Muslimsk präst: Kvinna kan ha sex i paradiset med man med superpenis

 Sheikh Mashoor bin Hasan Al-Salman: Kvinnor får ha sex med man med ständig ståfräs.

Och jag som trodde att muslimska teologer endast brydde sig om männens välbefinnande i livet efter detta; en manlig självmordsterrorist lär ju vara försäkrad om att bli belönad med 72 jungfrur i paradiset.

Nu visar det sig emellertid att åtminstone en muslimsk präst tänker på kvinnornas väl och ve i paradiset efter ett lyckat självmordsmördardåd. Sheikh Mashoor bin Hasan Al-Salman klargjorde nämligen under en fatwashow han höll på Internet i slutet av 2015, att en kvinna som anlände till paradiset kunde ha sex med en man försedd med en ”penis som aldrig slaknar”.

Sheikh Mashoor lade ut texten på följande sätt:

Profeten Muhammed sade: ”De som bor i Paradiset har klädnader som aldrig blir utnötta, ungdom som aldrig tar slut och en penis som aldrig slaknar.” Så hon kan ha sex med en kraftfull man, men hon kan inte ha flera män som turas om med henne. http://theoswatch.com/muslim-cleric-terrorist-women-in-heaven-will-have-a-man-with-a-penis-that-never-bends/

Sheikh Mashoor, en palestinsk-jordansk muslimsk prästman, fällde ovanstående yttrande under en diskussion om kvinnor, sex, äktenskap och slaveri. Mashoor är känd för åsikten, att äktenskapet bör vara som ett förhållande mellan herre och slav där mannen är herren och kvinnan är underordnad honom.

Han menade i det meningsutbyte som refereras till ovan, att en kvinna (till skillnad från mannen) inte kan idka sexuellt umgänge med en slav. Däremot kan hon gifta sig med en slav, varvid denne befrias från slaveriet.

 Hanadi Jaradat, även kallad ”Snövit”. Tog 19 med sig in i döden.

Kvinnliga självmordsterrorister är visserligen inte lika vanligt förekommande som manliga sådana men finns likväl. Den mest beryktade av terroristkvinnorna är sannolikt palestinaarabiskan Hanadi Jaradat – hyllad av V-konstnären Dror Feiler i en utställning på Historiska museet i Stockholm för några år sedan – som sprängde sig själv och 19 andra personer till döds på restaurang Maxim i Haifa i Israel 2003.

Det har gjorts försök att förse kvinnliga paradisaspiranter med bröstimplantat försedda med sprängämnen, men mig veterligt har denna terrormetod ännu ej kommit till utförande. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/05/brostbombare-senaste-terrorflugan/

Säga vad man vill om muslimska teologer, men de har inte sällan rätt färgstarka och underhållande teorier!

 

 

En Israelresa (III): Haifa, Akko, Rosh Hanikra…och så en vinprovning

Jag fortsätter här med tredje delen av min berättelse om resan till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Det var den 31 mars vårt sällskap om 15 personer reste norrut längs Medelhavskusten för att besöka Caesarea (som jag berättade om i del II), Haifa, Akko och Rosh Hanikra. Dessutom hann vi med ett stopp för vinprovning.

HAIFA: Haifa är Israels i storleksordningen tredje stad med en befolkning på 264 900 (2007). Här finns landets enda tunnelbana med sex stationer. Stadens judar (82 procent av befolkningen), muslimer och kristna uppges leva i fred med varandra. Här finns även världscentret och templet för den monoteistiska uppenbarelsereligionen bahá’i, grundad i Iran 1863 av Bahá’ullah (1817-92).

 Vy över Haifa med Bahá’i-templet närmast kameran. Foto: Tommy Hansson

Bahá’i anser att alla världsreligioner utgår från en och samma Gud och tänker sig ett idealt samhälle utan nationsgränser. Dess anhängare menar att mänsklighetens religiösa förståelse successivt har förmerats via förgrundsgestalter såsom Adam, Noa, Abraham. Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá’ullah (de båda senare medgrundare av bahá’i-tron). Religionen anses vara kättersk inom den muslimska världen.

I den södra utkanten av Haifa ligger restaurang Maxim, som totalförstördes av den kvinnliga självmordsmördarbombaren Hanadi Jaradat (1975-2003), även kallad Snövit, den 4 oktober 2003. Hennes ideal får väl anses ligga så långt ifrån bahá’is fredliga utopi som tänkas kan. Jaradat, som föddes i Jenin på den så kallade Västbanken, var en juridikstudent som radikaliserades då hennes fästman och senare bror och kusin dödades av israeliska säkerhetsstyrkor.

 Bloggaren med Haifa i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Hanadi Jaradat sköt först ned säkerhetsvakten på restaurangen, belägen nära havsstranden, innan hon utlöste den sprängladdning hon hade innanför kläderna. Explosionen blev våldsam – 21 människor (18 judar och tre araber) dog, 51 skadades. Några av de döda återfanns av räddningsmanskapet sittande i sina stolar, medan barn hade slungats in i väggarna med våldsam kraft. Av självmordsmörderskan återstod endast huvudet.

Terrorgruppen Islamic Jihad tog på sig ansvaret för dådet, som den dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat fördömde. Två familjer inklusive fyra barn, varav ett var två månader gammalt, utplånades.

 Räddningsmanskapet i arbete efter sprängdådet på restaurang Maxim. Foto: AP

Vi fick endast tillfälle att bese restaurang Maxim på avstånd från vägen under hemfärden, eftersom vi låg efter i tidschemat. Restaurangen helrenoverades sju månader efter dådet och är nu en symbol för det israeliska motståndet mot terrorismens ondska.

AKKO: Akko är en mycket gammal stad med 46 300 invånare (2009). Här gjorde ressällskapet under guiden Marie Ben Reis ledning ett ganska kort uppehåll för lunch på en arabisk restaurang som heter Abu Christo belägen vid Medelhavets strand. Staden ansågs länge vara ”nyckeln till Palestina” till följd av dess strategiska läge på slättlandet vid havet. Akkos historia sträcker sig åtminstone 5000 år tillbaka i tiden. Staden var en viktig handelsstad för de gamla kanaanéerna och fenicierna.

 Medelhavet utanför Akko. Foto: Tommy Hansson

Innan Akko fick sitt nuvarande namn kallades staden Ptolemais efter en egyptisk härskare. Under korstågstiden utkämpades här blodiga strider mellan arabiska/muslimska saracener och kristna korsfarare. Korsriddarna, som intog Akko 1104, kallade staden Saint-Jean d´Acre. 1187 återerövrades den av den berömde muslimske härföraren Saladin, men 1191 intogs den av den knappast mindre berömde Rikard Lejonhjärta.

Staden blev sedan den reella huvudstaden för det kristna konungadömet Jerusalem där Johannitorden hade en praktfull befästning, vilken dock brändes ner så gott som i grund under ledning av sultanen av Egypten år 1291. I dag återstår bara sparsamma ruiner.

 Lunch intogs på restaurang Abu Christo. Foto: Tommy Hansson

Också den krigshetsande franske kejsaren Napoleon I Bonaparte försökte inta Akko under sitt fälttåg mot Palestina, som då tillhörde det Ottomanska riket, men misslyckades. 1832 erövrades Akko av Ibrahim pascha och 1917 av brittiska styrkor under ledning av general Edmund Allenby. 1948 intogs staden av israeliska trupper under första Arabisk-israeliska kriget.

I Akko ligger stoftet efter bahá’is grundare, Bahá’ullah, begravt. I dag lever judar, araber/muslimer och kristna tillsammans i relativ sämja i staden.

Ett inte så trevligt minne från Akko är hur arabiska barn misshandlade en stackars åsna på en gata i närheten av restaurangen där vi åt lunch. En i sällskapet hutade åt dem, men det är nog tveksamt om det gjorde något bestående intryck på de elaka ungarna.

 Inte mycket återstår av korsfararnas gamla ståtliga fäste i Akko. Foto: Tommy Hansson

ROSH HANIKRA: När vi rest så långt det gick norrut hamnade vi på en plats kallad Rosh Hanikra i omedelbar anslutning till gränsen mot Libanon i nordvästra Galiléen. Platsen är berömd för sina geologiska formationer i direkt anslutning till Medelhavskusten. Spektakulära grottor har bildats i den vita kalkstenen, och dit kommer man via hiss.

Jag kan dock inte redovisa några intryck därifrån, eftersom jag föredrog att stanna ovan jord – jag har aldrig gillat vare sig höjder eller djup. Föredrog i stället att inta kaffe och glass vid en servering när mina medresenärer befann sig i underjorden.

 En israelisk gränspostering vid Rosh Hanikra. Därunder kaféet där jag drack kaffe och åt glass. Foto: Tommy Hansson

BINYAMINA: Grottor är således inget för mig (även om jag var nere i en fantastisk sådan i Transvaal i Sydafrika 1988 med stalagtiter, stalagmiter, underjordiska sjöar, hela baletten), vilket däremot vin i hög grad är! Vi stannade alltså till vid en  vinegendom tillhörande företaget Tishbi i Binyamina i Karmelbergen, inte långt från Haifa, där vi först provade ett antal viner av olika slag och därefter gavs möjlighet att köpa de sorter vi tyckte var mest tilltalande.

 Delar av vårt sällskap avsmakar Tishbis goda viner. Foto: Tommy Hansson

Tishbi Estate Winery etablerades officiellt 1985 av Jonathan Tishbi, men dess historia daterar sig tillbaka till 1882, då medlemmar ur Tishbi-släkten på uppdrag av baron Edmund de Rothschild började det krävande arbetet med att anlägga vingårdar i det karga landskapet. I dag framställer företaget cirka en miljoner flaskor per år för export till 25 länder.

Besöket på vingården upplevdes nog av alla i sällskapet som ett trevligt mellanspel i utflyktsprogrammet, även om det försinkade tidsschemat något.

I den avslutande fjärde delen av min reseberättelse kommer turen till Jerusalem!

 Utanför vinegendomens huvudbyggnad. Foto: Tommy Hansson

En skakande studie om Disneys julaftonsfilm

Den patriarkaliske, slavdrivande tomten i färd med att stämpla en docka i baken.

Så Disney har beslutat klippa bort en sprallig svart docka, en blond vit docka och en fördomsfull judefysionomi (som dittills undgått mig) från årets kommersiella jippo”Kalla Anka på julafton”. Om man får döma av en ny, skakande studie så är detta emellertid endast toppen på isberget.

Docent Ebon Flåslund vid Korrektiska Censurinstitutet (KCI) menar att Disney-sammanställningen, vilken med något varierande innehåll visats i svensk television sedan 1959, är ett skräckexempel på fördomar och diskriminering som helt borde förbjudas. Jag återger nedan en sammanfattning av Flåslunds skrämmande rön.

Först av allt kan vi konstatera, att det tidigare inslaget med Kalla Ankas krig med myrorna lyftes bort för många år sedan. Det är naturligtvis ett minimikrav att krigshets inte förekommer i en film huvudsakligen avsedd för barn.

I övrigt kan nämnas följande inslag vilka tilldrar sig docent Flåslunds intresse:

I tomteverkstaden: Huvudperson är en storvuxen och trind tomteperson, vilken kan ses som en schablonbild för det patriarkaliska samhälle som Walt Disney hyllade. Det vattnas om munnen på tomte-chauvinisten när han får trycka en stämpel med texten ”OK” i baken på den svarta dockan och den vita dockan. Typiskt nog marscherar sedan alla leksaker i fascistisk-militärisk ordning in i tomtesäcken till tonerna av österrikaren Schuberts Militärmarsch.

Tomteverkstaden skulle inte kunna fungera utan exploateringen av den underbetalda slavarbetskraft tomtenissarna utgör. Deras småväxthet indikerar att de inte får lön som ens räcker till ordentlig mat. Som slutkläm åker sedan tomten iväg med de stackars renar som hårt utnyttjas för tomtens eskapader.

 ”Dvärgen” Toker med personlighetsstörningen ADHD förlöjligas i Snövit-filmen.

Snövit: I sagoinslaget om Snövit kan iakttas hur en kvinna som till hundra procent lever upp till det kapitalistiskt-västerländska skönhetsidealet betjänas av sju så kallade dvärgar, det vill säga kortväxta personer.

Var och en av dessa exploaterade individer identifieras enligt ett eller annat funktionshinder som filmen hämningslöst förlöjligar: Trötter (som uppenbarligen lider av narkolepsi); Glader (manisk upprymdhet); Prosit (svår allergi); Butter (kronisk depression); Blyger (svår social störning, troligen framkallad av sexuellt utnyttjande i barndomen); Toker (ett tydligt fall av ADHD); samt Kloker, en sociopatisk översittare som styr de övriga sex ”dvärgarna” som sina marionetter.

Kalle Anka i djungeln: Kalla Anka-figuren är bara den värd en egen inträngande studie. Här har vi en neurotiskt-aggressiv, vuxen individ som lever tillsammans med sina tre brorsöner och som har ett ofullgånget förhållande med sin särbo Kajsa. Samtliga Disney-ankor går ständigt omkring med bara underkroppar, vilket onekligen är tankeväckande. I Kalle och Knattarnas fall kan en latent pedofili anas.

Kalle Anka och en Corazza Bildt-lik kakadua i djungeln.

I djungeln träffar Kalle Anka sin överperson, en energisk och smart kakadua som skulle ha kunnat vara en nidbild av invandrarkvinnan Anna Maria Corazza Bildt om figuren inte hade tillkommit långt innan Carl fann sin tredje hustru. Här förekommer även en idyllisk sekvens med en grupp skönsjungande kolibrier, men bakom idyllen anas en omänskligt hård drill.

Hur  mycket regnskog Kalle skövlade under sin djungelsemester kan vi bara spekulera i.

Lady och Lufsen: Inslaget med hundparet Lady och Lufsen kryllar av fördomar och falsk romantik. Det ger en idylliserad bild av heteronormen när den är som sliskigast. Ett skamlöst hån mot alla HBTQA-personer som givetvis har lika stor rätt till sina kärleksideal (eller i fallet med asexuella personer rätten till ingen kärlek alls) som särkönade par.

I detta inslag presenteras dessutom en grovt rasistisk bild av etniska italienare som lagar pasta och sjunger smöriga, romantiska sånger,  låter hundar äta vid bordet samt hänger tvätt på linor mellan husen.

 Heteroparet Lady och Lufsen gullar på schabloniserad italiensk restaurang.

Tjuren Ferdinand: Avsnittet med den blomluktande tjuren Ferdinand dryper av fördomar mot kvinnor och latinomän. Ferdinands mor avporträtteras som en dum kossa, medan männen som idkar tjurfäktning uppvisar en provkarta på fördomar avseende män med sydeuropeisk-latinsk bakgrund. Naturligtvis osminkad rasism.

I avsnittet idealiseras  Ferdinands antisociala personlighetsstörning som får honom att avskärma sig från omvärlden och ägna sig åt att lukta på blommor under en korkek.

Askungen: I den sockersöta storyn om den så kallade Askungen får vi följa en av styvmoder och styvsystrar hunsad hemflicka som har en enda, patetisk dröm: att få komma till en bal på det närbelägna slottet och kuckilura med prinsen. Filminslaget ger en romantiserad bild av det feodala samhället och, återigen, den förtryckande heteronormen.

Därtill porträtteras en okonventionell familjebildning på ett nattsvart sätt med den förlegade kärnfamiljen som bjudande, mörkt bakgrundsideal.

Långben, Musse och Kalle på husvagnssemester: Här ges en fullständigt ansvarlös bild av ett skrämmande ansvarslöst framförande av motorfordon: det är okay med att den debile föraren överger sin plats bakom ratten och umgås med sina vänner i husvagnen medan ekipaget vinglar fram på en livsfarlig bergväg.

Bakom kulisserna skymtar alkohol- och eventuellt drogbruk. Handlingen låter påskina att allt detta är i sin ordning, allt ordnar sig ändå.

Ännu ett svårt fall av heteronormatik – renrasiga rävarna Robin Hood och jungfru Marion.

Robin Hood: Den våldsförhärligande skildringen av Robin Hoods kamp mot prins Johan och sheriffen av Nottingham idealiserar en gängkriminell livsstil gränsande till terrorism. Naturligtvis får de unga tu – Robin och jungfru Marion – varandra i slutet. Och båda är naturligtvis renrasiga rävar. Ännu ett offer på den förljugna heteronormatikens altare.

Filmen framställer därtill utrotningshotade djur såsom lejon (prins John) och noshörningar (vaktmanskap) i entydigt negativ dager – de är undantagslöst grymma, dumma och giriga.

Jag har här endast sammanfattat delar av docent Ebon Flåslunds banbrytande studie. Det skulle inte förvåna mig om den leder till att Disneys julaftonsspektakel bannlyses till nästa jul. Vilket som bekant  är skapat av den penningtörstande rasisten och yankeeimperialisten Walt Disney (1901-66) av delvis tysk börd.

Tyskättade Walt Disney med små figurer föreställande de sju kortväxta personer som i julaftonsfilmen  fördomsfullt kallas ”dvärgar”.