Posted tagged ‘Södertälje’

Bort med Första maj som helgdag – rösta bort sossarna i september!

13 juni, 2022

Stefan Löfven: statsminister 2014-21 och partiledare (S) 2012-21.

För ett antal veckor sedan inföll Första maj, som brukar kallas arbetarrörelsens internationella helgdag. Personligen kallar jag den klasskampens dag – det är då socialdemokrater och kommunister viftar med röda fanor och demonstrerar hur mycket de ogillar så kallade kapitalister och borgare.
  
Ett av kommunstyrelsens i Södertälje ordförande Boel Godner (S) vanligaste argument mot oss sverigedemokrater är att vi, med hennes språkbruk, gör skillnad mellan ”vi och dom”. Första maj visar emellertid Godner och hennes parti årligen att detta nog i första hand är ett problem för Socialdemokraterna.
  
Första maj som socialistisk märkesdag började efter påbud från den revolutionära Andra Internationalen firas 1890. Dagen hade tidigare huvudsakligen markerat vårens ankomst i vårt vackra land, då man sjöng ”Vintern rasat ut bland våra fjällar” och andra käcka vårsånger.

Andra internationalen hade bildats 1889 och samma år såg även Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) dagens ljus. Detta var innan splittringen mellan socialdemokrater och kommunister inträdde med den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917. https://www.arbark.se/sv/2021/04/sa-blev-forsta-maj-arbetarnas-hogtidsdag/
  
Vid den första Första maj-demonstrationen i Stockholm 1890 tågade omkring 30 000 personer från Cirkus på Djurgården till Gärdet, där ytterligare 20 000 anslöt sig. Den viktigaste parollen var åtta timmars arbetsdag, men även att Första maj skulle bli en helgdag. Det dröjde 50 år innan så blev fallet 1939.
  
Demonstrationsfrihet förblir en grundbult i vår demokrati. Socialdemokrater och kommunister har därför full frihet att ta fram sina röda fanor och banderoller ur garderoberna och fortsätta fira klasskampens dag. Däremot anser jag definitivt att det är dags att göra denna mindre röd än den redan är – det vill säga avskaffa dess helgdagsstatus. Låt istället annandag pingst åter bli en helgdag!
  
Annandag pingst togs bort som helgdag efter regeringsbeslut i december 2004. Detta efter det att nationaldagen den 6 juni upphöjts till röd (ledig) dag i almanackan. Mot detta höjdes kritik, bland annat därför att reformen medförde marginell arbetstidsförlängning: annandag pingst infaller alltid på en måndag medan nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst. I år delade för övrigt nationaldagen och annandag pingst dag den 6 juni.
  
Jag har full respekt för vad arbetarrörelsen åstadkommit i vårt land. När den framträdde tillhörde Sverige ingalunda de rikaste i Europa och ett målmedvetet reformarbete var en nödvändighet. Socialdemokratins bidrag har dock överdrivits – folkrörelser som frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen samt icke-socialistiska ideologier som liberalism och konservatism har väl så stor del i välfärdssamhällets tillblivelse som Socialdemokraterna.
  
SAP hade oavbrutet makten i Sverige 1932-76 och har även haft det under större delen av tiden därefter. I dag är partiet beroende av det lika diminutiva som fanatiska Miljöpartiet för att klamra sig fast vid maktens tinnar. I Södertälje har dominansen varit än större. SAP övertog kommunledningen redan 1917 och har sedan behållit den sånär som under parentesåren 1988-91, då en borgerlig koalition styrde kommunen.

Jag kommer här osökt att tänka på vad vår nationalskald Vilhelm Moberg en gång sade om S-partiet: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den.”
  
Låt oss göra valet den 11 september riktigt minnesvärt såväl nationellt som kommunalt genom att rösta bort maktpartiet nummer 1 – Socialdemokraterna – från makten och ge andra chansen!

Socialdemokratin och klasskampen och att ställa grupper mot varandra

22 december, 2021
1 maj 2006 Socialdemokraterna på www.skillingaryd.nu
Socialdemokratisk 1 maj-demonstration i Vaggeryd 2006.

”Vi ställer aldrig grupper i samhället mot varandra.”

Detta hävdas av Boel Godner (S), kommunstyrelsens ordförande i Södertälje sedan 2010, i en socialdemokratisk annonsbilaga i den gratisutdelade lokaltidningen Södertäljeposten december 2021.

Detta är naturligtvis kvalificerat struntprat, och fru Godner är själv väl medveten om detta – om hon är någorlunda underkunnig om sitt eget partis historik. Vilket jag förutsätter att hon är. I så fall vet hon att Socialdemokraterna i egenskap av ett socialistiskt parti i grunden bygger sitt engagemang på klasskampen, vilken per definition innebär just att ställa samhällsgrupper mot varandra.

Det kan vara fråga om män mot kvinnor, folket mot makthavarna (dock inte så aktuellt när sosseriet har makten), borgarklass mot arbetarklass, arbetsgivare mot arbetstagare, kapitalister mot löntagare, hyresvärdar mot hyresgäster, strejkbrytare mot strejkande, militärer mot fredivrare, klimatalarmister mot så kallade -förnekare eller kanske bara vi mot dem. Det kan också vara fråga om Sverigedemokraterna mot övriga partier, något jag själv fått erfara som ledamot i Södertälje kommunfullmäktige. Och det är givetvis Boel Godner som ställt sig i spetsen för denna uppdelning i ”vi och de andra”.

Boel Godner (S) i Södertäljeposten (annonsbilaga) december 2021. Foto: Tommy Hansson

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) bildades formellt 1889 men kan noga taget räkna sitt ursprung tillbaka till 1881, då agitatorn och skomakaren August ”Mäster” Palm höll ett uppmärksammat tal med titeln Hvad vilja socialdemokraterna?.

Partiets huvudfrågor var allmän och lika rösträtt samt åtta timmars arbetsdag. I syfte att vinna gehör för sina krav organiserade dåtidens sossar en lång rad konfliktåtgärder och strejker, något som ledde till en stark polarisering i det dåtida samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_socialdemokratiska_arbetarepartis_historia

Ett återkommande inslag i partiets agitatoriska verksamhet har ända sedan starten varit högtidlighållandet av arbetarklassens dag (eller klasskampens dag som jag brukar säga) den 1 maj, den dag då man ditintills mestadels firat vårens ankomst.

Nu skulle medvetna socialistiska arbetare, istället för att avnjutna fågelsång och vårvärme i behaglig enskildhet, ut på gatorna och bära röda flaggor och banderoller samt skandera käcka slagord mot arbetsgivare, militärer, hyresvärdar och andra förhatliga grupper. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsta_maj

Ådalen minns offren från 1931 | Arbetaren
Ådalen 14 maj 1931.

Den enskilda händelse som betytt mest för Socialdemokraternas maktinnehav i Sverige var tveklöst händelserna i Ådalen i Hälsingland den 14 maj 1931. Arbetare vid Marmaverken protesterade då mot att arbetsgivaren under pågående strejk hyrt in strejkbrytare för att hålla produktionen igång. Flera av strejkbrytarna misshandlades och förnedrades. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85dalsh%C3%A4ndelserna

Det demonstrationståg som ringlade sig fram genom det naturfagra landskapet kom att beskjutas då ett militärbefäl (felaktigt) tyckte sig se vapen i flera av demonstranternas händer, varvid fem personer tragiskt nog sköts ihjäl.

Opinionsbildningen har genom åren utvecklats till att vara överväldigande på demonstranternas sida, men så var långt ifrån fallet vid själva tilldragelsen: borgerliga tidningar sympatiserade i regel med polis och militär, däribland Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning och dess chefredaktör Torgny Segerstedt. Ådalshändelserna kan sägas ha delat in Sverige i två läger och bidrog troligen starkt till att Socialdemokraterna kunde komma till makten 1932 och behålla den oavbrutet till 1976.

Nutidens sossar inklusive Boel Godner vill gärna framställa det egna partiet som inkluderande och gränsöverskridande. Då och då sticker emellertid bockfoten fram hos ledande partiföreträdare såsom Magdalena Andersson, Morgan Johansson och Peter Hultqvist vilka kanske framförallt har en tendens att se farliga nazister och högerextremister bakom varje buske. När dessa mestadels återfinns i partiföreträdarnas hjärnor.

Kan vara en bild av 1 person och text där det står ”"Det vimlar av högerextremister och hel- och halvnazister"”
Statsrådet Morgan Johansson hävdar att det vimlar av högerextremister och nazister.

De som går på Godners och övrigas försök till skönmålning skulle kanske studera texten till sången Internationalen (svensk text från 1902 av Henrik Menander), vilken sjungs unisont på såvitt jag vet alla sossesammankomster den 1 maj. Ett exempel i form av några rader i en vers som troligen inte sjungs i dag men som ändå finns med: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” https://www.dagensarena.se/redaktionen/sta-inte-dar-och-mumla/

Kärnkraften är framtidens melodi!

1 november, 2021
Kärnkraftverket i Barsebäck.

”Vindkraften – ett slag i luften.”
  
Så uttrycker sig ledarskribenten Håkan Boström i Göteborgs-Posten den 18 oktober. Det måste anses vara ett både fyndigt och korrekt påstående. https://www.gp.se/ledare/vindkraften-ett-slag-i-luften-1.57307745?fbclid=IwAR2blmxHSSXNvPXjrVX-RoyVb09IwSP6V8_TZZ2r1bQc-5OFv1NUf40kqP4
  
Vindkraftsindustrin har inte haft några svårigheter att sälja in sitt budskap vilket, något förenklat, tycks gå ut på att hela Sverige ska bli en enda stor vindkraftspark. Denna målsättning har emellertid stött på alltfler folkliga protester. Företaget Stena Renewals från Göteborg har exempelvis uppdragits att uppföra ett 70-tal 270 meter höga vindkraftverk i Finspång i Östergötland. Det har fått folk som bor i närheten av de planerade vindsnurrorna att säga ifrån  – och det är inga vackra ord.
  
Finspång är långt ifrån något isolerat exempel. I Malung-Sälen i Dalarna har hållits en folkomröstning om den kommunala vindkraften, och föga oväntat röstade folket nej. Detta struntade det socialdemokratiska styret i och påbörjade satsningen ändå. Strider om vindkraftens vara eller icke vara pågår även på andra platser.
  
Den rödgröna regeringen vill fördubbla antalet vindkraftverk under en tidrymd av 18 år, något som mänskligt att döma kommer att skärpa motsättningarna mellan landsbygden och städerna, där beslutsfattarna mestadels bor. Vanligt folk låter sig inte imponeras av argumenten att den ”rena” vindkraften är framtidens melodi när de själva i sin närhet tvingas stå ut med de bullrande plåtschabraken som slaktar både fåglar och insekter. Förutom att de förfular landskapet på ett närmast groteskt sätt.
  
”Den enorma satsningen på vindkraft framställs som nödvändig för klimatarbetet”, konstaterar Håkan Boström i Göteborgs-Posten. ”Men det är en sanning med stor modifikation. Vindkraften är en opålitlig energikälla som kräver reservkraft, inte sällan i form av mycket smutsig el från kol och olja.”
  
Regeringens politik handlar i mångt och mycket om plakat- och symbolpolitik: den vill framstå som så miljö- och klimatvänlig som möjligt men är försedd med skygglappar stora som elefantöron som gör den blind för vindkraftens betydande negativa sidor. Man kan också fråga sig hur det kommer att gå med satsningen på elbilar om man bara har vindsnurror och solpaneler att tillgå som energikällor?
  

100 havsörnar dödade av vindkraftverk - Jakt & Jägare
Vindkraftverken är ett ständigt hot mot våra havsörnar och andra fåglar.

I Södertälje har vi hitintills varit tämligen förskonade från vindkraftens härjningar, men det är onekligen oroande att företaget Eolus har planer på att uppföra en vindkraftpark i Järna om fem enheter. Det kommunala bolaget Telge Energis policy är att sälja ”ren, förnybar el från sol-, vind- och vattenkraft”. Tyvärr låtsas man inte om den renaste och utan varje tvivel mest effektiva energikällan som finns att tillgå: kärnkraften. https://el.se/elbolag/telge-energi
  
Utan kärnkraften äventyras Sveriges framtid som ett industrialiserat välfärdssamhälle samtidigt som vi blir beroende av kolkraftsimport från länder som Tyskland och Polen. Den svenska regeringen, där det diminutiva Miljöpartiet med omkring 3-4 procents väljarstöd lyckats tillskansa sig ett oproportionerligt stort inflytande, må applådera den utvecklingen men vi sverigedemokrater säger stopp och belägg.

Det är kärnkraften som är melodin för framtidens energiproduktion!     

Fotnot: Ovanstående text var,i något annan form, publicerad i Länstidningen i Södertälje den 29 oktober 2021. Den var då undertecknad av Tommy Hansson, Beata Milewczyk och Joachim Hagström.

Kyrkovalet: Gör Svenska kyrkan kristen igen!

13 september, 2021

Jesus (till höger) och Muhammed enligt en konstnärlig framställning.

”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?”

Den frågan ställde Kyrkans Tidning till de fem kandidaterna inför ärkebiskopsvalet 2013. Bara en av kandidaterna svarade ett tveklöst ja på den frågan medan resten av de tillfrågade svävade på målet. Segrade gjorde en av de senare, Antje Jackelén. https://kyrkligdokumentation.nu/sptledare_2213.pdf

Islams grundare uppskattas varmt av vissa av Svenska kyrkans aktörer av i dag. En av dessa är ”forskaren” Jakob Wirén, teologisk sekreterare till ärkebiskopen, som i en bok i våras argumenterade för att Muhammed kunde ses som en profet av kristna i dag. https://www.varldenidag.se/nyheter/teolog-kristna-kan-se-muhammed-som-profet/repucq!HSOugzgfSOmsqDFB5@Pzw/

Dessa exempel ger en illustration så god som någon till Svenska kyrkans dilemma. Under det att kyrkan närmast slår knut på sig själv för att ligga rätt i tiden i politiskt hänseende kommer den allt längre bort från sin grundläggande kristna identitet. Detta fenomen är väl värt att beakta inför kyrkovalet den 19 september.

Kyrkan har i modern tid således upplåtit kyrkor och kyrkolokaler åt företeelser som HBTQ-propaganda, manifestationer till förmån för ökad invandring, new age-flummeri, klimatalarmism, islamstudier med mera. Det har vidare förekommit att kyrkliga företrädare – Stockholms-biskopen Eva Brunne är en av dessa – föreslagit att kristna symboler skulle avlägsnas från kyrkor och bönerum på grund av rädsla för att andra troende kunde uppfatta dessa som stötande. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/biskopen-vill-ta-bort-kristna-symboler-i-sjomanskyrkan

Kort sagt: Svenska kyrkan befinner sig sedan länge i en trosmässig kris, en utveckling som kan sägas ha tagit sin början med 68-vänsterns utbredning i kyrkliga sammanhang för drygt ett halvsekel sedan. Många av den kristna vänsterns representanter fick sedan anställning som biskopar, präster och diakoner inom Svenska kyrkan och på den vägen är det. Med det alltmer accentuerade vänsterinflytandet följde en utpräglad fientlighet gentemot den judiska staten Israel.

Den beklagliga ”utveckling” som här skisserats har naturligtvis inte gått obemärkt förbi utan måste, som vi ser det, vara en av de huvudsakliga anledningarna till Svenska kyrkans kraftiga medlemstapp sedan den upphörde att vara statlig 2000. Tappet har medfört betydande olägenheter för kyrkan i form av minskade ekonomiska inkomster, vilket gör att den för varje år får allt svårare att bevara och underhålla alla kyrkor runt om i landet.

Vi kan visserligen finna viss tröst i att medlemssvinnet för år 2020 inte blev lika stort som för närmast föregående år: 54 440 gick ur Svenska kyrkan 2020 jämfört med 59 904 2019. Denna minskning av antalet utträden måste ändå betraktas som marginell. https://www.dagen.se/nyheter/2021/01/12/farre-gick-ur-svenska-kyrkan-2020/

För oss sverigedemokrater är det en betydande uppgift att återge Svenska kyrkan dess kristna identitet. Sverigedemokraterna  är ett icke-konfessionellt parti som ansluter sig till den grundlagsfästa religionsfriheten. Envar har rätt till sin tro förutsatt att den troende respekterar gällande lagar.

SDs uppfattning är emellertid att den svenska staten inte ska vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över 1000 år, och kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Kyrkan bör därför tillåtas inneha en särställning i förhållande till andra i Sverige verksamma religioner. http://partiprogram.se/sd/2014/sverigedemokraterna-och-religionen

En röst på Sverigedemokraterna i kyrkovalet  är en röst på en förstärkt ställning för kristendomen i det svenska samhället i allmänhet och i den Svenska kyrkan i synnerhet.

Gör Svenska kyrkan kristen igen!

Fotnot: Ovanstående artikel är en något utökad version av ett debattinlägg som publicerades först i Länstidningen, Södertälje den 7 september 2021. Det var då undertecknat av SD Södertälje/Nykvarns kandidater i kyrkovalet Monica Thorsell, Patrick Claesson och Beata Milewczyk samt denna bloggare.

Dags att dumpa sossarna!

24 juli, 2021
S har aldrig haft en sämre regering | Olof Ehrenkrona | SvD

Socialdemokraterna har gjort sitt.

Socialdemokraterna är blott en skugga av sitt forna jag. Det är kontentan av en debattartikel skriven av socialdemokraterna Sofie Eriksson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen i Aftonbladet den 7 september 2020. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/g7V241/vill-socialdemokratin-nagonting-alls-numera
  
”Vill socialdemokratin någonting alls numera?” frågar sig debattörerna samtidigt som de hävdar: ”Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006.” Debattörerna menar vidare att S-partiet visserligen förfogar över ett antal regeringsposter men att de ledande företrädarna ”är mest att likna vid statstjänstemän”.
  
Ändå vill Socialdemokraterna framstå som ansvarstagande och närmast en garant för fortsatt demokrati och laglydnad i Sverige. Detta trots att S-MP-regeringen misslyckats på ett antal viktiga punkter.
  
Kriminaliteten skenar trots diverse regeringsledamöters försäkran om att de gängkriminella ska jagas till världens ände och liknande; den överdimensionerade immigrationen fortsätter mer eller mindre ohejdat trots försäkringar om motsatsen, vilket leder till obefintlig integration och ett ständigt ökande antal problemområden; äldrevården är fortsatt under all kritik, vilket framgått med övertydlighet under coronapandemin; vårdköerna visar inga tendenser att kortas. Så där skulle vi kunna fortsätta ett bra tag till.
  
Det är bara att konstatera att samtliga S-ledare som kommit efter Göran Persson – Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven – endast har varit bleka varianter av sina företrädare. Det är också betecknande att det bara är Sahlin, Juholt och Claes Tholin (partiledare 1896-1907) som inte beklätt statsministerposten.

Parallellt därmed har också röstetalen sjunkit påtagligt. Resultatet i riksdagsvalet 2018, 28,3 procent, var således det sämsta partiet lyckats åstadkomma sedan 1911, då 28,5 procent av detta års väljarkår röstade socialdemokratiskt.
  
Socialdemokraternas nedgång har medfört en ny situation i svensk partipolitik. I Kantar/SIFOs månatliga sammanvägning av de vanligaste opinionsmätningarna för juni minskade S till 25,5 procent medan Moderaterna fick 22,1 och Sverigedemokraterna 20,5 procent. Om den beskrivna utvecklingen håller i sig kommer dessa tre partier sannolikt att vara ungefär lika stora i valet den 11 september 2022.
  
Under de tre största partierna finns ett mellanskikt bestående av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vilka samlar mellan omkring 11 och 6 procent. I bottenskiktet dväljs Miljöpartiet och Liberalerna, vilka i mätningarna mestadels hamnar under riksdagsspärren på 4 procent.
  
En fingervisning om det aktuella läget kan vi få vid kyrkovalet den 19 september i år.
  
Egentligen är det märkligt att S-nedgången inte varit kraftigare än vad som varit fallet. I åtskilliga EU- länder har de socialdemokratiska partierna närmast havererat under senare år, exempelvis i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike. Storbritannien är det stora undantaget. https://arbetet.se/2018/05/28/socialdemokratin-i-fritt-fall-i-europa/
  
Inte heller i Södertälje kan den mångåriga S-dominansen anses vara ohotad. I kommunalvalet 2018 erhöll S 31,3 procent av rösterna, en minskning med icke obetydliga  3,3 procentenheter jämfört med föregående val. Det innebar att partiet tvingades söka hjälp hos ej endast Miljöpartiet utan också Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det ska bli spännande att se vad KD-väljarna tycker om det i valet om drygt ett år…
  
Hur som helst: det är i högsta grad på tiden att vi får ett styre helt befriat från de stagnerande och alltmer idéfattiga Socialdemokraterna i kommunen såväl som i hela riket. Det är dags att dumpa sossarna!

Fotnot: Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 23 juli 2021. med denna bloggare och Beata Milewczyk från SD Södertälje som undertecknare.

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

När sanningen blir farlig: Tegnell pudlar om smittspridning och invandrare

5 december, 2020

”Olyckligt”, säger nu Anders Tegnell om sitt tidigare uttanande om att personer med invandrarbakgrund varit drivande beträffande smittstridning.

I SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 3 december framhöll statsepidemiologen Anders Tegnell att ”invandrare varit väldigt drivande” när det gäller Kina-smittans höga dödstal i Sverige. Nu pudlar dock Tegnell och menar i ett uttalande i Aftonbladet den 5 december att uttalandet var ”olyckligt”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/gW3E1A/tegnell-om-uttalandet-det-var-olyckligt

”Det var inte så att jag menade att de driver smittspridningen”, hävdar nu den omdiskuterade statsepidemiologen. Tegnell förde i Aktuellt ett resonemang kring dödstalen i Sverige jämförda med dem i det övriga Norden och Europa.

Han menade att situationen i Sverige inte går att jämföra med den som råder i Finland och Norge: olika förutsättningar råder beträffande befolkningsmängd, folktäthet, demografi och regioner. Därtill kommer att i Sverige bor fler personer med ursprung i andra länder än vad som är fallet i våra grannländer.

Vad Anders Tegnell egentligen menade, påstår han i Aftonbladet, var att utlandsfödda individer drabbats hårdare av covid-19 än övriga delar av befolkningen. Det låter, med förlov sagt, som en efterhandskonstruktion.

Det har ända sedan pandemin tog sin början i våras varit väl känt, att områden som Tensta, Kista, Spånga och Rinkeby – det vill säga orter med hög invandrartäthet – varit väsentligt hårdare drabbade än andra områden. På en del av dessa orter har smittspridningen varit åtminstone tre gånger större än för hela Stockholms-regionen. I invandrartäta Södertälje skenar pandemin enligt den senaste statistiken – staden är näst värst i Sverige när det gäller smittspridning. https://www.expressen.se/nyheter/qs/koderna-avslojar-har-smittas-flest/

Anders Tegnell får ursäkta. Orsaken till att invandrare drabbats hårdast är naturligtvis att de själva drivit på smittspridningen, vilket inte är så konstigt: den utbredda segregeringen, påtagliga språksvårigheter i socialt utsatta områden samt nära familje- och släktsammanhållning har varit avgörande faktorer. Detta är ingen svartmålning utan endast konstaterande av fakta,

Rinkeby i västra Storstockholm har drabbats hårt av smittan.

De har dessutom av allt att döma vidmakthållit det på släkt- och vänskapsband baserade sociala umgänget – exempelvis i form av släktmiddagar, bröllopsfester, gudstjänster och begravningar – och därför missat att hålla avstånd. Det är en självklarhet att detta verkar smittdrivande. Inget konstigt alls.

Detta vet Anders Tegnell mycket väl. Nu har emellertid troligen någon regeringsrepresentant stött på om att han måste pudla från sitt uttalande i Aktuellt i torsdags enligt den hävdvunna principen: om invandrare intet ont. Jag föreställer mig att det kan ha gått till ungefär på följande sätt:

-Tjena Anders, Stefan här.

-Jamen hej, Stefan. Trevligt att du ringer.

-Du, du måste göra avbön för det du sa i Aktuellt om att invandrare driver på smittspridningen. Så snart du kan.  

-Jaha, men…

-Det är inte öppet för diskussion, Anders. Du kan inte ens antyda att personer med utländsk bakgrund gör fel i något avseende. Vi tappar redan väljare i förfärande omfattning och kan inte riskera att bli av med en stor del av de utlandsfödda.

-Sanningen då? Betyder den ingenting?

-Det märks att du inte är politiker. Sanningen är farligare än något annat. Den måste vi vara sparsamma med, särskilt i det här fallet. Förstått?

-Okay då, jag kör en pudel på det här.

-Tack, Anders. Jag visste att du skulle förstå.

Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

18 september, 2020

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (22): Inge Danielsson sänkte Portugal

3 september, 2020

Stor glädje hos de svenska anfallsspelarna Inge Danielsson (till höger) och Agne Simonsson efter 2-1 borta mot Portugal.

Inge Danielsson hann avverka 17 landskamper för Sverige innan han lade dobbskorna på hyllan. I dessa gjorde han åtta mål. Mest berömd är Danielsson för sin insats i EM-kvalet borta mot Portugal den 13 november 1966, då han spelade in båda målen i en match som blågult vann med 2-1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/skrev-in-sig-i-fotbollshistorien-som-portugaldodaren

Segern var desto mer sensationell då Portugal, med den Angola-födde Eusebio da Silva som största stjärna, bara några månader tidigare hade tagit brons i VM i England efter att ha slagit Sovjetunionen med 2-1 i matchen om tredje pris. VM-titeln tillföll som bekant värdnationen England efter finalseger mot Västtyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1966

I kvalmatchen i Lissabon tog hemmalaget planenligt ledningen i 20e minuten, men Inge Danielsson lyckades kvittera bara nio minuter senare. Segermålet kom i 86e minuten sedan Danielsson gjort en soloraid över halva motståndarnas planhalva. Inge Danielsson hade bara gjort en landskamp tidigare men hade synbarligen inga problem med att anpassa sig. ”Det var ju stort, större än Strandängen i Bromölla”, kommenterade Inge Portugal-matchen många år senare.

Trots den blågula bragden i Lissabon lyckades inte Sverige ta sig till EM i Italien 1968, där bara fyra lag deltog: europamästerskapen i fotboll hade stöpts om efter att tidigare ha gått under benämningen Europacupen för landslag. Några märkbara framgångar för Sverige kunde emellertid inte noteras, bortsett från punktvisa bragder liknande den borta mot Portugal.

Inge Danielsson jublar efter ett av sina talrika mål i Ajax-tröjan.

EM-turneringen vanns slutligen av hemmanationen Italien, som slog Jugoslavien i finalen efter omspel. De båda övriga medverkande lagen var England och Sovjetunionen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europam%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1968

Inge Danielsson föddes i skånska Bromölla den 14 juni 1941 – han avled nästan precis 80 år senare – och blev tidigt given i ortslaget Ifö Bromölla IF. När Inge landslagsdebuterade som högerinner mot Danmark på Råsunda den 6 november 1966 spelade han fortfarande i den svart-vit-randiga Bromölla-tröjan i division II, som var dåtidens näst högsta serie. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_Danielsson

Det blev en minnesvärd debut – Inge sköt det svenska segermålet till 2-1; Agne Simonsson hade gjort det första svenskmålet. En vecka senare var det alltså dags att åka till Lissabon och möta Portugal. Jag såg för övrigt matchen mot Danmark tillsammans med mina lagkamrater i BK Stars pojklag i Södertälje.

1967 värvades Inge Danielsson till anrika Hälsingborgs IF (som det då stavades) i allsvenskan, men skåningen hann inte avverka speciellt många matcher i den röda HIF-tröjan. Genom sina spektakulära insatser i Sveriges landslagströja blev han ett intressant namn för proffsklubbar ute i Europa, och 1968-69 var det dags för spel i det nederländska topplaget AFC Ajax i Amsterdam. Nedan kan Danielsson beskådas i form av rörliga bilder från Ajax-sejouren.

I Ajax-tröjan har flera svenskar, såsom Peter Larsson, Stefan Pettersson och icke minst Zlatan Ibrahimovic, spelat men Inge Danielsson var alltså först. Inge hann med att näta nio gånger för det uppåtgående Amsterdam-laget trots att han anlände dit i slutet av säsongen. Han var dessutom med om att för Ajax vinna holländska ligan för tredje gången i rad. Det skulle bli många fler fullträffar för Bromölla-sonen.

Främsta meriten för Inge Danielsson under den korta sejouren i Ajax var spel i finalen i Europacupen 1969, då det holländska laget ställdes mot italienska AC Milan med legendariske svenske högeryttern Kurre Hamrin i laget på San Bernabéu-stadion i Madrid den 28 maj. Danielsson och Hamrin var de enda utländska spelarna i respektive trupp. Milan vann matchen med 4-1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europacupfinalen_i_fotboll_1969

Inge Danielsson återvände efter proffstiden till Hälsingborgs IF, där han fick nöja sig med spel i division II och III under åren 1969-72. Det var väl ungefär så långt bort från de jublande åskådarmassorna i Amsterdam man kunde komma. Inge spelade sammanlagt 173 matcher i den blå-röda HIF-dressen varav 28 i allsvenskan; 11 allsvenska mål blev det. Efter ett kort mellanspel i allsvenska IFK Norrköping 1973 valde Inge att avsluta sin aktiva spelarbana i moderklubben Ifö Bromölla IF.

Inge Danielsson i Hälsingborgs-tröjan i slutet av 1960-talet. Inge är trea från vänster i bakre raden.

Inge Danielsson var en sevärd fotbollspelare: snabb, teknisk och målfarlig. Han fick tyvärr aldrig chansen att representera Sverige i något stort mästerskap, då landslagsfotbollen under denna tid inte höll den allra yppersta klassen. När Sverige lyckades kvalificera sig till VM-turneringen i Mexiko 1970 uttogs inte Inge i laget, Inte heller blev han särskilt rik på sin sport ens under den korta proffstiden – det här var innan de riktigt stora pengarna kom med i bilden.

Efter den aktiva tiden startade Danielsson en firma i golvbranschen som han drev till sin pensionering.

Demoskop: SD och M ökar mest – katastrof för MP och V

8 augusti, 2020

Aftonbladet/Demoskop augusti 2020.

Enligt Peter Santesson, opinionschef vid mätinstitutet Demoskop, tyder den senaste mätningen på en normalisering av det partipolitiska opinionsläget i Sverige. Han citeras i Aftonbladet: ”Vi börjar röra oss tillbaka till läget före corona, men det går lite långsammare än vi hade trott.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Qod4wJ/coronaeffekten-borta-for-lofven?fbclid=IwAR3EU8If-6XwFGkXVnI9t9pfAFX2OEnXaQm61aHQEOJ8H9b_F-eljMEiDr8

Socialdemokraterna är alltjämt rikets största parti trots en nedgång med 1,2 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Jag kan inte säga att jag är förvånad över att tappet inte är ännu större – folk har en omvittnad benägenhet att hålla sig till det trygga och invanda i omtumlande tider och Kina-smittan är på långa vägar ännu inte ett avslutat kapitel.

Hoppingivande för oss som håller tummarna för oppositionen är att även Vänsterpartiet och Miljöpartiet går tillbaka. V med så mycket som 1 procentenhet ned till 6,8 procent och MP med 0,6 procentenheter ner till 3,4 procent, det vill säga klart under riksdagsspärren. Miljöpartiets partisekreterare Märta Stenevi säger till Aftonbladet: ”Vi ser allvarligt på siffrorna och opinionsläget och är inte nöjda med att inte få ut vår egen politik.”

Möjligen kan man spekulera i att den ovanligt kalla och regniga månaden juli kan ha fått folk att ifrågasätta MP:s ständiga tjat om den globala uppvärmningen, ett ämne jag tog upp i ett debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 5 augusti: https://www.lt.se/artikel/debatt-ar-vi-pa-vag-mot-ny-liten-istid-kallaste-juli-pa-nara-60-ar?fbclid=IwAR3LsjPX6K6zQ-o6J477I3lDnA0hPasKK1XmY9jfcMrlntP2VEFjS5J9V7g

Såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna går framåt med 0,8 procentenheter till 21,6 respektive 20,5 procent. Vilket tyder på att M förstärkt sin ställning som ledare för den icke-socialistiska oppositionen – partiet har såvitt jag kan bedöma lyckats något bättre än SD med att synas i debatten.

Ebba Busch Thor med sin dåvarande pressekreterare Fredrik Hardt i ett Pride-tåg i Stockholm för några år sedan.

Fjärde största parti hos Demoskop är Centerpartiet med 8,8 procent. Det är en framryckning med 0,4 procentenheter jämfört med föregående mätning. Sjätte störst är Kristdemokraterna med 5,6 procent (-0,1). Det är en tämligen normal notering för KD men långt ifrån de glädjesiffror partiet en gång var uppe på. Det kan tas för givet att flertalet av KDs konservativt disponerade sympatisörer inte är överförtjusta över partiledare Ebba Buschs entusiasm för Pride-spektaklet.

Återstår att redovisa resultatet för Liberalerna, som verkligen inte är mycket att hurra för – 3,3 procent (+ 0,1) placerar L med god marginal under riksdagsspärren på 4 procent. Jag tror Nyamko Sabuni och hennes stab redan nu får inrikta sig på en tillvaro utanför riksdagen och eventuellt också på att hitta en ny partiledare. Sabuni har på intet sätt rosat marknaden.

Stapeln för ”övriga partier” når denna gång upp till 2,7 procent.

Skulle vi ha val i dag så skulle vi av allt att döma få ett ytterst välbehövligt regeringsskifte. De regeringsbärande partierna S, MP, C och V lyckas nämligen bara skrapa ihop 42,8 procent; räknar vi bort de två partier som hamnar under riksdagsspärren blir det endast 36,1 procent. Oppositionspartierna M, SD och KD å sin sida noteras för 47,7 procent.