Posted tagged ‘SMB’

Sverige satsar på försvaret – men långt kvar till 1940- och 1950-talens nivåer

6 oktober, 2021
SC240446.jpg | Svensk militär 1940-tal | Sjöberg Bildbyrå - Ett av Sveriges  största bildarkiv

1943 hade Sverige 300 000 man under vapen samtidigt.

Säkerhetsläget i norra Europa har försämrats och den tydligaste orsaken till detta är Ryssland. Det konstaterar överbefälhavaren (ÖB) Micael Bydén i en lördagsintervju i Ekot i juni 2021. En satsning på Sveriges försvar är därför både välkommen och nödvändig, menar Bydén. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BlorOl/ob-i-ekots-lordagsintervju-om-ryssland-gar-inte-utesluta-vapnat-angr?fbclid=IwAR1VB23RRuieNsLVoH8988CBFb-W7_yQkEu-4s0_zFt20jXfzr3Ok4UIeUw
  
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
  
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
  
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.

Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
  
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativt att genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”

Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
  
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka

Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
  
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
  

Pragkuppen februari 1948


Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.

Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
  
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
  
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
  
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.

Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”  
  
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
  
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
  

Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
  
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
  
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”

Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.

Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp. 
  
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
  
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
  
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
  
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
  
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

30 november, 2016

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

vikings-attack-lindisfarne
Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

aidan_of_lindisfarne
Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

img_1506
Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

13708159_901823926589149_7532972431847693393_o
Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

219712715_82ec6434-7bd2-4123-87a2-1f37d8d7357c
Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat en ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

img_1597
SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!