Posted tagged ‘Solna’

Majorov i all ära – omöjligt överträffa Salchow och Grafström

14 februari, 2014

Jag har nyss sett det nya svenska konståkningshoppet Alexander Majorov – veterligt ej släkt med de på sin tid kända sovjetiska hockeybröderna Boris och Jevgenij med samma efternamn – från Luleå ramla i herrarnas konståkning i OS i Sotji. Låt oss hoppas unge Majorov kommer igen. Han får i vilket fall som helst svårt att överträffa våra giganter på området: Ulrich Salchow och Gillis Grafström.

Ulrich Salchows namn lever vidare i konståkningsvärlden genom det efter honom uppkallade hoppet salchow. Han föddes av två danska föräldrar i Köpenhamn 1877 och avled i Stockholm 1949. Salchow, som tillhörde den 1891 bildade Allmänna Idrottsklubben i Solna (AIK), plockade hem tidernas första OS-guld i manlig konståkning vid spelen i London 1908.

untitled Ulrich Salchow: ett OS-guld, tio VM-guld, nio EM-guld.

Under de påföljande OS-åren fick han aldrig tillfälle att försvara guldet, eftersom arrangörerna av Stockholms-OS 1912 valde bort konståkning och de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. I Antwerpen 1920 var konståkningen tillbaka, men då var Salchow 42 år och hade passerat krönet i sin lysande karriär. När han skulle utföra en salchow föll han och var borta ur medaljdiskussionen.

Ulrich Salchow blev världsmästare ej färre än tio gånger – 1901-05 samt 1907-11. Därmed är han, tillsammans med det norska fenomenet Sonia Henie, tidernas mesta VM-segrare i konståkning. Han vann dessutom EM nio gånger. Efter den aktiva banan beklädde Ulrich Salchow en rad styrelseposter inom konståkningsvärlden men var även ledamot i Riksidrottsförbundets (RF) överstyrelse samt hade uppdrag inom boxningen och cykelsporten.

Som tidernas främste svenske konståkare på skridsko måste ändock Gillis Grafström (1893-1938) rankas. Han var huvudstadsbo, representerande Stockholms ASK, men bodde en tid på Kurön som tillhör Adelsö i Tyresö kommun och tränade då på Mälarens is. Grafström är den ende manlige konståkare som vunnit tre olympiska spel: i Antwerpen 1920, Chamonix 1924 (de första renodlade vinterolympiska spelen) samt Sankt Moritz 1928. I Lake Placid 1932 tog han silver efter att ha krockat med en fotograf!

Gillis Grafström anses vara tidernas kanske bäste manlige åkare i det obligatoriska programmet – han förmådde göra åttor, blommor och andra isfigurer på ett utomordentligt konstfullt sätt. Han hade dock ytterligt delikata nerver och fick flera gånger övertalas att ställa upp i de stora mästerskapen. När han vann OS-guld i Sankt Moritz 1928 hade han inte tävlat på fyra år. Någon kritik tålde han inte.

untitledGillis Grafström: tre OS-guld, tre VM-guld.

Den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen (1896-1969), i många år verksam vid Idrottsbladet samt som speaker vid friidrottstävlingar på Stockholms stadion, har i sin bok Guldmedaljörer (1958) beskrivit Grafström på följande sätt:

Det utmärkande för Grafströms skridskotänkande var att han ville göra åkningen till en skön konst – han ville absolut inte som nutidens främsta ekvilibrister ”göra konster.” Han avskydde allt vad tricks och publikfriande nummer hette. Musiken, åkningen, dräkten smälte hos honom ihop till en symfoni.

untitled Legendariske sportjournalisten och författaren Sven Lindhagen.

Förutom de tre OS-gulden vann han VM åren 1922, 1924 och 1929. Efter den sistnämnda bedriften fick han dela det årets Svenska Dagbladets bragdmedalj med skidåkaren Sven Utterström, vilken svarat för Sveriges första femmilsseger i norska Holmenkollen. Sedan han slutat som aktiv tränade han bland annat Sonia Henie.

Gillis Grafström var utbildad arkitekt efter examen i Berlin 1918 och kompletterade med studier vid KTH i Stockholm. I början av 1920-talet var han verksam som inredningsarkitekt i London men flyttade sedan till Berlin-stadsdelen Potsdam, där han levde från och med 1925 till sin död i hjärtmuskelinflammation eller blodförgiftning – uppgifterna varierar – den 14 april 1938.

Ett par månader före sin död hade han den 9 februari 1938 äktat änkefrun Cécile Oppenheim (1898-1995), som var sonsondotter till den tysk-judiske tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-47).

untitled Grafström var svensk idrotts störste konstnär.

Gillis Grafström har beskrivits som en komplex natur och som svensk idrotts störste konstnär någonsin. Han var en skicklig gymnast men ägnade sig inte åt akrobatik under åkningen, som han ville skulle vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Till sin personlighet var han skygg och släppte ingen in på livet.

”Hans like har vi aldrig fått”, avslutar Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman sitt porträtt av Grafström i Bragdernas bok: Svenska Dagbladets guldmedaljörer genom tiderna (1984). Grafström fick slutligen en gata i Potsdam uppkallad efter sig: Gillis-Grafström-Strasse.

På tal om Sotji kan jag inte låta bli att återge följande lilla historia:

Galten hade varit ute på galej och tillfrågades av sina griskompisar:
   – Nå, hur var det – fanns det några snygga brudar?
   Svaret blev, något resignerat:
   – Nej, det var So-tji.

Eurovision i Malmö: En skam för Sverige

10 juli, 2012

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=5184256

Vanligen spelas ishockey i Malmö arena. Om ett knappt år blir det tävling i musik där.

Inte många har väl kunnat undgå att notera att nästa års Eurovision Song Contest kommer att hållas i Percy Nilssons Malmö arena. Stockholm och Solna med dess större anläggningar kom därmed på skam. Evenemanget planeras gå av stapeln 13 – 18 maj 2013.

Personligen tycker jag beslutet att hålla den prestigefyllda sångtävlingen i Malmö är en skam för Sverige. Malmö har under senare år, med kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) i spetsen, gjort sig herostratiskt ryktbart som antisemitismens/judehatets starkaste fäste i Nordeuropa och som sådant ökänt i en betydande del av världen.

Malmö har haft en strid invadrarström av hårdfört radikala muslimer/islamister av vilka en betydande del sympatiserar med den blodbesudlade terroristorganisationen Hamas i det så kallade Palestina. Det är tack vare denna grupperings otaliga hot och våldshandlingar mot Malmös judiska befolkning som Malmö ”begåvats” med sitt rykte som ett antisemitiskt fäste.

Malmös chazzidiske rabbin Shneur Kesselman lever under ständigt dödshot.

Det tillhör vardagen i Malmö att såväl gamla som unga malmöbor av judisk härkomst trakasseras och förolämpas, att judiska gravar skändas och att judiska helgedomar angrips. Att visa sig öppet med den judiska huvudbonaden kippa eller davidsstjärnan är inte att tänka på för judiska malmöbor. Den judiska församlingens chazzidiske rabbin Shneur Kesselman har fått stora stenar kastade efter sig. Judiska affärsidkare, lärare med flera yrkesutövare har också råkat illa ut liksom skolelever.

Det är alltså inte vanliga infödda svenskar som beter sig på det här sättet mot Malmös judiska befolkning. Inte heller är det svenska extremistgrupper. Förövarna kommer i stället från Malmös muslimska befolkning. Därmed inte sagt att alla omkring 70 000 malmömuslimer missköter sig i sin hållning gentemot de kanske 2000 judarna. Långt därifrån.

Men det är uppenbarligen tillräckligt många, ty talrika judar har redan lämnat Malmö för att i stället bosätta sig i exempelvis Stockholm, Israel, Kanada eller USA. Andra funderar på att göra samma sak. Om Ilmar Reepalu får riktigt  som han vill kan Malmö  vara i praktiken judenrein lagom till Eurovision-evenemanget om knappt ett år.

Ilmar Reepalu (S) gnuggar händerna inför Eurovision 2013. Är Malmö judenrein då?

En sak som ingen i Malmö kommun eller på Sveriges television förmodligen ägnat en tanke är hur de israeliska tävlingsdeltagarnas säkerhet skall kunna garanteras. Kanske blir lösningen att göra ungefär som skedde vid tennismatchen Sverige-Israel härförleden. Då bestämde Reepalu att matchen skulle spelas utan publik. Det israeliska bidraget får kanske exekveras inför tomma läktare?

Såvida Israel nu alls väljer att komma till Malmö i maj nästa år. Inte för att många i Sverige lär bry sig – där spelar judars/israelers intressen och/eller behov av säkerhet en försvinnande liten roll.

Det är i sanning att beklaga alla gamla hederliga och laglydiga malmöbor att deras en gång fina stad så till den grad skall ha blivit förstörd av den vettlösa svenska invandringspolitiken och Malmös kommunalpolitiker. Jag förstår mycket väl att de lider varje gång Malmö omnämns såsom våldets, dödsskjutningarnas och antisemitismens stad par preference. Liksom jag själv gör när min hem- och födelsestad Södertälje förs på tal i liknande ordalag. Det är hemskt.

Islamist- och kommunistpöbeln regerade när Israel slog Sverige i tennis för något år sedan.

Likväl måste det sägas: att Eurovision Song Contest kommer att hållas i Malmö i maj 2013 är en skam för Sverige. Om det vore litet krut i alliansregeringen skulle den ingripa och flytta evenemanget till Stockholm, Solna eller kanske Göteborg. Men ett sådant kraftfullt agerande är naturligtvis  inte att vänta från det hållet.

Svängdörrspolitiken räcker inte för ”troende”

12 april, 2011

”En uppgivenhet inför svensk asylpolitik har fått en grupp troende att regelbundet samlas och be utanför Migrationsverket.”
Så heter det inledningsvis i en artikel i Kyrkans Tidning 8/4 2011. Artikelförfattaren Signe Hassler berättar om gruppen med ”troende” från ”ett flertal kristna samfund” som en viss dag i månaden samlas utanför Migrationsverket i Solna för så kallad tidebön.

Vad som engagerar gruppen är den svenska asylpolitiken, som man menar har ”gått överstyr”. Gruppens medlemmar ber för en ändrad svensk asylpolitik, firar därefter nattvard tillsammans och bjuder sedan förbipasserande på kaffe. Någon reaktion inifrån Migrationsverket uppges ännu ej ha kommit gruppens handfull medlemmar till del.

Axel W Karlsson, Sverigedemokraterna, vid partiets landsdagar i Gšteborg 2011.

Axel W Karlsson, Sverigedemokraterna, vid partiets landsdagar i Gšteborg 2011.

Axel W. Karlsson kandiderade för SD i senaste kyrkovalet samt även i riksdagsvalet 2010.

Vad troendegruppens medlemmar menar ”gått överstyr” i svensk asylpolitik tycks vara att det tas in för litet människor. Speciellt klagas det på att ”man splittrar familjer” genom att tillåta en del familjemedlemmar att stanna, under det att andra utvisas.

Regeringen Reinfeldts nuvarande svängdörrspolitik, vilken inte bara i nuläget är en av världens liberalaste utan dessutom skall bli ännu frikostigare genom samverkan mellan alliansregeringen och Miljöpartiet, räcker alltså inte för troendegruppen utanför Migrationsverket. Om jag tolkat budskapet rätt så bör alla som under förebärande av flyktingskäl kommer till Sverige få stanna.

Axel W. Karlsson, sverigedemokrat och präst i Svenska kyrkan, har upprörts över den aktuella troendegruppens budskap och därför i en kommentar till Kyrkans Tidnings nätupplaga bland annat pekat på att motståndare till massimmigrationspolitiken också ägnar sig åt bön (kommentaren togs bort efter ett dygn). Så här skriver Karlsson:

Massimmigrationsmotståndare ber också över hela landet varje dag att Gud skall ge politiker och myndigheter förnuft. Som det är nu skall vissa myndigheter skydda illegala invandrare, andra skall försöka upprätthålla svensk utlänningslag. ”Hur kan ett rike bestå som har råkat i strid med sig självt?”
Förr var rättsordningen på goda bibliska grunder viktig för kyrkan. I dag finns 400 000 arbetslösa, många är ungdomar, i så kallade utanförskapsområden. Bilar brinner, senast i natt i Göteborg. 1500 krigsförbrytare finns i Sverige enligt Amnesty. Tusentals kvinnor tvingas gömma sig undan hedersvåld enligt forskaren Schlyter. Andra lidanden att förtiga.
Förbarma dig Gud över landet och gör det åter till ett rättssamhälle!

Så långt Axel W. Karlsson. Ibland undrar jag vad som har hänt med den gamla märgfulla svenska kyrka, där kristet och/eller socialt engagemang inte bara bestod i att ”blödande hjärtan” tyckte synd om vissa kategorier människor i enlighet med vad den rådande politiska korrektheten föreskrev. Utan även försökte tillämpa ett helhetsperspektiv på det som sig i landet tilldrog.

Nu skall det bli ännu enklare att ta sig in i Sverige.

Lyckligtvis finns ännu tänkande prästmän som Axel W. Karlsson, vilken i ovanstående text har modet att peka på några av massimmigrationspolitikens avigsidor. Som, det bör påpekas, det finns fler av.

 

 

Sossarnas golgatavandring: Wallström, trots allt?

16 februari, 2011

Okay, då – jag ger upp. Jag skriver väl ett inlägg om Socialdemokraternas golgatavandring mot att utse en ny partiledare, trots att jag länge värjt mig inför tanken. En vandring som i alla fall teoretiskt kan innebära något av en återuppståndelse för det svårt sargade, för att inte säga halvdöda, partiet. Låt oss titta litet närmare på de aktuella kandidaterna.

Mikael Damberg och Veronica Palm.

Eftersom jag misstänker att feministkotteriet inom partiet har mycket att säga till om håller jag Veronica Palm, född i östgötska Kisa 1973 och därmed den yngsta seriösa kandidaten till partiledarposten, som favorit. Palm må förefalla ung och fräsch men företräder i verkligheten den gamla stammens vänsterpolitik med Olof Palme som frontfigur: högre skatter, mer bidrag, stöd för allehanda minoriteter. Palm är ordförande i Stockholms arbetarekommun och ett tungt namn i riksdagen men har aldrig innehaft en regeringspost. Det är inte svårt att tänka sig Veronica Palm stå på podiet och le tillsammans med Mona Sahlin på den avgörande sossekongressen i ett hav av blommor. Gift med Stockholms-politikern Roger Mogert.

En  annan kvinna som dykt upp i partiledarspekulationerna på sistone är Lena Sommestad, född i uppländska Börje 1957. Det faktum att Sommestad är en väl ansedd akademiker lär inte stärka hennes aktier bland partiets arbetarklassromantiker. Å andra sidan är det svårt att se någon kandidat som denna krympande del av sosseriet helhjärtat  skulle kunna tänkas stödja. Sommestad utnämndes 2001 till professor i ekonomisk historia i Uppsala; hennes doktorsavhandling handlar om mejeriindustrins maskuliniseringsprocess. Därefter har hon bland annat varit miljöminister. Någon karismatisk politiker är hon knappast och inte heller någon av de mer realistiska kandidaterna.

Sven-Erik Österberg försöker le.

När vi nu uttömt avdelningen kvinnliga partiledarkandidater är det dags att gå över till männen. Sven-Erik Österberg, född i Munktorp i Västmanland 1955, nämns ofta som favorit till partiledarposten. Han har en gedigen erfarenhet från facklig verksamhet, kommunalpolitik och rikspolitik och ligger tryggt förankrad i partiets mittfåra. Inledde på allvar sin politiska karriär genom att bli kommunalråd i Skinnskatteberg 1991 och blev biträdande finansminister i den senaste sosseministären. Gruppledare för sossarna i riksdagen. Det som talar mot honom är hans gråtrista framtoning – knappast någon som förmår skapa entusiasm för socialdemokratisk politik. 

Mikael Damberg föddes i Solna 1971. Pappan, Nils-Gösta Damberg, är en socialdemokratisk trotjänare som var partikassör i många år och en av tungviktarna inom det så kallade IB, den länge sekreta socialdemokratiska underrättelseorganisationen som under skandalartade former avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i början av 1970-talet. Damberg senior flyttade sedan till Åland där han var svensk generalkonsul i åtta år. Den yngre Damberg valdes med knapp marginal till SSU-ordförande 1999 och är en av Socialdemokraternas tyngre riksdagsmän – bland annat vice ordförande i utbildningsutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen. Har tidigare varit politiskt sakkunnig hos statsrådet Thage G. Peterson och ingen mindre än Göran Persson. Anses tillhöra partiets högerfalang. Om sossarna vill ha en yngre, modernare partiordförande kan Damberg vara ett alternativ.

Thomas Östros: Monas pojke.

Sedan har vi tre kandidater som alla har förnamnet Thomas. Thomas Östros hette ursprungligen Waaranperä i efternamn och föddes i Malmberget i nordligaste delen av landet 1965. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och har innehaft en rad statsrådsposter – skatteminister, utbildningsminister och näringsminister. Var påtänkt som finansminister vid ett segerval 2010. Hur det gick med det vet vi. I dag är Östros vice ordförande i riksdagens finansutskott. Vad som främst ligger honom i fatet är en stel och tråkig framtoning i TV-rutan.

Thomas Bodström fortsätter att ha många bollar i luften.

Thomas Bodström, född i Uppsala 1962 med förre utrikesministern Lennart Bodström som pappa, är till professionen advokat och yrkespartner/partibroder till Claes Borgström; tillsammans har de en advokatbyrå vid Norra Bantorget i Stockholm. Den senare är socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor och av många ansedd som en totalt utflipprad feminist. Bodström har länge framstått som en socialdemokratins ”golden boy” med filmstjärneutseende och ett förflutet som allsvensk fotbollsspelare i AIK. Har tidigare varit justitieminister men har under senare år även gjort sig känd som deckarförfattare. Thomas Bodström vore närmast den idealiske partiledaren om han skulle återuppta sin politiska karriär och återvända från exilen i USA, dit han flyttade före valet 2010. Kuriosaupplysning med personlig anknytning: Bodström medverkade för något år sedan i ett avsnitt av Felix Herngrens komedi- och satirserie ”Sanningen bakom”, där han framställdes som en utomjording med övernaturliga krafter: min framlidna hustru Marika medverkade i en återkommande statistroll som läkare  i flera avsnitt i serien.

 Thomas Eneroth är före detta metallarbetare.

En partiledarkandidat som poppat upp på senare tid är Thomas Eneroth, född i Växjö 1966 och till yrket ursprungligen metallarbetare vilket bör glädja partitraditionalisterna. För att förkovra sig har Eneroth bedrivit studier i statsvetenskap och sociologi vid Växjö universitet. Thomas Eneroth är ett av partiets mer framträdande namn i riksdagen som 2008 efterträdde Thomas Östros som näringspolitisk talesman. Sedan senaste valet är han vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. I likhet med Mikael Damberg är han ledamot i Krigsdelegationen. Eneroth har således en gedigen politisk bakgrund men är knappast en seriös kandidat till partiledarposten.

Pär Nuder, född i Täby 1963, har visserligen emfatiskt avböjt alla inviter till partiledarskapet, men ingen lär bli förvånad om han dyker upp som gubben i lådan på den avgörande partikongressens i mars. Pär Nuder, ibland kallad ”Nutte”, har en estländsk pappa vid namn Ants Nuder. Pär har av partiveteranen Enn Kokk, mest känd som Birgitta Dahls man, kallats ”mannen utan egenskaper” och har om möjligt ännu mindre karisma än Sven-Erik Österberg och Thomas Östros. Nuder knöts som sakkunnig till justitiedepartementet redan som 24-åring. Han räknades som en av statsminister Göran Perssons närmaste män och var finansminister 2004-2006. För något år sedan kom han ut med boken Stolt men inte nöjd (Norstedts 2008, 368 sidor). Nuder är avskydd av vänsterfolk i och utanför partiet på grund av sina påstådda högeråsikter. En drömkandidat för alla som vill se ett permanent vingklippt sosseparti.

Södertäljejokern Anders Lago.

Till sist den verkliga jokern som ny sossechef: Anders Lago, sedan 1998 kommunstyrelsens ordförande i Södertälje då han efterträdde Conny Andersson. Lago är född i Jönköping 1956 och kom som 20-åring till Södertälje fyra mil söder om Stockholm. Jag kom i närmare kontakt med Anders Lago på 1990-talet, då han bland annat var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden där jag representerade Täljepartiet. När han utsågs till sossarnas starke man i Södertälje 1998 skedde det i konkurrens med Sten Olsson, som senare kom att bli nära medarbetare till Göran Persson och Pär Nuder; Olsson är sedan 2007 konsult i egen firma. Anders Lago blev våren 2008 känd för en bredare publik, då han blev inbjuden av USAs Kongress att informera om Södertäljes omfattande mottagning av flyktingar från Irak. Lago kunde då informera om att Södertälje med cirka 80 000 invånare tog emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Under det omskrivna USA-besöket träffade Anders Lago dåvarande demokratiske presidentkandidaten Barack Obama och kallades allmänt The Mayor of Sodertalje, som också blev namnet på Lagos partiblogg. Anders Lago står med båda fötterna på jorden och anser, i likhet med nästan alla södertäljebor oavsett ursprung, att kommunen tvingats dra ett orimligt stor lass när det gäller invandring (av Södertäljes befolkning har närmare 50 procent invandrarbakgrund). Vad som möjligen kan vara till nackdel för Lago är att han efter kommunalvalet 2010 – som blev ett succéval för framförallt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – valde att med stöd av MP och V bjuda in SD till kommunstyrelsen och de större nämnderna. Den svaga borgerliga oppositionen rasade. Lago sitter ju heller inte riksdagen men väl i partistyrelsen. Jag har ofta varit kritisk till Anders Lagos politik men ser honom, trots detta, som en anständig politiker och en anständig människa. Han är också en slug politiker med åtskilliga rävar bakom varje öra.

Med Anders Lago som ny partiledare tror jag Socialdemokratiska arbetarepartiet har goda förutsättningar att åter bli en kraft att räkna med i svensk politik. Just därför vill jag inte se honom, eller för den delen Bodström, vald på kongressen i mars. I stället håller jag tummarna för någon i kvartetten Palm, Österberg, Östros eller Nuder.

Mitt grundtips, för att låna en term från legendariske tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock, får bli Veronica Palm som är den inflytelserika feministmaffians främsta kandidat. Jag helgarderar dock med Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg.

Margot Wallström – frälsargestalten.

Jag avslutar med det kanske helt tokiga hugskottet att EU-kommissionären och förra statsrådet  Margot Wallström, sossarnas verkliga drömkandidat och frälsargestalt, i ljuset av  det egna partiets kräftgång – det blev rekordlåga 25,6 i senaste mätningen från AB/United Minds – gör sensation och kandiderar vid marskongressen. I så fall kommer hon hundraprocentigt säkert att väljas av ett enigt sosseparti, som drömmer våta drömmar om att wallströmskan, född i Kåge i Västerbotten 1954, skall sopa golvet med Reinfeldt i 2014 års val.