”Exodus: Gods and Kings”: ingen dålig film trots missar

Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.

Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits

Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.

Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose

En del recensenter, som i exempelvis den brittiska tidningen The Guardian, har pekat på en lång räcka historiska felaktigheter och inkonsekvenser. Den som är specialintresserad av detta tema klickar lämpligen på denna länk: https://www.theguardian.com/film/shortcuts/2015/jan/04/exodus-gods-and-kings-deserve-banned-historical-inaccuracy

Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.

Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.

Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.

Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.

Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148

11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.

En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi  sett och hört prov på tidigare.

Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.

Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:

Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. (1917 års bibelöversättning). https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+7&version=SV1917

Mose och Aron inför farao enligt en illustratör.

Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.

Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15

Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.

Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).

Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm

Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).

Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor

Den verklige Ramses IIs mumie.

Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget

I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.

Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.

Burt Lancaster som Mose.

”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fler modiga kvinnor att hylla…

Charm kan bedra och skönhet brukar inte bestå, men en kvinna som fruktar och bekänner Herren blir verkligen prisad. Beröm henne för allt det goda hon gör. Ja, hennes goda gärningar kommer att ge henne ära och överallt i staden ska man tala om henne. (Ordspråksboken 31:30-31)

I min förra text hyllade jag ett antal modiga kvinnor, nämligen Israels kvinnliga soldater. Det finns dock fler modiga kvinnor med judisk anknytning som är värda en hyllning – jag tänker på några av de kvinnor som finns omnämnda i den judiska bibeln (torahn), det vill säga det som vi kristna benämner ”Gamla testamentet”.

”Framträdande kvinnliga ledargestalter i den hebreiska bibeln” var temat för ett föredrag hållet av teologen Carina Jarlsbonde vid Betlehemskyrkans Israel-grupps sammankomst i Stockholm den 9 mars. Föredragshållaren berättade med stor inlevelse och sakkunskap om de betydande insatser som ett antal såväl judiska som andra kvinnor utfört enligt biblisk tradition.

Lilit, enligt en tradition Adams första hustru. Målning av John Collier 1892.

Jarlsbonde inledde med att något beröra Lilit, ett mytologiskt väsen av demonisk karaktär som förekommer i judisk sägentradition. Enligt vissa av traditionerna var Lilit Adams första hustru. Hon blev emellertid utkörd ur Edens lustgård då hon visade prov på alltför stor självrådighet och ersattes av Eva, vilken skapades ur ett av Adams revben. Lilit är för övrigt  ett populärt judiskt namn i vår tid.

Enligt Carina Jarlsbonde var Eva (hebreiska Chawah, vilket betyder ”livgivare”) den första av de bibliska kvinnor som ansågs vara mannen jämbördig. Hon skapades som en hjälp till mannen (Adam), ”en som honom höves”. Enligt Guds intentioner skulle mannen och kvinnan gemensamt råda över skapelsen. Men sedan kom ormen emellan…

– Gud ställer både mannen och kvinnan till svars för syndafallet, framhöll Jarlsbonde. Eva fortsätter nu på ett auktoritativt sätt sin verksamhet med att exempelvis namnge sönerna. Hon förblir inflytelserik.

Efter de första människornas nesliga uttåg ur Edens lustgård försvinner kvinnorna från den bibliska  berättelsen. Som exempel på den feminina frånvaron tog föredragshållaren upp det faktum, att vi inte fått veta vad den bibliska centralgestalten Noas hustru, eller vad Noas söners hustrur, hette. Jarlsbonde förklarade detta med att varje gång det går utför med dåtidens mänsklighet blir kvinnor blott ”namnlösa objekt”. Detta avhjäps emellertid då ”Gud tar nya tag”: kvinnorna blir viktiga igen.

Abraham skickar iväg Hagar och Ismael. Målning av Guercino.

Triangeldramat mellan Abraham, Sara och Hagar spelar en framträdande roll i den hebreiska bibeln. Hagar var en tjänstekvinna som av Abrahams hustru Sara tilläts ha samlag med maken i syfte att avla barn; Sara troddes själv vara infertil. Resultatet blev sonen Ismael. Sedan blir Sara faktiskt havande med sonen Isak vilket försätter Hagar och Ismael i en prekär situation. Det sorgliga slutet på historien blir att Sara tvingar Abraham att driva bort tjänstekvinnan och hennes son därför att hon inte vill att de ska få del i Abrahams arv.

Att driva bort Hagar och Ismael visade sig vara ett katastrofalt beslut som gav upphov till den fortgående arabisk-judiska konflikten; Ismael (Ismail) anses som bekant vara arabernas stamfader. Enligt arabisk-islamsk tradition var Hagar hustru till Abraham (Ibrahim). Jarlsbonde framhöll att Hagar är en viktig biblisk gestalt i det hon exempelvis fick namnge Gud. Det bör framhållas att de gestalter den hebreiska bibeln berättar om levde i en beduinkultur där polygami tillhörde ordningen för dagen – så välsignade Gud alla Jakobs fyra hustrur.

– I kristen tradition skulle vi behöva lyfta fram matriarkerna bättre, menade Carina Jarlsbonde, och nämnde namn som Sara, Rebecka, Rakel och Lea. De kommer av allt att döma från en matrilokal kultur där männen flyttar till kvinnorna vid giftermål.

Med den bibliska centralgestalten Josef försvinner återigen kunskapen om kvinnorna. Detta förändras med det utvalda folkets uttåg ur Egypten; ett antal kvinnogestalter kommer då att kreera helt avgörande roller i Guds försyn. Icke minst viktig är Jokebed, hustru till Amram, som under den judiska fångenskapen i Egypten födde Mose, Aron och deras syster Mirjam.

Det var Jokebed som tog det avgörande beslutet att sätta ut Mose i en vasskorg på Nilens vatten, vilken sedan plockades upp av Faraos dotter. Detta skedde sedan Farao föresatt sig att döda alla nyfödda judiska gossebarn. Kungadottern förstod att den lille sprattlande telningen i vasskorgen tillhörde det judiska slavfolket men blev enligt 2 Mosebok ”rörd” och förde pojken till det faraoniska palatset, vilket var en mycket modig handling.

Sippora skar om sin och Moses son och räddade därmed sin make från Guds vredesdom.

Moses äldre syster Mirjam, som är närvarande när prinsessan bestämmer sig för att ta sig an den stackars pojken, fattar snabbt galoppen och hämtar – mot betalning – sin mor Jokebed som får följa med till palatset som lille Moses ”amma”. Mose får till och med rangen som tronarvinge men får med tiden en helt annan mission – att föra ut judarna ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan, där mjölk och honung skulle flyta.

Mirjam tilldelas en ytterst viktig roll i Guds dispensation och får rentav ställning som Guds profetissa under den 40 år långa ökenvandringen. Mirjam är den hebreiska namnformen av Maria – Nya testamentet innehåller ett antal Maria-gestalter, däribland Jesu mor och hans nära medarbetare Maria Magdalena.

– Mirjam är en viktig kvinnlig förebild, framhöll Carina Jarlsbonde. Hon var med och stiftade lagar och fick därmed ett stort inflytande när torahn växte fram.

När det gäller Mose får vi inte glömma hans hustru Sippora, som inte tillhörde det judiska folket men ändock hade Guds välsignelse. Hon räddade vid ett tillfälle Moses liv genom ett rådigt ingripande: Gud ville nämligen rentav döda Mose för att denne inte omskurit sin son, Gershom. Sippora stod dock inte handfallen utan tog fram ett vasst flintstycke och skar av pojkens förhud samt beströk Moses fötter därmed.

– Sippora ordnade saken, som Jarlsbonde uttryckte saken.

Rahab släpper in en av Josuas spejare. Murmålning.

En ganska osannolik biblisk hjältinna var skökan Rahab (Rachav), omnämd i Josua bok. Inte heller hon är av det judiska folket men ställer sig på Guds och judarnas sida då hon gömmer två spejare som befälhavaren Josua låtit utsända i syfte att utspeja staden Jeriko, som var angreppsmål för den judiska hären. Gud ville enligt den hebreiska bibeln utplåna befolkningen i Jeriko, som ägnade sig åt barnaoffer och andra hemskheter.

På så sätt skonas Rahab och hennes släkt och upptas i det judiska folket. Detta blir klart för den som läser Matteus 1:4, där det framgår att Rahab var mor till Boas som var en tidig medlem av Jesu släktträd.

Hoppar vi framåt ett stycke i den bibliska kronologin hittar vi Rut, en av två kvinnor – Ester är den andra – som begåvats med en egen bok i den judiska bibeln. Rut lever under den ganska kaotiska domartiden och tillhör det moabitiska folket. Här finns inget av det blod och våld som präglar andra av de gamla bibliska böckerna. I stället skildras hur Rut ståndaktigt förblir vid svärmodern Noomis sida trots svårigheter och elände. I Ruts bok skildras hur Rut äktar ovannämnde Boas och får en son med denne. I denna släkt föds några generationer senare konung David.

Den judiska bibelns verkliga centralkvinna måste dock Ester sägas vara. Hon var en judisk flicka som i likhet med många andra judar levde kvar i det av Persien erövrade babyloniska riket även sedan judarna fått tillåtelse att lämna landet. Händelserna i Esters bok anses allmänt utspela sig runt år 480 före Kristi födelse, då konung Ahasveros (troligen densamme som Xerxes I) regerade. Ester gifter sig med kungen och blir alltså drottning i Persien.

Den sköna drottning Ester räddade sitt folk undan förintelsen.

Ester gör sin stora insats då hon genom sitt inflytande över sin gemål ser till att den förintelse av det judiska folket som planerats av kungarådgivaren Haman – som ville komma åt judarnas rikedomar – går om intet. Haman avrättas och allt återgår efter en tid till det normala. Judarnas räddning sker dock inte utan dramatik. Hamans påbud om utrotningen kan inte hejdas, men konungen utfärdar ett påbud som gör det tillåtet för judarna att försvara sig. Vilket de gör med besked: omkring 75 000 perser dödas. Purimfesten, som oftast firas i mars, sker till Esters ära och åminnelse.

Det finns en extra ”knorr” på berättelsen om hur judarna gjorde slut på sina angripare. De vägrar nämligen plundra dem de dödat. Att försvara sig med alla till buds stående medel var tillåtet och förståeligt i Guds ögon – att plundra skulle inte ha varit det. För övrigt är Esters bok den ena av endast  två bibliska böcker – den andra är Höga visan – där Guds namn ej förekommer.

Jag tror Carina Jarlsbondes inlevelseförmåga och kunskaper imponerade på alla närvarande inklusive Israel-gruppens ledare Tor Carlid.

Vem min egen favorit bland de uppräknade kvinnorna är? Jag säger Rahab, skökan som säkerställde den israeiltiska härens seger i Jeriko genom att gömma Josuas spejare. Exemplet Rahab visar att Gud kan utvälja till synes helt osannolika personer för viktiga värv. Rahab var inte bara på rätt plats vid rätt tillfälle, hon visade sig också ha hjärtat på rätta stället. Därmed kunde hon inte bara bli en del av det utvalda folket utan också en viktig länk i Guds plan för framtiden.

På så sätt visar Rahab att det finns hopp till och med för mig!