Posted tagged ‘Solveig Larsson’

Om vargens vara eller inte vara

18 februari, 2016

imagesT3G5UO8H Vargbeståndet uppgår i skrivande stund till omkring 500 djur.

Jägarnas riksförbund (JRF), som har närmare 38 000 medlemmar, är enligt stämmobeslut motståndare till frilevande varg i Sverige. Förbundsordförande Solveig Larsson utvecklar i en ledare med rubriken ”Vargfrågan förstärker vintermörkret” i förbundsorganet Jakt & Jägare den 11 januari hur hon ser på den ständigt kontroversiella vargfrågan: http://www.jaktojagare.se/kategorier/ledare/vargfragan-forstarker-vintermorkret-20160111/

I ledartexten riktar Larsson stark kritik mot såväl Naturvårdsverket som länsstyrelsen i Stockholms län:

Förtroendet hos Naturvårdsverket hos dem som myndigheten borde ha lyft fram i den socioekonomiska analysen, nämligen de som bor och verkar där  vargar finns, har varit låg och nu nått nya bottennivåer/…/Även länsstyrelsen i Stockholm visar på bristande empati och stor oförståelse för djurägares situation när de fortsätter förföljelsen av ägarna till fårgården Molstaberg.

Solveig Larsson sätter enligt mitt förmenande fingret på den ömma punkt som det officiella Sveriges absurda inställning till varg utgör, där praktiskt taget all empati koncentreras till vargen och minimal medkänsla slösas på fårhållare och hundägare som är de kategorier människor vilka i främsta rummet drabbas av vargens härjningar. Enligt riksdagsbeslut 2013 skall målsättningen vara att uppnå och bibehålla en ”gynnsam bevarandestatus” avseende rovdjuren varg, björn, järv, lo och kungsörn, detta i enlighet med EUs direktiv i frågan. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201314/MJU7/

vargattack-jpg Offer på Molstaberg efter sjunde vargattacken.

Solveig Larsson riktar alltså skarp kritik mot länsstyrelsen för dess märkliga vendetta mot fårgården Molstaberg utanför Gnesta, som ligger på Stockholms-sidan nära länsgränsen mellan Stockholm och Södermanland. 47 av gårdens besättning om cirka 900 får revs under sju angrepp ihjäl av varg, en verksamhet som inte upphörde förrän en så kallad alfatik från det närliggande Sjundareviret sköts till döds under ett hundangrepp i slutet av september under hänvisning till paragraf 28 i jaktförordningen, som stadgar att det är tillåtet att skjuta en varg som angriper tamdjur. http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2015/11/sjunde-vargangreppet-pa-molstaberg/

Länsstyrelsen har fortsatt sina trakasserier mot Molstabergs ägare även sedan åklagaren lagt ner åtalet mot den jägare som sköt ihjäl alfatiken med motiveringen, att fårgårdens ägare inte gjort tillräckligt för att skydda sina djur mot vargangrepp. Solveig Larsson kommenterar: ”Hur ska vi kunna producera svenska livsmedel som samtidigt skapar mångfald i vår natur, med denna myndighetsinställning? Jägarnas Riksförbunds stämmobeslut om nej till frilevande varg blir alltmer den rätta vägen för vargpolitiken.” http://ekuriren.se/nyheter/sormland/1.3591847-molstaberg-polisanmals-av-lansstyrelsen

Att Molstabergs-vargen tilldragit sig ett stort allmänt intresse framgår av, att lokalrevyerna i såväl Gnesta som Södertälje haft den på programmet i årets revyupplagor. Jag har själv sett Täljerevyns föreställning ”Vargatider” och kunde konstatera, att varginslaget var mycket välgjort – frågan är dock om de närmast drabbade på Molstaberg fann det särskilt roligt.

Täljerevyn 001 Vargattacker – roligt revyämne? Foto: Tommy Hansson

Vargförespråkarna påpekar frekvent att vargen praktiskt taget aldrig angriper människor. Det är en sanning med viss modifikation. De senaste 300 åren beräknas 94 människor ha dött i samband med vargangrepp i Skandinavien, där det senaste fallet av död via varg inträffade så sent som den 17 juni 2012 då en 30-årig kvinnlig anställd vid Kolmårdens djurpark i Östergötland revs ihjäl av vargar – som tidigare ansetts ofarliga –  då hon vistades i deras hägn.

I april 2011 attackerades vidare en barnfamilj som var ute på söndagspromenad i Bergashamra vid Norrtälje i Uppland med ett litet barn i barnvagn samt en hund av rasen wachtel av två vargar. Den ena vargen släpade iväg hunden, Tajson, i nackskinnet i riktning mot ett skogsparti under det att den andra började springa mot barnvagnen. Kvinnan i familjen sprang då skrikande snabbt därifrån, varvid vargen avbröt sitt angrepp. Resterna efter Tajson återfanns senare. Dessa vargar har kallats Riala-vargarna efter ett vargrevir i närheten.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12895096.ab

Under 1700-talet, då vargstammen i landet var avsevärt mycket större än de cirka 500 vargar som för närvarande finns i landet, har det fastställts att ett relativt stort antal människor revs ihjäl av vargar som oftast gav sig på de svagaste bytena i form av barn. Detta skedde uteslutande i de vargrika gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland.

Gysinge_herrgård Det moderna Gysinge herrgård i Sandvikens kommun.

1821-22 drabbades invånarna i bruksorten Gysinge i Gästrikland, som ligger i nuvarande Sandvikens kommun, av en fruktansvärd serie om 31 vargattacker vilka skördade nio dödsoffer och 15 skadefall. Alla dödsoffer utom en 18-årig yngling var minderåriga barn. Bakgrunden var att tre vargungar tagits om hand på Gysinge herrgård och därvid blivit vana vid människor. Två av dem avlivades sedan de blivit för stora för att vara lekkamrater åt barnen, men den tredje släpptes fri och inledde således tre år senare sina attacker. Den sköts ihjäl den 27 april 1821.

Brittiska TV-bolaget BBC gjorde för några år sedan en mycket välgjord dramadokumentär, ingående i en serie om tre delar på temat ”Människoätare”, om Gysinge-dramat som visades av SVT 2007.http://www.unt.se/uppland/heby/dramadokumentar-om-gysingevargen-443563.aspx

Efter tragedin med Gysinge-vargen var vargen verkligen, ursäkta uttrycket, ”varg i veum” /Fotnot/ i Sverige och utsattes för en skoningslös utrotningspolitik. Bara mellan 1827 och 1839 dödades 6790 vargar. Först kring mitten på 1960-talet, då antalet vargar i landet uppskattades till ett tiotal, började det åter diskuteras om att tillåta en mer omfattande vargstam att etablera sig i vårt land och 1966 fridlystes vargen. Mer om vargattacker mot människor här: http://www.wikiwand.com/sv/Vargattacker_mot_m%C3%A4nniskor

4varg2

Frågan är då vilka fördelar som finns med att tillåta vargstammen att växa sig stark eller ”hållbar”, enligt den terminologi som riksdagen anger. Bortsett från luddiga och irrationella argument om att vargen ”har rätt” att vistas i Sverige, som vi kan lämna därhän, talas det något mer seriöst om att vargen – och andra rovdjur – bidrar till ett ”rikare växt- och djurliv” och medverkar till balans i naturen. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.611890-vargen-bidrar-till-ett-rikare-vaxt-och-djurliv

Må så vara. Men är det pris får- och hundägare tvingas betala för denna ”mångfald” och denna ”balans” acceptabelt (och då bortser jag ändå från den lilla men dock risk som föreligger för oss människor; Riala-vargarnas attack 2011 kunde gått mycket värre än vad som nu skedde)? En  som uppenbarligen inte anser det är Per Roine Johansson i en debattartikel i Svensk Jakt, organ för Svenska jägareförbundet, den 4 februari 2015.

Johansson deklarerar inledningsvis:

Jag har länge frågat mig vad som är bra med varg i skogen. Vargen är inte utrotningshotad. Den är ett hot mot landsbygden genom att den dödar tamboskap och hundar.

Debattören konstaterar att Sverige var så gott som vargfritt i 150 år i kölvattnet av Gysinge-vargens härjningar. Sedan blev den fridlyst och lyckades med myndigheternas hjälp åter etablera en närvaro i Sverige. Icke minst skogsbolagen och de större skogsägarna, menar Per Roine Johansson, vill ha en livskraftig vargstam för att reducera älgbeståndet och därmed hålla betesskadorna nere.

Vargmotståndet är som störst dels i renskötselområdet, dels på landsbygden med flest vargar. Det är där människorna tvingas leva med vargen inpå husknuten, en upplevelse som naturligtvis känns främmande för storstädernas många romantiska vargkramare vilka brukar vara snabba med att ta heder och ära av boskapsägare som inte inhägnar sina djur med typ fyra meter höga elstängsel och hundägare som ibland låter sina hundar röra sig i okopplat tillstånd.

8varg1

Johansson framhåller vidare, att om vargbeståndet ökar så kommer skogarna med tiden att rensas på vargarnas naturliga villebråd med påföljd att dessa i sin jakt på föda tvingas söka sig till bebyggda områden.

Hela debattartikeln här: http://svenskjakt.se/opinion/debatt/inga-fordelar-med-varg-i-svenska-faunan/

Vargen är ett fruktat, mytomspunnet och givetvis stiligt djur. Att romantisera, idealisera och gulla med det som så många tenderar att göra i dag är emellertid ingen god idé. Därför säger också denna bloggare nej till frilevande vargar i Sverige och ja till fri vargjakt. Skall vi ha vargar i Sverige skall vi ha dem i inhägnat område och givetvis inte tillåta dumheter som att låta allmänheten gå in och krama dem, som skedde i Kolmården före det tragiska dödsfallet 2012. Vi får inte glömma att det är fråga om en varelse som under vissa omständigheter efter sin natur är en mördarmaskin.

Fotnot: Det fornnordiska uttrycket ”varg i veum” avsåg ursprungligen fredlösa personer vilka vem som helst fick döda. Varg kom sedan att bli ett noaord (omskrivning) för den fruktade ulven, som vargen tidigare kallades. Numera betyder varg i veum snarast en oönskad/avskydd person, en persona non grata.

 

 

 

 

 

 

Sluta gosa med vargen!

27 april, 2011

Det drabbade området 1820-21.

Helgen före påsk blev en skräckslagen kvinna i Riala i Uppland vittne till, hur en varg attackerade och dödade hennes tillfälligtvis lösspringande hund. Genom att tjoa och skrika lyckades sedan den rådiga kvinnan förhindra att vargen närmade sig henne och hennes barnvagn.

Händelsen är oroande på flera sätt. Det har fått Solveig Larsson, ordförande för Jägarnas riksförbund med kansli i Södertälje, att reagera. På förbundets hemsida skriver hon:

Nu måste man agera omgående när det gäller vargar som rör sig utan rädsla för människor. Sådana vargar måste avlivas omgående helt i enlighet med vår rovdjurspolicy.

Det är bland jägare och viltvårdare ett känt faktum, att vargar som inte känner rädsla för människor beter sig onaturligt och utgör en påtaglig fara för folk och fä. Även om det var länge sedan en varg gick till direkt angrepp mot en människa i Sverige, har det då och då hänt att vargar helt ogenerat tagit sig in på gårdar och rivit ihjäl såväl sällskapsdjur som kreatur, främst får.

De sista dokumenterade – och dödliga – vargattackerna mot människor ägde rum i Gästrikland och Dalarna 1820-21, då den så kallade Gysingevargen, eller möjligen -vargarna, spred död och förskräckelse.

Vargskräcken tog sin början den 30 december 1820 och sträckte sig fram till den 27 mars 1821. Under de tre månaderna angreps 31 människor varav nio dog och 15 sårades. Merparten dödsoffer var barn mellan 3,5 och 15 år men även en 19-årig kvinna dödades och en 18-årig yngling blev skadad. Flera offer åts upp sedan de dödats.

 Alexander Morton som Malmberg Nilsson.

De dödliga vargangreppen upphörde sedan en varg dödats i slutet av april 1821. Det antas att mördarvargen var identisk med en vargunge som fångats 1817 och hållits i fångenskap vid Gysinge herrgård under ett par år innan den rymde eller släpptes fri.

De hemska händelserna i Gästrikland och Dalarna för 190 år sedan har dokumenterats i kyrkornas dödsböcker, husförhör och domstolsprotokoll. Ur inledningen till Ovansjö sockens husförhörslängd med beteckningen AI:7a finns följande nedtecknat av komministern i Ovansjö:

Man har varit af den tanken, att vargar aldrig ätit Människjor; men år 1821 ifrån Nyårstiden till nedanstående dato, har man en bedröflig ärfarenhet häraf. I Årsunda och Östra Färnebo jämte flera socknar i V: Bergslagen hafva ganska många blefvit illa blesserade och även flere uppätne. På förstnämnda stället blef ett Barn i Nyårstiden uppätit, och i går begrafdes benranglet efter en 19 år gl. flicka. Magister Färner i Årsunda har nu idag varit hos undertecknad och beskrifvit denna och flere sorgsliga händelser.
   – Ovansjö Com. Gård d. 19 Martii. L. Backmark

Då liksom nu fanns föreställningen, att en människa kan vara fullkomligt lugn eftersom vargen aldrig angriper människor. Detta är, som vi sett, en sanning med betydande modifikation. Under senare år finns även exempel på människodödande vargar från Nordamerika. Ett fall gällde oljearbetare i Kanada, som brukade slänga ut mat till en vargflock. En av arbetarna gick en kväll ut ensam i skogen och stötte ihop med några vargar. Han blev rädd och började springa (vilket man aldrig skall göra om man möter en varg), föll och blev dödad. Från Alaska berättas om joggare som överfallits av varg.

Det äger sin riktighet att vargen normalt undviker människor. Några fullständiga garantier för att så alltid sker finns icke, vilket inte minst vargen från Riala visar. Det kan inte uteslutas att det ”varggosande”, som vi då och då upplever så frekvent i dessa yttersta av dagar, kan leda till tragiska konsekvenser.

Jag kan mycket väl föreställa mig scenariot, att någon välmenande men tanklös själ tar sig för att lägga ut mat till vargar och att slutresultatet blir ungefär som i fallet med den kanadensiske oljearbetaren. Eller att en orädd varg nästa gång inte nöjer sig med att ta hunden utan i stället siktar in sig på barnet i vagnen.

För att återgå till Gysingevargen så visades i SVT den 13 augusti 2007 en internationell – och mycket välgjord – dramadokumentär med BBC som producent, byggd på källmaterial från de drabbade bygderna. I rollen som den egensinnige jägaren Malmberg Nilsson syntes den skotske skådespelaren Alexander Morton, känd som ”Golly” i den populära TV-serien ”Karl för sin kilt”.

Mer om de onekligen uppskakande händelserna samt annat kring varg här:

http://www.vargreviret.com/forra_sekel.htm

Vargskall från förr.

Vargoffren i Gästrikland och Dalarna under förra delen av 1800-talet ledde till ett uppflammande varghat i Sverige, och under de påföljande 15 åren sköts över 5000 vargar i Sverige. Att vargen, som fordomdags var frekvent förekommande över hela landet, utgjorde ett påtagligt faromoment rådde redan tidigare samstämmighet om. Således var varje vuxen man i vissa landsdelar förpliktigad att hålla sig med en bössa för att vid behov ge sig ut på vargskall. Ända in på 1960-talet kan vad som liknar nolltolerans visavi varg sägas ha rått i vårt land.

Såväl varg som människa vandrade in i vad som nu är Sverige i den vikande inlandsisens kölvatten. Vargen, eller ulven, har därefter haft ett stadigt grepp om människans fantasi genom sitt samtidigt skrämmande och fascinerande väsen. Den imbecilla vargkramarmentalitet som nu är så utbredd torde dock vara ett helt modernt – och huvudsakligen urbant -fenomen.