Posted tagged ‘Slottet’

På nationaldagen: Leve gamla Sverige!

6 juni, 2014

Carl_Larsson_-_Gustav_Vasas_int__g_i_Stockholm_1523 Carl Larssons version av Gustaf Vasas intåg i Stockholm den 23 juni 1523.

Den 6 juni firades länge ”Svenska flaggans dag” till minne av valet av Gustaf Vasa som Sveriges konung i Strängnäs 1523 – Sverige blev ett självständigt land – samt 1809 års regeringsform, som ägde bestånd ända till 1974.

Som framgår av flaggfirandet 1953 – se länken ovan – kunde det bli nog så festligt även innan dagen officiellt utnämndes till nationaldag 1983 (helgdag blev den på annandag pingsts bekostnad 2005). Vi får här se den kungliga kortegen färdas från Slottet till Stockholms stadion på Valhallavägen. Hela den dåvarande kungafamiljen med kungaparet Gustaf VI Adolf och drottning Louise i spetsen deltog. Vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf var vid detta tillfälle sju år.

Gustaf VI Adolf (1882-1973) var vid tillfället 70 år fyllda och påfallande glad och spänstig. En reslig och vänlig man med det vördnadsbjudande valspråket ”Plikten framför allt”. Med Gustaf Adolf som statschef och Tage Erlander som statsminister hade Sverige ett pålitligt ledarpar som var djup uppskattat och, vågar jag påstå, älskat i folkdjupet.

41245-20080928170903 Konung Gustav VI Adolf och drottning Louise.

Jag måste medge att jag inte firar innevarande nationaldag på något särskilt sätt. Föredrar att vara hemma och skriva samt uträtta vardagliga sysslor. Firandet inskränks för min del till inmundigande av typiskt svensk mat och dryck – potatis, köttbullar, sill, öl och nubbe (som dock är finsk, men Finland var ju faktiskt en östlig del av vårt land fram till 1809!).

Den svenska stormaktstiden är definitivt förbi och varken Finland eller Norge är längre svenskt. Det hindrar naturligtvis inte att vi bör fira vår nationella högtidsdag med synnerligen gott samvete. En nyliberal twittrare ifrågasatte tidigare i dag varför vi konservativa Sverige-vänner är så förtjusta i vår nationaldag emedan, som vederbörande påstod, ”Sverige är världens radikalaste land”. Vilket inte stämmer, exempelvis Nordkorea ligger väl litet före oss i detta avseende.

Jag svarade att det inte är allting i det nuvarande Sverige vi älskar och uppskattar, utan något djupare – det som är Sveriges själ och hjärta. Vi firar Sverige därför att det är vårt fosterland, inte något speciellt politiskt förhållande eller någon tankekonstruktion om vad Sverige eventuellt är eller icke är. Det är en ynnest för alla människor att ha en nationell identitet, att veta vilken kultur och tradition vi hör till. Det ger oss en kollektiv såväl som individuell trygghet.

I fallet Sverige finns det därtill all anledning att känna genuin tacksam mot alla hittillsvarande generationer av jordbrukare, industriarbetare, fiskare, militärer, präster, akademiker, uppfinnare, forskare och idealister som byggt vårt fosterland och givit oss en mer än dräglig levnadsstandard, hedrat Sverige utomlands och säkrat våra gränser från främmande påhälsning

jordbruk1 Bönder och jordbrukare hör till de grupper som byggde upp vårt Sverige.

Att fira Sveriges nationaldag är tydligtvis förenat med icke obetydlig ångest för etablissemanget inom media och politik. En TV-kanal kör ett program med inbjudna talare såsom Soran Ismail och Alexandra Pascalidou, alltså tvångsmässiga antinationalister och stundom hatfulla, professionella ”antirasister” som kan göra bort sig hur mycket som helst men ändå fortsättningsvis inbjudas av media och till och med få ett och annat pris (som Ismail, som nyligen belönades av Svenska FN-förbundet).

Det är helt klart behäftat med uppenbara förbehåll när etablissemanget firar nationaldagen. Det får ju inte bli ”för” svenskt och för mycket blågult flaggviftande. Därför blir det undantagslöst en grogg på litet svenskhet, litet mångkultur och ett par centiliter så kallad öppenhet, välkomnande och tolerans. Då känner man sig riktigt lyckad och präktig som programmakare eller festarrangör. Sådär litet lagom ”svensk” men, Gud förbjude, inte någon vidrig sverigedemokrat! Som Historiska muséet, som förvandlar nationaldagen till ett mångkulturalistiskt jippo i massinvandringens tecken.

Sedan har vi förstås också de puerila låtsasradikalerna, de som tycker det är stentufft att plädera för brännande och skändning av svenska flaggan under hänvisning till att nationalstaten skall avskaffas och alla gränser öppnas. Wow, så häftigt – nu känner jag mig JÄTTERADIKAL, typ! I dag riskerar man inget straff hur mycket man än bränner eller släpar vår nationalsymbol i smutsen, men på andra platser – som i den amerikanska delstaten Arizona – kan den som skändar flaggan sättas på vatten och bröd:

http://edition.cnn.com/2014/01/24/justice/arizona-inmates-bread-water/index.html?hpt=hp_t2

dpwovtn27xnbyt4suf9qcbz4ka5asel Galna rättroende i Bangladesh bränner vår flagga för att svenska staten underlåtit att straffa konstnären Lars Vilks för hans rondellhundar.

Det tycker jag kan vara ett lagom straff i sammanhanget. Eller vad säger Carl Johan De Geer, den av svenska staten livstidsavlönade överklass”konstnären” och bajskorvsrabulisten, beryktad för sitt verk ”Skända flaggan” från 1967? Eller Foujan Rouzbeh, Maria Borgström och andra tokkärringar i totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ, som också brinner för att skända symbolen för det land som gett dem frihet,  trygghet, välstånd och politiskt inflytande?

Den här dagen glömmer vi dock gärna dessa beklagansvärda individer och utbrister i ett unisont:

Leve fosterlandet! Leve gamla Sverige! Leve konungen och hans hus!

 

Leve konungen! Leve revolutionen!

22 augusti, 2011

Gustaf III (1746-92, regent 1771-92).

Gustaf hjälte, kung och far, Sveriges skyddsgud, jordens ära
glade vi dig offer bära, och välsigna dina da´r.
Lagerkrönt oss återgiven, hjältemodets lön du har
medborgar´n räcker nu oliven, och den trumf ditt hjärta tar.
Gustaf hjälte, kung och far, Sveriges skyddsgud, jordens ära
glade vi dig offer bära, och välsigna dina da´r. Ack, av dig hans nit behagar, tacksam för din spira böjd
han prisar dina vishets lagar, skyddad, älskad, fri och nöjd.

Leve konungen! Leve revolutionen!

Så kan det ha låtit onsdagen den 19 augusti 1772, då konung Gustaf III genomförde sin statskupp i syfte att få slut på den så kallade frihetstidens oreda. Om nu statsvälvningen kan liknas vid en revolution – och det är nog tveksamt – så måste det ha varit tidernas snällaste: inget blod behövde nämligen flyta då konungen tillskansade sig mer makt på ständernas och adelns bekostnad. Ett konkret resultat av statskuppen blev 1772 års konstitution, som dock endast ägde bestånd till 1809.

För kretsar som intresserar sig för 1700-talet i allmänhet och den gustavianska tiden i synnerhet är det en självklarhet att minnas händelserna den 19 augusti för 239 år sedan. Sällskapet Gustaf III:s Wänner, som jag har äran att vara med i, högtidlighöll för sin del statsvälvningen med en traditionell ”revolutionsfest” på årsdagen av händelsen. Det åts god mat, sjöngs, spelades teater och bara umgicks. Hela härligheten ägde rum i villa Bellevue vid Roslagstull, en onekligen passande lokal för ändamålet.

Tända ljus skapade en tidsenlig belysning i Bellevue. Foto: Tommy Hansson

Bellevue uppfördes på Gustaf III:s initiativ sedan denne gjort sin berömda resa till Italien och Frankrike 1783-84. Han hade ursprungligen tänkt låta sin yngre broder, hertig Carl, husera i byggnaden men därav blev intet. I stället flyttade hovmålaren Lorens Pasch den yngre (1733-1805) in i det eleganta huset, som konungen själv säkerligen besökte ett antal gånger.

På andra sidan vägen sett från Bellevue ligger en ganska oansenlig byggnad i två våningar som skall ha varit tillhåll för Stockholms överståthållare Carl Sparre (1723-91), utsedd till sitt ämbete och utnämnd till generalmajor av kungen. Sedan han blivit änkeman lär Sparre ha tagit dit en försvarlig mängd damer ur den så kallade lätta brigaden.

För att återgå till revolutionen. Efter envåldshärskaren Carl XII:s frånfälle 1718 inträdde Sverige i en epok som var väsensskild från den karolinska tidens krigiska och totalitära stormaktsvälde. Sedan den totalt oduglige goddagspilten Fredrik I avlidit 1751 fick svenskarna en ny monark från Tyskland i Adolf Fredrik, som inte heller han fick något att säga till om.

1772 års revolutionärer var försedda med vita armbindlar. Foto: Tommy Hansson 

Samtidigt ledde den politiska turbulensen med stridigheter mellan partierna Mössor och Hattar till försvagad ekonomi, korruption och främmande makters inblandning i svensk politik. Det var för att göra slut på detta elände Gustaf III planlade och genomförde en statskupp, utan tvivel uppmuntrad därtill av sin moder, änkedrottning Lovisa Ulrika; denna var hjärnan bakom den misslyckade statskupp som 1756 hade sänt flera upproriska ädlingar till stupstocken.

Statsvälvningen sattes i verket i Stockholm den 19 augusti 1772. Hade det hela gått snett hade otvivelaktigt ett antal högt uppsatta huvuden fått rulla, troligen också den 26-årige kungens eget. De skickelsedigra händelserna inleddes med att Gustaf kallade in officerare och underofficerare till högvaktssalen på Kungliga Slottet. Talet slutade med orden:

Vill ni följa mig som edra förfäder följde Gustaf Vasa och Gustaf II Adolf, så vill jag våga liv och blod för er och fäderneslandets räddning.

Talet mottogs till all lycka entusiastiskt och bollen var i rullning: riksrådet som sammanträdde på Slottet arresterades och de mest inflytelserika mösspolitikerna sattes under bevakning. På eftermiddagen var det dags för kungen att rida ut i staden och mottaga stadsbornas hyllningar.

Glada och vackra revolutionsfirare. Foto: Tommy Hansson

Kring sin vänstra arm hade han knutit en vit armbindel, en attiralj som alla kungavänner bar för att kunna känna igen varandra under statsvälvningen. Den vita bindeln fortfor att vara en detalj på svenska militäruniformer till och med Gustaf IV Adolfs regering, då anti-gustavianerna såg till att den försvann.

Sammanfattningsvis blev Gustaf III:s statsvälvning en total succé. Inga dödsoffer krävdes och ingen saknade de gamla, käbblande politikerna. Den lade grunden till en välbehövlig nationell återhämtning och ett uppsving inom en rad samhällsfält. Gustaf genomförde bland annat betydande straffrättsliga reformer, gynnade kultur och vetenskap samt ökade religionsfriheten. Samtidgt försvagade han riket genom onödiga krigshandlingar mot Ryssland och stötte sig med adeln, vilket ledde till mordattentatet på operamaskeraden den 16 mars 1792.

Men det är en annan historia, som jag kanske berättar en annan gång.