Posted tagged ‘"Sions vises protokoll"’

Otto Skorzeny: Hitlers hjälte som blev terrororganisatör och Mossad-torped

28 april, 2016

_79983867_skorzeny_mussolini_getty_89578401

Otto Skorzeny och Benito Mussolini i samband med fritagningen på Gran Sasso d´Italia i september 1943.

TV10 har under den senaste tiden visat ett antal intressanta inslag under programrubriken ”Nazisternas hemliga dokument”. Bland dessa fanns ett inslag som garanterat aldrig hade slunkit igenom statstelevisionens PK-censur. Det handlade om hur nationalsocialismens terror ingalunda dog med Hitler i bunkern i april 1945 utan lever vidare med den arabiska terrorn mot den judiska staten Israel.

I programmet konstateras, att förgrundsgestalten i denna process var Haj Muhammed Amin al-Husseini (1895/97-1974), stormufti i Jerusalem och den som på 1920-talet drog igång det massiva judehat i arabvärlden som i dag håller världen som gisslan. Al-Husseini tillbringade större delen av Andra världskriget i Berlin och försökte då övertyga de ledande nazisterna att gå ännu hårdare fram med judarna.

Om kopplingen mellan nationalsocialismen och islam och al-Husseinis roll har jag på min blogg tidigare skrivit bland annat följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Förutom al-Husseini, som hade en kvinnlig kusin som blev mor åt den blivande arabterroristen Yassir Arafat (1929-2004), var det ytterligare ett namn som förekom frekvent i TV10s program: Otto Skorszeny (1908-75), under Andra världskriget kallad ”Europas farligaste man”.

Otto Skorzeny kom från medelklassbakgrund i österrikiska Wien, vid vars universitet han utbildade sig till diplomingenjör. Han anslöt sig till nazistpartiet NSDAP 1930 och gjorde därpå en snabb karriär i Waffen-SS, där han avancerade till Obersturmbannführer (överstelöjtnant). Skorzeny var närvarande vid det så kallade Anschluss den 12 mars 1938, då Österrike anslöts till Tyskland och lyckades genom ett rådigt ingripande förhindra att en grupp nervösa österrikiska nationalsocialister sköt ihjäl den österrikiske presidenten Wilhelm Miklas.

Skorszeny var gift tre gånger: först med Margareta Schreiber, en niece till den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, därefter med Emmi Linhart som han fick dottern Waltraut, född 1940, med och slutligen med Ilse Luthje.

Här en kortfattad levnadsbeskrivning utifrån familjen Skorzenys gravsten i Döbinger Friedhof, Wien: http://ww2gravestone.com/people/skorzeny-otto/

Efter världskrigets utbrott med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 kom Skorzeny att göra fronttjänst vid de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna och Balkan för att därefter hamna vid Östfronten under Operation Barbarossa, den tyska invasionen av Sovjetunionen med början den 22 juni 1941. I slutet av sistnämnda år ådrog han sig emellertid såväl dysenteri som kolik och blev hemförlovad. Han dekorerades 1942 med järnkorset och 1943 med riddarkorset.

_79974257_skorzeny_hitler624x351

Skorzeny tackas hjärtligt av Hitler efter fritagningen av Mussolini.

Otto Skorzeny blev känd över hela världen i september 1943, då han deltog i den djärva operation då den fängslade italienske diktatorn Benito Mussolini med hjälp av glidflygplan fritogs från sin fångenskap på bergsmassivet Gran Sasso d´Italia tillhörande Apenninerna i regionen Abruzzerna. Aktionen planerades av general Kurt Student och leddes av major Harald Mors, men centralfigur i operationen blev ändå den anslående Otto Skorzeny med sitt maffiga duellärr över vänstra ansiktshalvan och sina dryga 193 centimeter över havsytan.

1944 erhöll Skorzeny av Hitler ännu ett viktigt uppdrag. Han skulle under beteckningen Operation Panzerfaust leda kidnappningen av Miklós Horthy den yngre, son till Ungerns ledare amiral Miklós Horthy (1868-1957), i syfte att hindra Horthy den äldre från att skriva under en separatfred med Sovjetunionen. Även denna uppgift klarade Skorzeny med glans – Horthy junior tillfångatogs, rullades in i en matta transporterades till Berlin.

Följden blev att makten i Ungern i krigets slutfas övertogs av de inhemska nazisterna i form av Pilkorsrörelsen, som leddes av Ferenc Szálasi (1897-1946). Landets judar kom nu att utsättas för obarmhärtig förföljelse, och en majoritet forslades under Adolf Eichmanns överinseende iväg till den nazistiska dödsfabriken i öst. Den svenske ambassadsekreteraren Raoul Wallenberg gjorde en storartad räddningsinsats och lyckades genom att utfärda svenska ”skyddspass” rädda tusentals ungerska judar undan Förintelsen. Szálasi avrättades offentligt genom hängning året efter krigsslutet.

Tysklands sista seriösa försök att vända krigslyckan kom med den så kallade Ardenneroffensiven den 16 december 1944-28 januari 1945. http://www.so-rummet.se/kategorier/ardenneroffensiven Otto Skorzeny ledde här i Operation Greif en brigad bestående av beslagtagna amerikanska jeepar och andra pansarfordon bemannade med engelsktalande tyska soldater iförda amerikanska uniformer. De allierade styrkorna togs på sängen och fick till en början vidkännas svidande motgångar innan de tyska styrkorna kunde besegras.

I TV10-programmet skildras även hur Skorzeny får i uppdrag att utbilda tyska gerillaenheter under SS ledning, Operation Werwolf (Varulv), för att som ett absolut sista desperat försök genom sabotageverksamhet få de allierade på fall. Enheterna skulle operera i hela Europa och sätta skräck i de allierade förbanden. Många blev nog rädda, men det visade sig att dessa insatser var ineffektiva och helt otillräckliga för sitt syfte, varför verksamheten snart lades ner.

Hitlers efterträdare som tysk ledare, storamiral Karl Dönitz, tvingades till slut underteckna ett vapenstillestånd med de allierade som innebar att allt väpnat motstånd skulle läggas ner från och med den 6 maj 1945. Otto Skorzeny och några av hans närmaste män anmälde sig frivilligt hos den amerikanska truppstyrkan i österrikiska Salzburg.

_79978735_skorzeny_dachau_224x299_getty_92424528

Otto Skorzeny, ”Europas farligaste man”, efter att han överlämnat sig till amerikanerna 1945.

I sina memoarer med originaltiteln Geheimskommando Skorzeny, utgivna i Tyskland 1950 (på svenska: Skorzeny. Europas farligaste man, SMB förlag 2012) anför Skorzeny följande (sidan 344):

Jag hade ingenting att dölja för våra tidigare fiender. Jag hade inte gjort något orätt och hade alltså ingenting att frukta. Jag hade tjänat mitt fosterland och gjort min plikt. För mig och mina kamrater fanns en ny början.

Den anslående och hos amerikanerna välkände och även fruktade Skorzeny anklagades för krigsbrott, men det åtal som förbereddes bröt samman 1947. Skorszeny hölls ändå kvar i fånglägret för fortsatta förhör då amerikanerna var angelägna om att mjölka honom på så mycket information som möjligt, men till slut tröttnade han och rymde: ”Den 27 juli 1948 gav jag mig iväg”, skriver Skorszeny som slutkläm i sina memoarer (sidan 388), ”utan taggtrådssax eller repstege, utan att använda mutor och utan främmande hjälp – jag tog ett avgörande steg, ett steg mot ett nytt liv, mot friheten!”

I TV10-programmet framställs det som att Otto Skorzeny på ett kuppartat sätt hämtas ur lägret av ett par före detta Werwolf-kolleger utklädda till amerikanska officerare. Skorzenys återstående 27 år blev på sitt sätt lika innehållsrika som åren som Hitlers favoritsoldat. Det började med att han tog sig till Spanien, som leddes av generalissimo Francisco Franco.

IMG_1257Otto Skorzenys memoarer gavs ut i svensk nyöversättning av SMB 2012.

Franco-Spanien hade fått betydande hjälp av Nazityskland under Spanska inbördeskriget men förhållit sig neutralt under kriget och därmed kunnat bli en fristad för förföljda judar. I Madrid bildade den nu 40-årige Skorszeny ett fullt legitimt export-importföretag men engagerade sig även i projektet ODESSA, som hjälpte nazister på flykt undan rättvisan att ta sig till Sydamerika.

Han vistades även en tid i Argentina som säkerhetsrådgivare åt president Juan Perón och var livvakt åt presidentens hustru, Eva (”Evita”) Perón; det har påståtts att de båda hade en romantisk relation. I Argentina träffade Skorszeny tidigare framträdande män i Tredje riket såsom Adolf Eichmann och den beryktade Auschwitz-läkaren Josef Mengele innan han återvände till Spanien.

Under några år under 1950-talets första hälft fungerande den uppenbarligen mycket aktive Otto Skorzeny som säkerhetsrådgivare i Egypten: först åt Muhammad Naguib (1901-84), landets förste president som stod i ledningen för den militärkupp som avsatte kung Farouk I (1920-65), därefter åt den karismatiske presidenten och arabnationalisten Abdel Gamal Nasser (1918-70).

Skorzeny lade mot bakgrund av sina erfarenheter som gerillastrateg under Werwolf-tiden, tillsammans med bland andra stormuftin Haj Muhammed Amin al-Husseini, upp ritningarna för en arabisk terroroffensiv mot den nybildade judiska staten Israel. Arabiska frivilliga bildade terrorgrupper som sattes in i Gaza; bland dessa frivilliga fanns al-Husseinis yngre släkting Yassir Arafat, som var medlem i Muslimska brödraskapet och blev mångårig ledargestalt i PLO och al-Fatah.

Otto Skorzeny, en av Nazitysklands mest profilerade aktörer och vän till både Hitler och Mussolini, kom här (utan att själv kunna skåda in i framtiden) att spela en ödesdiger roll för ett fenomen som av Skorzeny-biografen Glenn B. Infield kallats The Skorszeny Syndrome (Skorzeny-syndromet): den sorts assymetriska krigföring av icke-statliga aktörer som i tidernas fullbordan gav världen al-Qaida, 11 september och dagens IS-terror.http://disinfo.com/2014/11/hitlers-legacy-skorzeny-syndrome/

Infield framhåller i sin biografi över Skorzeny 1981:

Terrorismen, Skorzeny-syndromet, blomstrar i den moderna världen, en påminnelse om att Hitler och Nazityskland fortfarande skördar sina offer mer än tre decennier efter det att Tredje riket kollapsade.

 

Lt-Col_Otto_Skorze_3602425b-large_trans++5v2aY4_r9YEeseDcbQ2Zv3s5X9a3PDtKChlcmbP2KLs

”Ärransiktet” Skorzeny ett antal år efter krigsslutet.

Det är alltså minst av allt en tillfällighet, att Hitler alltjämt är en stor idol för al-Fatah och den islamistiska terrorgrupperingen Hamas vilka båda ingår i den palestinskaarabiska ”regeringen”. Vidare ligger nazistiska bästsäljare som Hitlers massiva pekoral Mein Kampf och det patologiskt antimsitiska falsariet Sions vises protokoll oföränderligt på topp i bokförsäljningen i arabstaterna samt i de palestinaarabiska områdena.

Jag är dock ännu inte klar med Otto Skorzeny. Först några ord om dennes irländska sejour. ”How did Hitler´s scarfaced henchman become an Irish farmer?” frågar sig BBC-journalisten Peter Crutchley i en artikel den 30 december 2014. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-30571335

Det visar sig nämligen att Skorzeny anlände till republiken Irland i juni 1957 efter att ha inbjudits till Portmarnock Country Club Hotel i grevskapet Dublin. Det sägs att han hyllades som en hjälte av Dublin-eliten, särskilt av den blivande och oerhört korrupte flerfaldige premiärministern Charles Haughey (1925-2006). 1959 köpte Skorzeny lantgården Martinstown House i grevskapet Kildare. Han kunde ses köra omkring i sin flotta, vita Mercedes runt hela grevskapet.

Skorzeny fick temporärt uppehållstillstånd på Irland förutsatt att han inte reste in i Storbritannien. Hans vistelse i landet, som varit neutralt under Andra världskriget och en hemvist för talrika nazistsympatisörer både under och efter kriget, var av naturliga skäl kontroversiell och togs upp till behandling av hälsominister Noel Browne i det irländska parlamentet Dáil 1959.

Det står ännu i dag inte fullt  klart varför Skorzeny valde att tidvis vistas på Irland, och det kan befaras att så skedde som ett led i Skorzenys flykthjälp till gamla nazister. Några bevis att så skulle vara fallet har dock inte framkommit.

Slutligen några ord om det kanske allra mest sensationella avsnittet i Skorzenys färgstarka politiska och militära karriär: det som torped för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Ja, ni läser rätt. Den ideologiskt övertygade nationalsocialisten och antisemiten Otto Skorzeny uppspårades enligt nyligen publicerade uppgifter i den israeliska vänstertidningen Ha´aretz 1962 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad.

”Det var jag som hanterade honom”, citerades den tidigare Mossad-agenten Rafael Eitan, som spelat en huvudroll vid gripandet av Eichmann i Argentina, i Ha´aretz den 27 mars 2016.http://www.telegraph.co.uk/news/2016/03/29/hitlers-commando-lt-col-otto-skorzeny-worked-as-an-assassin-for/

I stället för att döda Skorzeny rekryterade Mossad honom som dubbelagent och torped. Israelerna hade nämligen bestämt sig för att att eliminera den 49-årige raketforskaren Heinz Krug, som under nazitiden under ledning av Vernher von Braun (1912-77) – senare i amerikansk tjänst som med sin forskning möjliggjorde NASAs månfärder – var behjälplig med att utveckla de V2-raketer som ödelade delar av London i krigets slutskede.

Ces7TDeWsAAP9CI

”Raket-Krug” och hans trolige baneman.

Krug försvann utan ett spår från sin hemstad München den 13 september 1962: det enda han lämnade efter sig var en fabriksny Mercedes. Det var känt att Krug samarbetade med den egyptiska Nasser-regimen och dess raketprogram, och i media – bland annat i tidskriften Der Spiegel – spekulerades i att Krug kunde ha förts bort av den egyptiska säkerhetstjänsten. Även Israel figurerade i spekulationerna. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-45141741.html

Genom Eitans avslöjande tycks dimmorna nu vara skingrade. Enligt Ha´aretz artikel hade Heinz Krug, efter att ha erhållit såväl hotelsebrev som hotfulla telefonsamtal med israelisk koppling, anställt Otto Skorszeny som livvakt. Föga kunde han ana att den man han nyss anställt var hans lönnmördare – fanns det någon som inte kunde misstänkas stå i israelernas tjänst, så borde det vara den gamle Hitler-hjälten Otto Skorzeny! Skorzeny skall ha skjutit Krug i ett skogsparti norr om München, dit de båda och två andra säkerhetsmän hade åkt för att kunna tala ostört med varandra.

Enligt Eitan skall Skorzeny inte ha varit intresserad av pengar, då han redan var en förmögen man. I stället hade han åtagit sig uppgiften som Mossad-agent för att få den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal (1908/09-2005) att stryka honom från listan över nazistiska krigsförbrytare. Mossad lovade ordna den saken, men då Wiesenthal visade sig omedgörlig förfalskade Mossad ett brev som påstods vara skrivet av Wiesenthal och överlämnade till Skorzeny!

Slutligen skulle man kanske kunna tänka sig ytterligare ett skäl till att Skorzeny gick israelerna till mötes. Det är känt att Skorzeny var troende katolik. Kan det möjligen vara så att han led samvetskval på grund av det han gjort och därför ville ”gardera sig” genom att samarbeta med judarna, som enligt Bibeln ju är Guds egendomsfolk? Detta är naturligtvis bara spekulationer från min sida, men kanske inte helt orimliga sådana.

Till sist kan den som vill här ta del av delar av intervjuer med Otto Skorzeny, som oavsett vad man än tycker om honom – enligt TV10-propgrammet som nämns ovan var han ett ”monster” – var en ganska imponerande gestalt: https://www.youtube.com/watch?v=A4yttjReH74

 

 

 

 

 

 

 

Abbas vill se judefritt Palestina

31 juli, 2013

imagesCAN7QTVUAbbas talar under överinseende av gamle terrorprofeten Yassir Arafat.

Den Palestinska myndighetens så kallade president, Mahmoud Abbas, har i ett uttalande klargjort, att han i ett framtida Palestina inte vill se en enda jude:

In a final resolution, we would not see the presence of a single Israeli – civilian or soldier – on our lands.

Uttalandet gjorde i Egyptens huvudstad Kairo inför de förestående fredsförhandlingarna involverande USA, Israel och Palestinska myndigheten och riktades till en grupp bestående huvudsakligen av egyptiska journalister. Nyhetsbyrån Reuters medarbetare Noah Browning skrev följande i ämnet:

http://mobile.reuters.com/article/idUSBRE96T00920130730?irpc=932

Enligt Abbas slutliga lösning skall således ett framtida Palestina vara judenrein, kemiskt fritt från representanter för det judiska folket. Det är oundvikligt att dra förfärande historiska paralleller när man tar del av vad den palestinske ledaren faktiskt sagt.

Konsekvensen av Abbas apartheidliknande förslag till lösning borde i så fall bli, att Israel å sin sida skickar iväg alla palestinaaraber från sitt territorium och utesluter alla arabiska representanter från det israeliska parlamentet Knesset. Sådana åtgärder skulle få förödande konsekvenser för den palestinska ekonomin, som är beroende dels av att Israel pumpar in pengar och förnödenheter, dels av palestinska gästarbetares inkomster i Israel.

Av Israels befolkning beräknas enligt en undersökning som gjordes 2012 20,6 procent vara av arabiskt ursprung. Det innebär i reella tal närmare två miljoner. 16 procent har arabiska som förstaspråk.

Enligt Mahmoud Abbas skall vidare den östra, det vill säga gamla, delen av Jerusalem vara huvudstad i det palestinska riket. Den officiella israeliska hållningen är att ett odelat Jerusalem är Israels huvudstad.

I fredsförhandlingarna representeras Israel av justitieminister Tzipi Livni, som tidigare varit utrikesminister, samt Yitzhak Molcho. Samtalen har mer eller mindre hetsats fram av USAs utrikesminister John Kerry, som satt hård press på den israeliska regeringen och dess premiärminister Benyamin Netanyahu. Denna visade inledningsvis sin goda vilja genom att frige 104 palestinska ”veteraner”, dömda för terrorbrott, ur sina fängelser. Vi får väl se vad allt detta leder till.

hamaskids_gifJudefientlig ropaganda i palestinska Hamas-skolor.

Personligen ställer jag mig utomordentligt skeptisk till alla förhandlingslösningar så länge den jihadistiska terrororganisationen Hamas tillåts kontrollera hälften av det palestinska territoriet (Gaza). Under Hamas domvärjo utbildas småbarn till självmordsmördarbombare, samtidigt som det hetsas mot judar i läroböckerna och på skollektioner. Hamas fortsätter därtill oförtrutet sina raketbeskjutningar mot israeliskt territorium.

Abbas Fatah är inte mycket bättre, och det var inte länge sedan en hög Fatah-representant – Jibril Rajoub – förordade en kärnvapenattack mot Israel. Jag skrev följande om Rajoubs uttalanden på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Som jag ser det måste omvärlden sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin judefientliga folkmordspropaganda, omfattande bland annat försäljning av Hitlers Mein Kampf och det judehetsande falsariet Sions vises protokoll. Samtidigt måste den judiska staten Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser förbehållslöst erkännas. Innan så sker är varje form av fredsfördrag värd mindre än papperet det är skrivet på.

Som alltid tvingas staten Israel, som kämpar för demokratiska och frihetliga västerländska värden i ett Mellanöstern där demokrati är en okänd företeelse, gå en balansgång mellan sitt behov av nationell säkerhet och sitt intresse av att blidka en överväldigande fientlig världsopinion med FN i spetsen. Och som vanligt lär omvärlden rikta långtgående krav på eftergifter från Israels sida. Förhoppningsvis klarar Israel av den balansgången även fortsättningsvis.

imagesCAIBA5TEEn arabisk upplaga av Hitlers Mein Kampf. Storsäljare på de palestinska territorierna.

Hakkorsflagga över palestinsk moské

26 maj, 2013

Nazi-flag-flying-over-Palestinian-mosque-300x225Naziflagga över palestinskarabisk moské.

Judiska invånare i Judéen och Samarien – de bibliska områden som numera kallas Västbanken och ockuperas av den så kallade Palestinska myndigheten – drabbades av en chockartad syn måndagen den 20 maj 2013: en nazistisk hakkorsflagga vajade över en moské  i byn Beit Omar nära staden Hebron.

Uri Arnon kommenterade händelsen så här till nyhetsbyrån Tazpit:

Det känns som om vi förflyttats 75 år bakåt i tiden och förlorat kontrollen över vårt land. Araberna känner inte längre att de behöver dölja sina mordiska tendenser utan förkunnar högt att de önskar förgöra oss.

Oavsett hur länge naziflaggan tillåts vaja utanför moskén på den så kallade Västbanken, som styrs av det ibland som moderat ansedda Fatah-partiet, som har nära förbindelser med Sveriges socialdemokratiska parti, kan man inte se tilltaget som annat än en del av den palestinsk-arabiska taktiken att trakassera judarna. Precis som den röd-vit-svarta hakkorsflaggan vajar fritt för vinden florerar det arabiska judehatet lika fritt.

Amin al Husseini bei bosnischen SS-FreiwilligenStormuftin Al Husseini inspekterar SS-trupp som satts upp till hans ära av Adolf Hitler.

Det finns historiska rötter till detta hat. Jerusalems stormufti Haj Amin Al Husseini (1895/97-1974)startade redan på 1920-talet arabiska upplopp mot den heliga stadens judar, och när Hitler kom till makten i Tyskland och proklamerade sin antisemitiska politik fanns Al Husseini snart vid hans sida som en betydelsefull rådgivare. Sedan stormuftin samlats till sina fäder övertog hans sentida släkting Yassir Arafat (1929-2004), ledare för PLO/Fatah, hans roll som ledande judehetsare.

Det är minst av allt någon tillfällighet att de judehetsande böckerna Sions vises protokoll och Adolf Hitlers Mein Kampf är stående storsäljare inom de områden som kontrolleras av den Palestinska myndigheten.

Islamonazistisk propaganda mot judar: jihadisterna laddar upp

5 mars, 2013

BEhCLRdCUAA0MyEBudskap av det här slaget är vanligt förekommande på islamska demonstrationer runt om i världen.

http://www.apg29.nu/index.php?artid=6700

Länken ovan går till en video,  som på ett instruktivt sätt belyser det som så lätt hamnar i skymundan hos de toleransens apostlar som inte vill se några fel hos islam: det hat mot judar och allt judiskt som finns som en mörk underström inom islam. Det är en utmaning för moderna och moderata muslimer att göra upp med detta fenomen.

Man kan spåra islams negativa inställning till judar tillbaka till profeten Muhammeds liv och verksamhet på 600-talet. Fenomenet får en belysning i Kader Abdolahs på historiska fakta baserade roman om Muhammed med titeln Sändebudet (2007, svensk upplaga Norstedts 2010, sidorna 220-221):

Mohammad hade börjat tycka illa om judarna på grund av deras sammansvärjning med Mekkas armé; han förstod att så länge judarna var i staden skulle han inte kunna vinna krigen. Han väntade på rätt tillfälle att definitivt lösa problemet med judarna…Mohammads tålamod började tryta och han fattade ett beslut som han längde hade velat ta. Han gav judarna en dag på sig att lämna staden. Varje familj fick ta med sig så mycket ägodelar som en kamel kunde bära och måste lämna kvar guld och pengar.

Medinas judar vägrade fräckt nog dock att hörsamma Muhammeds order. Då lät profeten bränna ner deras dadelpalmer och förstörde på så sätt deras odlingar. Muhammed uppmanade nu på nytt judarna att ge sig av, annars skulle han också bränna deras bostäder. Nu skulle de inte heller få ta med sig någonting, något Muhammed påstod Allah själv hade befallt. Judarna gav sig slutligen av men de brände själva sina bostäder och ägodelar så att inte Muhammed skulle kunna lägga beslag på dem för egen del.

Toleransens apostlar brukar betona att såväl kristna som judar i Koranen betecknas som ”bokens folk” och att judendom, kristendom och islam är så kallade abrahamitiska religioner efter den gemensamme stamfadern Abraham. Detta stämmer till en del. Men det stämmer också att judar i Koranen (exempelvis i surorna 2:61, 5:60 och 7:166) omnämns såsom bland annat apor och grisar. Visserligen står det inte att judar generellt är apor och grisar men däremot vissa judar som enligt Muhammed har brutit sabbaten.

Se här hur en imam försöker förklara saken:

http://fragaimamen.se/varfor-kallas-judar-for-grisar-i-koranen/

Faktum kvarstår dock. Muhammed skrev i Koranen att vissa judar kan jämföras med grisar/svin och apor. Just dessa tillmälen har sedan använts av otaliga muslimska hatpredikanter i syfte att brännmärka hela judenheten och Israel. Bland annat av Egyptens president Muhammad Mursi med hemvist i islamistiska Muslimska Brödraskapet i ett TV- framträdande innan han blev president:

secondColumnEgyptens president Muhammad Mursi om judar innan han tillträdde sitt ämbete.

Mursi brännmärker i sin framställning även Israel och judarna – även om han föredrar att tala om ”sionister”, också om judar i historisk tid långt innan den sionistiska ideologin fanns – bland annat som ”blodsugare” och ”krigshetsare” samt förkastar en tvåstatslösning för israeler och palestinier i Mellanöstern; han tänker sig att araberna skall lägga beslag på hela det område som nu utgör staten Israel. En video från Mursis framträdande finns på bloggen Sapere Aude här:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=9570

Det finns, som framgår av videon överst i det här inlägget, klara likheter mellan islamistisk och nationalsocialistisk propaganda avseende det judiska folket. Det är ingen tillfällighet att publikationer av typ Sions vises protokoll och Hitlers Mein Kampf är oföränderliga storsäljare i arabvärlden inklusive de palestinska områdena, där redan förskolebarn får lära sig hata judar och det eftersträvansvärda i att bli självmordsbombare.  För militanta muslimer tenderar Adolf Hitler att vara en stor hjälte vars enda misstag var att han inte lyckades utrota alla judar. Den inställningen mötte jag själv under ett besök på Västbanken 2005. Antisemitismen är i själva verket en integrerad del av vardagslivet i arabvärlden.

En av historiens mest beryktade muslimska antisemiter var Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini (1895/97-1974) som hetsade araber mot judar vilket ledde till massakrer i Jerusalem före Andra världskrigets utbrott. Stormuftin mottogs 1941 i audiens av Tysklands då till synes obetvinglige diktator Adolf Hitler (1889-1945). Al-Husseini uppmanade Hitler att massutrota judarna och fick muslimska förband i Waffen-SS uppkallade efter sig.

Det tillhör rutinen att islamistiska demonstrationer världen över, exempelvis i Malmö, bär på nazi- och hitlervänliga plakat och skanderar slagord i samma riktning, ofta på arabiska.

36tHaj Amin al-Husseini inspekterar tyska vapen under Andra världskriget.

Det finns naturligtvis hyggliga och moderata muslimer som inte bekänner sig till hatbudskapet mot judarna och som tar avstånd från jihadistisk terrorism. Troligen hyser flertalet muslimer en sådan uppfattning. Det stora problemet är att det fortfarande är islamisterna som hörs mest med sitt hatbudskap och att de inte tvekar använda våld inte bara mot judar och kristna utan också mot muslimer som inte rättar in sig i de militanta leden. Ju större muslimsk invandring vi får till Sverige, desto fler hatpredikanter och jihadister får vi också in med påföljd att alltfler unga och lättledda muslimer beger sig utomlands för att genomgå terroristträning..

Vår tolerans och allmänna snällhet riskerar leda till att vi inte uppmärksammar det hot mot den västerländska civilisationen som det islamistiska hatbudskapet i så hög grad utgör. Lägg därtill att professionella så kallade antirasister i och utanför Expo är snara att brännmärka alla som uppfattar den islamistiska faran som ”rasister” och ”nazister”. Jag tänker icke minst på den utmärkta tidningen Dispatch International som är utomordentligt informativ när det gäller att belysa islamistiska krafter. Den kallas regelmässigt ”rasisttidning” i Expos spalter.

imagesHizbollahsoldater hyllar Hitler genom att göra romersk hälsning/nazihälsning.

Dispatch hade nu senast i sitt nummer den 28 februari en artikel av Jill Bellamy Van Aalst som visar hur terroristorganisationen Hizbollah har planer på att sätta upp en armé om 50 000 man och ta kontollen över vapenlagren i Syrien om Assad-regimen skulle falla, något som alltmer framstår som en tidsfråga. Om dessa planer realiserades skulle Hizbollah, som stöds av Iran och har sin bas i Libanon, få tillgång till biologiska stridmedel vilka kan sättas in mot mål i Europa.

Hizbollah ligger bakom flera av den senare tidens väpnade konflikter i Mellanöstern med sina återkommande raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Dessa raketbeskjutningar, vars precision hitintills varit rätt dålig, skulle framstå som rena söndagsskolan om man skulle få tillgång till biologiska, kemiska och kanske även nukleära vapen.

Fallet Ingmar Karlsson: antisemitism med akademisk fasad

10 augusti, 2012

 Med starka Israel-antipatier: Ingmar Karlsson.

Det finns antisemiter och antisemiter. Inte alla vrålar ”heil Hitler”, gör romersk hälsning, citerar falsifikatet Sions vises protokoll eller tar  en tur med Ship to Gaza. Somliga nöjer sig med att kräva erkännande av det så kallade Palestina, som inte ens är en statsbildning. Andra gör som ambassadör Ingmar Karlsson: döljer sin antisemitism bakom en akademisk fasad.

Civilekonomen, diplomaten och författaren Axel Ingmar Karlsson föddes i småländska Burseryd 1942. Karlsson har skrivit ett stort antal böcker om främst utrikespolitik, olika minoritetsfolk samt religionsfrågor. Hans ställningstaganden är ibland uppseendeväckande ensidiga, enkannerligen när ämnesvalet har med Mellanöstern att göra.

Ingmar Karlsson anställdes vid utrikesdepartementet (UD) 1967. Hans stationeringsorter har omfattat exempelvis Bogotá, Wien, Damaskus, Peking och det forna Västtysklands huvudstad Bonn. Diplomatkarriären avrundades med poster som ambassadör i Prag med sidoackreditering i Bratislava 1996-2001 samt som generalkonsul i Istanbul 2001-2008. 2002 utsågs Karlsson till teologie hedersdoktor i Lund.

Ingmar Karlsson har gjort sig känd som en stridbar anhängare av den turkiska halvdiktaturen och har på ett oförblommerat sätt tagit ställning för Turkiets strävanden att vinna medlemskap i EU. Han väckte visst uppseende då han 2008 gav ut boken Kurdistan: landet som icke är och ådrog sig skarp kritik från svensktalande kurder såsom debattören Dilsa Demirbag-Sten.

Denna kritik gick Karlssons ära för när. Den diplomatiska och akademiska fernissan flagnade betänkligt när han for ut i obalanserade personangrepp mot Demirbag-Sten och bland annat i ett radioinslag utlät sig: ”Denna människa sitter i Röda Korsets styrelse, Svenska Institutets styrelse – för att hon är invandrare och tjej.” Karlsson bad senare om ursäkt för detta uttalande. Det skall inskjutas att vänsterkurder av typ Kurdo Baksi och Nalin Pegkul backade upp Karlsson. Sedan 2009 är ambassadör Karlsson forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet och uppbär även en forskartjänst vid Global Political Trends Center i anslutning till Istanbul Kültür University.

 Karlsson har bland annat skrivit en bok om Tyskland.

Bland Karlssons böcker genom åren kan nämnas De obotfärdigas förhinder: myter i kampen om Palestina (1987), Kina i våra hjärtan: betraktelser kring Mittens rike inför nittiotalet (1987), Landet i mitten: Tyskland och det nya Europa (1990), Korset och halvmånen (1991), Islam och Europa: samlevnad eller konfrontation? (1994), Europas styvbarn: minoritetsfolk utan egen stat (2003) samt Vårt arabiska arv (2007).

Karlssons senaste bokbedrift har fått titeln Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen: en ideologi vid vägs ände (2012). Redan titeln är avslöjande emedan den demonstrerar att ambassadör Karlsson antingen inte har förstått eller medvetet far med osanning om sionismens natur. Sionismen är nämligen inte en ideologi. Det är en strävan som kan ta sig olika uttryck men bottnar i övertygelsen, att det judiska folket har rätt till ett eget hemland. Den som tar avstånd från sionismen förnekar således defintionsmässigt att judarna har en sådan rätt.

Karlssons bok har diskuterats flitigt sedan den gavs ut av Walhlström & Widstrands förlag i våras. Den har fått en del uppskattande recensioner men även skarp kritik. Bland de mest positiva bedömarna märks Per Jönsson, vilken i Dagens Nyheter den 26 april 2012 menar att boken är ”ett gediget och välbalanserat bidrag”. Svante Lundgren anser i Svenska Dagbladet samma datum att Karlssons kritik av sionismen är ”kunnig men ensidig”.

 Lisa Abramowicz anklagar Ingmar Karlsson för lögner och halvsanningar.

Den judiska debattören Lisa Abramowicz uttrycker på debattsajten Newsmill den 30 april 2012 helt andra synpunkter. Hon konstaterar inledningsvis, att ambassadör Karlsson inte erkänner det väldokumenterade turkiska folkmordet på armenier och andra folkslag i samband med Första världskriget. Abramowicz deklarerar att alla hennes farhågor beträffande Karlssons senaste bok besannats – efter att ha lyssnat på författaren i ett radoprogram och på ett seminarium drar hon följande slutsats:

Inte en enda lögn, halvsanning eller myt om sionismen utelämnades under dessa två presentationer, de refererades i stället av Karlsson som om de vore dagsens sanning…Karlsson verkar inte ens förstå att sionismen var och är en nationell rörelse för judiskt självbestämmande, en överlevnadsstrategi, och att den finns i många olika varianter. Den är ingen ideologi.

Enligt Ingmar Karlsson, menar Abramowicz, är den arabiska sidan i Mellanöstern-konflikten kompromissvillig och fridsam under det att Israel är ett aggressivt land som inte vill ha fred utan endast behålla erövrade områden:

Han tycks ha glömt Sinai, södra Libanon, Gaza – alla områden som har evakuerats av Israel.

Lisa Abramowicz påpekar att Karlsson icke ens förmår erkänna att det var PLO-ledaren Yassir Arafats fel att fredsförhandlingarna i Camp David bröt samman 2000-2001, trots att detta väl dokumenterats av dem som satt med Arafat vid förhandlingsbordet. Arafats orimliga krav och omedgörlighet omintetgjorde freden den gången och ledde fram till ett nytt palestinskt uppror – den andra så kallade andra intifadan – som kastade regionen in i en fullskalig kris.

Slutligen framhåller Abramowicz att Karlssons ensidiga debattinlägg till förmån för arabsidan och mot Israel/judarna är bemängt med en mängd sakfel, obestyrkta påståenden, halvsanningar samt rena lögner. Den brister därtill när det gäller källhänvisningar. Abramowicz drar slutsatsen att Centrum för Mellanösternstudier i Lund troligen delar Ingmar Karlssons partiskhet och obalans.

 Torbjörn Jerlerup demonstrerar Karlssons falska citeringsteknik.

Ett annat kritiskt inlägg har författats av bloggaren Torbjörn Jerlerup på Newsmill den 5 augusti 2012. Jerlerup visar på ett såväl väldokumenterat som effektivt sätt hur Ingmar Karlsson, vilken i egenskap av akademiker naturligtvis borde veta bättre, inte drar sig för att använda sig av falska citat i syfte att backa upp sina teser. Jerlerup framhåller bland annat:

Men värst av allt är att boken radar upp en lång rad citat av kända sionister varav flera av citaten uppenbart är falska…hade han varit student hade det han skrivit refuserats och han hade avstängts från universitetet. Hur Wahlström och Widstrand kunnat publicera hans bok är för mig ett mysterium.

Icke minst demonstrerar Jerlerup med all önskvärd tydlighet hur Karlsson förfalskat citat av sionismens grundare, den österrikisk-judiske journalisten Theodor Herzl. Jerlrerup menar:

Att publicera förfalskade antisemitiska citat är värre än att publicera förfalskade Dylancitat, anser jag. Citaten i Karlssons bok kommer nu att valsa omkring och spridas som äkta i åratal, eftersom Karlsson är en ”auktoritet”.

Jerlreups inlägg är så pass intressant att jag här bifogar en länk där den som så önskar kan läsa det i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/04/grova-antisemitiska-citat-i-ingmar-karlssons-bok

Nåja, det är faktiskt känt sedan länge att Ingmar Karlsson är en auktoritet med betydande skavanker. Själv har jag med viss behållning läst några av Karlssons böcker – bland annat hans insiktsfulla Kina-skildring från slutet av 1980-talet – och även hört honom analysera utvecklingen i samband med Tysklands enande 1990. Vid dessa tillfällen gjorde han på mig ett tämligen balanserat och samtidigt engagerat intryck. När det emellertid kommer till Mellanöstern verkar all diplomatisk och akademisk saklighet fara all världens väg.

 Är fred mellan israeler och palestinier tänkbar?

Då förvandlas den balanserade Karlsson till en partisk propagandist vilken – liksom så många andra gjort både förr och senare- nödtorftigt men inte särskilt framgångsrikt söker dölja sin antisemitism/antijudiskhet bakom den litet finare ”antisionismen”. Att inte fler fått upp ögonen för hans partiskhet/ensidighet i Sverige har med all sannolikhet att göra med den halvsekellånga och vitt spridda tradition av att racka ner på Israel och backa upp palestinaaraberna som alltfort florerar i vårt land.

Den som slutligen vill få en kort och rättvisande sammanfattning av konflikten i Mellanöstern gör väl i att ta del av denna föreläsning av Dennis Prager:

http://www.youtube.com/watch?v=iTKh5szd0y8&feature=player_embedded

Bobby Fischer: Geni och galning

8 april, 2012

Så här vill vi minnas schackgeniet Bobby Fischer.

För en tid sedan såg jag en dokumentärfilm på TV om schackgeniet – och certifierade galningen – Bobby Fischer (1943-2008). Det var ett sällsamt och samtidigt skrämmande porträtt av en av vår tids mer framträdande ikoner.

Robert James Fischer föddes i Chicago den 9 mars 1943 och avled i Reykjavik på Island den 17 januari 2008. Han växte upp i New York och gjorde sig tidigt känd som schackunderbarn i hemlandet USA och figurerade i media över hela världen, då han i en serie partier i Reykjavik utmanade världsmästaren Boris Spasskij från Sovjetunionen. Titelmatchen ägde rum under det Kalla krigets höjdpunkt och blev till så mycket mer än en match om världsmästartiteln i schack: det blev samtidigt en uppgörelse mellan den fria världen och den kommunistiska totalitarismen.

Matchen Fischer-Spasskij blev av det mer bisarra slaget. Det dröjde i det längsta innan amerikanen över huvud taget dök upp. Han missade de två första partierna och förlorade således på walk-over. Tredje matchen spelades, efter krav från Fischer, utan publik och TV-kameror. Att Spasskij godtog detta har kallats ett psykologiskt misstag av den sovjetiske mästaren. Under resten av mästerskapsserien var Spasskij märkbart störd och förlorade slutligen titeln till den 29-årige Fischer som tidigare aldrig slagit Spasskij.

Spasskij (till vänster) mot Fischer 1972.

Bobby Fischer hade nått sina drömmars mål och hyllades som USAs store hjälte.  VM-titeln blev dock uppenbarligen för mycket för den redan tidigare excentriske Fischer. Han gick in i ett slags självvald isolering, svårt plågad av inre demoner, och vägrade möta utmanaren om VM-titeln, den unge sovjetspelaren Anatolij Karpov, 1975. Det innebar att han blev av med titeln. Han var vid den här tiden stationerad i Pasadena där han var ansluten till den religiösa rörelsen Worldwide Church of God.

Helt isolerad från schackvärlden var dock Fischer inte. 1988 sökte han och fick patent på en schackklocka som lade till tid för varje gjort drag. Klockorna i fråga är numera standard i talrika schackturneringar. 1992 ställde Fischer så upp i ett returmöte mot Boris Spasskij sedan en rik affärsman ställt upp med den enorma prissumman fem miljoner US dollar. Fischer vann klart och hade i egna ögon då försvarat sin VM-titel, som han aldrig erkänt att han förlorat.

Matchen gick av stapeln i Belgrad i det forna Jugoslavien, ett land som bojkottades av USA. Amerikanska myndigheter ansåg att Fischer gjort sig skyldig till lagbrott som åkte dit. För att undgå att gripas och eventuellt dömas till ett långt fängelsestraff höll sig Fischer i fortsättningen borta från hemlandet och levde omväxlande i Ungern, Japan samt Filippinerna.

Fischer under senare år.

1999 började Fischer ge intervjuer från sin exil, den ena mer katastrofal än den andra. Det framgick nu att Fischer hade utvecklat en stark antisemtism och antiamerikanism. Det sistnämnda var kanske inte så konstigt med tanke på de amerikanska myndigheternas oförsonliga hållning efter Spasskij-matchen i Belgrad, men att Fischer – som hade judiskt påbrå både på fädernet och mödernet – var en rosenrasande antisemit måste betecknas som desto mer överraskande.

Bland annat anklagade Fischer den rysk-judiske världsmästaren Garri Kasparov för att vara en bedragare. Han uttalade sig också positivt om falsifikatet Sions vises protokoll, en ökänd hetsskrift mot judar som totats ihop av tsarens hemliga polis i slutet av 1800-talet. Dagen efter Al-Qaidas terrorattacker i USA den 11 september 2001 väckte det vidare uppseende, då Fischer ej endast emfatiskt stödde attackerna utan också hoppades på den amerikanske presidenten George W. Bushs död, en amerikansk revolution samt att alla judar (sannolikt då också han själv) skulle fängslas.

2003 drog USA in Bobby Fischers pass. Efter diverse komplikationer beviljades Fischer politsk asyl på Island 2004 och blev småningom även isländsk medborgare. Hans japanska hustru föredrog att pendla mellan Japan och Island. Det framgick dock av dokumentären att det råder oklarheter kring äktenskapet. Fischer hade tidigare äktat en filippinsk kvinna.

Hösten 2007 drabbades Fischer av medicinska problem. Han avled slutligen till följd av njursvikt den 17 januari 2008. På grund av sin långt gångna paranoia vägrade han acceptera adekvat behandling. En sak kan ingen ta ifrån Robert James Fischer: han var en av världens främsta och mest nydanande schackspelare genom alla tider. Den berömmelse han uppnådde i samband med VM-matchen mot Spasskij 1972 var desslikes unik i sitt slag. Hans verk lever vidare genom de partier som bevarats till eftervärlden.

 Paul Morphy (1837-84). 

Galenskap och schack är en sedan tidigare icke helt ovanlig kombination. Spelet, som är av militär natur och härstammar från det forntida Persien, är på många sätt att se som en psykologisk uppgörelse mellan två kontrahenter där själva spelets idé är att den ena skall krossas. Att Fischer kom att drabbas av den antisemitiska sjukan är kanske inte heller så märkligt med tanke på att fenomenet antisemitism på mycket goda grunder kan betecknas som just en sorts galenskap.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är naturligtvis att Fischer själv var jude. Det finns dock i historien rätt gott om exempel på så kallade självhatande judar, där det främsta exemplet troligen är Karl Marx. En annan sinnessjuk schackmästare var amerikanen Paul Morphy (1837-84), som ibland kallas den förste schackvärldsmästaren även om det inte fanns en officiell världsmästartitel vid denna tid. Den förste officielle mästaren, den Prag-födde Wilhelm Steinitz (1836-1900), blev även han sinnessjuk.

Antisemitism i dokumentär

3 februari, 2011

Den liberale israeliske filmaren Yoav Shamir har gjort en dokumentär kallad Defamation som visades i SVT1 den 1 februari. I pressens presentation av filmen heter det att Shamir i egenskap av israelisk medborgare aldrig själv upplevt antisemitism och därför var nyfiken på fenomenet. Tyvärr visas i presspresentationen en bild av Anti Defamation Leagues (ADL) ledare Abraham Foxman som anges föreställa Yoav Shamir. Den riktige Shamir ser ut så här:

Yoar Shamir, född 1970.

När jag slog mig ner för att se filmen hade jag inga höga förväntningar. SVT har ju gjort sig känt för att snart sagt alla veckans dagar, och med all rätt, visa filmer som speglar den tyska nationalsocialismens judehat och allmänna ondska. När det gäller att skildra den judiska stat som efter kriget byggdes upp som ett resultat av samma ondska är SVTs utbud emellertid utomordentligt ensidigt i anti-israelisk riktning.

Mina farhågor förstärktes av det faktum att den tidigare rikligt belönade Yoar Shamir innan han gjorde Defamation var mannen bakom filmen Checkpoint, som också visats i SVT och som siktar in sig på de israeliska gränsstationerna mot palestinskt territorium. Shamir har mot denna bakgrund själv kritiserats för att vara antisemit och ett slags israelisk Mel Gibson, vilken som bekant gjort en del förgripliga för att inte säga idiotiska uttalanden om judar. Shamir har kritiserats även för Defamation och har bemött kritiken bland annat på följande sätt:

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/jan/25/israel-race

Ingen kan nog förneka att Shamirs senaste film har en liberal och i grunden Israel-kritisk tendens eller att denne filmare är kritisk gentemot den amerikanska organisationen Anti Defamation League, som grundades 1913 med syftet att bekämpa antisemitism och diskriminering mot judar. Ändå är jag som Israel- och judevän till viss del positivt överraskad av Shamirs film, som också speglar den reflexmässiga antisemitism som förekommer runt om i världen.

Yoav Shamir må hävda att han, som en sorts cineastisk varudeklaration, aldrig personligen stött på antisemitism förrän han gjorde Defamation. Jag tillåter mig tvivla. Bara en sådan sak som att Shamirs 94-åriga farmor, som presenterar sig själv som sionistisk pionjär, i början av filmen hasplar ur sig några av de mest förekommande, antisemitiska schablonerna om att judarna i diasporan är penningsugna skojare som inte arbetar utan bara håvar in pengar. Yoar Shamir måste rimligen ha hört dessa tirader förut.

Låt oss dock hålla Shamirs försäkringar om att han själv aldrig stött på någon antisemitism förut i sitt 40-åriga liv för sanna. I så fall möter han denna mänsklighetens cancer ett flertal gånger genom de människor han intervjuar. Ett tidigt exempel i filmen är en taxichaufför som hävdar att judarna styr världen. Därefter hamnar Shamir i problemområdet Crown Heights i Brooklyn, New York där några yngre svarta personer breder ut sig om hur förfärliga judarna är och som bevis härför tar upp det ökända falsifikatet Sions vises protokoll vilket författades av den tsarryska hemliga polisen med fransk förlaga. Protokollen är, jämte Hitlers Mein Kampf, en given bestseller över hela arabvärlden inklusive de palestinska territorierna.

En betydande del av Yoav Shamirs tid går åt att följa ADL-ledaren Abraham ”Abe” Foxman, en amerikansk medborgare som föddes i vad som numera är Vitryssland 1940 och som ägnar sin tid åt att bekämpa antisemitism och judehat och anses ha stort internationellt inflytande. Vi får i filmen följa Foxman på ett par diplomatiska uppdrag, och en av de scener som rönt mest uppmärksamhet är då han i en taxi säger något i stil med att ”Många av de internationella ledare vi träffar tror att vi judar har ett enormt inflytande världen över, och vi låter dem gärna förbli i den tron.”

Det har påståtts att detta skulle vara ett uttryck för ohöljd cynism, men det är inte min uppfattning. Foxmans öppenhjärtiga utsaga är snarare att se som en realistisk analys av hur de fördomar och vanföreställningar som förekommer över hela världen kan användas för den egna saken. Här följer mer information om Foxman:

http://en.wikipedia.org/wiki/Abraham_Foxman

 Abe Foxman.

Abe Foxman tillhör de judiska makthavare som regelmässigt skälls för att, fastän jude, använda sig av nazimetoder och brukar i antisemitisk vulgärpropaganda avbildas i SS-uniform och så vidare. Shamir himlar bildligt med ögonen när Hoffman med sällskap i några filmsekvenser umgås med en hög representant för den israeliska militären.

Shamirs största bedrift i Defamation är i mitt tycke när han avslöjar den amerikansk-judiske akademikern Norman Finkelstein som den galning han är. Intervjun inleds med att en ämabel Finkelstein – vars huvudtes är att det vuxit upp en industri kring Förintelsen på vilken rika judar skor sig – i verserade ordalag förklarar sig vara förföljd och alldeles oförtjänt skälls för att vara en sinnessjuk psykopat: ”Titta på mig, ser jag ut som en galning?” säger Finkelstein. Vilket han kanske inte gör i just den filmscenen, kanske bortsett från den vilt stirrande blicken.

Mot slutet av intervjun eldar dock amerikanen, vars föräldrar för övrigt överlevde den nazityska Förintelsen, upp sig mer och mer över vad han upplever som Shamirs kritiska frågor. Slutligen ballar han ur totalt och börjar göra hitlerhälsningar som skall antyda att nämnde Foxman men även Shamir själv skulle använda nazimetoder. När Shamir försynt påpekar att detta beteende kanske inte är så jättesmart, uppmanar Finkelstein honom att klippa bort hitlerhälsningarna. Filmmakaren replikerar då att i synnerhet dessa scener kommer att finnas med i den färdiga filmen, varpå Finkelstein genmäler: ”Tror du att jag bryr mig?”

Alla som tidigare till äventyrs tvivlade på att Norman Finkelstein – som samarbetat med bland andra certifierade antisemiter som Noam Chomsky och Robert Faurisson – var en galning fick nu bekräftat att han verkligen är det!

Finkelstein tillhör kategorin ”självhatande judar” och gör därmed sällskap med svenskar såsom Henry Ascher och Göran Rosenberg – ett annat exempel är Israel-födde Dror Feiler – vilka ofta utnyttjas av nationalsocialister och andra jude- och Israel-hatare i dessas propaganda. Det tragiska är att de dessutom inte sällan tycks trivas alldeles förträffligt därmed.

Galningen Finkelstein vid Palestina-möte.

Ett av de genomgående temana i Yoar Shamirs film är en resa en israelisk skolklass gör till Polen och Auschwitz. Shamirs kritiker David Hirsh, själv ytterst kritisk gentemot Israels beteende på Västbanken och i Gaza, menar att Shamir inkasserar lättköpta poänger genom att i stort framställa de israeliska ungdomarna – varav många nu gjorde sin första utlandsresa – som aningslösa offer för den israeliska regeringspropagandan. Jag anser att det ligger en hel del i den kritiken, även om Shamir givetvis själv svär sig fri från den.

I slutet av filmen gör sig Yoav Shamir till tolk för uppfattningen, att Israel och judarna borde tänka mer på nuet och framtiden i stället för att grotta ner sig i den död och förintelse som historiskt drabbat det judiska folket. Han menar också att Israel skulle dra sig tillbaka från så kallad ockuperad mark – alltså områden som erövrades av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967 då omgivande arabländer attackerade Israel – och börja uppträda på ett snällare sätt. Det låter vid första påseendet som sympatiska och, skulle jag vilja säga, typiskt liberala förslag.

Dessvärre är det dock så att det land och/eller folk som glömmer sin historia är dömt att gå under. Dagens Israel är dessutom en av världens yngsta nationer med blott litet över 60 år på nacken. Landet kunde upprättas efter beslut i FN som en direkt följd av Förintelsen – äntligen skulle judarna få ett eget, fredat hemland vilket ju förkunnats redan i samband med Balfour-deklarationen efter Första världskriget. Enligt FNs delningsplan skulle såväl judar som araber få ungefär 5o procent var av det forna brittiska mandatet Palestina. Judarna med David Ben Gurion i spetsen gick med på detta men inte araberna – omgivande fem arabländer gick till angrepp direkt efter utropandet av staten Israel men fick ordentligt med stryk.

Och på den vägen är det. De storskaliga arabiska angreppen har samtliga slutat med arabiska förödmjukelser, vilket länderna i fråga också insett. I stället använder de antijudiska krafterna numera en småskalig krigföring i form av så kallade intifador och annan form av terrorism för att komma åt Israel. Men skulle inte detta upphöra om Israel återlämnade exempelvis Västbanken i arabiska händer?

Nej, det kommer dessvärre inte att ske. Gazaremsan, som Israel överlåtit i palestinska händer och som sedan 2007 styrs av terrororganisationen Hamas, är väl ett utsökt exempel härpå. Trots att Israel alltså avlägsnat såväl bosättningar som militär från Gaza fortsätter Hamas såväl hatpropaganda som väpnad terror mot Israel och drar sig inte för att utbilda och indoktrinera små barn i Israel- och judehat.

Ett snällare Israel vore självmord för Israel. Hamas och likasinnade kommer garanterat inte att ge upp förrän den siste juden återförenats med sina förfäder från Auschwitz. Detta är ett uttryck för ett flertusenårigt hat som inte låter sig hejdas endast för den händelse Israel skulle iakttaga en självutplånande snällism. Framförallt gör Shamir och hans meningsfränder ett gigantiskt misstag då man tar för givet att det är Israel och inte världens antisemiter det är fel på.

Litet märkligt tycker jag till sist det är att en filmare som gör en dokumentär i ämnet antisemitism underlåter att åtminstone kort nämna, att det i Irans huvudstad Teheran finns en hatfylld president – Ahmadinejad – som lever och andas antisemitism och i princip bara väntar på att Iran skall få tillgång till kärnvapen så att den avskydda judestaten äntligen kan utplånas. Ahmadinejads antisemitism drabbar alla judar vare sig de är medvetna om det eller ej.

Ahmadinejad håller tal.