Posted tagged ‘socialism’

Socialisten Obama trivdes med kommunisterna på Kuba

23 mars, 2016

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined) Raúl Castro och Barack Obama inspekterar en kubansk hedersvakt.

Barack Obamas beramade besök på Kuba, den förste USA-president att besöka sockerön sedan Calvin Coolidges visit 1928, kom att hamna i bakvattnet av det internationella nyhetsflödet på grund av de bestialiska IS-attackerna i Bryssel. Av det som rapporterats framgår ändå med önskvärd tydlighet att Obama levde upp till sin tydliga status som USAs förste socialistiske president.

Obama inledde sitt besök i en av världens få kvarvarande kommunistiska diktaturer stilenligt, då han vid en pressträff uttryckte förhoppningen:

Förhoppningsvis kan vi lära av Kuba att förbättra de mänskliga rättigheterna i Amerika /…/ President Castro har, tror jag, påpekat att det, enligt hans synsätt det också är mänskliga rättigheter att se till att alla får en anständig utbildning eller sjukvård och har en grundläggande trygghet på ålderdomen.”http://dailycaller.com/2016/03/21/obama-hopefully-we-can-learn-from-cuba-about-improving-human-rights-in-america-video/   

Alla Kuba-kramares huvudargument för att tillståndet är ganska bra på den kommunistiska fängelseön är ju att det finns sjukvård och utbildning tillgängliga för alla. I verkligheten råder katastroftillstånd inom båda dessa områden – då hjälper det inte långt att Kuba har högre läkar- och lärartäthet per capita än de flesta länder.

Litet elakt kan man kanske säga att det bästa med Kubas sjukvård är att den väl fyller sin funktion för den som inte är särskilt intresserad av att leva så länge som möjligt. Riktigt bra sjukvård existerar endast för det priviligierade samhällsskiktet med anknytning till regeringsadministrationen. För alla andra är den sjukvård som finns att erbjuda under all kritik.

Kubas sjukhus förfaller, och patienterna gör med tanke på de undermåliga sanitära förhållandena sannolikt bäst i att stanna hemma – var detta hem nu är beläget – om de önskar bevara liv och hälsa. De som av någon anledning ändå tvingas uppsöka sjukvården måste ta med sig egna sängkläder, handdukar och glödlampor, egen tvål och eget toapapper. Basala mediciner, exempelvis aspirin, är bristvaror och antibiotika betingar skyhöga priser på den svarta marknaden.

Läkarnas utrustning är, i den mån den alls existerar, till största delen antik. Stundom måste till och med latexhandskar återanvändas. Medan läkaryrket i västvärlden medför hög status och höga löner, tjänar en läkare på Kuba knappast mer än den vanlige inkomsttagaren, det vill säga omkring 200 kronor i månaden. Tidningen Miami Herald i Florida hade 2003 en artikel om en kubansk läkare som tvingades sälja fläsk från sitt hem för att klara ekonomin. Och chefen för Kubas armésjukvård visste ingen annan råd för att få ekonomin att gå ihop än att hyra ut sin bil som taxi på helgerna.

fidel Fidél Castro: ”De prostituerade är universitetsutbildade.” Eller kanske snarare: de universitetsstuderande tvingas prostituera sig.

Kubas förre mångårige diktator, Fidél Castro, sade en gång: ”Jag hävdar att en av revolutionens landvinningar är att till och med de prostituerade är universitetsutbildade.” Detta kan låta rätt imponerande, men då skall man ha klart för sig att Castros klämmiga konstaterande har en mörk baksida.

Med matransoneringar som öppnar dörren på glänt mot rena undernäringen är det nödvändigt för de kubanska familjer som vill överleva att få tillgång till amerikanska dollar. Detta gör prostitution, även om framlidne vänstertrubaduren Björn Afzelius i en av sina låtar hävdar att ”flickan i Havanna” avskaffats i Castros Kuba, till en lockande och ibland nödvändig inkomstkälla för talrika kvinnor.https://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

Det kan alltså vara en smaksak om man vill betrakta prostituerade kvinnor som studenter eller kvinnliga studenter som prostituerade. Klart är att många yrkesverksamma kubaner har tvingats överge såväl studier som sina ordinära yrken för att i stället jobba inom turistnäringen. Vill man inte prostituera sig kan man även arbeta som bartender, uppassare, parkeringsvakt med mera i syfte att få tillgång till dollar.

Det kubanska utbildningssystemet, som imponerat på så många ”progressiva” västerlänningar inklusive Barack Hussein Obama, må vara bra och billigt i teorin men det leder inte till jobb som det går att försörja sig på. Inte ens för den som utbildar sig till läkare. http://www.latinamericanstudies.org/cuba/health-myth.htm

Coolidge%20and%20Machado%20in%20Cuba Presidenterna Calvin Coolidge (till vänster) och Gerardo Machado i Havanna för 88 år sedan.

Förra gången en amerikansk president besökte Kuba var i januari 1928, då republikanen Calvin Coolidge (1872-1933, president 1923-29) med omfattande entourage anlände till Havanna i syfte att lugna president Gerardo Machado om de höga amerikanska sockertariffer som var förödande för den sockerberoende kubanska ekonomin.

Coolidge hade som vicepresident efterträtt Warren G. Harding, som hade avlidit hastigt 1923 efter bara två år som president, men gjorde sig aldrig känd som någon kraftfull president. Han klagade ofta över att presidentämbetet tog hårt på krafterna, men det visade sig att han led av en hjärtsjukdom som ändade hans liv vid 60 års ålder.

Trippen till Kuba hade också som syftemål att bemöta kritik beträffande USAs inblandning i Nicaraguas, Haitis och Dominikanska republikens inre angelägenheter samt att främja Coolidges fredsprojekt, vilket i augusti 1928 sammanfattades i icke-angreppsöverenskommelsen Kellogg-Briand-pakten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Briand-Kelloggpakten

Någon succé blev Coolidges Kuba-resa dock inte – sockerskatterna sänktes inte utan höjdes tvärtom något år senare, och någon väsentligt annorlunda amerikanska utrikespolitik kom knappast till stånd. När det gäller fredsansträngningarna sköts dessa definitivt i sank genom det militaristiska Japans, det fascistiska Italiens samt det nationalsocialistiska Tysklands framväxt, och elva år efter Coolidges besök – då var han själv död sedan sex år – bröt Andra världskriget ut.

President Coolidges besök ägde rum under den amerikanska förbudstiden och blev herostratiskt ryktbart sedan det framkommit, att många i presidentens ressällskap festade, horade och söp som svin – dock inte presidenten själv, även om det ett tag misstänktes att så var fallet. http://www.miamiherald.com/news/nation-world/world/americas/cuba/article62559982.html

Vid presidenterna Barack Obamas och Raúl Castros gemensamma presskonferens i Havanna kom, icke oväntat, USAs handelsembargo – både Obama och Castro kallade detta felaktigt för ”handelsblockad” – som inleddes den 7 februari 1962 upp på dagordningen. ”Mycket kan göras om USA:s blockad lyfts”, citerades den 84-årige Castro utan att dock närmare specificera exakt vad som kunde göras. http://edition.cnn.com/2016/03/21/politics/obama-cuban-raul-castro/

cubaprison Människor blir fortfarande fängslade för sina åsikters skull på Kuba.

Obama svarade i sitt anförande, som var nästan lika långt som den notoriskt långpratande kubanske ledarens, att frågan om hur snabbt det kan gå att avbryta handelsembargot är avhängigt av hur de båda länderna kan lösa de skillnader som finns avseende synen på mänskliga rättigheter. ”Det finns ett stigande intresse i kongressen för att blockaden (sic!) skall lyftas”, sade Obama. Som dessutom informerade om att han och Castro planerar mötas igen senare under året för att diskutera frågan om de mänskliga rättigheterna.

En amerikansk reporter frågade den kubanske presidenten varför Kuba fortfarande har politiska fångar. Castro förnekade dock indirekt att så var fallet då han svarade: ”Ge mig en lista på politiska fångar och jag skall frige dem.” Det är känt att Kuba under kommunistregimens höjdpunkt på 1970-talet kan ha hållit så många som 25 000 personer inspärrade av politiska skäl, men under senare år har frisläppanden skett vid flera tillfällen. Hur många som återstår är oklart. http://www.svd.se/kuba-slapper-politiska-fangar/om/varlden

Alldeles upprenbart är emellertid att politiskt fritänkande ännu inte tillåts på Kuba. Detta demonstrerades med all ackuratess bara några timmar innan planet med USAs president landade på kubansk jord: polisen föste då in ett 50-tal personer från rörelsen Damas de blanco (Damer i vitt) i sina fordon och förde dem till fängsligt förvar för att den regimkritiska gruppen inte skulle störa harmonin vid toppmötet.

Majoriteten av den amerikanska kongressen är fortfarande, trots islossningen mellan USA och Kuba, ännu inte redo att avbryta det mer än halvsekelgamla embargot mot Kuba, som bland annat förbjuder amerikanska medborgare att besöka Kuba samt att göra affärer med kubanska affärsintressen. Brott mot embargot kan bestraffas med upp till tio års fängelse och 250 000 US dollar i böter. Här mer fakta om handelsembargot mot Kuba och varför detta inte kan anses utgöra en blockad, trots att Obama och Castro använde just detta ord: https://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_handelsembargo_mot_Kuba

Embargot har emellertid luckrats upp under Obamas presidenttid, och i dag tillåts familjeresor till Kuba. Vanliga turistresor är dock fortfarande förbjudna. Summan som kubanska flyktingar i USA tillåts skicka till släktingar på Kuba har vidare höjts från 500 dollar till 2000 dollar per kvartal. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-lattar-pa-kubaembargo

I de pågående amerikanska primärvalen har det ibland påståtts i media att den 74-årige Vermont-senatorn Bernie Sanders, som fortfarande hoppas kunna göra storfavoriten Hillary Clinton rangen stridig som det demokratiska partiets presidentkandidat vid valet i november, kommer att bli den förste socialisten någonsin i Vita huset om han mot all förmodan först skulle besegra Hillary och därefter republikanernas kandidat.

Det är en gåta för mig och säkert många andra iakttagare att någon kunnat missa, att den förste socialisten i den amerikanska presidentboningen i Washington, D. C. är dess nuvarande hyresgäst: Barack Hussein Obama.

william_ayers_speaks_about_his_two_books_to_an_audience_at_the_all_souls_church_unitarian_in_washington_monday_nov_17_2008 William Ayers, grundare av terroristorganisationen Weather Undergroud, är en av Obamas politiska mentorer. Ayers är numera en pensionerad pedagogikprofessor.

Redan när han bodde på Hawaii som ung kom Obama i kontakt med vänsterpolitiska överväganden i form av den radikale svarte skribenten Frank Marshall Davis, bördig från Kansas och medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Eftersom den unge Obamas fader inte fanns på plats blev Marshall ett slags fadersgestalt för den förstnämnde.

Sedan Obama som 18-åring 1979 flyttat till Kalifornien och Occidental College kom han att röra sig i marxistiska och även feministiska kretsar. Sedan han flyttat till New York och börjat studera statsvetenskap och internationella förbindelser vid Columbia University i början på 1980-talet, blev han alltmer involverad i vänsterpolitik och deltog i marxistisk-socialistiska konferenser och afrikansk-kulturella tillställningar i Brooklyn.

Vid 24 års ålder blev Barack Obama 1985 i Chicago i Illinois communuty organizer för ett kommunalt utvecklingsprojekt och tillämpade då den så kallade Alinsky-modellen i sin samhällsagitation – betalda vänsterdemagoger skulle enligt denna modell driva upp ett missnöje i bostadsområden med sin aggressiva agitationsstil. Unge Obama visade sig vara som klippt och skuren för uppgiften och lyckades övertyga alltfler afro-amerikaner om hur eländigt de egentligen hade det, och att allt var det vita etablissemangets fel.

Efter juristutbildning vid Harvard Law School blev Barack Obama, liksom så många andra amerikanska politiker, yrkesverksam inom juridiken. Han fick anställning vid en advokatfirma i Chicago och började 1993 undervisa vid University of Chicago i Illinois. Obamas politiska karriär inleddes med att han blev invald i Illinois delstatssenat för demokraterna 1996. Han blev här den fulländade ”progressiva” politkern och tog 2002 ställning mot ett amerikanskt krig i Irak.

2004 valdes Obama så in i USAs senat i Washington, och när tidskriften National Journal 2007 gjorde en studie av amerikanska politikers lifetime voting records visade det sig att Obama var den mest socialistiske av alla senatorer: han hade röstat ”till vänster” i 95,5 procent av frågorna 2007 och fick ett sammanlagt snitt på 88,0 procent. Året därpå valdes Barack Obama till Förenta staternas president.

Obama hade alltså ett mer vänstervridet sätt att ta ställning i de politiska sakfrågorna i den amerikanska senaten än den man som sagts kommer att bli den förste socialistiske presidenten i Vita huset om han väljs i höst – Bernie Sanders, som invaldes i senaten två år efter Obama.

Mer om socialisten Barack Obama, bland annat om hans mångårige vän, den gamle Wheaterman-terroristen William Ayers (bland annat beryktad för uppmaningen ”Döda era föräldrar”) på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/28/en-socialist-i-vita-huset/

10600382_10204419867016923_4660893053958140884_n Barack ”Che” Guevara?

Jag är tämligen övertygad om att den övertygade socialisten Barack Obama, när han ser tillbaka på sin tid som president under åtta år, kommer att räkna det historiska besöket på Kuba som en av sina absolut största bedrifter. Obama har motiverat islossningen mellan USA och Kuba med att ”det Kalla kriget är slut”, vilket naturligtvis är sant.

Kallt krig eller inte – Kuba är alltjämt en kommunistisk enpartistat, och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli annorlunda med upptinade förbindelser med USA.

 

 

 

 

Liten lathund över det politiskt korrekta fikonspråket

5 oktober, 2015

I den politiska debatten utkolporteras i en strid ström av den politiskt korrekta kommuniteten ett antal ord och uttryck som används för att backa upp egna och brännmärka andras argument. Ibland används vissa ord enbart för att signalera särskilda insikter och expertkunskaper. Här följer ett begränsat antal sådana ord och uttryck och mina uttolkningar av dem.

god-bless-hitler Godkänd Israel-kritik?

Antisemitism: Uttryck för hemsk nazism om den utövas av vita, förståelig kritik mot staten Israel om den förekommer hos invandrare från Mellanöstern.

Empati: Nödvändig godhetskänsla för exempelvis verkliga eller påstådda flyktingar; kritiker av den pågående asylantinvasionen betecknas som ”oempatiska” och antas ”sakna hjärta”.

Evidensbaserad forskning: Sådan forskning som backar upp de egna åsikterna (evidens=bevis); andras åsikter vilar däremot på undermålig eller obefintlig forskning.

Fascism: Egentligen totalitär ideologi med ursprung i korporativism, socialism och ledardyrkan. Enligt låtsasforskaren Henrik Arnstad är fascism dock allt som har med Sverigedemokraterna att göra.

Forskning visar..: Debattörer klämmer ofta i med att ”forskning visar…” när de vill ge eftertryck åt sina åsikter. Det finns dock ingen anledning att bli imponerad. Forskning kan, som i Einsteins fall, producera saker som relativitetsteorin. Den kan också visa att jorden är platt om forskningen skulle beställas av Flat Earth Society.

jorden-r-platt-1-638 Resultatet av forskning.

Hemvändande IS-svenskar: I 99 fall av 100 araber som deltagit i mord, våld och terror i Irak och Syrien som borde straffas hårt skall vårdas av Socialsverige, anser blödande hjärtan-politiker såsom Mona Sahlin (S) och Anna Kinberg Batra (M); de är nämligen utsatta för olyckliga omständigheter.

Hora: Egentligen prostituerad kvinna, enligt rasifierad svenska kan termen gälla så gott som alla kvinnor utom möjligen de egna mödrarna. Oacceptabelt om det kommer från etniska svenskar, förståeligt om det är personer med invandrarbakgrund som säger det ty då är det kulturellt betingat.

Hjälpa flyktingar på plats: Svårartad, hjärtlös rasism om det kommer från SD. Godhjärtat och konstruktivt om det är professor Hans Rosling som säger det.

Idéburen sektor: Litet svårare och därmed mer ”insatt” terminologi för ”föreningslivet”.

Lika rättigheter för HBTQ: Svenska prideaktivister som viftar med regnbågsflaggor går i taket om du påpekar att äktenskapet per definition är en angelägenhet för en man och en kvinna, men orkar inte bry sig när IS-mördare kastar ner homosexuella från hustak eller Iran hänger dem från lyftkranar.

a01 Iran hänger bögar. Inte så intressant för Pride-folket.

Moralisk stormakt: Sverige är enligt Stefan Löfven en ”moralisk stormakt” därför att vi skänker 1,5 miljarder kronor till blodtörstiga Palestina-araber som vill utplåna Israel, 20 miljarder till toaletter för Tredje världens kvinnor och hur många miljarder som helst för att vårt land skall få privilegiet översvämmas av muslimska och andra bidragsturister (och ett mindre antal flyktingar).

Människor av kött och blod: Hitkommande verkliga eller förmenta flyktingar; de som vi förväntas hysa ”empati” för. Och alla andra mänskliga varelser, förstås, utom då möjligen sverigedemokrater och därmed jämställda vilka bara är ”små lortar” om vi får tro S-politikern Anna Bohman Enmalm i Södertälje i en debatt med bloggaren i kommunfullmäktige den 28 september.

Neger: Rasistisk kränkning av person med mörk hudfärg om ordet yttras av vit person som exempelvis gatukonstnären Dan Park, raljerande rolighet om den kommer från rasifierad underhållare som Marika Carlsson (”En negers uppväxt”).

Hungary-Headline-News-Now-Refugees-In-Trains-Heading-For-Austria-Germany-Suspended-650x435 Unga män ”av kött och blod” så långt ögat når…”flyktingar” i Ungern på väg mot Österrike.

Polisen skapar värme och trygghet: Skrivet om sagoläsande poliser på Malmö centralstation. Brottsoffren vars öden polisen inte hinner utreda känner nog inte samma värme och trygghet från den så kallade ordningsmakten.

Rasism: All kritik av den förda svenska immigrationspolitiken.

Sverige blir sju grader varmare (”visar forskning”): Spåmännen och -kvinnorna på SMHI har tagit en ordentlig titt i sina klimatrelaterade kristallkulor efter att först ha kikat på svårt komprometterade FNs klimatpanels datoranimerade förutsägelser för klimatläget om närmare 100 år. Och kommit fram till att det blir sju grader varmare i norra Sverige. Obegripligt att det finns lättlurade människor som tror på skrönorna.

Ta höjd för: Klämmer du i med ”vi måste ta höjd för” den ena eller andra utvecklingen, låter du bra mycket mer sakkunnig än om du bara säger att ”vi måste ta hänsyn” till något.

Utmaningar: När politiker talar om att ”vi står inför utmaningar” menar de i realiteten svåra problem, oftast olösliga sådana.

original Unge regimkritikern Ali al-Nimr, dömd att korsfästas i Saudiarabien.

Vi har den största respekt för islam: Utrikesminister Margot Wallström försäkrade, att regeringen ”har den största respekt för islam” när Saudiarabien tyckte att hon lagt sig i dess inre angelägenheter. Samma islamska samhälle, vars sharialagar dömt en ung regimkritiker till korsfästelse och en bloggare till 1000 piskrapp utan att Wallström eller Löfven sagt flasklock.

Våldtäkt: Oförlåtligt uttryck för det patriarkala samhällets struktur om den begås av en vit, förståeligt om den utförs av personer med invandrarbakgrund på grund av den kulturella kontexten.

Jihadismen och den reellt existerande ondskan

7 februari, 2015

unnamed Maaz al-Kassabeh i bön sekunder innan han uppslukas av lågorna.

Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. (2 Petrusbrevet 5:8)

http://video.foxnews.com/v/4030583977001/warning-extremely-graphic-video-isis-burns-hostage-alive/?#sp=show-clips

Länken ovan går till ett nyhetsprogram från den islamistiska terroriströrelsen Islamska staten (IS) som innehåller det utstuderat grymma mordet på den tillfångatagne jordanske stridspiloten Maaz al-Kassabeh. Mordscenerna förekommer i slutet av den 22:24 minuter långa filmen som ses på egen risk – scenerna är MYCKET starka och upprörande.

Efter att ha indränkts med lättantändlig vätska och placerats i en bur iförd orange fångmundering efter amerikansk modell, bränns piloten levande till döds under ackompanjemang av spöklik arabisk mässande sång och till åskådarnas ljudliga bifall. Efter dådet fylls buren med sten och jämnas med marken med hjälp av en bulldozer.

Maaz al-Kassabeh tillfångatogs den 24 december sedan hans plan efter tekniskt fel störtat i norra Syrien. IS försökte först få honom utväxlad mot den fångna kvinnliga terroristen Saijda al-Rishawi, även kallad ”terroristänkan”, vilken sedan 2005 som dödsdömd suttit inspärrad i jordanskt fängelse efter ett misslyckat självmordsmördarattentat.

images7OZK459J ”Terroristänkan” Maijida al-Rishawi – hängd i Jordanien.

Sedan utväxlingen misslyckats avlivades al-Kassabeh på ovanstående ofattbart grymma sätt. Vissa uppgifter gör gällande att han dödades redan innan förhandlingarna om fångutväxlingen kommit igång på allvar.

Det hashemitiska kungadömet Jordanien, som sannolikt är det arabland som har bäst förbindelser med Israel, tövade inte med att utkräva hämnd. Morgonen efter det att filmen visats hängdes Saijda al-Rishawi och en manlig terroristkollega. Parallellt därmed genomförde jordanskt stridsflyg attacker mot IS-ställningar.

En stor del av den jordanska opinionen tycker att detta är alldeles otillräckligt och kräver nu att Islamska staten skall förintas:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20262353.ab

När jag erfar ohyggliga nidingsdåd av ovannämnda slag kommer jag osökt att tänka på aposteln Petri ord i 2 Petrusbrevet enligt bibelcitatet överst i denna bloggtext: om Satan, eller djävulen, som går omkring som rytande lejon på jorden utan förmåga att dölja sin verkliga natur.

Ondskan är inte ett resultat av bristande kunskap eller utbildning, som en del tror. Ondskan är en reellt existerande, satanisk  kraft som i vår tid tycks ha övertagit den radikala grenen av islam och använder denna för egna syften i sin kamp mot Gud och det goda.

untitled Hamasbödlar leder bort en Gaza-bo att avrättas för påstått samröre med Israel.

Även i etablerade muhammedanska stater av typ Saudiarabien, som vår statsminister vägrat benämna diktatur, Iran och på palestinaarabiska områden utmäts rutinmässigt drakoniska straff såsom halshuggningar, hängningar och stenande till döds för bland annat homosexualitet, äktenskapsbrott, narkotikabrott och förolämpande av Allah. Mellan Hamas i Gaza och IS råder endast skillnader av den typ som finns mellan grader i helvetet.

Ett annat aktuellt uttryck för den förefintliga ondskan är Islamska statens hämningslösa utnyttjande av barn. En ny FN-rapport, producerad av 18 oberoende experter, slår fast att IS har torterat, korsfäst, halshuggit och begravt barn levande. Därvid har ofta andra barn använts som exekutörer av dessa för oss helt obegripliga grymheter.

Förståndshandikappde barn används regelmässigt som självmordsmördare utan att förstå vad de gör, medan andra barn sålts som sexslavar på marknader. Mer här:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/fn-barn-korsfasts-och-begravs-levande

En islamistisk terrorgruppering som på många sätt, både ideologiskt och metodiskt, liknar IS är Boko Haram (BH) i Nigeria vilken nu försöker sprida sitt människo- och gudsfientliga budskap till omkringliggande länder. Nyligen skall BH dock och dessbättre ha slagits tillbaka i Niger.

Ungefär samtidigt som al-Qaida-terrorister massakrerade tolv medlemmar av satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris, angrep och utplånade Boko Haram ett flertal byar i Nigeria och mördade enligt uppgifter från Amnesty International uppemot 2000 personer. Även BH använder sig av förståndshandikappade eller hjärntvättade barn som självmordsmördare och säljer barn som sexslavar.

Läs gärna denna av Amnesty nyproducerade sammanfattning av Boko Harams uppbyggnad och verksamhet:

http://www.amnesty.org/en/news/boko-haram-glance-2015-01-29

imagesL6N2LQEP Bernard-Henri Lévy: ”Jihadismen är en form av islam.”

En av mina gamla favoriter bland skarpsynta kritiker av kommunism och socialism, den i Algeriet 1948 födde franske filosofen Bernard-Henri Lévy, kommenterar i en DN-intervju dagens datum (7 februari 2015) jihadismens förhållande till islams huvudfåra. Han gör det bland annat på följande insiktsfulla sätt:

Det är många i dag som hävdar att detta /terrorangreppet mot Charlie Hebdo i Paris, bloggarens an märkning/ inte hade med islam att göra. Men jag hävdar motsatsen: jihadismen är en form av islam…I dag finns det bara en civilisationers kamp; det är den som pågår inom islam mellan två former av jihadism. Likväl måste icke-muslimer mer än någonson visa att muslimer är deras bröder.

Läs hela intervjun här:

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/filosofen-rads-inte-storpolitiken/

Även om således Lévy hävdar att  jihadismen/islamismen är en form av islam, drar han inte alla muslimer över en kam. Islam är inte uteslutande en ideologi utan även ett sätt att leva: majoriteten muslimer världen över lever ett stillsamt trosliv omfattande dagliga böner, moskébesök och firande av traditionella högtidsdagar.

Problemet är att det är minoriteten, de våldsbenägna jihadisterna, som för ögonblicket är den muhammedanska religionens mest vitala inriktning som håller de normaltroende i ett järngrepp med hot om våld, död och pina.

Bernard-Henri Lévi, förmodligen en av världens vackraste karlar ännu vid 66 års ålder, såg och hörde jag vid en bokpresentation i Akademibokhandeln i Stockholm hösten 1978. Då satt han, närmast som en parodi på en fransk intellektuell, på ett bord och kedjerökte Gauloises och askade på golvet. Han var en av de tänkare som i Kalla krigets slutfas verksammast bidrog till kommunismens fall som globalt hot mot freden och friheten. Det gläder mig att han alltjämt håller stilen. Förhoppningsvis har han gått över till att använda askkopp (om han fortfarande röker).

I Sverige har kyrka och politik törnat in i en andlig och intellektuell sömn som effektivt avskärmar dem från verkligheten. Det gör det möjligt för en Mona Sahlin och en Anna Kinberg Batra att tala om halshuggande och våldtagande IS-terrorister som ”offer”, vilka kan komma på rätt spår genom att få tillgång till arbeten och terapeutiska insatser och för Stefan Löfven att till Sverige inbjuda Fatah-ledaren Mahmoud Abbas, en förhärdad förintelseförnekare och terroranhängare som vill se ett judefritt ”Palestina”.

Svenska kyrkan å sin sida lägger ner allt internationellt krut på att i olika tonarter brännmärka den judiska staten Israel i stället för att solidarisera sig med de kristna trosfränder som förföljs obarmhärtigt av IS, Boko Haram och andra jihadister i Mellanöstern och Afrika.

untitled Mitri Rehab: antisemitisk rasist som inbjudits till Uppsala domkyrka för att torgföra sitt hat mot Israel.

Nu till helgen har man till en teologisk samling i Uppsala inbjudit bland andra den antisemitiske kristne prästen Mitri Raheb från Betlehem i syfte att ytterligare kasta dynga på Israel. Den öppet rasistiske Raheb hävdar att dagens palestinaaraber, till skillnad från moderna judar, har en DNA-gemenskap med de bibliska lärofäderna. Över detta hatspektakel basar, minst av allt oväntat, vår tyskfödda ärkebiskop Antje Jackelén.

Prästerna Annika Borg och Johanna Andersson har skrivit följande debattartikel i DN i ämnet:

http://www.dn.se/debatt/svenska-kyrkan-talar-med-kluven-tunga-om-judar/

Jag inledde denna text med ett bibelcitat och jag avslutar med ett annat och mer hoppfullt sådant. Gud skapade världen och universum av kärlek, vilken alltså är grunden till varje form av sanning. Hat och omänsklighet är inte bara uttryck för ondska utan också för lögn. Kärlek och sanning är förutbestämda att en dag segra över hat och lögn.

Och, med Jesu ord:

  Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. (Markusevangeliet 13:13)

 

 

Min väg till insikt i västvärldens mest extrema land: från vänster till höger

15 maj, 2014

untitled Rosenborgsgymnasiet (numera Täljegymnasiet) där jag röstade på sossarna i andra ring.

Från och med en bit in på högstadiet och till och med sista ring i gymnasiet – en period på ungefär fyra/fem år – stod jag till vänster politiskt. Under en del av den tiden menade jag mig även vara ateist. Jag var inte ansluten till något parti eller någon gruppering men såg på mig själv som allmänt ”vänster”.

Praktiskt kom detta till uttryck i att jag röstade på Kommunisterna i skolvalet i nionde klass och på Socialdemokraterna i gymnasievalet i andra ring i min hem- och födelsestad Södertälje. Jag lyssnade också en hel del på proggmusik med framförallt Gunder Hägg och Träd, gräs och stenar. Gick på konserter med dessa och andra artister på Moderna museet och Gärdet i Stockholm. Umgicks med likaledes vänstervridna skolkompisar.

Under vårterminen i sista ring – vi skriver nu 1970 – hände något med min politiska övertygelse. Jag började tröttna på vänstern och dess många gånger bedrövligt sekteristiska och allmänt otrevliga representanter. Började ifrågasätta tidigare för mig heliga kor, som stödet för Viet Cong (FNL) i Indokina och det ständiga föraktet för vårt svenska fosterland.

gal_1261 Plakatvänstern demonstrerar till förmån för kommunisterna i Indokina.

På senhösten samma år träffade jag en snygg, proper och borgerligt sinnad tjej som understödde min politiska kursändring. Relationen tog snart slut, men min politiska färdriktning var redan utstakad. En riktig vattendelare för min del blev värnpliktstjänstgöringen vid A8 i Boden. Dels insåg jag vikten av ett militärt försvar för att försvara vår demokrati och frihet, dels fick jag tillfälle att på närmare håll studera extremvänsterns arbetsmetoder i form av uppvigling och olaga affischering.

Det var i Boden 1971-72 jag bestämde mig för att engagera mig politiskt. Jag och ett par kompisar gick på möten med Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden, men det var inte partipolitiken jag i första hand var intresserad av. När jag fick höra talas om en antitotalitär organisation som hette Demokratisk Allians (DA) och även träffa ordföranden i dess Stockholms-avdelning, som gjorde lumpen vid I19, bestämde jag mig för att bli DA-aktivist. Vilket jag även blev med början direkt efter muck våren 1972. Ungefär samtidigt gick jag med i Försvarsfrämjandet och blev även invald i dess styrelse.

Och på den vägen är det, kan man säga. Jag har ibland funderat litet över vad som hade hänt om jag fortsatt vara vänster, om jag inte drabbats av insikten om att kommunism och socialism var fel. Hade jag sökt mig till något parti till vänster, börjat demonstrera mot USAs engagemang i Indokina och ryckts med i allt detta hat som florerar i den röda fållan? Kanske hade jag rentav ställt mig på barrikaderna och kämpat för den väpnade revolutionen tillsammans med de så kallade R:arna?

Kanske hade jag sällat mig till dessa demokratins marodörer som nu försöker hindra politiska partier och inriktningar de inte gillar från att uttrycka sina åsikter med tillhjälp av oväsen, sten- och äggkastning samt misshandel?

bildspel_1 Mitt gamla regemente A8 i Boden.

Och visst kan det vara lockande att spekulera. Fast nu tror jag inte på att det var slumpen som ingrep och förde mig högerut. Jag tror inte på slumpen över huvud taget. Att vandra vidare på vänstervägen låg helt enkelt inte i korten eller kaffesumpen för min del. Jag är övertygad om att jag blev ledd vid handen av en högre makt som ville mitt bästa. Vid denna tid för drygt 40 år sedan började mycket riktigt även Gud få en allt större plats i mitt hjärta och medvetande.

De ibland våldsamma mötesstörningarna i denna valrörelse riktade mot Sverigedemokraterna – där vänsteraktivister inte ens drar sig för att misshandla SD-sympatiserande kvinnor inför deras minderåriga barn – är enligt mitt sätt att se ett resultat av ett samhälle i kris. Det är nu vi får skörda frukterna av decennier av en socialistisk politik som föraktar traditionell kristendom, hävdvunnen sexualmoral och en kunskapsbaserad skola.

Våra barn växer upp utan att få lära sig respekt för äldre, lärare och andra samhällsauktoriteter. De får i skolorna reda på allt och litet till om sina rättigheter men ingenting om ansvar och förpliktelser. De får lära sig att ”ifrågasätta”, som det så vackert heter, men inte att vörda beprövade ideal och traditioner såsom fosterlandskärlek, familjeideal, hänsyn, tolerans och/eller vanlig vänlighet och normal anständighet.

De får lära sig att vi med öppna armar skall hälsa alla som kommer hit från utlandet välkomna och att det är svårartad ”rasism” och/eller ”främlingsfientlighet” att kräva att dessa kanske också bör tillföra landet något eller att hävda, att alla inte får plats hur gärna vi än skulle vilja. De får lära sig något som kallas ”mångfald” men som ofta inte leder till något annat än enfald.

dan park Konstnären/provokatören Dan Park: dömd till fängelse för att ha uttryckt misshagliga åsikter.

Socialdemokratin och borgerligheten, vilken knappast varit ett dugg bättre när den betrotts med makten, har kört det här landet i botten. Sverige av i dag är troligen den västliga världens mest extrema land som får andra demokratier att häpna över hur det kunnat gå så här långt. Där konstnärer och politiker straffas med fängelse och böter av rättsväsendet när de uttrycker misshagliga åsikter om folkgrupper och religion.

Där förment liberala tidningar använder sig av researchgrupper bestående av brottsdömda vänsterextremister för att hänga ut människor med avvikande, låt vara inte alltid rumsrena, meningar. Där landets statsminister har en patologisk fixering vid ett av riksdagens demokratiskt invalda partier. Där fackföreningar utesluter medlemmar med ”olämplig” partitillhörighet. Etcetera, etcetera.

Nej, jag hade aldrig accepterat allt detta även om jag fortsatt på min ungdoms missriktade vänsterväg. Uppvaknandet hade kommit förr eller senare. Nu är jag hjärtinnerligt glad över att det kom så tidigt!

 

 

Kulturpolitik i Södertälje: Skandalen Oktober fortsätter

30 april, 2014

 

images Garvade kulturbolsjeviken Ninne Olsson, mångårig konstnärlig ledare på Oktoberteatern/Musikteatergruppen Oktober.

I Södertälje kommun finns en vänsterpolitisk teatergrupp kallad Oktoberteatern. Den har varit anställd av kommunen sedan 1978 efter att tidigare ha sparkats ut från socialdemokratiskt styrda Malmö på grund av oförblommerad propagandaverksamhet.

Musikteatergruppen Oktober, som gruppen tidigare hette, hämtade sitt namn efter akademiledamoten Lars Forssells verk Oktoberdikter, vilket förhärligade V. I. Lenins kommunistiskt-bolsjevikiska statskupp mot den spirande demokratin i Ryssland 1917.

Oktober gjorde vid denna tid ingen hemlighet av, att dess viktigaste uppgift var att bidraga till en socialistisk samhällsomvandling i Sverige. Det revolutionära syftet är måhända inte lika uttalat i dag, utan den politiska målsättningen kan väl snarast beskrivas som politiskt korrekt-mångkulturalistisk.

I morgon den 1 maj, lämpligt nog, upplåter teatern exempelvis premiärvis sin scen åt den tidigare medlemmen Tomas Norström, som håller monolog på temat ”Jag heter Mikael” där skådespelaren gestaltar en mer eller mindre efterbliven person som tagit till sig av den påstådda ”främlingsfientligheten”. Ett valmanifest riktat mot Sverigedemokraterna, med andra ord.

untitled Politisk propaganda med kommunpengar.

Särskilt viktigt anser Oktoberteatern det är att propagera detta budskap bland barn och ungdomar, vilkas påtvingade konsumtion av teaterns alster subventioneras av Södertälje kommun.

Den som vill ta del av en väl genomarbetad och väldokumenterad historik och analys över Oktobers verksamhet i Södertälje, och vilka alternativ som fanns när kommunens vänsterinriktade politiker och tjänstemän  beslutade anställa gruppen, bör läsa skriften Tommy Hansson: Skandalen Oktober. 55 sidor. Ny Demokrati Södertälje 1991.

Jag återger nedan en reservation jag för SD:s räkning ingivit till kultur- och fritidsnämnden mot ett förslag (som givetvis godkändes av övriga partier) som går ut på att den framtida teaterverksamheten i Södertälje skall bygga vidare på Oktoberteatern. Skandalen Oktober fortsätter ned andra ord och bara SD går mot strömmen.

 

Kultur- och fritidsnämnden

Ärende 10

RESERVATION

Jag reserverar mig härmed på detta sätt mot majoritetsbeslutet att godkänna utredningsrapporten ”Vår redan i oktober – En utredning om framtiden för teaterverksamhet i Södertälje” samt arbetet med att ”utveckla, bredda och fördjupa teaterverksamheten i Södertälje, i enlighet med utredningens förslag”.

Bakgrunden till vår reservation är följande:

Sverigedemokraterna avvisar utredaren Per Lysanders förslag om att bygga den framtida teaterverksamheten i Södertälje på Oktoberteaterns verksamhet eftersom SD i sin senaste – och alla tidigare – budgetreservation förordar, att alla kommunala anslag till teatern i fråga slopas.

När Musikteatergruppen Oktober anställdes av Södertälje kommun 1978 var den en socialistisk kampgrupp som inledningsvis i sitt kulturpolitiska handlingsprogram deklarerade:

”Vi vill använda vårt teaterarbete som ett av instrumenten i en process som avser att förändra det nuvarande samhället till ett socialistiskt samhälle.”

Eftersom kommunen då, liksom nu, hade en röd politisk majoritet var det en målsättning som inte riskerade stöta på patrull i kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Inte heller under tiden med borgerligt styre 1988-91 ifrågasattes Oktobers socialistiska indoktrineringsverksamhet på allvar av den svaga och splittrade oppositionen.

Som utredaren påpekar drevs motståndet mot Oktobers fortsatta engagemang i kommunen under 1990-talet av först Ny Demokrati och därefter Täljepartiet. Undertecknad författade 1991 en genomarbetad skrift med titeln Skandalen Oktober som av utredare Lysander något oegentligt kallas ”pamflett”. Denna ledde till en omfattande debatt i kommunen om Oktobers engagemang samt uppmärksamhet även i regionala och riksomfattande medier såsom ABC-Nytt och Expressen. Skriften inköptes även som kurslitteratur av Lunds universitet.

När vi nu skriver 2014 är Oktoberteatern visserligen inte längre en lika doktrinärt socialistiskt präglad propagandaensemble som tidigare. Jag noterar ändå att gruppen valt att behålla namnet Oktober, som hämtats från Lars Forssells verk Oktoberdikter vilket förhärligar V. I. Lenins kommunistiska statskupp i Ryssland 1917.

Oktoberteatern markerar med den fortsatta användningen av det ursprungliga namnet sin vänsterprofil, låt vara att den politiska hållningen i dag snarare är mångkulturalistisk-politiskt korrekt med särskild inriktning mot barn och ungdom än revolutionärt socialistisk. Karaktären av vänsterpolitisk propagandagrupp består i alla händelser.

Sverigedemokraterna i Södertälje finner ingen som helst anledning för kommunen att fortsätta pumpa in pengar till en teatergrupp vars främsta syfte är att sprida ett politiskt budskap som SD eftertryckligt avvisar. Särskilt betänklig är enligt vår mening målsättningen att propagera detta budskap bland barn och ungdom.

Södertälje den 30 april 2014

Tommy Hansson ledamot i kultur- och fritidsnämnden (SD)

Min skrift Skandalen Oktober beställes enklast till det blygsamma priset 50:- genom hänvändelse till mig på:

tommy.hansson@sverigedemokraterna.se

untitled

Östtyskland: stöd till västtyska terrorister och nazister

14 december, 2013

images Överlyckliga östtyskar firar att Berlinmuren avskaffats den 9 november 1989.

Östtyskland kallades officiellt ”DDR”, den tyska förkortningen för Tyska demokratiska republiken. Men det fanns inget demokratiskt med Östtyskland, också känt som Sovjetzonen. Här bestämde Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), det vill säga kommunisterna. Alla medborgare kontrollerades av säkerhetstjänsten Stasi och betydande delar av den östtyska militären befann sig på krigsfot också under djupaste fred. Det har vidare efter Berlinmurens fall blivit känt, att Östtyskland understödde såväl västtyska vänsterterrorister som nynazister.

1995 publicerade Contra förlag Erik Ekelunds bok Ingen av officerarna bar uniform (441 sidor), en roman med verklighetsunderlag som byggde på författarens egna erfarenheter från en stor militärmanöver i Blekinge 1970. Manövern bevakades av östtysk militär, som hade hjälp av svenska medlöpare. Östtyskarna lyckades komma över topphemliga svenska militära handlingar.

En grupp svenska soldater slog dock tillbaka. Med hjälp av beslagtagna östtyska miniubåtar genomförde svenskarna en kommandooperation i Warnemünde i Östtyskland. Erik Ekelund deltog i manövern. Efter det så kallade DDRs fall hittade han i tidigare hemligstämplade arkiv de sista pusselbitarna i detta gastkramande Kalla krigs-drama. Ekelunds laddade berättelse skildrar i romanens form händelserna i Blekinge och Warnemünde. De svenska soldaterna belades med 25 års tystnadplikt – till oktober 1995. Ekelunds bok kom ut när den tiden var till ända.

Det står var och en fritt att spekulera i vad som är sant och vad som måhända är en form av påbättrad verklighet i Erik Ekelunds bok. I en sak är boken fullständigt autentisk: den östtyska militären befann sig under det Kalla kriget på ständig krigsfot och tvekade inte att på ett aggressivt sätt gripa in i andra länders verklighet när så befanns tjänligt.

untitled

Efter Berlinmurens fall i november 1989 har det vällt fram en mängd uppgifter som visar på det kommunistiska Östtysklands sanna natur som en aggressiv maktspelare i norra Europa. För Sveriges del hade det östtyska kommuniststyret initialt fientligt inriktade planer. Christoph Andersson skildrar i boken Operation Norrsken (Norstedts 2013, 324 sidor) hur Stasi i början av 1970-talet ville kompromettera det svenska kungahuset genom att lyfta fram dess förbindelser med Nazityskland i ljuset. Sverige skulle avkonterfejas som en opportunistisk stat, färdig att låna sig till vad som helst i syfte att inte förarga sina mäktiga grannar i väst.

Det östtyska projektet kallades ”Operation Norrsken” men inställdes efter en tid. Östtyskarna kom på att de i stället hade betydligt mer att vinna på att driva en vänlig linje gentemot svenskarna och att, på olika sätt och inom skilda verksamhetsfält, nästla sig in i det svenska samhället. De blev också snart på det klara med att de styrande svenska socialdemokraterna och särskilt då statsminister Olof Palme hade en mycket välvillig syn på vad som ofta betecknades som ”det socialistiska experimentet” i den östra delen av Tyskland.

På 1980-talet blev säkerhets- och spionorganisationen Stasi via ett av sina många bulvanföretag en affärspartner till den svenska vapentillverkaren Bofors. Med östtysk hjälp forslades svenska sprängämnen och svenskt krut till mullornas Iran. Genom samma östtyska företag försågs den östtyska så kallade Folkarméns automatkarbiner av fabrikatet Kalasjnikov med krut som tillverkats av det i Karlskoga baserade Bofors. Christoph Andersson redogör i sin bok i detalj för alla invecklade turer inklusive efterföljande rättsprocesser.

Stasi fanns också med på ett hörn när ASEA i Västerås skulle överantvarda kärnvapenteknologi till det kommunistiska Östtyskland. Den svenska journalisten Cats Falck, som rotade i denna affär, hittades 1984 död tillsammans med en väninna i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm.

palme_honecker Olof Palme i en vänskapsskål med Östtysklands diktator Erich Honecker.

Östtyskarna var aktiva på många plan i syfte att påverka det svenska samhället i för dem förmånlig riktning. De gynnades av att många svenskar, särskilt inom massmedia och kulturliv, hade stora sympatier för den i deras tycke hedervärda ”socialismen” (det vill säga kommunismen) i ”DDR”.  En av dessa entusiaster var filmaren Roy Andersson, som i ett citat som återges i Anderssons bok (sidan 235) säger att han ”sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen” efter att 2010 ha mottagit det så kallade Leninpriset av Jan Myrdalsällskapet (prissumman var 100 000 kronor) för sina insatser.

Bakgrunden var att Roy Andersson hjälpt östtyskarna med ett projekt som var ägnat att få immunbristsjukdomen AIDS att framtå som ett hemligt biologiskt vapen, framställt i amerikanska laboratorier under CIAs överinseende. Projektet, kallat ”Operation Infektion”, har varit så framgångsrikt att många, särskilt i Tredje världen, faktiskt tror på att AIDS skapades i på konstlad väg i amerikanska laboratorier. En av dem som trodde på detta var förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki, som upphöjde den östtyska propagandalögnen till närmast statsdoktrin, något som varit förödande för AIDS-bekämpningen i ANCs Sydafrika.

Roy Andersson drog sitt strå till den östtyska propagandastacken genom filmen Någonting har hänt, vilken i sin engelska version kallas Something has happened. Andersson menar sig själv ingalunda vara kommunist utan föredrar att kalla sig ”socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner”.

images ”Socialdemokratiske socialisten” Roy Andersson hjälpte östtyskarna sprida myten att AIDS framställts av CIA.

Christoph Andersson berättar slutligen också historien om Stasi-prästen i västerbottniska Burträsk, Aleksander Radler, samhällets stöttepelare som i tidernas fullbordan visades ha varit spion för Stasi. Radler kommer från det forna Östtyskland, där han studerade teologi. 1977 doktorerade han i religion och kyrklig verklighet i Lund och inledde därpå en yrkeskarriär som präst i Svenska kyrkan. Han blev omsider professor i Åbo och gästprofessor vid Umeå universitet. Han utbildade många unga svenska präster och författade även dessas läromedel.

Tidningen Expressen fick dock fatt i uppgifter om att Radler fungerat som Stasi-agent i Sverige ända fram till murens fall 1989. Han hade rapporterat vänner och bekanta som var regimkritiska till Stasi och därmed sett till att de greps och dömdes till fängelse i ”DDR”. Ursprunget till avslöjandet var professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola, som i SÄPOs register över misstänkta Stasi-spioner stötte på namnet Aleksander Radler men enligt överenskommelse saknade möjlighet att avslöja hans namn.

Expressen lyckades emellertid luska ut vem det var som avsågs och spåra honom till hans hem i Burträsk, där han levde med sin hustru Bettina, som också var kyrkligt anställd. Tidningen fick därtill fram fler komprometterande uppgifter om Radler i Stasis gamla arkiv i Berlin. Radler var identisk med en Stasi-medarbetare som kallades IM Thomas.

Aleksander Radler förnekade först ”till 150 procent” att han skulle ha varit städslad av den fruktade östtyska spionorganisationen men föll till sist till föga och bad om ursäkt för allt elände han ställt till med. Till vilken nytta det kunde ha för de många människor han svikit och förstört liv och tillvaro för.

untitledStasiprästen Aleksander Radler tjänade Stasi i 28 år.

Av ovanstående framgår att det kommuniststyrda Östtyskland – i likhet med alla totalitära diktaturer – verkade på många olika plan: politik, kultur, religion, vetenskap och så vidare. Det allt övergripande syftet var att framflytta positionerna för kommunismen i allmänhet och för Östtyskland/Sovjetblocket i synnerhet. Hela samhället genomsyrades av en anda av sekretess, övervakning och misstänksamhet där i princip alla spionerade på alla. Den du trodde du stod närmast och/eller älskade mest kunde vara den som angav dig för säkerhetstjänsten Stasi.

Om de östtyska kommunisternas behov av övervakning och inhämtande av uppgifter om allt och alla uttalade sig en gång Erich Mielke (1907-2000), som var minister för statssäkerhet och därmed chef för Stasi 1957-89, på följande sätt: ”För att vara säker måste man veta allt.”

I likhet med alla totalitära diktaturer hade Östtyskland även en överdimensionerad krigsmakt. Åt detta ämne har den välrenommerade militärhistorikern Lars Gyllenhaal ägnat ett stycke i en webbaserad artikelserie i militär- och krigshistoriska ämnen. Gyllenhaal konstaterar att de främsta östtyska förbanden befann sig på krigsfot också i fredstid.

Lars Gyllenhaal frågar sig och svarar själv: ”Hur hade Nazitysklands trupper sett ut om landet fortsatt existera efter 1945? Rätt mycket som Östtysklands.” Så var vapenrockarna i Nazi- respektive Östtyskland helt identiska bortsett från den lilla detaljen, att den östtyska varianten saknade örnmärken. Vidare liknade intill förväxling det nazityska handeldvapnet Sturmgewehr den östtyska krigsmaktens sovjettillverkade Kalasjnikov automatkarbin (Sturmgewehr var världens första automaktkarbin). Den breda östtyska hjälmen hade utvecklats i Tredje riket som ”Thale B-II” men producerades aldrig under Andra världskriget.

untitledSturmgewehr 44.

I medio av 1990-talet blev det i Sverige känt, att exempelvis de östtyska pansartrupperna alltid förfogade över skarp krigsammunition samt att attackdykare ur Scwimmerkommando 18 under 1980-talet hade kartlagt hemliga försvarsanordningar i sydsvenska hamnar. ”DDRs” säkerhetsministerium hade tillgång till egna attackdykare, fallskärmsjägare och ett elitförband för specialoperationer i västvärlden, AGM/S. Vid minst ett tillfälle under 1979 skall denna styrka ha varit på väg att genomföra en skarp operation i Västtyskland.

Östtyskland hade militärfordon som var fullastade med krigsammunition som standard, och i östtyska förråd har hittats nya gatuskyltar avsedda för Belgien samt sedlar för ockupationsvaluta. Det rådde i djupaste fredstid två timmars marschberedskap för merparten av den östtyska krigsmakten, men för spaningsförband gällde endast 45 minuter.

Redan vid Tysklands återförening 1990 avslöjades att Rote Armeefraktion (RAF)/Baader-Meinhof-ligan hade fått ekonomiskt och annat stöd från de ideologiska fränderna i Östtyskland, och Gyllenhaal understryker att allt fler detaljer om detta samarbete tycks dyka upp efter hand. RAF-terroristerna utbildades i vapentjänst i Östtyskland, varefter de angrep NATO-mål i Västtyskland. Det beräknas att RAF dödade ett dussintal amerikanska soldater under dessa operationer. Den amerikanske generalen Frederick Kroesen överlevde dock som genom ett mirakel ett av RAF avlossat, sovjetiskt pansarskott mot den bepansrade Mercedes han färdades i.

untitledEn av RAFs mest beryktade bravader var att kidnappa och mörda den västtyske arbetsgivarbasen Hanns-Martin Schleyer.

Östtyskarna tvekade heller inte att understödja nynazister i Västtyskland i syfte att försvaga den sårbara västtyska demokratin. Nazistledaren Odfried Hepp, som fått sin första praktiska militära erfarenhet i Libanon, var en av de nationalsocialistiska ledare som fick hjälp av Östtyskland. Den av östtyskarna sponsrade så kallade Hepp-Kexel-gruppen gav sig i likhet med RAF på amerikanska mål i Västtyskland.

Efter att ha genomfört flera bilbombningar och bankrån fick Hepp slutligen en fristad i Östtyskland, vars talrika likheter med Hitlers rike han bör ha funnit tilltalande.
 

Inför kyrkovalet: finns det fortfarande hopp om Svenska kyrkan?

9 september, 2013

untitledÄr Svenska kyrkans fana på väg att halas för gott?

Jag började första gången fundera över att begära utträde ur Svenska kyrkan under 1980-talets första hälft. Jag var då körsångare i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje och tillika dess styrelsesekreterare. Vid denna tid fick kyrkan en reformerad allmän förbön, där tidigare ålderdomligt språkbruk rensats ut. Vidare uppmanades inte längre gudstjänstbesökarna bedja för ”konungen och hans hus”, något som upprörde mitt rojalistiska hjärta.

Vad värre var så nämndes icke med ett ord i den nya allmänna förbönen dem som förföljdes för sin kristna tro i kommunistiska eller muslimska länder, och de var – och är alltjämt – många. I stället hette det trendriktigt att kyrkan exempelvis skulle be för ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”

Men således ingenting om de miljontals kristna världen över som förtrycktes för sin tros skull varje dag för att de bekände sig till det glada budskapet om Jesus Kristus och hans frälsande kraft. Varför glömde den svenska folkkyrka, som jag en gång döpts in i, dessa förföljda? frågade jag mig.

För mig framstod det som skäligen uppenbart att det för Svenska kyrkan blivit betydligt viktigare att ligga rätt ”i tiden” än att måna om förföljda kristna trosfränder. Detta medförde bland annat att det kyrkliga språket miste sin sälta och ersattes av en platt politiker- och byråkratsvenska, som jag tyckte passade mycket illa eller inte alls i religiösa sammanhang.

Svenska kyrkan hade tillägnat sig, som jag såg det (och jag har inte ansett mig behöva rucka på den uppfattningen), en alldeles opassande vilja att ”hänga med sin tid”. Inte för att all form av modernisering är fel, självklart inte. När emellertid andliga värden alltmer hamnar i bakvattnet av en sekulär politisk medvetenhet började jag inse, att det var tid att säga ”stopp och belägg”.

1367786_209_166Många upprördes av den blasfemiska fotoutställningen Ecce Homo.

Det slutliga steget att säga farväl till den kyrka jag en gång döpts in i tog jag dock först 1999. Den droppe som slutligen kom min bägare att rinna över var dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars sanktionerande av Elisabeth Ohlson Wallins översexualiserade fotoutställning ”Ecce Homo” i Uppsala domkyrka 1998, som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transvestiter.

Denna för många förargelseväckande utställning hade godkänts av domprosten Tuulikki Koivunen Bylund, numera biskop i Härnösand, och då hjälpte det föga att biskopen i Uppsala stift, Tord Herlin, sade: ”I bästa fall är det dålig teologi. I värsta fall är det hädelse.” För min del var det helt uppenbart att det rörde sig om båda dessa ting samt dessutom om upprörande dålig smak. Följden blev att jag utan någon som helst saknad lämnade Svenska kyrkan.

En annan bidragande orsak till mitt utträde var att den gamla ärevördiga folkkyrkan, som förvisso insett att Jesus var sprungen ur det judiska folket, mer och mer kommit att utvecklas till att bli en antiisraelisk stöttrupp med antisemitiska inslag. K. G. Hammar har så vitt jag vet som ärkebiskop aldrig yttrat ett gott ord om Israel, och så torde även vara fallet med hans efterträdare Anders Wejryd. I stället har man ställt sig i spetsen för mångfaldiga krav på bojkotter och sanktioner riktade mot den judiska stat och det judiska folk som Jesus en gång utgick från.

Svenska kyrkan kallas understundom skämtsamt för ”salighetsinstitutet”, men det där med ”salighet” kan vi nog glömma i dessa yttersta av tider. I stället brukar jag tala om ett sekulärt rättfärdighetsinstut som ibland i högtidligare sammanhang använder kristen språkdräkt för att skänka litet lyster över ett krasst politiskt budskap, vare sig det nu gäller att racka ner på Israel, vänslas med islam, fördöma Sverigedemokraterna eller backa upp HBTQ-lobbyn.

svenska-kyrkan-empati-3Svenska kyrkan har i dag en antiisraelisk agenda.

Denna sekulärt-politiska utveckling kan härledas till den närmaste efterkrigstiden, då den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav en mindre grupp vänsterinriktade präster, med den blivande biskopen i Stockholms stift Ingemar Ström i spetsen, möjligheten att i kyrkliga sammanhang introducera ett så kallat social-etiskt tänkande. Denna gruppering koncentrerade sig initialt på att missionera bland industriarbetare och knyta kontakter med fackföreningsrörelsen. Denna försöksverksamhet, som avvek bjärt från Svenska kyrkans tidigare i stort högerinriktade hållning, blev dock varken särskilt långlivad eller framgångsrik. Någon kristen väckelse inom fackföreningsrörelsen var det aldrig tal om.

Snarare blev det precis tvärtom. Kyrkan kom gradvis att anamma socialistiska och sekulära tänkesätt, vilka slog ut i full blom med den ”kristna vänster” som fick vind i seglen under 1960-talet och som på många sätt ingick ett symbiotiskt förhållande med den så kallade 68-vänstern. En ledande revolutionspräst var Ingemar Simonsson i Båstad, som kom att spela en ledande roll i samband med extremvänsterns protester mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia i Båstad 1968.

Den viktigaste milstolpen i kyrkans vänstervridning blev dock det internationella kyrkomötet i Uppsala 1968, som förgylldes av den amerikanske protestsångaren Pete Seegers framträdande i domkyrkan. Seeger stod den amerikanska kommunismen nära. Ögonvittnen har även berättat hur dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby personligen motade bort antikommunistiska flygbladsutdelare utanför domkyrkan.

1961 Ärkebiskop Gunnar Hultgren viger diakoner.Den kyrkliga vänstervridningen påbörjades under Gunnar Hultgrens tid som ärkebiskop.

Inom den kyrkliga vänsterrörelsen fanns en aggressivt polemisk strömning som strävade efter att upplösa skiljelinjerna mellan socialism och kristendom och som i många fall hyllade kommunistiska diktatorer och massmördare i Tredje världen. Så här skrev exempelvis prästen Per Frostin i skriften Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som inte hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan.

Den kyrkliga vänsterns företrädare fick med tiden högt uppsatta poster i Svenska kyrkan som ärkebiskopar, biskopar, domprostar och kyrkoherdar. De kolporterade entusiastiskt ut ett politiserande budskap som alltmer kom att fjärma kyrkan från sina andliga rötter. Numera möter vi sällan hos kyrkans representanter något upphöjt andligt förhållningssätt. I stället anses världens ondska emanera ur ett så kallat inomvärldsligt perspektiv. Svälten, krigen, den andliga rotlösheten, rasismen, omoralen, brottsligheten, arbetslösheten, sjukdomarna – allt skall till sist ordna sig bara vi är solidariska mot våra medmänniskor och tänker/handlar rätt politiskt.

Kort sagt: materialismen och politiken har tagit över i vår forna folkkyrka. Frågan är naturligtvis om det finns hopp om förbättring, eller om Svenska kyrkan är räddningslöst förlorad. Även om jag själv lyckligt och väl slunkit ur detta mestadels sekulära rättfärdighetsinstitut som gjort den politiska korrektheten till kardinalsdygd, lider jag med alla dem som finns kvar i det kyrkliga hägnet.

I kyrkovalet den 15 september finns en liten möjlighet att göra något åt situationen. Det bästa man som väljare enligt min mening kan göra är att rösta för Sverigedemokraterna som vill få bort det politiskt korrekta raseriet och i stället få till stånd ett återupprättande av kristen tro och tradition på den kyrkliga agendan.

Amen till detta!