Låt oss vara stolta över att kallas ”Svärjevänner” och ”svärjisar” – vi har ju rätt!

SD-anhängare kallas ibland hånfullt ”Svärjevänner” alternativt ”svärjisar”.

Ordet ”Svärjevän” eller varianter av detta, såsom ”svärjisar” och liknande, har under senare år alltmer frekvent börjat användas om anhängare av och sympatisörer till Sverigedemokraterna.

Betydelsen är uteslutande nedsättande – de som använder ordet vill sannolikt visa att det är töntigt att vara Sverige-vän och genom stavningen ”Svärje” dessutom antyda, att SD-anhängarna är obildade och inte kan stava ordentligt. https://synonymerna.se/svarjevan

En som förefaller tycka att det är väldigt viktigt att stämpla sverigedemokrater och dessas anhängare som primitiva och lågutbildade företrädare för svenskt alternativt skånskt trash är den något pompöse författaren och bloggaren Lars Wilderäng. Denne twittrade nyligen bland annat följande: ”Så kallade ‘svärjisar’ verkar förhållandevis ofta ha skriftliga språkproblem.” Wilderäng kallade också icke helt oväntat ”svärjisarna” för lågutbildade. https://cornucopia.cornubot.se/2019/01/borjar-lagutbildade-bli-forbannade-pa.html

Lars Wilderäng är född i Trollhättan 1970 och hette ursprungligen Olofsson. Han har bland annat varit krönikör i Jordbruksaktuellt. Wilderäng driver den uppmärksammade bloggen Cornucopia?, där han mellan varven gör förtjänstfulla inlägg om Sveriges bristande försvarsförmåga och det ryska hotet mot vårt land. Wilderäng har givit ut ett antal böcker, bland dem spänningsromanerna Midvintermörker och Midsommargryning, vilka kretsar kring ett ryskt angrepp på Sverige. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Wilder%C3%A4ng

Den kurdisk-svenske nationalekonomen Tino Sanandaji, som föddes i Iran 1980, är en annan skribent som lyft fram vad han menar vara SD-.anhängares låga bildningsgrad. Således har han i olika sammanhang påstått att SD-sympatisörer skulle ha ”låg IQ” och vara ett gäng ”skånsk trash”. https://www.expressen.se/nyheter/tino-sanandaji-sd-var-ett-gang-skansk-trash-med-lag-iq/

Detta kan tyckas vara litet märkligt alldenstund Sanandajis kritiska hållning gentemot massinvandringen till Sverige – uttryckt bland annat i boken Massutmaning (2017) – i mångt och mycket sammanfaller med Sverigedemokraternas perspektiv. Man kan fråga sig om han själv då kan tänkas ha lika låg IQ som han menar att SDarna har?

SD-anhängare tenderar dessutom ofta att hylla Tino Sanandaji som en välbehövlig sanningssägare. Sanandaji har för övrigt drabbats av samma öde som många ”svärjisar” – blivit avstängd från Facebook av grumlig anledning. https://samnytt.se/tino-sanandaji-avstangd-fran-facebook/

Såväl Lars Wilderäng som Tino Sanandaji är uppenbarligen ute efter att cementera fördomen om den typiske sverigedemokraten som en rå och obildad sälle med låg intelligenskvot.

Lars Wilderäng, före detta Olofsson, omhuldar termen ”Svärjevän”.

En bedömare som avviker från detta mönster är Peter Santesson, statsvetare, författare och opinionschef på opinionsmätningsinstitutet Demoskop, vilken i en krönika i Dagens Samhälle den 9 oktober 2018 i en text med rubriken ”SD-väljaren – en högavlönad akademiker från Täby” skriver bland annat följande:

De där SD-väljarna har gjorts till det gåtfulla folket i svensk politik. Det finns knappast en mer omskriven och genompsykologiserad grupp. Och tycks det inte finnas en särskild förtjusning i att betona att SD-sympatier är överrepresenterade i vissa grupper? Lågutbildade och lite på skuggsidan i samhllsekonomin, pappfigurer som föreställer någon som dragit nitlotten och blivit kvar i byn när de andra åkte till storstaden och gjorde karriär. https://www.dagenssamhalle.se/kronika/sd-valjaren-en-hogavlonad-akademiker-fran-taby-24240

Santesson medger att det kan ligga något i bilden av den lågutbildade SD-väljaren men påpekar, att det snarare är kategorier av typ högavlönade akademiker på platser som Solna och Täby som gjort Sverigedemokraternas valframgångar möjliga. Och faktum är att det är något vanligare med sverigedemokrater än liberaler bland akademiker. Något som, framhåller Peter Santesson, inte passar in i vulgärbilden av SD-väljarna som svensk eller skånsk trash.

Hur skall man då förklara fenomenet med att verbala personer uppfyllda av sin egen förträfflighet, en Lars Wilderäng eller en Tino Sanandaji, envisas med att till varje pris omhulda bilden av SD-anhängarna som lågpannade bonnläppar som troligen talar med skånsk eller möjligen bekingsk  dialekt och som bör kallas ”Svärjevänner” eller ”svärjisar”?

Jag har ingen heltäckande förklaring, men jag gissar att de inte riktigt begriper sig på Sverigedemokraternas framgångar. De vill inte förstå att ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund på förhållandevis kort tid avancerat till att bli rikets tredje största parti och försöker därför nedvärdera partiet i fråga och samtidigt själva framstå som fina och anständiga.

Har Tino Sanandaji samma låga IQ som han menar att SDarna har?

Tydligen ser de inte heller att deras resonemang är helt ologiskt. Det var ju nämligen inga halvt analfabetiska skåningar och blekingar som ställde dynggreparna utanför dörren till Folkets hus i Sjöbo innan de gick in och lade upp ritningarna för, hur den tidigare försumbara sekten Sverigedemokraterna skulle kunna bli ett parti att räkna med i svensk politik.

Det var istället bildade och verserade personer med akademisk bakgrund som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder som gjorde det och det skedde så tidigt som i mitten på 1990-talet. Jag tror heller inte de har särskilt låg IQ.

Vi som hånfullt avfärdas som ”Svärjevänner” av Lars Wilderäng och hans gelikar kanske skall sluta med att bli så upprörda över att påkletas den etiketten. Kanske skall vi istället bära den med stolthet och heder och därmed avväpna de ologiska och okunniga SD-belackarna. Jag såg någonstans att vännen Jan Sjunnesson redan börjat med det och tror faktiskt att det kan vara en bra idé-

Det händer kanske att en del av oss stavar fel ibland och inte får till det riktigt grammatikaliskt. Det hindrar inte att vi haft rätt hela tiden i våra farhågor om den katastrofala utveckling som massimmigrationen har lett till. Frågan är bara när de vänsterblivna i och utanför sjuklöverpartierna skall inse detta och hjälpa oss att vända skutan Sverige…förlåt, Svärje.

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…