Posted tagged ‘socialism’

Visionen om en islamisk ordning: Sverige, Bosnien, Europa

22 mars, 2018

Sarajevo är huvudstad i Bosnien-Hercegovina och en skärningspunkt mellan islamism och modernism.

Den muslimska minoriteten i Sverige växer mycket kraftigt och kan inom några år vara den största i Västeuropa. Frågan om islams politiska uttryck blir därmed allt viktigare. Ett muslimskt parti i riksdagen är på sikt ingen orimlig tanke. Dock finns i Europa, närmare bestämt på Balkan, ett land som haft en påtaglig muslimsk närvaro sedan 1400-talet: Bosnien-Hercegovina.

I december 2017 kom en rapport från Pew Research Center som förutspådde en kraftig ökning av den muslimska folkgruppen i Europa, vilken i dag uppskattas utgöra 5 procent av den europeiska befolkningen. För Sveriges del är siffran 8,1 procent, vilket innebär att det finns uppemot en miljon muslimer i vårt land. http://www.pewresearch.org/fact-tank/2017/12/04/europes-muslim-population-will-continue-to-grow-but-how-much-depends-on-migration/

Denna andel väntas, som en följd av den så kallat generösa svenska immigrationspolitiken, öka under de kommande åren och kan inom en icke alltför avlägsen framtid vara den största i Västeuropa. Muslimska särkrav såsom byggande av moskéer, böneutrop, särskild kost, segregation mellan kvinnor och män, särskild undervisning, ändringar i läroböcker etcetera kommer därför med all sannolikhet att öka i accelererande hastighet.

Islam ingen privatsak. Timbro har mot denna bakgrund publicerat en rapport om islam och islamism som fått titeln Drömmen om en islamisk ordning. Muslimska brödraskapet i Bosnien och Hercegovina. Författare är docent Kjell Magnusson, som under en följd av år studerat förhållandena på Balkan med särskild bäring på islam och islamism. http://www.mynewsdesk.com/se/timbro/pressreleases/ny-rapport-islamism-i-praktiken-2405062

”Drömmen om ett samhälle grundat på Koranens bud är ytterst det som definierar islamism”, framhåller Magnusson, ”men sådana strömningar kan i en given kontext förändras och ta sig extrema uttryck.” Enligt den syrisk-tyske islamforskaren forskaren Bassam Tibi är det specifika för islamismen inte våldet utan idén om en islamisk samhällsordning. https://en.wikipedia.org/wiki/Bassam_Tibi

Tibis uppfattning möjliggör en tolkning som jämställer islamism med politiska ideologier såsom nationalsocialism och stalinism/kommunism. Den stora skillnaden är naturligtvis att de båda sistnämnda ideologierna emanerar ur 1800- och 1900-talen, medan islamismen härleder sina ideologiska rötter tillbaka till 600-talet då islam växte fram under profeten Muhammeds ledning.

Islam är minst av allt någon ”privatsak”, som religionen i västerlandet ibland anges vara. Islam är en heltäckande ideologi där religion, kultur, rättsväsende och politik är en enhet. Islams 1400 år gamla ideal omfattande bland annat patriarkalism, kvinnoförtryck och en mentalitet av underkastelse kontrasterar givetvis våldsamt mot det av demokrati och individualism präglade västerländska samhället.

Islamisten Mehmet Kaplan blev till slut för mycket för den rödgröna regeringen.

Exemplet Mehmet Kaplan. De försök som gjorts att integrera muslimer i det svenska samhället har ofta byggt på en välvillig så kallad orientalism, vilken betraktar islam och muslimer som exotiska inslag i det västerländska samhället med potential att verka ”berikande” på vår kultur. Orientalismen bortser emellertid från den islamiska ideologins egen agenda som går ut på att ta kontroll över samhället för att när tiden anses mogen proklamera en islamsk ordning. https://www.svd.se/vad-betyder-egentligen-orientalism

Det finns flera exempel på den naiva och obefogat välvilliga syn på islam och dess megafoner som förekommit i svensk politik. Det tydligaste av dessa exempel gäller Mehmet Kaplan, en kurdisk invandrare från Turkiet som kom till Sverige i späd ålder. Han har haft ledande poster i en rad muslimska organisationer innan han blev riksdagsman för Miljöpartiet 2006 och 2014 utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/18/om-en-mullvad-i-regeringen-och-den-svenska-auschwitz-politiken-mot-israel/

Det visade sig snart att Kaplan skötte sin ministertjänst på ett ganska nonchalant sätt. Däremot var han, liksom tidigare, mycket aktiv i att på olika sätt föra fram muslimska synpunkter. Innan den rödgröna regeringen hösten 2014 erkände ”Palestina” hade Kaplan under ett flertal år verkat för ett sådant erkännande och argumenterat för att östra Jerusalem skulle anses vara palestinsk huvudstad.

2010 hade han funnits med på ett skepp i en fartygskonvoj som under namnet ”Ship to Gaza” syftade till att frakta förnödenheter till det av terroristorganisationen Hamas kontrollerade Gaza och därmed trotsa Israels embargo. Kaplans sympatier för ”Palestina” har vidare lett till att han jämfört Israels behandling av palestinaaraberna med Nazitysklands behandling av judarna.

I juni valåret 2014 väckte Mehmet Kaplan icke obetydlig uppståndelse, då han under politikerveckan i Almedalen jämställde svenska medborgare som beger sig till Mellanöstern för att strida för terrorgrupperingen Islamiska staten (IS) med svenskar som deltog på Finlands sida i Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939-40.
  
Det som slutligen tvingade Kaplan att avgå från sin ministerpost var dock en middag i april 2016, vid vilken han hade umgåtts som du och bror med företrädare för den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna samt antisemitiska islamister från Turkiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mehmet_Kaplan

Muslimska brödraskapet. Exemplet Mehmet Kaplan visar på det inflytande som den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet tillägnat sig i Sverige. Aje Carlbom, docent i socialantropologi och forskare vid Malmö högskola, skriver i ett debattinlägg i tidningen Dagens Samhälle den 15 oktober 2014 då Kaplan just tillträtt som minister i den rödgröna regeringen:

Man bör dock vara medveten om att Kaplan har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang.https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna.

Muslimska brödraskapet är en sunnimuslimsk rörelse som grundades 1928 i Egypten av imamen Hassan al-Banna (1908-49). Dess övergripande målsättning är att upprätta en islamisk samhällsordning för alla världens muslimer byggd på Koranen och haditherna under parollen ”Allah vårt mål”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/17/muslimska-brodraskapet-uppmanar-till-jihad/

De tidigare egyptiska presidenterna Anwar Sadat och Hosni Mubarak betraktade brödraskapet som sina dödsfiender, men när Mubarak avsattes 2012 och ersattes av islamisten Muhammad Mursi fick organisationen vind i seglen vilket inte var så konstigt: Mursi var nämligen ledare för ett politiskt parti som hade grundats av brödraskapet efter den egyptiska revolutionen 2011.

Efter ett år som president 2012-13 tvingades Mursi bort från makten och efterträddes av juristen Adli Mansour, vilken i sin tur 2014 följdes av fältmarskalken Abd al-Fattah al-Sisi. Mursi dömdes till 20 års fängelse för att ha orsakat talrika dödsoffer i samband med regimfientliga demonstrationer genom att beordra utkommenderad militär och polis att skjuta skarpt mot demonstranterna. Parallellt härmed förbjöds Muslimska brödraskapet, som i dag ses som en terrororganisation av Ryssland, Egypten, Syrien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten.

Islam och det moderna samhället. Muslimska brödraskapet har sina tentakler ute över stora delar av världen. Bosnien-Hercegovina, där islam varit en levande realitet sedan området anslöts till Osmanska riket på 1400-talet, är ett ovanligt tydligt exempel på detta.

”Fallet Bosnien illustrerar på olika sätt islams belägenhet och muslimernas dilemma i ett modernt samhälle”, skriver Kjell Magnusson i Timbro-rapporten. Bosnien-Hercegovina kan på flera sätt anses vara ett modernt samhälle och är idag, tillsammans med grannlandet Kosovo, ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning även om det i nuläget inte anses kvalificera sig för medlemskap. https://europa.eu/european-union/about-eu/countries_sv

Dilemmat utgörs av att Bosnien-Hercegovina var det första  landet som på allvar influerades av Muslimska brödraskapets idéer om en islamisk ordning. Detta innebär att landet påverkats av en kultur som hämtar sina rötter från en ideologi som utvecklades under 600-talet och som ännu inte, till skillnad från den kristna religionen och kulturen, genomgått någon form av reformation. I mer renläriga muslimska stater såsom Saudiarabien och Iran förekommer fortfarande stening av äktenskapsbrytande kvinnor, hängning av homosexuella samt spöslitning och stympning för andra typer av brottslingar.

Islamisten Alija Izetbegovic var det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president.

Exemplet Bosnien illustrerar enligt Magnusson de problem islam och dess anhängare ställs inför i ett modernt samhälle. Hur förhåller sig exempelvis den muslimska identiteten till etnicitet? Är en islamisk livsstil förenlig med en sekulär kultur? Till detta kommer att Bosnien under kriget på Balkan 1992-95 i den muslimska världen blev en symbol för kampen mot islams fiender, och tusentals jihadister fylkades kring de bosniakiska fanorna.

Izetbegovic förvärrade konflikten. En centralfigur i den moderna bosniska historien var Alija Izetbegovic (1925-2003), som blev det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president efter krigsslutet 1995. http://www.nytimes.com/2003/10/20/world/alija-izetbegovic-muslim-who-led-bosnia-dies-at-78.html

2015 utkom i den bosniska huvudstaden Sarajevo en avslöjande bok om Izetbegovic, författad av Mustafa Cengic, som var informationsminister i Jugoslaviens sista federala regering. Boken, vars titel lyder Alija Izetbegovic: apokalypsens ryttare eller fredsängel?, blev en kontroversiell bästsäljare. Cengic driver tesen, att den senares styre gjorde Bosnien-Hercegovina till en islamistisk enpartistat med utbredd korruption och ekonomisk stagnation.

Författaren förnekar inte att Serbien och Kroatien genom sitt aggressiva beteende bar huvudansvaret för kriget 1992-95 men vidhåller, att Izetbegovic genom sitt handlande bidrog till att konflikten förvärrades. I och med att Alija Izetbegovic med en ideologi hämtad från Muslimska brödraskapet strävade efter att ge Bosnien-Hercegovina en bosniakisk identitet med islam som motor kunde han aldrig verka som en enande nationell kraft och som sådan leda landets muslimer (kallade bosniaker), katoliker (kroater) och ortodoxa kristna (serber).

Izetbegovic gjorde sig vidare under kriget beroende av Saudiarabien, Iran, Turkiet och muslimska frivilliga vilka begick övergrepp i centrala Bosnien och efter krigsslutet bidrog till ökad konflikt och instabilitet. Mustafa Cengic kritiserar i sin bok också Izetbegovic för att ha underlättat för bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladic att begå den fruktansvärda massakern i Srebrenica 1995 genom att dra bort militära styrkor från området.

Över 8000 män och pojkar mördades och Mladic – med det föga smickrande tillnamnet ”Bosniens slaktare” – dömdes den 22 november 2017 till livstids fängelse av krigsförbrytartribunalen i Haag för bland annat brott mot mänskligheten och folkmord. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EjzOJ/ratko-mladic-doms-till-livstids-fangelse

Politik och religion – en enhet. Alija Izetbegovics programskrift Den islamiska deklarationen författades redan 1970 men publicerades i Sarajevo först 1990. Här fastslogs att politik och religion skall utgöra en enhet med islam som centrum. En huvudpunkt var att en islamisk samhällsordning kan etableras endast i sådana länder där muslimerna är i majoritet.

Det långsiktiga målet är att upprätta en universell muslimsk gemenskap, en statsbildning omfattande alla världens muslimer. Innehållet i Den islamiska deklarationen liknar i mångt och mycket de tankar och idéer som presenterats av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna och i någon mån även den mer radikale islamistiske ideologen Sayyid Qutb. Utmärkande för brödraskapets idéer är vidare kritik mot det islamiska prästerskapet och en betoning av lekmännens ansvar att utveckla islam.

Den ökände stormuftin av Jerusalem inspekterar en muslimsk SS-truppstyrka.

Brödraskapets idéer nådde Bosnien-Hercegovina på 1930-talet och resulterade i bildandet av organisationen Unga muslimer 1939. Dessa hade en antikommunistisk men också pronazistisk och antisemitisk hållning och välkomnade 1943 den beryktade stormuftin i Jerusalem, SS-officeren och Hitler-vännen Haj Amin Mohammed Effendi al-Husseini, till Sarajevo. Denne uppmanade de unga muslimerna att ansluta sig till den muslimska SS-division som etablerats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Efter kommunisternas maktövertagande i det enade Jugoslavien efter Andra världskrigets slut fortsatte Unga muslimer sin verksamhet i Sarajevo och andra bosniska städer liksom i Belgrad och Zagreb. De blir dock snart avslöjade, och många unga muslimer döms av den ateistiska jugoslaviska staten till långa fängelsestraff 1946-49. Fyra ledare avrättas och omkring 5000 utsätts för repressalier. Den unge Alija Izetbegovic döms till tre års fängelse och avlägger efter frigivningen en juristexamen på rekordtid.

Massakern i Srebrenica. Ungmuslimerna får nu alltmer karaktären av en konspirativ organisation av leninistisk typ. Medlemmarna förständigas att iaktta en strikt disciplin omfattande bland annat böner fem gånger om dagen, regelbunden fasta och avhållsamhet vad gäller alkohol och nöjesliv. De skall vidare undvika att ta kvinnor i hand och gå på ”blandade” fester.

Sedan Jugoslavien under ledning av den kroatiske kommunisten Josip Broz Tito brutit med Stalin och Sovjetunionen i början av 1950-talet utvecklas i landet en typ av kommunism/socialism som är öppnare än den som råder i det övriga Östeuropa, vilket gör att samhällslivet blir något friare och att delrepublikerna decentraliseras. Vad beträffar muslimerna förväntas dessa assimileras i det jugoslaviska samhället. Under 1970-talet, framhåller Kjell Magnusson i sin rapport, vitaliseras emellertid den muslimska rörelsen i Bosnien-Hercegovina med vissa moskéer som nav.

Denna utveckling leder fram till omfattande förföljelser mot muslimer och en ökänd rättegång som hölls 1983. Samtidigt ökar friheten i delrepublikerna Slovenien och Serbien. När Izetbegovic släpptes efter fem år i fängsligt förvar 1988 var Jugoslavien på väg mot sin upplösning. 1990 bildas SDA, Demokratiska aktionspartiet, ett politiskt parti för muslimer i Jugoslavien och andra som stödjer dess program och målsättning.

USAs ambassad i Sarajevo attackerades 2011 av en vilt skjutande jihadist.

Sommaren 1992 inleds det första Balkan-kriget med att serbiskbosniska trupper uppbackade av irreguljära serbiska styrkor går in i Bosnien-Hercegovina, vilket leder till att angriparna tar kontrollen över ett sammanhängande territorium vilket sträcker sig i en vid båge från östra till västra delarna av Bosnien. Kroaterna i Kroatien och Bosnien blandar sig i leken.

Hösten 1995, efter Srebrenica-massakern, besegrar de bosniska och kroatiska styrkorna med USAs och NATOs uppbackning de serbiska styrkorna. Kriget får ett slut med det så kallade Dayton-avtalet, som undertecknades av de stridande parterna i Paris den 19 december 1995. Krigshandlingar förekommer dock i olika delar på Balkan såsom Kosovo och Makedonien ända till 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslaviska_krigen

Polariseringen i det bosniska samhället har fortsatt efter krigsslutet. Antalet våldsbejakande islamister anses vara förhållandevis blygsamt, men terrordåd har förekommit då och då. 2010 respektive 2015 skedde mord på poliser i städerna Bugojno och Zvornik och 2011 attackerades USAs ambassad i Sarajevo. Personer som greps i samband med ambassadattacken visade sig ha kopplingar till islamister i Sverige och Danmark. https://www.sydsvenskan.se/2011-10-29/iskall-attack-mot-usas-ambassad

Drömmen om en islamisk ordning lever! En viktig gestalt inom det bosniska islamsamfundet – och det europeiska islam i stort – är Mustafa Ceric, född i Bosnien-Hercegovina 1952 men under flera år verksam i Chicago i USA. Efter hemkomsten till dåvarande Jugoslavien 1985 blev han imam i Zagreb och senare stormufti för hela Bosnien-Hercegovina. Han är för närvarande president i Bosniak World Congress samt ingår i rådet för Tony Blair Faith Foundation.

Ceric skrev 2006 ett manifest med rubriceringen A Declaration of European Muslims som tog sig an konflikten mellan de muslimska trosbekännarna och Europa. Enligt Mustafa Ceric bör muslimerna i Europa, icke minst för att undvika så kallad islamofobi, leva på ett rättskaffens sätt. Följande syftemål anges i Cerics deklaration:

1. Etablera islam i Europa. 2. Utveckla den muslimska gemenskapen så att den kan bli ekonomiskt oberoende. 3. Utveckla det islamiska skolväsendet i de europeiska länderna. 4. Engagera sig politiskt för att få in muslimska partier i de europeiska parlamenten. 5. Få till stånd en liberalisering av den europeiska invandringspolitiken. 6. Öppna för tillämpning av sharialagstiftning inom områden som familjerätt.

 

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun fick tillåtelse att bedriva böneutrop 2013: ett symptom på islamiseringen i det svenska samhället.

Det krävs inga högre mått av vare sig fantasi eller intelligens för att inse, att detta är precis vad som, i fullständig överensstämmelse med Muslimska brödraskapets idéer, i dag sker i Europa. Vad det sammanfattningsvis handlar om är att de europeiska muslimerna skall bevara sin kultur och få ett allt större inflytande i samhället för att slutligen ta över det helt.

Med andra ord: drömmen om en islamisk ordning är i högsta grad levande!  

Annonser

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

31 maj, 2017


Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.


Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!


Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.


Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.


K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”


Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.


Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

31 juli, 2016

186b3ca5-ad68-4d32-9465-a9859145c03bC-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

2957649_1200_675
Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

das-kapital-e1349197543883-500x294
Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

poster-10
”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

980
Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

politisk-korrekthet_55d10c479606ee772c9dac1a
Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

PK001402Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.

Titos bödlar: mordanklagad bosatt i Södertälje

12 juli, 2016

josip-broz-tito-101_421051548

Josip Broz Tito styrde Jugoslavien med hård hand i 35 år.

Jugoslavien var namnet på sex olika statsbildningar som fanns på Balkanhalvöns karta 1918-2003. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslavien

Dess mäktigaste härskare var den kommunistiske politikern Josip Broz Tito (1892-1980), som var av kroatisk härkomst. Tito blev regeringschef 1945 sedan hans kommunistpartisaner besegrat den rivaliserande nationalistiska motståndsrörelsen och utsågs till landets president 1953. Från 1974 var han därtill president på livstid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Broz_Tito

Det hävdades ibland under det Kalla kriget att den form av kommunism som Titos Jugoslavien erbjöd – dess inofficiella namn var ”titoism” – var friare än den som praktiserades i exempelvis Sovjetunionen och det övriga Östeuropa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Titoism

Detta stämmer så tillvida som Tito bröt sig loss från beroendet av Sovjetunionen och därför betraktades som renegat och ”trotskist” i Moskva. På jugoslavisk mark styrde dock Tito med järnhand, och det huvudsakliga redskap med vars hjälp han höll alla disparata röster och olika former av missnöjesyttringar i schack var underrättelsetjänsten/hemliga polisen UDBA. https://en.wikipedia.org/wiki/State_Security_Administration

      dju01Mordet på Stjepan Durekovic ägde rum den 28 juli 1983.

Organisationen anses ha utfört dussintals mord (man talade hellre om att ”eliminera” oönskade personer) på jugoslaviska dissidenter – de flesta kroater – i såväl Jugoslavien som i utlandet. Det sammanlagda antal mord och kidnappningar som tillskrivs UDBA uppgår till omkring 200. Det är därför inte fel att kalla den hemliga polisens avdelning för ”svarta” eller ”våta” jobb för Titos mördarband. http://www.dw.com/en/program/titos-murder-squads/s-101202-9798

Underrättelsesajten Intelnews medarbetare Josef Fitsanakis skriver den 6 juli om en rättegång i München i den tyska delstaten Bayern mot ett par av UDBAs högsta tjänstemän, vilka åtalats för att ha medverkat vid utförandet av mordet på den jugoslaviske exildissidenten Stjepan Durekovic i bayerska Wolfratshausen den 28 juli 1983 i den så kallade operation DUNAV.

Durekovic, som var politiskt utnämnd verkställande direktör för det statliga jugoslaviska oljebolaget INA, hade fått politisk asyl i Västtyskland 1982 och börjat röra sig i exilkroatiska grupperingar. https://intelnews.org/2016/07/06/01-1933/

perković-nobilo312-640x330
Josip Perkovic (till vänster) och Zdravko Mustac (i mitten) vid rättsliga förhandlingar om mordet på Stjepan Durekovic.

2009 utfärdade förbundsåklagarens kontor i Tyskland en europeisk arresteringsorder gällande Josip Perkovic, en tidigare högre tjänsteman inom UDBA. Detta skedde med stöd av vittnesmål från förutvarande UDBA-agenter vilka gripits i samband med mordet på Durecovic.

2014 gick Kroatien, där Perkovic varit bosatt sedan nationen Jugoslavien upphört att existera, efter starka påtryckningar från Europeiska kommissionen med på att utlämna Perkovic till Tyskland. En medåtalad före detta UDBA-man, Vinko Sindicic, har pekat ut Josip Perkovic och Zdravko Mustac som medansvariga för planläggningen av mordet på Durekovic.

Enligt Sindicics uppgifter skall Perkovic ha fått ordern att undanröja Durekovic från den närmast högre UDBA-tjänstemannen Zdravko Mustacs kontor. Perkovic satte därefter igång med uppgiften att arrangera logistiken kring mordet på Stjrepan Durekovic. Sindicic informerade även rätten om att en kvinnlig UDBA-medarbetare var inblandad i operationen. Mordvapnen hade i hemlighet transporterats från Jugoslavien till Västtyskland via det jugoslaviska fraktföretaget Jadroagent.

vinkosindicic_05-595x340

Vinko Sindicic pekar ut Branko Bijelic och Luka Pakula för mordet på Durekovic 1983.

Vinko Sindicics uppgifter pekar ut två personer som de vilka höll i vapnen när Durekovic bragtes om livet: Branko Bijelic samt Luka Sekula. Den förstnämnde avled 2004 men den senare är alltjämt i livet.

Det som gör saken särskilt intressant för svenskt vidkommande är att den nu 72-årige Luka Sekula är bosatt i Sverige, närmare bestämt i Södertälje där han bor i stadsdelen Grusåsen. Han har ännu inte levererats till Tyskland för att stå till svars för sin gärning. Den som vill ta reda på Sekulas adress behöver bara gå in på eniro.se.

Det kan vara värt att notera att åklagarens nyckelvittne Vinko Sindicic själv satt fängslad i ett decennium, sedan han ställts inför rätta för medverkan i ett misslyckat mordförsök i Storbritannien 1988 mot den landsflyktige Nikola Stendul. År 2000 avskrevs alla anklagelser mot Sindicic sedan han i en rättegång förklarats oskyldig till inblandning i mordet på den landsflyktige kroatiske skribenten och regimkritikern Bruno Busic i Paris (1939-78); Busic var ett av de mer kända offren för UDBAs bödlar.

busic_267211s1
Bruno Busic mördades av Titos bödlar i Paris 1978.

Josip Perkovic och Zdravko Mustac har båda förklarat sig oskyldiga till mordet på Stjepan Durekovic.

Även om den jugoslaviska hemliga polisen UDBA inte tillhörde de allra värsta av det forna Östblockets brutala underrättelseorgan måste det anses uppmuntrande, att rättvisan ändå tillåts ha sin gång i fall som rör den totalitära kommunismens och socialismens brott mot mänskligheten. Räfst och rättarting är blott alltför sällan förekommande när det gäller sistnämnda förbrytelser.

 

 

 

 

Stasi-övervakat skolprojekt skulle göra Sverige mer ”DDR”-vänligt

11 juli, 2016

gdr-stasi-hq-berlin-2010-1

En av världens mest hatade byggnader: Stasi-högkvarteret i Östberlin.

När Sverige diplomatiskt erkände den kommunistiska diktaturstaten Östtyskland (”DDR”) 1972 innebar det startskottet för ett omfattande östtyskt-svenskt samarbete över Östersjön. Ett särskilt propagandaprojekt med Sverige som mål gällde skolan. Detta projekt leddes och övervakades av det beryktade östtyska säkerhets- och spionorganet Stasi.

I Sverige fanns starka sympatier för den så kallade Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik, ”DDR”) inom främst Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) men också på sina håll inom de borgerliga partierna.

Carl Bildt, som i tidernas fullbordan skulle bli borgerlig stats- och utrikesminister, pläderade i tidskriften Svensk Linje i början på 1970-talet för ett svenskt erkännande av Östtyskland och medverkade under sin tid som styrelseledamot i Stockholms studentkårs internationella utskott till goda kontakter med Östtyskland men också med andra öststater som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. (Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt. Legus förlag 1994, sidan 39).

CARL+BILDT+OCH+GÖSTA+BOHMAN
Studentpolitikern Carl Bildt (på bilden med M-ledaren och ett tag svärfadern Gösta Bohman) stödde Sveriges erkännande av den så kallade Tyska demokratiska republiken.

I en skrift utgiven av Frivärld (Stockholm Free World Forum) med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt (2015) analyserar professor emeritus Anders Törnvall, Mälardalens universitet i Västerås, det östtyska av Stasi ledda skolprojektet vilket administrerades av Herder-institutet /Fotnot/  vilket var en del av Marx-Engels Universität i Leipzig.

”Den röda linjen” ”Herder-lärarna var beroende av ministerierna och Stasi”, konstaterar Törnvall inledningsvis (sidan 2). ”Att inte följa den så kallade ’röda linjen’, alltså partiets ideologi och politik, kunde straffa sig. Man måste alltid ta hänsyn till detta i ämbetsutövningen.”

Det sammanlagda antalet svenska lärare som efter 1972 deltog i utbildningen vid Herder-institutet uppges av direktorn Erhard Hexelschneider ha varit 600. Samma år som Sverige erkände Östtyskland, alltså 1972, tog utbildningen – eller snarare indoktrineringen i östtysk socialistisk ideologi – fart. I Sverige var högsta skolmyndigheten, Skolöverstyrelsen (SÖ), i högsta grad med på noterna, och dess generaldirektör Jonas Orring bjöd gärna in delegationer från det tyska socialistriket som han menade hade väsentligt mer att erbjuda Sverige än det ”bakåtsträvande och konservativa Västtyskland”. (Törnvall, sidan 2).

alex-radler
Aleksander Radler – kyrkoherde i Burträsk och mångårig Stasi-spion.

Anders Törnvall har tidigare svarat för ett uppmärksammat TV-reportage om Stasi-spionen Aleksander Radler, som arbetade åt Stasi i 25 år. När han avslöjades för några år sedan hade han skapat sig en plattform som kyrkoherde i Burträsk i Västerbotten, där han bodde med sin hustru Bettina. Radler hade systematiskt rapporterat om sina vänner och kontakter till Stasi vilket i en del fall resulterat i att de fängslades som statsfiender och fick sina liv förstörda. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/spionprasten-som-vagrar-gora-avbon/

Den svenska grundskolans dödgrävare Det Stasi-ledda skolprojektet var mycket ambitiöst upplagt, vilket var naturligt – via de svenska skolorna skulle ju en fördelaktig bild av det socialistiska experimentlandet ”DDR” kolporteras ut i Sverige.  Törnvall beskriver hur rekryteringsprocessen gick till (sidan 2):

Rekrytering till kurserna skedde främst genom information från fortbildningsavdelningarna vid universiteten och lärarhögskolorna och genom skolpressen, t ex Skolvärlden. Vänskapsförbundet Sverige-DDR (1956-1991) var mycket engagerat i rekryteringsprocessen främst genom rektorn, riksdagsmannen (S) och mångårige ordföranden Stellan Arvidsson /sic!/  och hans hustru, skoldirektören Britta Stenholm, sekreterare i den statliga lärarutbildningskommittén och ordförande i en lärobokskommitté, som i mitten av 1970-talet granskade allsidigheten i svenska läroböcker.

3438229_2048_1152
Den svenska grundskolans dödgrävare. ”DDR”-vännen, socialisten och ateisten Stellan Arvidson.

Stellan Arvidson (1902-97) var en socialdemokrat på vänsterkanten och verksam som litteraturhistoriker, skolman och författare. Övertygad marxist och ateist var han sekreterare i Skolkommissionen 1946-53, vilken upprättade fundamentet till den svenska grundskolereformen. Arvidson har därför kallats ”den svenska grundskolans fader”, eller kanske mer korrekt ”dödgrävare”. Stellan Arvidson är en av de personer jag beskriver som en samhällsdestruktör i boken Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige  (Contra förlag, 2008). http://www.contra.nu/c012prov.html

Alla svenska högskolor inbjöds att medverka i seminarier och konferenser i Sverige kring utbildningen i Östtyskland tidsperioden 1980-90. Det sista evenemanget som hölls ingående i denna verksamhet hade som tema utvecklingen i ”DDR” – trots att detta land var under avveckling!

”DDR var en bra stat” Professor Anders Törnvall har gjort en djupintervju med Erhard Hexelschneider, direktor och lärare vid Herder-institutet, inför arbetet med den nu föreliggande skriften om svensklärarprojektet. Hexelschneider var en ideologiskt medveten socialist, vilken än i dag tycker det var riktigt att uppföra Berlinmuren som ett bålverk mot den anstormande kapitalismen från väst och alltjämt kallar sig ”övertygad kommunist”.

Han anser att den undervisning de svenska lärarna fick var förstklassig och citeras på följande sätt av Törnvall (sidan 3): ”Vi gav en mycket bra undervisning för svenskarna, den bästa vi kunde leverera, därför att DDR var en bra stat. Jag led inte av att jag inte fick ta del av viss litteratur och forskning som var förbjuden i vår stat. Jag led inte heller av att jag inte kunde resa till kapitalistiska länder eller att jag inte hade villa och bil.”

phpU9RCan20081210140128Herder-institutet i Leipzig.

Törnvall låter i sin skrift flera av lärarna vid Herder-institutet komma till tals, och de uttrycker ungefär samma ståndpunkter som direktor Hexelschneider: att det var viktigt att i undervisningen följa ”den röda tråden”; att Berlinmuren var nödvändig; att socialismen ideologiskt är överlägsen kapitalismen.

Jochen Schröder, som var lärare och ställföreträdande ledare för institutets internationella kurser, deklarerar utan omsvep (sidan 4):  ”Jag uppfattade mig som en övertygad kommunist och en engagerad medarbetare i det propagandistiska, ideologiska systemet som arrangerade svenskkurserna. Viktigt för oss var att för svenskarna upprepa på ett sofistikerat sätt motsättningarna mellan ett socialistiskt samhällssystem och ett kapitalistiskt system som representerades av Västtyskland.”

Svenskkurserna framgångsrika Irene Zoch, som var lektor vid Herder-institutet, menar att utbytet mellan det östtyska propagandainstitutet och det svenska skolväsendet fungerade bra. ”Svenskarna var verkligen intresserade av DDR”, understryker hon i en intervju med Anders Törnvall. ”Det fanns vissa som var skeptiska, men de var inte många.”

Zoch minns dock att det kunde vara jobbigt för östtyskarna när de genom svenskarna konfronterades med ett samhällsskick med större frihet och bättre levnadsförhållanden än vad som var rådande i deras eget socialistiska lyckorike (sidan 4): ”Det var svårt för oss när vi betraktade svenskarnas frihet att resa vart de ville i världen. Stasis kontroll av oss och svenskarna försökte vi förtränga. Och inte heller svenskarna förstod och såg. De greps också av propagandan och kritiken av väst, framförallt Västtyskland, vår huvudfiende.”

En vanlig fråga svenskarna ofta ville veta mer om gällde kyrkans ställning i Östtyskland. Jochen Schröder hävdar att den socialistiska staten var ”mycket generös” gentemot (den protestantiska) kyrkan beroende på dess diakoni och engagemang för freden. ”Vi tvingades dock spela med i Sovjets kampanj att kyrkan skulle krossas”, förklarar Schröder för Törnvall och fortsätter:
760

Olof Palme på besök i Östtyskland med partichefen Erich Honecker (närmast kameran).

”Vi ville liksom statsminister Palme skapa en atomvapenfri zon. Men vi var en del av det kalla krigets politik. Man måste betänka att det fanns 500 000 sovjetiska soldater i DDR, vilket gjorde oss beroende av Sovjet.” (Sidan 4) Om Olof Palmes väl dokumenterade beundran för ”DDR”-staten och hans stöd för sovjetisk ”fredspolitik” kan mer läsas på Dick Erixons blogg här: http://erixon.com/blogg/2009/11/olof-palme-lovordade-ddr/

Enligt Schröder var svenskkurserna framgångsrika, eftersom de gav ”mänskliga möten där västs propaganda kunde bemötas”.

Olika svensktyper kartlades
Kursarrangörerna vid Herder-institutet delade in de svenska deltagarna i olika kategorier (sidan 4):

    – De som var starkt positiva till ”DDR”-staten och dess socialistiska politik.
   – De mer pragmatiska som hade uppfattningen, att det östtyska samhällsskicket representerade en bra variant av socialismen.
   – De som på ett personligt plan var intresserade av det östtyska systemet.
   – De som var kritiska mot Östtyskland och det totalitärt socialistiska samhället.
   – De som var stolta över att vara svenskar och såg svagheter i den östtyska staten.
  

När de östtyska lärarna besökte Sverige kunde de konstatera, att ordningen inte alltid var så bra i de svenska klassrummen. Den östtyska staten hade här en mer konservativ hållning som krävde ordning och disciplin. Det hörde också till att när östtysk skolpersonal besökte Sverige fick de en eller flera övervakare, vilka noga kontrollerade att inga ideologiska avvikelser gjordes eller att någon hoppade av och sökte politisk asyl.

Att förlöjliga Stasi kunde leda till svåra konsekvenser. Diktaturer har aldrig haft mycket till övers för humor. Törnvall ger i sin skrift exempel på lärare som föll i onåd och skickades hem från Sverige därför att de ansågs ha tagit alltför djupa intryck av den frihetliga demokrati de mötte.

ConradSchuhmann

En av det Kalla krigets mest berömda bilder. Den östtyske soldaten Conrad Schumann flyr över gränsen till Västberlin den 15 augusti 1961 då muren höll på att byggas. Schumanns öde blev tragiskt: han begick självmord 1998.

För doktor Bernd Landmann, lärare och kursledare för svenskarna, utgjorde undervisningen av de svenska kursdeltagarna höjdpunkten i hans lärarkarriär. Anders Törnvall sammanfattar så (sidan 5):

”Svenskarna fann han mycket olika; de flesta var praktiskt intresserade, färre av språkteorier. De var glada och förväntansfulla, men hade ingen aning om hur DDR-diktaturen och dess långa arm verkligen fungerade. De förstod inte att de alla var övervakade hela tiden även när de bodde hos värdfamiljer, som ju var speciellt utvalda och intrimmade i rollen de skulle spela gentemot svenskarna.”

Stasi övervakade allt De lärare professor Törnvall intervjuat bekräftar att Stasi vakade noggrant över att de östtyska målen med svenskundervisningen uppfylldes. Varje kurs förbereddes sorgfälligt. Målen och riktlinjerna var som följer (sidan 7):

* Svenskarna skall få större förståelse för och accepterande av det socialistiska kollektivet, bort från svenskarnas individualism. * Det socialistiska samhället är alltid överlägset det kapitalistiska västsamhället. * Undervisningens påverkan på svenska ungdomar ansågs särskilt viktig. * DDRs utrikespolitik är alltid fredlig och modellen för denna fredspolitik är Sovjetunionen. * Helsingfors-deklarationen från 1975 är ett stöd för den östtyska utrikespolitiken. * Warszawapakten är en garanti för ”DDRs” utrikespolitiska framgångar. *Berlinmuren är en ”freds- och frihetsmur” för att skydda västs försök att förstöra ”DDR”.

Det övergripande viktigaste målet var att få den svenska Skolöverstyrelsen (SÖ) och ytterst den svenska regeringen att inta en stödjande roll i skolsamarbetet Sverige-Östtyskland, något som också skedde. Svenska skolbyråkraters genomgående uppfattning – med SÖ-chefen Jonas Orring i spetsen – var att Östtyskland hade mer att lära svenskarna än Västtyskland.

Johann_Gottfried_Herder_2
Johann Gottfried Herder (1744-1803). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Gottfried_Herder

Östtyskarna lämnade intet åt slumpen, utan lärarna vid Herder-institutet förbereddes för sina propagandistiska insatser vid Nordiska institutet i Greifswald, en stad belägen i Pommern  med anor från den tid då stormakten Sverige hade besittningar på tyskt område. Här hade även Stellan Arvidson haft en lektorstjänst på 1930-talet. Universitetet i Greifswald, grundat 1456, har kallats ”Sveriges äldsta universitet”. http://popularhistoria.se/artiklar/det-gamla-sverige-i-det-nya-tyskland/

””Ett djävulskt system” Det östtysk-svenska samarbetet på skolans område medförde omfattande researrangemang, som Johanna Tegelström var ansvarig för på svensk sida. Hon var född i Tyskland och hade som barn tvingats uppleva den nationalsocialistiska diktaturen under Hitler. Tegelström hade erfarenhet av invandrarundervisning i Göteborg.

Tegelström utsattes yttermera för ett värvningsförsök av Stasi. Hon var dock väl förberedd på något sådant och föll inte till föga. Tegelström såg klara likheter mellan ”DDR”-diktaturen och den nazidiktatur hon upplevt som barn.  ”Ju mer hon reste med grupper i DDR”, skriver Anders Törnvall, ”desto mer tyckte hon att det var hemskt att leva i en diktatur. Det var samma system som i hennes barndoms Nazityskland. Värst var slagordet att ’Freden skulle försvaras med vapen’, som motiverade den starka offensiva Nationella folkarmén, (NVA).” Johanna Tegelströms sammanfattande intryck av Östtyskland är, skriver Törnvall (sidan 9), att det representerar ”ett djävulskt system”.

Östtysklands popularitet i Sverige, framhåller Törnvall, berodde till en del på den vänstervåg som hade rullat igång på allvar studentrevoltåret 1968. Allt fler lärare och skolboksförfattare kom att intressera sig för ”DDR”, varifrån ett stort antal föreläsare bjöds in. Även inbjudna västtyska lärare hade ofta en positiv inställning till det Tyskland som fanns på andra sidan järnridån.

DDRs kulturcentrum i Stockholm, beläget på Upplandsgatan nära Tegnérlunden, hade som målsättning att utkonkurrera det västtyska Goethe-institutet. Det kan nog sägas att östtyskarna här hade ett försprång tack vare den geografiska anknytningen till tidigare svenska stödjepunkter på nuvarande östtyskt territorium. Icke minst odlade man arvet efter den store reformatorn Martin Luther.

2006-07-24-se060721appeal_sthlm1
Kina är enligt SÄPO en av de diktaturstater som är aktivast i Sverige. På bilden en fridsam protest mot kommunistregimens brutala förföljelse mot meditationsrörelsen Falun Gong.

Kina, Ryssland och Iran aktivast i dag Anders Törnvall lyckas på ett begränsat utrymme få med en mängd intressant information om det östtysk-svenska skolprojekt varmed ”DDR”-staten ville indoktrinera det svenska samhället i socialist- och kommunistvänlig riktning. Det genomgående intryck jag får när jag läser professor Törnvalls avhandling är att Stasi och Herder-institutet i Leipzig skötte detta värv på ett proffsigt, skickligt och icke minst noggrant sätt. Även om en del uppmärksamma svenska deltagare som Johanna Tegelström utan svårighet genomskådade propagandan.
  
En annan av de svenska deltagare Törnvall genomfört intervjuer med, adjunkt Anita Ottenbrant i Mjölby, omtalar att hon blev illa behandlad av kursledarna när hon en gång påpekade att den information som gavs om Östtyskland inte stämde med verkligheten. Ottenbrants uppfattning var att ”DDR”-medborgarna inte levde i frihet utan jämförde dem med ”djur i ett zoo” (sidan 17). I samhället härskade ”ett slags förföljelsemani” som gjorde att Stasi tilldelades uppgiften att övervaka allt och alla.
  
Den lärdom som kan dras av det Stasi-ledda skolprojekt som här beskrivits är enligt Anders Törnvall (sidan 19) följande: ”Alla diktaturer infiltrerar olika länder i stort sett på samma sätt. De använder sig av en blandning av ekonomisk samverkan, kultursamverkan, utbildningssamverkan och politisk samverkan.” De diktaturer som enligt SÄPO i dag är mest aktiva i Sverige är Kina, Ryssland och Iran.
  
Professor Törnvall avrundar med följande tänkvärda ord (sidan 20): ”Vi kan alltså lära oss av DDR:s verksamhet vid svenska skolor och lärosäten att undvika samverkan med diktaturer. DDR gick under, men inte alla gör det efter bara 50 år.”

Fotnot: Herder-institutet är uppkallat efter den tyske filosofen, historikern, författaren och pedagogen Johann Gottfried Herder (1744-1803).

Socialisten Obama trivdes med kommunisterna på Kuba

23 mars, 2016

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined) Raúl Castro och Barack Obama inspekterar en kubansk hedersvakt.

Barack Obamas beramade besök på Kuba, den förste USA-president att besöka sockerön sedan Calvin Coolidges visit 1928, kom att hamna i bakvattnet av det internationella nyhetsflödet på grund av de bestialiska IS-attackerna i Bryssel. Av det som rapporterats framgår ändå med önskvärd tydlighet att Obama levde upp till sin tydliga status som USAs förste socialistiske president.

Obama inledde sitt besök i en av världens få kvarvarande kommunistiska diktaturer stilenligt, då han vid en pressträff uttryckte förhoppningen:

Förhoppningsvis kan vi lära av Kuba att förbättra de mänskliga rättigheterna i Amerika /…/ President Castro har, tror jag, påpekat att det, enligt hans synsätt det också är mänskliga rättigheter att se till att alla får en anständig utbildning eller sjukvård och har en grundläggande trygghet på ålderdomen.”http://dailycaller.com/2016/03/21/obama-hopefully-we-can-learn-from-cuba-about-improving-human-rights-in-america-video/   

Alla Kuba-kramares huvudargument för att tillståndet är ganska bra på den kommunistiska fängelseön är ju att det finns sjukvård och utbildning tillgängliga för alla. I verkligheten råder katastroftillstånd inom båda dessa områden – då hjälper det inte långt att Kuba har högre läkar- och lärartäthet per capita än de flesta länder.

Litet elakt kan man kanske säga att det bästa med Kubas sjukvård är att den väl fyller sin funktion för den som inte är särskilt intresserad av att leva så länge som möjligt. Riktigt bra sjukvård existerar endast för det priviligierade samhällsskiktet med anknytning till regeringsadministrationen. För alla andra är den sjukvård som finns att erbjuda under all kritik.

Kubas sjukhus förfaller, och patienterna gör med tanke på de undermåliga sanitära förhållandena sannolikt bäst i att stanna hemma – var detta hem nu är beläget – om de önskar bevara liv och hälsa. De som av någon anledning ändå tvingas uppsöka sjukvården måste ta med sig egna sängkläder, handdukar och glödlampor, egen tvål och eget toapapper. Basala mediciner, exempelvis aspirin, är bristvaror och antibiotika betingar skyhöga priser på den svarta marknaden.

Läkarnas utrustning är, i den mån den alls existerar, till största delen antik. Stundom måste till och med latexhandskar återanvändas. Medan läkaryrket i västvärlden medför hög status och höga löner, tjänar en läkare på Kuba knappast mer än den vanlige inkomsttagaren, det vill säga omkring 200 kronor i månaden. Tidningen Miami Herald i Florida hade 2003 en artikel om en kubansk läkare som tvingades sälja fläsk från sitt hem för att klara ekonomin. Och chefen för Kubas armésjukvård visste ingen annan råd för att få ekonomin att gå ihop än att hyra ut sin bil som taxi på helgerna.

fidel Fidél Castro: ”De prostituerade är universitetsutbildade.” Eller kanske snarare: de universitetsstuderande tvingas prostituera sig.

Kubas förre mångårige diktator, Fidél Castro, sade en gång: ”Jag hävdar att en av revolutionens landvinningar är att till och med de prostituerade är universitetsutbildade.” Detta kan låta rätt imponerande, men då skall man ha klart för sig att Castros klämmiga konstaterande har en mörk baksida.

Med matransoneringar som öppnar dörren på glänt mot rena undernäringen är det nödvändigt för de kubanska familjer som vill överleva att få tillgång till amerikanska dollar. Detta gör prostitution, även om framlidne vänstertrubaduren Björn Afzelius i en av sina låtar hävdar att ”flickan i Havanna” avskaffats i Castros Kuba, till en lockande och ibland nödvändig inkomstkälla för talrika kvinnor.https://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

Det kan alltså vara en smaksak om man vill betrakta prostituerade kvinnor som studenter eller kvinnliga studenter som prostituerade. Klart är att många yrkesverksamma kubaner har tvingats överge såväl studier som sina ordinära yrken för att i stället jobba inom turistnäringen. Vill man inte prostituera sig kan man även arbeta som bartender, uppassare, parkeringsvakt med mera i syfte att få tillgång till dollar.

Det kubanska utbildningssystemet, som imponerat på så många ”progressiva” västerlänningar inklusive Barack Hussein Obama, må vara bra och billigt i teorin men det leder inte till jobb som det går att försörja sig på. Inte ens för den som utbildar sig till läkare. http://www.latinamericanstudies.org/cuba/health-myth.htm

Coolidge%20and%20Machado%20in%20Cuba Presidenterna Calvin Coolidge (till vänster) och Gerardo Machado i Havanna för 88 år sedan.

Förra gången en amerikansk president besökte Kuba var i januari 1928, då republikanen Calvin Coolidge (1872-1933, president 1923-29) med omfattande entourage anlände till Havanna i syfte att lugna president Gerardo Machado om de höga amerikanska sockertariffer som var förödande för den sockerberoende kubanska ekonomin.

Coolidge hade som vicepresident efterträtt Warren G. Harding, som hade avlidit hastigt 1923 efter bara två år som president, men gjorde sig aldrig känd som någon kraftfull president. Han klagade ofta över att presidentämbetet tog hårt på krafterna, men det visade sig att han led av en hjärtsjukdom som ändade hans liv vid 60 års ålder.

Trippen till Kuba hade också som syftemål att bemöta kritik beträffande USAs inblandning i Nicaraguas, Haitis och Dominikanska republikens inre angelägenheter samt att främja Coolidges fredsprojekt, vilket i augusti 1928 sammanfattades i icke-angreppsöverenskommelsen Kellogg-Briand-pakten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Briand-Kelloggpakten

Någon succé blev Coolidges Kuba-resa dock inte – sockerskatterna sänktes inte utan höjdes tvärtom något år senare, och någon väsentligt annorlunda amerikanska utrikespolitik kom knappast till stånd. När det gäller fredsansträngningarna sköts dessa definitivt i sank genom det militaristiska Japans, det fascistiska Italiens samt det nationalsocialistiska Tysklands framväxt, och elva år efter Coolidges besök – då var han själv död sedan sex år – bröt Andra världskriget ut.

President Coolidges besök ägde rum under den amerikanska förbudstiden och blev herostratiskt ryktbart sedan det framkommit, att många i presidentens ressällskap festade, horade och söp som svin – dock inte presidenten själv, även om det ett tag misstänktes att så var fallet. http://www.miamiherald.com/news/nation-world/world/americas/cuba/article62559982.html

Vid presidenterna Barack Obamas och Raúl Castros gemensamma presskonferens i Havanna kom, icke oväntat, USAs handelsembargo – både Obama och Castro kallade detta felaktigt för ”handelsblockad” – som inleddes den 7 februari 1962 upp på dagordningen. ”Mycket kan göras om USA:s blockad lyfts”, citerades den 84-årige Castro utan att dock närmare specificera exakt vad som kunde göras. http://edition.cnn.com/2016/03/21/politics/obama-cuban-raul-castro/

cubaprison Människor blir fortfarande fängslade för sina åsikters skull på Kuba.

Obama svarade i sitt anförande, som var nästan lika långt som den notoriskt långpratande kubanske ledarens, att frågan om hur snabbt det kan gå att avbryta handelsembargot är avhängigt av hur de båda länderna kan lösa de skillnader som finns avseende synen på mänskliga rättigheter. ”Det finns ett stigande intresse i kongressen för att blockaden (sic!) skall lyftas”, sade Obama. Som dessutom informerade om att han och Castro planerar mötas igen senare under året för att diskutera frågan om de mänskliga rättigheterna.

En amerikansk reporter frågade den kubanske presidenten varför Kuba fortfarande har politiska fångar. Castro förnekade dock indirekt att så var fallet då han svarade: ”Ge mig en lista på politiska fångar och jag skall frige dem.” Det är känt att Kuba under kommunistregimens höjdpunkt på 1970-talet kan ha hållit så många som 25 000 personer inspärrade av politiska skäl, men under senare år har frisläppanden skett vid flera tillfällen. Hur många som återstår är oklart. http://www.svd.se/kuba-slapper-politiska-fangar/om/varlden

Alldeles upprenbart är emellertid att politiskt fritänkande ännu inte tillåts på Kuba. Detta demonstrerades med all ackuratess bara några timmar innan planet med USAs president landade på kubansk jord: polisen föste då in ett 50-tal personer från rörelsen Damas de blanco (Damer i vitt) i sina fordon och förde dem till fängsligt förvar för att den regimkritiska gruppen inte skulle störa harmonin vid toppmötet.

Majoriteten av den amerikanska kongressen är fortfarande, trots islossningen mellan USA och Kuba, ännu inte redo att avbryta det mer än halvsekelgamla embargot mot Kuba, som bland annat förbjuder amerikanska medborgare att besöka Kuba samt att göra affärer med kubanska affärsintressen. Brott mot embargot kan bestraffas med upp till tio års fängelse och 250 000 US dollar i böter. Här mer fakta om handelsembargot mot Kuba och varför detta inte kan anses utgöra en blockad, trots att Obama och Castro använde just detta ord: https://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_handelsembargo_mot_Kuba

Embargot har emellertid luckrats upp under Obamas presidenttid, och i dag tillåts familjeresor till Kuba. Vanliga turistresor är dock fortfarande förbjudna. Summan som kubanska flyktingar i USA tillåts skicka till släktingar på Kuba har vidare höjts från 500 dollar till 2000 dollar per kvartal. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-lattar-pa-kubaembargo

I de pågående amerikanska primärvalen har det ibland påståtts i media att den 74-årige Vermont-senatorn Bernie Sanders, som fortfarande hoppas kunna göra storfavoriten Hillary Clinton rangen stridig som det demokratiska partiets presidentkandidat vid valet i november, kommer att bli den förste socialisten någonsin i Vita huset om han mot all förmodan först skulle besegra Hillary och därefter republikanernas kandidat.

Det är en gåta för mig och säkert många andra iakttagare att någon kunnat missa, att den förste socialisten i den amerikanska presidentboningen i Washington, D. C. är dess nuvarande hyresgäst: Barack Hussein Obama.

william_ayers_speaks_about_his_two_books_to_an_audience_at_the_all_souls_church_unitarian_in_washington_monday_nov_17_2008 William Ayers, grundare av terroristorganisationen Weather Undergroud, är en av Obamas politiska mentorer. Ayers är numera en pensionerad pedagogikprofessor.

Redan när han bodde på Hawaii som ung kom Obama i kontakt med vänsterpolitiska överväganden i form av den radikale svarte skribenten Frank Marshall Davis, bördig från Kansas och medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Eftersom den unge Obamas fader inte fanns på plats blev Marshall ett slags fadersgestalt för den förstnämnde.

Sedan Obama som 18-åring 1979 flyttat till Kalifornien och Occidental College kom han att röra sig i marxistiska och även feministiska kretsar. Sedan han flyttat till New York och börjat studera statsvetenskap och internationella förbindelser vid Columbia University i början på 1980-talet, blev han alltmer involverad i vänsterpolitik och deltog i marxistisk-socialistiska konferenser och afrikansk-kulturella tillställningar i Brooklyn.

Vid 24 års ålder blev Barack Obama 1985 i Chicago i Illinois communuty organizer för ett kommunalt utvecklingsprojekt och tillämpade då den så kallade Alinsky-modellen i sin samhällsagitation – betalda vänsterdemagoger skulle enligt denna modell driva upp ett missnöje i bostadsområden med sin aggressiva agitationsstil. Unge Obama visade sig vara som klippt och skuren för uppgiften och lyckades övertyga alltfler afro-amerikaner om hur eländigt de egentligen hade det, och att allt var det vita etablissemangets fel.

Efter juristutbildning vid Harvard Law School blev Barack Obama, liksom så många andra amerikanska politiker, yrkesverksam inom juridiken. Han fick anställning vid en advokatfirma i Chicago och började 1993 undervisa vid University of Chicago i Illinois. Obamas politiska karriär inleddes med att han blev invald i Illinois delstatssenat för demokraterna 1996. Han blev här den fulländade ”progressiva” politkern och tog 2002 ställning mot ett amerikanskt krig i Irak.

2004 valdes Obama så in i USAs senat i Washington, och när tidskriften National Journal 2007 gjorde en studie av amerikanska politikers lifetime voting records visade det sig att Obama var den mest socialistiske av alla senatorer: han hade röstat ”till vänster” i 95,5 procent av frågorna 2007 och fick ett sammanlagt snitt på 88,0 procent. Året därpå valdes Barack Obama till Förenta staternas president.

Obama hade alltså ett mer vänstervridet sätt att ta ställning i de politiska sakfrågorna i den amerikanska senaten än den man som sagts kommer att bli den förste socialistiske presidenten i Vita huset om han väljs i höst – Bernie Sanders, som invaldes i senaten två år efter Obama.

Mer om socialisten Barack Obama, bland annat om hans mångårige vän, den gamle Wheaterman-terroristen William Ayers (bland annat beryktad för uppmaningen ”Döda era föräldrar”) på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/28/en-socialist-i-vita-huset/

10600382_10204419867016923_4660893053958140884_n Barack ”Che” Guevara?

Jag är tämligen övertygad om att den övertygade socialisten Barack Obama, när han ser tillbaka på sin tid som president under åtta år, kommer att räkna det historiska besöket på Kuba som en av sina absolut största bedrifter. Obama har motiverat islossningen mellan USA och Kuba med att ”det Kalla kriget är slut”, vilket naturligtvis är sant.

Kallt krig eller inte – Kuba är alltjämt en kommunistisk enpartistat, och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli annorlunda med upptinade förbindelser med USA.

 

 

 

 

Liten lathund över det politiskt korrekta fikonspråket

5 oktober, 2015

I den politiska debatten utkolporteras i en strid ström av den politiskt korrekta kommuniteten ett antal ord och uttryck som används för att backa upp egna och brännmärka andras argument. Ibland används vissa ord enbart för att signalera särskilda insikter och expertkunskaper. Här följer ett begränsat antal sådana ord och uttryck och mina uttolkningar av dem.

god-bless-hitler Godkänd Israel-kritik?

Antisemitism: Uttryck för hemsk nazism om den utövas av vita, förståelig kritik mot staten Israel om den förekommer hos invandrare från Mellanöstern.

Empati: Nödvändig godhetskänsla för exempelvis verkliga eller påstådda flyktingar; kritiker av den pågående asylantinvasionen betecknas som ”oempatiska” och antas ”sakna hjärta”.

Evidensbaserad forskning: Sådan forskning som backar upp de egna åsikterna (evidens=bevis); andras åsikter vilar däremot på undermålig eller obefintlig forskning.

Fascism: Egentligen totalitär ideologi med ursprung i korporativism, socialism och ledardyrkan. Enligt låtsasforskaren Henrik Arnstad är fascism dock allt som har med Sverigedemokraterna att göra.

Forskning visar..: Debattörer klämmer ofta i med att ”forskning visar…” när de vill ge eftertryck åt sina åsikter. Det finns dock ingen anledning att bli imponerad. Forskning kan, som i Einsteins fall, producera saker som relativitetsteorin. Den kan också visa att jorden är platt om forskningen skulle beställas av Flat Earth Society.

jorden-r-platt-1-638 Resultatet av forskning.

Hemvändande IS-svenskar: I 99 fall av 100 araber som deltagit i mord, våld och terror i Irak och Syrien som borde straffas hårt skall vårdas av Socialsverige, anser blödande hjärtan-politiker såsom Mona Sahlin (S) och Anna Kinberg Batra (M); de är nämligen utsatta för olyckliga omständigheter.

Hora: Egentligen prostituerad kvinna, enligt rasifierad svenska kan termen gälla så gott som alla kvinnor utom möjligen de egna mödrarna. Oacceptabelt om det kommer från etniska svenskar, förståeligt om det är personer med invandrarbakgrund som säger det ty då är det kulturellt betingat.

Hjälpa flyktingar på plats: Svårartad, hjärtlös rasism om det kommer från SD. Godhjärtat och konstruktivt om det är professor Hans Rosling som säger det.

Idéburen sektor: Litet svårare och därmed mer ”insatt” terminologi för ”föreningslivet”.

Lika rättigheter för HBTQ: Svenska prideaktivister som viftar med regnbågsflaggor går i taket om du påpekar att äktenskapet per definition är en angelägenhet för en man och en kvinna, men orkar inte bry sig när IS-mördare kastar ner homosexuella från hustak eller Iran hänger dem från lyftkranar.

a01 Iran hänger bögar. Inte så intressant för Pride-folket.

Moralisk stormakt: Sverige är enligt Stefan Löfven en ”moralisk stormakt” därför att vi skänker 1,5 miljarder kronor till blodtörstiga Palestina-araber som vill utplåna Israel, 20 miljarder till toaletter för Tredje världens kvinnor och hur många miljarder som helst för att vårt land skall få privilegiet översvämmas av muslimska och andra bidragsturister (och ett mindre antal flyktingar).

Människor av kött och blod: Hitkommande verkliga eller förmenta flyktingar; de som vi förväntas hysa ”empati” för. Och alla andra mänskliga varelser, förstås, utom då möjligen sverigedemokrater och därmed jämställda vilka bara är ”små lortar” om vi får tro S-politikern Anna Bohman Enmalm i Södertälje i en debatt med bloggaren i kommunfullmäktige den 28 september.

Neger: Rasistisk kränkning av person med mörk hudfärg om ordet yttras av vit person som exempelvis gatukonstnären Dan Park, raljerande rolighet om den kommer från rasifierad underhållare som Marika Carlsson (”En negers uppväxt”).

Hungary-Headline-News-Now-Refugees-In-Trains-Heading-For-Austria-Germany-Suspended-650x435 Unga män ”av kött och blod” så långt ögat når…”flyktingar” i Ungern på väg mot Österrike.

Polisen skapar värme och trygghet: Skrivet om sagoläsande poliser på Malmö centralstation. Brottsoffren vars öden polisen inte hinner utreda känner nog inte samma värme och trygghet från den så kallade ordningsmakten.

Rasism: All kritik av den förda svenska immigrationspolitiken.

Sverige blir sju grader varmare (”visar forskning”): Spåmännen och -kvinnorna på SMHI har tagit en ordentlig titt i sina klimatrelaterade kristallkulor efter att först ha kikat på svårt komprometterade FNs klimatpanels datoranimerade förutsägelser för klimatläget om närmare 100 år. Och kommit fram till att det blir sju grader varmare i norra Sverige. Obegripligt att det finns lättlurade människor som tror på skrönorna.

Ta höjd för: Klämmer du i med ”vi måste ta höjd för” den ena eller andra utvecklingen, låter du bra mycket mer sakkunnig än om du bara säger att ”vi måste ta hänsyn” till något.

Utmaningar: När politiker talar om att ”vi står inför utmaningar” menar de i realiteten svåra problem, oftast olösliga sådana.

original Unge regimkritikern Ali al-Nimr, dömd att korsfästas i Saudiarabien.

Vi har den största respekt för islam: Utrikesminister Margot Wallström försäkrade, att regeringen ”har den största respekt för islam” när Saudiarabien tyckte att hon lagt sig i dess inre angelägenheter. Samma islamska samhälle, vars sharialagar dömt en ung regimkritiker till korsfästelse och en bloggare till 1000 piskrapp utan att Wallström eller Löfven sagt flasklock.

Våldtäkt: Oförlåtligt uttryck för det patriarkala samhällets struktur om den begås av en vit, förståeligt om den utförs av personer med invandrarbakgrund på grund av den kulturella kontexten.