Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

Långfredag till Gustaf IIIs minne

Gustaf IIIs dödsmask.

Långfredagen den 29 mars högtidlighölls icke endast minnet av Jesu Kristi offerdöd. I Riddarholmskyrkan i Stockholm hölls även en nattvardsgudstjänst i syfte att markera konung Gustaf IIIs tvåhundratjugoförsta dödsdag.

Stolarna som ställts fram i koret i den kungliga gravkyrkan var fullbesatta när hovpredikant Erland Ros inledde gudstjänsten, som innefattade en kort redogörelse för kungaattentatet den 16 mars (eller Martii som man skrev på den tiden) 1792 som resulterade i Gustaf IIIs frånfälle 13 dagar senare.

Bland de psalmer som framfördes märktes psalm 237, ”Vår Gud är oss en väldig borg”, författad av Martin Luther 1528, en gång i tiden Svea rikes inofficiella nationalsång som alltid sjöngs i korum då svenska trupper befann sig i fält. 

Den som höll i mordvapnet på den ödesdigra maskeradbalen i Gustaf IIIs operahus var kapten Jacob Johan Anckarström, vilken sedan gammalt hade ett horn i sidan till konungen. Mordanslaget var emellertid frukten av en omfattande konspiration i adelsståndet, som såg Gustaf III som en tyrann vilken kastat riket in i ett onödigt krig med Ryssland och inskränkt aristokratins hävdvunna privilegier. I stället hade bondeståndet gynnats.

Kungamördaren Anckarström sliter spö inför en stor publik framför Riddarhuset.

”Spindeln” i konspirationsnätet var general Carl Fredrik Pechlin, och bland de övriga sammansvurna märktes Adolf Ribbing, Claes Fredrik Horn och Pontus Lilliehorn. Ett antal av komplottdeltagarna sändes i landsflykt.

Fyra av konspiratörerna dömdes till döden, men det var endast den lågadlige Anckarström som slutligen avrättades på den gamla avrättsplatsen vid Skanstull efter att ha slitit spö tre dagar på olika platser i Stockholm. I arresten lät han undslippa, att han aldrig trodde att kung Gustaf var så älskad i folkdjupet som han uppenbarligen var. Anckarström trodde att han skulle hälsas som en hjälte, men i stället fick han utstå misshandel, spott och spe för sin illgärning.

Att mordkomplotten kunde nystas upp så snabbt var resultatet av synnerligen kompetent polisarbete anfört av Stockholms förste polismästare Henrik von Sivers Liljensparre (1738-1814). Sedan skottet mot konungen avlossats – det träffade ovanför midjan strax till vänster om ryggraden – spärrades utgångarna till operahuset omedelbart av, liksom även skedde med huvudstadens tullar. Snart hittades den vapensmed till vilken Anckarström lämnat in två pistoler två veckor tidigare. Mördaren erkände direkt.

Polismästare Liljensparre har med rätta berömts för sin ledning av det polisiära arbetet efter mordet på Gustaf III.

Gustaf III träffades av en skrotladdning som inte trängde in särdeles djupt i kroppen och inte heller träffade några vitala organ. Blodförgiftning och andra komplikationer tillstötte emellertid, och vid tiotiden på förmiddagen den 29 mars 1792 utandades den gode kungen sin sista suck efter att ha genomlidit obeskrivliga plågor. Hans sista ord blev:

   Jag känner mig sömnig. Några ögonblicks vila skulle göra mig gott.

Mordet på Gustaf III ledde till en kraftig omorientering av Sveriges inrikespolitiska ordning. Gustaf IIIs anhängare, de så kallade gustavianerna med kungens nära vän Gustaf Mauritz Armfelt i spetsen, blev föremål för en hänsynslös utrensning. Det styrande regementet övertogs av en förmyndarregering ledd av den bisarre Gustaf Adolf Reuterholm uppbackad av den avlidne konungens bror, hertig Carl, som spelade en dubiös roll under såväl mordkonspirationen som därefter.

Sedan Reuterholm avpolletterats, den skjutne kungens son Gustaf IV Adolf innehaft regeringsmakten till 1809 och därefter kuppats bort, blev hertigen som Carl XIII en av de odugligaste monarker som någonsin suttit på rikets tron. 1818 ersattes han av marskalk Benadotte, Carl XIV Johan, och Sverige fick en importerad kunglig dynasti vilken 2018 kan fira sitt 200-årsjubileum som statsbärande ätt.

Bernadotteska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Stämningen i den ouppvärmda Riddarholmskyrkan, dit Gustaf IIIs stoft en gång förts  för den sista vilan, långfredagen anno domini 2013, var förtätad. All belysning kom från levande ljus, vilka lyste upp sträckan från kyrkporten fram till koret så att de besökande skulle finna rätt väg. Bland gudstjänstdeltagarna märktes medlemmar ur föreningen Gustaf IIIs vänner, ett politiskt ungdomsförbund samt en riksdagsledamot. Många hade klätt sig i 1700-talsmunderingar.

Den som vill veta mer om händelserna kring och efter kungamordet 1792 rekommenderas läsa Christopher O´Reagan: Kärlekens krigare. (Forum 2012, 368 sidor).