Jo, människovärdet omfattar alla!

Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna. Alla ären i ett i Kristus Jesus. (Galaterbrevet 3:28, 1917 års bibelöversättning)

Nyligen deltog denna bloggare i en diskussion på Facebook om människovärdet. Några av debattörerna ifrågasatte tesen om alla människors lika värde.

Mohandas Gandhi: värd att räddas?

Ett exempel som framställdes: vem skulle du rädda om Hitler och Gandhi båda befann sig i livsfara? Exemplet skulle visa, att Gandhi var mer värd och att alla vettiga människor skulle välja honom framför den onde folkförstöraren och massmördaren Hitler. Ergo: alla är inte lika mycket värda.

Problemet är bara, att detta låt vara osannolikt konstruerade exempel inte alls visar det som det påstås visa: att alla människor inte är lika mycket värda. Vad det visar är endast att de flesta människor i vår del av världen, med våra värderingar och historiska erfarenheter, sannolikt skulle välja att rädda den pacifistiske fredsförespråkaren Gandhi och inte mannen som startade Andra världskriget och lät mörda sex miljoner judar och andra oönskade folkgrupper.

Om detta exempel i stället förelades en muslimsk publik är jag för min del övertygad om, att utfallet skulle bli annorlunda. De flesta muslimer skulle antagligen välja att rädda Hitler, eftersom a) ideologin islam har en hatisk inställning till judar och många – dock säkerligen inte alla – muslimer därför anser att Adolf Hitler var en ljusgestalt; b) muslimer, särskilt sådana bosatta i Indien med omnejd, inte brukar uppskatta hinduer som mahatma Mohandas Gandhi.

Hitler är populär i vissa kretsar…

Ett annat exempel som anfördes mot mitt uppslutande bakom tanken om alla människors lika värde gällde vilken individ jag skulle rädda först, mitt eget eller någon annans barn om jag ställdes inför det valet. Detta är ett ännu sämre exempel än det om Hitler versus Gandhi. Ty vilken förälder som helst skulle givetvis i första hand rädda sitt eget barn om det inte gick att rädda båda två – blod är tjockare än vatten. Detta är emellertid ett subjektivt ställningstagande utgående från föräldraskapet – båda barnen är självfallet lika mycket värda.

Ytterligare argument mot tesen om alla människors lika värde i ovannämnd diskussion var, att ordet ”värde” är en felöversättning av ”dignity” – som betyder värdighet, icke värde – från engelskan i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Må så vara. Detta resonemang är likafullt i mina ögon inte ett dugg övertygande, och detta främst därför att FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte något avgörande bevis för tesen om alla människors lika värde.

”Dignity” betyder värdighet, ej värde.

Här en intressant diskussion i ämnet i tidskriften Scandia: http://www.tidskriftenscandia.se/?q=node/1121 I Scandias text citeras bland andra den tyske filosofen Immanuel Kant och hans sentida svenska kollega, ateisten Ingemar Hedenius. Den sistnämnde anförde 1982 följande:

Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan.

Bättre än så torde inte det gemensamma människovärdet kunna uttryckas i ett sekulärt perspektiv.

Ytterligare ett argument mot tesen om det gemensamma människovärdet är att den så ofta missbrukas i syfte att rättfärdiga politiska överväganden – vilket är så lätt att genomskåda att det är närmast förbluffande att inte fler har gjort det. Det faktum att alla är lika mycket värda är ju exempelvis inte något hållbart argument för att alla världens flyktingar eller andra migranter skall få bosätta sig i Sverige. Alla får helt enkelt inte rum i vårt land, även om en tidigare statsminister noterat att det finns stora skogar i Norrland och vidsträckta slätter i södra Sverige.http://www.expressen.se/nyheter/fredrik-reinfeldt-gott-om-plats-for-flyktingar/

Att frasen ”alla människors lika värde” missbrukas i alla möjliga och omöjliga tonarter och röstlägen i den politiska korrekthetens tecken är dock inget verkligt argument för att den skulle vara falsk. Även det som framstår som politiskt korrekt kan faktiskt även vara i verklig mening korrekt, även om det för oss systemkritiska dissidenter kan kännas aningen olustigt att nödgas medge detta.

Judar ansågs inte vara värda något i Hitlertyskland utan kunde saklöst utrotas.

I syfte att få rätt uppfattning om alla människors lika värde krävs dock att vi går utöver våra mänskliga värderingar, hur högstämda dessa än må förefalla. Sekularismens värderingar är nämligen osäkra och kan vara högst tillfälliga beroende på vilket samhällssystem alternativt vilken regim som råder.

I kommunistiska diktaturstater såsom Stalins Sovjetunionen eller dagens Nordkorea ansågs/anses endast medlemmar av den så kallade arbetarklassen besitta ett högre värde. Personer tillhöriga borgar- eller kapitalistklassen är däremot försumbara och kan fängslas eller avlivas efter gottfinnande. I Hitlertyskland var endast företrädare för den ”ariska” rasen något värda, under det att  folkgrupper såsom judar, zigenare, slaver, handikappade eller Jehovas vittnen helst skulle utrotas.

Om vi går till vårt eget svenska samhälle har ofödda individer ett inte särskilt högt värde, då de saklöst kan dödas fram till en viss tidpunkt om modern så önskar. I USA har de ofödda ett ännu sämre skydd – de kan dödas och styckas ända fram till födelseögonblicket (något som kallas partial birth abortion) och kroppsdelarna säljas vidare inom sjukvårdsindustrin.http://www.nrlc.org/archive/abortion/facts/pbafacts.html

Sankt Paulus: ”Här är icke jude eller grek…”.

Förhållanden som dessa gör att jag städse ställer mig skeptisk till högstämt tal om det sekulära samhällets välsignelser. Vilket får mig att anknyta till aposteln Pauli ord hämtade ur brevet till Galaterna överst i texten, ord som avfattades omkring 2000 år innan FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna sattes på pränt.

Enligt kristen etik bestäms nämligen människovärdet av den högre verklighet vi benämner Gud. Endast himlens och jordens skapare, som alla människor är avbilder av, förmår definiera människovärde: ”Här är icke jude eller grek…”.

Därmed blir vi inte beroende av värderingar och värden som är bundna av tid, rum och ideologi utan har en absolut måttstock trotsande tid och rum att förhålla oss till. Om vi däremot hävdar att alla inte är lika mycket värda befinner vi oss på ett farligt sluttande plan.

Vi måste nämligen, utifrån vår sekularistiska utgångspunkt, bestämma oss för vilka som är mindre värda än vi själva (ty att vi själva är de allra mest högstående individerna är självklart), och vi måste också bestämma hur vi skall gå till väga med dessa. Skall vi nöja oss med att bemöta dem i en debatt? Låtsas att de inte finns? Eller skall vi hindra dem från att komma till tals? Skall vi fängsla dem? Eller helt enkelt eliminera dem för gott?

Om folkmord (I): Vikten av att minnas Förintelsen

 Judarna tvingades bära gula davidsstjärnor under förintelseepoken.

http://unitedwithisrael.org/watch-why-we-remember-the-holocaust/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Remembering+the+Holocaust%3B+Survivors+Say+%27Never+Again%27+with+Iran&utm_campaign=20150416_m125358422_Remembering+the+Holocaust%3B+Survivors+Say+%27Never+Again%27+with+Iran&utm_term=more_btn_light_png

I Israel har den 15-16 april vad som kallas Förintelsens minnesdag (på hebreiska Yom Hashoah) högtidlighållits. Innevarande år är det yttermera 70 år sedan allierade trupper befriade koncentrationslägrens överlevande fångar och för en hel värld uppenbarade nationalsocialismens ofattbara grymheter.

Runt sex miljoner judar samt minst lika många individer – totalt cirka 14 miljoner – hemmahörande i andra folk och grupperingar hade mördats eller avlidit till följd av de omänskliga förhållandena i lägren. Allt för att nazisterna skulle förverkliga sin sinnessjuka idé om att manifestera den imaginära ”ariska rasens” överhöghet genom att med berått mod utplåna människor – judar, slaver, zigenare, kristna grupper , handikappade, homosexuella – vilka betraktades som ”underlägsna”.

Varför är det viktigt att minnas Förintelsen? En film på drygt åtta minuter (länken överst) ger några av svaren på den frågan.

I samband med Andra världskrigets slut, och det hitleristiska barbariet hade blottlagts i all dess osminkade omänsklighet, rådde det en nära nog allmän samstämmighet i att detta aldrig skulle få – eller ens kunde – upprepas. Jag skriver ”nära nog”, ty övervintrade nationalsocialistiska krigsförbrytare, vilka satt sig i säkerhet främst i Latinamerika eller Arabvärlden, förblev sina antisemitiska/nationalsocialistiska ideal trogna.

 Befrielsens timma är inne för de överlevande i Auschwitz.

Så var också fallet med stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed al-Husseini (1895/97-1975), som samarbetade nära med Hitler och andra nazistledare under kriget och därefter använde sin palestinska plattform i syfte att förgöra judarna och staten Israel. Det misslyckades han dessbättre med, men stormuftins och de tyska nazisternas arv lever vidare i dagens palestinaarabiska rörelser i Gaza och på den så kallade Västbanken.

Förintelsen möjliggjordes av en kombination av orsaker. Att idén därom skulle uppstå i det gamla kulturlandet Tyskland, med dess mångfald av filosofiska tänkare, diktare och kompositörer, måste betecknas som ganska sensationellt. Tyskland var därtill en ny men dock demokrati med ett rikt utvecklat kulturliv. Genom umbärandena under Första världskriget 1914-18, en orättvis fred och uppkomsten av en demonisk ledare som Adolf Hitler som massorna okritiskt följde krattades manegen för den stora katastrofen.

Exemplet Förintelsen visade vilka avgrunder människor är kapabla sjunka ner till under vissa extrema förutsättningar. Utvecklingen under efterkrigstiden fram till våra dagar visar också hur kort det historiska minnet kan vara. Det land som tillerkändes judarna som en fristad efter sekler av förföljelser med kulmination i Förintelsen, Israel, är i dag för många inklusive de svenska Socialdemokraterna en syndabock för det instabila läget i Mellanöstern, liksom judarna mördas, bespottas och trakasseras av islamska extremister som hämtar näring i 1400 år av muslimskt judehat och en ännu längre tid av arabiskt ressentiment.

Just när detta skrivs förbereder den islamistiska terroriströrelsen Hamas, som backas upp av den shiamuslimska skurkstaten Iran, ännu en väpnad konflikt med den judiska stat som gav Gaza självständighet för tio år sedan:

http://www.israeltoday.co.il/NewsItem/tabid/178/nid/25655/Default.aspx?topic=article_title

Samtidigt är USAs president Barack Obama, som i förintelsefilmen som nämns ovan med darr på stämman talar om att vi aldrig får glömma det som hände för mer än 70 år sedan, sysselsatt med att förhandla fram ett kärnenergiavtal med Iran som kan ge mullorna i Teheran ett djävulskt vapen med  vars hjälp de kan förverkliga sin vision om att utplåna den judiska staten.

 Beväpnade Hamas-barn i Gaza.

Israels legendariska premiärminister Golda Meir sade en gång att den dag palestinaaraberna älskar sina egna barn mer än de hatar judarna, så kommer det att bli fred i Mellanöstern. Vägen dit tycks tragiskt nog vara väldigt lång.

Vi som menar oss tillhöra den civiliserade delen av världen får emellertid aldrig tveka om, att Förintelsen är en mänsklig tragedi som aldrig får upprepas under några som helst omständigheter.