därefter åt den karismatiske presidenten och arabnationalisten Abdel Gamal Nasser (1918-70).

Skorzeny lade mot bakgrund av sina erfarenheter som gerillastrateg under Werwolf-tiden, tillsammans med bland andra stormuftin Haj Muhammed Amin al-Husseini, upp ritningarna för en arabisk terroroffensiv mot den nybildade judiska staten Israel. Arabiska frivilliga bildade terrorgrupper som sattes in i Gaza; bland dessa frivilliga fanns al-Husseinis yngre släkting Yassir Arafat, som var medlem i Muslimska brödraskapet och blev mångårig ledargestalt i PLO och al-Fatah.

Otto Skorzeny, en av Nazitysklands mest profilerade aktörer och vän till både Hitler och Mussolini, kom här (utan att själv kunna skåda in i framtiden) att spela en ödesdiger roll för ett fenomen som av Skorzeny-biografen Glenn B. Infield kallats The Skorszeny Syndrome (Skorzeny-syndromet): den sorts assymetriska krigföring av icke-statliga aktörer som i tidernas fullbordan gav världen al-Qaida, 11 september och dagens IS-terror.http://disinfo.com/2014/11/hitlers-legacy-skorzeny-syndrome/

Infield framhåller i sin biografi över Skorzeny 1981:

Terrorismen, Skorzeny-syndromet, blomstrar i den moderna världen, en påminnelse om att Hitler och Nazityskland fortfarande skördar sina offer mer än tre decennier efter det att Tredje riket kollapsade.

 

”Ärransiktet” Skorzeny ett antal år efter krigsslutet.

Det är alltså minst av allt en tillfällighet, att Hitler alltjämt är en stor idol för al-Fatah och den islamistiska terrorgrupperingen Hamas vilka båda ingår i den palestinskaarabiska ”regeringen”. Vidare ligger nazistiska bästsäljare som Hitlers massiva pekoral Mein Kampf och det patologiskt antimsitiska falsariet Sions vises protokoll oföränderligt på topp i bokförsäljningen i arabstaterna samt i de palestinaarabiska områdena.

Jag är dock ännu inte klar med Otto Skorzeny. Först några ord om dennes irländska sejour. ”How did Hitler´s scarfaced henchman become an Irish farmer?” frågar sig BBC-journalisten Peter Crutchley i en artikel den 30 december 2014. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-30571335

Det visar sig nämligen att Skorzeny anlände till republiken Irland i juni 1957 efter att ha inbjudits till Portmarnock Country Club Hotel i grevskapet Dublin. Det sägs att han hyllades som en hjälte av Dublin-eliten, särskilt av den blivande och oerhört korrupte flerfaldige premiärministern Charles Haughey (1925-2006). 1959 köpte Skorzeny lantgården Martinstown House i grevskapet Kildare. Han kunde ses köra omkring i sin flotta, vita Mercedes runt hela grevskapet.

Skorzeny fick temporärt uppehållstillstånd på Irland förutsatt att han inte reste in i Storbritannien. Hans vistelse i landet, som varit neutralt under Andra världskriget och en hemvist för talrika nazistsympatisörer både under och efter kriget, var av naturliga skäl kontroversiell och togs upp till behandling av hälsominister Noel Browne i det irländska parlamentet Dáil 1959.

Det står ännu i dag inte fullt  klart varför Skorzeny valde att tidvis vistas på Irland, och det kan befaras att så skedde som ett led i Skorzenys flykthjälp till gamla nazister. Några bevis att så skulle vara fallet har dock inte framkommit.

Slutligen några ord om det kanske allra mest sensationella avsnittet i Skorzenys färgstarka politiska och militära karriär: det som torped för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Ja, ni läser rätt. Den ideologiskt övertygade nationalsocialisten och antisemiten Otto Skorzeny uppspårades enligt nyligen publicerade uppgifter i den israeliska vänstertidningen Ha´aretz 1962 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad.

”Det var jag som hanterade honom”, citerades den tidigare Mossad-agenten Rafael Eitan, som spelat en huvudroll vid gripandet av Eichmann i Argentina, i Ha´aretz den 27 mars 2016.http://www.telegraph.co.uk/news/2016/03/29/hitlers-commando-lt-col-otto-skorzeny-worked-as-an-assassin-for/

I stället för att döda Skorzeny rekryterade Mossad honom som dubbelagent och torped. Israelerna hade nämligen bestämt sig för att att eliminera den 49-årige raketforskaren Heinz Krug, som under nazitiden under ledning av Vernher von Braun (1912-77) – senare i amerikansk tjänst som med sin forskning möjliggjorde NASAs månfärder – var behjälplig med att utveckla de V2-raketer som ödelade delar av London i krigets slutskede.

”Raket-Krug” och hans trolige baneman.

Krug försvann utan ett spår från sin hemstad München den 13 september 1962: det enda han lämnade efter sig var en fabriksny Mercedes. Det var känt att Krug samarbetade med den egyptiska Nasser-regimen och dess raketprogram, och i media – bland annat i tidskriften Der Spiegel – spekulerades i att Krug kunde ha förts bort av den egyptiska säkerhetstjänsten. Även Israel figurerade i spekulationerna. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-45141741.html

Genom Eitans avslöjande tycks dimmorna nu vara skingrade. Enligt Ha´aretz artikel hade Heinz Krug, efter att ha erhållit såväl hotelsebrev som hotfulla telefonsamtal med israelisk koppling, anställt Otto Skorszeny som livvakt. Föga kunde han ana att den man han nyss anställt var hans lönnmördare – fanns det någon som inte kunde misstänkas stå i israelernas tjänst, så borde det vara den gamle Hitler-hjälten Otto Skorzeny! Skorzeny skall ha skjutit Krug i ett skogsparti norr om München, dit de båda och två andra säkerhetsmän hade åkt för att kunna tala ostört med varandra.

Enligt Eitan skall Skorzeny inte ha varit intresserad av pengar, då han redan var en förmögen man. I stället hade han åtagit sig uppgiften som Mossad-agent för att få den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal (1908/09-2005) att stryka honom från listan över nazistiska krigsförbrytare. Mossad lovade ordna den saken, men då Wiesenthal visade sig omedgörlig förfalskade Mossad ett brev som påstods vara skrivet av Wiesenthal och överlämnade till Skorzeny!

Slutligen skulle man kanske kunna tänka sig ytterligare ett skäl till att Skorzeny gick israelerna till mötes. Det är känt att Skorzeny var troende katolik. Kan det möjligen vara så att han led samvetskval på grund av det han gjort och därför ville ”gardera sig” genom att samarbeta med judarna, som enligt Bibeln ju är Guds egendomsfolk? Detta är naturligtvis bara spekulationer från min sida, men kanske inte helt orimliga sådana.

Till sist kan den som vill här ta del av delar av intervjuer med Otto Skorzeny, som oavsett vad man än tycker om honom – enligt TV10-propgrammet som nämns ovan var han ett ”monster” – var en ganska imponerande gestalt: https://www.youtube.com/watch?v=A4yttjReH74

 

 

 

 

 

 

 

Chamberlain som Wallenberg i klassisk miniserie

Miniserien om Raoul Wallenberg som dubbel-DVD.

http://www.youtube.com/watch?v=VUEloHASduI

Ikväll kunde jag glädja mig åt ett angenämt återseende på TV4: första avsnittet i den klassiska miniserien Wallenberg: A Hero´s Story (1985) med den på 1980-talet mycket omtalade amerikanske skådespelaren Richard Chamberlain (född 1936) som Raoul Wallenberg (1912-troligen 1947).  Ovan en länk till en kort video från serien.

En kort inledning berättar historien om hur Wallenberg av amerikanska ambassaden i Stockholm fick uppdraget att rädda så många av Budapests judar som möjligt undan de nazityska dödstransporterna, organiserade av SS-översten Adolf Eichmann (1906-62). Inledningsvis ser vi Bibi Andersson som Raouls mamma Maria ”Maj” Wising Wallenberg och Keve Hjelm som Jakob Wallenberg.

Därpå flyttas handlingen till Ungerns huvudstad Budapest, där Raoul Wallenberg var verksam som andresekreterare vid den svenska legationen juli-december 1944. Den enda uppgiften bestod i att rädda så många ungerska judar som möjligt undan den nazityska dödsmaskinen. Det skedde genom utfärdandet av svenska så kallade skyddspass, med vilka innehavarna knöts till ”svenskhus” vilka formellt räknades som svenskt territorium.

Wallenberg använde enligt vittnesmål från ambassadpersonal – han arbetade i nära samband med Per Anger (1913-2002) – all sin energi och all sin uppfinningsrikedom i sitt outtröttliga arbete. Han tvekade inte att muta höga tyska militärer såsom Eichmann, i serien spelad av Kenneth Colley, i sin livräddande verksamhet. Wallenberg, Anger och ytterligare fyra svenskar verksamma i Budapest vid denna tid tillerkändes senare den israeliska utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”.

Kenneth Colley som en porträttlik Adolf Eichmann.

Den 17 januari 1945 bortfördes den svenske diplomaten – han var dessförinnan verksam som arkitekt och affärsman i bland annat USA, Sydafrika och Palestina-mandatet – av sovjetiska trupper som invaderat Budapest. Enligt sovjetiska uppgifter skall han ha avlidit i ett sovjetiskt fängelse den 17 juli 1947, något som inte alla tror på: det finns talrika vittnesmål från fångar i den sovjetiska Gulag-arkipelagen som gör gällande att Wallenberg levde långt senare än så. Orsaken till att han greps var sannolikt sovjetiska misstankar om att han var amerikansk alternativt tysk  agent.

Under den närmaste tiden efter Wallenbergs försvinnande gjordes flera framstötar från Wallenbergs släktingar och människorättsaktivister till den svenska utrikesledningen om att försöka få den hjältemodige svensken fri snarast möjligt. Per Anger tillhörde dem som vände sig direkt till utrikesminister Östen Undén och krävde att Wallenberg skulle utväxlas mot sovjetiska spioner som gripits i Sverige. Försöken att få klarhet i vad som hände med Raoul Wallenberg fortsatte i flera decennier. Jag var själv med på en så kallad Wallenberg-hearing i Stockholm 1981 som leddes av den berömde nazistjägaren Simon Wiesenthal.

Den notoriske sovjetvännen Undén, som kastade en mörk skugga över svensk utrikespolitik långt in i våra dagar, vägrade göra något åt saken, och de svenska Moskva-diplomaterna Rolf Sohlman och Staffan Söderblom var precis lika passiva och undfallande gentemot Stalin-diktaturen som sin chef.  Följden blev att Wallenberg försvann spårlöst i det sovjetiska fängelsesystemet. Raouls öde fick en djup inverkan på familjen Wallenberg, och 1979 begick båda hans föräldrar – Maj Wising Wallenberg och styvfadern Fredrik von Dardel – självmord med gift.

Diplomaten Per Anger med Wallenberg-material på äldre dar.

Raouls halvsyster Nina Lagergren berättar om familjens öde i en Expressen-intervju från 2009 här:

http://www.expressen.se/nyheter/raoul-wallenbergs-ode-krossade-familjen/

Raoul Wallenbergs formidable motståndare, Adolf Eichmann – som bara var sex år äldre än den 32-årige svensken – flydde till Sydamerika, där han jobbade som svetsare och mekaniker. 1960 greps han av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad i Argentina och ställdes inför rätta i Jerusalem där han dömdes till döden. Eichmann hängdes i Ramle i Israel 1962.

Den ovanligt bildsköne Richard Chamberlain, som alltså spelar Wallenberg, hade slagit igenom i den amerikanska läkarserien Doctor Kiladare. Riktigt känd blev han genom dramaserier som Törnfåglarna och Shogun samt medverkan i en rad filmer där De tre musketörerna är en. Han har dock själv sagt att rollen som Raoul Wallenberg var hans största utmaning som aktör. Särskilt porträttlik den tunnhårige Wallenberg är han väl inte, men jag tycker hans skådespeleri väl fångar den sprudlande energi som alla som träffade Raoul säger att denne besatt.

Verklighetens Raoul Wallenberg.

Wallenberg: A Hero´s Story belönades med fyra Emmy Awards och nominerades till ytterligare fem samt belönades också med Golden Globe.  Den är utan tvekan mycket väl värd att se!

Richard Chamberlain kom ut som homosexuell sent i livet och lever numera på Hawaii med sin 19 år yngre partner, skådespelaren  och regissören Martin Rabbett.