Glömda svenska fotbollshjältar (7): MFF-klippan Erik Nilsson, medaljör i OS och VM

Malmö FF årgång 1948 som samlarbild i Rekord-Magasinet. Erik Nilsson är tvåa från höger i nedre raden.

Erik Nilsson (1916-95) debuterade i Malmö FF redan som 17-åring 1934 och tillhörde det lag som 1949-51 svarade för bedriften att spela 49 allsvenska matcher i svit utan förlust. Tyvärr var det också Erik som ordnade så att det inte blev 50 jämnt genom att slå en alltför lös bakåtpassning till egen målvakt så att AIK kunde spela in segermålet och därmed bryta skåningarnas unika svit.

Erik Henry Sixten Nilsson föddes i Limhamn 1916 och avled i Höllviken 1995. Han gjorde sig under sin långa spelarkarriär känd som en verklig klippa i såväl klubb- som landslaget på sin position som vänsterback: snabb, hård och litet småful med vassa armbågar och med en strålande fysik, trots att han med 1,75 meter över havet inte var överdrivet lång. Han hade järnkondition och var helt outstandíng på löpträningarna samt tränade även brottning och spelade bordtennis. Moderklubben hette Limhamns IF.

Sveriges trupp i VM i Frankrike 1938. Erik Nilsson trea från vänster i bakre raden.

Nilsson skall ha spelat hela 600 matcher i den himmelsblå MFF-tröjan och gjort fyra mål. I landslaget blev det omsider 57 matcher men inga mål. Landslagsdebuten avverkades i bronsmatchen mot Brasilien – förlust med 4-2 – i VM i Frankrike 1938, där Sverige nådde semifinal och slutade fyra. Eftersom han deltog (som lagkapten) även i VM i Brasilien 1950 är han en av blott två spelare som spelat i världsmästerskapsturneringar såväl före som efter Andra världskriget. Den andre är schweizaren Alfred Bickel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Nilsson_(fotbollsspelare)

Erik Nilsson är den ende svenske fotbollsspelare som varit med och tagit medalj i både OS och VM. 1948 ingick han i guldlaget i London-OS, där Sverige stod som segrare efter att ha besegrat Jugoslavien med 3-1 i finalen. Sverige släppte in endast tre mål på de fyra matcherna i turneringen, vilket blågult kunde tacka målvakten Torsten Lindberg, backparet Knut Nordahl och Erik Nilsson samt centerhalvbacken Bertil Nordahl för. Enligt George Raynor, engelsmannen som fungerade som tränare för svenska landslaget under många år, var Erik Nilsson Sveriges mest värdefulle spelare.

I VM 1950 var Erik med och tog brons som ende kvarvarande spelare från guldlaget 1948. Ja, målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF – som blev känd som ”Rio-Kalle” – var visserligen med på plats i London men fick som reserv för ordinarie Torsten Lindberg snöpligt nog ingen guldmedalj. Kalle hängde som bekant också med till VM hemma i Sverige 1958, där blågult tog silver. Såväl Erik Nilsson som Kalle Svensson blev även OS-bronsmän i Helsingfors 1952.

Erik Nilsson hann med 600 matcher och fyra SM-segrar i MFF innan han lade skorna på hyllan 1953.

I Malmö FF (”Iff-iff”) är Erik Nilsson naturligtvis en legendar av stora mått. Fyra gånger var han med och vann SM – guld: 1944, 1949, 1951 och 1953. Segrar i Svenska cupen blev det 1944, 1946, 1947 och 1951. Erik var allmänt respekterad för sin spelskicklighet men ansågs vara litet udda, eftersom han i egenskap av renlevnadsman aldrig var ute med lagkamraterna och festade. Han föredrog i stället att efter matcherna åka raka vägen hem till hustrun Ester. https://www.svenskafans.com/fotboll/162155.aspx

Erik såg inte heller med blida ögon på festprissarna i landslaget. När de glada gossarna Lennart ”Nacka” Skoglund och Stellan Nilsson ville ”göra stan” i samband med VM i Brasilien 1950 såg Erik Nilsson i samarbete med den stadige andremålvakten Torsten Lindberg, som till yrket var polis, till att de aldrig lämnade VM-förläggningen.

Enligt en annan (och kanske mindre sannolik) historia var Erik Nilsson så pass internationellt fruktad att ett belgiskt lag, som MFF hade mött på bortaplan, begärde garantier för att Erik inte skulle vara med och spela i returmötet i Malmö!

Medan många av de svenska succéspelarna från OS 1948 och VM 1950 tog chansen och blev professionella i Italien, föredrog Erik Nilsson att stanna hemma i Sverige. Han skall ha fått ett anbud att spela för AC Milan, och därmed ansluta sig till den berömda svenska innertrion Gre-No-Li, 1950 då han var 34 år men avböjt. Han fortsatte sitt arbete vid Statens järnvägar (SJ) i Malmö och höll i gång i MFF i ytterligare några år, innan ålder och sviktande form tvingade honom att sluta.

Backresen Erik Nilsson gjorde 57 matcher i landslagströjan 1938-52.

Då kunde Erik Nilsson se tillbaka på en enastående spelarkarriär. Efter de aktiva åren klippte han helt osentimentalt av alla band med klubben och fotbollen och gick in i en annan tillvaro. Ett av de stora intressena var resor – Erik besökte bland annat avlägsna länder som Kina, Indien, Irak och Nepal samt gjorde exkursioner i djunglerna på Tasmanien i en tid då utlandsresor inte var särskilt vanliga. Konst var ett annat av intressena.

Erik Nilsson blev så kallad Stor grabb 1943 och invaldes som medlem nummer 7 i Svensk fotbolls Hall of Fame 2003. Motivationen till invalet löd så:

Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal i internationella mästerskap. Mångårig landslagskapten liksom i det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher.

 

Historisk SD-konferens i Mölnlycke: Sverigedemokraterna – kulturpartiet!

SD Södertäljes representanter vid kulturkonferensen i Mölnlycke.

Sverigedemokraterna skall bli ”kulturpartiet”. Det var ingångsvärdet för den historiska konferens för kulturpolitiker som helgen 20-21 maj 2017 arrangerades i Mölnlycke kulturhus strax utanför Göteborg av SD-distriktet Västra Götaland.

Det kändes hedrande att, som mångårig kommunal kulturpolitiker och ledamot i kultur- och fritidsnämnden i Södertälje, bli inbjuden till ovannämnda evenemang. Extra trevligt var det givetvis att få representera Kringelstaden tillsammans med min ersättare i kultur- och fritidsnämnden – som också råkar vara partiets gruppledare i fullmäktige – Beata Kuniewicz.

SD som kulturpartiet par preference. Det låter något, det, särskilt med tanke på att SDs partiledare Jimmie Åkesson nyligen officiellt deklarerat som sin föresats att SD måtte bli bekant som ”vårdpartiet”. http://www.di.se/nyheter/akesson-sd-ska-bli-vardpartiet/

Sverigedemokraterna torde dessutom sedan många år tillbaka vara väl etablerat som ”det invandringskritiska partiet” och även som ”försvarspartiet” och ”kasta bovarna i finkan”-partiet. Men det är väl inget som säger att vårt parti inte också kan bli känt som kulturpartiet!

På bilden syns från vänster konferensledarna Angelika Bengtsson, Aron Emilsson, Karl Efraimsson och Sara-Lena Bjälkö. Foto: Tommy Hansson

Om den sverigedemokratiska inställningen till den svenska kulturen kan man läsa följande i riksdagsmotionen 2016/17:2212 av Aron Emilsson, Angelika Bengtsson, Cassandra Sundin och Sara-Lena Bjälkö:

För Sverigedemokraterna spelar kulturen en central roll i livet, politiken och samhällsbygget. Vi eftersträvar en bred och livskraftig svensk kulturpolitik där barns, äldres och funktionsnedsattas rätt till kultur särskilt beaktas. För oss är det självklart att vi i Sverige har ett unikt och värdefullt kulturellt arv som är värt att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen har hållit oss samman och utgjort grunden för framväxten av det demokratiska, fredliga och solidariska välfärdssamhället. Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en angelägen uppgift för alla oss som vill befrämja en positiv samhällsutveckling. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/utgiftsomrade-17-kultur-medier-trossamfund-och_H4022212

Uppgiften att bevara och förstärka vårt svenska kulturarv är desto mer angelägen som den rödgröna regeringen med kulturminister Alice Bah Kuhnke som sponsor står i begrepp att lägga en så kallad kulturarvsproposition med beteckningen 2016/17:116 ”för ett Sverige som håller ihop”.

Vad är kulturarv? Några hållpunkter. Foto: Tommy Hansson

Bakom denna till synes vällovliga målsättning döljer sig dock en tämligen sinister verklighet: enligt uppgifter som presenterades av Aron Emilsson på konferensen i Mölnlycke lyser allt som kan tolkas som stöd för ett specifikt svenskt kulturarv på nationell grund med sin frånvaro i den kommande propositionen, den första i sitt slag på cirka 40 år. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/kulturarvspolitik-for-ett-sverige-som-haller-ihop/

Noga taget är det inte så litet förvånande att en proposition av detta slag, som framför allt bejakar det mångkulturalistiska samhället, kommer först nu. Det var i proposition 1975:26, antagen av en enhällig riksdag, som regeringen Olof Palme (S) lade grunden för den rådande mångkulturen.

Proposition 1975:26 följdes sedan upp av flera regerings- och riksdagsbeslut som cementerade mångkulturalismen som överordnad svensk(fientlig) samhällsideologi. Läs om den utvecklingen här: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Några av konferensdeltagarna samlade i Mölnlycke kulturhus. Foto: Tommy Hansson

De omkring 60-talet deltagarna i den historiska SD-konferensen i Mölnlycke indelades i sex arbetsgrupper, där jag hade förmånen att ingå i den av Aron Emilsson ledda gruppen ”Kulturarv/-miljö och arkiv (landsting + kommun)”. Min Södertälje-kollega Beata deltog i gruppen ”Idrott, friluftsliv och civilsamhälle inklusive föreningsliv (kommun)”.

Den övergripande fråga kulturarvsgruppen hade att ta ställning till var hur partiets politik avseende nationella kulturarvsfrågor bäst skall överföras till kommun- och landstingsnivå.

Litet smickrad blev jag ju över att SD Stockholms läns distriktsordförande Per Carlberg, som exempel på hur man kan agera för att stärka kulturarvet i en kommun, i sin redovisning av gruppens arbete tog upp min KF-motion från 2013 om att uppkalla en offentlig plats eller gata till minne av Södertäljes förste för ämbetet utbildade borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624), vilken led martyrdöden för sin katolska tro.

Motionen bifölls, så numera är parken utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje namnändrad från Kanalparken till Zacharias Anthelius park. https://sodertalje.sd.se/wp-content/uploads/sites/55/2013/10/Uppkalla-gata-eller-offentlig-plats-till-Zacharias-Anthelius-minne1.pdf

SDs kulturpolitiske talesman Aron Emilsson ledde kulturarvsgruppen. Foto: Tommy Hansson

Vi i SD Södertälje har vidare, för att nämna några ytterligare exempel på motioner till fullmäktige samt förslag i våra budgetmotioner, föreslagit kommunen att inrätta en kommunal kulturarvsfond, att genomföra en kulturminnesinventering, att stärka Torekällbergets ekonomiska resurser samt att dra in anslaget till den vänsterradikala Oktoberteatern.

Per Carlberg tog på konferensen upp den inte helt oväsentliga frågan, hur vi sverigedemokrater skall hantera den skepsis till kulturen som på sina håll säkerligen finns i vårt parti. Vilket inte är särdeles märkligt, då 68-vänstern sedan vid pass ett halvt sekel tillbaka inmutat kulturen som sin egendom.

Det finns väl inget enkelt svar på hur detta mera exakt skall kunna åvägabringas, men en god början är att ta fasta på Aron Emilssons uppmaning att göra SD känt som ”kulturpartiet” och då med en samlande nationell kultur i åtanke.

Jag menar nog att vi i SD Södertälje/Nykvarn faktiskt gjort en hel del för att främja den målsättningen!

En bild hämtad från Zacharias Anthelius park pryder omslaget till SD Södertäljes budgetförslag 2016. Foto: Tommy Hansson

Vid kulturkonferensen i Mölnlycke dryftades en hel radda andra tankar och synpunkter som jag av utrymmesskäl valt att avstå från att redovisa här, men en tanke som framfördes av Sven Bager från SD Flen var att stödja redovisningen av vår intressanta motorhistoria. Även vår rikhaltiga industrihistoria bör bevaras och tillvaratas, för att ta ett annat exempel

När jag och Beata satte oss på (det kraftigt försenade) SJ-tåget tillbaka till Södertälje hade vi en uppsjö av nya intryck och bekantskaper i bagaget. Vi tackar distrikt Västra Götaland samt riksdagspolitikerna Aron Emilsson, Angelika Bengtsson och Sara-Lena Bjälkö samt politiske sekreteraren Karl Efraimsson för deras benägna insatser under konferensen!

Svenska artister (XXX): Cacka Israelsson

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson: elitmässig i såväl sång som friidrott.

Cacka Israelsson (1929-2013) var en mycket ofta spelad grammofonartist på radion när jag växte upp på 1950- och 1960-talen. Jag föreställer mig att hans sträva och melodiska basröst särskilt tilltalade det täcka könet. Han hade en förkärlek för country-genren och har kallats Sveriges svar på USA-legendarer som Merle Haggard och Johnny Cash. http://www.sunkit.com/cacka-israelsson/

Min mamma lyssnade till exempel gärna på Cacka, minns särskilt en låt som hette ”Sail along, silvery moon” som min morbror hade på skiva. Annars var Cacka mest känd för örhänget ”Gamle Svarten”, som först spelades in den 10 september 1954. Ett stycke häst- och Vilda västern-romantik som uppenbarligen tilltalade efterkrigstidens svenskar.

Att den fortfarande är uppskattad framgår av att den har över 661 000 spelningar på Youtube när detta skrivs. Avnjut den här:

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson föddes i Engelbrekts församling i Stockholm den 23 augusti 1929. Till yrket var han reklamtecknare och ägnade sig även åt konstnärsskap. Han visade tidigt anlag för idrott och skulle bli svensk mästare i längdhopp 1951 och 110 meter häcklöpning 1952. Sistnämnda år deltog Cacka i de olympiska spelen i i Helsingfors och slutade på sjunde plats i längd med resultatet 7,10.

Han hann även avverka ett tiotal landskamper i friidrott innan han lade spikskorna på hyllan och satsade helhjärtat på sångkarriären. Bästa resultat i specialgrenarna blev 7,33 i längd och 14,8 på korta häcken. På den tiden var underlaget kolstybb. Det är noteringar som ger en plats i Sverige-eliten än i dag, även om de inte ger någon OS-plats. Cackas meriter ger honom plats 158 bland friidrottens ”stora grabbar”. Han representerade först IF Ulvarna innan han var med och bildade Bromma IF 1952.

Cacka i längdhopp. Bilden hämtad från stadsmatchen Stockholm-London 1952, där Cacka vann grenen.

1952 gjorde Cacka Israelsson ett uppmärksammat framträdande i radioprogrammet ”Speldosan” som leddes av den folkkäre Sigge Fürst. Skivdebuten skedde på en 78-varvsskiva (”stenkaka”) med låten ”Cool Water”. Och så kom det stora genombrottet med ”Gamle Svarten” 1954. Därpå följde en obligatorisk turné i landets folkparker samt en egen show på Chinateatern i Stockholm.

En stilenlig uppföljare till ”Svarten” blev den gråtmilda ”En sliten grimma”:

Ännu en låt på western-tema är den humoristiska ”Jul i vilda västern”:

Cacka Israelsson uppträdde ofta på scenen ensam med sin akustiska gitarr men hade också en ackompanjerande trio som med tiden blev en sextett med namnet Western Pop Six. De hörs här i den dråpliga ”Cigarretter, whiskey och vilda kvinnor”:

I likhet med många andra sångartister medverkade Cacka i ett antal filmer av ofta rätt måttlig kvalitet. 1955 var han med i ”Kärlek på turné” där han fick spela mot storheter som Per Oscarsson och Georg Rydeberg, vilket dock inte hindrade att filmen blev ett dundrande ekonomiskt fiasko. Han gjorde även reklamfilmer för Statens järnvägar (SJ) och utformade ett stort antal skivomslag.

Under senare år var Cacka Israelsson bosatt i Grisslehamn och Östhammar. Han pensionerade sig officiellt från den framgångsrika sång- och musikkarriären 1979, då albumet ”Cacka Israelsson (50)” kom ut. Andra album var ”Gamle Joe” (1963), ”Cacka” Israelsson (1968), ”Cacka” (1972) och ”Cacka Lorum” med Ronny Jansson och Henry Hendrix (1976). Sista albumet blev”Cacka Israelsson live” (2006).

Bloggaren är lycklig ägare till CD-albumet ”Cacka Israelsson (59)”. Foto: Tommy Hansson

Trots pensioneringen 1979 fortsatte Cacka att framträda med sin sång och sitt gitarrspel när andan föll på. Han kallades ibland ”countryns stålfarfar”. Han höll sig i trim långt upp i åren, bland annat genom cykling och tennis, men rådde inte på cancersjukdomen lymfom och avled i Uppsala den 10 januari 2013 med hustrun Margit vid sin sida. http://www.expressen.se/nyheter/karl-erik-cacka-israelsson-har-avlidit/

Avslutningsvis klassikern ”Amerikabrevet” av ingen mindre än Ruben Nilsson:

Svenska artister (XXIV): Kal P. Dal

 Kal P. Dal (1949-85).

Kal P. Dal hette egentligen Carl Göran Ljunggren och föddes i skånska Arlöv den 28 januari 1949. Han avled i Lund den 18 januari 1985 och blev alltså endast 35 år gammal. Han var en färgstark företrädare för vad han kallade ”slashasrock” och sjöng alltid med skånsk dialekt.

Kal P. Dal klev in i svenska folkets medvetande i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Här framträder han med sitt band på Skansen i Stockholm 1978 med ”Rocka och rulla”:

http://www.youtube.com/watch?v=4aWxDsx6_LY

Carl Göran Ljunggren växte upp nära järnvägen i Arlöv, eftersom fadern arbetade vid Statens Järnvägar (SJ) och gick under smeknamnet ”Kalle mellan bommarna”. Carl Göran var tidigt inställd på en artistkarriär och gjode sig känd som en riktig skämtare. I tonåren fick han en trampmoped av danskt fabrikat av sin morfar, vilket i tidernas fullbordan gav upphov till artistnamnet Kal P. Dal.

 Peps ordnade skivkontrakt åt Kal P. Dal.

I början av 1970-talet började Kalle uppträda på olika klubbar i Lund. Framförallt fungerade han som pausinslag med såväl egna låtar som covers när huvudbandet tog ett break. Stor lycka gjorde Kalle på klubben Lundagård, där han kom att kallas ”raggardomptören”.

Under de tidiga åren som artist lärde Kal P. Dal känna bland andra den skånske bluesartisten Peps Persson, som ordnade fram Dals första skivkontrakt 1977. Han träffade även kompgitarristen Janne Knuda, som under återstoden av hans liv blev en betydelsefull vän och kollega.

1975 bildade Kal P. Dal kompgruppen Pågarna med nämnde Janne Knuda i huvudrollen. De körde egen rock på skånska men också skånska tolkningar av kända artister såsom Rolling Stones, Bob Dylan och Carl Perkins. Texterna hade mycket ofta en sarkastisk/humoristisk touch. Debut-LPn 1977, som bestod av liveinspelade låtar,  fick namnet Till Mossan! Den av Peps Persson producerade skivan blev en dundersuccé och sålde i över 100 000 exemplar. Uppföljaren Gräd ente Fassan! 1978 sålde också den hyggligt men nådde inte upp till debutalbumets höjder.

Den låt jag personligen minns bäst av alla Kal B. Dals nummer är nog ”Jonnie” som är med på debut-LPn:

http://www.youtube.com/watch?v=AcSbN2rxTkw

”SJ” har ”Working on the Railroad” som förlaga:

http://www.youtube.com/watch?v=CtIF7MC7ld4

Här följer ”Karolin”:

 Till Mossan! Kal P. Dals debutalbum.

Efter några inte särskilt framgångsrika skivor, där Dal och hans mannar hade vidgat perspektivet och börjat snegla på hårdrocken, utkom Ente nu igen som spelades in på Kulturbolaget i Malmö den 3 januari 1982. Denna LP blev en stor framgång och betraktas av somliga som Kal P. Dals allra bästa.

Den sista singeln som Dal/Ljunggren gav ut blev ”Österlen” 1984. Efter Kal P. Dals alldeles för tidiga död i hjärnblödning tio dagar före hans 36-årsdag 1985 utkom Ett minnesalbum.

Här den tragiskt känslosamma ”Österlen”:

http://www.youtube.com/watch?v=raQhbl2uZIE

Kal P. Dal och Pågarna turnerade mycket flitigt i främst södra och mellersta Sverige och blev legendariska genom sina många framträdanden i svenska folkparker. Det kan vidare nämnas att Dal/Ljunggren var en varm anhängare av fotbollsklubben Malmö FF samt att han även hann medverka i filmen Barnförbjudet 1979 innan han avled. Han komponerade också musiken, som han och hans band framförde live, till en teateruppsättning vid Helsingborgs stadsteater.

Ett visst politiskt avtryck, låt vara marginellt, gjorde Kal P. Dal då han mot slutet av sitt nästan 36-åriga liv medverkade i flera närradioprogram i det högerinriktade Skånepartiets regi under rubriceringen ”Radiopedalen”. I följande filmsnutt framgår att Kalle uppskattade USAs dåvarande president Ronald Reagan:

http://www.youtube.com/watch?v=ByEqUoqowMs

Vid sitt frånfälle efterlämnade Kal P. Dal/Carl Göran Ljunggren hustrun Agnes och sonen Carl-Christian. Dottern Nelly föddes efter faderns bortgång.

Kal P. Dals minne vidmakthålls i Skåne genom att Skånetrafiken uppkallat ett av sina så kallade Pågatåg efter honom. I Arlöv, som är centralort i Burlövs kommun i tätorten Malmö, finns vidare Kal P. Dals gata.

Burlövs kommun har även efter förslag av Sverigedemokraternas lokalpolitiker Peter Glowinski i oktober 2010 tagit beslut om att i Arlöv uppföra en staty till Kal P. Dals minne, men det har hittills visat sig besvärligt att få fram de nödvändiga pengarna. Mer om statyprojektet här:

http://www.nsk.se/article/20101019/LOMMABURLOV/710199893/-/kal-p-dal-staty-for-dyr-for-kommunen

2012 sattes på Slagthuset i Malmö upp musikalen Kal P. Dal – En rockmusikal, där Nic Schröder spelade artisten och kändisen Sven Melander fanns bland övriga medverkande. Musikerna i popgruppen The Ark spelade rollerna som medlemmar i Kalles kompband Pågarna. Musikalen blev en betydlig publikframgång och hade nypremiär under hösten 2013.

Själv köpte jag Kal P. Dals debut-LP Till Mossan! när den kom ut och blev genast förtjust i denna skånska uppenbarelse. Jag gillar både Kalle och Skåne (och inte bara då akvaviten med samma namn!) skarpt, det senare icke minst på grund av vissa personliga skäl.

Carl Göran Ljunggren är begravd på Norra kyrkogården i Lund.

 Gravstenen i Lund.

Svenska artister (X): Jokkmokks-Jokke

Jokkmokks-Jokke i lappdräkt på 50- eller 60-talet.

Det har väl funnits få svenska artister som spridit så mycket glädje och välvilja omkring sig som Jokkmokks-Jokke. Klicka på länken till hans ”Gulli-Gullan” här så förstår ni omedelbart varför:

Jokkmokks-Jokke föddes som Bengt Simon Johansson i byn Djupbäck i Jokkmokks kommun i Norrbotten den 15 maj 1915. Han dog i Nacka utanför Stockholm den 15 juni 1998. 1974 tog han sig familjenamnet Djupbäck efter hembyn och lade samtidigt Jokkmokks-Jokke till sina övriga förnamn.

Jokke arbetade som banarbetare vid Statens Järnvägar (SJ) innan han anlände till Stockholm 1954. Här lanserades han av den legendariske nöjesprofilen (och tidigare OS-guldmedajören i trestegshopp och sportjournalisten) Topsy Lindblom samt bereddes tillfälle att uppträda på dennes etablissement Nalen på Regeringsgatan.

Det stora genombrottet kom 1963 med ovannämnda sången ”Gulli-Gullan”, som skulle bli Jokkes signaturmelodi genom alla år. 1971 parkerade han på Svensktoppen med ”Tillbaka till min hembygd” och 1972 belönades han med sin första guldskiva. 1973 genomförde han en turné i Nordamerika från svenskbygderna i norr till Tijuana och  Enzemada ett stycke in i Mexiko. I USA blev han av en tidning kallad ”Sveriges Johnny Cash”, vilket kanske förefaller något malplacerat.

Här följer sången ”Jag är fri”:

http://www.youtube.com/watch?v=tfF5jjswlxU

Jokkmokks-Jokke uppträdde oftast i sin karaktäristiska samemundering men lär inte själv ha varit av samisk härkomst. Han hann även medverka i några Åsa-Nisse-filmer samt komponera musik till en av dessa.

1983 ”kidnappades” Jokke av programledaren Lasse Holmqvist att medverka i dennes vid denna tid omåttligt populära TV-program Här är ditt liv, där en rad kända men även för en större publik mindre kända personer medverkade. Till programmet inbjöds bland andra Jokkes lärarinna från byn Porsi 50 år tidigare.

Jokke, eller Bengt som han naturligtvis kallades i skolan, fick då tillfälle att rikta skarp kritik mot skolsystemet och den däri ingående så kallade paragraf 48, som tillät elever som ansågs sakna studiebegåvning eller kom från mindre bemedlade hem att sluta skolan i förtid och ge sig ut i förvärvslivet.  Jokke menade att den bristfälliga skolgång han därmed fick hämmade honom i vuxenlivet. Han hade för övrigt bottenbetyget C i sång.

Till Jokkmokks-Jokkes enorma popularitet bidrog att han hade ett gott hjärta och uppträdde mycket på sjukhus och ålderdomshem. Många av sina gage skänkte han till välgörande ändamål. Han slog talrika publikrekord under sina folkparksturnéer och spred glädje överallt där han drog fram med sin hälsningsfras ”Tjosan, tjosan”.

Sitt sista TV-framträdande gjorde Jokkmokks-Jokke i Café Norrköping 1993.

Bengt Simon Jokkmokks-Jokke Johansson Djupbäck avled i Nacka 84 år gammal men begravdes i Vuollerim i samma grav där hans sju år äldre hustru Hildur (1908-95) begravts tre år tidigare.

Redan under sin livstid, 1993, fick Jokkmokks-Jokke ett museum i byn Porsi, där han alltså gått i skola. Information om muséet finns här:

http://www.jokkmokksjokke.com/

Slutligen kanske ni undrar hur ”Gulli-Gullan” låter på engelska. Svaret finns här tillsammans med några vyer från Amerika-turnén 1973:

http://www.youtube.com/watch?v=GupB520gxIE

Allra sist skall framhållas att Jokkmokks-Jokke var något av ett rött skynke för kulturelitister och andra som inte ansåg det vara riktigt fint att vara glad och sjunga för gamla och sjuka. Dessa blev närmast uppretade av hans genuina folklighet. Hans popularitet i dessa kretsar stärktes inte av att han politiskt stödde Moderaterna.