Posted tagged ‘Södertälje SK’

Glömda svenska fotbollshjältar (18): Den spektakuläre Roger Magnusson

12 april, 2020

Roger Magnusson (i vit dräkt) var under fem år Olympique Marseilles kanske största stjärna.

Roger Magnusson var under en tioårsperiod på 1960- och 1970-talen en av Sveriges absolut mest framstående fotbollsspelare. Hans bländande  teknik drog massor med publik till arenorna och hans målgivande passningar från högerytterpositionen är legendariska. Ändå gjorde han endast 14 A-landskamper och spelade aldrig i allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Roger_Magnusson

Roger föddes i småländska Mönsterås den 20 mars 1945. Han framstod tidigt som ett fotbollens ”underbarn” och debuterade redan som 14-åring i Blomstermåla IKs seniorlag. Sin bollkänsla övade han upp genom att jonglera med en tennisboll hemma i köket, vilket han hade läst att den legendariske engelske högeryttern sir Stanley Matthews hade gjort.

1961 värvades han över till Åtvidabergs FF i Östergötland och fick anställning vid det på sin tid oerhört framgångsrika företaget Facit, som bland annat tillverkade skriv- och räknemaskiner. Facit klarade emellertid inte övergången till elektronisk apparatur, gick i konkurs och köptes upp av Electrolux 1972. Emedan Facit hade goda kontakter med Brasilien hade Roger förmånen att 1963-64 få träna och spela med den brasilianska storklubben CR Flamengo i Rio de Janeiro. https://sv.wikipedia.org/wiki/Facit_(f%C3%B6retag)

Roger fick dra på sig landslagströjan 14 gånger.

Roger Magnusson representerade Åtvidabergs FF i division II, dåtidens motsvarighet till superettan, 1961-65 och gjorde stor succé. På sammanlagt 97 matcher blev det 40 mål – det var dock som genial framspelare, ej som målspruta, Magnusson kom att bli mest känd. Roger har framhållit att ÅFFs dåvarande tränare, spanjoren Antonio Durán, betydde mycket för hans utveckling som spelare.

Sin landslagsdebut gjorde Roger Magnusson som 19-åring i en landskamp mot Danmark ingående i Nordiska mästerskapen på Malmö stadion den 26 juni 1964. Jag såg matchen på TV och kunde konstatera, att denne debutant längst till höger i forwardskedjan med sin spektakulära spelstil verkligen var något utöver det vanliga. Man skulle nästan kunna säga att han var sin tids Zlatan, fast utan dennes divalater. https://www.fotbollskanalen.se/andra-ligor/sveriges-garrincha-om-zlatan-nackas-teknik-var-battre/

Matchen slöt med svensk 4-1-seger sedan Roger gjort det avslutande svenska målet i 62a minuten. Övriga målskyttar var Prawitz Öberg, Harry Bild och Örjan Martinsson. I en annan minnesvärd match senare samma år ingick Roger Magnusson i den svenska elva som spelade 3-3 mot Polen på hemmaplan. Även här blev Magnusson målskytt; han kom dock på 14 landskamper endast upp i tre mål.

Blågult hade i Polen-matchen ett minst sagt högklassigt ytterpar. Vänsterytter var nämligen ingen mindre än Lennart ”Nacka” Skoglund, vilken gjort succé i Hammarby IF i division II efter att ha kommit tillbaka efter en lång proffsperiod i Italien.

Landslagskedjan mot Polen 1964. Från vänster Roger Magnusson, Örjan Martinsson, Bengt Lindskog, Bo Larsson och Lennart Skoglund.

Det stod nog mycket klart för envar fotbollsintresserad att det inte skulle dröja länge innan också Roger Magnusson skulle försvinna som yrkesspelare till utlandet. Han värvades således 1966 till Juventus FC i Italien men blev utlånad till tyska FC Köln, som han representerade 1966-67. Det blev 20 matcher och fyra mål. 1967 användes Roger av Juventus för spel i de europeiska cuperna – svenskens mål avgjorde två matcher (han avverkade sammanlagt sex) för ”la vecchia signora” (den gamla damen), som Turin-klubben stundom brukar kallas.

Efter Italien blev det Frankrike. Det var i Olympique de Marseille som Roger Magnusson blommade upp som fotbollsspelare. Hans spelstil drog massor med publik till arenorna. Han spelade 157 matcher i den helvita Olympique-dressen och svarade för 23 fullträffar. Tillsammans med kroaten Josip Skoblar utgjorde Roger Magnusson ett formidabelt radarpar: Magnusson spelade fram och Skoblar öste in målen – 151 mål på 174 matcher. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Skoblar

Med Olympique var Roger Magnusson med om att bli fransk ligamästare två gånger och lika många gånger cupmästare. Han utsågs fyra gånger till Frankrikes bäste högerytter och en gång till ligans bäste utländske spelare. Han gick under smeknamnet ”Le magicien” (trollkarlen). Den enorma framgången i Frankrike hade dock en baksida – den förhindrade svenskt landslagsspel. Klubbpresidenten Henri Leclerc ansåg nämligen att Roger var så värdefull för klubben – såväl sportsligt som ekonomiskt – att han vägrade släppa svensken för spel i Sveriges landslag.

Det fick för Magnusson en mycket negativ konsekvens inför VM i Mexiko 1970, dit Sverige hade kvalificerat sig genom att besegra bland annat Frankrike. Han berättar själv i en intervju hur det låg till: ”Jag blev uttagen till VM 1970 men klubben begärde en summa för att släppa mig för att jag drog så mycket publik till arenan. Det gick inte igenom så jag kunde inte spela i VM tack vare det.” https://www.eurosport.se/fotboll/europa-league/2017-2018/marseille-dribblaren-fran-70-talet-det-fanns-bra-spelare-aven-innan-zlatan_sto6727549/story.shtml

Vem vet – hade Roger Magnusson fått spela i VM hade Sverige kanske klarat sig vidare från gruppspelet, vilket nu inte blev fallet. Vi spöade visserligen Uruguay med 1-0 i sista matchen, men efter tidigare förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) var det kört för blågult och dåvarande förbundskaptenen Orvar Bergmark. http://www.fotbollsweden.se/Sve%20VM-1970.htm

Efter sex säsonger i Olympique de Marseille avrundade Roger Magnusson sin proffssejour i Frankrike med spel i Red Star FC från Saint Quen utanför Paris; det resulterade i 26 matcher och två mål 1974-76 efter åtskilliga skadeproblem.

Benno Magnusson hann också med 14 landskamper.

1976 var Roger Magnusson vid 31 års ålder tillbaka i Sverige med spel i Hälsingborgs IF i division II. Skadorna fortsatte dock att förfölja honom och det blev bara sex matcher och ett mål. Magnusson avslutade sin karriär med spel i Kristianstads-klubben Vilans BoIF i division III 1976-79 – 41 matcher och tre mål. Efter karriären utbildade sig Roger till fritidspedagog.

2012 invaldes Roger Magnusson i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering: 

Ett dribblingsspel som gick i ”Garrinchas” och ”Nackas” fotspår. Tillsammans med parhästen Josip Skoblar placerade han Olympique Marseille på den franska och europeiska fotbollskartan. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=30227

Nåja. Olympique de Marseille får nog sägas ha varit i hög grad en etablerad del av fotbollskartorna redan före tandemet Magnusson-Skoblars tid. Och redan före Rogers tid hade klubben en stor svensk stjärna vid namn Gunnar ”Säffle” Andersson, som jag tidigare skrivit om: https://tommyhansson.wordpress.com/2019/08/03/glomda-svenska-fotbollshjaltar-12-saffle-gunnar-sprutade-in-mal-i-frankrike/

Roger har en yngre bror som heter Benno Magnusson, född 1953, som även han spelade 14 landskamper som offensiv mittfältare. Benno fick till skillnad från den äldre brodern vara med och representera Sverige i fotbolls-VM i Västtyskland 1974 och även bli svensk mästare med Åtvidaberg. Han blev proffs i tyska FC Kaiserslautern och därifrån utlånad till Hertha Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benno_Magnusson

Jag har slutligen själv haft förmånen att få se Roger Magnusson spela. Det skedde då Roger var inlånad till BK Star i Södertälje – som jag spelade pojklagsfotboll för i mitten på 1960-talet – för en jippomatch mot lokalkonkurrenten Södertälje SK i juli 1965. Matchen spelades på Södertälje IP och SSK vann, den prominenta förstärkningen till trots, med 6-4. Roger hade dock stor show och snurrade upp sin bevakare Curt Larsson (mer känd som ishockeymålvakt) så det stod härliga till. https://blogg.mittmedia.se/nostalgibloggen/tag/aterblickar-1965/

Södertäljeprofiler (IX): De framgångsrika bröderna Abrahamsson

9 juli, 2019

Det svenska silverlaget i Sankt Moritz 1928. Carl Abrahamsson nummer tre från vänster.

Södertälje är en framgångsrik idrottsstad med tennisfenomenet Björn Borg som den klarast lysande stjärnan. Fem raka Wimbledon-titlar och en hel drös med andra meriter talar för sig själva. Eljest har staden visat framfötterna i exempelvis ishockey, basket och friidrott. De första riktiga idrottsstjärnorna i Kringelstaden var bröderna Carl och Erik Abrahamsson, ofta kallade Calle respektive Erik Aber.

Låt oss börja med ”Calle Aber”. Denne föddes i Södertälje den 1 maj 1896 och avled i samma stad den 25 december 1948. Calle var aktiv i ishockey, bandy och friidrott och var efter den aktiva karriären verksam som tränare och lagledare. Han blev Stor grabb nummer 9 inom hockeyn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Abrahamsson_(idrottsman)

Carl Gustaf Emanuel ”Calle Aber” Abrahamsson var med och byggde upp bandyn inom Södertälje Sportklubb (SSK). Han var dessförinnan med i det AIK-lag som spelade SM-finaler i bandy mot det då dominerande laget IFK Uppsala 1915 (0-2) respektive 1917 (2-11). Det blev väl ingen ordentlig fart på SSKs bandysektion, men ishockeyn blev desto mer framgångsrik.

”Calle Aber” var en ledargestalt på och utanför planen.

”Calle Aber” och den yngre brodern Erik övertalade 1925 sportklubbens ledning att börja med hockey. Det blev omedelbar succé, ty redan samma år lyckades klubben bli svenska mästare genom att betvinga Västerås SK på bortaplan. Den hårdföre backkämpen Calle blev segerskytt i en match som slöt 3-2 efter förlängning. Spelarna hade läst på om hockeyreglerna på tåget till Västerås.

Efter blott fem matcher var alltså hockeynoviserna i SSK svenska mästarna. Laget bestod av Gunnar Thorberg-Carl Abrahamsson, Henry Johansson-Johnny Johansson, John ”Jompa” Nilsson och Erik Abrahamsson. Avbytare var Filip ”Filla” Wetterholm.

Sedan blev SSK svenska mästare även 1931, 1941, 1944, 1953, 1956 och 1985. Södertälje kom med tiden att kallas ”ishockeyns Mekka” och SSK ledde länge den allsvenska maratontabellen. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_SK

Calle Abrahamsson var tillsammans med klubbkamraten Henry Johansson ett svårforcerat backpar när Sveriges hockeykämpar knep OS— och VM-silvren (OS gällde även som VM) vid vinterspelen i Sankt Moritz i Schweiz 1928. Eftersom OS också gällde som EM kunde Calle desslikes titulera sig europamästare. EM-guld blev det även i Berlin 1932. https://sok.se/idrottare/idrottare/c/carl-abrahamsson.html

1928 utkom Aurora Nilssons självbiografiska bok Flykten från harem.

Abrahamsson var aktiv som hockeyspelare till 1935. Han fortsatte som ledare, tränare och riksinstruktör. Han var vice ordförande i Svenska ishockeyförbundet 1936-39 samt ordförande i Södertälje SK 1927-36.

På Calle Abers meritlista står även 28-DM-guld i friidrott samt deltagande för Sverige i Baltiska spelen i Malmö 1914. Idrottsbladets legendariske chefredaktör Torsten Tegnér kallade Abrahamsson ”urvikingen från Södertälje” och liknade honom vid filmidolen Douglas Fairbanks.

Det finns en historia om Calle Aber som jag tog del av för många år sedan. Sverige spelade landskamp – det kan ha varit vid OS i Sankt Moritz – och lagkamraten Wilhelm ”Mulle” Petersén (som 1927 värvats till SSK från AIK) åkte ihop med en motspelare men stod fortfarande på skridskorna. Då skrek Calle med sina lungors fulla kraft ”Åma´rej, Mulle, åma ´rej!”. Varpå Petersén sjönk ihop på isen och vred sig i fiktiva plågor. Resultatet blev att motståndaren blev utvisad!

Carl ”Calle Aber” Abrahamsson avled hastigt i hjärtinfarkt juldagen 1948 i en ålder av 52 år. Han efterlämnade änkan Aurora Nilsson (1894-1972), som tidigare varit gift med den afghanske diplomaten Asim Khan som hon träffat vid konststudier i Berlin på 1920-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aurora_Nilsson

Det blev ett lika olyckligt – Aurora blev dåligt behandlad och utsattes bland annat för misshandel – som kort äktenskap; maken var samtidigt gift med flera andra kvinnor enligt muslimsk sedvänja. Asim Khan avrättades 1933 sedan han skjutit ned tre tjänstemän vid den brittiska ambassaden i Kabul som ett led i ett försök att störta kungen. Aurora Nilsson utkom 1928 med boken Flykten från harem om sina dyrköpta erfarenheter.

Båda makarna Abrahamsson är begravda på Södertälje kyrkogård.

Erik Abrahamsson hoppar till sig OS-bronset i längdhopp i Antwerpen 1920.

Erik Abrahamsson var visserligen nästan två år yngre än sin bror Carl men var ändå den som började med ishockey först. Efter att ha spelat bandy i Södertälje SK från 1914 tog han upp ishockeyn 1921 och kom att representera AIK och IFK Stockholm. Han var också med och vann EM med landslaget 1921. Som framgått ovan medverkade Erik även i det SSK-lag som 1925 blev svenska mästare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Abrahamsson_(idrottare)

Erik Adolf Efraim Abrahamsson föddes i Södertälje den 28 januari 1898 och dog i samma stad den 19 maj 1965 i en ålder av 67 år. Han är mest känd för att ha tagit en bronsmedalj i OS i Antwerpen 1920 med längden 7,08. OS-mästare blev svensken William Petersson (Björneman) på 7,15. Det var för övrigt enda gången i de olympiska spelens historia 1896-1960 som en icke-amerikan tog hem OS-guldet i längdhopp. https://sok.se/idrottare/idrottare/w/william-pettersson.html

Erik ”Erik Aber” Abrahamsson vann efter OS-bronset tre svenska mästerskap i rad i längdhopp – 1921, 1922 och 1923. Han blev Stor grabb nummer 46 i fridrott. 1942-45 var han sekreterare och kassör i kamratföreningen De stora grabbarna

Glömda svenska fotbollshjältar (9): Gösta ”Knivsta” Sandberg – århundradets ”järnkamin”

4 april, 2019

”Järnkaminen” Gösta ”Knivsta” Sandberg forsar fram på fotbollsplanen i den klassiskt bredrandiga DIF-tröjan.

Jag har ett personligt minne av Gösta ”Knivsta” Sandberg. Det härrör från när jag med mina föräldrar såg en match på Råsunda något av 1960–talets första år mellan Djurgårdens IF (DIF) och Malmö FF. Hemmalaget tilldömdes straffspark och ”Knivsta” stegade fram till straffpunkten. Han krutade i vanlig ordning på för fullt – och sköt över ribban med god marginal.

För min mor framstod ”Knivstas” straffmiss som höjden av klantighet, och hon skulle rätt ofta återkomma till händelsen. Jag såg även ”Knivsta” representera DIF ett antal gånger i de återkommande hockeydrabbningarna mellan DIF och Södertälje SK på den så kallade Månskensrinken i Södertälje i början av 1960-talet (de vid denna tid helt dominanta stockholmarna vann nästan alltid).

Gösta ”Knivsta Sandberg föddes i den gamla  sågverksorten Knivsta i Uppsala län den 6 augusti 1932 och avled i Stockholm den 27 april 2006. Från Postgirots korplag (!) värvades han till Djurgårdens IF, där han spelade 1951-66. Svensk mästare blev han vid fyra tillfällen åren 1955, 1959, 1964 och 1966.

Han tillhörde även den mindre lyckosamma DIF-elva som åkte ur allsvenskan 1960 efter att ha vunnit SM-guld året dessförinnan. 1956 tilldelades han Aftonbladets pris Guldbollen som årets bäste svenske fotbollsspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6sta_Sandberg

Djurgårdens mästarlag årgång 1964 som samlarbild i Rekords idrottsalbum.. ”Kniven” syns längst till höger i främre raden.

Sandberg drev vid sidan av idrotten en färghandel på Ulvsundavägen i Bromma i västra Stockholm. Alla spelare som inte var professionella i utlandet var tvungna att ha ordinära jobb för att kunna försörja sig, eftersom de i stora drag fick ekonomisk ersättning endast för resor och förlorad arbetsförtjänst.

Här följer en mycket trevlig och informativ video gjord av Pelle Kotschack med ”Knivsta” som huvudperson: https://solidsport.com/diftv/watch/pk-18

På 300 matcher i den randiga DIF-tröjan blev det 70 mål. Den blågula landslagsdressen iklädde sig ”Knivsta” (eller ”Kniven” som han också kallades i trängre kretsar) vid 52 tillfällen. Landslagsdebuten ägde rum i en landskamp mot Skottland på Råsunda den 30 maj 1952. ”Knivsta” svarade för ett spektakulärt mål: han slog till på volley från 40 meter och fick motståndarmålets nät att se ut som en strut. Sverige vann med 3-1. https://sok.se/idrottare/idrottare/g/gosta-sandberg.html

Gösta Sandberg spelade först företrädesvis vänsterytter i kedjan men övergick med åren alltmer till att spela halvback. Han spelade alla fyra matcher i OS-turneringen i Helsingfors 1952, där Sverige knep bronsmedaljen. Ett mycket viktigt mål svarade han för i kvartsfinalen mot Österrike, som blågult vann med 3-1. Sverige förlorade sedan semifinalen mot blivande OS-mästarna Ungern med hela 6-0 men betvingade Tyskland med 2-0 i bronsmatchen.

Någon VM-turnering blev det aldrig för ”Knivsta”; enligt många liknade det skandal att han inte uttogs i Sveriges trupp till VM på hemmaplan 1958, vilket däremot klubblagskompisen Sigvard ”Sigge” Parling gjorde. Kanske tyckte dåtidens uttagningskommitté (UK) att det räckte med en så kallad järnkamin i landslaget.

Däremot spelade han alla matcher i VM-kvalet mot Belgien och Schweiz 1960-61 inför världsmästerskapet i Chile 1962. Han spelade omväxlande höger- respektive vänsterhalvback men flyttades i den avgörande omspelsmatchen mot Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 upp som vänsterinner i kedjan som presumtiv tung målskytt. Och nog sköt han alltid – ofta och gärna men tyvärr mindre träffsäkert. Schweizarna vann  med 2-1. Svensk målskytt var FrankrIke-proffset Yngve Brodd. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

Gösta ”Knivsta” Sandberg spelade samtliga Sveriges matcher när blågult tog brons i Helsingfors-OS 1952.

Efter spelarkarriären tränade Gösta Sandberg Djurgårdens A-lag 1967-71 samt 1979. Han hade även tränaruppdrag i IF Brommapojkarna i Stockholm.

”Knivsta” Sandberg var den siste i raden av mångsysslare som togs ut för landslagsspel i fotboll, ishockey och bandy. I hockey blev det åtta landskamper och sex SM-guld åren 1958-63. Främsta landslagsmeriten är spel i VM i Schweiz 1961, där Sverige dock svarade för en medioker insats och slutade på fjärde plats. Eftersom Sverige var tredje bästa europeiska nation – Kanada i form av det ruffiga amatörlaget Trail Smoke Eaters vann – blev det emellertid ett EM-brons.

”Knivsta” inledde hockeykarriären i Knivsta IK och kom till Djurgårdens IF efter spel i IK Sirius (Uppsala) och Spånga IS.

I bandy avverkade ”Knivsta” tre landskamper 1962. I denna sport höll han igång som aktiv upp i 50-årsåldern.

Gösta ”Knivsta” Sandberg avled efter att ha drabbats av hjärtinfarkt efter ett derby mellan AIK och DIF på Råsunda fotbollsstadion den 27 april 2006. Han blev 73 år gammal. Han efterlämnade hustru, fyra barn och nio barnbarn. Flera av sönerna blev aktiva inom fotbollen. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/kawg3k/knivsta-sandberg-dod

”Kniven” bärs i gullstol på Råsunda efter ett av DIFs SM-guld.

Den stabilt byggde”Knivsta” -matchvikten låg runt 90 kilogram – var ingen framstående tekniker men kompenserade detta genom snabbhet, hårdhet, passningsskicklighet och ett tungt skott. Han utsågs 1991 till ”Århundradets djurgårdare” – eller varför inte ”järnkamin”: Järnkaminerna är ett från 1950-talet stammande smeknamn på Djurgårdens IF som kommer dels från lagets randiga tröjor, dels från lagets ofta hårda spelstil. Det är också namnet på DIFs supporterklubb. https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnkaminerna

Gösta ”Knivsta” Sandberg har än så länge inte valts in i Svensk fotbolls Hall of Fame, vilket förefaller något märkligt i denna bloggares ögon. ”Knivsta” är en legendar av stora mått som genom åren gjort betydande insatser både i klubb- och landslaget. Han borde därför vara given i denna illustra församling!

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

15 februari, 2019

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.

Finns det något positivt med Södertälje?

30 juni, 2012

Polisen i aktion för att stoppa den grova brottsligheten i Södertälje.

Rubrikfrågan är inte obefogad. Min hem- och födelsestad Södertälje omnämns ofta i mindre smickrande ordalag i media. Orsakerna är tämligen uppenbara: den vittförgrenade, organiserade brottsligheten har gjort att Södertälje stundom kallas ”Sveriges Chigaco”.

Detta öknamn torde också bottna i den socialdemokratiska makthegemonin, som för tankarna till det demokratiska partiets – ibland påfallande korrupta – dominans i den amerikanska förlagan Chicago i Illinois. Borgmästarsläkten Daley är ökänd i sammanhanget. Det är ett  faktum att det var denna maktapparat som genom valfusk gav segern till John F. Kennedy i det oerhört jämna presidentvalet mellan Kennedy och republikanen Richard M. Nixon 1960.

I egenskap av infödd södertäljebo – jag föddes på stadens sjukhus för drygt 60 år sedan – lider jag varje gång staden presenteras i sådana sammanhang. När jag växte upp på 1950-talet kan man nog säga att Södertälje alltjämt var något av en idyll med kanske 20 000 invånare. Min barndom tillbringades till största delen på föräldragården mellan Högantorp och Ladvik i närheten av Mälaren omkring en mil utanför staden. Jag vistades dock ibland hos min mormor som bodde på Gula gården i närheten av Badparken och inte långt från Torekällberget.

 Badparkens tennisbanor där Björn Borg – och min pappa – spelade. 

Min mormor, fru Theresia Pettersson, tog mig stundom med på långa promenader varvid vi ofta passerade Badparken i samband med att vi gick ner till Stadsparken och Maren med dess trivsamma doft av bräckt vatten. I Badparken med dess tennisbanor – där Björn Borg inledde sin unika karriär och där även min pappa Bror Hansson brukade spela med min morbror Gösta Pettersson – fanns ännu en kvardröjande atmosfär från en svunnen badortsidyll dit stockholmssocieteten gärna sökte sig.

Möjligen kan den som är känslig för stämningar alltjämt erfara en fläkt av denna tid då Punsch, Fosterlandet och Gud stod i centrum (och i precis den ordningen).

Något av den forna idyllen hade dock börjat naggas i kanten redan under min barndom på 1950-talet. Södertälje var redan en betydande industri- och hamnstad med dåvarande Scania Vabis och Astra i spetsen. Forna storheter såsom Microverktyg och Baltic fanns också med i bilden. Och de första invandrarströmmarna hade redan anlänt med gästarbetare från exempelvis Finland, Jugoslavien, Grekland och Italien. Jag minns att min mormor ibland muttrade något om dessa nya – låt vara ofta tillfälliga – södertäljebor.

Mormor hade knappast uppskattat den utveckling Södertälje har undergått sedan hon avled  i hög ålder 1975. Begreppet gästarbetare känns avlägset i en tid då närmare hälften av Södertäljes befolkning utgörs av personer med utrikisk bakgrund. Kommunen har tagit emot avsevärt fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Assyrier/syrianer utgör en av stadens mest betydande etniska grupper och är i hög grad verksamma inom exempelvis näringsliv och idrott. Cirka 80 olika språk talas i kommunen.

Till Södertälje anländer allt fler muslimska invandrare från exempelvis Somalia och Afghanistan.

Som företrädare för Sverigedemokraterna är det självklart att jag inte ser odelat positivt på Södertäljes status som invandrarstad par prefence, även om jag inser att en viss inflyttning förmår skapa värdefulla influenser och bidrar till att Södertälje blir en mer dynamisk kommun. Ett helsvenskt Södertälje ligger mycket långt från det realistiskas gräns. Jag tror dock inte det är särskilt kontroversiellt att hävda att det gått för långt. Alldeles på tok för långt till och med.

Ständigt nya invandrargrupper – det kommer allt fler från länder som Somalia och Afghanistan samtidigt som irakierna hela tiden blir allt talrikare – bidrar till att sätta ett orimligt tryck på kommunens kostnader för försörjningsstöd, och det är svårt att se något slut på detta sakernas tillstånd. De kommunala nämnder som har att hantera frågan går bildligt talat på på knäna med stora ekonomiska underskott.

Det behövs vidare knappast något överdrivet mått av fantasi för att inse att den ökande strömmen av muslimer kan bädda för kommande turbulens med de kristna invandrargrupperingarna.

SDs Kent Ekeroth, Björn Söder, Louise Erixon samt Tommy Hansson på Politikertorget i Södertälje i maj 2012. I bakgrunden till vänster syns Tobias Karlsson, SD Gnesta.

Jag vet inte om just detta problem kommer att ventileras särskilt ingående när Södertälje kommun satsar på att kampanja i Almedalen kommande vecka. 13 man inklusive gruppledarna för partierna i kommunstyrelsen kommer att vara närvarande under hela eller delar av Almedals-veckan. Det är femte året kommunen är på plats i Almedalen, vars program blir yvigare för varje år som går. Södertäljes största evenemang detta år blir seminariet ”Spinn nätet – Riv pyramiden”.

Seminariet är tänkt att presentera samarbetet mellan kommunen och polisen i syfte att dels krossa den organiserade brottsligheten i kommunen, dels hindra ungdomar från att sugas upp av de kriminella nätverken. Samarbetet, som har pågått sedan 2009, tycks så här långt ha varit till största delen framgångsrikt. Ännu är det kanske alltför tidigt att utropa den definitiva segern över maffiagrupperna, men att man är på god väg tycks det råda enighet om.

 Telge Basket – svenska mästare 2011 och 2012. 

Så visst finns det, för att återvända till frågan i rubriken, något positivt med Södertälje. Till andra positiva faktorer kan läggas att Södertälje är en av landets bättre idrottsstäder där exempelvis damlaget Telge Basket nyligen blev svenska mästare för andra året i rad. Den syriansk/assyriska närvaron har även bidragit till att Södertälje numera har ett allsvenskt fotbollslag i Syrianska samt ett lag i superettan i forna allsvenskarna Assyriska. Också hockeyklassikern Södertälje SK kämpar på trots mindre gynnsamma odds. Och namnet Björn Borg är givetvis för alltid förknippat med Södertälje.

Södertälje var en av landets viktigaste hamnstäder redan under Carl IXs (tidigare hertig Carl) egid. Det bottnar naturligtvis i att Södertälje ligger där det ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Det är troligt att aposteln Ansgar passerade genom dåvarande Taelghia då han besökte Svearikets huvudstad Birka på Björkön i Mälaren på vikingatiden i syfte att banka liten kristen kärlek i hedningarnas skallar…

 Carl IX (hertig Carl) gynnade Södertälje och dess viktiga hamn. 

På så vis kan man med fog säga att Södertälje alltid varit en internationell stad. Kommunstyret försöker i dag lansera uttrycket ”Sveriges internationella huvudstad” om Södertälje. Jag tycker inte det är så fel.

Väl mött på Södertäljes aktiviteter i Almedalen – vi kanske ses där!

Tennislegendaren Björn Borg: södertäljeprofil nummer 1!

.