Posted tagged ‘Södertälje’

Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

18 september, 2020

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (22): Inge Danielsson sänkte Portugal

3 september, 2020

Stor glädje hos de svenska anfallsspelarna Inge Danielsson (till höger) och Agne Simonsson efter 2-1 borta mot Portugal.

Inge Danielsson hann avverka 17 landskamper för Sverige innan han lade dobbskorna på hyllan. I dessa gjorde han åtta mål. Mest berömd är Danielsson för sin insats i EM-kvalet borta mot Portugal den 13 november 1966, då han spelade in båda målen i en match som blågult vann med 2-1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/skrev-in-sig-i-fotbollshistorien-som-portugaldodaren

Segern var desto mer sensationell då Portugal, med den Angola-födde Eusebio da Silva som största stjärna, bara några månader tidigare hade tagit brons i VM i England efter att ha slagit Sovjetunionen med 2-1 i matchen om tredje pris. VM-titeln tillföll som bekant värdnationen England efter finalseger mot Västtyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1966

I kvalmatchen i Lissabon tog hemmalaget planenligt ledningen i 20e minuten, men Inge Danielsson lyckades kvittera bara nio minuter senare. Segermålet kom i 86e minuten sedan Danielsson gjort en soloraid över halva motståndarnas planhalva. Inge Danielsson hade bara gjort en landskamp tidigare men hade synbarligen inga problem med att anpassa sig. ”Det var ju stort, större än Strandängen i Bromölla”, kommenterade Inge Portugal-matchen många år senare.

Trots den blågula bragden i Lissabon lyckades inte Sverige ta sig till EM i Italien 1968, där bara fyra lag deltog: europamästerskapen i fotboll hade stöpts om efter att tidigare ha gått under benämningen Europacupen för landslag. Några märkbara framgångar för Sverige kunde emellertid inte noteras, bortsett från punktvisa bragder liknande den borta mot Portugal.

Inge Danielsson jublar efter ett av sina talrika mål i Ajax-tröjan.

EM-turneringen vanns slutligen av hemmanationen Italien, som slog Jugoslavien i finalen efter omspel. De båda övriga medverkande lagen var England och Sovjetunionen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europam%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1968

Inge Danielsson föddes i skånska Bromölla den 14 juni 1941 och blev tidigt given i ortslaget Ifö Bromölla IF. När Inge landslagsdebuterade som högerinner mot Danmark på Råsunda den 6 november 1966 spelade han fortfarande i den svart-vit-randiga Bromölla-tröjan i division II, som var dåtidens näst högsta serie. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_Danielsson

Det blev en minnesvärd debut – Inge sköt det svenska segermålet till 2-1; Agne Simonsson hade gjort det första svenskmålet. En vecka senare var det alltså dags att åka till Lissabon och möta Portugal. Jag såg för övrigt matchen mot Danmark tillsammans med mina lagkamrater i BK Stars pojklag i Södertälje.

1967 värvades Inge Danielsson till anrika Hälsingborgs IF (som det då stavades) i allsvenskan, men skåningen hann inte avverka speciellt många matcher i den röda HIF-tröjan. Genom sina spektakulära insatser i Sveriges landslagströja blev han ett intressant namn för proffsklubbar ute i Europa, och 1968-69 var det dags för spel i det nederländska topplaget AFC Ajax i Amsterdam. Nedan kan Danielsson beskådas i form av rörliga bilder från Ajax-sejouren.

I Ajax-tröjan har flera svenskar, såsom Peter Larsson, Stefan Pettersson och icke minst Zlatan Ibrahimovic, spelat men Inge Danielsson var alltså först. Inge hann med att näta nio gånger för det uppåtgående Amsterdam-laget trots att han anlände dit i slutet av säsongen. Han var dessutom med om att för Ajax vinna holländska ligan för tredje gången i rad. Det skulle bli många fler fullträffar för Bromölla-sonen.

Främsta meriten för Inge Danielsson under den korta sejouren i Ajax var spel i finalen i Europacupen 1969, då det holländska laget ställdes mot italienska AC Milan med legendariske svenske högeryttern Kurre Hamrin i laget på San Bernabéu-stadion i Madrid den 28 maj. Danielsson och Hamrin var de enda utländska spelarna i respektive trupp. Milan vann matchen med 4-1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europacupfinalen_i_fotboll_1969

Inge Danielsson återvände efter proffstiden till Hälsingborgs IF, där han fick nöja sig med spel i division II och III under åren 1969-72. Det var väl ungefär så långt bort från de jublande åskådarmassorna i Amsterdam man kunde komma. Inge spelade sammanlagt 173 matcher i den blå-röda HIF-dressen varav 28 i allsvenskan; 11 allsvenska mål blev det. Efter ett kort mellanspel i allsvenska IFK Norrköping 1973 valde Inge att avsluta sin aktiva spelarbana i moderklubben Ifö Bromölla IF.

Inge Danielsson i Hälsingborgs-tröjan i slutet av 1960-talet. Inge är trea från vänster i bakre raden.

Inge Danielsson var en sevärd fotbollspelare: snabb, teknisk och målfarlig. Han fick tyvärr aldrig chansen att representera Sverige i något stort mästerskap, då landslagsfotbollen under denna tid inte höll den allra yppersta klassen. Inte heller blev han särskilt rik på sin sport ens under den korta proffstiden – det här var innan de riktigt stora pengarna kom med i bilden.

Efter den aktiva tiden startade Danielsson en firma i golvbranschen som han drev till sin pensionering.

 

 

 

 

Demoskop: SD och M ökar mest – katastrof för MP och V

8 augusti, 2020

Aftonbladet/Demoskop augusti 2020.

Enligt Peter Santesson, opinionschef vid mätinstitutet Demoskop, tyder den senaste mätningen på en normalisering av det partipolitiska opinionsläget i Sverige. Han citeras i Aftonbladet: ”Vi börjar röra oss tillbaka till läget före corona, men det går lite långsammare än vi hade trott.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Qod4wJ/coronaeffekten-borta-for-lofven?fbclid=IwAR3EU8If-6XwFGkXVnI9t9pfAFX2OEnXaQm61aHQEOJ8H9b_F-eljMEiDr8

Socialdemokraterna är alltjämt rikets största parti trots en nedgång med 1,2 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Jag kan inte säga att jag är förvånad över att tappet inte är ännu större – folk har en omvittnad benägenhet att hålla sig till det trygga och invanda i omtumlande tider och Kina-smittan är på långa vägar ännu inte ett avslutat kapitel.

Hoppingivande för oss som håller tummarna för oppositionen är att även Vänsterpartiet och Miljöpartiet går tillbaka. V med så mycket som 1 procentenhet ned till 6,8 procent och MP med 0,6 procentenheter ner till 3,4 procent, det vill säga klart under riksdagsspärren. Miljöpartiets partisekreterare Märta Stenevi säger till Aftonbladet: ”Vi ser allvarligt på siffrorna och opinionsläget och är inte nöjda med att inte få ut vår egen politik.”

Möjligen kan man spekulera i att den ovanligt kalla och regniga månaden juli kan ha fått folk att ifrågasätta MP:s ständiga tjat om den globala uppvärmningen, ett ämne jag tog upp i ett debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 5 augusti: https://www.lt.se/artikel/debatt-ar-vi-pa-vag-mot-ny-liten-istid-kallaste-juli-pa-nara-60-ar?fbclid=IwAR3LsjPX6K6zQ-o6J477I3lDnA0hPasKK1XmY9jfcMrlntP2VEFjS5J9V7g

Såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna går framåt med 0,8 procentenheter till 21,6 respektive 20,5 procent. Vilket tyder på att M förstärkt sin ställning som ledare för den icke-socialistiska oppositionen – partiet har såvitt jag kan bedöma lyckats något bättre än SD med att synas i debatten.

Ebba Busch Thor med sin dåvarande pressekreterare Fredrik Hardt i ett Pride-tåg i Stockholm för några år sedan.

Fjärde största parti hos Demoskop är Centerpartiet med 8,8 procent. Det är en framryckning med 0,4 procentenheter jämfört med föregående mätning. Sjätte störst är Kristdemokraterna med 5,6 procent (-0,1). Det är en tämligen normal notering för KD men långt ifrån de glädjesiffror partiet en gång var uppe på. Det kan tas för givet att flertalet av KDs konservativt disponerade sympatisörer inte är överförtjusta över partiledare Ebba Buschs entusiasm för Pride-spektaklet.

Återstår att redovisa resultatet för Liberalerna, som verkligen inte är mycket att hurra för – 3,3 procent (+ 0,1) placerar L med god marginal under riksdagsspärren på 4 procent. Jag tror Nyamko Sabuni och hennes stab redan nu får inrikta sig på en tillvaro utanför riksdagen och eventuellt också på att hitta en ny partiledare. Sabuni har på intet sätt rosat marknaden.

Stapeln för ”övriga partier” når denna gång upp till 2,7 procent.

Skulle vi ha val i dag så skulle vi av allt att döma få ett ytterst välbehövligt regeringsskifte. De regeringsbärande partierna S, MP, C och V lyckas nämligen bara skrapa ihop 42,8 procent; räknar vi bort de två partier som hamnar under riksdagsspärren blir det endast 36,1 procent. Oppositionspartierna M, SD och KD å sin sida noteras för 47,7 procent.

 

 

Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

29 juli, 2020

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

EUs utrikeschef: ”Ta er inte till gränsen. Den är inte öppen”

8 mars, 2020

Ta er inte till gränsen. Den är inte öppen. https://omni.se/eu-s-utrikeschef-ta-er-inte-till-gransen-den-ar-stangd/a/P9Agq0

Nej, det är inte Jimmie Åkesson som säger detta. Orden kommer från EU-kommissionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, spanjoren Joseph Borell. De yttrades vid EU:s utrikesministermöte i kroatiska Zagreb den 6 mars och var förstås riktade till de migranter som nu släppts lös av Turkiets labile diktator Recep Tayyip Erdogan.

EUs utrikeschef, Joseph Borell: ”Ta er inte till gränsen. Den är inte öppen.”

Franske utrikesministern Jean-Yves Le Drian fyllde på med att Europeiska unionen inte kommer att ge efter för vad han kallade Turkiets utpressning: gränsen skall hållas. Uträkningen bakom Erdogans öppnande av slussportarna mot Europa är att han vill få EU-länderna att stödja den turkiska krigföringen i Syrien. https://omni.se/eu-s-grans-forblir-stangd-avfardar-utpressning/a/P9Aom0

När Borell, som tidigare var talman i Europaparlamentet och 2018 valdes till Spaniens utrikesminister, mötte Erdogan nyligen framhöll han att utvecklingen vid den turk-grekiska gränsen är oacceptabel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josep_Borrell

Den islamistiska diktaturstaten Turkiet tycks nu ha fått en rad sympatisörer från det politiska etablissemanget i anledning av att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson åkt ner till gränsen med i princip samma budskap som EU-topparna, fast med svensk vinkling: ”Sverige är fullt.”

”Poetisk rättvisa”, twittrade exempelvis Aftonbladets vänstergängade ledarskribent Anders Lindberg då Åkesson fördes bort att förhöras av turkisk polis och sedan sattes på ett plan till Köpenhamn med förbud att framdeles besöka Turkiet. Så kan det se ut när skadeglädjen och illviljan tar över.

Vänsterprofiler hyllar Turkiets agerande efter att Åkesson blev utkastad ur landet

Digitalseringsminister Anders Ygeman (S) skrev för sin del följande på Twitter: ”Ändå lite trist att Sverige är fullt när sådant här händer.” Detta yttrande tycker Ygeman uppenbarligen är värdigt ett svenskt statsråd. https://nyheter24.se/nyheter/inrikes/941648-ygemans-han-mot-akesson-trist-att-sverige-ar-fullt

”En utlänning som bröt mot Turkiets lagar sattes resolut på planet ut ur landet.”

En sossepamp av något mindre dignitet, Håkan Buller som är ordförande i stadsbyggnadsnämnden i Södertälje kommun, skrev på sitt Facebook-konto den 6 mars: ”Men vart ska dom deportera honom? Sverige är ju fullt.” Meddelandet följdes av tre gapskrattande e-mojis.

En tyckare som mer explicit tar den turkiska diktaturen och dess metoder i försvar är den moderate riksdagsmannen Lars Beckman, som twittrar: ”En utlänning som bröt mot Turkiets lagar sattes resolut på planet ut ur landet. Varför åker en svensk riksdagsledamot till främmande länder och bryter mot landets lagar och regler?”

Nu känner jag mig tämligen förvissad om att Jimmie Åkesson överlever alla gliringar, angrepp och polisanmälningar från diverse halvfigurer inom den svenska politiken, medievärlden och advokatkåren. Dessa borde dock kanske betänka att Åkesson säger i stort sett samma sak som EU-ledningen, om än i en svensk kontext.

 

 

 

 

 

SD Södertälje vill ha ett migrationspolitiskt bokslut – kommunen väljer att mörka

4 mars, 2020

SDs partiledare Jimmie Åkesson säger det självklara.

Den 2 mars behandlades SD Södertäljes motion om att på årlig basis upprätta ett migrationspolitiskt bokslut i fullmäktige. Förslaget föll i den votering som begärdes av SDs gruppledare Beata Milewczyk med röstsiffrorna 56-9, vilket följde strikta partilinjer.

I debatten kring motionen kom motståndarna med diverse argument av vilka några besvarades. Främst av tidsskäl valde vi SDare att inte i detalj bemöta alla dessa argument. Här följer några av de skäl våra motståndare luftade för att inte upprätta ett migrationspolitiskt bokslut samt i mitt tycke lämpliga svar, av vilka några framfördes vid KF-mötet ifråga.

”Man skall inte ställa grupp mot grupp”.

Detta är ett argument som används ymnigt av SDs motståndare om i praktiken all SD-politik. Faktum är dock att all politik i mångt och mycket går ut på att ”ställa grupp mot grupp” – hur skulle man annars kunna jämföra de skilda typer kostnader en viss politik för med sig? För att citera SDs ledare Jimmie Åkesson: ”Vi väljer pensionärerna och välfärden före en ansvarslös invandringspolitik.”

För övrigt går all socialistisk politik ut på att ställa grupper i form av samhällsklasser, såsom borgare och medlemmar ur arbetarklassen, fackanslutna och icke fackanslutna, jordägare och lantarbetare etcetera, mot varandra.

”Det är populistiskt och går ut på att skapa hat och splittring”.

”Argument” av denna typ är i sig så svepande, osakliga och populistiska att de knappast är värda att bemötas i en seriös debatt. De framfördes i KF-debatten framförallt av Robert Halef (KD), som därmed avvek från sin egen partiledares uttryckta mening.

Bloggaren i KFs talartol den 2 mars 2010. Foto: Rickard Graff

Ebba Busch Thor yttrade vid en pressträff den 25 februari: ”Kostnader för integration har nu gått över till kommunerna. Det är kommunerna som får stå för notan för boende, skolgång och bidrag.” KD vill att försörjningsstödet för arbetslösa skall ersättas med en statlig dagpenning. Halef borde kanske upplysa sin partiledare om att hon är populistisk och hatfull?

”Man kan inte mäta människor i ekonomiska termer”.

Ytterligare ett av dessa svepande, intetsägande och uteslutande emotionellt motiverade argument, som bland andra kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) brukar svänga sig med. Den fråga som omedelbart inställer sig är då: varför kan man göra det inom exempelvis områden som skola, äldreomsorg och sjukvård men inte inom migrationsområdet? All politik handlar till syvende og sidst om människor.

”Det är omöjligt att räkna ut vad invandringen kostar”.

Vem som helst med normal fattningsförmåga begriper att det är fullt möjligt att beräkna invandringens kostnader på såväl statlig som kommunal nivå. I mitt debattinlägg från talarstolen under KF-debatten anförde jag en SD-interpellation till kommunstyrelsens ordförande i Uppsala som exempel.

Boel Godners motsvarighet i Uppsala, Erik Pelling (S), lyckades för sin del i interpellationssvaret ange nettokostnader, när kostnader och intäkter beaktats, enligt följande och då ej endast för ett utan för fyra år: 2014: – 76 760 000; 2015: 63 718 000; 2016: – 53 846 000; 2017: 89 257 000.

Jag vill gärna tro att både Södertäljes KS-ordförande och samma kommuns ekonomiavdelning är lika kompetenta som motsvarigheterna i Uppsala, men osvuret är kanske bäst.

I Uppsala har man, till skillnad från i Södertälje, koll på invandringens kostnader.

”Vad vill ni göra med en sådan statistik”?

I de argument mot SD-motionen som framfördes från talarstolen antyddes – eller sades rent ut – att SD Södertälje vill upprätta ett register över invandrare. Ytterligare ett av dessa ovidkommande argument som uteslutande syftar till att misstänkliggöra och stigmatisera.

SD Södertälje anser helt enkelt att det är viktigt att ha tillgång till klara fakta, icke minst ekonomiska sådana, när viktiga politiska beslut som involverar många människor skall fattas. Södertälje kommuns så tydligt uttryckta vilja att mörka och dölja fakta på immigrationens område håller inte i längden!

”Vi måste ta emot människor som flyr från krig och elände”.

Att ge människor som flyr undan krig och olika typer av konflikter är naturligtvis, åtminstone i teorin, behjärtansvärt. Men pro primo kan vi inte ta emot hur många som helst utan att det blir negativa konsekvenser för hela samhället; pro secundo kan det vara svårt och ibland omöjligt att avgöra vilka som är verkliga flyktingar och vilka som är vad som brukar kallas bankomatflyktingar.

Som Jimmie Åkesson framhöll i sitt tal till Sverigedemokraternas landsdagar i Örebro 2019: ”Vi räddar gärna världen, men låt oss först rädda vår del av den.” I vilket fall som helst: Sverige är fullt!

”Migration är en statlig angelägenhet”.

Sveriges migrationspolitik bestäms förvisso på statlig nivå, Det innebär givetvis inte, att det skulle vara en nackdel för kommuner och regioner att ha koll på de egna siffrorna. Tvärtom skulle detta underlätta för Södertälje och andra kommuner i händelse av exempelvis förhandlingar med staten om invandringsvolymer och eventuella statsbidrag i anledning av dessa.

 

G. W. slår in öppna dörrar så det brakar om det!

28 februari, 2020

Leif G. W. Persson: tveksam användning av ordet ”blatte”.

Ingen har väl vid det här laget kunnat undgå att kriminologen Leif G. W. Persson har åstadkommit en TV-serie i tre delar med titeln ”Blattarna som byggde Sverige” som börjar visas i TV4, TV4 Play och C More den 2 mars. https://sv.wikipedia.org/wiki/Leif_GW_om:_Blattarna_som_byggde_Sverige

I ett försök till förklaring varför Persson, som väl numera ser sig själv som något slags allvetande ”riksorakel”, valt just detta ämne för sin dokumentärserie, säger han enligt sajten Nyheter 24: ”Faktum är att de som till stora delar byggde Sverige var utländsk arbetskraft som facket och staten i förening importerade från södra Europa efter andra världskrigets slut.”

I en intervju med Expressens Niklas Svensson fyller Persson på med att: ”Hög tid att påpeka detta – inte minst för SD.” I ”oraklet” G. W.s värld är SDare troligen litet mindre vetande människor vilka per definition är emot alla sorters invandrare och på detta sätt måste få reda på hur det egentligen förhåller sig. https://www.expressen.se/tv/nyheter/direkt-med-niklas-svensson/darfor-gor-gw-dokumentarserien-blattarna-som-byggde-sverige-i-tv4/

Låt mig här eftertryckligt få dementera denna föreställning hos kriminologiprofessorn och ryggmärgssossen Persson, som tycks ha nöjt sig med att skumma rubrikerna i den SD-hatande etablissemangspressen när det gällt att informera sig om ifrågavarande parti. Jag tycker det är rätt ynkligt.

Jag har under mina tolv år som medlem i Sverigedemokraterna ännu inte hört någon enda medlem uttrycka sig förklenande om den insats som utfördes av de sydeuropeiska arbetskraftsinvandrarna inom den svenska industrin och det svenska samhället i stort. Den kritik som från SDs sida riktats och riktas mot invandring gäller den massinvandring som sköljt över Sverige åtminstone sedan början på 1990-talet, då den borgerliga regeringen Bildt massimporterade flyktingar och andra typer av immigranter från Balkan.

Arbetskraftsinvandrare från Sydeuropa svarade för betydande insatser inom den svenska industrin.

Däremot kommer jag ihåg att min mormor på 1960-talet muttrade något mindre smickrande om de jugoslaver, greker och italienare som jobbade företrädesvis på dåvarande Scania Vabis och som bodde i bostadsområdet Gula gården i Södertälje, där hon bott i många år. Hon tyckte helt enkelt det kändes främmande med så pass många utlänningar samlade inom ett begränsat område, vilket man kanske kan förstå. Senare  anställde min far, som till yrket var handelsträdgårdsmästare, en slovensk man som jobbade i många år med allehanda arbetsuppgifter.

Massinvandringen har, vilket alla är eller borde vara medvetna om, lett till att utrymmet för tidigare självklara välfärdsinrättningar kommit att urholkas alltmer. Det är ingen överdrift att säga att massinvandringen rivit ner mycket av det som den sydeuropeiska arbetskraftsinvandringen byggde upp. Som tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt (M) så fyndigt uttryckte det i en valrörelse: ”Vi kommer inte att ha råd med så mycket annat än invandring.” https://www.youtube.com/watch?v=_HztBG_J9kM

Ordet ”blatte” är av oklar härkomst men har använts sedan typ slutet av 1960-talet som en nedsättande beteckning för mörkhyade personer av icke-svensk härkomst. Under 2000-talet började dock företrädare för denna kategori människor använda ordet om sig själva i syfte att neutralisera den negativa laddningen. Nu har en genuint svensk person som Leif G. W. Persson tyckt att han bör haka på – vilket jag tycker är snudd på skymfande mot arbetskraftsinvandrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Blatte

Frågan är vidare varför Persson nöjer sig med att skildra den betydelse – och den har tveklöst varit stor – som invandrad arbetskraft från Sydeuropa haft för den svenska industrin. Det största inflödet av arbetskraftsinvandring står finnarna för: mellan 1968 och 1971 anlände 111 2000 finnar till vårt land. De flesta av dessa valde att flytta tillbaka till hemlandet men några stannade. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=7327762

111 2000 finska arbetare anlände till Sverige åren 1968-71.

Jag brukar normalt uppskatta mycket av det Leif G. W. Persson (S) har att torgföra. Bäst är han emellertid när han håller sig till det han behärskar, det vill säga kriminologi. Hans självpåtagna roll som allvetande riksorakel ifrågasätter jag starkt. Jag skall inte döma ut serien om de sydeuropeiska invandrarna på förhand, men mitt intryck är så här långt att han slår in öppna dörrar så det brakar om det.

Det går också att skönja ett bakomliggande motiv: att med berättelsen om den importerade arbetskraftens positiva inverkan på Sverige indirekt rättfärdiga all form av immigration och att dra alla invandringskritiker över en kam som svårartade rasister vilka skyndsamt bör undervisas om det rätta förhållandet.

SD på väg etablera sig som största partiet – S tappar greppet

17 november, 2019

Demoskop november 2019.

Enligt Aftonbladet/Demoskops novembermätning är Sverigedemokraterna nu landets största parti med ett väljarstöd på 24,0 procent. Det är en ökning med 1,1 procentenhet sedan mätningen i oktober och partiets högsta siffra någonsin hos det aktuella opinionsinstitutet. Med andra ord skulle närmare var fjärde väljare lägga sin röst på det Sverige-vänliga partiet om det vore val i dag.

Demoskop: Nu är SD störst i Sverige

Socialdemokraterna noteras för 22,2, en nedgång med 0,9 och S-partiets lägsta siffra någonsin hos Demoskop. Mätresultatet sänder tvivelsutan chockvågor genom den socialdemokratiska partiapparaten. Ingen sosse kan missa att det är något som är allvarligt fel inom maktpartiet nummer 1 i svensk politik – den här gången duger det inte med bortförklaringar som att mätinstitutet inte är seriöst.

Tredje störst blir Moderaterna med  17,8, en tillbakagång med 1,7 procentenheter. Härefter följer V 9,8, C 7,7, KD 7,6, MP 4,8, L 3,9 samt ”övriga” med 2,2 procent.

”Jag är inte förvånad”, citeras SD-ledaren Jimmie Åkesson i Aftonbladet. ”Under alla år har vi konsekvent pratat om gängkriminaliteten, den eskalerande otryggheten, migrationspolitiken som inte fungerat och integrationspolitiken som har förvärrat situationen.” Siffrorna i den nya mätningen visar alldeles uppenbart att fler och fler är beredda att skriva under på SDs kritik av den förda politiken.

Det bör noteras att SD-ledningen inför den kommande helgens landsdagar föreslagit ändringar i principprogrammet som tonar ner partiets socialkonservativa profil i frågor som rör exempelvis sjuksköterskors rätt att av samvetsskäl neka medverkan vid aborter och homosexuellas adoptionsrätt. Trots detta är det svårt att skönja någon märkbar överströmning av missnöjda SD-sympatisörer till det mer högerinriktade Alternativ för Sverige (AfS) som fortsatt saknar allt inflytande i svensk politik. https://www.youtube.com/watch?v=prC0pJBsYDk&feature=youtu.be&fbclid=IwAR1YhsOjbRlTO3O3hHDy9PsKpkuxYKVkM0E6KV4HgzzCD8TFqfzN2o84BL8

Notabelt är vidare att Vänsterpartiet i förhållande till sin storlek faktiskt står för en ännu större ökning i väljarsympatierna än Sverigedemokraterna. Personligen har jag väldigt svårt att förstå varför ett parti med kommunistiska rötter når nästan 10 procent i en mätning, men det kan förstås tänkas att vissa vänsterväljare är missnöjda med Socialdemokraternas regeringssamarbete åt ”höger” med Centerpartiet och Liberalerna och därför väljer V.

Socialdemokraternas Stefan Löfven är på väg neråt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på väg uppåt.

Även Kristdemokraterna går framåt med ungefär lika mycket som V-partiet medan Centern tappar. Liberalerna fortsätter att parkera under riksdagsspärren på 4 procent trots att L-ledaren Nyamko Sabuni synts en del i media på sistone. Övriga partier ligger på 2,2 procent.

Sett till antalet riksdagsmandat skulle, om Demoskop-siffrorna vore valresultat, landet få en regering bestående av SD, M och KD: de tre oppositionspartierna noteras för en klar övervikt med 185-165 jämfört med det S-ledda regeringsunderlaget.

Den nya Demoskop-mätningen är anmärkningsvärd i främst två avseenden. Dels därför att den visar att SD är på god väg att etablera sig som Sveriges största parti, dels därför att den ger vid handen att det under alla år dominerande S är på väg att tappa greppet om svensk politik och bli ett i raden av andra partier.

Johan Westerholm gör på Ledarsidorna den 16 november en intressant analys av hur sosseriet hamnat i sin nuvarande prekära situation. Detta beror enligt Westerholm på det förödande inflytandet från en politisk inriktning han kallar Bommersviksvänstern. Bommersvik är en kurs- och konferensanläggning som ägs av det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU och som ligger i Turinge socken i Nykvarns kommun en mil utanför Södertälje.

Bommersviksvänstern beseglar Socialdemokraternas öde

”Socialdemokraterna är i kris”, skriver Westerholm. ”Och krisen går att härleda till den handfull personer som bäddade för Bommersviksvänsterns seger. En seger som, om den består, kan vara den som beseglar Socialdemokraternas öde.” Den avgörande förändringen tillkom enligt debattören då Carin Jämtin tillträdde som partisekreterare i höjd med att Håkan Juholt efterträdde Mona Sahlin som partiledare 2011.

Med de sektliknande ”bommersvikarnas” nya maktposition började S överge sin hävdvunna arbetarpolitik och i stället alltmer betona samarbetet med partiets muslimska falang. Samtidigt blev den beryktade vänsterextremisten och mytomanen Henrik Arnstad en nära rådgivare till Stefan Löfven.

För Socialdemokraterna blev det fortsättningsvis viktigare med retoriska markeringar mot Sverigedemokraterna och den så kallade rasismen än att tillvara ta arbetarklassens intressen politiskt och fackligt. LO fick därtill i förre SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson en ledare som var mer politiker än fackman.

Den forna partisekreteraren Carin Jämtin (S), numera SIDA-chef.

Återstår att se om sossarna kan hitta tillbaka till sina rötter och åter upplevas som ett parti som kan lösa landets många och överhängande problem. Jag tillåter mig tvivla. Med en svag och ibland försagd och/eller svamlig galjonsfigur som Stefan Löfven och föga imponerande förgrundsgestalter som Mikael Damberg, Anders Ygeman och Morgan Johansson saknar S-partiet en trovärdig ledning.

Mycket vatten hinner flyta under broarna fram till valet i september 2022, men om inte S förmår skaka fram en trovärdig partiledning och politisk kurs fram till dess skulle jag bli överraskad om partiet skulle lyckas ta sig över 20 procent.

Fotnot: Aftonbladet/Demoskops novembermätning omfattar webbintervjuer med 2048 personer över 18 år.

Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

15 november, 2019

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

Terrorforskaren Magnus Norell: ”Försvars- och säkerhetssamarbete inom EU dömt att misslyckas”

13 november, 2019

Magnus Norell förhöll sig skeptisk till säkerhets- och försvarssamarbete inom ramen för EU. Foto: Tommy Hansson

”Frågan om säkerhetssamarbete inom EU är problematisk eftersom det gäller känslig information”, framhöll den välkände terrorism- och säkerhetsexperten Magnus Norell då han den 30 oktober 2019 talade på temat ”EU, terrorism och säkerhetssamarbeten i Europa” i Södertälje stadshus. Han fortsatte: ”Idén om försvars- och säkerhetssamarbete är dömd att misslyckas, och ju mer ambitiöst det blir desto svårare blir det att genomföra.”

”Många länder är redan med i NATO eller i det NATO-anknutna partnerskapet, det blir kaka på kaka med en EU-anknuten försvarspolitik som inte tillför något nytt”, menade Magnus Norell. Med andra ord: det behövs ingenting utöver NATO-samarbetet. Enligt Norell hade det varit lyckligast om EU hållit fast vid den ursprungliga Kol- och stålunionens grundtanke och begränsat sig till samarbete inom ekonomi och handel.

Magnus Norell, född i Eskilstuna 1958 och filosofie doktor i statsvetenskap, är en av våra mest respekterade forskare och experter avseende frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien. Det var därför självklart för denna bloggare att ta del av Norells orientering  i hemstaden den 30 oktober 2019.

Norell påpekade att Europa i hög grad påverkas av det som händer i Mellanöstern, exempelvis USAs tillbakadragande från Syrien och IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadis död den 27 oktober. Vidare kan avtalet med NATO-landet Turkiet ställa till med avsevärda problem: ”EU sitter i en rävsax då Turkiets ledare Erdogan kan öppna ventilerna för flyktingar till Europa när han vill.”

Det faktum att Islamiska statens (IS) fysiska så kallade kalifat är ett avslutat kapitel innebär inte att vi kan avskriva IS som ett hot mot vår civilisation. Magnus Norell: ”Alla IS-krigare finns kvar, och ingen skall inbilla mig att Turkiet kommer att ingripa. Det kommer att påverka Europa. Sverige gör ingenting – vi är sämst i klassen.”

Magnus Norell är kritisk till vad han beskriver som amerikanernas reträtt från Mellanöstern: ”När USA lämnar området lämnas fältet fritt för talibanerna och Ryssland. EU har agerat tafatt, och i Sverige använder vi oss inte av de lagliga möjligheter som finns att lagföra IS-återvändare. Vi gör som vi gjorde med de som slogs för SS under Andra världskriget.” (Det vill säga ingenting, bloggarens anmärkning).

Det har talats om att sätta upp en FN-tribunal för att döma IS-terroristerna. Detta skulle, deklarerade Magnus Norell, inte fungera eftersom Ryssland alltid kommer att inlägga ett veto däremot i säkerhetsrådet. ”Ett annat problem gäller IS kvinnor och barn. Det finns inget gemensamt tänk kring detta. EU har till och med svårt att enas om hur bananer och gurkor skall se ut…”

Den så kallade kalifen Abu Bakr al-Baghdadi är död – men IS finns kvar.

Norell har vidare inte mycket till övers för hur USAs president Donald Trump har hanterat situationen i Syrien: ”Det är otroligt illa skött från USAs sida. Absolut ingen som är insatt i problematiken tycker att Trump agerat på rätt sätt. Trump bryr sig inte om utrikespolitik och nu lämnas ett tomrum som fylls av Turkiet och Ryssland, som fattat avtal om Syrien utan att Damaskus tillfrågats.”

Magnus Norell jämförde i sin föreläsning ”rolexshejken” al-Baghdadis frånfälle med al-Qaida-ledaren Usama bin Ladins död. ”Han hade tappat greppet efter kalifatets fall och hans död nu får inga praktiska konsekvenser. Det går inte att få ett stabilt, enat Syrien. Iran och Ryssland är inte intresserade av detta. En konfederativ lösning vore bättre.”

I Norells perspektiv är det inget som sker i Mellanöstern och Nordafrika som stannar där.  Det påverkar den övriga världen vare sig man är medveten om det eller inte. ”Det spelar ingen roll om man som Trump säger att ´nu skiter vi i det här.´ Statsbildningar i Mellanöstern är inte som i Europa.” (Undantagandes Israel, bloggarens anmärkning).

Magnus Norell avslutade sin informativa presentation med att inskärpa, att religion och politik med nödvändighet måste skiljas åt: ”Annars går det åt pipsvängen. Det är besvärande med arabiska regimers försök att påverka opinionen i väst genom att finansiera moskébyggen.”

På min fråga om det praktiskt sett är möjligt att skilja religion och politik åt i den heltäckande ideologin islam svarade Norell att det är möjligt: ”Det finns reformvänliga rörelser i den muslimska världen som vill separera religion från politik.” Jag tillåter mig dock att förbli skeptisk.