Wiesenthal Centers antisemit-lista – Iran, BBC och Ben & Jerry´s

Amerikansk och israelisk flagga bränns i Teheran 2018.

Simon Wiesenthal Center i Los Angeles har som vanligt i slutet av året publicerat en lista över världens, som centret ser det, mest prominenta antisemiter. https://www.wiesenthal.com/about/news/simon-wiesenthal-center-top-ten-2021.html

Sverige har representerats fyra gånger från och med 2014. 2014 placerades riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD), på sjätte plats på listan. 2016 var det dags för utrikesminister Margit Wallström (S) att belägga åttondeplatsen. 2018 var turen kommen till Karolinska universitetssjukhuset (nionde). 2019 återfanns Sverige jämte Danmark på en niondeplats under beteckningen Skandinavien.

Det måste anses särskilt allvarligt att Sveriges utrikesminister, vår främsta röst i internationella sammanhang, hamnar på en skammens lista av den här kalibern.

”Äran” kom Wallström till del sedan hon i en debatt i riksdagen betecknat Israels oskadliggörande av terrorister som ”utomrättsliga avrättningar”. Wallström förklarades därtill som den enda av EUs 28 utrikesministrar persona non grata i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Wiesenthal-listans upplaga för 2021 har följande utseende:

1. Iran.
Islamiska republiken Iran toppar, inte särskilt överraskande, listan. Ledande iranska militärer och politiker förefaller aldrig tröttna på att förkunna den judiska staten Israels och sionismens snara undergång via iranska ansträngningar i form av bomber, granater och missiler.

2. Hamas.
Den jihadistiska terrorrörelsen Hamas, vilken sedan 2005 styr och ställer i Gaza, ägnar sig regelbundet åt raketbeskjutning av civila områden i Israel. Rörelsens anhängare i utlandet ägnar sig lika regelbundet ät extrem retorik. Ett gäng Hamas-anhängare skanderade i Londons judiska kvarter ”Fuck the Jews and rape their daughters.”

3. BBC.
Den statliga brittiska nyhetskanalen BBCs reporter Tala Halawa har gjort sig beryktad genom att twittra: ”Hitler was right…Zionists can´t get enough of our blood.” I samma medium har hon även påstått att Israel är mer nazistiskt än Hitler. I en rapport från BBC påstods det vidare att orsaken till att en grupp muslimer angripit en buss med judar var att det i bussen yttrats nedsättande omdömen om araber. Vid en kontroll visade det sig att så inte alls varit fallet – överfallet hade skett helt oprovocerat.

Tala Halawa, BBC: ”Israel är mer nazistiskt än Hitler.”

4. Covid-överdrifter.
I opinionsbildningen mot så kallade vaccinationspass har det förekommit paralleller till den nazityska Förintelsen av sex miljoner judar. Sådana här pass, eller andra åtgärder i syfte att särskilja vaccinerade från ovaccinerade, har i propagandan jämförts med den gula Davids-stjärna som judar i Tredje riket tvingades bära. Detta är i hög grad att relativisera den i världshistorien unika Förintelsen.

5. Jewish Voices for Peace.
Enligt Wiesenthal-centret är vänsterinriktade judiska Jewish Voices for Peace (JVP), som inte erkänner staten Israel, en gruppering som Hamas kan uppskatta. Inför den judiska högtiden Hanukkah uppmanade JVP människor att fira högtiden, samtidigt som man lovade att skapa en ”radikal, kärleksfull och anti-sionistisk befrielserörelse”.

6. Sociala medie-jättar.
På listans sjätteplats hamnar jättar bland sociala media av tip Twitter, TikTok, Facebook, Telegram med flera. Orsak: de utgör enligt Wiesenthal Center dygnet runt plattformar som saluför antisemitism och annan form av bigotteri och extremism.

7. Tyskland.
Tyskland har misslyckats totalt med att bekämpa antisemitism och judehat, företeelser som tycks breda ut sig alltmer i landet. Detta framgår av statistiken med tusentals anmälda antisemitiska hatbrott varav minst ett 50-tal inbegripit våld. Ett groteskt exempel är att Michael Blume, som är kommissionär mot antisemitism i delstaten Baden-Württemberg, påkommits med att gilla ett Facebook-inlägg som jämförde sionismen med nationalsocialismen. Wiesenthal Center menar också att nyhetskanalen Deutsche Welle försyndat sig.

8. Council on American-Islamic Relations (CAIR) och Sunrise-rörelsen.
CAIR, en muslimsk amerikansk rörelse som säger sig värna om mänskliga rättigheter, har hamnat på listan främst på grund av ett utspel av Zahra Billoo, director för San Francisco-avdelningen. På en konferens i november uppmanade hon sina åhörare att se upp för ”fiender” i form av ”artiga sionister”. CAIR ställde sig helt bakom uttalandet.

Miljögruppen Sunrise å sin sida vägrar betjäna sådana som identifierar sig som sionister. Gruppen hävdar i sin propaganda att ”We are the climate revolution.” https://www.sunrisemovement.org/

9. University of Southern California (USC).
Situationen för judiska studenter vid amerikanska utbildningsinstitutioner hårdnar beständigt. Särskilt administrationen vid University of Southern California (USC) har, anser Wiesenthal-centret, totalt misslyckats med att komma till rätta med antisemitismen på skolan.

Mångåriga anti-Israel-aktivisten Anuradha Mittal tog initiativet till att Ben & Jerry´s skulle bojkotta Judéen och Samarien.

10. Unilever.
Unilever, grundat 1978 i den amerikanska delstaten Vermont, är ett internationellt matkonglomerat, som sedan 2000 äger glassen Ben & Jerry´s (vilken kunnat köpas i Sverige för hutlösa priser sedan 2004). Det rönte betydande internationell uppmärksamhet då företaget proklamerade att det skulle sluta sälja glassens i Judéen och Samarien (”Västbanken”) i Israel. Beslutet kan sägas ha givit den anti-israeliska opinionsbildningen ny legitimitet.

Anuradha Mittal
Även organisationen StopAntisemitism utser prominenta antisemiter. I en omröstning fick Anuradha Mittal, som är styrelseordförande i Unilever i Vermont, överlägset flest röster. Mittal sägs vara den som tog initiativet till att bojkotta Judéen och Samarien. https://www.stopantisemitism.org/

I egenskap av grundare och verkställande direktör för den vänsterinriktade tankesmedjan Oakland Institute har hon tidigare frikostigt stött och spridit diverse avhandlingar och rapporter vilka anklagat Israel för allt från apartheid till folkmord och kolonialism.

Fotnot: Wiesenthal-centret är uppkallat efter nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005).

Palestina i historisk tid och nutid: palestinier och araber är samma folk

Palestinas (det brittiska mandatets) flagga enligt franska uppslagsverket Larousse 1939.

Den så kallade Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, har träffat Frankrikes president Francois Hollande under sitt femtielfte försök att få den internationella menigheten inklusive FN att vända sig mot Israel. Abbas kommer även att besöka Turkiet, Ryssland, Tyskland och New York i samma syfte. http://www.i24news.tv/en/news/international/109984-160416-abbas-to-hollande-palestinians-fully-support-french-peace-initiative

Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768

Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/

Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.

Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes

Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.

FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.

Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.

I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M

Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig

Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses  politiskt korrekt att pressa är Israel.

I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.

Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.

De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html

Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/

För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!

Detta framgår av en internationell flaggförteckning i det franska uppslagsverket Larousse från 1939 (se bilden överst). https://www.factualisrael.com/1939-palestinian-flag-look-like-surprised/

När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939

Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!

För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/

Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.

Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):

The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen

Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.

Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm

I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE

Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).

Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.

Således skulle man med fog kunna säga att det är Jordanien som är Palestina. Tvåstatslösningen är på så sätt redan ett faktum. Ju förr världen inser detta desto bättre! https://mellanosternidag.wordpress.com/israel-i-nordisk-media/jordanien-ar-en-palestinsk-stat/

Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o

 

 

Islam och nazismen: mullaskolan i Dresden, stormuftin och Arafat

 

 Hajj Mohammed Amin al-Husseini hälsar muslimsk SS-trupp i Tyskland.

Under Andra världskriget stred hundratusentals muslimer i de tyska väpnade styrkorna, huvudsakligen i armén. Under krigets senare skede inrymdes frivilliga muslimska soldater i Reichsführer Heinrich Himmlers så kallade svarta legioner: muslimer från Balkan utgjorde flera huvudenheter i Waffen-SS.

Bosniska muslimer bildade 13. Waffen-Gebirgs Division der SS Handschar samt 23. Waffen-Gebirgs Division der SS Kama. Albanska muslimer fanns i 21. Waffen-Gebirgs Division der SS Skanderbeg. Andra enheter bestod av de sovjetiska muslimska kontingenterna Osttürkischen Waffen-Verbände der SS, Waffen-Gebirgs Brigade der SS (Tatarische Nr. 1) och Kaukasischer Waffen-Verbände der SS.

Himmler var känd som den mest promuslimske inom Tredje rikets ledarskikt, vilket till betydande del berodde på att han avskydde den ”mjuka” kristendomen. Däremot högaktade han den ”maskulina” och martialiska muhammedanismen med dess blinda kollektiva lydnad och trosanhängarnas beredvillighet att uppoffra sig själva i den skoningslösa kampen mot fienden. Även Adolf Hitler själv uttryckte sig positivt om islam och dess profet.

Detta medförde att Himmler gärna gjorde avsteg från sina fantasier om det ”ariska” övermänniskoidealet i syfte att rekrytera flera muhammedaner till sitt SS.  Inte bara det – han gav dem också möjlighet att utöva sin religion inom SS-leden. Därför etablerade han en institution med uppgiften att utbilda muslimska fältpräster. Den kallades Mullahschule (mullaskola) och var belägen i Dresden.

Mullaskolan i Dresden slog upp sina portar i november 1944 med SS-Brigadeführer Walter Schellenberg som chef. I Dresden fanns även det så kallade Arbeitsgemeinschaft Turkestan, ett forskningsinstitut under SS-kontroll.

Lektionerna skulle ges av muslimska lärare vilka utvalts av stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed Amin al-Husseini. Huvudlärare var professor Amilcan Idris, en volgatatar verksam i det tyska utrikesministeriet vilken var involverad i ett projekt som omfattade propagandasändningar över radio riktade mot Turkiet.

Walter Schellenberg: chef för den nazistiska mullaskolan.

Förutom en betoning av intressegemenskapen mellan Tredje riket och den muslimska världen innehöll kurserna vid mullaskolan lektioner som förmedlade elementära kunskaper om hur man studerade och idkade högläsning ur Koranen, en sammanfattning av profeten Muhammeds liv och gärning, en kortfattad orientering om islams religiösa historia och expansion samt om de berörda folkslagen.

Mullaskolans första studentgrupp bestod av 40 frivilliga från flera centralasiatiska länder. Kurserna var ursprungligen tänkta att ta ett-två år i anspråk, men för de flesta ”fältmullor” kortades den ner till ett par månader på grund av det trängande behovet av deras tjänster. Den första kursen hade avslutats i slutet av 1944.

Skolan och forskningsinstitutet upplöstes efter de allierades terrorbombningar av Dresden den 14 februari 1945, då den gamla kulturstaden i östra Tyskland förvandlades till en rykande ruinhög. Kvarvarande studenter flydde tillsammans med personal ur Arbeitsgemeinschaft Turkestan till Weissenfels, där de sannolikt kapitulerade till den amerikanska armén.

 Dresden efter de allierades bombningar.

Det är väl känt att det reellt existerande islam och nazismen hade ett gemensamt intresse i att utrota såväl judendomen som det judiska folket. Islam är från och med sin grundare, profeten Muhammed, och de muhammedanska grunddokumenten Koranen och haditherna impregnerad av judehat. Niclas Sennerteg skildrar i sin bok Hakkorset och halvmånen (Natur & Kultur 2014, 491 sidor) insiktsfullt den växelverkan som existerade mellan de båda ideologierna.

Stormuftin Hajj Mohammed Amin al-Husseini är den obestridde centralfiguren när det gäller denna växelverkan mellan den religiösa läran islam och den sekulära ideologin nationalsocialismen. Det kan inte råda någon tvekan om att islam är det mer omfattande och mest genomtänkta av dessa båda koncept, något som naturligtvis också framgår av deras respektive livslängd: under det att det nazistiska ”tusenårsriket” kapsejsade efter tolv år har islam funnits i 1400 år och befinner sig i skrivande stund på en internationell terroroffensiv som saknar motstycke i världshistorien.

Det kan på goda grunder anses att den så kallade Islamiska staten (IS), eller DAESH, överträffar nazisterna när det gäller utstuderade grymheter och obegriplig sadism. Den turkiske poeten Serkan Engin, född 1975, hävdar följdriktigt i Jihad Watch att islam är värre än nazismen och att den därför bör förbjudas. Han pekar på att Koranen och haditherna överflödar av upmaningar om att döda exempelvis avfällingar, otrogna, homosexuella, äktenskapsbrytare med flera.

Muhammed föregick med gott exempel när han lät döda mellan 600 och 800 judar som vägrade underkasta sig honom. Det var därför på intet sätt märkligt att Hitler och nazisterna lät sig inspireras av islamisk teori såväl som praktik. Vid ett möte i ”Örnnästet” i Obersalzberg den 22 augusti  1939, således bara en dryg vecka före invasionen i Polen som utlöste Andra världskriget, sade Hitler: ”Vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

 Kharpert i Ottomanska riket i april 1915. Ottomanska armén marscherar armenier till ett närbeläget fängelse i Mezireh.

Hitler syftade här på Osmanska rikets folkmord (Seyfo) på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontiska greker med flera kristna grupper under Första världskriget 1915-16. Han menade att om turkarna kunde gå i land med sådant så skulle nazisterna nog kunna utplåna Europas judar utan särskilt stor uppståndelse. Där tog han givetvis fel, men det är en annan historia.

Hajj Mohammed Amin al-Husseini (1895/97-1975) föddes i Kairo i en förmögen familj och utsågs 1921 av britterna till den prestigefyllda posten som stormufti (en hög domare) över Jerusalem i det brittiska mandatet Palestina, en position som tidigare innehafts av al-Husseinis fader och broder. Han blev även ordförande i Muslimska högsta rådet.

När den brittiska mandatärmakten utsåg al-Husseini till Jerusalems stormufti var den synnerligen väl medveten om al-Husseinis lågande hat mot judar och sionister. Redan 1918 hade han rakt på sak förklarat för en judisk medarbetare i Jerusalem: ”Detta är och kommer att förbli arabiskt land…Sionisterna skall slaktas till sista man…Inget annat än svärdet kommer att avgöra framtiden för detta land.” Al-Husseini var inte sen i att omsätta sitt tal i praktisk handling.

Under årtionden uppmanade han, från Nabi-musa-upploppen 1920 fram till Israels bildande 1948, till blodiga pogromer mot de palestinska judarna. Stormuftin betonade de antijudiska passagerna i de muslimska skrifterna och framhävde ständigt den påstådda muslimska plikten att slakta så många judar som möjligt. 1929 agiterade han fram en arabpalestinsk revolt i mandatet Palestina. Desslikes propagerade han för internationell jihad (heligt krig) mot till exempel hinduerna i Indien.

 Stormuftin och Führern i Berlin den 28 november 1941.

1937 tvingades al-Husseini fly från Palestina sedan en ny arabrevolt utbrutit mot britterna och judisk immigration i området. Han reste därefter i tur och ordning till Libanon, Irak, Persien (Iran) och Italien, där han den 27 oktober 1941 träffade den italienske diktatorn Benito Mussolini. Därefter fortsatte stormuftin till Tyskland och träffade Hitler i Berlin den 28 november. Han begärde hjälp mot judarna i Palestina och lär även för Führern ha föreslagit att judarna måste utrotas.

Al-Husseini stannade i Tyskland under merparten av kriget och fick under tiden graden Gruppenführer i SS. Efter krigsslutet inleddes en ny period av kringflackande i stormuftins liv. Efter att först ha landat i Schweiz hamnade han i Frankrike, varifrån Jugoslavien såväl som Storbritannien förgäves sökte få honom utlämnad och ställd inför rätta som krigsförbrytare: stormuftin hade rekryterat omkring 20 000 muslimer till SS vilka deltagit i massakrer på judar i Kroatien och Ungern. 1946 tog han sig från fransk fångenskap först till Egypten och därpå till Libanon.

Efter den arabiska invasionen av Israel 1948 utsågs al-Husseini den 1 oktober 1948 av det Palestinska rådet till ledare för en påstått  självständig palestinsk nation som man ansåg sig ha bildat i Gaza. Stormuftin fortsatte att vara palestinaarabernas främste talesman till 1962, då han drog sig tillbaka från offentligheten. Han avled i Beirut 1974.

Efterträdare blev Yassir Arafat (1929-2004), född i Kairo av en mamma som var kusin med al-Husseini, Hamida Khalifa al-Husseini. Arafat, en medlem av Muslimska brödraskapet, hade 1958 bildat Fatah och utsågs 1969 till ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO och i tidernas fullbordan till den icke existerande staten ”Palestinas” så kallade president.

 Puss på dig, bäste bror…Arafat pussar sin efterträdare Abbas.

Historien visar som framgått ovan att det går en röd, eller kanske snarare brun, tråd av naziinspirerat judehat och antisemitism från Hajj Mohammed Amin al-Husseini via Yassir Arafat till dennes efterträdare som ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen). Att detta i dag i breda lager tycks vara totalt okänt är onekligen ett bevis på att det historiska minnet kan vara tragiskt kort.

Källor:

http://derfreiwilligen.blogspot.se/2010/08/ss-mullahschule-in-dresden.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hakkorset-och-halvmanen_4224977.svd

http://www.jihadwatch.org/2014/08/turkish-poet-islam-is-worse-than-nazism

http://www.levandehistoria.se/folkmordskonventionen-en-historisk-introduktion/forintelsen-anas-runt-hornet

http://www.d-intl.com/2013/10/17/den-okande-stormuftins-ideologi-var-islam-inte-nazism/

http://www.expressen.se/debatt/hamas-ar-arvtagare-till-hitlers-arabiska-vanner/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19849905.ab

http://www.salem-news.com/articles/may162010/turkish-slaughters-ss.php

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

 Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

Osman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

Mehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

 Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

 Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

 Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.

 

 

En centerpartistisk Israel-hatare

lEn doldis bland Israel-hatare: Pär Granstedt (C).

Det har under den senaste tiden diskuterats mycket kring fallet Omar Mustafa, islamisten och antisemiten som nyligen tvingades avgå från Socialdemokraternas partistyrelse mindre en vecka efter det han invaldes.

Att vara antisemit och hata Israel har dock aldrig varit någon nackdel för den som vill göra karriär inom sosseriet – snarare tvärtom. Mustafas fall blev slutligen de kvinno- och HBTQ-fientliga skrivningarna i anslutning till Islamiska förbundets program. Mustafa tvingas således bort, men hans meningsfränder när det gäller Mellanöstern-frågan av typ Carin Jämtin och Veronica Palm sitter kvar i orubbat bo. Liksom givetvis Stefan Löfven, som bjöd in en representant för det ”kära systerpartiet” Fatah, svårt besudlat av terror genom åren, till den senaste partikongressen.

Men antisemitismen och antiisraelismen är definitivt icke begränsad till S-partiet i svensk politik. I Centerpartiet finns exempelvis en man som heter Pär Granstedt, född 1945 och 1973-94 riksdagsledamot samt bland annat ledamot i utrikesutskottet och utrikesnämnden. Denne var efter riksdagskarriären sakkunnig i regeringskansliet  1995-99 i säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Därefter har han varit sysselsatt som omvärldsanalytiker och var 2006-2209 generalsekreterare i Association of European Parliamentarians for Africa (AWEPA).

Pär Granstedt har ytterligare en syssla. Han är utrikeskrönikör  för centerpressen. Ett av favoritämnena är Israel och situationen i Mellanöstern. Granstedt har genom åren gjort sig beryktad  som en rabiat Israel-hatare och en lika rabiat ”Palestina”-vän. Såvitt jag kan erinra mig har han aldrig någonsin haft ett enda positivt ord att säga om den judiska staten Israel. Att Israel skulle ha någon rätt att existera inom säkra och erkända gränser tycks inte finnas på utrikesexperten Pär Granstedts världskarta: allting är Israels fel.

Det israeliska parlamentet Knesset i huvudstaden Jerusalem – centrum för en vibrerande demokrati.

Det senaste exemplet på Granstedts antiisraeliska tirader kom i dag (15 april 2013) där hans alster i Länstidningen i Södertälje rubricerats ”Israels ödesdigra vägval”. Texten har tidigare bland annat publicerats i Hallands Nyheter. Som vanligt avlevererar han en bredsida mot staten Israels regering samt även den amerikanska Obama-administrationen, vilken verkligen inte kan berömma sig av att vara särdeles proisraelisk även om den officiellt nödgas stå bakom USAs traditionella stöd för Mellanösterns enda demokrati.

Bland Granstedts hårresande anklagelser mot Israel märks: ”Israel har bedrivit en kolonial erövringspolitik i Palestina i ett halvsekel” samt att ”ett Israel från Medelhavet till Jordanfloden ska förverkligas”. Vidare ordar Pär Granstedt bland annat om ”demokratiseringen” i ett land som Egypten. Alltså ett land där det islamistiska Muslimska brödraskapet kommit till makten och vars nuvarande president för något år sedan i ett tal hänvisade till judar (även om han använde termen ”sionister”) som apor och grisar.

Demokratisering, Pär Granstedt?

Hela texten här:

http://hn.se/asikter/kronikor/1.2080610-israels-odesdigra-vagval

Personer som Pär Granstedt, vilka snöat in på schablonbilden av Israel som stora stygga vargen i Mellanöstern, kan för sitt liv inte förstå att detta land med sitt för sin överlevnad kämpande folk, inte har råd att lita på de mer eller mindre extremistiska palestinaarabiska grupperingar som brukar varva fagert tal om fred med terror, självmordsbombningar och raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Och där en av grupperingarna, Hamas, inte gör någon hemlighet av att man önskar utplåna Israel från kartan och slänga judarna i havet.

När får vi höra Granstedt och hans meningsfränder bekymrat tala om det faktum, att inom de arabiskkontrollerade territorierna Västbanken och Gaza barnen från tidigaste år får lära sig att hata judar och hur ärorikt det är att spänna fast ett bälte med sprämgmedel runt livet och beröva ett antal människor livet samtidigt som de själva går samma väg?

Hamas-flicka med självmordsmördarbälte.

Sannolikt aldrig. Granstedt et consortes har redan bestämt sig för att allt elände i denna plågade del av världen emanerar ur den judiska staten Israel, en ö av demokrati, civilisation, välstånd och teknologiskt kunnande förutan vilken omgivande länder inte skulle klara sig särskilt länge. Ett land som slåss för våra frihetliga och demokratiska värden. Det är ingenting annat än skrämmande att det är personer som Pär Granstedt som har format Sveriges Mellanöstern-policy genom åren.

Pär Granstedt är en yngre bror till docenten i ekologiskt lantbruk Artur Granstedt och liksom denne född i Mölnbo i Södertälje kommun.

Islamonazistisk propaganda mot judar: jihadisterna laddar upp

Budskap av det här slaget är vanligt förekommande på islamska demonstrationer runt om i världen.

http://www.apg29.nu/index.php?artid=6700

Länken ovan går till en video,  som på ett instruktivt sätt belyser det som så lätt hamnar i skymundan hos de toleransens apostlar som inte vill se några fel hos islam: det hat mot judar och allt judiskt som finns som en mörk underström inom islam. Det är en utmaning för moderna och moderata muslimer att göra upp med detta fenomen.

Man kan spåra islams negativa inställning till judar tillbaka till profeten Muhammeds liv och verksamhet på 600-talet. Fenomenet får en belysning i Kader Abdolahs på historiska fakta baserade roman om Muhammed med titeln Sändebudet (2007, svensk upplaga Norstedts 2010, sidorna 220-221):

Mohammad hade börjat tycka illa om judarna på grund av deras sammansvärjning med Mekkas armé; han förstod att så länge judarna var i staden skulle han inte kunna vinna krigen. Han väntade på rätt tillfälle att definitivt lösa problemet med judarna…Mohammads tålamod började tryta och han fattade ett beslut som han längde hade velat ta. Han gav judarna en dag på sig att lämna staden. Varje familj fick ta med sig så mycket ägodelar som en kamel kunde bära och måste lämna kvar guld och pengar.

Medinas judar vägrade fräckt nog dock att hörsamma Muhammeds order. Då lät profeten bränna ner deras dadelpalmer och förstörde på så sätt deras odlingar. Muhammed uppmanade nu på nytt judarna att ge sig av, annars skulle han också bränna deras bostäder. Nu skulle de inte heller få ta med sig någonting, något Muhammed påstod Allah själv hade befallt. Judarna gav sig slutligen av men de brände själva sina bostäder och ägodelar så att inte Muhammed skulle kunna lägga beslag på dem för egen del.

Toleransens apostlar brukar betona att såväl kristna som judar i Koranen betecknas som ”bokens folk” och att judendom, kristendom och islam är så kallade abrahamitiska religioner efter den gemensamme stamfadern Abraham. Detta stämmer till en del. Men det stämmer också att judar i Koranen (exempelvis i surorna 2:61, 5:60 och 7:166) omnämns såsom bland annat apor och grisar. Visserligen står det inte att judar generellt är apor och grisar men däremot vissa judar som enligt Muhammed har brutit sabbaten.

Se här hur en imam försöker förklara saken:

http://fragaimamen.se/varfor-kallas-judar-for-grisar-i-koranen/

Faktum kvarstår dock. Muhammed skrev i Koranen att vissa judar kan jämföras med grisar/svin och apor. Just dessa tillmälen har sedan använts av otaliga muslimska hatpredikanter i syfte att brännmärka hela judenheten och Israel. Bland annat av Egyptens president Muhammad Mursi med hemvist i islamistiska Muslimska Brödraskapet i ett TV- framträdande innan han blev president:

Egyptens president Muhammad Mursi om judar innan han tillträdde sitt ämbete.

Mursi brännmärker i sin framställning även Israel och judarna – även om han föredrar att tala om ”sionister”, också om judar i historisk tid långt innan den sionistiska ideologin fanns – bland annat som ”blodsugare” och ”krigshetsare” samt förkastar en tvåstatslösning för israeler och palestinier i Mellanöstern; han tänker sig att araberna skall lägga beslag på hela det område som nu utgör staten Israel. En video från Mursis framträdande finns på bloggen Sapere Aude här:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=9570

Det finns, som framgår av videon överst i det här inlägget, klara likheter mellan islamistisk och nationalsocialistisk propaganda avseende det judiska folket. Det är ingen tillfällighet att publikationer av typ Sions vises protokoll och Hitlers Mein Kampf är oföränderliga storsäljare i arabvärlden inklusive de palestinska områdena, där redan förskolebarn får lära sig hata judar och det eftersträvansvärda i att bli självmordsbombare.  För militanta muslimer tenderar Adolf Hitler att vara en stor hjälte vars enda misstag var att han inte lyckades utrota alla judar. Den inställningen mötte jag själv under ett besök på Västbanken 2005. Antisemitismen är i själva verket en integrerad del av vardagslivet i arabvärlden.

En av historiens mest beryktade muslimska antisemiter var Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini (1895/97-1974) som hetsade araber mot judar vilket ledde till massakrer i Jerusalem före Andra världskrigets utbrott. Stormuftin mottogs 1941 i audiens av Tysklands då till synes obetvinglige diktator Adolf Hitler (1889-1945). Al-Husseini uppmanade Hitler att massutrota judarna och fick muslimska förband i Waffen-SS uppkallade efter sig.

Det tillhör rutinen att islamistiska demonstrationer världen över, exempelvis i Malmö, bär på nazi- och hitlervänliga plakat och skanderar slagord i samma riktning, ofta på arabiska.

Haj Amin al-Husseini inspekterar tyska vapen under Andra världskriget.

Det finns naturligtvis hyggliga och moderata muslimer som inte bekänner sig till hatbudskapet mot judarna och som tar avstånd från jihadistisk terrorism. Troligen hyser flertalet muslimer en sådan uppfattning. Det stora problemet är att det fortfarande är islamisterna som hörs mest med sitt hatbudskap och att de inte tvekar använda våld inte bara mot judar och kristna utan också mot muslimer som inte rättar in sig i de militanta leden. Ju större muslimsk invandring vi får till Sverige, desto fler hatpredikanter och jihadister får vi också in med påföljd att alltfler unga och lättledda muslimer beger sig utomlands för att genomgå terroristträning..

Vår tolerans och allmänna snällhet riskerar leda till att vi inte uppmärksammar det hot mot den västerländska civilisationen som det islamistiska hatbudskapet i så hög grad utgör. Lägg därtill att professionella så kallade antirasister i och utanför Expo är snara att brännmärka alla som uppfattar den islamistiska faran som ”rasister” och ”nazister”. Jag tänker icke minst på den utmärkta tidningen Dispatch International som är utomordentligt informativ när det gäller att belysa islamistiska krafter. Den kallas regelmässigt ”rasisttidning” i Expos spalter.

Hizbollahsoldater hyllar Hitler genom att göra romersk hälsning/nazihälsning.

Dispatch hade nu senast i sitt nummer den 28 februari en artikel av Jill Bellamy Van Aalst som visar hur terroristorganisationen Hizbollah har planer på att sätta upp en armé om 50 000 man och ta kontollen över vapenlagren i Syrien om Assad-regimen skulle falla, något som alltmer framstår som en tidsfråga. Om dessa planer realiserades skulle Hizbollah, som stöds av Iran och har sin bas i Libanon, få tillgång till biologiska stridmedel vilka kan sättas in mot mål i Europa.

Hizbollah ligger bakom flera av den senare tidens väpnade konflikter i Mellanöstern med sina återkommande raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Dessa raketbeskjutningar, vars precision hitintills varit rätt dålig, skulle framstå som rena söndagsskolan om man skulle få tillgång till biologiska, kemiska och kanske även nukleära vapen.