Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Rättegången mot ”kung Bibi” och annekteringen av Judéen och Samarien

Benny Gantz (till vänster) och Benjamin Netanyahu.

Benjamin Netanyahu blev för nästan ett år sedan den mest långvarige premiärminister som Israel haft under sin 72-åriga historia. Den nu 70-årige Netanyahu passerade då den judiska statens allra förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), när det gäller antalet år som israelisk regeringschef. Netanyahu har nu beklätt ämbetet i sammanlagt 14 år: 1996-99 och 2009 tills nu. https://www.theguardian.com/world/2019/jul/20/benjamin-netanyahu-becomes-longest-serving-israeli-pm

Netanyahu visar heller inga tecken på att vilja lämna den politiska hetluften, låt vara att han den 17 november 2021 måste lämna över tyglarna till den tio år yngre Benny Gantz i enlighet med det koaltitionsavtal som ingåtts mellan Netanyahus Likud och Gantz Israel Resilience (Styrka för Israel) som ingår i den så kallade Blå-vita alliansen. Likud är en sammanslutning mellan flera konservativa och nationellt sinnade partier. https://www.euronews.com/2020/05/17/israeli-government-sworn-in-after-three-deadlocked-elections

Detta förutsätter förstås att Benjamin Netanyahu finns kvar på sin post om ett och ett halv år. I dagarna har nämligen rättegången mot Netanyahu – som åtalats för trolöshet, tagande av mutor och bedrägeri – tagit sin början sedan premiärministern in i det längsta stretat emot och hävdat, att åtalet endast är politiskt motiverat. Om han blir fälld på alla åtalspunkter riskerar han ett tioårigt fängelsestraff.

”Kung Bibi”, som Netanyahu kallas av sina anhängare, har fått stöd av den välkände judisk-amerikanske juristen och debattören Alan Dershovitz, som ingick i president Donald Trumps försvarsteam under riksrättsprocessen i början på året. Dershovitz, som bland annat menar att Israel ”should be ashamed of itself” för att Netanyahu ställs inför rätta, avfärdar i ett öppet brev åtalet med bland annat följande ord:

To bring down a duly elected prime minister on the basis of an expansive and unprecedented application of a broad and expandable criminal statute endangers democracy. https://www.jpost.com/israel-news/alan-dershowitz-publishes-open-letter-to-a-g-defending-netanyahu-581888

Benjamin Netanyahu själv har iakttagit en stridslysten attityd. Han vägrar gå med på en förhandsuppgörelse och har dessutom begärt att rättegången skall direktsändas: ”I also request that there be a live broadcast – not one that´s cut and that all the transcript writers on all the channels play with. A full live broadcast. Because I have nothing to hide. I want everything to be exposesd” https://worldisraelnews.com/netanyahu-ill-never-agree-to-a-plea-bargain/

Israel före och efter Sexdagarskriget 1967. Israel har lämnat tillbaka Sinai till Egypten och lämnat Gazaremsan.

Nästa stora uppgift för Netanyahu, Gantz och den nya israeliska koalitionsregeringen blir att genomföra den planerade annekteringen av judiska områden i Jordandalen samt Judéen och Samarien. För Netanyahu och många andra israeler är detta en historisk möjlighet som inte får gå förlorad. https://www.reuters.com/article/us-israel-palestinians/israels-netanyahu-says-he-wont-miss-west-bank-annexation-opportunity-idUSKBN2311I0

Judéen och Samarien, som upptar den så kallade Västbanken, lades beslag på av det dåvarande Transjordanien under det Första arab-israeliska kriget 1949. Området var tidigare en del av det brittiska Palestina-mandatet.  Israel gjorde i princip samma sak som jordanierna gjort efter Sexdagarskriget 1967. Herraväldet över området är omstritt och delvis utan fast gränsdragning och är inte på något sätt palestinaarabisk egendom, vilket man kan förledas tro om man nöjer sig med att följa systemmedias rapportering från området. https://en.wikipedia.org/wiki/Jordanian_annexation_of_the_West_Bank

Det oreras mycket i arabvärlden om att Israels annekteringsplaner är oacceptabla, men detta är av allt att döma till betydande del spel för galleriet. Bakom kulisserna accepterar flera arabiska ledare i exempelvis  Jordanien, Egypten och Saudiarabien Israels planer. Ett flertal arabiska länder är hjärtligt trötta på den Palestinska myndighetens eviga bråkande och nära nog totala inkompetens och oroar sig betydligt mer för vad Iran kan hitta på än Israel. https://worldisraelnews.com/behind-scenes-arab-leaders-signal-annexation-ok/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Arab+Leaders+Secretly+OK+with+Israeli+Annexation%3B+Trump+Threatens+to+Shutter+Social+Media%3B+Omar+Hiding+Anti-Semitism+Behind+Saudi+Criticism%3F&utm_campaign=20200527_m158556723_Arab+Leaders+Secretly+OK+with+Israeli+Annexation%3B+Trump+Threatens+to+Shutter+Social+Media%3B+Omar+Hiding+Anti-Semitism+Behind+Saudi+Criticism%3F&utm_term=_0D_0A_09_09_09_09_09_09_09_09_09_09Read+Now_0D_0A_09_09_09_09_09_09_09_09_09

Det sägs att det är svårt att sia, icke minst om framtiden. Det torde under alla omständigheter inte vara någon större risk eller chans, beroende på hur man ser på det, att Benjamin Netanyahu försvinner från maktens tinnar i brådrasket. Rättegången kan komma att dra ut flera år på tiden, och ”kung Bibi” kommer i vilket fall som helst att ersättas som regeringschef av Benny Gantz om halvtannat år.

Protesterna i Iran: Ahmadinejad uppges ha arresterats

Irans tidigare president Mahmoud Ahmadinejad uppges ha arresterats för regimkritik.

Enligt Al Quds Al Arabi, en  panarabisk tidning publicerad i London av utflyttade palestinaaraber, har den tidigare iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad arresterats i Iran på grund av regimkritiska anmärkningar. Tidningen hänvisar till ”pålitliga källor i Teheran”. https://worldisraelnews.com/report-former-iranian-president-ahmadinejad-arrested-for-anti-regime-remarks/

Ahmadinejad, som var Irans president 2005-13 och efterträddes av Hassan Rouhani, skall ha gripits när han besökte staden Shiraz. Gripandet skall ha godkänts av Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei. Ahmadinejad uppges ha placerats under husarrest.

Det var när den forne presidenten besökte staden Bushehr som han bland annat inför folkmassorna menade, att den iranska ledningen fjärmat sig från den verklighet och de problem befolkningen tvingas uthärda. Han yttrade vidare (min översättning från engelska):

Vad Iran lider under i dag är dåligt ledarskap och inte brist på ekonomiska resurser. /…/ Hassan Rouhanis regering tror att den äger landet och att folket är ett okunnigt samfund. /…/ Folket är upprört på denna regering på grund av dess monopol på offentlig förmögenhet.

De omfattande protesterna mot mullornas regim är de största sedan ”den gröna revolutionen” utbröt 2009. De startade den 28 december 2017 i Irans till befolkningsstorleken andra största stad, Mashhad, som har omkring tre miljoner invånare och tillika är den av landets städer som anses vara ”heligast”. Under de knappa två veckor som passerat sedan upproret inleddes har något tusental arresterats och minst 22 dödats. Regimen har även arrangerat  manifestationer som stödjer regimen i Teheran. https://en.wikipedia.org/wiki/2017%E2%80%9318_Iranian_protests

Irans president Rouhani har beskyllt ”utländska fiender” (läs: USA och Israel) för att ligga bakom protesterna och påstått att dessa skulle vara ”politiska” snarare än ekonomiskt och socialt betingade.

Enligt Israel ligger Iran bakom det mesta av den oro och den terrorism som plågar regionen. Det är väl känt att mullorna på ett synnerligen rundhänt sätt backar upp den shiitiska terrorrörelsen Hizbollah i Libanon, och även i andra konflikthärdar spelar den iranska regimen enligt Israel en ledande roll.

Israels ÖB, Gadi Eizenkot, pekar ut Iran som det stora hotet i Mellanöstern-regionen.

Israels överbefälhavare, generallöjtnant Gadi Eizenkot, har uttalat att när Israel nu inträder i sitt 70e år sedan bildandet 1948 så är Iran på ett eller annat sätt inblandat i alla de hotbilder som den judiska staten är utsatt för: Libanon, Syrien, Irak, Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken), Gaza och Sinai. https://worldisraelnews.com/idf-chief-iranian-threat-looms-above-all-regional-threats/

Eizenkot underströk dock samtidigt att den israeliska krigsmakten är fullt i stånd att möta de aktuella hoten. Han ansåg också att, även om Israel inte får negligera de pågående raketattackerna från det Hamas-kontrollerade Gaza, så är tiden ännu inte mogen att svara med maximal kraft.

Det iranska revolutionsgardet har gått ut med budskapet, att protesterna nu är över och att mullorna i Teheran sitter säkert i sadeln. Detta betvivlas emellertid av en del bedömare. Den israeliske Iran-experten Menashe Amir har torgfört uppfattningen, att alltfler städer och byar i Iran anslutit sig till protesterna och att de iranska försäkringarna om att upproret upphört inte går att lita på.

Enligt Amir har demonstranterna bara bytt taktik – i stället för att hålla sina aktioner under dagtid genomför man dem nu nattetid. Mellan 70 0ch 100 byar och städer skulle omfattas av dessa protester. https://worldisraelnews.com/despite-government-claims-iran-protests-not-israeli-expert-says/

USAs FN-ambassadör Nikki Haley kallade de iranska protesterna ”en mäktig uppvisning av ett modigt folk”.

På USAs begäran höll FNs säkerhetsråd nyligen, trots motstånd från bland andra Ryssland och Sverige, ett extrainkallat möte i anledning av situationen i Iran. Den amerikanska FN-ambassadören Nicki Hailey kallade protesterna ”en mäktig uppvisning av ett modigt folk”, medan hennes ryske kollega riktade hård kritik mot FNs inblandning i Irans ”interna angelägenheter”. Några konkreta beslut fattades inte vid mötet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6856235

”Exodus: Gods and Kings”: ingen dålig film trots missar

Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.

Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits

Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.

Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose

En del recensenter, som i exempelvis den brittiska tidningen The Guardian, har pekat på en lång räcka historiska felaktigheter och inkonsekvenser. Den som är specialintresserad av detta tema klickar lämpligen på denna länk: https://www.theguardian.com/film/shortcuts/2015/jan/04/exodus-gods-and-kings-deserve-banned-historical-inaccuracy

Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.

Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.

Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.

Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.

Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148

11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.

En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi  sett och hört prov på tidigare.

Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.

Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:

Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. (1917 års bibelöversättning). https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+7&version=SV1917

Mose och Aron inför farao enligt en illustratör.

Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.

Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15

Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.

Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).

Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm

Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).

Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor

Den verklige Ramses IIs mumie.

Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget

I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.

Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.

Burt Lancaster som Mose.

”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Obamas julklapp till Israel: en kniv i ryggen

Benjamin Netanyahu och hans falske ”vän” Barack Obama.

President Barack Obamas julklapp till den judiska staten Israel blev vad många förutsett: en kniv i ryggen. På annat sätt kan man inte gärna beteckna USAs uteblivna veto i FNs säkerhetsråd dagen före julafton avseende en fördömande resolution om Israels bosättningspolitik i Judéen och Samarien (”Västbanken”). http://dailycaller.com/2016/12/23/un-vote-obama-abandons-israel-in-waning-days-of-his-administration/

USAs FN-ambassadör Samantha Power hade i stället av Obama-administrationen beordrats avstå från att rösta, något som medförde att resolutionen antogs med röstsiffrorna 14-0. USAs handlingssätt innebar ett brott mot cirka 50 års oförändrat stöd för Israel i FN-sammanhang. Enligt den aktuella resolutionen har de judiska samhällena på den så kallade Västbanken, enligt resolutionstexten ”ockuperad sedan 1967, inklusive östra Jerusalem”, ingen ”laglig validitet”.

Israels traditionella huvudstad Jerusalem, Judéen, Samarien, Golanhöjderna samt Sinai annekterades av säkerhetsskäl av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967, då Israel angreps av omkringliggande arabstater men eftertryckligt slog tillbaka anfallet som syftade till att utplåna den judiska staten. Sedan kom Yom Kippur-kriget 1973, då Israel ånyo angreps men efter vissa besvär lyckades gå segrande ur striderna även denna gång. Israel lämnade tillbaka Sinai till Egypten i samband med Camp David-avtalet 1978.

I följande bloggtext förklarar jag varför den påtagligt ”Palestina”- och muslimvänliga Obama-administrationen regelmässigt gynnat den Palestinska myndigheten och dess omvittnat antisemitiske ”president” Mahmoud Abbas och felaktigt fortsätter hänvisa till östra Jerusalem, Judéen och Samarien som ”ockuperade” områden. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/29/massivt-obama-stod-till-jihadister-och-palestinier/

Västra tempelmuren i Jerusalem blev åter judisk egendom efter befrielsen 1967. På bilden judiska glädjeyttringar.

Det var ursprungligen det dåvarande Transjordanien som egenmäktigt lade beslag på området väster om floden Jordan efter det första Arabisk-israeliska kriget 1949. 18 år senare övergick det alltså, av alldeles uppenbara säkerhetsskäl, i israelisk ägo – den judiska staten kunde framdeles inte riskera att än en gång angripas av Syrien från norr och Jordanien från väster. Korrekt är att kalla ”Västbanken” för omstritt område. Ockuperat är det definitivt inte, då ingen annan makt med rätta kan göra anspråk på det.

Den presidentvalde Donald J. Trump klargjorde inför omröstningen i säkerhetsrådet att resolutionen borde utsättas för sedvanligt amerikanskt veto. När så icke skedde återkom Trump på Twitter med följande meddelande: ”Beträffande FN kommer saker och ting att bli annorlunda efter den 20 januari 2017.” Även representanthusets republikanske talman, Paul Ryan, fördömde – i likhet med talrika amerikanska politiker och befattningshavare, bland dessa senator John McCain från Arizona – USAs nedlagda röst, vilken utsätter Israel för betydande säkerhetsrisker.

Ambassadör John Bolton förutser att den så kallade tvåstatslösningen inte kommer att överleva USA-sveket i FN.

En av de mest uttalade kritikerna av Obamas Israel-politik är den förre amerikanske FN-ambassadören John Bolton. ”Detta var helt och hållet förutsägbart, det är vad man får när man stödjer Obama”, konstaterade Bolton i det amerikanska TV-inslaget ”Hannity” i Fox News. Det uteblivna amerikanska vetot kan dock, menade Bolton, leda till konsekvenser som Obama inte avsett.

USAs judiska befolkning kan efter Obama-sveket i FN komma att överflytta sina sympatier från det Demokratiska till det Republikanska partiet. Det amerikanska agerandet kan också, tvärtemot dess intentioner, komma att definitivt sänka den så kallade tvåstatslösningen. FNs fortsatta hat mot den judiska staten kan även göra det motiverat och försvarligt för USA att dra in sitt mycket omfattande bestånd till FN. https://www.youtube.com/watch?v=NDzlxt1vHZk

Israels inställning är fullständigt klar. I ett meddelande från premiärminister Benjamin Netanyahus kontor inskärptes:

Israel avvisar kategoriskt den föraktliga anti-israeliska resolutionen i FN och kommer inte att rätta sig efter den.

Vidare framhölls det från samma källa: ”Medan säkerhetsrådet inte gör ett dyft för att förhindra massakern på en halv miljon i Syrien, pekar man skamligt ut Israel – den enda demokratin i Mellanöstern.”

Den internationella händelseutvecklingen har tvingat Israel att förbättra sina relationer med länder som normalt inte tillhört landets närmaste vänner. Dit kan räknas Ryssland, Turkiet, Azerbaijjan och Kazakhstan.

Donald Trump och Benjamin Netanyahu träffades i Trumps hem i New York någon månad före det amerikanska presidentvalet den 8 november 2016.

Ryssland är visserligen en av den Palestinska myndighetens mest pålitliga allierade, men inte alls i samma utsträckning som den tidigare ideologiskt betingade vänskapen mellan ”Palestina” och Sovjetunionen. Putins Ryssland ser osentimentalt på sina omvärldsrelationer och är beredd att ingå överenskommelser med alla om det anses gynna de egna nationella intressena. Detsamma kan sägas om Israel, vars allt överskuggande intresse är den nationella säkerheten. https://www.algemeiner.com/2016/12/22/scorned-by-obama-israel-forged-ties-with-russia-expert-says/

Som framgått ovan kom Obamas uteblivna veto långt ifrån som någon överraskning. Allra minst för denna bloggare, som hållit ögonen på Barack Obama ända sedan denne – den förste ideologiskt medvetne socialist att inneha USAs högsta ämbete – först kandiderade att bli nominerad för Demokraterna 2008. Obamas val av andlig rådgivare, pastor Jeremiah Wright, föreföll mig minst sagt märkligt.

Eller kanske inte fullt så märkligt om man utgår från Obamas egen radikala agenda. Wright påkoms nämligen med antisemitism respektive rasism gentemot vita människor och var dessutom abortanhängare och för den homosexuella agendan. Obama tvingades slutligen ta avstånd från Wright, som senare också fick sparken från sin kyrka. https://www.youtube.com/watch?v=WZw57YHXaxE

Vidare ingick i Obamas stab av nära rådgivare inför valet 2008 Rashid Khalidi, professor i arabiska studier vid Columbia-universitetet, som tidigare varit verksam vid PLOs informationsavdelning. Khalidi hade 2005 förklarat, att palestinaaraberna hade rätt att ta till våld mot israelerna. General Merril ”Tony” McPeak, Obamas militäre chefsrådgivare och vice kampanjledare, hävdade i ett beryktat utspel att judiska och evangelikala väljare satte Israel före USAs nationella säkerhet. Att döma av vissa uppgifter tycks McPeak ha varit en av Obamas mindre lyckade tillsättningar: http://www.militarycorruption.com/mcpeak.htm

Förre terroristen Bill ”Mad Bomber” Ayers – en av Obamas politiska mentorer.

Obamas mångåriga samröre med den garvade vänstergurun William ”Bill” Ayers, med ett förflutet i vänsterextrema bombkastarrörelsen Weather Underground, är så pass välkänt att jag inte går närmare in på det här. Kontentan av denna Obama-historik är, att sveket mot Israel under de sista skälvande veckorna av hans presidenttid bara är fullt logiskt. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/08/obamas-katastrofala-val-av-forsvarsminister/

Mycket tyder dessutom på att ”julklappen” den 23 december inte var den sista obehagliga överraskningen Obama planerat för Israel. Den utgående presidenten har nu kastat masken och kan komma att viga de sista dagarna av sin ämbetsperiod åt att sabotera så mycket han kan för den judiska staten, som Obama avskyr så mycket: http://www.breitbart.com/jerusalem/2016/12/25/on-christmas-netanyahu-summons-envoys-behind-anti-israel-un-resolution-flays-obama/

 

Påven pladdrar på igen – nu om dödsstraff

 Påven pladdrar på. Om dödsstraff den här gången.

Nu får påven Franciskus beröm i Aftonbladet: ”Nyligen”, lyder en notis på ledarsidan med rubriken ”Heligt PR-geni” den 22 februari, ”sa påven Franciskus att Donald Trump inte är kristen. I går krävde hans helighet ett världsomspännande förbud mot dödsstraff. Budordet ‘du skall icke dräpa’ gäller alla, hävdar han. I en tid när progressiva rörelser tappat självförtroendet har hjälpen onekligen kommit från oväntat håll.” http://signum.se/paven-franciskus-forbjud-dodsstraffet-i-hela-varlden/

Om man är ett ”heligt PR-geni” när man i egenskap av påve besitter förmågan att framkalla applåder hos notoriska vänstermegafoner som Aftonbladet, ja då är Franciskus – som egentligen heter Jorge Mario Bergoglio – verkligen ett sådant geni. Om jag vore påve skulle jag emellertid ta sådant beröm som ett varningstecken och fråga mig vad jag egentligen håller på med.

Påvens kritik mot dödsstraffet är nu ingen nyhet. De tankegångar han gav uttryck för på Petersplatsen i Rom den 21 februari har han luftat tidigare i andra sammanhang och då fått inhösta en hel del, icke minst inomkatolsk, kritik: http://ncronline.org/news/politics/pope-francis-takes-dim-view-death-penalty-not-all-catholics-are-convinced

I det tal där frågan om dösstraffet nämndes menade påven, att världens regeringar under det innevarande ”heliga året” borde avhålla sig från att verkställa dödsstraff åtminstone under denna tid. Det kategoriska avvisandet av straffet i fråga är dock teologiskt problematiskt.

Tio Guds bud gavs enligt gammaltestamentlig tradition till Mose på berget Sinai under israeliternas 40 år långa ökenvandring och innebar tvivelsutan en etisk milstolpe i mänsklighetens historia. Femte budet lyder mycket riktigt ”Du skall icke dräpa”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/22/tio-guds-bud-en-etisk-revolution/

Att i alla fall Guds utvalda redskap Mose inte satte likhetstecken mellan budet ”Du skall icke dräpa” och allt slags dödande vet vi, därför att bland de så kallade mosaiska lagarna som instiftades för det israelitiska folket för omkring 3500 år sedan finns gott om bestämmelser som enligt lagstiftaren tarvar dödsstraff.

Detta straff kunde således den bespetsa sig på som förbannade sina föräldrar, gjorde sig skyldig till otro, hade sex med personer av samma kön, sin svärmor eller svärdotter, var dotter till en präst och blev prostituerad eller ägnade sig åt trolldom. I Andra Moseboken 22:8 får vi så veta: ”En trollkvinna skall du icke låta leva.” http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/homosten.htm

De mosaiska lagarna omfattade uttryckligen det israelitiska folket, men de införlivades även med svensk lagstiftning 1607-1608 under Carl IXs tid som svensk konung och användes som tungt vägande domskäl under de svenska häxprocesserna. Nämnda lagar fortsatte att öva inflytande över svensk rätt ända in till 1900-talet.https://sv.wikipedia.org/wiki/_lagen

 En kvinna leds bort för att avrättas offentligt i Kina.

Att plädera för dödsstraffets avskaffande i den västliga sfären, där det ändå inte tillämpas bortsett från i USA, är en sak och inte särskilt komplicerat eller kontroversiellt. Helt annat blir förhållandet om vi tittar ut över världen, exempelvis mot Kina – det land som avrättar flest människor – eller den muslimskt dominerade arabvärlden.

Påven anser sig inte bara vara en auktoritet över den kristna världen med dess 2,18 miljarder trosbekännare utan har även för vana att uttala sig för andra troendes räkning. Således anser han att alla världsreligioner inklusive islam med 1,6 miljarder anhängare i grunden tillber samma gud och är på väg mot samma mål. Enligt påven är det yttermera så att ”Koranen och Bibeln är en och samma”. http://nationalreport.net/pope-francis-followers-koran-holy-bible/

Sharialagen, som sanktioneras av Koranen och andra muslimska skrifter, stadgar emellertid dödsstraff för muslimer som lämnar islam till förmån för andra religioner och en rad andra ”brott”. Sålunda kan en otrogen kvinna eller en kvinna som blir våldtagen dömas till döden och stenas om hon inte har vittnen som backar upp henne. http://vetapedia.se/sharia/

Skillnaden mellan Moses lagar och sharia är givetvis, att de förra inte har tillämpats på kanske 2000 år under det att sharia den dag som i dag är tillämpas mer eller mindre strängt i olika delar av den muslimska världen. Till de absolut mest barbariska sharialänderna hör Bangladesh, där 13-åriga Aisha Duhulowa 2008 stenades till döds efter att ha blivit gruppvåldtagen.http://archive.frontpagemag.com/readArticle.aspx?ARTID=33098

Om vi får tro påven Franciskus är det dock ingen skillnad mellan Bibeln och Koranen. Det är uppenbart att sådana yttranden av den så kallade helige fadern sker utan eftertanke. Han pladdrar helt enkelt på för att framstå som ”progressiv” och bli populär. Som då han utgöt sig om dödsstraffet på Petersplatsen.

Jag menar – hur kan någon som tänker det minsta efter någonsin tro, att regimer som tycker det är okay att stena våldtagna tonåringar till döds eller hänga homosexuella i stora lyftkranar någonsin skall kunna övertygas om att dödstraffet är fel? Och för den delen – hur kan någon vettig människa ta någon som anklagar en amerikansk politiker för att inte vara kristen på grund av att denne uttryckt en önskan om att bygga murar, på allvar när vederbörande själv omger sig med ett redan existerande, kraftigt murverk?

Avhoppad FSB-man hävdar att Putin planerade sprängningen av ryska planet över Sinai

 En del av resterna efter Metrojet flight 9268 i Sinai.

Var det Rysslands president Vladimir Putin som beordrade sprängningen av det ryska passagerarplan, som den 31 oktober 2015 kraschade på Sinai-halvön? Det hävdar en avhoppad rysk underrättelseman som sedan flera år lever med sin familj under skyddad identitet i England. Läs mer i en artikel av Andrew Malone på sajten Mail Online/Daily Mail från den 25 december 2015 här: http://www.dailymail.co.uk/news/article-3374231/Did-Putin-plant-holiday-jet-bomb-killed-224-Russians-s-outrageous-theory-ex-KGB-agent-claims-dossier-proves-Kremlin-orchestrated-atrocity-justify-waging-war-Syria-decide-yourself.html

Det var den 31 oktober förra året som en rysk Metrojet med flightnummer 9268 lyfte från flygplatsen vid semesterparadiset Sharm el-Sheikh med 217 ryska passagerare, vilka skulle resa tillbaka till Sankt Petersburg efter att ha tillbringat semestern vid Röda havet. Med den rutinerade kaptenen Valerij Jurievitj, med 12 000 flygtimmar bakom sig, och ytterligare sex besättningsmedlemmar fanns således 224 personer ombord på planet.

Efter 23 minuters flygning exploderade planets bakre del och planet klövs itu över Sinai-halvön mellan Egypten och Israel. Alla passagerare dog, antingen av kvävning i planet eller vid markkontakten, och kropparna/kroppsdelarna spreds ut över en radie omfattande närmare 50 kilometer. Medlemmar ur den ökända islamistiska grupperingen Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL/DAESH) tog på sig ansvaret för dådet och hävdade, att man lyckats smuggla ombord en spränganordning.

 Några av vrakdelarna undersöks på plats.

Andrew Malone kommentrerar dock i Daily Mail: ”If anything, the implication seemed to be that they had shot down the plane from the ground, not sabotaged it with a bomb.” Oavsett vilket resulterade den ryska flygkraschen i en våg av internationella sympatier för Ryssland. Storbritanniens premiärminister David Cameron vidtog snabbt åtgärder i syfte att förbättra relationerna med Putins rike, och även Frankrike, Tyskland och Kina var rörande ense om vikten av solidaritet med Ryssland.

Som Andrew Malone sammanfattar läget i Daily Mail:

Public opinion, both in Russia and internationally, swung behind Putin after he swore to take ruthless revenge on Islamic State. Moswow started bombing Syria (where ISIS is taking on the ruling Bashar Al-Assad government) within days of the aircraft being downed.

Som nämndes inledningsvis finns det emellertid en alternativ förklaring till hur den ryska flygkraschen skedde. Den har luftats av den före detta underrättelseofficeren major Boris Karpichkov, verksam i KGB och dess efterföljare FSB, som hävdar att en dossier i hans ägo som han fått via en hög officer i den militära underrättelsetjänsten GRU i Ryssland visar att flygkraschen skedde på direkt order av Vladimir Putin. Karpichkov lever nu under hemlig identitet med sin familj någonstans i England.

Karpichkov, som föddes i den forna sovjetrepubliken Lettland 1959, är inget okänt namn i avhopparsammanhang. Här ett klipp ur den vänsterinriktade brittiska tidningen The Guardian som handlar om Karpichkov: http://www.theguardian.com/world/2012/feb/22/confessions-of-a-kgb-spy

Enligt Karpichkov skulle syftet med nidingsdådet i första hand ha varit att rättfärdiga de ryska stridsinsatserna i Syrien både inför hemmaopinionen och internationellt. Putin har beordrat ett stort antal flygattacker i Syrien, inte bara mot ISIS-mål utan mot alla rebellgrupperingar som bekämpar Rysslands allierade Bashar al-Assad och dennes regim.

 Före detta KGB/FSB-majoren Boris Karpichkov, som numera uppges ha skyddad identitet.

Om den landsflyktige ex-spionens anklagelser mot Putin-regimen stämmer rör det sig naturligtvis om sensationella och skrämmande avslöjanden om hur långt en hänsynslös härskare är beredd att gå i syfte att driva igenom sina intentioner. Det finns dock fakta i målet som pekar i en annan riktning.

Major Boris Karpichkov har varit landsflyktig i England under flera år. Han befann sig, innan han lyckades ta sig till London med sin familj, i husarrest i Lettland, där han till stor del varit verksam. Tidigare hade han tillbringat tid i fängelse efter anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Hans påståenden om flygkraschen i Sinai som ett verk av Putin kan självklart vara ett sätt att hämnas på de ryska myndigheterna och en regim han av personliga skäl hatar. Det kan också vara så att han ser en möjlighet att göra sig ett namn som en så kallad visselblåsare och samtidigt tjäna en rejäl hacka.

Ändå bör man enligt min mening inte saklöst avfärda det som Karpichov har att anföra som ren gallimattias, även om det mycket väl kan vara det. Enligt uppgifterna i Karpichkovs dossier skulle en specialist på ”våta” jobb – det vill säga mord – ha befunnit sig på plats i Sharm el-Sheikh i Egypten. Där skall han ha inlett ett förhållande med en ung rysk kvinna och inför hennes avresa med Metrojet flight 9268 givit henne ett paket som hon skulle överlämna till mannens föräldrar i Ryssland. Paketet innehöll en tidsinställd sprängmekanism försedd med sprängmedlet cyklonit http://rib.msb.se/Portal/template/pages/Kemi/Substance.aspx?id=301 och resten vet vi.

Var det så här det gick till när det ryska planet störtade? Eller är det blott ett fantasifullt ihopkok av en skrupelfri, hämndlysten före detta sovjetisk/rysk spion? Jag överlåter åt mina läsare att bedöma den saken.

Fyra våningsplan sprängdes bort i ett bostadshus i Moskva med förödande verkan.

Major Karpichkovs uppgifter är under alla omständigheter mycket långt ifrån första gången Vladimir Putin anklagas för rena terrormetoder. 1999 utsattes bostadshus i Moskva samt städerna Buynaksk och Volgodonsk för sprängattentat. 307 människor dödades och cirka 17o00 skadades. Tjetjenska separatister fick genast skulden. I Moskva sprängdes fyra våningsblock i ett höghus. I källaren till ett bostadshus i staden Rjazan hittades säckar med sprängmedel som brukade användas av underrättelseorganet FSB.

En annan för Putin-regimen besvärande uppgift sägs ha varit, att en rysk befattningshavare i ett tal inför ett rådsmöte uttalat sina kondoleanser till sprängdådens offer – tre dagar innan dessa inträffade. Enligt en opinionsmätning som gjordes i Ryssland 2002 trodde häften av de tillfrågade att regimen låg bakom hussprängningarna.

Den före detta ryske FSB-officeren Alexander Litvinenko anklagade öppet Putin – som nyss hade påbörjat sin första period som premiärminjster efter att tidigare ha varit chef för FSB –  och hans hejdukar för att ha utfört bostadssprängningarna i syfte att uppbåda stöd för ett nytt krig mot de islamiska separatisterna i Tjetjenien. Litvinenko flydde till London där han förgiftades med den radioaktiva substansen polonium 210, ett ämne som endast ryska myndigheter kunde få tag på, som lades i en tekopp under ett möte på ett hotell i London. Litvinenko avled flera veckor senare på ett London-sjukhus. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander Litvinenko

Mer om hussprängningarna här.

http://www.glasnost.se/2009/hussprangningarna-ar-fortfarande-sprangstoff/

När det gäller att förorsaka flygkrascher, har möjligheterna till rysk inblandning förts på tal när det gäller det polska regeringsplan med 96 människor ombord som störtade nära ryska Smolensk den 10 april 2010. Ombord på planet fanns delar av den polska regeringen med president Lech Kaczynsky i spetsen, nästan hela militärledningen, politiker och kyrkliga ledare. Alla omkom i kraschen.

 Polens president Lech Kaczynski dog i flygkraschen i Smolensk.

De ombordvarande var på väg till en minnesceremoni i Katyn, där cirka 20 000 polska officerare och andra fångar på Stalins order mördats och begravts av ryska militärstyrkor 70 år tidigare.http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/andra-varldskriget/1940/katynmassakern.

I Aftonbladet talas i denna artikel om att spår av sprängmedel skulle ha hittats i det havererade planet, som var av typen Tupolev TU 154 M Lux: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15695786.ab

Vidare finns en video film tagen av en rysk journalist vid namn Andrej Mendeij på olycksplatsen omedelbart efter kraschen.  Filmen uppges visa hur ryska soldater går omkring och skjuter överlevande ur vraket. Mendeij avled bara några dagar efter det att filmen lagts ut på nätet. Här en länk till ett bloggtext som inkluderar Mendeijs film på drygt tre minuter: http://detopaverkadesinnet.blogspot.se/2012/06/begick-ryssland-massmord-pa-den-polska.html

Teorierna och indicierna är således många och stundom starka, men de vattentäta bevisen få om ens några. Helt klart är att Vladimir Putin är en slug, beräknande och vid behov hänsynslös härskare som personligen sett till att ett antal maktrivaler, oppositionella och andra obekväma personer hamnat i fängelse eller dött i mordanslag eller på annat misstänkt sätt.

Här följer slutligen en innehållsrik text ur Helsingborgs Dagblad om Putin-regimens brutala maktutövning: http://www.hd.se/kultur/2008/01/01/brott-och-straff-i-putins-ryssland/

 Det var nära Smolensk det polska presidentplanet kraschade.

Om terror i Paris och Mumbai och behovet av en europeisk Patriot Act

 Offer utanför ett av de näringsställen som utsattes för IS-terrorn i Paris.

Det finns en mycket specifik anledning till att vi inte har fått se SDs partiledare Jimmie Åkesson paradera i TV och ge sin syn på de senaste jihadistiska terrordåden i Paris (förutom då att han är sverigedemokrat). Det är att han dessvärre visat sig ha fått rätt om sina farhågor angående den pågående islamiseringen av Europa.

I en av de mest uppmärksammade svenska debattartiklarna över huvud taget under senare år pekade Åkesson i Aftonbladet den 19 oktober 2009 på islamiseringen som ”…vårt största utländska hot sedan andra världskriget…”. Den missvisande rubriceringen om ”muslimerna” som det största hotet sattes av Aftonbladets debattredaktion:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab

I sin artikel hänvisar Åkesson förvisso till Sverige och svenska förhållanden, men det krävs ingen större fantasi för att översätta detta till Europa i stort. I Frankrike beräknas 8 procent av hela befolkningen om cirka 67 miljoner vara muslimer, vilket innebär omkring 6 miljoner eller något fler än hela Danmarks befolkning.

Ännu större är andelen muslimer i Ryssland: för närvarande 15 procent av 144 miljoner invånare, vilket gör omkring 21 miljoner. I sammanhanget kan nämnas att den så kallade Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL/DAESH) bara för ett par dagar sedan hotade med blodbad i Ryssland:

http://www.di.se/artiklar/2015/11/12/is-hotar-ryssland/

 Vladimir Putin med ett Suchoj-plan som fond.

Detta som vedergällning för den ryska krigföringen i Syrien, där ryska stridsplan bombar islamiska grupperingar – således inte enbart IS-ställningar – fientligt inställda till den med Ryssland allierade Assad-regimen. Den 31 oktober sköt IS därtill ner ett ryskt passagerarplan över Sinai med 224 döda som följd.

Vi vet alla vid det här laget vad som hände fredagen den 13 november i Paris. Omkring klockan 21.30 inleddes en terrorvåg som skulle visa sig bli den värsta i Frankrike sedan Andra världskriget, då Nazityskland ockuperade landet. Antalet dödsoffer förefaller i skrivande stund uppgå till minst 129 under det att antalet sårade måste räknas i hundratals. Detta kan jämföras med 16 terroristoffer för attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo den 7 januari och det efterföljande gisslandramat i en judisk affär.

Här en video som visar hur IS-terrorister skjuter ungdomar som besökte en konsert med ett amerikanskt rockband i konserhallen Bataclan, där omkring 100 människor mördades, till döds innan de fyra terroristerna tvingades bita i gräset – tre utlöste bombvästar, en sköts ihjäl av polis:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/11/har-mordas-franska-ungdomar-av-kalifatet.html

Terrorangreppen i Paris är ett skrämmande exempel på hur mycket skada en handfull hänsynslöst beslutsamma och dödsföraktande personer kan ställa till. Det började med självmordsmördarbombningar utanför arenan Stade de France, där en landskamp i fotboll mellan Frankrike och Tyskland spelades. Därefter avancerade kamrater till självmordsmördarna genom ett begränsat avsnitt i Paris, inte långt från Charlie Hebdo-redaktionen, och sköt på måfå in bland gästerna vid restauranger och kaféer innan de nådde fram till Bataclan-hallen, som lär ha utvalts på grund av att den har judiska ägare.

En karta över terrorhandlingarna i Paris den 13 november 2015.

Såvitt jag kan bedöma har Pamela Geller så här långt skrivit det bästa om Paris-terrorn på sajten Breitbart News:

http://pamelageller.com/2015/11/pamela-geller-breitbart-news-muslims-declare-war-on-france-it-was-a-bloodbath.html/

Geller är icke minst starkt kritisk till inflödet av muslimer från främst Mellanöstern och Nordafrika:

Despite all this horror, the European Union elites are bringing into Europe millions of these savages.

Islamiska staten, även stundom benämnd Kalifatet, har råkat ut för vissa motgångar på sistone. Samma dag som Paris-attentaten genomfördes dödades den så kallade Jihad John, alias den i London uppvuxne Mohammed Emwazi, en beryktad bödel som setts i filmer från flera spektakulära IS-slakter av tillfångatagna kristna, i en amerikansk drönarattack mot Raqqa i Syrien. Eliminerandet av Emwazi får väl mest ses som en symbolisk framgång i kampen mot Kalifatet.

 ”Jihad John” – nu oskadliggjord – med två av sina offer.

Betydligt viktigare var då att den kurdiska specialstyrkan Peshmerga i förening med yazidiska krigare dagen innan lyckades driva tillbaka IS-styrkor från Sinjar i norra Irak:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/islamiska-staten-besegrat-i-sinjar/

Denna seger, hur glädjande den än var, kan dock knappast betecknas som avgörande. Som Per Jönsson vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm uppger för TT den 14 november: ”Sinjar är viktigt i den mening att området ligger mellan Mosul och Raqqa – men ingen enskild förlust för IS betyder särskilt mycket eftersom de opererar på så många ställen samtidigt.”

Inte heller har de som hoppades på att den ryske ledaren Vladimir Putin, av många kallad ”en ny tsar”, skulle göra processen kort med Kalifatet särskilt mycket att glädjas över. Putin har en egen agenda där stöttandet av den proryska Assad-regimen i Damaskus står i centrum. Säkerligen har de ryska stridplanen bombat även IS-mål, men deras insatser har inte på något sätt i grunden skakat den barbariska terrorgrupperingen.

IS/ISIS/ISIL/DAESH står således ännu starkt i Irak och Syrien och har nu också visat vad man med anmärkningsvärt små resurser förmår i Europa. Dagen innan terrorn i Paris genomförde man även ett terrordåd i Beirut i Libanon med 43 dödsoffer som resultat.

För drygt ett år sedan skrev jag följande sammanfattning om Islamiska staten och dess historik:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

 Mumbaiterrorn 2008 skördade minst 175 människoliv.

Händelserna i Paris liknar till upplägget mycket den terrorvåg som sköljde över den indiska storstaden Mumbai (Bombay) 26-29 november 2008. Under fyra dagar mördade då ett tiotal terrorister från pakistanska jihadistgruppen Lashkar-e-Taib i väpnade aktioner med automatkarbiner och handgranater 175 personer. Minst åtta platser drabbades, och i jakten på utlänningar att ta till fånga ockuperades två lyxhotell.

Nio av tio terrorister oskadliggjordes medan den som överlevde, Ajmal Kasab, dömdes till döden den 6 maj 2010 och avrättades genom hängning den 21 november 2012. Det var för övrigt Indiens första avrättning på åtta år.

En sammanfattning av Mumbai-terrorn via denna länk:

http://www.pbs.org/wnet/secrets/mumbai-massacre-background-information/502/

Världen kommer att fortsätta följa vad som händer i Paris under den närmaste framtiden. Exemplet Mumbai visar att det i värsta fall kan komma fler terrordåd. Om inte i Paris kan Kalifatets barbarer mycket väl slå till i Moskva, Berlin – eller Stockholm.

Stefan Löfven har i mitt tycke betett sig förhållandevis statsmannamässigt efter händelserna i Paris och bland annat talat om ”ett vidrigt hat och förakt mot människor”. Vilket naturligtvis är alldeles sant. Samtidigt får vi inte glömma att den europeiska godtrogenheten i allmänhet och den svenska varianten i synnerhet är en av de största anledningarna till att IS kunnat bygga upp tusentals terrorceller i hela Europa.

Ett antal IS-terrorister har avslöjats bland de så kallade flyktingar, som i en mäktig flodvåg nu trots försök att skärpa upp kontrollen av inkommande väller in över vår världsdel. Några av dessa har genuina flyktingskäl, andra är socialturister medan ett okänt antal är terrorister. Sverige med dess släpphänta attityd uppfattas med allt skäl som ett himmelrike, även om detta på sistone naggats något i kanten tack vare att bostäderna nu är slut.

Jihadistangreppet mot Charlie Hebdo skedde under stridsropet ”Allahu Akbar”, Gud är större.

Vad som motiverar jihadister av typ Jihad John är inte någon galenskap i mental betydelse men däremot en ideologisk galenskap som hämtas direkt är islams heliga bok, Koranen, där det talas om att fienderna skall halshuggas och bada i blod med mera. Ett antal av världens ledare har uttryckt meningen att ”IS har ingenting med islam att göra” och samtidigt – såsom president Obama i USA och premiärminister Cameron i Storbritannien – deklarerat att ”islam är fredens religion”.

Det är ett mycket märkligt påstående när det görs om en religion/ideologi som har expanderat enbart genom sina militära erövringståg från profeten Muhammeds tid på 600-talet och framåt. Muhammed själv föregick med ”gott” exempel då han på sin tid vid ett tillfälle lät halshugga omkring 600 judar, som hade väckt profetens misshag genom att vägra underkasta sig hans bud.

Islam är inte bara en religion utan fastmer en heltäckande ideologi som till stora delar bygger på våld och blodsutgjutelse, vilket framgår av följande insiktsfulla artikel av C. G. Holm i tidskriften Contra 5/2005:

http://www.contra.nu/c055prov.html

När nu Islamiska staten/Kalifatet på allvar expanderat till Europa är det en tvingande nödvändighet att dels införa helt andra typer av gränskontroller än tidigare, dels skärpa upp terrorlagstiftning och säkerhetsövervakning betydligt. Det skulle behövas någon typ av en övergripande europeisk Patriot Act enligt amerikansk modell, även om vi då skulle tvingas göra avkall på några av våra tidigare som självklara ansedda fri- och rättigheter.

”1967 år gränser” inte juridiskt bindande

 Ashton och Bildt.

http://thegolanispy.wordpress.com/2014/04/19/1000-jurister-sager-till-eu-ashton-och-bildt-bosattningar-ar-legala/

Länken ovan går till bloggen The Golani Spy. Här kan ni läsa att alla påståenden om att ”1967 års gränser” är ett juridiskt bindande begrepp av något slag är falska. Därav följer att inte heller judiska/israeliska bosättningar inom dessa gränser med någon trovärdighet kan sägas vara ”illegala”.

Texten handlar om en petition, tillkommen på initiativ av förre Israel-ambassadören i Kanada doktor Alan Baker, vilken i augusti 2013 tillställdes EUs utrikeschef, baronessan Catherine Ashton. Dokumentet är undertecknat av över 1000 jurister från hela världen.

Den som tvivlar på att 1967 års gränser, det vill säga de som rådde före Sexdagarskriget samma år, icke är juridiskt bindande behöver bara läsa innantill i stilleståndsavtalet via FN:

2. The Armistice Demarcation Line is not to be construed in any sense as a political or territorial boundary…

 Franciskanermunkar på marsch i östra Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Innan Israel annekterade den så kallade Västbanken, Sinai (som återlämnades till Egypten i samband med Camp David-avtalet 1978) och östra Jerusalem fanns 1949 års gränser som tillkom efter det första Arabisk-israeliska kriget. Då tillföll östra Jerusalem och Västbanken Transjordanien (Jordanien). Inte heller dessa gränser var juridiskt bindande.

Ett framtida avtal om en tänkbar så kallad tvåstatslösning mellan Israel och den Palestinska myndigheten måste alltså bygga på något annat än 1967 års gränser. Eller att dessa genom ett på båda sidor förankrat beslut förlänas bindande status. Ju förr Ashton och vår egen utrikesminister Carl Bildt inser detta, desto bättre.

 

Raketterrorn mot Israel: Väst bryr sig inte

En raket riktad mot södra Israel avlossas från ett bostadsområde i Gaza City.

http://www.idfblog.com/2014/03/12/breaking-gaza-terrorists-fire-rockets-southern-israel-2/

Onsdagen den 12 mars avfyrades 70 raketer mot civila mål i södra Israel från Gazaremsan. Det var den mest omfattande samlade raketattacken mot Israel sedan 2012. Beskjutningen har fortsatt under mars månad med påföljd att hundratals raketer regnat in över Israel. Mer om de palestinska raketbeskjutningarna via länken överst.

Ofta nog är projektilerna illa riktade och oskadliggörs ej sällan av israeliska robotar. Syftet med dessa terrorattacker är dock mer att se som en psykisk krigföring mot civilbefolkningen än att nå konkreta militära resultat. Det är dessa fanatiska terroristers tack för att Israel, för snart ett decennium sedan, gav området självstyre och inte blandade sig i när den islamistiska terroriströrelsen Hamas segrade i valet och tog över administrationen av Gaza.

Raketer från Iran visas upp i Eilat.

För någon vecka sedan upptäckte enheter ur Israels flotta en Panama-flaggad båt av iransk proveniens som var fullastad med raketer, andra vapen och ammunition i Röda havet cirka 160 kilometer från Port Sudan och 15000 kilometer från israeliskt territorium.

Enligt den israeliska militära underrättelsetjänsten var raketerna av syriskt ursprung. De har därefter transporterats till Iran för vidare befordran sjövägen till Port Sudan. Därefter skulle de ha fraktats landvägen genom Egypten via Sinai till Gaza. Israel hann dock före den här gången. Fartyget, ett transportfartyg med 17 besättningsmedlemmar från olika länder med namnet Klos-C, fördes till Eilats hamn där det placerades i en docka.

Det är betecknande att nyheter av detta slag röner föga eller ingen uppmärksamhet av media och/eller regeringar i Väst. Dessa mal på om hur hemskt Israel är och hur oskyldiga de stackars palestinaaraberna är, trots att det finns hur många bevis som helst om motsatsen. Däremot slås det ofta upp stort när Israel slår tillbaka mot terroristerna, vilka som regel har sina avskjutningsramper placerade i bostadsområden så att det skall framstå som israelisk terror vid israeliska motattacker.

Ett iranskt skepp kommer lastat med raketer avsedda för terroristerna i Gaza.

Röster höjs nu i Israel för att det är dags att återta Gaza för att komma till rätta med terrorn och få bort Hamas från makten. Bland dessa märks generalstabschefen Benny Gantz:

http://unitedwithisrael.org/idf-chief-benny-gantz-we-need-to-retake-gaza/