Posted tagged ‘Skansen’

En dag väl värd att fira

6 juni, 2011

 

hazelius_1044006c

Artur Hazelius gick i bräschen.

Svenska flaggans dag den 6 juni har firats officiellt åtminstone sedan 1916, då firandet ägde rum i det då relativt nybyggda Stockholms stadion i närvaro av konung Gustaf V och andra medlemmar av kungahuset. 1963 flyttade detta kungliga firande över till det närbelägna Skansen.

Att högtidligheten skulle äga rum just den 6 juni var långt ifrån självskrivet. Det var kring sekelskiftet 1900, då Sverige var föremål för nationalromantiska strömningar, som frågan om en lämplig svensk nationaldag började stötas och blötas. De alternativ som diskuterades var midsommarafton, Gustaf II Adolfs eller Carl XIIs dödsdag och den 6 juni.

Till slut gick den 6 juni segrande ur striden: det var det datum Gustaf I Vasa valdes till svensk konung – året var 1523 – och även den dag då 1809 års regeringsform skrevs under.

Nordiska museets och Skansens grundare, folklivsforskaren Artur Hazelius (1833-1901), gick i bräschen för den 6 juni som firandedatum då han 1893 lät anordna en ”vårfest på Skansen”, vilken avslutades just den 6 juni. Hazelius skriver följande i 1893-94 års årsredogörelse för Nordiska museet och Skansen:

Såsom en de fosterländska minnenas högtidsdag har på Skansen införts den 6 juni, Gustafsdagen, hvilken där firats och hädanefter kommer att firas såsom svensk nationaldag.

Det fanns flera skäl till att just den 6 juni utvaldes. Midsommarafton hade många förespråkare, men till slut föll detta alternativ på att den nya flagglagen, som trädde i kraft efter upplösningen av unionen Sverige-Norge, hade undertecknats dagen före midsommarafton. Det fick inte se ut som om vi ville fira förlusten av Norge.

Den svensk-norska unionsflaggan med ”sillsallaten”.

Vid denna tid firades midsommarafton för övrigt alltid den 23 juni, det vill säga dagen före midsommardagen. Bruket att fira midsommarafton den lördag som infaller mellan den 19 och 25 juni infördes först 1953 i Sverige (och i Finland 1955).

Hjältekonungarnas Gustaf II Adolfs och Carl XIIs dödsdagar den 6 respektive 30 november ansågs vid närmare eftertanke mindre passande, eftersom vid denna tid på året mörker och kyla rådde. Dessutom förefaller det kanske väl deprimerande att fira nationaldagen på någons dödsdag.

Först 67 år efter den första festligheten på Stockholms stadion – 1983 – fick den 6 juni genom beslut i riksdagen status som Sveriges nationaldag. Och 2005 blev dagen äntligen helgdag – eftersom det ansågs lättsinnigt att ge svenska folket ännu en röd dag i almanackan fick annandag pingst stryka på foten. Personligen hade jag föredragit att den 1 maj – den bedrövliga klasskampens dag – äntligen hade utmönstrats som svensk helgdag.

Bruket att fira svenska flaggan har sin egen speciella historik. Länge användes riksflaggan mestadels till sjöss, och då var den dessutom vanligen tretungad. 1873 hissades, i konung Oscar IIs andra regeringsår, en svensk flagga för första gången på kungliga slottet i Stockholm. Detta mötte på sina håll skarp kritik, eftersom det ansågs att en svensk flagga inte hade på land att göra.

Det kungliga exemplet vann dock efterföljd, och snart började flaggstänger resas och  blågula flaggor hissas på exempelvis prästgårdar, skolgårdar och vid järnvägsstationer. Det medförde att flaggningen snart var allmän. Företaget Åhlén & Holm samt bestyrelsen för Svenska flaggans dag började desslikes dela ut flaggor gratis.

Svenska flaggans nuvarande utseende fastställdes 1906, då vi efter unionsupplösningen fick en ny flagglag. Unionsmärket, den så kallade sillsallaten, som inrymts i flaggans övre vänsterhörn, togs bort och fälten i flaggan fick bestämda proportioner och bestämd färgsättning; tidigare hade de gula och blå färgerna kunnat förekomma i allehanda nyanseringar. Det fastslogs även, att den tretungade flaggan skulle vara förbehållen krigsmakten och kungahuset.

Det brukar ibland hävdas att svenskarna skulle vara unika bland världens folk på så sätt att vi inte firar vår nationaldag på ett lika entuasiastiskt sätt som andra. USA, Norge, Frankrike och Irland brukar nämnas som exempel på länder där man firar sin respektive nationaldag på ett ”normalt” sätt. Detta är emellertid ett felaktigt antagande och förmodligen ett uttryck för vår dåliga nationella självkänsla.

St. Patrick´s Day firas numera över hela världen.

I själva verket är de nämnda exemplen på entusiastiskt firande – Fourth of July (USA), Syttende Mai (Norge), Jour de la Bastille (Frankrike) samt St. Patrick´s Day (Irland) – inte alls representativa för hur nationaldagar i allmänhet brukar firas. Jag tycker personligen det är utomordentligt trevligt och medryckande med fosterländsk yra och en myckenhet av flaggviftande.

Min favorit bland nationaldagar är St. Patrick´s Day den 17 mars, i vars anslutning  jag sedan några år tillbaka brukar bjuda hem några goda vänner på traditionell irländsk mat, irländska drycker och massor med irländsk musik.

Vi svenskar behöver dock inte alls skämmas för vårt mer lågmälda firande, vilket givetvis har att göra dels med vår historiska särart, dels med vårt nationella kynne. Därför bör vi fira den 6 juni 2011 med både glädje och stolthet som en dag väl värd att fira.

Intressant att notera i sammanhanget är, att den politiska vänstern och de ängsligt politiskt korrekta ibland oss fortfarande tenderar att hysa dåligt samvete  inför nationaldagsfirandet, ett uttryck för det inflytande 68-vänstern alltjämt utövar. Det är därför vi med blandade känslor kan notera, att det på sina håll firas mångkulturellt präglade nationaldagar med kurdiska, zigenska, afrikanska med flera inslag i form av musik, dans och mat.

Med all respekt för främmande kulturer, vilka förvisso kan vara nog så lärorika och intressanta: låt den 6 juni få vara vår alldeles egna svenska högtidsdag!

Låt oss allra sist avnjuta Jussi Björlings tolkning av sången ”Land, du välsignade” med text av Elisabet Björklund och musik av Ragnar Althén:

http://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs

Ring ut Malmsjö – ring Falkman in!

1 januari, 2011

Hur länge skall Jan Malmsjö få fortsätta mörda Tennysons dikt ”Nyårsklockan” – ibland kallad ”Nyårsklockorna” – år efter år?

Frågan inställer sig efter den åldrande Malmsjös skrikande, gestikulerande och hoppande i snöstormen på Skansen kring tolvslaget 2010/2011. Jag tänker då inte i första hand på aktörens egenmäktiga förändring av bland annat ”diktens gatularm” till ”det meningslösa gatuvåldet”, en ändring som nog kan försvaras och som jag tror till och med översättaren Edvard Fredin skulle ha välkomnat.

 Edvard Fredin (1857-89).

I stället tänker jag mest på Malmsjös poserande egocentricitet och pajasaktiga framträdande som på intet sätt gör den värdiga dikten rättvisa. Det brukar ibland talas om att Fredins översättning skulle vara ett pekoral och att det därför skulle vara befogat att tolka den så att säga tongue in cheek (med glimten i ögat). Jag håller inte alls med om detta.

Nils Edvard Fredin föddes i Stockholm 1857 och dog i Södertälje redan 1889. Även om hans berömmelse är helt avhängig översättningen av Lord Alfred Tennysons ”Ring Out Wild Bells” var han även i övrigt på sin tid en skicklig och uppmärksammad diktare, journalist, översättare och samhällsdebattör av det radikalare slaget. Han ville se en reformering och modernisering av 1800-talets stelnade samhälle.

Edvard Fredin begåvades 1888, således ett år före sin förtidiga bortgång i en ”bröstsjukdom”, med Svenska Akademiens stora pris. Den svenska översättningen av Lord Tennysons dikt kom i tryck första gången 1884 och återfinns i samlingen Skilda stämmor. Fredin har även svarat för den svenska översättningen av den franska revolutionssången ”Marseljäsen”, som bekant dagens franska nationalsång.

 Alfred Tennyson (1809-92).

Fredin själv har ett icke obetydligt finger med i spelet som ledde till den spektakulära populariseringen av den egna diktöversättningen. Han var nämligen nära vän med skådespelerskan Anna de Wahl, som medverkade till att hennes son Anders de Wahl år 1895 deklamerade ”Nyårsklockan” på Vargberget på Skansen första gången. Det var inledningen på en tradition som skulle vara i 62 år.

Efter att ha legat i träda några år togs traditionen ånyo upp 1977, då den legendariske skådespelaren Georg Rydeberg – en oäkta son till spjutkastaren och flerfaldige OS-guldvinnaren Eric Lemming – läste dikten från Skansen i direktsänd TV. (Jag har ett personligt minne av Rydeberg: då jag firade min 30-årsdag på Östermalmskällaren i Stockholm 1981 var Rydeberg en av restauranggästerna).

Efter Rydebergs död fördes stafetten vidare av i tur och ordning Jarl Kulle (1983-96), Margareta Krook (1997-2000) och Jan Malmsjö (2001 och framåt). Samtliga uppläsare från och med Rydeberg har stoppats i sin diktläsning endast av döden. Jag hoppas personligen att den traditionen får ett slut och att Malmsjö låter yngre och friskare krafter ta över från och med nästa nyårsafton.

 Anders de Wahl som Hamlet.

Den perfekte efteträdaren vore i så fall Carl Johan ”Loa” Falkman, en av vår tids största svenska artister som behärskar såväl operasång som skådespeleri. Falkmans malmfyllda, ljusa baryton och personliga pondus skulle garantera att traditionen med ”Nyårsklockan”” lever vidare.

Jag skulle  i sådant fall önska att Falkman läser hela dikten och inte, såsom nu sker, utelämnar fjärde och sista verserna. Speciellt den avslutande versen förtjänar återges:

Ring in den tid då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.

I det engelskspråkiga originalet:

Ring in the valiant man and free
The larger heart, the kindlier hand;
Ring out the darkness of the land,
Ring in the Christ that is to be.

Studera gärna de svenska respektive engelska varianterna i sin helhet här:

http://popularpoesi.blogspot.com/2008/12/alfred-tennysons-nyrsklockan.html