Mycket om Singaporemodellen när Stefan Jakobsson talade skolpolitik i Södertälje

SD Södertäljes Joachim Hagström överlämnar en gåva som tack till riksdagsledamoten Stefan Jakobsson för dennes intressanta föreläsning om partiets skolpolitik. Foto: Tommy Hansson

Sverigedemokraterna (SD) är väl mest bekanta för partiets immigrations- och rättspolitik. Att SD har en mycket ambitiöst skolpolitiskt program är tyvärr mindre känt. SDs skolpolitiske talesman Stefan Jakobsson lade fram huvudpunkterna i programmet i en träff med SD Södertälje/Nykvarn i Södertälje stadshus den 18 oktober. Deltog gjorde även inbjudna gäster från andra kommuner såsom Nyköping och Eskilstuna.

Med en 15-årig erfarenhet som lärare talar riksdagsman Stefan Jakobsson, född 1968 hemmahörande i Strängnäs i Södermanland, utifrån en gedigen sakkunskap. ”Med den erfarenheten är jag inte förvånad över att det ser ut som det gör i Sverige”, kommenterade Stefan Jakobsson.

Exempel från Singapore och Finland. Mycket i Jakobssons föreläsning kretsade kring den så kallade Singaporemodellen, men också kring andra viktiga rön som Stefan och andra sverigedemokratiska skolpolitiker tillägnat sig under studieresor till framstående utbildningsländer som Finland, Kanada, Kina och Schweiz.

– Tioårig grundskola bör införas i Sverige, menade Stefan Jakobsson (SD). Foto: Tommy Hansson

”I vår svenska skola har vi aldrig haft lugn och ro under de senaste 30 åren”, konstaterade Stefan Jakobsson något uppgivet. ”Vi måste fokusera på vad som är bäst för eleverna och lärarna, inte på de ideologiska modellerna. Genusflum och liknande kan vi vara utan”

Av avgörande betydelse, menade Jakobsson, är att ge lärarna en bättre och lugnare arbetssituation och ett fungerande lönesystem: ”Singaporemodellen bygger på att det skall finnas karriärtrappor för olika typer av lärare. Det är särskilt viktigt, då lärare är attraktiva på arbetsmarknaden i stort. I Singapore finns det 18 olika nivåer.”

”Pliktskola” för kriminella. Stefan Jakobsson passade på att under sin föreläsning presentera ett nytt SD-förslag: att inrätta en ”pliktskola” där grovt kriminella elever – våldtäktsmän, våldsverkare, rånare med flera – kan husera. Detta i syfte att skapa lugn och ro i den vanliga skolan.

”Detta begränsade antal individer – det rör sig om 70-100 i hela Sverige – skall bort från våra skolor”, förklarade Stefan. ”De kan placeras på en stubbe i skogen eller något liknande, vad vet jag, huvudsaken är att de inte kan störa eller skrämma lärarna och eleverna i den ordinära skolan.”

Utsikt över några av Södertäljes centrala delar från taket av Stadshuset. Den gula byggnaden med det röda taket i mitten är pendeltågsstationen Södertälje centrum. Foto: Tommy Hansson

I Sverige finns vidare inte bara sedan många år tillbaka en ”flumskola”, menade Stefan Jakobsson, utan skolmyndigheterna har huvudsakligen satsat på de som inte vill hellre än de studiemotiverade och begåvade eleverna. Här finns mycket att lära från inte endast Singapore utan exempelvis även från vårt närmaste grannland i öster:
  

När Finland lade om sin skolpolitik 1985 låg landet långt ner på den skolmässiga världsrankingen. Nu har man avancerat upp till plats tre-fyra medan Sverige, som låg däruppe tidigare, halkat ner till plats 26-27.

 

Förstatliga skolan! Det anmärkningsvärda med exemplet Finland, underströk Stefan Jakobsson, är att det var den svenska skolmodellen som den tedde sig då som landet kopierade 1985. Därefter har den svenska skolan gått sönder till följd av allt experimenterade under skolministrar som Jan Björklund och Gustav Fridolin. Långsiktighet har varit ett okänt begrepp för svenska ministrar och skolstrateger.

Singaporemodellen är något vi bör anamma i de svenska skolorna, ansåg SDs skolpolitiske talesperson Stefan Jakobsson. Foto: Tommy Hansson

Ett förstatligande av den svenska skolan är ett grundkoncept i den sverigedemokratiska skolpolitiken, betonade Stefan Jakobsson: ”Kommunerna är inte byxmyndiga att ta hand om skolorna, det behövs en övergripande statlig styrning. Om SD får styra den svenska skolan kan jag också garantera att vi spar 7-10 miljarder kronor av de 70 som satsas på skolan. Vi måste sluta bränna pengar på sådant vi inte behöver!”

Det gäller också, sade Jakobsson, att rätt utnyttja lärarnas kapacitet: ”Lärarna skall inte leka IT-tekniker – vi borde ta efter Finland och Singapore som anställer särskild IT-personal i skolorna.”

SDs skolpolitiska grupp. Orsaken till att Sverige halkat efter katastrofalt mycket i den internationella skolrankingen, förklarade Jakobsson, är inte dåliga elever utan till betydande del rektorer och lärare som inte förmår leva upp till sina yrkesroller på grund av bristfällig utbildning. ”I Sverige behöver rektorerna, till skillnad mot hur det är i Finland, inte vara lärare. Hos oss blir rektorn först tillsatt, därefter utbildad. Det borde självklart vara tvärtom!”

Under föreläsningens gång fick intresserade åhörare möjlighet att anmäla sig till Sverigedemokraternas skolpolitiska grupp, ett erbjudande som bland andra denna bloggare utnyttjade.

– Kommunerna är inte byxmyndiga att ta hand om skolorna, framhöll Stefan Jakobsson inför medlemmarna i SD Södertälje/Nykvarn och tillresande åhörare från andra kommuner. Foto: Tommy Hansson

Stefan Jakobsson inledde sin genomgång klockan 18.30 och var klar 21.00 –  således 2,5 timmar utan bensträckare. Normalt en alldeles för lång tid för en föreläsning. Det fungerade dock utmärkt den här gången, tvivelsutan beroende på att Stefan är en bra talare med en tydlig förmåga att skapa intresse för och levandegöra det han talar om.

 

Avslutningsvis några övriga exempel på det skolpolitiska budskap Stefan Jakobsson framförde denna minnesvärda kväll:
   – Tioårig grundskola bör införas.
   – Utbildningsdepartementet bör ha det övergripande ansvaret.
   – Lärarnas insatser bör utvärderas på ett effektivare sätt.
   – Nytillkomna elever bör få gå i förberedelseklasser för att bättre komma in i den vanliga skolan (något som inte förekommer i Södertälje kommun).

Medborgardag i Södertälje 2017 – Vänsterpartiet uteblev

Ledande lokalpolitiker från åtta KF-partier – Vänsterpartiet lyste med sin frånvaro. Foto: Tommy Hansson

Ett återkommande evenemang i Södertälje är den så kallade Medborgardagen, traditionellt avhållen i Stadshuset. Jag är stundom kritisk till kommunens jippon, men just Medborgardagen menar jag nog vara en tradition värd att slå vakt om. Temat i årets upplaga var demokrati och hur denna bäst utvecklas.

Årets upplaga av Medborgardagen arrangerades i alltså i Stadshuset på Campusgatan 26 – beläget alldeles i närheten av pendeltågsstationen Södertälje centrum – lördagen den 14 oktober. Som vanligt hade rätt mycket folk mött upp för att ta del av kulturaktiviteter av typ serbisk, persisk och orientalisk dans samt svensk vis- och barbershopsång. Även polisen passade på att demonstrera sin verksamhet utanför stadshusbyggnaden.

Beata Kuniewicz (SD) menade att respekt för olika åsikter är en avgörande kommunal fråga. Foto: Tommy Hansson

Dessutom bjöd Nassim Al Fakir enligt det tryckta programmet på ”glädje, humor och musikalitet”. Jag behöver nog inte tillägga att jag  skippade Clara Henrys utgjutelser om ”mens, feminism och YouTube”.

Huvudnumret för mig i egenskap av SD-politiker var den del av programmet som kallades ”Parlamentet” som avhölls i stadshussalen Demokratin, där kommunfullmäktige sammanträder ungefär en gång i månaden.

Kören Vox Humana framförde sånger av bland andra Hans Alfredsson och Tage Danielson. Foto: Tommy Hansson

Efter en inledande presentation av KF-ordföranden Besim Aho (S) samt sång av kören Vox Humana fick gruppledarna för de nio partierna i fullmäktige (kanske inte alltför knepiga) frågor av ståuppkomikern Lasse Karlsson, ofta anlitad som konferencier och presentatör i kommunala sammanhang.

Ja, i realiteten fanns bara åtta partier representerade – Vänsterpartiet lämnade av för mig okänd anledning walk-over. Förutom de partier som finns representerade i riksdagen deltog även Joakim Granberg från det lokala Realistpartiet.

Komikern och konferencieren Lasse Karlsson ställde frågor. Foto: Tommy Hansson

Sverigedemokraterna i Södertälje företräddes som sig bör av sin gruppledare Beata Kuniewicz. Hon fick i likhet med övriga politiker på plats frågan vilken kommunal fråga som var viktigast i ett demokratiperspektiv. Hon svarade att det viktigaste var respekten för att det finns olika åsikter bland partier och människor och att dessa måste få framföras i full frihet.

Stadsdirektören Rickard Sundbom och KS-ordföranden Boel Godner hjälptes åt att öppna Medborgardagen. I bakgrunden syns medlemmar i Stadshuskören. Foto: Tommy Hansson

Eljest hade man kanske väntat sig en något större uppslutning från allmänheten kring den här presentationen av den kommunala demokratin som gruppledarna, inklusive kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S), bjöd på: bänkraderna i salen var tämligen glest besatta. Eller vid närmare eftertanke kanske inte. De politiska partierna har som bekant fått det allt svårare att attrahera intresse och har ibland svårt att rekrytera folk till kommunala nämnder och styrelser.

SD-profilerna Beata Kuniewicz och Magnus Jonsson har funnit varandra utanför Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

Nåväl, gruppledarna (och särskilt då Beata med mina föga neutrala ögon sett) gjorde säkert så gott de kunde liksom Lasse Karlsson. I anslutning till aktiviteten serverades kaffe och princesstårta samt gavs möjlighet för dem som så önskade att fika med politikerna.

På resa i västra Turkiet (IV): Efesos

 En illustration som ger en föreställning om hur det magnifika Artemis-templet i Efesos kan ha tett sig. Det räknades som världens förnämsta underverk.

Efesos
Så har turen kommit till det sista resmålet under min veckolånga resa i den gamla romerska provinsen Asien i vintras – Efesos (latinsk stavning Efesus). Utan att ta i alltför häftigt får jag nog säga att Efesos är den mest intressanta av alla de platser min resegrupp besökte i nuvarande västra Turkiet och som jag skrivit om i tre tidigare bloggtexter.

De tidigaste arkeologiska fynden som gjorts i Efesos emanerar från runt 1400 före Kristi födelse. Enligt den antike historieskrivaren Herodotos från Halikarnassos (484-425) hade staden, som nog får sägas vara en av de mest omtalade i världshistorien, grundats av västliga kolonisatörer cirka år 1000 före Kristi födelse. De joniska städerna, bland vilka Efesos var ledande, upplevde en första storhetstid kring 500-talet då exempelvis poeten Kallinos och den försokratiske filosofen Herakleitos levde och verkade i Efesos.

 En del av Lysimachos gamla gatunät som bevarats till eftervärlden. Foto: Tommy Hansson

Efesos, som under sin högperiod hade en befolkning runt 250 000 invånare, hade en viktig hamn och därtill god åkermark och blev därmed det joniska Greklands ledande stad. Ryktet om Efesos storhet spred sig till bland andra den omätligt rike och även högfärdige konung Krösus (Kroisos) av Lydien, som anlände till Efesos med sin krigshär.

Enligt en uppgift jag sett lade han staden i grus och aska för att sedan återuppbygga den, enligt en annan skonade han den. Krösus lät samtliga joniska stadsstater betala skatt till honom men behandlade dem eljest välvilligt.

                Överst sitter en av de många katter man såg i Efesos (och på alla andra platser) uppflugen på ett stenkomplex. Nedre bilden visar en kollektiv bekvämlighetsinrättning. Foto: Tommy Hansson

När Efesos utsattes för grekisk kolonisation från cirka 1000 före Kristi födelse tillbads den anatoliska fruktbarhetsgudinnan Kybele, vars manliga präster frivilligt kastrerade sig för att komma närmare gudinnan. Dyrkan av Kybele smältes så småningom samman med tillbedjan av Artemis (romersk beteckning Diana), som var jaktens, kyskhetens och barnafödandets gudinna. Krösus tillsköt medel för restaurering av det gamla tempet, vilket ödelagts vid kimmeriernas invasion kring år 600, och efter cirka 100 års byggnation stod det klart omkring år 460 före Kristi födelse.

Detta så kallade arkaiska Artemis-tempel var inte vilken byggnad som helst. Det skall ha mätt 60 x 125 meter och därmed varit större än en modern fotbollsplan, varit 25 meter högt och haft så många som 127 kolonner. Så fanns det också med på den ursprungliga förteckningen över världens sju underverk och räknades som det förnämsta av dessa. Artemistemplet brändes emellertid ner av en man som hette Herostratos 356 före Kristus, enligt uppgift samma natt som Alexander den store föddes. Herostratos begick illgärningen med det enda syftet att bli känd, därav termen ”herostratisk ryktbarhet”.

 Efesos berömda Celsus-bibliotek. Foto: Tommy Hansson

Det tog ytterligare ett sekel att bygga upp templet, som nu kallades det hellenistiska Artemis-templet. Detta stod till år 263 efter Kristi födelse, då det lades i ruiner av invaderande goter. Templet byggdes visserligen upp igen men återfick aldrig sin forna glans och betydelse, främst beroende på kristendomens inflytande. Templets marmor användes som byggnadsmaterial vid katedralbyggen. Artemis- eller Diana-kulten var dock seglivad, och gudinnan hölls i helgd och tillbedjan ända in på 500-talet i Herrens år.

För att återvända till kung Krösus, så fick hans välde ett slut 546 före Kristus då perserna under konung Kyros (eller Cyrus) II invaderade den grekiska världen. Kyros gav order om att Krösus skulle brännas på bål, men avrättningen stoppades av något skäl som det finns olika teorier om. En går ut på att Krösus då han stod på bålet ropade ”Solon”, namnet på en grekisk statsman, tre gånger varvid Kyros blev nyfiken och frågade Krösus varför han åkallade Solon.

 Motiv på en antik grekisk amfora som föreställer kung Krösus.

Svaret blev att den egotrippade Krösus frågat Solon om han kände till någon lyckligare person än han själv, en enormt rik och mäktig furste. Solon hade svarat att Krösus skulle ställa frågan igen då han stod inför döden, eftersom han aldrig bedömde en persons lycka under dennes livstid. Först när han befann sig på bålet hade Krösus fattat vad Solon egentligen menat. Kyros gillade svaret och lät Krösus gå fri. Härefter levde Krösus i ytterligare 20 år som perserkonungens uppskattade rådgivare.

Perserstyret får ett slut med Alexander den stores (356-325) uppdykande. Alexander anländer till Efesos år 334 och ger enligt uppgift av historikern Strabon (63-24 före Kristus) frihet åt den berömda staden. Efter Alexanders död i Babylon 325 tycktes sötebrödsdagarna för Efesos vara över. Staden kom från år 287 att styras av en av Alexanders mer bemärkta officerare, Lysimachos (360-281), som efter den store fältherrens död var invecklad i konflikter med en rad furstar.

                Överst underbart vackra grekiska arkitekturornament, därunder turistiskt intresse för en del av den forna Efesos. Foto: Tommy Hansson

Lysimachos återuppbygger Efesos enligt ett rutnätssystem, bygger upp starka stadsmurar samt döper även om staden till Arsinoe efter sin hustru som var egyptisk prinsessa; namnbytet ogillas dock av befolkningen. Lysimachos dör slutligen på slagfältet i en strid i Frygien.

Efesos blir en del av det romerska riket år 133 före Kristi födelse och en mycket viktig sådan. Efesos har ett strategiskt läge som inkörsport till Mindre Asien och en viktig hamn med sjöförbindelser över hela Medelhavet. Berömt är vidare stadens Celsus-bibliotek samt arenan, som är störst i hela den antika världen med plats för 25 000 åskådare vilka kan beskåda kamp mellan vilda djur.

Aposteln Paulus, det vill säga mannen som grundade kristendomen genom sitt outtröttliga missionerande, besökte Efesos under sina andra och tredje missionsresor och grundlade år 50 i Herrens år en kristen församling i staden. Under tredje missionsresan stannade Paulus tre år i Efesos, och i Nya testamentets Apostlagärningarna 20:17-38 kan vi läsa hans avskedstal till församlingen. Bekant är givetvis även hans Brev till efesierna. I Apostlagärningarnas 19e kapitel kan vi ta del av Pauli konflikt med Diana-dyrkarna, som anförs av guldsmeden Demetrius.

 Bloggaren i arenan där den efesiska menigheten rasade mot Paulus.

Denne är upprörd över att den nya religionen inverkar menligt på försäljningen av silverminiatyrer av det berömda Diana (Artemis)-templet och vill röja undan Paulus. Demetrius anför följande mot Paulus (Apostlagärningarna 19:25-27):

I män, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.

När folket som lyssnat hörde detta blev de mycket upprörda och ropade: ”Stor är efesiernas Diana!” I Apostlagärningarna, som författades av evangelisten och läkaren Lukas, berättas att ”hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus´ följeslagare.” Paulus avråddes att gå in bland de uppretade människorna på arenan, vilket han velat göra, och så småningom lugnade ”stadens kansler” ner de upprörda känslorna med några väl valda ord.

 Ruinerna efter Sankt Johannes-basilikan i Efesos.

Även aposteln Johannes, den lärjunge Jesus skall ha älskat mest, var verksam i Efesos och blev omsider församlingens föreståndare och titulerades biskop. Efter honom är Sankt Johannes-basilikan från 500-talet helgad. Enligt en icke helt okontroversiell teori skall Johannes ha befunnit sig i Efesos tillsammans med Jesu moder, Maria. Påven Celestinus I är den som för första gången omnämner Efesos som platsen för Marias död och himmelsfärd.

Det var emellertid först genom den tyska nunnan Anna Katharina Emmericks visioner i början av 1800-talet, och en katolsk expedition som gjordes i slutet av samma sekel, som det så kallade Marias kapell (Pannaya Kapula, ”Jungfruns port”) i Efesos upptäcktes. Då hade lokala ortodoxa kristna redan under lång tid firat Marias död och uppstigande till himlen i det aktuella kapellet. Det kallas i dag Meryem Ana och är en viktig vallfartsort.

                Den muslimske fursten Isa Bey och  hans moské. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste jag även säga några ord om en muslimsk helgedom i Efesos som ligger nedanför Sankt Johannes basilika och inte så långt från lämningarna av Artemis-templet. Det är Isa Bey-moskén, uppförd 1373-74 av en syrisk mästerarkitekt vid namn Ali, som anses vara ett fint exempel på seldjukisk arkitektur. Isa Bey-moskén låg i ruiner under första hälften av 1800-talet, och 1842 hade minareten fallit.

Moskén användes under 1800-talet som karavanseralj, alltså ett värdshus för resande, men är nu restaurerad och ett populärt turistmål. Den är uppkallad efter den muslimske fursten Isa Bey.

 Hotel Sealight blev sista anhalten före hemresan från Izmir-flygplatsen. Foto: Tommy Hansson

Det var en mäktig upplevelse att få resa runt och beskåda alla dessa för vårt gemensamma europeiska och mänskliga arv i stort så viktiga platser, sprängfyllda med kultur- och religionshistoria. Vädret var inte det allra bästa med mycket regn och blåst, men det faktum att resan gjordes off-season gjorde det möjligt att ta del av sevärdheterna med större ostördhet och kanske i lugnare tempo än annars kunde ha skett. Ett särskilt tack till den unge guiden Bedri, som med stor kunnighet, energi och vänlighet gjorde sitt bästa för att resan skulle bli så minnesvärd som möjligt.

Nu ber jag en stilla bön för att dessa mänskliga skatter skall få fortsätta att glädja mänskligheten i egenskap av uppskattade utflyktsmål och viktiga studieplatser för arkeologerna och inte ödeläggas av fanatiska jihadister som fått för sig att det strider mot Allahs vilja att bevara dem. Precis som skett på andra platser genom DAESH/ISIS-terrorn.

 Hemma igen – vid station Södertälje centrum den 5 februari. Foto: Tommy Hansson

Gråmulen måndag i november

 Höstutsikt från min balkong för ett par veckor sedan. Foto: Tommy Hansson

Måndag igen.

Inte bara det – en gråmulen sådan i medio av november till råga på allt. Tur då att jag råkar gilla sådant väder. Dessutom är det min hustru Marikas födelsedag i dag den 17 november. Hon skulle ha blivit 58 i dag om hon fått vara kvar hos oss.

Saknar henne väldigt mycket.

Dagen började tidigt för denna bloggare, som inte är speciellt morgonpigg. Jag hade stämt möte med en reporter från brittiska nyhetsbolaget BBC, Köpenhamns-baserade Malcolm Brabant, som är i stan för att göra ett nytt reportage om flyktingsituationen. Precis som han gjorde i januari i år. Självklart vill han höra vad vice gruppledaren i kommunens enda oppositionsparti har att säga i frågan.

Det var trevligt att återse detta verkliga journalistproffs som gör det han skall utan åthävor. Vi sågs vid tågstation Södertälje Centrum och gick därifrån den korta biten till kajen vid Maren just utanför gångbron, där det legendariska och ännu aktiva ångfartyget Ejdern ligger för ankar. En av Södertäljes pärlor.

Malcolm hade precis intervjuat kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S), som av de siffror hon dragit för reportern att döma nog medvetet tagit till i underkant. BBC vill pejla stämningen i Södertälje i anslutning till Migrationsverkets prognos om runt 100 000 asylanter – anhörigsiffran torde bli ungefär lika stor – till Sverige under 2015.

Att jämföra med den norska siffran 11 000.

Vi fattade posto framför Ejdern och hade sällskap av ett stort antal snattrande och uppburrade änder, och precis som i januari skötte Brabant både intervjuandet och kameran. Min uppgift var att hålla i en mikrofon med stickat (eller kanske virkat?) hölje samtidigt som jag svarade på frågor.

Det var över på kanske fem minuter. Det blev just inga knepiga frågor, och jag fick intrycket att reportern också tyckte att situationen med massinvandringen till vårt land trotsar all beskrivning. Om snacket gick hyfsat, det var i alla fall min subjektiva upplevelse, blev det ett antal omtagningar när jag skulle promenera på kajen.

”You´re not a natural performer”, löd omdömet och det stämmer säkert. Det är inte lätt att promenera och försöka se naturlig ut inför en surrande kamera – försök själva får ni se! Till slut var vi klara och när det färdiga resultatet föreligger – såvida jag inte blir bortklippt – kommer jag givetvis att redovisa detta.

Annars är det mycket nu. SD Södertäljes KF-grupp eller delar därav träffas titt som tätt nu, dels för att vaska fram en budgetreservation, dels att ordna fram bemanning till alla 30-tal nämnder och bolagsstyrelser där  vi får representation. Allt skall röstas om på fullmäktige den 15 december. Ett par dagar därefter har vi julbord.

Hörde slutligen på nyheterna en ISIS-avhoppare informera om, att det i dagsläget finns så kallade sovande celler i Europa inklusive Sverige med fanatiska islamistkrigare som väntar på klartecken för terrordåd från sin ledning. Detta har möjliggjorts genom muslimsk massinvandring till länder såsom Tyskland, Nederländerna och Sverige.

 ISIS – i en cell nära dig?

En representant från SÄPO försökte tona ner hotbilden genom att hävda, att det här har säkerhetsorganen redan så bra koll på. Jag kände mig av någon anledning inte helt övertygad. Kanske delvis beroende på att SÄPO-snubben hette Kassman.

Allra sist måste jag få gnälla litet också. Mina knän är inte så bra för tillfället, särskilt inte det högra. Artros? Slitna brosk? Har en remiss till röntgen på sjukhuset och tänkte gå dit i morgon.

 

Bråda politikerdagar: landstings- och kommunalpolitik

 Det vackra Landstingshuset i Stockholm i klassicistisk stil. Foto: Tommy Hansson

Bråda dagar politiskt just nu. Och jag tänker för ögonblicket på det kommunal- och landstingspolitiska perspektivet ur min personliga synvinkel.

Efter den nya mandatperiodens första kommunfullmäktige i Södertälje i måndags följde Stockholms landstingsfullmäktiges första sammankomst i går, tisdagen den 21 oktober. I egenskap av andre ersättare fick jag nöja mig med att följa förhandlingarna från den inte särskilt väl tilltagna läktarplatsen.

Litet dramatik blev det. Stridsfrågan var om nämnderna framgent skulle bestå av 19 eller 20 ledamöter, det senare föreslaget av den knappa borgerliga majoriteten. Efter diverse palavrer segrade 20-mannaförslaget sedan SD-gruppen om nio personer – som har vågmästarställning – lagt ner sina röster.

Säg inte annat än att Sverigedemokraterna påverkar!

Från SD Södertälje var vi tre personer på plats: eder förtrogne, ordinarie ledamoten Ingrid Hult, som även valdes in i som ersättare i valberedningen, samt tredje ersättaren Tommy Blomqvist.

 Bloggaren med SDs gruppledare i landstingsfullmäktige, Dan Kareliusson. Foto: Tommy Blomqvist

Efter mötet följde utbildning i praktiska saker man bör ha klart för sig som nyvorden landstingspolitiker. Det mesta av detta hade vi redan klarat av inom SD-gruppen, men upprepning lär vara kunskapens moder eller hur talesättet nu lyder. Träffade även ABCs sympatiske reporter Hampus, som intervjuade mig före sistlidna val, denna förmiddag.

Jag räknar som andre ersättare, med dimmiga prospekt om att få tjänstgöra, inte med att spela någon central roll inom landstingspolitiken, men det känns likafullt spännande att få vara med i detta sammanhang.

Stockholms län har trots allt sina modiga 2,2 miljoner invånare, och dess landstingsfullmäktige är landets näst största parlamentariska församling med 149 ledamöter. Inom dess landamären finns såväl den brusande storstaden Stockholm med närmare en miljon människor som den lilla landsortskommunen Nykvarn med färre än 10 000.

 På utbildning i landstingssalen: närmast kameran vice gruppledare Per Carlberg och bortanför denne Jörgen Bengtsson samt Tommy Blomqvist. Foto: Tommy Hansson

Landstingshuset på Hantverkargatan på Kungsholmen är en vacker byggnad med en intressant historia. Det ombyggda Garnisonssjukhuset, ritat av C. G. Gjörwell och färdigt 1834 under konung Carl XIV Johans egid, är en av Stockholms få byggnadsverk i så kallad klasssictisk stil.

Den konst som finns inrymd i landstingshuset omfattar konstnärer såsom Anders Zorn, Albin Amelin, Arne Jones, Ola Billgren, Fritz von Dardel och – Evert Taube.

Efter att ha klarat av landstingsmötet bar det direkt av till Södertälje via tunnelbana och pendeltåg för möte med stadsbyggnadsnämnden i Södertälje stadshus. Den hastiga lunchen fick bestå av en ost- och baconkorv och en kaffe i en av Stockholms centralstations pressbyråbutiker.

I dag har det varit litet mindre stressigt, lunch med min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, och därefter diverse sysslor på vår arbetsplats i Stadshuset.

 Utsikt över station Södertälje centrum och Maren från Stadshusets tak. Foto: Tommy Hansson

Vi är nu mitt inne i hösten, ruttnandets och förmultnandets men också de mättade, vackra färgernas och dofternas årstid. Min årstid – den 21 november blir jag, inshallah, 63 år. Mitt största  bekymmer i skrivande stund är ett ömmande knä. Det fungerar hyfsat när jag är i rörelse – det är när jag lägger mig ner för att sova problemen börjar i form av en ihållande värk. Hoppas kunna härda ut till mitt inbokade besök hos husläkaren om någon vecka.

Slutligen gläder jag mig åt att ha bokat in en mycket intressant resa till främmande land om tre månader till ett minst sagt förmånligt pris!

Lyssna gärna till Björn Afzelii ”Höst”, som jag tillägnar Mona:

Fotnot: Inshallah – arabiska för ”om Gud vill”.

Jag är ”en skam för Sverige” (för er som inte visste)!

Södertälje stadshus.

Dags att summera dagen. Det brukar jag göra varje kväll här hemma för mig själv, men bland rinner inspirationen till och jag skriver några rader här för den som orkar läsa. Som nu.

Var på gruppledarträff i Södertälje stadshus vid sen lunchtid. The usual suspects. Nyheten för dagen var att KS-ordföranden Boel Godner framlade ett förslag för kommunstyrelsen att ta ställning till om någon vecka, ett komplement till förefintligt förslag om kommunal flaggpolicy. Den nya skrivningen kommer att göra det möjligt att hissa den så kallade regnbågsflaggan (”bögflaggan” som jag ibland brukar säga för enkelhetens skull) på flaggstängerna utanför Stadshuset under Stockholms pridefestival.

Det var naturligtvis helt väntat. Den lokala centeravdelningen har i ett antal år krävt just detta, och sistliden sommar genomförde den ungdomligt omogna  kulturföreningen Molto en kupp genom att på eget bevåg hissa aktuell flagga, vilket fick moderaten (av den hedervärda gamla stammen) Rolf B. Bertilson att hota med polisanmälan. Rolf har sedan dess tyvärr avflyttat till Kalmar.

 Rolf B. Bertilson (M).

Kommunen har tidigare värjt sig med den helt rimliga förklaringen, att ett evenemang måste ha anknytning till Södertälje kommun för att en flaggning av detta slag skall kunna ske, men nu har alltså den uppenbarligen svårartat syltryggade Godner fallit till föga och aviserar att regnbågsflaggning kommer att ske från och med årets pridespektakel (om förslaget går igenom, vilket det säkerligen kommer att göra vid nästkommande KS).

Efter gruppledarträffen var det dags för en lunch på stående fot i form av en ost och bacon-korv vid Pressbyrån vid pendelstationen Södertälje Centrum. När jag stod där och mumsade på korven kom ett  andpar stultande i min riktning, och jag kunde inte låta bli att bjuda det stiliga paret på några bitar av mitt korvbröd (en framfusig kaja fick också några smulor av bara farten). Sedan buss 753 den korta biten till Gågatan (ja, jag har ett halvdåligt knä), där jag tänkt mig köpa ett par småsaker för att sedan byta till lillbussen (”pensionärsexpressen”) till mitt bostadsområde.

 Ett stiligt andpar.

På väg dit blev jag utanför min stampub upphunnen av en man i 40-årsåldern, som blängde på mig när han passerade och med återhållen vrede framförde: ”Du är en skam för Sverige!” Han hade redan hunnit en bra bit bort när jag fann mig och svarade: ”Jaha. Det bjuder jag på.” Vet inte om han hörde, han verkade ha bråttom. Jag blev för något år sedan kallad ”rasförrädare” på stan, och jag gissar att den här mannen – han hade en kamouflagemönstrad ryggsäck- tillhörde samma politiska läger.

Det låter kanske märkligt, men jag brukar bli litet upprymd av tragikomiska händelser av det här slaget. Att bli utnämnd till en skam för Sverige, således inte bara för Södertälje, smäller ju onekligen rätt högt! Det visar att det man gör/skriver inte passerar alldeles obemärkt förbi utan får somliga att reagera. Jag måste tillägga att påhopp av det här slaget är ytterst sällsynta jämfört med de otaliga gånger jag fått beröm för det arbete mitt parti uträttar i kommunen och för min egen blygsamma skrivkonst.

Det är också rätt intressant att det är klientelet med brun ideologisk färg som tycks avsky mig allra mest, även om jag nog inte ligger särskilt bra till hos rödingarna heller. För övrigt är det ju inte stor skillnad mellan brunt och rött – vare sig politiskt eller koloritiskt.

På väg till Pressbyrån vid Stora torget uppmärksammade jag en kvinnlig zigensk tiggare – för övrigt en söt ung dam i 30-årsåldern – som gjorde högljudda kräkljud när jag vänt ryggen till (jag hade ett blåsippemärke på kavajslaget). När jag vände mig om och sa: ”Förlåt?” log hon ett ljuvt, insmickrande leende innan hon återgick till sin sittplats bredvid Pressbyrån. Undrar i mitt stilla sinne hur länge vi flata svenskar skall tillåta den här människoförnedrande verksamheten. Snart kan man inte ta ett steg på stan utan att riskera snava över en tiggare…

 Gågatan i Södertälje.

Måste också berätta, att jag väl uppsutten på bussen såg två bilar bredvid varandra på en parkeringsplats med precis samma nummer, jag tror det var 859 – I mean, what are the odds? Det styrkte min tro på att mirakel kan inträffa och inträffar varje dag, låt vara mestadels i mindre skala.

Spöktimman har redan passerat här i min ensliga lägenhet och det börjar bli dags att ”hoppa i bingen” – där mina trogna gosedjur som jag ”ärvt” av mina barn väntar – och hämta krafter inför morgondagens övningar: förhandlingar med Länstidningens annonsavdelning om annonsering inför höstens val, intervju med högskolestudent (det är jag som intervjuas) samt medlemsmöte i lokalen.

SD Södertälje lyste upp Gågatan!

 

  Samling och ilastning. Foto: Tommy Hansson

Lördagen den 24 maj var det mobilisering för Sverigedemokraterna i Södertälje inför valet till Europaparlamentet (EP) dagen därpå. Det började med att ett glatt och förväntansfullt gäng samlades i partilokalen för att lägga upp ritningarna för dagens aktiviteter denna mycket varma och soliga lördag.

 

Övre bilden: Tommy Blomqvist återställer moderat valaffisch i ursprungligt läge.
Undre bilden: Mariusz Kawecki och och Nina Johansson sätter upp tältet. Foto: Tommy Hansson

Sedan vi lastat in det vita partitältet, bord, flygblad och foldrar i medhavda fordon bar det i väg ner till Gågatan. Först hann vi dock med ett stopp vid parken utanför pendeltågsstation Södertälje Centrum för att sätta upp nerdragna valaffischer. Självklart återställde vi även konkurrerande partiers affischer i ursprungligt läge.

 Bloggaren vid materialbordet. Foto: Kristian Kawecki.

Sedan vi väl fått upp tältet på tilldelat utrymme mellan Telgehuset och Kringlan var det bara att köra. Jag vågar påstå att jag talar för alla som var med när jag säger, att det blev en oerhört givande och positiv dag på Gågatan. Vi hade helt enkelt kul!

Stundtals var det rena rusningen till bordet med valmaterial och SD-karameller, och den absoluta merparten av besökarna var positiva och stöttande. En och annan kritisk röst hördes givetvis, men det ligger ju i demokratins natur.

 

Övre bilden: ”Blomman”, Kjell Bohman, Kristian Kawecki och Beata Kuniewicz.
Undre bilden: Ingrid Hult och Nina Johansson. Foto: Tommy Hansson

Strax före klockan fyra på eftermiddagen fick vi fint besök i form av våra EP-toppkandidater Kristina Winberg och Peter Lundgren samt partiets internationelle sekreterare, riksdagsman Kent Ekeroth. Besöket krävde förstärkt närvaro av säkerhets- och ordningspolis – trist men nödvändigt i dessa tider, när våra politiska motståndare på vänsterkanten inte respekterar demokratins spelregler.

Meningen var ursprungligen att det skulle bli ett möte med tal från Politikertorgets scen, men eftersom ljudanläggningen vi skulle få låna av hjälpsamma Vänsterpartiet hade pajat fick det tyvärr ställas in.

 Girl power! Från vänster Ingrid, Nina, Kristina och Beata. Foto: Tommy Hansson

Kristina, Peter och Kent såg ändå ut att trivas i samvaro med partivänner och väljare, och vi lokala valarbetare trivdes naturligtvis med denna toppentjej och dessa toppenkillar och var glada och tacksamma över deras besök hos oss!

 

Övre bilden: Kent Ekeroth i diskussion med väljare.
Undre bilden: Kristina Winberg läser vår tidning Telgekuriren, där hon och Peter Lundgren är intervjuade. Foto: Tommy Hansson

Nu inväntar vi med spänning valresultatet, men först gäller det att dela ut valsedlar vid vallokalerna på söndagen – i mitt fall Rosenborgsskolan, där jag för jämnt 50 år sedan gick i grundskolans sjundeklass.

 Tommy Hansson, Kristina Winberg, Peter Lundgren, Tommy Blomqvist och Berndt Sollenstedt Petersson i solgasset utanför Kringlan. Foto: Kjell Bohman