Posted tagged ‘Socialistinternationalen’

Antisemitism och socialism i den amerikanska kongressen

7 mars, 2019

Kongressledamöterna Ilhan Omar (till vänster) och Rashida Tlaib representerar båda det Demokratiska partiet.

Att antisemitismen ökar i Europa är ett faktum. Den yttrar sig dels i Israel-hat, där de svenska Socialdemokraterna i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet ligger i framkant, dels i judefientlig retorik och judefientliga hatbrott riktade mot synagogor och andra judiska institutioner. Antisemitismen tycks nu också likt en löpeld sprida sig i USA.

I centrum vad gäller diskussionen om den ”nya” antisemitismen i Förenta staterna står 37-åriga Ilhan Omar, Minnesota, som är ny ledamot i kongressens representanthus från och med i år representerande det Demokratiska partiet. Den hijab-bärande muslimen Omar har av representanthusets talman, Nancy Pelosi. utsetts till den prestigefyllda positionen som ordförande i representanthusets utrikesutskott.

Ilhan Omar väckte senast uppseende när hon anklagade Israel-vänliga amerikaner för att ”svära trohet till Israel” mer än till USA. Påståendet står helt i överensstämmelse med den antisemitiska, nattståndna retoriken om att judar och Israel-vänner hyser dubbla lojaliteter. Omars yttrande fick president Donald Trump att hävda att detta innebar en ”sorglig dag för Israel”. Det hade emellertid varit mer adekvat om Trump hade sagt att det var en sorglig dag för det traditionellt pro-israeliska USA.

Omars uttalande var så pass anmärkningsvärt att såväl republikanska som demokratiska röster tog avstånd från det. Tidigare har Omar anklagat den pro-israeliska lobbyorganisationen the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) för att betala kongressmedlemmar för att de skall stötta Israel, något Omar tvingats be om ursäkt för. https://www.jpost.com/American-Politics/The-antisemitic-actions-and-consequences-of-congresswoman-Ilhan-Omar-580842

Ilhan Omars diatriber är naturligtvis pinsamma, inte bara för Demokratiska partiet utan för såväl det politiska maktcentret Washington, D. C. i sin helhet som USA i stort. Något liknande har aldrig tidigare förekommit i den amerikanska kongressen. Det är också paradoxalt att denna typ av rasistisk propaganda kommer från någon som själv presenterat sig som offer för rasismen. Både president Donald Trump och vicepresident Mike Pence har pläderat för att Omar borde sparkas ut ur kongressen eller åtminstone varnas för sina antisemitiska uttalanden.

Chelsea Clinton ogillar antisemitismen i amerikansk politik.

Även den inte helt okända demokraten Chelsea Clinton har, låt vara indirekt, markerat avstånd till IIhan Omar, vilken stöder såväl Hamas som den anti-israeliska rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS): ”We should expect all elected officials regardless of party, and all public figures not to traffic in anti-Semitism.”

Ilhan Omar föddes i Somalias huvudstad Mogadishu 1981, När det somaliska inbördeskriget utbröt 1991 flydde hon med sin familj till Kenya, där man tillbringade fyra år i flyktingläger. 1995 erhöll familjen tillåtelse att slå sig ned i USA och bosatte sig först i Arlington i Virginia. Snart flyttade man dock till Minneapolis i Minnesota. Ilhan Omar blev amerikansk medborgare 2000 och invaldes i Minnesotas representanthus 2016. Två år senare invaldes hon som den första naturaliserade medborgaren från Afrika till USAs representanthus. https://en.wikipedia.org/wiki/Ilhan_Omar

Omar tillhör, vilket givetvis är föga överraskande, vänsterflygeln i sitt parti och har bland annat agiterat för livslön, billiga bostäder och billig hälsovård samt avskrivning av studielån. Och trots sin radikala retorik tycks hon fortfarande hållas under armarna av betydande delar av Demokratiska partiet.

En trogen vapendragare till Ilhan Omar i det amerikanska representanthuset är den muslimska palestinsk-amerikanskan Rashida Tlaib, född 1976, vilken är hemmahörig i Detroit i Michigan. Hon står liksom Omar långt ut på vänsterkanten och är medlem i Democratic Socialists of America (DSA), en organisation som är knuten till Socialistinternationalen och som hade nära band till den förre presidenten Barack Obama. https://www.keywiki.org/Barack_Obama_and_Democratic_Socialists_of_America/Socialism

Rashida Tlaib har gjort sig känd för att vilja ställa president Trump inför riksrätt och för att vilja avsluta USAs stöd till den judiska staten Israel. I likhet med Ilhan Omar är Tlaib en uttalad supporter av BDS och deltog aktivt i vänsterradikalen Bernie Sanders presidentvalskampanj. https://en.wikipedia.org/wiki/Rashida_Tlaib

Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.

Nära politiskt lierad med de vänsterradikala Israel-hatarna och antisemiterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib är Alexandria Ocasio-Cortez (”AOC”), vilken också invaldes i det amerikanska representanthuset i valet i november 2018. Hon föddes in i en katolsk familj i New York med latinska rötter 1989 och deltog i Bernie Sanders socialistiskt betonade valkampanj 2016.

Ocasio-Cortez är ett ansikte utåt för radikaliseringen av det Demokratiska partiet och har bland annat föreslagit ett ”Green New Deal”, syftande till en omfattande omläggning från fossila till förnybara bränslen. Viss uppmärksamhet har AOC även väckt med att ifrågasätta det kloka i att sätta barn till en värld, som enligt henne plågas svårt av människoframkallade klimatförändringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandria_Ocasio-Cortez

Invalet av Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez i den amerikanska kongressens representanthus väcker åtminstone två väsentliga frågor. 1. Är partiet, som traditionellt varit pro-israeliskt och varit den partibildning som USAs judar föredragit, på väg att bli Israel-fientligt och pro-palestinskt? 2. Är partiet på väg att överge hävdvunnen amerikansk kapitalism till förmån för socialism?

Juryn överlägger fortfarande i denna fråga, som det brukar heta, men många befarar att USAs politiska landskap står inför en grundläggande vänstervridning och orientering bort från kapitalismen som ekonomiskt rättesnöre. http://nymag.com/intelligencer/2018/08/are-democratic-voters-abandoning-capitalism-for-socialism.html

 

 

 

Sovjetlakejen Schori stödde sovjetisk intervention i Polen

7 september, 2018

Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.

Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/

Det nya avslöjandet, som görs av Ledarsidorna, visar att Pierre Schori, liksom Gordievsky född 1938, vid ett möte med Socialistinternationalens exekutivkommitté  den 13 december 1980 ställde sig bakom Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnevs planer på att intervenera militärt i Polen med stöd av den så kallade Brezjnevdoktrinen. https://ledarsidorna.se/2018/09/socialdemokraterna-stallde-sig-bakom-sovjetunionens-planer-pa-militar-intervention-i-polen-1980/

Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen

I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen  inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.

Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.

I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.

Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.

2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad

Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.

Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.

Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro

Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.

Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.

1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt

Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.

Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/

För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski

Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.

Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa

Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.

 

 

Putinismen: så håller sig det ryska ledarskiktet kvar vid makten

21 juni, 2016

maxresdefault

Inte under isen men delvis under vattnet befinner sig Putin på den här bilden.

Mellan 1917 och 1991 låg kommunismen i dess marxist-leninistiska tappning som en död ideologisk hand över Sovjetunionen. Kommunismen lämpades överbord när sovjetimperiet imploderade 1991 och ersattes av en trevande demokrati och marknadsekonomi, vilken dock svårt handikapppades och underminerades av svagt ledarskap och korruption såväl som av hänsynslös oligarkism.

2000 tillträdde Vladimir Putin, född 1952, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som rysk president. Putin lämnade 2008 efter ett skenval över makten till sin marionett, Dmitrij Medvedev, för att själv i egenskap av premiärminister kunna rycka i dennes tåtar. 2012 lät sig Putin sedan återväljas som republiken Rysslands president och överlät premiärministerposten till Medvedev.

Emedan vare sig kommunism eller västerländsk demokrati styr i dagens Ryssland har Rysslands-bedömare myntat beteckningen putinism i syfte att förklara det ideologiska koncept som är förhärskande. En av de Rysslands-experter som deltagit aktivast i diskussionerna om vad putinismen innebär är USA-födda Anne Applebaum, https://sv.wikipedia.org/wiki/Anne_Applebaum , medarbetare i Washington Post och en av samtidens största auktoriteter på Gulag-arkipelagen, det system av sovjetiska slavarbetsläger som en gång skapades av Stalin och ägde bestånd under hela sovjettiden.

Här följer ett avsnitt ur en föreläsning Applebaum höll vid American Academy i Berlin 2008 om vad ”putinism” egentligen innebär: https://www.youtube.com/watch?v=Nji0osPfefM

 

136a678863f1eec33bb571bf5456ca57,640,0,0,0

Anne Applebaum, Sovjet- och Rysslands-expert.

Anne Applebaum, som för övrigt är gift med tidigare polske försvarsministern Radoslaw Sikorski och polsk medborgare, inleder med att konstatera att Vladimir Putin och kretsen kring honom är i hög grad stöpta i den gamla KGB-formen. Putin-kamarillan hyser ingen tilltro till att folket har förmågan att göra de korrekta politiska valen och tror följaktligen heller inte på fria, oförutsägbara val.

Ledarklicken i Kreml opererar vidare enligt principen ”den som inte är med oss är emot oss”, eller som Jesus Kristus uttrycker det i Lukasevangeliet 11:23: ”Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.” I den putinistiska världsåskådningens ljus är, enligt Applebaum, således alla som inte ger sitt ljudliga bistånd till Putin att anse som spioner för främmande makt. Alla viktiga beslut måste fattas av en liten grupp människor i Kreml utan inverkan från omvärlden.

I dag är det inte möjligt att driva en verklig oppositionspolitik i Ryssland. Putin söker visserligen, menar Applebaum, stundom framställa sig själv och sitt Ryssland som mer västerländska än västerlandet själv. Ändå är det noggrant kontrollerade politiska val och politiska partier som är det mest utmärkande draget för putinismen.

Zhirinovsky-460x259Vladimir Zjirinovskij uppfattades en gång som ett hot mot väst men framstår i dag mest som en pajas.

Således är det Putin-regimen som i praktiken avgör vilka partier som tillåts ikläda sig den oppositionella rollen. Ett typexempel är här nationalisten Vladimir Zjirinovskij och hans Ryska liberaldemokratiska partiet – som är allt annat än liberaldemokratiskt – som tilldelats rollen som officiöst oppositionsparti. Zjirinosvkij väckte på 1990-talet uppseende och även fruktan i väst genom ultranationalistiska utspel som att Baltikum och Finland borde återockuperas av Ryssland. Han utmärkte sig även genom en eklatant antisemitism.

Numera tycks den 70-årige Zjirinovskij, som är överste i ryska armén, vice talman i statsduman och sannolikt har ett KGB-förflutet, ha reducerats till att vara ett slags nationell politisk pajas som även Putin kan skratta gott åt, något som framgår av denna länk till ett tal i den ryska duman: https://www.youtube.com/watch?v=k4OkdafMXpA

Även Ryska federationens kommunistiska parti, som grundades 1993 och ser sig som arvtagare till det gamla sovjetiska statsbärande partiet, tillhör den av Putin godkända oppositionen och blev vid senaste valet näst största parti i statsduman efter Putins Enade Ryssland. Partiledaren Gennadij Ziuganov har flera gånger ställt upp i presidentvalet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_federationens_kommunistiska_parti

Det fjärde största partiet i statsduman, som det ryska underhuset kallas, är socialdemokratiska Rättvisa Ryssland som bildades 2006 och har Nikolaj Levitjev – även han presidentkandidat – som partiledare. Partiet har konsultstatus i Socialistinternationalen.https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvisa_Ryssland

Även om det då och då förekommer ansatser till kritik av Putin och det Enade Ryssland från ovan nämnda partier och politiker, så behöver Putin och hans hantlangare aldrig riskera att förlora makten. Den ryska demokratin är nämligen endast formell: den kapas i topparna av dels regimens systematiska valfusk, dels av att ”oppositionspolitikerna” är medvetna om att deras roll huvudsakligen är till för att ge Putins Ryssland en smula demokratisk fernissa, och dels det hårdnande förtrycket av den verkliga oppositionen.

kasparov

Garry Kasparov är troligen den främste schackspelaren genom alla tider. Har en IQ på 190.

Ty för den som är oppositionell på riktigt i Ryssland brukar det inte gå så bra. När av de mest kända dissidenterna, schackmästaren Garry Kasparov (född i Baku 1964 som Garik Weinstein och av judisk börd), slutat med schack på toppnivå började han ägna sig åt politik och blev snabbt en prominent Putin-kritiker.

Den 30 september 2007 tillkännagav han att han ämnade ställa upp i det ryska presidentvalet. Knappt två månader därefter greps han efter att ha deltagit i en demonstration som saknade tillstånd och dömdes till fem dagars fängelse. Efter ett antal år av konflikter med ryska myndigheter insåg Kasparov att det inte gick längre utan ansökte om och fick kroatiskt medborgarskap.

För tillfället lever han och hans familj i självvald exil i New York. 2015 utkom hans Putin-kritiska bok Winter Is Coming. Why Vladimir Putin and the Enemies of the Free World Must Be Stopped. I en intervju med Spiegel Online anklagar Kasparov väst för att kapitulera inför Kremls aggressiva utrikespolitik samt klargör: ”Putin behöver krig för att legitimera sin ställning.” http://www.spiegel.de/international/world/garry-kasparov-interview-putin-needs-wars-a-1061942.html

I nämnda bok redogör Kasparov för Putin-regimens taktik att neutralisera sina motståndare genom åtal för diverse påhittade brott eller rentav mord. Alexei Navalny, en 40-årig politiker, advokat och finansman, började på sin blogg 2009 vädra en väl genomtänkt kritik av korruptionen inom Putin-administrationen och blev av Wall Street Journal – där Kasparov är krönikör – kallad ”mannen som Putin fruktar mest av alla”. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexei_Navalny

navalny

Alexei Navalny lär vara den politiske motståndare Putin fruktar mest.

2013, då Navalny av en händelse ställde upp som kandidat i Moskvas borgmästarval, arresterades han anklagad för förskingring och bedrägeri samt dömdes till fem års straffarbete. Han frigavs emellertid en dag efter fängslandet. I februari 2014 dömdes Navalny till husarrest med förbud att kontakta alla utom medlemmar i sin familj. Han och hans bror dömdes sedan båda till 3,5 års fängelse – Alexei fick straffet upphävt, men brodern åkte in.

När det gäller Boris Nemtsov, född i Sotji 1959, ansåg uppenbarligen några att denne populäre politiker med judisk bakgrund vilken tjänstgjorde som vice premiärminister under Jeltsin-tiden 1997-98, att det inte räckte med legala trakasserier. Nemtsov mejades den 27 februari 2015 ner med automateld av personer i en bil när han promenerade med sin flickvän på en bro i Moskva inte långt från Kreml och dog på platsen. Gripandet av påstådda gärningsmän med tjetjenskt ursprung öppnade för fler frågor än det besvarade. http://www.newyorker.com/news/news-desk/the-unaccountable-death-of-boris-nemtsov

Entreprenören Michail Chodorkovskij, född 1963 och ägare av det en gång största ryska oljebolaget Yukos, fängslades 2003 anklagad för ekonomisk brottslighet i stor skala. Fängslandet av Chodorkovskij, jude och vid tiden för sitt fängslande Rysslands rikaste man, gjorde det möjligt för ryska staten att lägga beslag på Yukos och bättra på de hårt ansträngda finanserna. Efter tio år i fängelse benådades Chodorkovskij plötsligt genom ett personligt dekret från Putin och valde att bosätta sig i Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Chodorkovskij

2014-3-ukraina

Ryskt pansar i Ukraina.

Ryssland är i dag ett till betydande del laglöst land där president Putin, av många betraktad som en ny tsar, och hans närmaste krets styr efter gottfinnande.  Förutom den alltmer repressiva inrikespolitiken bedriver Ryssland också en aggressiv och expansiv utrikespolitik, som resulterat i djupa militära ingrepp i Georgien och Ukraina. Resurserna till krigsmakten ökar ständigt trots att minskade oljeinkomster och utländska sanktioner medfört försämrad ekonomi.

Samtidigt utmålar Putin och hans knähundar NATO som det stora hotet mot världsfreden och riktar då och då varningar till exempelvis Sverige och Finland att inte gå med i Atlantpakten (vilket tidigare de tre baltiska länderna och tidigare östeuropeiska satellitstater redan gjort utan att Moskva agerat mot dessa länder). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den omkring 1,70 meter långe Vladimir Putin har framgångsrikt till omvärlden lyckats projicera bilden av en muskulös karlakarl som jagar med bar överkropp, åker ubåt och rör sig i anslutning till stridsflygfält. Det har lett till en mångtusenhövdad armé av både avlönade och oavlönade nätaktivister, som outtröttligt förmedlar bilden av den oföränderligt kraftfulle Putin som kämpar mot den dekadenta västvärldens konspirationer bestående av det så kallade militär-industriella komplexet med NATO i spetsen, rysshatande politiker och kosmopolitiska bankirer.

Internet image of photograph of Ronald Reagan on a trip to russia. 1st left (stripe top) is believed to be Vladimir Putin Source: pete souza / radio free europe

Vladimir Putin, längst till vänster med kamera, under en KGB-mission på Röda torget i Moskva som gick ut på att störa USAs president Ronald Reagan under dennes besök 1988.

All kritik av Putins Ryssland – vare sig den förekommer i etablerade media, på udda webbsidor eller avlevereras av västliga politiker – avfärdas av dessa aktivister som uttryck för en illvillig konspiration styrd av nämnda krafter. Detta är naturligtvis oerhört naivt för att inte säga korkat. I fallet Ryssland har såväl politiker som medier i väst tvärtom varit påfallande återhållsamma och låter Putin och hans gäng gå i land med det mesta.

Även om jag själv är tydlig i min Putin- och Rysslands-kritik varken vill eller kan jag förneka, att den ryske presidenten faktiskt har en del positiva sidor. Utifrån en kristen tro har han exempelvis riktat hård kritik mot normernas upplösning i västvärlden – en kritik jag både förstår och delar – och ålagt sitt parti att företräda traditionella familje- och äktenskapsrelaterade normer. http://www.thenewamerican.com/reviews/opinion/item/17541-putin-is-right-about-america

Sedan kan man ju fundera på om Putins cyniska hänsynslöshet mot demokratiska oppositionella, ibland också (som vi sett i fallet Navalny) mot medlemmar i dessas familjer, eller hårdföra krigföring i Georgien och Ukraina passar så bra in i den påstått kristna övertygelsen.

 

Wallström vårt största internationella problem

14 januari, 2016

margot-jpg Margot Wallström: icke önskvärd i Israel.

Margot Wallström (S) har under det dryga år hon tjänat som landets utrikesminister blivit Sveriges största internationella problem. Så fort hon öppnar munnen skulle man, utan att göra sig skyldig till någon alltför stor överdrift, kunna säga att hon ger upphov till en diplomatisk kris.

Tisdagen den 12 januari krävde hon i riksdagen, att en internationell undersökning skulle utreda frågan hurivida Israel gjort sig skyldig till ”utomrättsliga avsrättningar” – ett tema Wallström varit inne på tidigare – i sin kamp mot palestinaarbiska våldsverkare. Det tog naturligtvis hus i helsike i Israel, vars biträdande utrikesminister Tzipi Hotovely hotade att inte bara bannlysa Wallström utan alla officiella svenska besökare från att komma in i Israel. http://forward.com/news/breaking-news/329913/swedens-questioning-of-israeli-killings-of-palestinians-draws-rage/

Hotovely citerade bland annat enligt följande:

På tydligast möjliga sätt förmedlar staten Israel ett mycket skarpt budskap till Sverige som lyder: ni stödjer terror, ni ger ISIS medvind att operera i hela Europa. I Bryssel. I Paris. Vi såg det igår i Istanbul.

606664601001599640360no Hotovely om Wallströms uttalanden: ”En dålig mix av idioti och diplomatisk dumhet.”

Hotovely betonade att Israel befinner sig i frontlinjen i kampen mot terrorismen. Hon benämnde Wallström anti-israeliska anklagelser ”en dålig mix av idioti och diplomatisk dumhet” och förklarade att Israel skulle ”stänga sina dörrar” för alla officiella besök från det fientliga Sverige. Det har dock rapporteras att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, som också är utrikesminister, inte godkänner en sådan åtgärd utan väljer att inskränka besöksförbudet till Margot Wallström personligen.

Den biträdande utrikesministern försäkrade vidare att Israel inte hade någon som helst avsikt att avveckla sin närvaro i de bibliska områdena Judéen och Samarien – den så kallade Västbanken – vilken Israel ofta felaktigt påstås ockupera – korrekt är att området är omstritt. Tzipi Hotovely menade att området är västs frontlinje i kampen mot den regionala islamiska terrorn.

Hela spektrat i israelisk politik, från vänster till höger, har varit enigt i sitt fördömande av Wallströms förlöpningar vilka skedde fyra månader efter starten av de knivattacker som till dags dato tagit 27 människors liv. Den tidigare utrikesministern Avigdor Liberman har varit fränast och menat, att ”det enda den svenska utrikesministern inte har gjort är att fysiskt ansluta sig till de palestinska terroristerna och knivhugga judar. Med tanke på hennes uppförande så här långt är det bäst att hoppas att detta inte sker.”

F141201MA005-e1417525119638 Arbetarepartiets Herzog undrar hur vi svenskar reagerar när terrorn drabbar oss.

Inte heller Isaac Herzog, ledare för Wallströms partis israeliska motsvarighet, Arbetarepartiet, har varit nådig i sin kritik av den förra EU-kommissionären. Han menade att det var ”intressant att Sverige inte reagerade på samma sätt när Paris-polisen dödade terroristerna” (vilka sköts ihjäl av polis i samband med en attack mot en polisstation). Herzog frågar sig också hur svenskarna kommer att reagera då terrorn drabbar dem själva (det vill säga oss) – kommer vi att klappa terroristerna på huvudet och beklaga deras dåliga barndom?

Ofir Akunis, israelisk vetenskaps- och teknologiminister, har å sin sida begärt att Israel skall hemkalla sin ambassadör i Stockholm, vilken för närvarande heter Isaac Bachman.

Margit Wallström har sökt släta över sin katastrofala insats genom att påstå, att Sverige är vän till såväl Israel som Palestina och att båda dessa har rätt att vara stater. Detta trots att ”Palestina” inte har kontroll över sina gränser och dess regering utgörs av två parter – varav den ena (Hamas) är en islamistisk terrororganisation och den andra (Fatah) är en sekulär rörelse som historiskt sett har mycket mer blod på sina händer än Hamas – vilka båda vill utplåna Israel från jordens yta. Båda lär kommande generationer palestinaaraber från spädaste barnaålder att hata judar.

abu För Fatahs Abu Mazen/Mahmoud Abbas är alla palestinska terrorister frihetshjältar.

Vad Socialdemokraternas ”kära systerparti” beträffar leds det av en man – Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen – som förnekar Förintelsens historiska omfattning och inte en enda gång fördömt de senaste knivdåden. Alldeles tvärtom – Abbas och Fatahs ledarskap hyllar rutinmässigt alla palestinaarabiska terrorister som frihetshjältar, även om det rör sig om personer som krossat judiska spädbarns skallar mot en vägg.

Om Margot Wallström eller någon annan svensk socialdemokrat tagit avstånd från sådana handlingar och krävt deras upphörande så har det i alla fall undgått denna bloggare. Stefan Löfven förnekade till och med rätt nyligen, att de palestinaarabiska knivdåden konstituerar terrorism.http://www.vk.se/1590788/lofven-attackerna-ar-inte-terrorism

Här ytterligare information om vad det så kallade Palestina sysslar med dagligdags: http://palwatch.org/main.aspx?fi=448

I Sverige har Jan Björklund (L) kritiserat Wallström för att ha en alltför ensidig bild av Israel och att den israeliska reaktionen är ”förståelig”: http://www.svd.se/jan-bjorklund-israels-reaktion-forstaelig En mer genomtänkt och omfattande kritik har levererats av moderate Europa-parlamentarikern Gunnar Hökmark, som på sin blogg framför tanken att det inte är utrikesministerns enskilda uttalanden som är problemet utan hennes politik:

I en del av världen präglad av hårdföra diktaturer utpekar Sveriges utrikesminister Israel som den aktör som bryter mot mänskliga fri- och rättigheter. Det är en världssyn som underminerar både Sveriges förmåga att bidra till demokratisk utveckling och att bidra till fred i Mellersta Östern.

Hökmark anser att Wallströms piruetter emanerar ur ”ett socialdemokratiskt 70-talsperspektiv” då den tredje världen skulle vara Sveriges allierade mellan öst och väst och då begrepp som demokrati, frihet och marknadsekonomi ansågs mindre viktiga. Det viktiga var att Sverige skulle stå på de marxistiska ”befrielserörelsernas” (i realiteten ofta nog renodlade terrorrörelser) sida i kampen mot ”imperialism” och ”kolonialism”.

hokmark_0 Hökmark erinrar om sossarnas 70-talsperspektiv.

Det var under denna tid som Olof Palme och Sten Andersson snickrade ihop Sveriges Israel-fientliga hållning och hoppade i säng med PLO och Arafat samt såg till att det israeliska Arbetarepartiet uteslöts ur Socialistinternationalen. Tyvärr har vare sig Hökmarks parti Moderaterna eller andra borgerliga partier förmått att i något väsentligt avseende fjärma sig från denna tingens ordning. http://hokmark.eu/det-ar-inte-wallstroms-enskilda-uttalanden-som-ar-problemet/

Inte heller Carl Bildt, som under studentåren var en varm Palestina-anhängare, var under sin tid som utrikesminister välsedd i Israel. Han var alltför beryktad för sin arrogans och okänslighet gentemot Israels utsatta position och därav följande behov av nationell säkerhet. Här skriver Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet 2009 om den israeliska synen på Bildt:http://www.svd.se/darfor-driver-carl-bildt-israelerna-till-vansinne

Apropå fallet Lambertz: några exempel på samtida rättshaverister och deras tänkande

1 december, 2013

Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).

images Rättshaverist I: Göran Lambertz.

GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kista i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
  
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).

Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.

Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.

untitled Rättshaverist II: John Bouvin.

JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.

Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.

Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.

I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.

Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.

imagesJP95BFMY Rättshaverist III: Pierre Schori.

PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.

Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.

Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.

Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.

Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.

Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.

Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt  är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.

3833917110 Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.

FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.

Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt  för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.

Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga  släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.

I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.

När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:

”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”

Hela intervjun kan läsas via denna länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.

Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.

Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.

Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.