Kan Moderaterna återta verkligheten?

http://www.expressen.se/nyheter/val2014/sa-ska-elmsater-svard-bli-moderat-partiledare/

Just nu pågår infighting inom Nya Moderaterna om vem som skall efterträda Fredrik Reinfeldt när partiet skall välja en ny partiledare vid en extrastämma den 7 mars 2015. Som framgår av en artikel i Expressen (länk ovan) är det namn som infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson samt den ekonomisk-politiske talespersonen, riksdagskvinnan Anna Kinberg Batra, som nämns som de troligaste kandidaterna. Enligt tidningen ligger den förstnämnda för ögonblicket bäst till.

 Skall Elmsäter-Svärd bli ny kapten på den sjunkande M-skutan?

Den viktigaste frågan när det gäller moderatpartiet är emellertid, som jag ser det, inte vem av tre kandidater – någon outsider kan naturligtvis poppa upp under resans gång – med likartade åsikter som tar över ordförandeskapet. Den fråga som bör ställas efter 2014 års magplask är i stället: kan Moderaterna åter bli det verklighetsanknutna parti  det en gång var?

Enklare uttryckt: kan M återta verkligheten?

Frågan är tämligen akut efter strömhoppen från Moderaterna till Sverigedemokraterna, där många av de förra känner sig allt mindre hemma i det egna partiet med den massinvandringspolitik som framförallt varit Fredrik Reinfeldts signum. Invandringsfrågan synes ha varit den enskilda politiska fråga som den nu avgående statsministern, som på goda grunder eljest måste betraktas som en ärkepragmatiker, verkligen brunnit för.

Som tidigare konstaterats på denna blogg spelar Reinfeldts egen delvis rätt exotiska släktbakgrund – hans farfars farfar, John Hood, var till exempel en färgad cirkusman från USA som gjorde en piga från Litauen med barn – en avgörande roll för detta ställningstagande, som måste betecknas som till helt avgörande del emotionellt snarare än faktabaserat.

Detta framgår fuller väl av en lång intervju Reinfeldt gav Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 29 november 2011, där statsministern redogör för sin avsky mot SD och mot vad han kallar ”främlingsfientlighet”:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Reinfeldt känner verkligen starkt att det är utifrån kommande personer, som medlemmar i hans egen släkt, som i första hand bidragit till att bygga upp Sverige, icke de infödda svenskarna. Eller som han uttryckte det när han var i den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Ett yttrande som för inte så jättelänge sedan hade betraktats som snudd på landsförrädiskt.

Moderaternas kräftgång och Sverigedemokraternas rörelse i motsatt riktning visar, att Reinfeldt och hans så kallade nya moderater misslyckats kapitalt med att måla upp massinvandringen som lönsam för landet och SD som en samling fradgatuggande rasister som vill kasta ut alla med utrikes bakgrund ur landet. Stora delar av väljarkåren har inte känt igen den beskrivningen som med verkligheten överensstämmande. Därför var också Fredrik Reinfeldts sommartal i Gustavsberg dömt att bli en kvarnsten runt Moderaternas hals i stället för ett valvinnande koncept.

 Internkritisk ny moderat: Håkan Arnesson i Falköping.

Det var ju i Gustavsberg utanför Stockholm Reinfeldt bad det svenska folket ”öppna era hjärtan” för de utsatta som kommer till Sverige undan krig och elände (även om malicen snarare tolkade ”hjärtan” som ”plånböcker”); Reinfeldt talade ju även om att ”…vi kommer inte att ha råd med så mycket annat…” än just att ta emot flyktingar. Det är lätt att föreställa sig att detta öppenhjärtiga erkännande kom som en chock för många, som tidigare trott på regeringsförsäkringarna om att ”invandring är lönsamt”. Nu fick de helt plötsligt höra raka motsatsen.

Alldeles uppenbart är det talrika, och i en del fall även inflytelserika, moderater som nu förbannar Reinfeldts akuta sanningslidelse i Gustavsberg. Detta blir tydligt av tidningen Dagens Samhälles (# 34 2014) senaste nummer. En moderat som kommer till tals är oppositionsrådet i Falköping i Västergötland, Håkan Arnesson, vilken tvingades inkassera en valförlust på nära 10 procentenheter, samtidigt som SD mer än dubblade sitt väljarstöd och passerade moderaterna i storleksordning på kuppen:

Gemene man tycker att invandrarna kommer och tar av våra resurser och man känner inte inte igen sig i vår stadsbild längre. Men det har varit tabubelagt att prata om de här frågorna, man blir lätt stämplad som rasist…Fredrik Reinfeldts sommartal var spiken i kistan. Han sade precis vad SD ville höra, medan vi inte sagt det folk vill höra. Det här är försyndelser som pågått i flera år.

Faktum är dock att Reinfeldt inte endast sade det som ”SD ville höra” – han sade faktiskt för en gångs skulle också sanningen efter många år av mörkanden och desinformation i syfte att dölja, att invandring faktiskt kostar pengar. Mycket pengar. Försörjningsstöd, arbetslöshetsunderstöd, vårdrabatt, specialresurser när det gäller skolor och utbildning, bostäder, ökad kriminalitet, förortskravaller…frågan är hur detta någonsin kan ses som lönsamt. Visst, det finns invandrare som bidrar till samhället genom specialkunskaper, företagsamhet och framåtanda. Tyvärr dock inte i sådan utsträckning att de kan göra immigrationen till vårt land lönsam i stort.

 Intresseväckande analys av Timbros Markus Uvell.

Även moderaten Mats Abrahamsson, kommunstyrelsens ordförande i Sotenäs, är delvis kritisk till Reinfeldts sommartal. Abrahamsson, som menar att Sverige borde minska flyktingmottagandet och förbjuda tiggeri, något han också givit uttryck för i offentligheten. Följden blev att M-partiet i hans kommun höll ställningarna med 36 procent av röstetalet under det att SD landade på blygsamma 6,2 procent. Abrahamssons citeras i Dagens Samhälle på följande sätt:

Man kan inte blunda för de här frågorna. Vi märkte när vi valarbetade att folk har mycket frågor om detta och är oroliga för framtiden. Många har upplevt att partiet inte har någon riktig politik på detta område. Jag har stått upp och jag tror att väljarna gillar när man är beredd att ta diskussionen.

I en artikel i samma nummer av Dagens Samhälle gör vidare skribenten och debattören Markus Uvell, VD för Timbro, en intresseväckande analys av Sverigedemokraternas och deras väljares utveckling med rubriceringen ”Från bomberjacka till läsglasögon – så tog SD folkhemmet i besittning.” Läs själva här:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-bomberjacka-till-laesglasoegon-sa-tog-sd-folkhemmet-i-besittning-11051

Nu är det ju inte alla bedömare, inom och utom moderaterna, som är så pass klarsynta som Arnesson, Abrahamsson och Uvell. I stället för att avdramatisera SD och öppna för en dialog eller rentav samarbete fortsätter många att betrakta det som extremistiskt och rasistiskt, något som icke minst framgick av Vänsterpartiets pajaserier i riksdagen nyligen med sluten omröstning av valet till andre vice talman, trots att bara SDs Björn Söder kandiderade. Och med V-riksdagsledamoten Dinamarca med sin T-tröja med SD-skymfande text som jag här inte finner anledning upprepa.

Det är många politiker landet över som är inne på att SD skall ”isoleras” till varje pris, helt i enlighet med den orealistiska vrångbild som målats upp av partiet. För mig står det klart, att med den inställningen, och med fortsatt massinvandringspolitik och favoriserande av mångkulturalismen, kan SD bara fortsätta växa. Till slut kommer vi till en punkt där den hittills förda politiken helt enkelt havererar, och då hjälper det inte med aldrig så ambitiösa upplysningskampanjer – folk är inte dummare än att de inser att ”upplysningen” är ren desinformation och toleransmånglande mumbo-jumbo.

 Anna Kinberg Batra – kommande M-ledare?

Mot den här bakgrunden spelar det i stort sett ingen som helst roll om Nya Moderaternas nya ledare kommer att heta Elmsäter-Svärd, Kinberg Batra, Kristersson eller någon annan. Såvitt jag vet företräder samtliga dessa tre exakt samma massinvandrings- och mångkulturpolitik – inklusive massivt och helt kritiklöst HBTQ-stöd – som någonsin Reinfeldt. Inte heller tror jag att M-toppen hux flux skulle ha ändrat sig och börjat lyssna på gräsrötterna, något detta parti aldrig gjort. Tro mig, jag var med i partiet några år i mitten och slutet av 1970-talet då jag bodde i Johannes församling i Stockholm och gick ur av just detta skäl.

Jag tror nämligen inte så förtvivlat mycket på att Catharina kommer att damma av de konservativa tankar hon faktiskt ibland gav uttryck för då hon satt i samma fullmäktige som jag (i Södertälje) på 1990-talet, då hon vid ett tillfälle rentav citerade ur en av mina böcker. Vi var även kolleger i bildningsnämnden (jag ordinarie, hon ersättare), och då Catharina vid ett tillfälle talade vid ett ”Ja till EU”-möte inför folkomröstningen 1994 framträdde jag som trubadur med en egenskriven låt som hette ”Södertälje i Europa”.

Faktum är att min hustru, som kunde vara ganska svartsjuk av sig, trodde att jag var förälskad i Catharina. Vilket jag emfatiskt och givetvis helt sanningsenligt förnekade.

 

EU-motståndaren Palme utnyttjas i sossarnas valkampanj

http://www.resume.se/nyheter/reklam/2014/05/09/palme-frontfigur-i-s-eu-valsfilm/

I början av Socialdemokraternas valfilm inför valet till Europaparlamentet (EP) återges ett avsnitt av ett tal av Olof Palme (1927-86). Man kan nog tycka att det är litet märkligt att S-partiet valt att låta den svurne EG- och EU-motståndaren Palme, 28 år efter dennes tragiska frånfälle, argumentera för partiets EP-valkampanj.

 Palme i sin noggrant instuderade roll som ”vanlig gråsosse”.

Kanske går Palmes demagogi hem bland de yngre väljarna, som inte har några egna minnen av den forne S-ledarens närmast rabiata motstånd mot en svensk EG/EU-integration utan blivit uppfödda på den Palme-förgudning som har få om ens några likheter med verklighetens Palme.

Sanningen är ju att Palme såg på EEC/EG/EU som en tummelplats för onda kapitalister. Om det fanns avvikande S-röster i denna fråga så teg de inför Palmes auktoritet. Efter Palmes död gick det dock snabbt med sossarnas närmande till den europeiska gemenskapen.

Det har spekulerats i att Olof Palme, om han fått leva, hade utvecklats till att bli EU-anhängare. Detta är naturligtvis just spekulationer, eftersom ingen har en susning om hur det hade gått med den saken.

Om dylika och likartade spekulationer skrev Sören Wibe (1946-2010), en alltför tidigt bortgången, socialdemokratisk EU-kritiker och 2008 till sin död i december 2010 ledare för Junilistan, en eftertänksam debattartikel i Folket den 6 juni 2001. Jag citerar några rader från slutet av Wibes text:

Palme var omtyckt i precis de  befolkningsgrupper där det starkaste EU-motståndet finns. Genom att tvärsäkert påstå att Palme skulle varit för ett medlemskap hoppas man kanske att EU skall vinna några poäng bland dessa grupper. Det är nog en fåfäng förhoppning.

Sören Wibes hela text kan läsas via denna länk:

http://folket.se/asikter/ledare/1.180643

Sören Wibe var ett tungt sossenamn, europaparlamentariker 1995-99 och riksdagsman 2002-06. I grunden matematiker och ekonom blev han omsider professor i skogsekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitetet i Umeå. Ordförandeskapet i Junilistan från oktober 2009 till sin död 2010 delade han med Birgitta Swedenborg.

 Sören Wibe var bland annat ordförande i Junilistan, som fick 14 procent av rösterna i EP-valet 2004.

Jag bekänner gärna, att jag under Palmes livstid  var en dedicerad anhängare av den europeiska gemenskapen. I EU-omröstningen 1994 röstade jag således entusiastiskt ja till svensk EU-anslutning. Inte nog därmed – jag deltog aktivt i ja-kampanjen i Södertälje och framträdde med sång och gitarrspel vid ett torgmöte med en egenkomponerad visa med titeln ”Södertälje i Europa”.

Främsta skälet härtill var att jag såg ett svenskt EU-medlemskap som en sorts garant mot socialdemokratiskt maktmissbruk. Jag såg det som välgörande med friska vindar från Europa, som jag trodde skulle medföra vidgade perspektiv för oss av Palme och andra sosseledare hunsade svenskar. Om jag inte tar fullständigt miste var det precis detta Olof Palme och hans meningsfränder var rädda för.

Efterhand som jag märkte att EU utvecklades till att bli en överstatlig koloss som ville lägga sig i alla aspekter av medlemsländernas invånares liv blev jag alltmer EU-kritisk, och när EMU-omröstningen genomfördes 2003 röstade jag eftertryckligt nej till euron som svensk valuta. Som konservativ ut i fingerspetsarna såg jag vidare ett självändamål i att bevara vår gamla fina krona. På den vägen är det för min del.

 Det blev en klar seger för nej-sidan i 2003 års EMU-omröstning.

När jag hör Palmes svada i sossefilmen kan jag slutligen inte annat än häpna över den popularitet han åtnjöt hos så pass många människor, låt vara att denna uppskattning motvägs av att minst lika många kände en djup avsky mot denne arrogante överklassdemagog – som backade upp alla kommunistiska mördarband han kunde hitta i Tredje världen med svenska skattepengar – som försökte spela arbetarledare.