Förföljelsen av Päivi Räsänen: är Finland fortfarande ett kristet land?

Riksdagsledamoten och tidigare inrikesministern Päivi Räsänen utreds för hets mot folkgrupp efter att ha kritiserat den Evangelisk-lutherska kyrkans hållning gentemot homosexuella.

Finland har länge ansetts vara ett stabilt kristet land, där troslivet dominerats av Evangelisk-lutherska kyrkan med 69,7 procent (3 848 191) av befolkningen som medlemmar. Mindre än en tredjedel av landets befolkning säger sig dock vara kristna.

Fallet med riksdagsledamoten och den tidigare inrikesministern Päivi Räsänen visar yttermera, att de kristna grundvalarna i Finland inte alls är lika självklara som de en gång varit. Hon är i skrivande stund föremål för två polisutredningar avseende hets mot folkgrupp. Båda rör hennes inställning till homosexualitet. https://www1.cbn.com/cbnnews/world/2020/february/historically-christian-finland-threatens-to-fine-imprison-believers-who-speak-out-on-matters-of-faith

Päivi Räsänen var tidigare ordförande i finska Kristdemokraterna och representerar partiet i riksdagen sedan 1995. Hon är också kommunalpolitiker på hemorten Riihimäki. Räsänen är gift och har fem barn. Åren 2011-15 var hon därtill landets inrikesminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A4ivi_R%C3%A4s%C3%A4nen

Den första utredningen gäller att hon 2019 delade några bibelverser, Romarbrevet 1:24-27, på Twitter. Aposteln Paulus anför här följande (1917 års svenska bibelöversättning):

Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet, så att de med varandra skändade sina kroppar. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnor och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön. https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+1%3A24-27&version=SV1917

Nu har Finlands chefsåklagare startat en andra utredning i anledning av att Päivi Räsänen 2004 sedan skrev en pamflett med rubriceringen ”Man och kvinna, Han skapade dem.” Den författades dessutom sju år innan lagen om hets mot folkgrupp inlemmades i finsk lagstiftning. Även den lutherske präst som gav ut Räsänens pamflett till förmån för det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna är föremål för en polisutredning.

Eftersom Finlands konstitution stödjer Räsänens teser kände hon sig säker på att polisutredningarna inte skulle leda någon vart: ”Ja, ja, det var vad jag trodde”, citeras hon. ”Faktum är att det kom som en överraskning för mig att en polisutredning om fallet över huvud taget startades. Jag skulle aldrig ha trott det.”

Pastor Åke Green hamnade i medias blickfång efter sin predikan i Borgholm.

Räsänens känslor delas av Leif Nummela, som är redaktör för en kristen tidning och kristen TV-värd samt författare till boken Bibelns röda tråd: ”Jag trodde inte att detta kunde hända. Det var otroligt.”

Päivi Räsänens engagemang började med att hon kände att hon leddes av Gud i syfte att väcka den finska kyrkan till insikt om homosexualitet. Hon befarar nu att, som en följd av utredningarna, Finands kristna skall bli skrämda till tystnad. Stödet från evangeliska ledare har också varit svagt så här långt. Den statliga förföljelse som drabbat Räsänen på grund av att hon tar sin kristna övertygelse på allvar har uppmärksammats i bland annat Förenta staterna:

The Persecution Of Päivi Räsänen

Fallet Räsänen liknar på flera sätt det som den svenske pingstpastorn Åke Green drabbades av sedan han i juli 2003 i Borgholm hållit en predikan om homosexualitet. Detta föranledde den lokale ordföranden för RFSL i Kalmar att lämna in en polisanmälan. Green hade citerat ställen i både Gamla och Nya testamentet som tar upp frågan om homosexuella handlingar och skarpt fördömer dessa, bland andra Romarbrevet.

Green sade bland annat enligt Wikipedia: ”Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.” Han underströk emellertid att det var synden han fördömde, ej syndaren: ”Synden kan vi inte ha fördrag med…men människan.”

Pastor Green, född 1941, blev dömd för hets mot folkgrupp i tingsrätten 2004 men friades 2005 i såväl hovrätten som Högsta domstolen. Som skäl för de friande domarna hänvisades till yttrandefriheten och religionsfriheten, vilka garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_Green

Fallet Åke Green uppmärksammades internationellt och han bjöds in till bland annat USA och Afrika.

Noa – på bio och i Bibeln

Gubben Noak, gubben Noak,
var en heders man
när han gick ur arken
plantera´ han på marken
mycket vin, ja, mycket vin
ja, detta gjorde han

Så skaldar Carl Michael Bellman (1740-95) i sin mest kända visa om den bibliske patriarken Noa (hebreiska Noach). Berättelsen om Noa blir i nationalskaldens tappning en munter dryckesvisa. Och varför inte? Gubben (han blev enligt Första Mosebok 950 år gammal!) var, om vi får tro böckernas bok, en ivrig vinodlare som därtill tog sig en rejäl blecka.

Russell Crowe som mordisk, människohatande miljöfundamentalist i filmen Noah.

Inspirationen till dessa rader fick denna bloggare av filmen Noah (2014) i regi av Darren Aronofsky och med manus av denne och John Logan som visades på TV4 sistlidna helg. I ledande roller ser vi i detta frodiga actiondrama Russell Crowe som Noah, Jennifer Connelly som Noahs hustru Naameh, Anthony Hopkins som Noahs farfar Methusalem och Ray Winstone som Tubal-Cain, Noahs svurne fiende.

Här en trailer för filmen: https://www.youtube.com/watch?v=_OSaJE2rqxU

Filmen bygger av uppenbara skäl på berättelsen i 1 Mosebok i den judiska bibeln (Gamla testamentet med kristen terminologi) om hur Gud låter en stor flod skölja bort allt liv på jorden. Förutom då den rättfärdige Noa och hans familj samt de djur som Noa parvis, enligt Guds anvisningar, förde ombord på den farkost – arken – som Skaparen instruerat Noah att bygga. https://sv.wikipedia.org/wiki/Noa

I filmen redogörs först i några korta scener för hur de första av Gud skapade mänskliga varelserna, Adam och Eva, syndade genom att äta av det så kallade kunskapens träd på gott och ont och därför av Skaparen drevs ut ur Edens lustgård till en hård och karg tillvaro. Sedan slog Adam och Evas son Kain ihjäl sin broder Abel. Kain flydde och upprättade enligt filmberättelsen ett ont samhälle. Noa kommer emellertid från den tredje sonens, Set, blodslinje och är obesmittad av den kainska på brodermord byggda ondskan.

Till slut upplever Herren Gud ondskan som så intolerabel att Han beslutar sig för att ödelägga hela jorden och allt liv därpå. Om detta läser vi i Svenska folkbibelns översättning av 1 Mosebok 6:5-8 följande:

Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla avsikter och tankar ständigt var alltigenom onda. Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. HERREN sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta /…/” Men Noa hade funnit nåd inför hans ögon. https://www.biblegateway.com/passage/?search=1+Mosebok+6-9&version=SFB

Därpå gav Herren Gud sin tjänare Noa i uppdrag att bygga en farkost, en så kallad ark, av goferträ i tre våningar. Farkosten skulle inredas i kamrar och bestrykas in- och utvändigt med jordbeck. Den skulle vara 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. Högst upp skulle finnas en öppning för ljuset. Måtten är lätta att översätta till meter emedan en aln mäter 0,593,802 meter, det vill säga en dryg halvmeter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aln

Djuren på väg ombord enligt en illustratör.

Herren förkunnade vidare för Noa (1 Mosebok 6:17) att han avsåg att låta den stora floden dränka jorden så att ”alla varelser som har livsande” skulle utrotas: ”Allt på jorden skall förgås.” Med hedersmannen Noa ville Gud dock upprätta ett förbund och anmodade honom att gå in i arken jämte sina söner, sin hustru och sonhustrur. Alla levande varelser skulle Noa föra in i arken par om par på det att dessa skulle överleva den stora floden tillsammans med Noa och hans familj.

Så står det i Bibeln – men riktigt så går det nu inte till i Darren Aronofskys filmepos. Detta klargörs av regissören själv, som menar att hans film är”den mest obibliska film på bibeltema som gjorts”. Kristet disponerade kritiker av Noah har inte varit sena att påtala diskrepanserna mellan filmens berättelse om Noa och hans av ”Skaparen” (ordet ”Gud” förekommer inte i filmen) föranstaltade räddningsaktion och Bibelns relation av syndafloden. http://genesis.nu/nyheter/erkant-obiblisk-noa-film-attackerar-bibelns-gud/

Jag har full förståelse för att filmmakare stundom använder sin licentia poetica (poetiska frihet) och inte slaviskt följer den aktuella filmens förlaga, men i det här fallet finns det enligt min mening en hel del som är rent stötande. Det allra mest graverande är att Noa framställs som en psykopatisk dysterkvist som fått för sig att hans uppgift är att se till, att mänskligheten utrotas med floden och att endast djuren överlever. Noa blir till en galen vegan och miljöfundamentalist som menar att djuren är ”oskyldiga” och därför måste räddas.

Barnversion av arken.

Enligt Darren Aronofskys och John Logans manus vill Noa säkerställa mänsklighetens utplåning genom att i arken endast införa Noa och hans hustru samt sönerna utan kvinnligt sällskap. Den enda av sönernas kvinnor som tolereras är Sems hustru Ila, och det av den enda anledningen att hon anses ofruktsam. Noa låter däremot Hams flickvän dö en våldsam död trots att han har möjlighet att rädda henne. Jafet är i filmen för ung för att ha en hustru.

Nu blir det förstås inte riktigt som Noa tänkt sig (hade så varit fallet hade vi ju inte kunnat se denna film, eftersom vi alls inte hade funnits till!). Det visar sig nämligen att Sems hustru när allt kommer omkring inte är ofruktsam utan blir havande. När Noa blir varse detta svär han att döda barnet om det är en flicka som kan föra släktet vidare; om det är en pojke får det leva för att i så fall bli den sista människan på jorden.

Nu bär det sig inte bättre än att Ila framföder tvillingar, till råga på allt flickor. Noa kommer rusande med kniven i högsta hugg för att mörda de nyfödda flickebarnen men hejdar sig – han är trots allt för blödig för att uppfylla vad han tror vara Guds vilja och känner dåligt samvete för detta fram till filmens slut, då hustrun får honom att inse att det är kärleken som räknas. Halleluja, slutet gott allting gott…filmens slutvinjett blir den bekanta regnbågen, som bekräftar Herrens förbund med Noa.

Nej, den här djupt osympatiska Noa-gestalten köper jag inte. Dennes övertygelse om människornas eländighet och som motsats därtill djurens oskuld hänger heller inte ihop. Skaparen klargör ju att Han vill utrota allt liv på jorden – människor såväl som djur. Förutom då de människor och djur som han låter komma undan massdöden ombord på arken. Varför skulle då endast människorna men inte djuren utplånas?

Noa, som enligt biblisk tradition levde tio generationer efter Adam och Eva, var uppenbart kunnig i de gamla traditionerna och visste mycket väl att människan var skapad till Guds avbild och att hon var satt att råda över resten av skapelsen inklusive djuren och växterna, vilket står omtalat redan i början av skapelseberättelsen i 1 Mosebok. http://www.bibeln.se/las/1917/1_mos

Arken som den ter sig enligt en tysk bibelillustration från 1570.

Det är helt enkelt inte trovärdigt att Noa skulle missuppfatta Gud på detta sätt. Och hade han gjort det, ja då skulle Gud inte ha kunnat använda Noa som sitt redskap. Gud har sannolikt inte stor användning för mordbenägna psykopater. Därmed faller den bisarra personlighet som utgör filmens Noa-gestalt ihop som ett korthus. Ingen skugga dock över den skicklige aktören Russell Crowe, han gör säkert sitt bästa enligt de rätt hopplösa förutsättningar han har att arbeta med.

Jag måste också tillstå att jag har väldigt svårt för de groteska svarta varelser – de skall föreställa förstenade änglar som Gud har kastat ned från himlen som straff för att de av medlidande protesterat mot planerna på att förgöra människorna – som syns i början av filmen och hjälper Noa och hans familj mot de rasande horder, vilka under ledning av Tubal-Cain söker storma arken och därmed komma undan den hotande syndafloden. Detta är en annan innovation av Aronofsky/Logan för att, i enlighet med manusförfattarnas nybörjarmanual, tillföra spänning och konfrontation i filmberättelsen. Därför låter också filmmakarna Tubal-Cain, spelad av den ofta sedde brittiske aktören Ray Winstone, osedd slinka ombord på arken där han försöker få Ham att döda sin far.

Enligt en till leda uttjatad filmkliché kommer det naturligtvis till en slutuppgörelse man mot man mellan hjälte och skurk, där den (dubiöse) hjälten Noa lyckas avliva Tubal-Cain. Vars största försyndelse  – förutom en mindre trevlig uppsyn – tycks vara att han inte delar Noas romantiska syn på djuren utan, ve och fasa, inte tvekar att döda och äta dessa för att överleva.

Här följer en bibelorienterad uppräkning av filmens ”sju värsta misstag”: http://www.charismanews.com/opinion/43454-seven-of-the-worst-mistakes-in-the-movie-noah

Efter 40 dagars och 40 nätters ihållande störtregn och 150 dagar av ett högt vattenstånd täckande hela jorden strandar så Noaks ark på det 5137 meter höga vulkanberget Ararat, som är beläget i östra Turkiet nära gränsen till Armenien, Azerbajdzjan och Iran. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ararat

Det vulkaniska Ararat-massivet reser sig 5137 meter över havet i östra Turkiet.

I syfte att utröna om vattnet sjunkit undan från någon del av jorden skickar Noa nu iväg en korp, vilken dock kommer tillbaka utan synliga tecken på att ha stött på torrt land. Likadant med duvan som skickas ut härefter. När samma duva sänds iväg igen har den dock en olivkvist i näbben, och när den för tredje gången skickas ut kommer den inte tillbaka.

Ararat hade sitt senaste vulkaniska utbrott 1840. Det bestegs första gången 1829 av flera personer. Det finns de arkeologiska undersökningslag som menar att de återfunnit den bibliska arken. Bedöm själva om detta kan stämma via denna länk: http://www.oikonomia.info/?p=27048

På första dagen av Noas 601a bibliska år hade vattnet torkat bort från jorden, som strax därefter var helt torrlagd (förutom existerande världshav, får man förmoda). Enligt den bibliska skildringen uppför Noa nu ett altare varpå han som en god Herrens tjänare förrättar brännoffer av alla fyrfotadjur och fåglar. Vi läser i Bibeln att ”när han kände den ljuvliga doften” lovade Gud att aldrig mer utplåna allt liv på jorden. Naturligtvis får vi inte se filmens människohatande djurrättsnisse Noa göra något sådant. Noas söner uppmanas: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden”. Därmed är alla människor på jorden enligt bibliskt synsätt ättlingar av Noas familj.

Det är ganska mycket vi i Bibeln inte får veta om Noa och hans familj. Exempelvis varifrån de kom. Eller vad sönernas hustrur hette. Vad Noas hustru hette; hennes namn enligt den judiska Midrash-traditionen var dock Naama. Om sonsönernas och deras söners namn behöver vi dock inte sväva i okunnighet. I 1 Mosebokens tionde kapital hittar vi namnen på Sems, Hams och Jafets ättlingar – det vill säga sönerna och sonsönerna; i det  mansdominerade Gamla testamentet var kvinnorna inte särdeles viktiga, även om det finns undantag. Den som är intresserad kan läsa mer i detta ämne här: http://genesis.nu/i/artiklar/noas-16-sonsoner/

Målning av Giovanni Bellini 1500-1515: Den berusade Noa.

Guds utvalde profet Noa uppfyllde sin del av ansvaret till punkt och pricka och säkrade därmed såväl människornas som djurens överlevnad. Detsamma kan inte sägas om Noas söner. Historien om Noa slutar således i katastrof (1 Mosebok 9:18-27 enligt Boken, utgiven av Internationella bibelsällskapet):

Noa blev lantbrukare och planerade en vingård och odlade vin. En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, såg Ham (Kanaans stamfar) sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder. Då tog Sem och Jafet en mantel och höll den över sina axlar och gick baklänges in i tältet och lät den falla över Noa för att skyla hans nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll. När Noa vaknade ur sin druckenhet och sömn och fick reda på vad som hade hänt, och vad hans yngre son Ham hade gjort, förbannade han Hams ättlingar: ”En förbannelse skall vila över kananeerna”, svor han. ”De ska bli de lägsta av slavarna till Sems och Jafets ättlingar.” Sedan sa han: ”Gud välsigne Sem, och må Kanaan bli hans slav. Gud välsigne Jafet. Låt honom få del av Jafets framgångar. Och låt Kanaan bli hans slav.”

Det var Ham som såg sin fars nakenhet och fick sina bröder att i skam täcka över hans nakna kropp. Detta var ett svårt misstag. Efter allt Noa gjort för dem och hela skapelsen borde de ha litat på och hyst förtroende för Noa i allt han företog sig. Att han låg full och naken i sitt tälts avskildhet skulle inte ha bekommit dem ett dugg. I stället skämdes de ögonen ur sig. Den värste syndaren, Ham, blir därför jämte sina efterkommande förbannad av Noa. Ondskan hade därmed åter blivit människans följeslagare – i realiteten var därmed Noas hela mission omintetgjord vad beträffar människans moraliska halt.

Människornas ondska och oförmåga att intaga samma perspektiv som Gud ledde fram till byggandet av Babels torn, som vi läser om i 1 Mosebokens 13e kapitel. Folket som då bodde i Mesopotamien ville bygga en stad med ett torn ”som skulle nå upp till himlen – ett ståtligt, evigt monument över dem själva”. Detta övermod var emellertid icke förenligt med Guds ideal, och Gud skapade därför en språkförbistring som gjorde att folket började tala skilda tungomål vilket omöjliggjorde fortsatt tornbyggande. http://illvet.se/kultur/religion/fanns-babels-torn-i-verkligheten

Målning av Pieter Bruegel den äldre 1563: Babels torn.

I städerna Sodom och Gomorra blev skörlevnaden och ondskan sedan så stor att Gud lät dem förstöras, inte genom en flodvåg men väl genom att låta eld och svavel regna ner över dem. Jag stoppar min bibliska berättelse där och återvänder till filmberättelsen om Noas och hans familjs påstådda liv och leverne. Om man bortser från den bibliska bakgrunden kan filmen förstås fungera utmärkt som ett spännande actionäventyr.

Jag vill dock påpeka att regissören Darren Aronofskys målsättning – att skapa en ”obiblisk bibelhistoria” – egentligen är en hopplös uppgift. Detta därför att vi har kännedom om Noa-gestalten endast genom de religiösa urkunderna den judiska bibeln Torah och islams heliga skrift Koranen. Avviker man från dessa berättelser befinner man sig ute i den fria fantasin, vilket kan vara på gott eller ont. Aronofskys Noa-figur är emellertid föga trovärdig, vilket påpekats ovan.

Jag avslutar som jag började: med Bellmans ”Gubben Noak” (Fredmans sång numro 35), här i Markus Enbloms njutbara tappning: https://www.youtube.com/watch?v=S5G-0sOkBOY

Familjen: en motståndsrörelse i vår förvirrade tid

 Den fiktiva familjen Addams har en stark sammanhållning…

http://www.barometern.se/ledare/familjen-ar-langtifran-dod(4312730).gm

”Familjen är långt ifrån död” konstaterar Kalmar-tidningen Barometern på ledarplats (se länken ovan) och hänvisar i sammanhanget till undersökningen Sverigestudien.

Enligt denna studie rörande svenskarnas värderingar, beställd av Volvokoncernen, Skanska och Preera, intar familjen förstaplatsen i en svensk värdekanon. Och det är kvinnorna som värdesätter familjeinstitutionen högst.

I Barometerns ledartext heter det bland annat:

Mer intressant i en tid när radikal feminism får fotfäste är att betydligt fler kvinnor än män väljer värdeordet familj när de rankar sina preferenser… Sverigestudien visar att kvinnor värdesätter ord som ”tar ansvar” högre än männen…Synen på familjen handlar således inte bara om en uppfattning om det egna goda livet utan rör också därmed familjens roll i samhället.

Ty familjen är så mycket mer än ett redskap för individuell lycka. Det är i familjen – man, hustru, barn – de båda vuxna kontrahenterna lär sig tillämpa kärlek och hänsyn gentemot varandra samtidigt som barnen, förutom kärlek, värme och omvårdnad, får sina första vuxna förebilder och därmed en uppfattning om vad det är att vara en ansvarstagande och i verklig mening vuxen människa.

Familjen har i  alla tider varit en stötesten för auktoritära totalitära samhällsbyggare såsom den antike filosofen Platon, som i sitt verk Staten menade att det var nödvändigt att barnen från spädaste ålder uppfostrades av samhällskollektivet, samt givetvis också för kommunistiska ideologer och diktatorer.

 Jesus hyllade det traditionella äktenskapet, av Gud instiftat.

Även makarna Alva och Gunnar Myrdal, våra svenska socialingenjörer par preference, såg med stort ogillande på att barnen skulle uppfostras av sina föräldrar utan lade grunden för det svenska förskoleväsendet med dess kollektiva fostran. I dag är det Feministiskt initiativ med chefsideologen Gudrun ”Död åt kärnfamiljen” Schyman som håller familjefientlighetens fana högst.

Mer om samhällsdestruktören Schyman här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/schyman-varre-konsrasist-an-orback_180328.svd

Familjeinstitutionen förespråkades redan av Jesus Kristus, som i Matteusevangeliet 16:4-6 hänvisar till Guds skapelseordning:

Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen ”gjorde dem till man och kvinna” och sade: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.” Vad nu Gud sammanfogat det må människan icke åtskilja.

I samma evangelium fastslår Jesus i kapitel 15:19 bland annat att avvikelser från den äktenskapliga normen såsom ”äktenskapsbrott” och ”otukt” – det vill säga sexuella handlingar utanför äktenskapets hank och stör – ”orenar” människan. Enligt Jesus var det också endast sådana handlingar som utgjorde grund för skilsmässa.

Att många svenskar alltjämt fäster stor vikt vid traditionell familjebildning och äktenskap är enligt min mening oerhört glädjande och inger hopp om att vi sekulariserade svenskar, trots allt, inte är okritiska objekt för radikala feminister, HBTQ-agitation och andra samhällsnedbrytande tendenser.

 

 Gudrun ”Död åt kärnfamiljen” Schyman.

För min personliga del betyder min familj nära nog allt. Den gör mig till en hel och ansvarsmedveten människa och är min givna tillflykt när det blåser snåla vindar på annat håll. Den håller mig i balans när annat i mitt liv kan verka i motsatt riktning.

Familjen må därför ses som en motståndsrörelse för vett, sans och omtanke i en på många sätt ovanligt förvirrad tid!

 

 

Med vinden i ryggen

Ibland tycker man
att man liksom har
vinden i ryggen.

Det blåser
friska vindar som
rufsar om i håret.

Det mesta
går att hantera
på något sätt.

Mänskliga relationer,
arbetsuppgifter,
familjeplikter.

Det innebär inte
med nödvändighet
att allt är molnfritt.

Men bekymren
kan klaras av
för man känner sig
lugn och samlad.

Man har flyt 
och till och med
hjärtesåren
tycks läkta.

Det är så jag känner
denna söndag
och jag tackar
min Skapare!

Bevisat: Gud finns!

Det har förhoppningsvis ej undgått någon som läser min blogg hyfsat regelbundet att jag är troende person. Eller, som jag själv föredrar att säga, vetande. Jag vet att Gud finns.

Jag behöver bara iakttaga en snöflinga på nära håll för att bli klar över detta. Ingen annan än den störste konstnären av alla kan ha givit upphov till ett sådant underverk:

Ingen snöflinga är den andra lik. De vittnar alla om Skaparens existens.

Nej, jag förväntar mig inte att alla skall hålla med mig. För mig räcker emellertid snöflingans underbara skönhet och regelbundna uppbyggnad för att jag skall förstå att det finns en högre person och kraft i universum som åstadkommit allting i detta inklusive människor, djur och växter. Han/hon har gjort detta utav sitt eget väsen som är kärlek.

Att blicka upp mot den väldiga och omätliga stjärnhimlen en klar natt fungerar på samma sätt för mig. Guds majestät finns i det största lika väl som i det minsta. Han finns också inom mig vilket jag kan erfara i mitt sinne under gynnsamma omständigheter i samband med bön och andra innerliga ögonblick. Jag känner då en överflödande värme och närhet. Han finns nära till hands i såväl prövningens som glädjens stund.

Mer om snöflingor i text och bild här:

http://www.foxnews.com/weather/2013/12/06/youve-never-seen-snowflake-in-this-much-detail/?intcmp=obinsite

Som Paulus skriver i Romarbrevet 1:19-20:

Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbarat bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem.
   Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.

Enligt Paulus har alltså de som hävdar att Gud inte existerar, eller endast gör det i människans fantasi, ingen ursäkt. Genom att studera Guds verk i naturen och universum kan vi bli varse att han finns. Genom snöflingan, stjärnhimlen eller för den delen i en myrstack.

Om att vara öppenhjärtig

Jag är en sammansatt person. Vilket givetvis inte är något unikt för mig, det gäller nog de allra flesta av oss. I barn- och ungdomen liksom långt upp i mogen ålder var jag närmast plågsamt blyg, icke minst i relationerna med det täcka könet. Blev ofta mobbad som mindre. Märkligt då att jag valt att ägna mig åt journalistik och politik, kan man tycka.

Mina val av yrken  och intressen tror jag speglar det paradoxala i min natur. Å ena sidan en djupt reserverad sida, å andra sidan en vilja till öppenhet och att nå ut till omvärlden. I likhet med den romerska guden Janus har jag måhända två ansikten. I och med att jag valt att ägna mig åt saker där det är ett kardinalfel att vara inbunden och tillbakadragen – främst i detta sammanhang således journalistik och politik – har jag hela tiden tvingats att gå utanför mina begränsningar. Jag tror det varit lyckligt för min personliga utveckling.

Mynt med den romerske guden Janus och dennes två ansikten.

Därtill är jag, bakom den kanske ibland tämligen otillgängliga fasaden, en utpräglad känslomänniska. Jag känner mycket för såväl personer som ämnen, intressen, länder, platser etcetera.  Det kan vara både positiva och negativa känslor. Lätt till tårar av både glädje och sorg. Vacker musik lämnar mig aldrig oberörd.

Alla paradoxer som finns i min personlighet gör att det ibland känns som om ett krig pågår i mitt inre. Tyvärr är det inte alltid den godartade sidan som vinner, även om det är min ständiga målsättning. Jag vill på det personliga planet vara snäll, god, förstående, kärleksfull och saktmodig. Ibland slutar det dock med att jag i stället ter mig elak, dömande och snar till vrede, ty det är ju inte alltid, rätt eller fel, man upplever att ens goda vilja uppskattas efter förtjänst. Ibland blir man bara så bottenlöst besviken på människor man hoppats så mycket på. Förhoppningsvis lär jag mig dock något för varje sådant utbrott – ibland har vi kanske orättvist stora förhoppningar på våra medmänniskor.

För en debattör och politiker är det en annan måttstock som gäller. Då är det inte alltid möjligt att vara så särdeles snäll och välartad. Då är det en kardinaldygd att slå ner på svagheten i motståndarnas argument i både tal och skrift. Gäller det att beskriva omänskliga ideologier som kommunism, nazism och islamism kan det givetvis inte finnas särskilt mycket utrymme för välvilja, även om det aldrig är fel att komma till insikt och förståelse om hur människor kan tro på sådant elände.

Som skribent och debattör är jag ofta nog giftig, kritisk och raljerande. Det är inget jag ber om ursäkt för. Dock blir jag olycklig när jag märker att detta i enstaka fall spiller över på mina personliga relationer. Kalla det yrkesskada eller något annat. Jag har på det privata relationsplanet yttrat somligt som inte borde ha sagts eller skrivits. Det är då jag kan förbanna min formuleringsförmåga. Till mitt försvar måste jag dock skynda mig anföra, att jag alltid bett om förlåtelse när så skett (sedan är det förstås upp till den berör att acceptera eller förkasta min ursäkt).

De sociala medierna öppnar oanade möjligheter att nå ut till människor man annars aldrig haft en aning om att de existerade. Det innebär också, för den som vill, möjligheter att vara ohämmat öppenhjärtig eller i värsta fall exhibitionistisk. För mig personligen har detta, det vågar jag nog påstå, inneburit en revolution. Det har blivit många nya vänner och sympatisörer men säkert också fiender.

Privat välkomnar jag de nya mediernas möjligheter att vara öppen om min person; om det jag tycker, tänker, tror och känner. Det har berikat mig som människa och jag tror också detta gjort mig till en bättre medmänniska. Jag har insett att jag inte har särskilt mycket att dölja eller förlora på att vara öppen. Tvärtom – varför sätta sitt ljus under skäppan? Oavsett vad andra än må tro eller mena sig veta har jag inga skräckinjagande skelett i garderoben, som skulle medföra personlig katastrof i fall de skramlade ur sina gömställen. De eventuella skandaler som omgett min tillvaro finns redan utlagda på nätet till allmänt beskådande.

Länge var jag en rätt tillknäppt person som var rädd för att göra bort mig och låta det bli allmänt känt vad jag var för typ egentligen. Detta medförde betydande obehag. Så icke längre. Jag är den jag är och det känns faktiskt befriande att också låta andra få veta det.  Hos mig finns inte längre särskilt mycket som är top secret. Fast det är klart, jag skriver inte vad som helst. Vissa ting får förbli en sak mellan mig och min Skapare. Icke minst av omtanke gentemot andra.