Posted tagged ‘Solidaritet’

Sovjetlakejen Schori stödde sovjetisk intervention i Polen

7 september, 2018

Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.

Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/

Det nya avslöjandet, som görs av Ledarsidorna, visar att Pierre Schori, liksom Gordievsky född 1938, vid ett möte med Socialistinternationalens exekutivkommitté  den 13 december 1980 ställde sig bakom Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnevs planer på att intervenera militärt i Polen med stöd av den så kallade Brezjnevdoktrinen. https://ledarsidorna.se/2018/09/socialdemokraterna-stallde-sig-bakom-sovjetunionens-planer-pa-militar-intervention-i-polen-1980/

Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen

I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen  inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.

Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.

I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.

Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.

2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad

Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.

Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.

Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro

Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.

Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.

1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt

Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.

Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/

För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski

Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.

Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa

Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.

 

 

Kent Ekeroth frias – men kan han fortsätta i utskottet?

1 december, 2017


Kent Ekeroth förklaras av hovrätten oskyldig till ringa misshandel.

Riksdagsman Kent Ekeroth (SD) kan andas ut.

Hovrätten frikänner Ekeroth med motiveringen, att åklagaren ”inte har motbevisat Kent Ekeroths invändning om nödvärn”. https://www.di.se/nyheter/kent-ekeroth-frias/

Den 24 november 2016 hamnade Kent Ekeroth i ett mindre bråk i en krogkö i centrala Stockholm sedan han nekats inträde på krogen i fråga, innestället Solidaritet vid Stureplan: https://www.youtube.com/watch?v=gy6zGGq-dW0

Den kärande har enligt uppgift sagt något i stil med ”Hade du kul med järnrören?” – en referens till den så kallade järnrörsskandalen före valet 2010 – och uppträtt allmänt provokativt då Kent Ekeroth, som han hävdat i självförsvarssyfte, utdelat ett ganska lamt slag med öppen hand. https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnr%C3%B6rsskandalen

SD-ledamoten fälldes för ringa misshandel i Stockholms tingsrätt och dömdes att betala 60 dagsböter à 640 kronor och har därefter på uppmaning av partiledningen tagit en så kallad time-out.

Efter den friande domen borde det nu vara fritt fram för Kent Ekeroth, född i Malmö 1981, att återuppta arbetet i Sveriges riksdag. Enligt min enkla uppfattning är Kent en av Sverigedemokraternas men också riksdagens allra vassaste debattörer. Om det är lämpligt att han också återtar sin plats i riksdagens justitieutskott överlåter jag åt partiledning och riksdagsgrupp att bedöma.

En anmärkningsvärd detalj i sammanhanget är att Ekeroths egna livvakter inte bekräftat den senares förklaring om att han handlat i självförsvar. http://www.dagensjuridik.se/2017/02/sapos-livvakter-sag-ingen-nodvarnssituation-sds-kent-ekeroth-atalas-ringa-misshandel

Det är slutligen min förhoppning att Ekeroth fortsättningsvis avhåller sig från att vistas ute i Stockholms nattliv.

 

Rysk oppositionell: ”Vi förtjänar bättre än det vi har nu”

10 september, 2016

600
”Putin hilf uns” – Hjälp oss Putin – står det på den handskrivna skylten till höger som förekom i en Merkel-fientlig demonstration i Tyskland nyligen.

Allt är så eländigt i väst att vi lika gärna kan be Putin rädda oss.

Ungefär så resonerar sannolikt många av de Putin-anhängare som poppar upp i olika sammanhang, inte minst på ”nätet”. Den handlingskraftige före detta KGB-officeren och sovjetnostalgikern Putin skall rädda det dekadenta väst, inte bara från förödande mångkultur och massinvandring utan också från hotet från den så kallade Islamiska staten (IS, ISIS, ISIL, DAESH). Varför prata om ”hotet från Ryssland” när hotet från inhemska islamister är desto större? Så brukar resonemanget gå.

Jag talar här om de vanliga och normalt hyggliga västmedborgare som, oftast med all rätt, ifrågasätter tingens ordning i Sverige, Tyskland, USA och andra västländer vilka än så länge hålls i ett fast grepp av ängslig politiskt korrekthet och feg opportunism. Bland dessa finns också bildade individer som borde veta bättre. Således inte om Kremls professionella propagandister och ”troll” som på bred front infiltrerar våra medier och vårt samhällsliv.

Saker som obefintlig eller på sin höjd rudimentär demokrati och yttrandefrihet i Ryssland, liksom oblyg inblandning i andra länders angelägenheter, viftas undan som ovidkommande. Huvudsaken är att ”den starke mannen” Putin skall rädda oss.

Jag vill uppmana alla som har ett seriöst intresse av vad som verkligen händer i dagens Ryssland att tillgodogöra sig en filmad intervju med den ryske oppositionsmannen Vladimir Kara-Murza via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=nJXBpBPrRBo&feature=youtu.be Intervjun har lagts ut av American Enterprise Institute och omfattar även publikfrågor.

708d86ff-6431-40d2-91d2-89c81d619a14_w640_r1_s
Vladimir Kara-Murza (till vänster) med Boris Nemtsov.

Filmen är över en timme lång men väl värd att se. Den ytterst vältalige Kara-Murza avlivar enligt min uppfattning de allra flesta av de oftast svepande och ytliga argument våra Putin-vänner brukar utkolportera i syfte att främja den ryska regimens sak och framställa den gamle KGB-mannen i Kreml som allas vår frälsare.

Vladimir Kara-Murza är föga känd på våra breddgrader men har under en följd av år, trots sin relativa ungdom, spelat en viktig roll i olika oppositionella sammanhang. Född i Moskva 1981 i en aristokratisk tatarsläkt har han arbetat som journalist och politiker sedan 2002. Han har bland annat varit korrespondent i London åt flera ryska medier samt BBC-korrespondent i Washington, D. C. Hans far var en känd TV-personlighet i Sovjetunionen och kritiker av den kommunistiska Brezjnev-regimen. Bland Kara-Murzas talrika uppdrag märks det som chefsrådgivare åt the Institute of Modern Russia. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Vladimirovich_Kara-Murza

Kara-Murza har deltagit som oppositionell kandidat i flera val och då blivit föremål för allehanda trakasserier och angrepp från regimen. Detta i likhet med alla ryska samhällskritiker som är oppositionella på riktigt och inte har valt att låta sig inrangeras i Putins ”officiella” opposition. 2008 deltog han aktivt i den garvade dissidenten Vladimir Bukovskijs – vilken bland annat talat om EU som ”det nya Sovjetunionen” – presidentvalskampanj. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/28/bukovskij-jamfor-eu-med-sovjetunionen/

Riktigt illa höll det på att gå 2015, när Kara-Murza vid hemkomsten till Moskva efter en resa ute i landet blev akut sjuk – förmodligen efter att ha förgiftats – efter en måltid. Läkarna vid sjukhuset han fördes till gav honom fem procents chans att överleva. http://www.nytimes.com/2016/08/21/world/europe/moscow-kremlin-silence-critics-poison.html?_r=0 I Ryssland är det vanligt att ”besvärliga” individer förr eller senare möter en ond, bråd död i likhet med journalisten Anna Politkovskaya 2006, KGB-avhopparen Alexander Litvinenko 2006, juristen och korruptionsavslöjaren Sergej Magnitskij (2009) och den karismatiske oppositionspolitikern Boris Nemtsov (2015).

cover-up
Misshandel och tortyr ledde till att Sergej Magnitskij avled i ryskt fängelse.

I början av intervjun erinrar Kara-Murza om mordet på oppositionsledaren Boris Nemtsov (1959-2015), som sköts till döds på en bro bara ett stenkast från Kreml i hjärtat av Moskva den 27 februari 2015. Nemtsov var 1997-98 vice premiärminister i Boris Jeltsins regering och blev senare en av de mest framträdande oppositionspolitikerna i rörelsen Solidaritet och Partiet för folkets frihet (PARNAS), sammanhang i vilka även Vladimir Kara-Murza synts. Jag skrev följande om det laglösa Ryssland efter mordet på Nemtsov: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

I Vladimir Kara-Murzas ögon bör även den ryska utrikespolitiken ses i ett inhemskt perspektiv, med andra ord ”inrikes utrikespolitik”:

Orsaken till Putins engagemang för Assad-regimen i Syrien är inhemsk. Allt som regimen gör har med inhemska maktsträvanden att göra, även om det sker i Syrien och Ukraina. När problemen hopar sig på hemmaplan beger sig Putin utomlands. Det ligger även i Putins intresse att hålla en diktatorskollega som Assad under armarna.

Vidare uppmanar Kara-Murza andra länder att inta ett långsiktigt perspektiv på Ryssland. I USA, hävdar han, finns i stort endast två synsätt när det gäller Ryssland: antingen sväljer man allt som Putin-regimen säger och gör med hull och hår eller också skyller man allt ont som sker i världen på Ryssland. Något mellanläge tycks inte finnas.

– Ryssland förtjänar bättre än det vi har nu, menar Vladimir Kara-Murza. Vi behöver inte ha det så här i evighet. Påståendet om att ryssarna längtar efter starka ledare är en vandringssägen som gränsar till det rasistiska. Ända sedan det liberala och framstegsvänliga partiet Kadetterna blev största parti i valet till statsduman 1906 har det gått bra för sådana partier när valen varit någorlunda fria.

Enligt Kara-Murza bör USA (och omvärlden i övrigt, får man förmoda) inte blunda för de övergrepp som sker i Vladimir Putins Ryssland. Han berömmer också den så kallade Magnitsky Act, en sanktionslag som 2012 antogs av kongressen i USA i syfte att förhindra ryska befattningshavare, som varit delaktiga i mordet på den ryske juristen Sergej Magnitskij i Butyrka-fängelset 2009, att  utnyttja det amerikanska banksystemet. Mer om Magnitskij: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij.

lead_large
Vladimir Putin – desperat att behålla makten.

-Magnitskij-lagen är inte anti-rysk, som det hävdats, utan prorysk, säger Kara-Murza i intervjun. Den riktar sanktioner mot individer som förtrycker folk och stjäl deras pengar. Det är en bra lag, låt vara att den inte tillämpats särskilt kraftfullt.

Enligt Kara-Murza har den väljare som står framför en valurna ingen riktig chans. Hela statsapparaten inriktas på att hjälpa fram Putins parti, Förenade Ryssland, till seger på alla nivåer. Även av regeringen sanktionerade oppositionspartier tillåts få visst antal röster, men för Kara-Murzas Partiet för folkets frihet (PARNAS) – alltså ett verkligt oppositionsparti – är utsikterna hopplösa. De kandidater partiet lyckats få invalda i olika församlingar i hela Ryssland kan räknas på ena handens fingrar. https://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Freedom_Party

Så här ser alltså verkligheten ut i Putins Ryssland. Och några tecken på att machomannen i Kreml och hans hejdukar skulle ha lyckats särskilt väl när det gäller att komma till rätta med radikal islam och jihadism i det egna landet finns knappast heller att uppbåda. Rysslands problem med islam är väl så stora som de vi har i väst, och i dag utgör muslimska trosbekännare omkring 15 procent av Rysslands befolkning – en andel som ständigt är i stigande. Tilläggas kan att Ryssland är en av den islamska skurkstaten Irans mest pålitliga allierade. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

801dcbaa-9cf1-44a0-9311-2bd5d66ff79a
Levada Centers undersökning visade, att Förenade Ryssland tappat 15 procents sympatier sedan i januari 2016. Strax därefter förbjöds institutet!

Allt är dock inte nattsvart i Ryssland med demokratiska och frihetliga mått mätt. Enligt en nyligen genomförd undersökning, omfattande 1600 personer i 48 regioner, inför de förestående valen till statsduman tappar Förenade Ryssland snabbt i popularitet. Undersökningen i regi av Levada Center ger Putins parti endast 31 procents sympatier vilket indikerar stora förluster i det kommande valet: http://www.rferl.org/contentinfographics/putins-party-losing-popularity/27970155.html

Putins svar på den för honom och hans parti ytterst oroande undersökningen kom blixtsnabbt: Levada, det enda oberoende mätinstitutet i Ryssland, förbjöds på stubben! http://cornucopia.cornubot.se/2016/09/diktaturen-ryssland-forbjuder-det-sista.html?spref=tw

Så reagerar inte en regim som känner att den sitter säkert i sadeln och har kontroll på läget. En sådan desperat reaktion tyder i stället på rädsla för att förlora makt, inflytande och pengar och på en monumental osäkerhet. Av samma skäl har Putins trupper en stående order att skjuta skarpt på demonstrationer som uppfattas som ordningsstörande.

Utomlands ägnar sig Ryssland åt hemlig infiltration av medier med syftet att skapa förvirring och osäkerhet i väst men också att göra den ryska befolkningen mer informationsresistent. En känsla av att ”alla ljuger, det går inte att lita på någon” skall skapas. Givna måltavlor är NATO, USA och EU. http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/prag-ryssland-agnar-sig-at-hemlig-infiltration-av-medier

imr-screening-tmb-th-spot
Vladimir Kara-Murza (längst till vänster) med sovjet- och rysslandsexperten Anne Applebaum och Vladimir Bukovskij.

Sammanfattningsvis kan vi fråga oss hur många av oss som, trots alla de de skavanker vårt eget demokratiska system förvisso har, egentligen vill ha hit de förhållanden som råder i Ryssland. Alltså statsdiktatur, trakasserier av och ibland godtyckliga fängslanden och rentav mord på oppositionella, hejdlös korruption överallt, statsstyrd mediekontroll, omfattande militär inblandning utomlands och militärstyrkor med en stående order att vid behov öppna eld mot civila.

Ni som gillar Putin – tror ni fortfarande att han kan ”rädda” oss?

 

 

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

31 mars, 2015

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

images2U9QUG8L Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

images Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

images Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

untitled Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

images5K5D8WM1 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

images0NGY8E22 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

imagesW2XC32EH Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Mordet på Nemtsov: Putins laglösa Ryssland

4 mars, 2015

 

20150307_blp902_0 Boris Nemtsov dog en kort stund efter beskjutningen utanför Kreml.

Vilka krafter låg bakom det brutala mordet på den ryske oppositionspolitikern Boris Nemtsov på Moskvoretskijbron utanför Kreml i Moskva den 27 februari? Eftersom Nemtsov var starkt kritisk till Vladimir Putins styre, och därtill enligt uppgift arbetade på en rapport som skulle lägga fram bevis för Moskvas inblandning i separatistupproret i östra Ukraina i april 2014, ligger det nära till hands att förmoda att Putin-regimen är inblandad i mordet.

En prominent rysk oppositionell som öppet deklarerat att det sannolikt är Kreml som mördat Nemtsov är förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov, vilken liksom Nemtsov har judisk bakgrund. Kasparov, numera bosatt i USA, säger i en intervju med CNN: ”First suspect must be Kremlin.”  Om Putins eventuella medverkan i sammanhanget har Kasparov även citerats: ”He has oceans of blood on his hands.”

Kasparov påpekar i intervjun att endast det ryska maktcentrat i Moskva har de övervakningsresurser i form av kameror och möjligheter till telefonavlyssning som krävs för att följa varje steg Nemtsov tog de sista timmarna av sitt liv. En bra fråga är vidare hur det kom sig att Nemtsov, som hade sällskap av en 23-årig ukrainsk modell vid namn Anna Duritskaja, sköts på en plats där avståndet till närmaste övervakningskamera var ovanligt stort.

Intervjun visas i en kort film här:

http://edition.cnn.com/videos/tv/2015/03/03/ac-kasparov-on-nemtsov-murder.cnn

Kasparov, som varit med och arrangerat talrika oppositionsmöten tillsammans med Nemtsov, frågar sig vidare varför någon i Kreml eller någon som sympatiserar med den högsta makten i Ryssland, kan känna sig hotad av Nemtsov: ”If you have 86 % support, why do you kill someone like Boris?”

images Boris Nemtsov i ett av många demonstrationståg.

Kasparov refererar här till en av Kreml företagen sympatimätning som visat att Putin har stöd av 86 procent av det ryska folket. Kasparov drar slutsatsen att denna mätning var fejkad och att Putin-styret har betydligt mindre uppbackning än så. Om Kasparov har fel om den påstått fejkade undersökningen är hans utsago dock snarast ett argument mot att Putin ligger bakom mordet.

http://uk.businessinsider.com/garry-kasparov-speaks-out-on-assassination-of-boris-nemtsov-2015-2?r=US

Det är inte första gången Moskva i allmänhet och Putin i synnerhet anklagas för att ligga bakom mord på obekväma figurer. Här föjer två av flera exempel. Den 7 oktober 2006 sköts den rysk-amerikansk-ukrainska journalisten Anna Politkovskaja, född 1958, till döds i hissen till det hyreshus i Moskva hon bodde i. Politkovskaja var djupt kritisk till de ryska krigen i Tjetenien. Fem män dömdes senare för mordet varav två till livstids fängelse. Några bevis för att det skulle ha varit ett beställningsmord kom aldrig fram.

Halvannan månad senare, den 23 november 2006, avled en annan för Kreml besvärlig person på ett sjukhus i London. Det var den förre KGB-översten Aleksandr Litvinenko, född 1962, som bevisades ha förgiftats med det radioaktiva ämnet polonium. Liksom Politkovskaja – båda hade för övrigt födelsedag den 30 augusti – var Litvinenko kritisk till ryssarnas krigföring i Tjetjenien. Han stödde den muslimska separatistgerillan och hade till och med konverterat till islam.

Dessutom hade han en teori om att den ryska säkerhetstjänsten FSB, där Litvinenko var överstelöjtnant, hade sprängt flera hyreshus i Ryssland för att skjuta skulden på tjetjerna, detta för att rättfärdiga vidare ryska operationer i Tjetjenien. Det förefaller i sammanhanget klart att endast FSB kunde ha haft tillgång till det sällsynta ämnet polonium.

Den ryska författarinnan Masha Gessen beskriver och spekulerar om båda dessa mord i sin bok om Putin, Mannen utan ansikte, i kapitlet ”Skräckvälde” (Brombergs förlag 2012). Enligt Gessen har Putin sedan han kom till makten gradvis ”utmanövrerat och eliminerat sina politiska rivaler. Han har nedmonterat landets sköra demokrati, inte minst genom sitt järnhårda grepp om medierna.”

imagesFRIF5RIT Alexander Litvinenko (1962-2006) före insjuknandet i poloniumförgiftning.

Boris Jefimovitj Nemtsov föddes i Sotji vid Svarta havet i södra Ryssland 1959. När han var sju år gammal flyttade familjen till ”den slutna staden” Gorkij (inga utlänningar tilläts vistas där) omkring 35 mil från Moskva. Båda hans föräldrar var judiska, vilket Boris fick reda på av sin mormor många år senare. Efter sina studier doktorerade Nemtsov i fysik och matematik och hade fram till 1990 anställning vid Gorkij radiofysiska forskningsinstitut. Efter Tjernobyl-katastrofen i april 1986 organiserade Nemtsov kraftfulla protester mot ett planerat nytt reaktorbygge i området, vilket som en följd av protesterna aldrig blev av.

1990 invaldes Boris Nemtsov i Högsta sovjet i Ryska republiken som representant för Gorkij, som snart därpå återgick till sitt gamla namn Nizjni Novgorod. Rysslands nye ledare Boris Jeltsin (1931-2007) hade nu fått upp ögonen för Nemtsov och utsåg 32-åringen till guvernör för regionen Nizjni Novgorod 1991, en befattning han innehade till 1997. Nemtsov införde ett brett reformprogram som fick fart på den ekonomiska tillväxten i regionen.

1997 utsågs så Nemtsov, som var kritisk till Rysslands inblandning i Tjetjenien, av president Jeltsin till förste vice premiärminister med särskilt ansvar för energisektorn. Han nämndes ett tag som tänkbar efterträdare till Jeltsin på presidentposten men fick stryka på foten till förmån för den tidigare KGB-officeren Vladimir Putin.

När Boris Nemtsov sköts till döds med fyra skott i ryggen – sex hade avlossats – med en Makarov-pistol i utkanten av Kreml hade han varit en välkänd oppositionell i över ett årtionde och en nära medarbetare till Garri Kasparov, samt en av de ledande i oppositionsrörelsen Solidaritet och Partiet för folkets frihet.

untitled Putin på plats i Sotji 2014 – de dyraste vinterspelen någonsin.

På senare år protesterade han mot arrangemanget av de vinterolympiska spelen i födelsestaden Sotji 2014, något som definitivt inte föll Putin på läppen. Frågan är då varför den ryska regeringen eller krafter närstående denna skulle riskera att meja ner Nemtsov, vars möjligheter att agera ändå var starkt kringskurna.

Långt ifrån alla är lika övertygade som Garri Kasparov om att mordet var Kreml/Putins verk. Alexander Nekrassov, som presenteras som tidigare rådgivare till Kreml och den ryska regeringen, ifrågasätter i en text på sajten Aljazeera den 2 mars logiken i att Kreml skulle låta mörda Nemtsov så pass nära den ryska maktens boningar: ”Wouldn´t it be asking for trouble, considering that Russia´s relations with the West are at the lowest point since the Cold War over the crisis in Ukraine?”

Nekrassov nämner att rysk polis, som Putin omedelbart beordrade göra en noggrann undersökning av mordet, arbetar enligt flera olika linjer: Ukraina-kopplingen, islamistisk hämnd för att Nemtsov uttalat sig mot islamistisk extremism och stött Charlie Hebdo, en svartsjuk pojkvän till någon av de kvinnor Nemtsov (som var gift och hade fyra barn) träffade, möjliga fiender från hans tid som politiker. Märkligt nog, kan det tyckas, har tydligen inte polisen fått i uppdrag att utreda en eventuell Kreml-koppling.

I sin artikel gör Nekrassov sitt bästa för att förringa Nemtsovs betydelse:

But it is worthwhile remembering that his achievements were not so numerous and his so-called attempts to ’root out corruption’ rarely brought any results, if any at all. He was eloquent but without much substance, ambitious but without the intellect to back it.

Artikelförfattarens så uppenbart orättvisa omdömen om Boris Nemtsovs insatser gör att man inte kan undgå att fråga  sig vem hans uppdragsgivare egentligen är.

http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2015/03/simple-murder-boris-nemtsov-150302081839658.html

Författaren Maxim Grigoriev ger i Svenska Dagbladet den 2 mars en pessimistisk bild av situationen i Ryssland. ”Den ryska makten har alltid varit insvept i mörker”, anser Grigoriev och påtalar den frapperande bristen på insyn och obefintliga möjligheter för befolkningen att påverka någonting i regeringens politik.

untitledPutin med bar överkropp som jägare respektive fiskare.

Grigoriev fortsätter: ”Precis som den kristna guden är både tre och en samtidigt, sammanstrålar demokratins tre pelare, verkställande, lagstiftande och dömande makt, i en enda persona, i en kropp: den fetlagde lokalpampen, statsbyråkraterna med pokeransikte, den barbröstade Putin med jaktgevär.”

Och det enda folket kan känna sig förvissat om, menar Grigoriev,  är att det kommer att bli mer våld.

http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/mordet-pa-nemtsov-vacker-konspirationsteorier_4375697.svd

Den engelska tidskriften The Economist sjunger i en ledartext dagen efter mordet Boris Nemtsovs lov och hävdar att denne dog som en ”liberal martyr”:

Mr Nemtsov was a figure who represented everything Mr Putin´s kleptocratic regime is allergic to. A charismatic and brainy physicist with curly black hair and smiling eyes, he stood by Mr Yeltsin when the Communists tried to stage a coup in August 1991. At the age of 32, he was appointed governor of Nizhny Novgorod. His market reforms and open style of government earned him the praise of Margaret Thatcher.

The Economists ledarskribent fortfar med dessa tänkvärda ord: “Who was responsible for Mr Nemtsov´s murder is only one part of the question. The other is how his death will be usesd by the Kremlin.” Tidskriften drar en parallell till mordet på Sergej Kirov (1886-1934), chef för det sovjetiska kommunistpartiet i Leningrad, som mördades på sitt kontor 1934 av en man som hette Leonid Nikolajev vilken hade blivit utesluten ur kommunistpartiet samma år.

imagesXZV172RC Sergej Kirov (i mitten) mellan Josef Stalin (till höger) och Sergo Ordzhonikidze.

Stalin utnyttjade mordet på Kirov till att genomföra hänsynslösa utrensningar på verkliga eller inbillade fiender. En del historiker, bland dem Robert Conquest i boken Stalin och mordet på Kirov (Prisma 1991), vidhåller att det var Stalin själv som hade beordrat mordet därför att denne fruktade att den vida populäre Kirov utgjorde ett hot mot sin egen maktställning, medan andra anser att detta inte kan bevisas.

http://www.economist.com/news/europe/21645432-russias-rising-political-hatred-claims-victim-scrupulously-honest-reformist-leader-liberal-martyr

Oavsett vem som bär det yttersta ansvaret för mordet på Boris Nemtsov på Moskvoretskijbron utanför Kreml den 27 februari 2015, så bekräftar nidingsdådet bilden av Ryssland som ett delvis laglöst och på sin höjd halvdemokratiskt land med rötter i feodalismen vilket i värsta fall är förutbestämt att regeras av despot efter despot.

Nu orkar Reinfeldt inte låtsas längre – invandringens kostnader slukar allt annat!

17 augusti, 2014

BvP-PALCYAIvkpb

Besatt.

Så kan man lämpligen beskriva stasminister Fredrik Reinfeldt under dennes sommartal på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti. Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansregeringen i stort är besatt av att göra Sverige till ett så stort mottagarland för invandrare som det bara går. Reinfeldt förberedde allmänheten på vad som komma skulle via en pressträff inför talet:

http://www.dn.se/valet-2014/reinfeldt-oppna-era-hjartan-for-de-utsatta/

Allting annat – försvaret, fattigpensionärerna, arbetslösa ungdomar, utsatta svenskar – anser regeringen Reinfeldt vara av mindre vikt. Bara vi slår vakt om vårt renommé som ”något av en moralisk stormakt” tänker Reinfeldt låta oss göra vilka uppoffringar som helst, väl vetande att han personligen  inte kommer att beröras det bittersta av detta.

Reinfeldt orerade om att vi bör ”öppna våra hjärtan” för de enligt Migrationsverkets uppskattning omkring 400 000 personer utomlands ifrån som kommer att söka asyl i vårt land under 2014-15:

Nu ber jag svenska folket att ha tålamod med detta. Att ha solidaritet med världen utanför.

Problemet med den uppmaningen är blott att det inte stämmer. Ty om vi verkligen ville visa soldaritet med den så kallade världen utanför så skulle vi anstränga oss betydligt mer i syfte att, som Sverigedemokraterna förordar, hjälpa de nödlidande på plats i deras hemländer respektive närområden. Dessutom torde det bli plånböckerna mer än hjärtana vi lär få anledning öppna.

images Reinfeldts idé om solidaritet: importera ”världen utanför” till Sverige och Europa.

Vi visar ingen solidaritet med ”världen utanför” genom att importera betydande delar av denna värld till Sverige. Hellre än att bjuda in all världens folk till Sverige borde vi rimligen uppmana dem att, om möjligt, stanna kvar i sina länder för att försöka vända utvecklingen till det bättre.

Dock kan det vara lämpligt att berömma statsministern för en sak: han erkände, efter i det närmaste åtta år vid makten, för första gången att invandringen är en tung ekonomisk börda för landets skattebetalare. Tidigare har vi intill förbannelse fått höra att invandringen endast berikar och att den är en veritabel vinstaffär för vårt arma land. Så icke nu:

Det kommer att kosta pengar, vi kommer inte att ha råd med så mycket annat, men det är verkliga människor som flyr för sina liv.

Människor som sedan, enligt beslut i domstol, har rätt att uppbära bidrag för att kunna semestra i de länder de förutsätts ha flytt ifrån med livet som insats. Jag tror inte ens att regeringens egen Bagdad Bob, desiformationsminister Erik Ullenhag, kan skyla över Fredrik Reinfeldts yttranden den här gången.

imagesP2F2SAN2 Erik ”Bagdad Bob” Ullenhag (FP) debatterar mot Jimmie Åkesson (SD) på en pall för att se längre ut.

Inom en icke alltför avlägsen framtid kan det för övrigt bli nödvändigt för oss svenskar att ta vår tillflykt utomlands. Enligt en FN-rapport finns det nämligen risk för att Sverige inom cirka 15 år förpassats rätt in i Tredje världen med förhållanden värre än länder såsom Libyen och Bulgarien. Enligt CBN News World har Sverige blivit ett laboratorium för sociala experiment som för tankarna till Sovjetunionen och Nordkorea:

http://www.cbn.com/cbnnews/world/2014/April/Soviet-Sweden-Model-Nation-Sliding-to-Third-World/#.U_C-WQqk55s.twitter

CBN News World tar i sin analys bland annat upp det faktum att yttrandefriheten delvis upphävts till följd av hårda krav på anpassning till en politiskt korrekt åsiktskorridor, särskilt när det gäller frågor med anknytning till den oproportionerligt stora invandringen till Sverige. Man exemplifierar med docenten Jim Olsson, som ställdes mot väggen av tidningen Expressen för att anonymt ha uttryckt misshagliga åsikter i ett webbforum.

imagesNKLI17CE Docent Jim Olsson säger sin mening om Expressens reportrar.

Vidare belyses i nämnda analys den från arabvärlden importerade antisemitismen, som gör judarna i främst Malmö till en utsatt grupp, samt den storm av kritik från etablerade media som den somaliskfödda journalisten Amun Abdullahi Mohamed utsattes för, då hon riktade sökarljuset mot den muslimska invandringen till Sverige.

Bland annat tog hon upp det faktum att den somaliska terrorgrupperingen al-Shabaab rekryterar unga stridande i invandrartäta Rinkeby utanför Stockholm. Enligt Abdullahi kunde det vara mindre riskfritt att vistas ute en natt i Somalias huvudstad Mogadishu än i Rinkeby. Sådant ligger långt utanför den åsiktskorridor som dikterar den svenska självcensuren.

I CBN-reportaget får de båda danska skribenterna Mikael Jalving och Lars Hedegaard samt nätpublikationen Dispatch Internationals svenska chefredaktör Ingrid Carlqvist komma till tals för att informera om vilket extremland Sverige blivit.

imagesQZM90ZMC Sverige är numera ett land där obekväma konstnärer som Dan Park kastas i fängelse.

Ja, den bistra och bittra sanningen är att Sverige är ett land där yttrandefriheten satts ur spel och där konstnärer med obekväma budskap såsom Dan Park placeras inom lås och bom. Ett land där våldtäkter och väpnade rån kan ge mildare straff än opassande konst. Och som sagt ett land där kostnaderna för immigrationen tillåts sluka allting annat.

Om det någonsin föresvävat Fredrik Reinfeldt att hans sommartal på Norrmalmstorg är en valvinnare så känner jag mig tämligen säker på att han får tänka om.

Franciskus tar katolska kyrkan ett halvsekel tillbaka i utvecklingen

3 december, 2013

images Påven Franciskus agiterar mot den välståndsskapande kapitalismen.

http://signum.se/vatikanens-resa-fran-anti-kommunism-till-anti-kapitalism/

Sju månader in i den nye påven Franciskus Is pontifikat tycks det stå klart vad han syftar till: han vill ändra den romersk-katolska kyrkans färdriktning från höger till vänster. Den katolska tidskriften Signum väljer att tala om ”Vatikanens resa från anti-kommunism till anti-kapitalism” (se länken överst).

”Återigen ruskar påven Franciskus om katolska kyrkan”, heter det i Signums text. ”På tisdagen gav han ut sin första ‘apostoliska förmaning’ Evangelii gaudium genom att utse en ny fiende till kyrkan: den moderna kapitalismen.”

Påven förklaras ha tagit klar politisk ställning gentemot den fria marknadspolitik, som gjort att tillståndet i världen på det stora hela taget blir allt bättre: folk lever längre och bättre och är bättre utbildade, barnadödligheten minskar, kvaliteten på maten ökar. Fortfarande finns oerhört mycket att göra, framförallt i underutvecklade muslimskt styrda länder med våld, fattigdom och kvinnoförtryck, men överlag blir det allt bättre i världen. Denna utveckling har bland annat beskrivits i Steven Pinkers tegelstensliknande bok The Better Angels of Our Nature.

pope-660 Johannes Paulus den store: bidrog till den fria världens seger i Kalla kriget.

Genom att fördöma det politiska system som gjort ovan beskrivna, positiva utveckling möjlig och i stället återgå till den stelbenta socialismens grundvalar med dess slagordliknande fördömanden av ”girighet”, ”materialism” och ”konsumism” tar påven tillbaka katolska kyrkan cirka ett halvsekel i tiden.

Franciskus talar i sin antikapitalistiska pamflett föraktfullt om exempelvis så kallade nedsippringsteorier (trickle-down theories), vilka förfäktades av ekonomer som stod Ronald Reagan och Margaret Thatcher nära. Bedriften att formulera ekonomisk politik som start bidrog till den fria världens seger i det Kalla kriget imponerar uppenbarligen inte på den socialistiske populisten Franciskus.

Jag kan inte annat än förundras och samtidigt uppröras över det politiska lappkast som den nuvarande innehavaren av Petri stol gör. Det är en form av reaktionär populism som inte kan leda till något gott. Den stärker de kyrkliga krafter som  ser på kristendomen mer som en ideologi för omfördelning av ekonomiska tillgångar än en andlig frälsningslära.

Den nyligen helgonförklarade påven Johannes Paulus II (även kallad ”den store”), som genom sitt kraftfulla antikommunistiska budskap tillsammans med fackföreningsrörelsen Solidaritet välte den ateistiska och människofientliga kommunismen över ända i sitt hemland Polen, torde gråta i sin himmel.

Reagan1 Ronald Reagan: den fria världens ledare under slutfasen av det Kalla kriget.

De vänstervridna kulturknuttarna i vår del av världen jublar naturligtvis, som Aftonbladets Katrine Kielos som prisar påvens ”ledarskap” och enkla vanor som att gå i gamla tofflor och bo på härbärgen:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article17940979.ab

Jag har själv i egenskap av unificationist och liberalkatolik inget särskilt religiöst förhållande till påven. Jag  tillåter mig dock att reagera, när en av världens mest profilerade ledare är stadd på en utveckling som riskerar omintetgöra de framsteg som skett i världens största kristna rörelse de senaste femtio åren.