Posted tagged ‘Skåne’

Glömda svenska fotbollshjältar (20): Prawitz var kanonskytt i landslaget och MFF

21 maj, 2020

Prawitz Öberg belönades 1962 med Aftonbladets Guldbollen som det årets bäste svenske fotbollsspelare.

Första gången jag blev medveten om Prawitz Öbergs existens var då jag lyssnade på ett radioreferat av Sveriges träningslandskamp mot Tjeckoslovakien på Nya Ullevi i Göteborg den 7 april 1962. MFF-spelaren dominerade från sin position som vänsterhalvback matchen och spelade in två mål varav ett på frispark. Tredje målet svarade Harry Bild för.

Hartwig Edmund Prawitz Öberg såg dagens ljus i skånska Gislöv den 16 november 1930. Han tillhörde stöttepelarna i ”di himmelsblå”, det vill säga Malmö FF, under perioden 1952-65 och var under den tiden fruktad av motståndarna på grund av sina stenhårda och välplacerade frisparkar. På 515 matcher i MFF-dressen, varav många som lagkapten, blev det 103 mål. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prawitz_%C3%96berg

Öberg landslagsdebuterade mot Finland på Råsunda den 22 september 1957, då han placerades som högerhalv. Efter 1-0 i paus blev det slutligen 5-1 till blågult efter tre fullträffar av Gunnar Gren. Sammanlagt skulle det bli 26 A-landskamper och fem mål för den slitstarke och hårdskjutande MFFaren. I B-landslaget blev facit 12 matcher och ett mål. https://www.svenskfotboll.se/spelarfakta/prawitz-oberg/a23982ed-2209-47e2-8ff4-22afd47e201c/

Prawitz Öberg som samlarbild.

1958 var det så dags för världsmästerskapen i fotboll på hemmaplan. Prawitz Öberg fanns med i Sveriges spelartrupp men blev aldrig uttagen för spel. Samma facit kan noteras för klubbkamraten och målvakten Tore Svensson; varken han eller tredjemålvakten Lars Haraldsson, IF Elfsborg förmådde rubba Kalle Svensson. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/spelare-i-silverlaget-1958/

Det kan knappast råda någon tvekan om att 1962 blev Prawitz Öbergs mest framgångsrika år med Aftonbladets Guldbollen som årets bäste svenska fotbollsspelare som höjdpunkt. I klubblaget fick han vänta till 1965 för att kunna titulera sig svensk mästare. Året dessförinnan hade Malmö FF börjat tillämpa det nydanande spelsystemet 4-2-4. Om detta kan vi läsa följande på sajten SvenskaFans.com:

Endast två spelare på mittfältet ställde oerhörda krav på just dessa. Men i MFF fanns två spelare som väl uppfyllde kraven, nämligen ”Lill-Kick” Svensson och Prawitz Öberg. Efter matchen mot IS Halmia (som MFF vann med 6-1, ett mål av Prawitz), skrev KvP att MFF borde satsat mycket tidigare på den här taktiken i och med att laget förfogade över över en spelare som Prawitz Öberg. https://www.svenskafans.com/fotboll/207478

Den i citatet ovan nämnde ”Lill-Kick” var Lennart Svensson, son till MFF-spelaren Eric ”Kick” Nilsson, som representerade de blåvita i över 300 matcher 1956-66 och gjorde 150 mål. Han ingick också i mästarelvan 1965 och hann även med två A-landskamper. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Svensson_(fotbollsspelare)

Gunnarstorps IF kvalsäsongen 1966. Prawitz Öberg längst till höger i nedre raden.

Efter tiden i Malmö FF blev Prawitz Öberg spelande tränare i Skåne-laget Gunnarstorps IF. Som sådan såg han till att laget vann division II närmast före IFK Malmö och således fick spela kvalfotboll till allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnarstorps_IF

Kvalet spelades som enkelserie. GIF fick oavgjort hemma på Tornévallen mot Hammarby IF i första matchen, 1-1, men förlorade borta mot IFK Holmsund med 2-0. Det hjälpte föga att man i sista kvalmatchen slog IF Saab från Linköping med hela 7-0 – Holmsund och Hammarby såg i sista omgången till spela 1-1 för att därmed säkra det allsvenska kontraktet.

Prawitz Öberg spelade fotboll till 41 års ålder. Han avled i skelettcancer någon vecka före sin 65-årsdag 1995.

 

 

 

 

Svenska fotbollshjältar (19): HP – bohem och bollartist som få

11 maj, 2020

Se så´n stil han har…Hasse Persson i flygande fläng i Landskrona-tröjan.

Jag vågar påstå att Hasse Persson, ofta HP kallad, var en av de största begåvningarna svensk fotboll frambringat. Han spelade visserligen några A- och B-landskamper och blev stor publikfavorit i Landskrona BoIS med sin bländande teknik och sina många mål, men en svår skada – och kanske ett något bohemiskt leverne – hindrade honom från att nå de riktigt stora höjderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Persson_(fotbollsspelare)

På fyra A-landskamper 1952-53 gjorde Hasse sex mål – minst ett mål i varje match. Han avverkade även ett par B-landskamper. I klubbfotbollen spelade han in 257 mål på 327 matcher i Landskrona BoIS i division II samt 27 mål på 54 allsvenska matcher i Hälsingborgs IF. Efter avslutad karriär i Landskrona 1965 växlade han ner i moderklubben Klippans BIF.

Hasse Persson föddes i Skåne-samhället Klippan den 20 januari 1929 och fick sin fotbollsfostran i ortsföreningen Klippans BIF. 1949 värvades han över till Hälsingborgs IF. Landslagsdebuten kunde knappast ha utfallit bättre: Sverige slog Finland med 8-1 på Olympiastadion i Helsingfors den 21 september 1952 efter tre fullträffar av Hasse Persson, som spelade centerforward (hans normala position var vänsterinner). I nästa landskamp samma höst svarade Hasse för det avgörande målet i 2-1-segern mot Norge på Ullevål i Oslo.

Den 26 oktober samma år ställdes Sverige mot Italien i en vänskapslandskamp på Råsunda. Gli azzurri hade revansch att fordra – Sverige hade sensationellt besegrat Italien med 3-2 i VM i Brasilien 1950, där Sverige tog brons, och i en vänskapsmatch i Florens påföljande år blev det 1-1. Samma siffror blev det också på Råsunda.

HP på omslaget till tidningen Rekord.

Att Hasse Persson gjorde Sveriges mål var dock en klen tröst för den gänglige skånepågen. Efter en duell med den italienske målvakten i andra halvlek fick Persson tre man över sig vilket resulterade i en kotförskjutning i ryggen. Han fördes till sjukhus där han låg helt förlamad i två dygn. Efter att ha opererats blev han gipsad i sju månader.

Trots den allvarliga skadan var storklubben AC Milan intresserad av att enrollera HP i laget. Kontrakt tecknades trots skadan, men 14 dagar senare beslutade den italienska regeringen om importstopp för utländska spelare samtidigt som Milans läkare uttryckte tvivel på grund av svenskens ryggskada. ”Visst kändes det hårt men samtidigt resonerade jag som så att jag har ju aldrig haft pengarna i handen”, kommenterade Persson det missade Milan-kontraktet i en intervju i sporttidskriften Start 4/1964.

Hasse Perssons inledande säsonger i Hälsingborg 1949-52 blev inte särskilt lyckade, och HP fann sig föranlåten att återvända till moderklubben Klippan och en mer anspråkslös tillvaro i division III. Efter att ha gjort fem mål på VM-målvakten Kalle Svensson i en jippomatch fick han på nytt chansen i HIF och debuterade en andra gång i allsvenskan hösten 1952 följt av tre matcher i blågult.

Hasse Perssons sätt att leka boll framgår av nedanstående matchbilder ingående i en TV-intervju om Landskrona BoIS och HP som Ingvar Oldsberg gjorde med journalisten Jesper Aspegren den 6 juni 1997:

Under denna andra sejour i HIF tilldrog sig Hasse åter ett betydande intresse från utlandet. Efter skadan inbjöds han av franska Roubaix att komma och visa upp sig under 14 dagar men tackade nej till spel därför att anbudet i hans ögon var för dåligt. Även den italienska klubben Udinese Calcio visade intresse för den bolltrollande svensken.

Den 5 augusti 1953 fick han chansen i VM-kvalet mot Finland på bortaplan och spelade också in 2-0-målet. Matchen slöt 3-3. VM-kvalet blev i sin helhet fiaskobetonat för de blågula, som aldrig var i närheten av att ta sig vidare till VM i Schweiz 1954 som sensationellt vanns av Västtyskland efter finalseger mot stjärnspäckade Ungern. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1954

Därmed var Hasse Perssons landslagskarriär så gott som över så när som på en B-landskamp mot Finland i Vasa den 8 september 1961, som Sverige vann med 1-0. Han ratades på grund av två omständigheter: dels på grund av att det påstods att det inte gick att ordna en försäkring i anledning av den spökande skadan, dels till följd av Hasses oförmåga att, som det heter, rätta in sig i ledet. Han tvekade aldrig att framföra sitt hjärtas mening på bred skånska. Därtill missade han sällan ett tillfälle att ”festa till” och var inblandad i flera fylleskandaler. Dessutom lär han ha varit mycket populär bland damerna.

1955 hade HP tröttnat på toppfotbollen och gick över till det svart-vit-randiga Landskrona BoIS, där Hasse under sina tio år i klubben gjorde en dundrande succé. Trots att laget deltog i tre allsvenska kval 1958, 1959 och 1962 lyckades skåningarna aldrig ta sig upp i högsta serien under Hasses tid. I en kvalmatch mot Degerfors IF 1959 slogs det ännu gällande publikrekordet på Landskrona IP med 18 535 åskådare.

Landskrona BoIS 1964 som samlarbild i Rekord. Hasse Persson längst till höger i bakre raden.

Det har om Hasse Persson sagts att han var en legend redan under sin livstid. Det är ingen överdrift att påstå att han i sina bästa stunder höll ren världsklass. Han har bland annat kallats ”Skånes Nacka”, ”Fotbollens bonden Paavo” samt ”En storvuxen Platini”. Med sin fulländade teknik och tunga vänsterskott injagade han skräck i motståndarförsvaren. https://www.hd.se/2007-02-02/en-legend-redan-nar-han-levde

I den ovan nämnda artikeln i Start 1964 citerades HP på följande sätt om sin spelstil: ”Många tycker kanske att jag är lat därför att jag inte springer upp och ner hela tiden men jag har insett nödvändigheten av att koncentrera mig på en uppgift, nämligen att vara med och avsluta anfallen och detta är tillräckligt.”

Hasse Persson var gift och hade två barn, sönerna Ulf och Mattias. Han arbetade under alla år som elektriker på Fosfat. Han avled i Klippan den 29 juli 2001 vid 72 års ålder.

 

 

Konung Magnus föreskrifter under den rådande pestilensen (digerdöden)

26 april, 2020

Konung Magnus Erikssons anvisningar för hur Sveriges folk skulle bete sig under digerdöden har nu återfunnits.

Efter trägna efterforskningar i Riksarkivet (RA) har jag lyckats återfinna konung Magnus Erikssons anvisningar till svenska folket hur det skulle bete sig under digerdöden eller svarta döden, som drabbade Sverige med början 1349. https://historiska.se/upptack-historien/artikel/digerdoden/

Magnus var kung i Sverige 1319-64, Norge 1319-55 samt Skåne 1332-60. Det är inte helt lätt att tolka gamla handlingar av detta slag, men jag tror ändå läsaren får en god bild av Magnus anvisningar. Det sista stycket i skrivelsen har tyvärr gått förlorad och markeras nedan med tre punkter. Jag har avstått från att modernisera språket utan återger det som det står i handlingen.

Wij Magnus, Konungh öffuer Sverige, Norige och Scania med Gudhs Nåådhe,

Hellsar thet Swenska Folcket i desse swååhra Tijdener av Pestilens och behagar hermedh meddela fölliande Dikthat och Anwijsninger, whilcka thetsamme Folcket haffuer at retthe och packe sigh efftuer.

Thet är af synnerligaste nöödh at the Swenskhar med friimodighit Hiertta wändhe sigh til Gudh Faadher, Iesum Christum och then nåådhigste Jungfruun Marija i innerlig Böön på thet att Diewfulen måå hållas på afståndh. Hundrade Ave Marija anbefalles at lesias hvarje daagh af Gemene Man.

Thertill förständighas Menigheten at samwhetsgrannt besöökha them Gudstienster i Sochenkyrkhian och nogsammeligen lyssne til Prestens välbetänckte Förmaningher. Varije Huushåll må til Kyrkhian skenkie riikelight medh Penninger, på thet at thesse iblandh the Fattighe uuthdelas. På Fredaghar tillämpias håård Fastha.

Then som upprepede gånghier erthappes förbryytie sig moot thesse Anwijsninger kommer at håårth bestraffias medelst Halshuggning och Stegling i serskilt svårarthede Fall eller spööslithande wijd mildere Förseelser.

Schack med döden. Kalkmålning i Täby kyrka.

Then Folckhelsiomyndijgheet har ombedijt Miigh att tilfoogha fölliende Råådh och Anmaninger:

Då thet är av ytterligh Wicht  att en goodh hygijeen wijdmachthålles under then råådhaande Pandhemiij förständhiges then Allmoghe att tvätthia Händherna med thet reenande Dynghvattejn varije Dagh. Minsth een Gångh i Veckian må meedhlemmar ur Folckiet insmörije sijg med Kodynghia öffuer hele Kroppen samtijdigit som Herrens Bööhn läses högt.

Myndijgheten anmanar vidhere Folkcket i the Städhier, eehnkannerligast i Stockholm, att besöökia stadens baadhstuugor i stoora Anthaal. Det är ingalundha til Nackdejhl om måångha bliffuer smittade meedh Pestilensen, då thetta thorde bidragha til att then Flockimmunitejth upnås på et så tidijgt Staadium som möjeligt är.

Marknadher må upsökias efftuer behaagh, men wij afrådher bestämdt ifrååhn at inmundigha tviffuelaktighe animalier sååsom Råtthor, Iighelkotter och Fledermuuser.

Myndijghetens Fööreskrifftuer må föllies på et så samvethsgrannt Wijs som möjeligt är, på thet at Smittkurvian plattas tilh i een snaar Framtijdh. Vijdhare vill wij…

 

SD på helt ny nivå – historiskt lågt för S

26 februari, 2020

 

DN/Ipsos (heltal) februari 2020.

DN/Ipsos mätning avseende februari 2020 ger Socialdemokraterna det lägsta stödet någonsin: partiet noteras för 22 procent, vilket är en nedgång om en procentenhet sedan närmast föregående mätning. Störst i den aktuella mätningen är Sverigedemokraterna med 23 procent, också det en marginell nedgång. I praktiken är det dött lopp mellan de båda partierna. https://www.expressen.se/nyheter/s-far-lagsta-siffran-hittills-i-ny-matning-/

Den mest intressanta jämförelsen i sammanhanget är emellertid den som kan göras mellan nu föreliggande mätning och resultatet i riksdagsvalet i september 2018. Här fick S som största parti 28,26 procent, vilket var partiets sämsta valresultat sedan början på 1900-talet. Nu ligger man således minst sex procentenheter under detta historiska bottennapp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagsvalet_i_Sverige_2018

SD har däremot ökat lika mycket som S har minskat sedan valet 2018, då det Sverige-vänliga partiet erhöll 17,53 procent av rösterna och blev tredje största riksdagsparti.

Tredje störst hos DN/Ipsos är Moderaterna med 18 procent, en liten ökning sedan föregående mätning men ett par procentenheter sämre än i 2018 års val då M antecknades för 19,84 procent.

Vänsterpartiet blir fjärde störst i Ipsos-undersökningen med 11 procent, oförändrat sedan förra mätningen men 3 procentenheter bättre än i riksdagsvalet.

Dött lopp mellan Jimmie Åkessons SD och Stefan Löfvens S.

Sedan följer i tur och ordning Centerpartiet på 8 (8,61), Kristdemokraterna 8 (6,32), Mijöpartiet 5 (4,41) samt Liberalerna 4 (5,44). Stapeln med övriga partier når endast upp till 1 procent i Ipsos-undersökningen, en minskning med en hel procentenhet sedan förra mätningen.

SD+M+KD får tillhopa 49 procent under det att Jök-partierna blott når upp till 39 procent.

Framförallt V och KD lär nu stämma upp i smärre jubelkörer. Den stora frågan när det gäller det forna kommunistpartiet är naturligtvis vad det betyder för partiet när den populäre partiledaren Jonas Sjöstedt träder tillbaka och blir ambassadörsbihang i Vietnam. 

Nicklas Källebring, opinionsanalytiker hos Ipsos, kommenterar enligt Expressen den 26 februari: ”SDs uppgång är bruten men partiet har under senhösten och i början av året etablerat sig på en helt ny nivå.” Diskussionerna om kriminalitet och flyktingmottagning/immigration det senaste halvåret helt klart missgynnat S-partiet, vars partiledare Stefan Löfven har gjort det till en vana att ha ”foten i munnen”.

Statsminister Löfven har nyligen klargjort att han syftar till att leda Socialdemokraterna också i valet 2022. Det sker stick i stäv med den låt vara tämligen lågmälda men ändå upprorsstämning som råder i talrika S-distrikt runt om i landet med Skåne i spetsen. ”Det som pågår är en revolt mot Stefan Löfven”, framhåller Aftonbladets krönikör Lena Mellin den 17 februari. ”Den är möjligen tystlåten. Men likväl en revolt.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/zGy86O/revolten-mot-lofven

Liberalernas val: utveckling och tillväxt med Sabuni eller fortsatt lindanseri med Ullenhag

17 juni, 2019

Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och  Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman,  alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/

Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig,  har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).

Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.

Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.

Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/

Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.

Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.

Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.

2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt  2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).

Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.

När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism

Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/

Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.

Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.

Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/

 

Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

9 maj, 2019

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.

 

Därför förbud mot tiggeri

22 januari, 2019

Förbud mot tiggeri kan komma att införas i flera svenska kommuner.

Enligt en enkät utskickad till samtliga landets 290 kommuner av tidningen Dagens Samhälle önskar 24 kommunstyrelseordförande införa förbud mot tiggeri. Av de senare är 22 moderater, en liberal och en socialdemokrat. https://www.expressen.se/nyheter/over-20-kommuner-vill-forbjuda-tiggeri/

Det har gått upp för alltfler att ingen längre kan bortse från tiggeriets avigsidor i form av organiserad brottslighet och mänskligt lidande. Några exempel på detta tas upp i en ledarartikel av Anna Dahlberg i Expressen den 17 februari 2018, men det finns av allt att döma åtskilligt flera. https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/ingen-kan-langre-blunda-for-tiggeriets-baksidor/

Ett exempel gäller åtta rumäner i Uppsala, vilka tvingats tigga under slavliknande förhållanden till följd av utpressning och hot. Dahlberg anför liknande exempel från Göteborg, Ljusnarsberg och Småland.

Poliskällor hänvisar till att det finns indikationer på att många utsatta människor, som nästan uteslutande kommer från Rumänien och Bulgarien, luras komma till Sverige för att tigga med hjälp av falska löften om arbeten. Istället tvingas de tigga och får inte själva behålla pengarna.

Enligt en rapport från polisen från 2015 över brottslighet kopplad till tiggeri och utsatta EU-medborgare i Sverige ägnar sig de flesta av dessa frivilligt åt tiggeriverksamhet. Rapporten konstaterar emellertid: ”Det finns dock en del av tiggeriet som har koppling till organiserad brottslighet. Polisens bedömning är att det finns flera grupperingar med utsatta EU-medborgare som tigger och som styrs av kriminella aktörer.” https://polisen.se/siteassets/dokument/manniskohandel/rapport-tiggeri-nat-lagesbild-151202.pdf

Tiggeriet förbjöds i Sverige den 25 maj 1847. Dessförinnan måste varje person som bedrev tiggeri vara försedd med ett särskilt tiggarpass. Förbudet avskaffades 1981, då det ansågs att det sociala skyddsnätet i vårt land var så pass utvecklat ett tiggeriförbud var obehövligt. http://www.bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/tiggeri-var-f%C3%B6rbjudet-i-sverige-fram-till-1981-1.915599

Efter EUs utvidgning 2007 har tiggeri blivit en allt vanligare företeelse i Sverige och andra EU-länder. Våra myndigheter har låtit detta passera och underkänt tidigare försök att utvisa eller, med hänvisning till lokal ordningsstadga, bötfälla tiggande EU-medborgare.

I december 2018 fastslog emellertid Högsta förvaltningsdomstolen att det är tillåtet för Vellinge kommun i Skåne att införa förbud mot tiggeri på fem avgränsade platser, där tiggeri bedöms vara ordningsstörande. Fler kommuner lär följa efter.

Sverigedemokraterna i Södertälje anser att Södertälje bör följa Vellinges exempel. Det är hög tid att ett tiggeriförbud införs också i vår kommun!

Fotnot: Ovanstående debattext var införd i Länstidningen, Södertälje den 22 januari 2019 och var undertecknad av Beata Milewczyk, Tommy Hansson och Andreas Birgersson.

Glömda svenska fotbollshjältar (V): Malte Mårtensson avgjorde mot Tyskland i Berlin

9 januari, 2019

Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.

Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia

Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.

Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.

Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF  vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.

En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.

Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/

Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.

Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949

Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén  var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.

Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.

Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua”  Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.

Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.

Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.

Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.

Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.

Respekt för meningsmotståndare: intryck från en TV-debatt och bruket av ordet ”herr”

8 september, 2018

Herrarna Tage Erlander och Bertil Ohlin.

Först vill jag i min egenskap av sverigedemokrat passa på tillfället att tacka SVT för att ha säkrat ett okänt antal röster till Sverigedemokraterna genom att lägga sig i valrörelsen genom att efter slutdebatten mellan partiledarna i går officiellt ta avstånd från ett uttalande av SD-ledaren Jimmie Åkesson. http://www.nt.se/nyheter/statsvetare-svt-lade-sig-i-valrorelsen-om5453414.aspx

Åkesson hävdade i ett debattinlägg att invandrare ”passar inte in” i det svenska samhället varför de har svårt att få arbeten. Han vidhöll också att detta var en följd av den officiellt påbjudna multikulti-politiken, men detta kom bort i sammanhanget. Företrädare för SVT står fast vid sitt avståndstagande genom att hänvisa till något slags demokratiparagraf, vilket givetvis är kvalificerat nonsens.

Det jag fastnade mest för i debatten var emellertid statsminister Stefan Löfvens (S) konsekventa sätt att hänvisa till SD-ledaren genom att kalla honom ”Åkesson”. Alla andra partiledare benämndes med sina för- och efternamn, men i Jimmie Åkessons fall blev det bara ”Åkesson”. Därmed visade statsministern på ett låt vara rätt subtilt sätt sitt förakt för SD-ledaren.

Mina tankar går tillbaka till den tid då det var självklart även mellan meningsmotståndare – eller kanske främst mellan sådana – att visa formell aktning för varandra. Således tilltalades alltid partiledare, riksdagsledamöter med flera osvikligt med det lilla ordet ”herr” eller i förekommande fall ”fru” eller ”fröken”. Således kallade statsminister Tage Erlander (S) den dåvarande oppositionsledaren Bertil Ohlin (FP) för ”herr Ohlin” och vice versa.

Den maskulina titeln ”herr” går tillbaka till medeltiden men används sparsamt i dag. I höjd med decennieskiftet 1969/70 övergick bruket av ordet ”herr” från att vara ett tecken på aktning till att användas i nedsättande syfte. Om sålunda Löfven skulle kalla Åkesson ”herr” kan man känna sig säker på att han inte gör det för att visa sin aktning för SD-ledaren utan precis tvärtom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herr

Herr Hansson i Skegrie närmast kameran.

Att visa sin aktning för meningsmotståndare genom att kalla dem ”herr” må har fallit ur bruk, men titeln används fortfarande i vissa formella sammanhang. Exempelvis tituleras innehavare av Serafimerorden ”herr” liksom ledamöter i Kungliga vetenskapsakademien och Svenska akademien. Som envar folkvald politiker vet brukar också riksdagens och andra politiska församlingars talmän respektive ordförande konsekvent kallas ”herr” respektive ”fru”.

Från min barndom minns jag speciellt en politiker som kallades ”herr”, och det var ”herr Hansson i Skegrie” såsom det stående epitetet löd. Därmed åsyftades Nils Gunnar Hansson (1902-81) från orten Skegrie nordväst om Trelleborg i Skåne. Hansson var en ledande politiker i dåvarande Bondeförbundet (BF), sedermera Centerpartiet, som satt i riksdagen 1945-73 och var jordbruksminister några månader i S-BF-koalitionen på hösten 1957. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_G._Hansson

Respekten människor emellan har tyvärr devalverats på ett tämligen förfärande sätt sedan herr Hansson i Skegrie framträdde i riksdagen och någon gång även i den svartvita TV-rutan. Allt var kanske inte bättre förr – men väldigt mycket var det!

Vargen prioriteras framför nyttoboskap

17 juni, 2018

Vargen är viktigare för Länsstyrelsen i Stockholms län än nyttoboskap som får och getter.

Under senare tid har vargfrågan aktualiserats genom blodiga vargattacker på såväl får som getter. I början av maj dödades runt 65 får i två attacker på Molstabergs säteri i Sjundareviret och ungefär en månad senare dog två getter i samband med ett vargangrepp i västra Nykvarn.

Vän av ordning och reda kan nu tycka att Länsstyrelsen i Stockholms län borde tillåta skyddsjakt på hotande vargar och därmed värna djur- och markägarnas och givetvis även kreaturens intressen. Så har emellertid inte varit fallet. Istället har det stående mantrat från byråkraterna i Stockholm varit att kreatursägarna ska se över sina stängsel.

Under 1800-talet dödades tusentals vargar i Sverige från Lappland i norr ner till Skåne i söder. Detta berodde till stor del på den så kallade Gysinge-vargens härjningar i gränstrakterna Gästrikland-Dalarna 1820-21. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gysingevargen

2012 dödades en kvinnlig djurskötare av vargar i Kolmårdens djurpark.

Inom loppet av tre månader dödade vargen i fråga nio och skadade 15 människor, varav de flesta barn, i totalt 31 attacker. När vargen slutligen dödades upphörde attackerna. Gysinge-vargen hade tagits om hand av och vuxit upp bland människor på den lilla bruksorten Gysinge och saknade därmed vargens naturliga skygghet för människor.

Brittiska BBC gjorde en dramadokumentär, premiärvisad 2005, om den människoätande Gysinge-vargen. I en ledande roll som svensk vargjägare syntes Alexander Morton. https://www.revolvy.com/main/index.php?s=Wolf+of+Gysinge

En sentida vargattack med dödlig utgång skedde i Kolmårdens djurpark 2012, då en djurvårdare gick in till en flock om åtta vargar vilka anföll och dödade vårdaren, oklart varför. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vargattack-pa-kolmarden

Det är upprörande att de ansvariga på Länsstyrelsen prioriterar vargars intressen på bekostnad av tamboskap och dess ägare. Är vargen mer värd än får och getter? Och borde inte Länsstyrelsen måna om näringsidkarna på landsbygden i stället för att, ursäkta uttrycket, djävlas med dem?

Alexander Morton i rollen som svensk jägare i BBCs dramadokumentär om Gysinge-vargen.

I mina ögon är det alldeles självklart att skyddsjakt ska tillåtas när vargen, som till karaktären är en lustmördare, angriper våra nyttodjur på angivet sätt. Gärna bättre stängsel, men det räcker som jag ser det inte som argument mot skyddsjakt.

Vargen lyste med sin nästan totala frånvaro i Sverige under 1900-talet fram till dess att den fridlystes 1966. Efter vad jag förstår var det ingen, vare sig människor eller andra djur, som for illa av det. Därför bör frågan om att införa fri vargjakt enligt min mening allvarligt övervägas.

Fotnot: Ovanstående text är en lätt utökad version av en debattartikel som var publicerad i Länstidningren, Södertälje den 9 juni 2018.