Södertäljeprofiler (V): Lars Peter Couse och Kusens backe

 

Smedsmästare Lars Peter Couse huserade i vad som är känt som Kullmanska huset, nu på Torekällberget. 

Centralt i vår vackra stad Södertälje finns ett skogsområde som heter Kusens backe, beläget strax öster om Kanalen. Det heter så efter en smedsmästare vid namn Lars Peter Couse som sägs vara begravd i området. Den 6 augusti 1825 utspelades dramatiska händelser kring denne Couse som fått återverkningar in i vår tid.

Lars Peter Couse var född under senare hälften av 1700-talet och av namnet att döma av vallonsk släkt. Han var en i hela staden känd person, allmänt kallad ”Kusen”, vars omfattande konsumtion av starka drycker inte gynnade hans yrkesgärning.

Denna fick sig ytterligare en knäck då en ung hovslagarlärling vid namn David Joakim Ekenberg flyttade in från Nyköping och fick många av Couses gamla kunder att i stället anlita honom. Detta var desto pinsammare för smedsmästaren Couse, eftersom den unge Ekenberg inte hade burskap i staden utan var vad som benämndes ”bönhas”.

”Grubblande och melankolisk”. Icke desto mindre beslutade sig Lars Peter Couse att sälja sina arbetsredskap till Ekenberg och hyra ut sin rörelse åt denne. Han kom dock snart att ångra sig, möjligen beroende på att han ansett sig ha fått för litet betalt för sin rörelse.

Enligt grannarna blev ”Kusen” ”grubblande och melankolisk” och uppgavs ha övervägt att stämma Ekenberg inför stadens rådhusrätt på grund av att han kände sig vara lurad av den unge lärlingen. När så Couse underrättades om att Ekenberg snart skulle gifta sig ökade den förres ressentiment mot den unge och framgångsrike konkurrenten.

När det var dags för Ekenberg att ingå äktenskap skall Couse ha yttrat följande förtäckta hot för en borgare i staden: ”Ekenberg lär ha bråttom, han skall fara och stå brudgum. Men få se, om han hinner fram till kvällen.”

Dessa ord yttrades av Lars Peter Couse den 6 augusti 1825. Senare samma dag tog Couse fram sin bössa och avlossade ett skott mot Ekenberg från fönstret i sin bostad – den senare befann sig på gatan utanför Couses hus, känt som Kullmans hus efter kontraktsprosten Johan Petter Kullman och som nu finns i Torekällbergets friluftsmuseum. Couse sägs stundom spöka där.

 

Skogspartiet Kusens backe, egentligen Engelbrektsbacken. 

Ekenberg sköts – men dog inte. Den legendariske Jakob Pettersson, som var borgmästare i Södertälje 1896-1946, beskriver i sin bok Södertäljeprofiler under adertonhundratalet (första utgåva 1949) händelseutvecklingen efter ”Kusens” skott mot Ekenberg:

Ekenberg träffades av skottet i ryggen och halsen och föll med ett skrik framstupa på gatan. Couse, som fick den uppfattningen att Ekenberg blivit dödligt skadad, grep omedelbart därefter en pistol och sköt sig härmed i munnen, med påföljd att han genast avled. Ekenbergs skador visade sig däremot icke vara dödliga.

Begravdes i ”Kusens backe”. Det blev nu rådhusrättens uppgift att besluta om hur man skulle förfara med Lars Peter Couses döda kropp. Efter att ha hört vittnesmål från 13 personer – Couses dotter, pigan Carolina Couse, var så uppskakad att hon inte förmådde inställa sig i rätten – kom rätten fram till att Couse med berått mod hade sökt beröva David Joakim Ekenberg livet och att inga förmildrande omständigheter förelåg.

Genom sitt självmord hade han ”velat undvika det straff, som med hans brott var förenat”. Rådhusrätten beslutade därför att Couses kropp i enlighet med vederbörlig lagparagraf skulle ”av skarprättaren till skogs föras och i jord grävas”.

Beslutet verkställdes så att stadens bödel grävde ner Couses lik i skogsområdet öster om norra delen av Kanalen. Detta skedde därför att det inte vid denna tid var tillåtligt att begrava självmördare i så kallad vigd jord. Skogsområdet blev efter dessa dramatiska händelser kallat Kusens backe.

Dryga 100 år efteråt motionerade en ledamot i stadsfullmäktige om att det vackra skogspartiet där Lars Peter Couse begravts officiellt skulle ges namnet Engelbrektsbacken i syfte att hedra frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, som ju hade velat bygga en kanal genom dåtidens Taelghia . Motionen bifölls av fullmäktige och fastställdes av magistraten.

PENTAX Image

Mångårige borgmästaren Jakob Pettersson.

Ekenberg lade grunden till Scania. Få om ens några av dagens Södertälje-bor – mer än de inbitna lokalhistorikerna- torde emellertid känna till skogsområdets stadfästa namn. Det kallas alltid Kusens backe och ingenting annat och så lär det förbli.

David Joakim Ekenberg (1802-74) överlevde alltså ”Kusens” mordattentat och inte bara det. Han startade 1836 en egen vagnfabrik vilken i tidernas fullbordan blev till Vagnsaktiebolaget i Södertälje (Vabis), som bildades 1891. Vabis slogs 1911 samman med Scania i Malmö och blev således Scania-Vabis. Vid Vabis konstruerade Gustaf Erikson 1897 Sveriges första bil, kallad Gustaf Eriksons åkvagn.

I dag heter företaget enbart Scania AB, som numera ägs nästan uteslutande av tyska Volkswagen AG men med huvudkontoret alltjämt beläget i Södertälje. Scania har (2016) 46 243 anställda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Scania

 

Södertäljeprofiler (II): Engelbrekt Engelbrektsson

Engelbrektsstatyn i Örebro från 1865 av Carl Gustaf Qvarnström.

Riksrådet, rikshövitsmannen och upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson är en av de mest minnesvärda gestalterna i svensk historia. Han föddes i dalabergslagen någon gång under perioden 1392-99 och mördades på en ö i Hjälmaren i maj 1436. Som vi skall se spelar Engelbrekt även en viss roll i Södertäljes historia.

Engelbrekt var son till frälse- och bergsmannen Engelbrekt Englikoson och var gift med Karin Laurensdotter. Några barn hade paret veterligt inte, i alla fall inga som nådde vuxen ålder. Någon bild av Engelbrekt finns ej bevarad, men det är känt att han var liten till växten. Således knappast den imponerande gestalt som statyerna i Örebro och Stockholm (Engelbrekt står även staty i exempelvis Arboga, Falun och Norberg) vill antyda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbrektsstatyn

Engelbrekt Engelbrektsson ledde tillsammans med Karl (VIII) Knutsson Bonde – sedermera svensk konung i tre omgångar 1448-70 – upproret mot Kalmarunionen och dess regent  Erik av Pommern åren 1432-36. Upprorsmännen jagade iväg de kungliga fogdarna från deras borgar, vilka därefter brändes ner. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=16127

En illustration som visar hur Engelbrekts anhängare bränner ner en unionsvänlig fogdeborg.

Försökte bygga en kanal genom Telge. För oss som Södertälje-bor är Engelbrekt ett minnesvärt namn tack vare hans ansträngningar att våren 1435 åstadkomma en kanal genom det dåvarande Telge. http://www.tugboatlars.se/Kanalen.htm:

För att säkra den viktiga handeln i Mälaren försökte Engelbrekt anlägga en kanal genom Telge…ett arbete som aldrig fullföljdes. Med en kanal igenom Telge så skulle trafiken mellan Östersjön och Mälaren ledas förbi det unionstrogna Stockholm.  (Wikipedias avsnitt om Telge hus)

Engelbrekts strävanden att bygga en kanal genom det dåvarande Södertälje var onekligen vällovliga, men med dåtidens resurser i beaktande får man nog säga att försöket på förhand var dömt att misslyckas. Det skulle dröja ytterligare nästan 400 år innan kanalen kunde invigas år 1819 under konung Carl XIV Johans regeringstid.

Engelbrekt, som inte saknade internationella kontakter, lovade flera viktiga handelsstäder i norra Europa fri lejd genom Telge, däribland dem som tillhörde det mäktiga handelsförbundet Hansan. Engelbrekts göranden och låtanden upprörde bland andra riddaren och fogden vid borgen Telge hus, Bengt Stensson Natt och Dag, vilken tidigare varit vänligt stämd gentemot Engelbrekt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Telge_hus

Södertälje kanal i äldre tider.

Telge hus bränns ner. Sedan Bengt Stensson låtit beslagta tyska handelsskepp brände Engelbrekts närmaste man, som hette Erik Puke, i en hämndaktion ner Telge hus som var beläget på Slottsholmen vid Linasundet utanför den nuvarande stadsdelen Brunnsäng i norra delen av Södertälje. Telge hus län omfattade Öknebo, Hölebo och delar av Svartlösa härader i vad som i dag är Södertälje respektive Nykvarns kommuner med omnejd.

1448 inledde kung Karl VIII Knutsson Bonde arbetet med att uppföra en ny borganläggning på Slottsholmen, vilken fick namnet Karlsborg. Den förlorade dock alltmer sin betydelse i slutet av 1400-talet, övergavs och tilläts förfalla. Under tidigt 1500-talet beskrevs borgen som ”omkullfallen”.  Under 1700-talet kom anläggningen att betecknas som Ragnhildsborg efter stadens skyddshelgon, Sankta Ragnhild (1075-omkring 1117).  https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhild_av_T%C3%A4lje

Slottsholmen är i dag till följd av landhöjningen större än den var under Telge hus storhetstid. Arkeologiska undersökningar gjordes dels 1937, dels 2002 i regi av Södertörns högskola. Bland annat upphittades armborstpilar, delar av hästskor, sporrar och fragment av en ringbrynja samt fingerborgar och andra sytillbehör från slutet av 1200- och början av 1300-talet.

En rekonstruktionsbild av medeltidsfästet Telge hus.

I vattnet utanför Slottsholmen, det vill säga i det som utgjort borgens hamn, upptäckte dykare försvarsanläggningar i form av rester av en pålspärr och stenkistor samt även delar av en medeltida båt.

Riksråd, rikshövitsman och upprorsledare. Det vi vet om Engelbrekt Engelbrektsson har vi från uppgifter i den så kallade Karlskrönikan, en rimkrönika omfattande unionstiden som producerades av kung Karl Knutsson Bondes (1408-70) kansli. Här framgår bland annat att Engelbrekt var en inflytelserik person i hembygden.

Engelbrekt valdes som dalaböndernas talesman i Danmark då klagomål skulle framställas mot den ökände Jens (Jösse) Eriksson, konung Erik av Pommerns danskfödde fogde i Västerås som satte skräck i den svenska befolkningen genom sitt terrorvälde.  Jösse avrättades i december 1436, ett drygt halvår efter Engelbrekts eget frånfälle. Då upproret inleddes 1432 var Engelbrekt Engelbrektsson självskriven som befälhavare över dalahären.

Vid ständermötet i Arboga i januari 1435 invaldes Engelbrekt i riksrådet men uteslöts kort tid därpå ur detsamma av kung Erik. I januari 1436 återupptog Engelbrekt sin roll som upprorsledare, nu tillsammans med Karl Knutsson Bonde. Tillsammans med denne blev Engelbrekt även rikshövitsman, den tidens motsvarighet till överbefälhavare (ÖB). https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=12366

Ett modernt minnesmynt avbildande kung Karl Knutsson VIII Bonde, som styrde Sverige i tre omgångar då vårt land var ett valkungarike.

Mördaren som undgick straff. Engelbrekt skulle emellertid inte bli så långlivad på denna post, ty i maj 1436 mördades han på en holme i Hjälmaren inte långt från Göksholm. Det anses att mordet inte hade politiska motiv utan snarare med det hat Engelbrekt hade uppväckt inom ätten Natt och Dag.

Mordet begicks enligt Karlskrönikan på så vis att Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, son till den tidigare nämnde Bengt Stensson, gick lös på Engelbrekt med en yxa varefter Magnus svenner fullbordade den brutala avlivningen av den kraftfulle dalkarlen som vid tiden för sin död var i 40-årsåldern. Mordet väckte enormt uppseende, inte bara inom landet utan också utrikes. https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_Bengtsson_(Natt_och_Dag)

Mördaren klarade sig undan med livet i behåll, och inte bara det – efter diverse äventyrligheter omfattande bland annat en period som kapare i kung Eriks sold, blev Magnus Bengtsson i tidernas fullbordan medlem av riksrådet samt lagman i Närke.  Det anses att det var fadern, Bengt Stensson Natt och Dag, som hade instiftat mordet.

En av orsakerna till att Magnus Bengtsson undgick straff var sannolikt, att den högre adeln i riket inte betraktade den lågadlige Engelbrekt som tillräckligt ”fin” och givetvis inte alls i samma klass som den förnäma ätten Natt och Dag. http://blog.svd.se/historia/2012/06/01/blev-mordet-pa-engelbrekt-bestraffat/

Engelbrekt och Puke som inspirationskällor. Slutligen några ord om Engelbrekts förtrogne Erik Puke, som alltså var den som i en proteståtgärd mot fogden Bengt Stensson brände ner Telge hus. Sedan Engelbrekt bragts om livet startade Puke ett nytt uppror mot unionsstyret i sin hembygd Rekarne i Södermanland, den så kallade Pukefejden, vilket spreds till Närke och Västmanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Puke

Plåtstaty av Engelbrekt från 1980-talet i Norbergs kommun.

Genom underhandlingar med dalafogden Hans Mårtensson lyckades Erik Puke få ett uppbåd bönder från Dalarna att marschera mot huvudstaden Stockholm. Vid västmanländska Haraker kom det till en smärre sammandrabbning vid Hällaskogen. De stridande parterna kom överens om att förhandlingar skulle inledas i Västerås, men i stället greps upprorsledaren Erik Puke, fördes till Stockholm och avrättades där i februari 1437.

Engelbrekt Engelbrektsson och Erik Puke är sedan länge avsomnade, men deras resoluta uppror mot det främmande väldet och dess representanter i Sverige kan kanske tjäna som inspirationskälla för oss som med demokratiska medel önskar återge Sverige dess nationella självbestämmande!

Södertäljeprofiler (I): den helige Ansgar

Aposteln och helgonet Ansgar står staty i Hamburg i Tyskland.

I den första av en planerad serie artiklar om bemärkta Södertälje-profiler skriver jag här om Nordens apostel, Sankt Ansgar. Denne var naturligtvis inte från Södertälje men har ändå i viss mån präglat vår stad, varför jag tycker det kan vara befogat att inleda artikelserien med just honom.

Ansgar föddes i Fouilloy nära Amiens i vad som nu är Frankrike 801 och avled i en sjukdom i Hamburg 865. Han blev i ungdomen munk i Benediktinerorden och i tidernas fullbordan ärkebiskop i stiftet Hamburg-Bremen. Det sägs att Ansgar sörjde över att nödgas dö ”sotdöden” – han hade mycket hellre velat avsluta sin levnadsbana som en martyr för Kristus. Han helgonförklarades efter sin död.

Vi vet förhållandevis mycket om den helige Ansgar tack vare den handskrivna biografi – Vita Anskarii (Ansgars liv)- som författades av hans lärjunge Rimbert efter apostelns död. Rimbert medföljde Ansgar på dennes missionerande till svearna och efterträdde honom också som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865. http://popularhistoria.se/artiklar/ansgar-kristnade-birka/

Vikingaattack. Innan Ansgar anlände till Birka på ön Björkö i Mälaren (som i dag tillhör Ekerö kommun) under tidsperioden 829-831 hade han på inbjudan av den kristne danske konungen Harald Klak gjort en icke fullbordad missionsresa i riktning mot Danmark. Klak och kristendomen hade dock svagt stöd i Danmark och Ansgar föredrog att stanna söder om Elbe på tyskt område, där han inrättade en skola för danska gossar.

Några år därefter var det så dags för Ansgar och hans följeslagare att bege sig till svearnas rike och dess huvudort Birka. Med honom på den strapatsrika resan var Rimbert samt munken Witmar. Ungefär halvvägs utsattes dock ressällskapet, som förutom av missionärerna utgjordes av köpmän, för en attack av pirater i form av vikingar. De vilda nordmännen lade beslag på såväl skepp som ägodelar inklusive 40 böcker avsedda för gudstjänstbruk.

Värst av allt var kanske dock att piraterna även tillägnade sig de dyrbara gåvor munkarna/missionärerna medförde från den tysk-romerske kejsaren Ludvig den fromme i syfte att inte komma tomhänta till mötet med potentaterna i Birka.

Efter det föga vänskapliga mötet med vikingarna nådde det fromma sällskapet omsider Björkö och Birka sedan man tvingats tillryggalägga betydande avstånd till fots och, när man stötte på vattendrag, nyttja de båttransporter som stod till buds. Avsaknaden av gåvor till trots blev de kristna förkunnarna med Ansgar i spetsen vänligt mottagna av sveakonungen Björn. Först hade de besökt Hovgården på grannön Adelsö för att inhämta formellt tillstånd att besöka Birka.

”Den helige Ansgar av Hamburg” som ikonbild.

Ärkebiskop och påvligt sändebud. Vi kan läsa följande i den nyöversättning av Rimberts skildring som utgavs 1986:

När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium.

Efter halvtannat år återvände Ansgar till tyskt område och kunde då till kejsar Ludvig överlämna ett brev från sveakungen Björn, enligt uppgift av Rimbert ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (det vill säga sannolikt med runor). Kejsaren beslöt nu att instifta ett nytt ärkestift norr om floden Elbe med säte i Hamburg. Ansgar utsågs 834 av påven Gregorius IV till ärkebiskop tillika påvligt sändebud i den dåtida världens norra utmarker, ett för kristna missionärer livsfarligt område där de beryktade vikingarna med sin hedniska tro på asagudarna inte brukade lägga fingrarna emellan.

Nådens år 845 blev skickelsedigert för Ansgars hemstad Hamburg i norra Tyskland. En stor vikingaflotta angrep då staden och lade den i grus och aska. Kyrkan och dess boksamling tillspillogavs, men Ansgar lyckades rädda kyrkans heliga reliker undan förödelsens styggelse.

Flerhundraårig process. I Birka jagades efter några års verksamhet de kristna predikanterna på flykten. Det hjälpte inte att militärbefälhavaren i staden, Hergeir,  låtit döpa sig – den hedniska reaktionen var för stark. Ansgar beslöt sig i detta läge för att återvända till Birka för att om möjligt åter få fart på den kristna missionen. Detta skedde i början på 850-talet, då Ansgar var en mogen man i dryga 50-årsåldern.

Ansgar mottogs med glädje av sveakonungen, men i övrigt var opinionen inte särskilt vänligt stämd gentemot anhängarna av Vite Krist. Frågan om de kristna skulle få tillåtelse att föra ut sitt budskap i Birka fick avgöras genom officiell lottning, den första kända i svensk historia. Lotten utföll till de kristnas fördel och Erimbert blev ny präst i Birka medan Ansgar återvände till sitt ärkebiskopsdöme där Bremen 864, året före Ansgars död, utsågs till ny ärkestiftsstad.
Inte heller denna gång lyckades kristendomen bita sig fast i Birka. När ärkebiskopen Unni besökte Birka 935 fanns inte ett spår kvar av den kristna tiden.

Kristnandeprocessen i dåtidens Sverige tog flera hundra år i anspråk. Den förste kungen som lät döpa sig var Erik Segersäll, men han avföll efter en tid till hedendomen. Eriks son, Olof Skötkonung, blev den förste svenske monarken att döpa sig och hålla fast vid den kristna tron. Dopet skedde enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kristnande

Ansgarsmonumentet i form av ett keltiskt kors på Borgberget i Birka på Björkö invigdes 1834.

Ansgar och Södertälje. Hur var det då med Ansgars anknytning till Södertälje, det dåtida Taelghia?

Att Nordens apostel verkligen passerade förbi här är mer än troligt eftersom den dåvarande vikingatida bosättningen var belägen längs den närmaste vägen mellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Trafiken på denna vattenled var viktig för de centrala orterna Helgö (400-700-talen), Birka (700-900-talen) samt Sigtuna (900-talet och framåt).

Båtfärder mellan Östersjön och Mälaren var möjliga tack vare det vid den tiden högre vattenståndet. När markhöjningen började göra sig gällande gick det att släpa skeppen över de grundare partierna. På 1000-talet hade det blivit alltför grunt för släpning, men detta gick att avhjälpa genom att farkosterna då rullades på stockar. Under Ansgars tid var det troligen släpning som gällde.

Ursprunget till den nuvarande Södertälje kanal stod klart 1819 under Carl XIV Johans regenttid. Bygget hade påbörjats 13 år tidigare och till betydande del utförts av ryska krigsfångar. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_kanal

Om Ansgar och hans medresenärer stannade till i Taelghia känner vi inte till, men att platsen var bebyggd vid den aktuella tiden vet vi genom arkeologiska undersökningar. Däremot vet vi att Sankt Ansgars katolska församling och den karaktäristiska vita kyrkan med anor sedan 1966 strax öster om kanalen är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

1834 restes på Borgberget i Birka, beläget innanför den gamla borganläggningen, det så kallade Ansgarsmonumentet för att markera 1000-årsminnet av Ansgars första missionsresa.

Fotnot: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

 

Debattkväll om religion och integration i Hebbevillan

 Bloggaren med Christer Sturmark efter debatten i Wendela Hebbes hus. På min slips med motiv från filmen ”Blues Brothers” finns texten: ”On a mission from God”. Foto: Joakim Ströberg

I går kväll, onsdagen den 8 april 2015, deltog jag i egenskap av företrädare för Sverigedemokraterna i Södertälje i en debatt i ämnet ”Religion och integration” med Humanisternas förbundsordförande Christer Sturmark. Debatten ägde rum i Wendela Hebbes hus, vackert belägen intill Södertälje kanal, och arrangerades av Humanisternas avdelning i Södermanland.

Jag måste erkänna att jag tvekade en smula innan jag accepterade inbjudan. Christer Sturmark är trots allt en rikskänd och slipad debattör och författare och jag en enkel kommunpolitiker, skribent och bloggare utan tidigare erfarenhet av just det här debattformatet. Efter att ha fått litet uppmuntrande tillrop från partivänner med budskapet att jag nog skulle klara detta, beslutade jag ändå att ställa upp.

Runt 25 personer hade bänkat sig i restaurang Wendela Hebbe för att ta del av debatten. Vilket innebär att det var tämligen packat med folk. Joakim Ströberg, ordförande för Humanisterna i Södermanland, var moderator. Upplägget var enkelt och koncist – först inledningsanföranden om tre minuter (som utsträcktes till fem), därefter en serie replikskiften följt av frågor från publikum och allra sist avslutningsanföranden. /Fotnot/

 Joakim Ströberg (till höger i bild) presenterar de båda debattörerna för publiken. Foto: Staffan Norberg

Jag återger här mitt inledningsanförande i sitt ursprungliga skick – det vill säga innan jag kortade ner det för att det inte skulle bli alltför långt:

Först ett tack till Humanisterna i Södermanland och Joakim Ströberg för inbjudan till detta samtal.

Allra först vill jag deklarera, att jag hyser en personlig övertygelse av kristet slag. Religionen betyder mycket för mig som individ och för samhället i stort.

Ser vi till människans utveckling historiskt, så har människorna alltid haft en tro eller förvissning om att högre makter eller personligheter påverkar oss människor, naturen omkring oss och det historiska skeendet.

Det är först under de senaste 200-300 åren som gudsförnekelsen och ateismen fått något inflytande, då framförallt i västerlandet. Det har skett via Franska revolutionen 1789 och genom tänkare som Karl Marx, Friedrich Engels och Vladimir Lenin. Men ingenstans, inte ens i det extremt ateistiska Albanien under den kommunistiske diktatorn Enwer Hoxha på 1960- och 1970-talen, har man lyckats utplåna religionen.

För mig är religionen en positiv kraft i samhället så länge de troende tar avstånd från våld och aktivt tvång.

Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti som sluter upp bakom den grundlagsfästa religionsfriheten. Envar har rätt till sin tro eller övertygelse, vare sig denna är monoteistisk eller polyteistisk, förutsatt att Sveriges lagar följs. Vi motsätter oss dock positiv särbehandling utifrån en religiös uppfattning.

Däremot anser vi inte, att den svenska staten kan eller bör vara religiöst neutral. I SDs principprogram (2011) står: ”Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten…Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.”

 Salems kyrka i Rönninge – ett fint exempel på kristen kultur i Sverige.

När det gäller religionens betydelse för integrationen är situationen ganska komplex. Framförallt är SD skeptisk till mantrat ”Vi måste förbättra integrationen” som universallösning på alla problem som den svenska massinvandringspolitiken skapat. Invandringen till Sverige har helt enkelt blivit så stor att det inte finns några  förutsättningar att i någon högre grad förbättra integrationen.

Om den religiösa identiteten kan bidraga till att vissa individer, familjer och grupper känner sig mer hemma i det svenska samhället, så är detta givetvis bra. Dock vill jag understryka att vi sverigedemokrater avvisar den mångkulturalistiska ideologi som ligger bakom dagens integrationsbegrepp och som beslutats om i regeringspropositioner åren 1975, 1997/98 samt 2010.

Jag citerar ur ett avsnitt av SDs principprogram som handlar om mångkulturalismen: ”I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet.”

Vi kan ju ganska lätt konstatera att mångkultur- och integrationspolitiken, i förening med massinvandringspolitiken, lett till svårartade samhällsproblem: radikal islamism, gängkriminalitet, uppkomsten av laglösa områden där polis och räddningspersonal angrips, en ökad antisemitism samt jihadistisk turism till konflikthärdar i Mellanöstern där IS (DAESH) ägnar sig åt exempellösa grymheter mot kristna och andra religiösa grupper.

Den förda integrationspolitiken har med andra ord mest lett till elände. Helt klart är islam den religion som har haft svårast att interagera med andra religioner.

Sverigedemokraternas alternativ är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet före 1975. Eller enklare uttryckt: TA SEDEN DIT MAN KOMMER.

Jag lyckades alltså inte pressa in allt detta inom ramarna för mitt inledningsanförande, men det som inte hanns med där portionerade jag ut i replikskiftena samt avslutningsanförandet. Hur det gick i debatten med Christer Sturmark? Tja, denne är en skicklig och rutinerad debattör som gärna kör med tjuvknep. Han har en tendens att i motståndarens argumentation – i det här fallet denna bloggare – läsa in sådant som inte finns där utan endast i Sturmarks egen skruvade tolkning.

 Bloggaren antecknar medan Sturmark lägger fram sina argument. Foto: Staffan Norberg

Så till exempel försökte han få det till, att det finns likheter mellan SD och IS (DAESH) så till vida att båda (påstod Sturmark) vill ha religiösa och monokulturella stater. Självfallet argumenterade jag emot denna uppenbara vantolkning: SD vill inte ha en religiös stat utan endast en stat som inte är religiöst neutral och där kristendomen, inom ramen för gällande religionsfrihetslagstiftning, ges en viss särställning. IS-terrorister torde däremot inte ens kunna stava till religionsfrihet. Alldeles bortsett från att SD inte ägnar sig åt att hugga huvudena av folk…

För min del är jag rätt övertygad om att de flesta i auditoriet genomskådade Christer Sturmarks skruvade och ibland rent lögnaktiga argumentation. Det förtjänar påpekas att Sturmark på sina håll anses vara en dogmatisk på gränsen till fanatisk sekularist/ateist som gör den sanna humanismen en otjänst, vilket framgår av en artikel av Anders Björnsson hämtad från Expressen 2007:

http://www.expressen.se/debatt/radda-humanismen-fran-humanisterna/

Det var också min debattmotståndare som fick de knepigaste publikfrågorna. Jag gladde mig i övrigt åt att några åhörare, också sådana som tillhör motståndarpartier, kom fram till mig och tyckte att jag skött mig bra.

Glad blev jag också för Per Eric Mattssons, ordförande i föreningen Wendelas Vänner som var värd för debatten, uppskattande ord om min bok Religionsfrihetens martyrer, vilken till större delen handlar om Södertäljes förste litterate borgmästare Zacharias Anthelius som blev halshuggen år 1624 för sin katolska tro. Jag har även genom en motion till kommunfullmäktige lyckats få kommunen att uppkalla en park utanför Katolska kyrkan (tidigare Kanalparken) efter Anthelius. Sålunda heter parken numera Zacharias Anthelius park.

 Humanisternas flyer utanför den vackert belägna Hebbevillan/Wendela Hebbes hus. Foto: Tommy Hansson

Trots ovanstående kritik riktad mot Christer Sturmark, vars till synes kompletta oförmåga att se något som helst positivt i någon som helst form av religion i mitt tycke är ganska uppseendeväckande, är jag glad över att han hade kuraget att ta sig an en sverigedemokrat i en seriös debatt av detta slag. Han var säkert medveten om att somliga kan tolka detta som att han bidrar till att ”normalisera” SD.

Hur som haver – den tiden då man kunde strunta i SDs argument är definitivt förbi!

Fotnot: Debatten spelades in på video och kan avnjutas via en video som återfinns här:http://humanistbloggen.blogspot.se/2015/04/debatt-om-religion-stat-och-integration.html