Björklund kan bli den svenska borgerlighetens quisling

Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.

Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/

I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.

Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling

Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.

Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister

Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:

I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/l-politiker-vill-ersatta-bjorklund-med-sabuni-jan-har-gjort-sitt-/

Nyamko Sabuni: ”Ta makten med SD-stöd.”

De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.

Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/

Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”

Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.

Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln

Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon  själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/

L i existentiell kris: Björklund drar in adoptivsönerna i valkampanjen

Jan Björklund i Almedalen 2015. Att vara liberal är att vara kluven.

Att vara liberal är att vara kluven.* Sällan har väl denna sanning varit mer uppenbar än i fallet Jan Björklund.

I sitt tal vid den alternativa politikerveckan i Spånga gick Björklund till hårt angrepp mot Socialdemokraterna och deras ”kollektivism”, som Liberalernas ledare menade höll honom själv och hans gelikar inom ”arbetarklassen” tillbaka. Björklund hänvisade i sammanhanget till sin bakgrund som ”textilarbetarunge”.

Hur detta rimmar med Björklunds så kallade klassresa – han blev i sinom tid lovande militär och ledande politiker – framgår inte av talet i Spånga. Ännu sämre rimmar Björklunds angrepp på S-partiet med hans tidigare uttalanden om att Liberalerna mycket väl kan tänka sig att regera ihop med Socialdemokraterna – allt för att inte ge Sverigedemokraterna inflytande. http://www.expressen.se/nyheter/bjorklund-kan-tanka-sig-att-regera-med-s/

Jan Arne Björklund föddes i Skene i Marks kommun i Västergötland 1962 men flyttade omsider till Stockholm. Han var en framåtsträvande politiker redan i skolåldern. Han kom som vuxen emellertid att först satsa på den militära banan och fick höga vitsord som befäl, även om han ansågs vara väl hård och dominant.

L-ledaren Björklund till angrepp mot S och SD. Foto: Tommy Hansson

Efter en karriär som folkpartistisk Stockholms-politiker valdes Björklund 2007 till ledare för Folkpartiet efter Lars Leijonborg. 2010-14 var han vice statsminister i Reinfeldts alliansministär. Det kan nämnas att Jan Björklund är näst kortast av alliansledarna – bara KDs Ebba Busch Thor är kortare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Bj%C3%B6rklund

I talet i Spånga passade Björklund även på att ge en känga åt Sverigedemokraterna. L-ledaren körde det utslitna mantrat om att SD ”gör skillnad på människor och människor” samt är ”intolerant” och ”spär på fördomar och diskriminering”. Intetsägande PK-klyschor som jag inte ens orkar bemöta här.

Huvudnumret i Jan Björklunds angrepp på SD var dock hans båda adoptivsöner: ”Mina båda söner är adopterade från andra sidan jordklotet. De ska veta: deras pappa kommer aldrig att medverka till att Sverigedemokraterna får makt i vårt land.” Jag förmodar att månget liberalt öga tårades vid dessa Björklunds salvelsefulla ord.

Jag vet ärligt talat inte om det är möjligt att sjunka lägre som debattör än att dra in sin närmaste familj i en politisk kampanj. Björklund går därmed i samma fotspår som M-ledaren Fredrik Reinfeldt, som var öppen med att orsaken till hans avsky gentemot SD var hans egen internationella släktbakgrund med en farfarsfarfar som var färgad cirkusdirektör från USA och andra utländska släktingar, bland dessa en lettisk piga och en italiensk musiker. https://www.sydsvenskan.se/2011-11-19/sd-far-reinfeldt-att-se-rott

Fyra alliansledare på en bild.

Med all respekt för Jan Björklunds adoptivsöner undrar jag vad Björklund egentligen menar. SD avvisar inte utländska adoptioner. Det finns adoptivbarn som är medlemmar i SD. Kanske har Björklund låtit jolmigt känslotänkande ta över, vilket  hans övriga tramsiga anti-SD-retorik skulle kunna tyda på. Eller också är hans exploatering av den egna familjen en fullt medveten och i så fall desto olustigare strategi.

Jan Björklunds undermåliga och pinsamma utfall i Spånga är mest av allt beklämmande. Jag tycker uppriktigt synd om L-ledaren om detta är höjden av hans retoriska färdigheter. Det är nog dags för 55-åringen att kasta in handduken och överlåta partiledarskapet åt yngre och mer alerta förmågor. Dessvärre är det svårt att se den makthungriga Birgitta Ohlsson Klamberg som ett bättre alternativ på ledarposten än Jan Björklund.

Ohlsson Klamberg har bland annat drivit frågan om att avskaffa nationalstaterna, däribland Sverige, och är vidare extremfeminist och svuren HBTQ-aktivist. I likhet med Björklund är hon vidare en varm anhängare av EU och euron samt NATO-förespråkare. Jag gissar att om inte Jan Björklund lyckas sänka Liberalerna skulle Ohlsson definitivt göra det. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/09/politiskt-tondova-birgitta-ohlsson-skrammer-mig/

Pluttpartiet Liberalerna befinner sig i dag i en existentiell kris och hankar sig fram kring 4-5 procent i opinionsmätningarna. Det är inte alls orealistiskt att tänka sig en riksdag utan L efter valet 2018. Partiet, som har en fallossymbol som kännetecken, skulle behöva en rejäl viagrainjektion för att ha en chans att hänga kvar i maktens korridorer.

• ”Att vara liberal är att vara kluven” är ett citat som tillskrivs Gunnar Helén, ledare för Folkpartiet 1969-75.