Posted tagged ‘Sölvesborg’

SD ökar kraftigt – L under riksdagsspärren

27 augusti, 2019

SD ökar mest i SVT/Novus augustimätning. På bilden Jimmie Åkesson under sitt tionde sommartal i Sölvesborg.

Sverigedemokraterna ökar mest av alla partier i SVT/Novus senaste väljarbarometer. SD, som brukar få låga noteringar hos det aktuella mätinstitutet, går framåt med 1,7 procentenheter till 18,4 procent. Samtidigt kan konstateras att regeringskonstellationen S, MP, C och L backar med 1,4 procentenheter och att det ”konservativa” blocket ökar med 0,9 procentenheter. https://samtiden.nu/2019/08/novus-regeringsblocket-backar/

Novus VD Torbjörn Sjöström analyserar SD-framgången på följande sätt: ”Sannolikt kan det förklaras med uppmärksamheten kring alla de våldsbrott, bomber och skjutningar som skett runt om i landet under sommaren. Regeringen vinner inte på sådant, och SD är det parti som väljare faller tillbaka på om man är orolig för nutiden och osäker på framtiden.” https://www.expressen.se/nyheter/l-fortsatt-under-riksdagssparren/

De fyra regeringsbärande partierna är dock alltjämt störst: 45,0 procent mot de ”konservativas” (SD, M, KD) 44,1. Då har emellertid också konstant krisande Ls siffror medtagits. Det bör vidare framhållas att regeringens passiva stödparti, de forna kommunisterna i V, ligger kvar på 9,0 procent. Samtliga regeringspartier utom L minskar sedan förra mätningen, låt vara att sistnämnda parti – som inte rosat marknaden sedan Nyamko Sabuni utsågs till ny partiledare för två månader sedan – återigen hamnar under spärren till riksdagen med blott 3,7 procent.

Det förment liberala partiet och dess partiledare lär inte attrahera fler väljare genom Sabunis senaste utspel, där hon öppnar för höjd bensinskatt med devisen att ”det som smutsar ned” skall beskattas. https://nyheteridag.se/sabuni-l-oppnar-for-att-hoja-bensinskatten/

Nyamko Sabunis (L) utspel om höjd bensinskatt lär inte locka fler väljare till hennes parti.

Socialdemokraterna får som mätningens största parti 26,3 procent, en minskning om 0,4 procentenheter och samtidigt 2 procentenheter sämre än i valet för nästan ett år sedan. Moderaterna blir näst störst med 18,5 procent, en liten minskning och sämre än i valet. Centern backar med 0,7 procentenheter ner till 9,4 procent.

Kristdemokraterna har etablerat sig på drygt 7 procent i de flesta mätningar och når nu 7,2 procent, vilket är en halv procentenhets nedgång jämfört med närmast föregående mätning men något bättre än i valet. Det är uppenbart att partiet fortfarande plågas av vad många väljare uppfattar som ett stort svek: det faktum att KD i riksdagen stödde regeringsförslaget om ökad anhörigvandring.

Riksdagens extremistparti nummer 1, Miljöpartiet, minskar något och noteras nu för 5.6 procent. Övriga partier får nöja sig med 1,9 procent, en uppgång med 0,4 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Andelen osäkra har fastställts till 6,0 procent.

Samtliga mätresultat uppges ligga inom den statistiska felmarginalen.

SVT/Novus augusti 2019:

Socialdemokraterna 26,3 (-0,4)
Moderaterna 18,5 (-0,3)
Sverigedemokraterna 18,4 (+1,7)
Centerpartiet 9,4 (-0,7)
Vänsterpartiet 9,0 (+-0)
Kristdemokraterna 7,2 (-0,5)
Miljöpartiet 5,6 (-0,3)
Liberalerna 3,7 (+0,1)

 

Lundgren/Winberg-affären: hämnd maskerad som omtanke

22 maj, 2019

 

Peter Lundgren och Sara-Lena Bjälkö är, enligt min ringa mening, de aktörer vilka uppvisat den överlägset största mognaden och moraliska resningen i soppan om den tafsande EU-parlamentarikern Lundgren.

Ovan framkommer i ett videosamtal mellan den förfördelade Bjälkö och Lundgren att den förstnämnda dels anser saken utagerad, dels aldrig haft för avsikt att polisanmäla händelsen som inträffade vid en uppenbarligen blöt tillställning för halvtannat år sedan. Inte bara det – de båda har förblivit vänner så till den grad att de åkt på semester tillsammans med respektive livskamrater.

.

Kristina Winberg och Peter Lundgren tillsammans med medlemmar i SD Södertälje inför EP-valet 2014. Bloggaren längst till vänster. Foto: SD

Detta ställer naturligtvis Kristina Winbergs agerande i en bekymmersam dager. Bjälkö klargör i videosamtalet med Lundgren att hon känner sig sviken av att Kristina Winberg, som hon trodde var hennes vän, av allt att döma läckt inspelningar av samtal med Bjälkö till Expressen trots att hon inte velat föra saken vidare. Det är nog inte särskilt många som tror på Winbergs påstående om att hennes mobiltelefon stals för ett år sedan.

Orsaken till Kristina Winbergs utstuderat svekfulla beteende, maskerat som omtanke om Sara-Lena Bjälkö, är alldeles uppenbar. Inför valet till Europaparlamentet 2019 flyttades hon ner från förstaplatsen 2014 till en fjärdeplats. Det är visserligen en klar degradering men ändå en möjlighet för Winberg att väljas in i EU-parlamentet för ännu en femårsperiod om SD skulle göra ett bra val.

Winbergs ego klarade emellertid inte av detta, utan Winberg bestämde sig i stället för att hämnas på partiet genom att sätta dit sin parlamentariska partikollega Peter Lundgren genom att låta den patologiske SD-hataren David Baas på Expressen skandalisera SD i allmänhet och Lundgren i synnerhet veckan före valet. Oavsett hur mycket nu systemmedia prisar Kristina Winbergs agerande kan det inte råda någon som helst tvekan om, att för Winberg är det den råa hämnden som gäller – ingenting annat.

Johan Hakelius belyser hämndmotivet för den ”internoppositionella” Winberg i ett aktstycke i tidskriften Fokus:. Efter degraderingen på EU-listan har Winberg, enligt Hakelius sätt att se: ”Sedan dess har hon drivit en egen kampanj, utan samordning med resten av partiet och till stor del i opposition mot listan i övrigt…” Winbergs narrativ om att hon degraderats på grund av att hon engagerat sig till Sara-Lena Bjälkös fromma är bara löjeväckande. https://www.fokus.se/2019/05/i-hamndens-tjanst/

Borgarrådet Roger Mogert (S) tvingades avgå efter avslöjanden om sextrakasserier 2017.

Hakelius jämför Winbergs korståg mot sitt eget parti med Maria Corazza Bildt (M) och Cecilia Wikström (L), vilka ej endast petades ner till lägre listplatser utan av olika anledningar faktiskt dumpades helt av respektive parti. Jag har för övrigt råkat ut för samma sak som Kristina Winberg. Från att ha varit etta på listan till kommunalvalet i Södertälje 2014 åkte jag ner till fjärde plats 2018.,

Emedan jag självklart accepterade den demokratiska process som föregick upprättandet av SD Södertäljes kandidatlista hade jag dock inga problem att rätta mig efter valberedningens klokskap. Det borde inte heller Kristina Winberg ha haft.

Något av det, enligt mitt bedömande, vettigaste som sagts i affären Lundgren har Emilie Pilthammar, kommunalråd för Moderaterna i Sölvesborg, svarat för. Hon skrev på Twitter: ”Någon annan anser sig veta bättre än denna kvinna /Sara-Lena Bjälkö/ och det ska bli intressant att få reda på vem det är som sätter sig över en annan människas självbestämmande.” https://www.svt.se/nyheter/lok,alt/blekinge/toppmoderaten-om-sd-krisen-jag-ser-inte-problemet-fran-borjan?fbclid=IwAR0FZ-JW6vhXPyG0eTHoj0g1OD5qSKs2zepvjxnIlbKTafr73U7XlKgNXRU

Hur Lundgren-affären kommer att påverka SDs resultat i EU-valet på söndag är en öppen fråga. Traditionella SD-väljare brukar inte hetsa upp sig inför skandalhajper av det här slaget utan vet att SD och dess representanter är fritt villebråd i systemmedia. Det kan dock inte uteslutas att väljare som tvekar mellan SD och något annat parti drar öronen åt sig och väljer det andra partiet.,

För Peter Lundgren är historien självfallet oerhört jobbig, och jag har full förståelse för hans beslut att hoppa av inplanerade valdebatter och istället överlåta åt SDs tredjenamn Charlie Weimers att ta dessa debatter. Det är heller knappast någon förlust ur SDs perspektiv, då Charlie torde vara en minst lika vass debattör som Peter Lundgren.

Lars Ohly (V) trakasserade kvinnor i partiet i 30 år.

Det finns förvisso all anledning att rikta skarp kritik mot Lundgren för hans tafsande på sin kvinnliga partikollega. Beteenden av detta slag är givetvis helt oacceptabla och kan inte ursäktas av att man varit stupfull – vilket också är ett oacceptabelt beteende – vid tillfället. Lundgren erkänner mycket riktigt att han varit en ”dumbom” – jag skulle nog vilja använda ännu kraftfullare ord i sammanhanget – och ber sin partikollega oförbehållsamt om ursäkt. Det kan också finnas skäl att kritisera partiet för att inte ha tagit tag i problemet tidigare.

Detta är nu ingenting som bekymrar Excesssen och andra SD-hatande operatörer det bittersta. Lundgren skall korsfästas, punkt. Inte ens nämnda tidning kan dock förneka, att Peter Lundgren under sina fem år i Bryssel och Strasbourg visat prov på en påfallande kompetens. Som förste nationalistiska EU-parlamentariker någonsin nominerades han – efter knappt ett år i parlamentet – till det prestigefyllda priset MEP Award vilket delas ut av Bryssel-tidningen Parliament Magazine till politiker som bedömts ha utfört enastående insatser inom sina områden. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/skandalen-uppmarksammas-nu-i-hela-europa-olyckligt/

Bland Peter Lundgrens prestationer kan nämnas att han fått igenom flera förslag gällande förändringar av körkortsdirektivet. Dels så att utländska chaufförer skall utbildas i körning på vinterväglag, dels att det skall bli lättare att upptäcka falska körkort.

Jag tänker inte förringa Peter Lundgrens tölpaktiga beteende vid en blöt fest för ett och ett halvt år sedan men vill ändå sätta detta i visst perspektiv. Lundgren slutade upp med tafsandet sedan hans klumpiga inviter avvisats av Bjälkö och han har, som sagt, erkänt sina synder och bett om ursäkt för dem. Liknande exempel finns inom de flesta andra partiet. Nedan följer några sådana exempel.

Inom Vänsterpartiet var det känt att Lars Ohly, partisekreterare 1994-2000 och partiledare 2004-12, sysslat med trakasserier av kvinnor inom partiet under omkring 30 års tid. Det var först i samband med Metoo-explosionen för ett par år sedan som saken uppmärksammades. Partiet hade under hela denna långa tid underlåtit att ställa Ohly mot väggen utan istället gett sig på kvinnorna och tvingat några av dessa att gå i ”parterapi” tillsammans med Lars Ohly. https://omni.se/lars-ohly-utpekad-i-artionden-kvinnor-tvingades-till-parterapi/a/8wObX2

Gunnar Axén (M) ställde inte upp till omval efter att ha fylletafsat på en partikamrat.

Andra intressanta namn i sammanhanget är förra borgarrådet i Stockholm Roger Mogert (S), ett av Metoo-rörelsens offer, samt riksdagsmannen Gunnar Axén (M), som polisanmäldes för att ha fylletafsat på en ung M-kvinna vilket medförde att han 2014 inte ställde upp till omval. Jag tog upp fallet Axén i en bloggtext för några år sedan: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/avskaffa-timeout-med-full-riksdagslon/

Polisanmälan av Gunnar Axén resulterade inte i något åtal utan fallet lades ner av rättsvårdande myndigheter. Jag känner mig tämligen övertygad om att så också kommer att bli fallet med den polisanmälan som lämnats in mot Peter Lundgren av en privatperson. Men osvuret är kanske bäst när drevet går.

 

Var kommer alla dessa knäppgökar ifrån?

27 november, 2018

Ibland undrar man på ren svenska var alla knäppgökar med sina idiotier kommer ifrån. För att visa vad jag menar tänkte jag anföra några exempel som figurerat i media under senare tid.

Moma Merzi i fotbollsdress. Foto: Hällaryds IF

Först ut får bli Moma Merzi, en tjänsteman i Sölvesborgs kommun, som sagt upp sig från sin tjänst på kommunens näringslivskontor. Orsak: Sverigedemokraterna (SD) ingår i kommunstyret med Louise Erixon som partiets första kommunstyrelseordförande någonsin. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=7098411

Merzi citeras på följande sätt angående sitt beslut: ”Det var ett ganska enkelt val. De vill ju inte ens att jag ska vara i Sverige.”

Moma Merzi tycks alltså hysa den gravt felaktiga föreställningen att SD vill utvisa alla personer med invandrarbakgrund ur landet. Jag kan lugna Merzi med att han inte behöver oroa sig såvida han inte saknar legala skäl att vistas i Sverige. Moma Merzi är för övrigt socialdemokrat samt fotbollsspelare i Hällaryds IF.

Nästa exempel i min uppräkning är Henrik Theorin, som är rektor vid grundskolan Hagaskolan i Umeå. Denne dök en dag upp på sin skola iförd klänning. Syfte: han ville bryta den så kallade klädnormen. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLz2OL/rektorn-henrik-bar-klanning-i-skolan–for-att-bryta-kladnormer

”Skolans uppdrag ligger däri att prata värdegrund och visa elever att allt är möjligt”, uppges Theorin säga för att motivera sitt sannolikt tillfälliga klädval.

Jag vill dock hävda att rektor Theorin har fel. Skolans ”uppdrag” är knappast att ”prata värdegrund” utan att bibringa eleverna grundläggande kunskaper och färdigheter som de har användning för i sin fortsatta tillvaro. Dit hör enligt min enkla mening inte transvestism. Henrik Theorin förefaller ägna sig åt idiotier inte bara i theorin utan också i praktiken.

Liberalernas nybakade riksdagsledamot Joar Forssell är given på denna lista över veckans idiotier. Forsell, som är 25 år gammal och ordförande i Liberala ungdomsförbundet (LUF), föreslår i en riksdagsmotion med bland annat följande motivering att Sverige skall bli en delstat i vad han kallar ”Europas förenta stater”:

”Enskilda länders regeringar får mindre makt över det dagliga arbetet och att vi i stället stärker EU-parlamentets inflytande och gör det till ett parlament med två kammare.” https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/_H602389

Liberalerna gick till val på att EU skulle få större inflytande i Sverige, en åsikt som är djupt förankrad i detta parti. Birgitta Ohlsson, en av Forssells företrädare som LUF-ordförande, ville på sin tid ”avskaffa Sverige” och göra upp räkningen med nationalstaten som företeelse..

Rektor Klänning – Henrik Theorin. Foto: Nyheter idag

Josefin Meissner blev så förtörnad över att en tunnelbaneförare på röda linjen i Stockholm i ett utrop varnade sina passagerare för ficktjuvar att hon anmälde händelsen till SL och skulle gå vidare med en polisanmälan för rasism. https://nyheteridag.se/varnade-for-ficktjuvar-anmals-for-rasism/

Utroparen har enligt Meissner ”pekat ut en viss grupp” som ficktjuvar: ”Och jag tänkte ju på en gång att det handlade om tiggare”, citeras hon. Sist jag kollade utgör dock inte tiggare någon ”ras”.

Till skillnad från Meissner menar jag nog att utroparen bör få beröm och inte bannor på grund av omtanken om sina passagerare. Josefin Meissner är till yrket sekreterare vid en advokatbyrå.

I debattinlägg i ett antal tidningar kräver Per-Anders Jande och Jonas Norberg från det så kallade Svensk mat- och miljöinformation, med hänvisning till FNs klimatpanels senaste rapport, att köttätande i skolorna inte skall ”normaliseras”. https://www.karlskogatidning.se/2018/10/23/normalisera-inte-kottatande/

”Genom att ha vegomat som standard i skolor och förskolor kan kommunerna göra stor skillnad direkt, samtidigt som de lär eleverna om hur man äter hållbart och hälsosamt.”

Det framgår av inlägget att de är emot all form av djurhållning då detta anges vara dåligt för klimatet. Alla dessa fisande kor som pruttar ut koldioxider i atmosfären, ni vet. Argumentet att inte ”normalisera” köttätande är förstås inget annat än patetiskt – köttätande har varit normalt bland människor sedan jägar-, fiskar- och samlarsamhället som på våra breddgrader rådde för vid pass 6000 år sedan. Jande och Norberg har nog aldrig hört talas om kostcirkeln.

Joar Forssell (L) vill att Sverige skall bli en delstat i EU. Foto: Riksdagen

Slutligen tvekar jag inte att kalla Kärrbackens förskolas i Motala beslut att stoppa det traditionella Lucia-firandet för idioti. Enligt förskolechefen Anna Karmskog är beslutet taget inom ramen för skollagens bestämmelser gällande ”diskriminering och kränkande behandling”. https://lararnastidning.se/forskola-stoppar-luciafirande/

Enligt Karmskog är det också olämpligt ur ett ”genusperspektiv” att barnen tågar på rad i ett Lucia-tåg samt att barnen kan bli skrämda av nervösa. Lucia-bojkotten har retat upp många föräldrar men får stöd av Expressens bisarre krönikör Alex Schulman, som tycker beslutet är helt rimligt samt hoppas att det sprider sig vidare. https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/helt-rimligt-hoppas-forbudet-mot-luciataget-sprids-vidare-/

 

 

 

 

Jimmie Åkessons sommartal: om etablissemang och diktatur

30 augusti, 2015

sd_jimmie_akesson_sommartal_2015_ Som vanligt blåste det friska fläktar i fler bemärkelser än en när Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg.

Jag bevittnade SD-ledaren Jimmie Åkessons tre första sommartal i Sölvesborg och rapporterade därom i partiorganet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för. Även de två följande sommartalen har jag skrivit om utan att ha varit på plats. Självklart känner jag mig manad att skriva några rader även nu.

Det blir dock inget referat så att säga ord för ord av vad Jimmie framförde. I stället väljer jag att inledningsvis ta fasta på några ord som etsat sig fast i sinnet efter att jag tagit del av innehållet i talet:

Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget. Vi ska styra landet. I valet 2018 ska vi bli landets största parti.

För den som inte befann sig i Sölvesborg i går eftermiddag, eller som kanske vill återuppleva talet, bifogas här en länk till som vanligt välunderrättade Avpixlat vars medarbetare Jan Sjunnesson fanns på plats i anslutning till småbåtshamnen:

http://avpixlat.info/2015/08/29/jimmie-akessons-sommartal-2015/

Känn och smaka litet på de orden. ”Vi ska vara etablissemanget.” Ja, naturligtvis måste det vara målsättningen för inte bara oss SD-medlemmar utan för hela den Sverige-vänliga rörelsen i stort. Det är precis den utvecklingen som nu börjat.

Vi befinner oss i brytpunkten mellan gammal och nytt: den gamla trötta och oförstående etablissemangsvänstern med rötter i den revolutionära 68-rörelsen och dess medlöpare å ena sidan, samt den nya konservatismen, som inser behovet av att återupprätta den nationella medvetenheten och respekten för traditionella värden avseende nation, samhälle och familj, å andra sidan.

Vad som är i vardande är ingenting mindre än ett paradigmskifte med djupgående konsekvenser för vår nation och vårt folk.

Men, och det finns ett stort ”men”. Vi får inte för en sekund inbilla oss att den ovan skisserade utvecklingen kommer att gå enkelt och smärtfritt till väga. Vill vi få en verklig förändring till stånd och inte bara skrapa litet på ytan får vi vara beredda på en hård kamp mot de krafter som vill bevara status quo och låta de gamla, trötta partierna och medierna fortsätta styra den svenska skutan rakt mot isberget. De här människorna vill ha kvar sina positioner, sina jobb och framförallt sitt inflytande.

Det räcker med att ta en hastig titt på partisympatierna på Sveriges Television som de tedde sig 2013 – någon mer halsbrytande förändring torde inte ha ägt rum sedan dess – för att inse vilka värderingar som styr ett av våra absolut mest inflytelserika medier:

untitled

Således sympatiserar inte mindre än 52 procent enligt ovanstående diagram med det nu regeringbärande Miljöpartiet, vilket vanligen parkerar någonstans mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna. Något som förklarar den ansamling av miljöpartistiska politiker, ”experter”, kommentatorer och bedömare av olika slag som brukar sitta och häcka i diverse studior och soffor och på så sätt tillrättalägga verkligheten för svenska folket.

Icke nog därmed.

Det med MP ungefär jämnstarka Vänsterpartiet, vars föregångare gick i Sovjets och Östtysklands ledband ända till det bittra slutet i början på 1990-talet, har 18 procent av SVT-medarbetarna på sin sida under det att Socialdemokraterna noteras för 13 procent. Sammantaget blir det således 83 procent av SVT-medarbetarna som har sina sympatier i vänsterdelen av det svenska partiväsendet.

Mot det skall ställas 17 procents borgerliga sympatier med Moderaterna störst på 8 procent. Övriga borgerliga sympatier fördelas mellan C och FP. Kristdemokraterna har 0 procent liksom Sverigedemokraterna.

Så ser det alltså ut på Sveriges Television. Jag vet inte hur partisympatierna fördelar sig mellan Dagens Nyheters journalister, men däremot vet jag att flaggskeppet i den svenska tidningsfloran har en chefredaktör som är paniskt förskräckt för de alternativmedia som under senare år alltmer utmanat den förlamande värdegrundsdemokratin med dess noga avgränsade åsiktskorridor.

Wolodarski har i flera ledartexter under senare år angripit så kallade hatsajter – det vill säga webbmedia som utmanar vänsterns åsiktshegemoni – och gjorde det senast i en DN-ledare den 23 augusti:

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-hat-kan-snabbt-forgifta-ett-samhallsklimat/

”Vi har numera hatsajter i Sverige”, skriver Wolodarski upprört, ”som bedriver förföljelse av enskilda och grupper av människor. Jag har denna sommar noterat att länkar från dessa sajter allt oftare sprids i sociala medier och i e-postmeddelanden, utan varningar eller avståndstaganden, som om det handlade om telegram från TT /…/ Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet kan nå tusentals människor.”

Ska_rmavbild+2013-03-07+kl_+16_54_19 Wolodarski kräver att företrädare för ”hatsajter” skall ”lagföras”.

Så skriver en etablissemangets hantlangare som med förfärande klarhet plötsligt inser, att de gamla goda tiderna är på väg att ebba ut. De gamla ”anständiga” åsikterna är inte längre oomtvistade och då måste de hårdare bandagen plockas fram. Utmanarna skall ”lagföras” och hoppeligen, ur Wolodarskis perspektiv, placeras bakom lås och bom. Den fina och goda värdegrunden måste bevaras till varje pris, även om en fullskalig åsiktsdiktatur måste införas.

Nu tvivlar jag i och för sig starkt på att våra svaga makthavare vågar sig på att inrätta en sådan diktatur. Risken finns att reaktionen skulle bli våldsam om exempelvis Avpixlats Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson skulle dömas till fängelse för låt oss säga ”hets mot folkgrupp”. Blotta tanken på att chefredaktören vid Sveriges ledande tidning är inne på sådana tankegångar är emellertid illavarslande nog.

Det DN-redaktören torgför om ”anständighet” och de så kallade hatsajternas ”förföljelse av enskilda och grupper av människor” faller emellertid platt till marken när man vet att han själv och den journalistkamarilla han omger sig med ägnar sig just åt sådan förföljelse han själv emfatiskt markerar avstånd mot. Det framgår av en just nu mycket spridd text av pseudonymen Julia Caesar på den danska sajten Snaphanen den 30 augusti.

Julia Caesar, som har ett ovanligt namn och därför skriver under pseodonym, har förföljts och jagats i sitt hem av DN-medarbetarna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, vilka via stängda dörrar, lappar och telefonmeddelanden kommunicerat att de vill prata med Caesar på grund av hennes ”intressanta” åsikter. Caesar har genomskådat detta lismande och av personliga skäl vägrat ställa upp på någon intervju. Något godhetspolitrukerna Orrenius och Hamrud helt enkelt vägrat acceptera.

Läs om DNs personterror här:

http://snaphanen.dk/2015/08/29/sondagskronika-mardrommen/

Till saken hör att den mycket välskrivande ”Julia Caesar”, enligt mitt förmenande en av Sveriges viktigaste debattörer, har ett förflutet som journalist på – Dagens Nyheter.

Vi är alla olika med olika erfarenheter och bakgrunder. Själv skulle jag ha reagerat och agerat på ett helt annat sätt än Julia Caesar. Jag hade med glädje låtit mig intervjuas om landets största tidning hade velat ha en intervju med mig. Hade sett ett unikt tillfälle att föra ut mina åsikter och värderingar till en bred publik, även med risk för att somt hade förvanskats och förvridits. Julia Caesar har emellertid önskat bevara sin anonymitet, och självfallet borde DN-gamarna ha respekterat detta.

untitled ”Julia Caesar” berättar om DNs personterror på sajten Snaphanen.

För att avrunda.

Jimmie Åkesson har en berömvärd förmåga att slå huvudet på spiken. Han har nu talat om att Sverigedemokraterna skall vara etablissemanget, inte bara en del av det. Det är givetvis en helt riktig inställning. Om man tror på sin politik måste detta vara målsättningen.

Åkesson brukar dessutom få rätt i det han säger. Först sa han att SD skulle in i riksdagen och därefter att partiet skulle bli det tredje största i Sverige. Båda dessa förutsägelser besannades. Sedan förutskickade Åkesson att SD skulle bli det största partiet. Detta inträffade vid Metro/YouGovs senaste mätning, då SD avancerade upp till 25,2 procent och gick om moderater och sossar.

Nu säger Jimmie Åkesson att SD skall bli etablissemang och styra. Jag kan inte se att vi behöver tvivla på det heller, sedan må vissa oja sig hur mycket de vill om ”SD-monstret som slukar oss alla”, som Herman Lindqvist yrade om i Aftonbladet den 29 augusti. Lindqvist svamlar här på rätt ohejdat, vilket han brukar göra då och då, men är ändå rolig att läsa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article21327742.ab

Sedan är det en annan sak att det kommer att kännas extremt ovant för denna bloggare att vara en del av något etablissemang. En position jag nog aldrig befunnit mig i tidigare. Det är inte ens säkert att jag kommer att gilla känslan, jag har alltid sett mig själv såsom varande i opposition.

Slutligen måste jag erkänna att partiet Sverigedemokraterna inte är det allra viktigaste för mig i detta sammanhang. Det överlägset viktigaste är att rycka upp konungariket Sverige till att bli en nation och att vara ett folk som tror på det egna landet igen. Där medborgarna inte motståndslöst accepterar massinvandring, avveckling av militärt försvar och urartning av den svenska skolan eller nedmontering av äldrevården.

untitled Låt oss rycka upp konungariket Sverige!

SD kan och skall absolut vara ett viktigt redskap i detta nödvändiga räddningsarbete, fattas bara annat, men inte ett mål i sig. Därtill måste det enligt min mening tas krafttag på vissa områden. Till exempel när det gäller att komma till rätta med den i partiet florerande nepotismen och att förvalta de egna medierna, där SD har en ärligt talat rätt kass tradition.

Det är dock en annan historia som jag inte går in närmare på här – nu är tid att glädja sig åt att något äntligen är på väg att hända i gamla Sverige och att SD till stor del ligger bakom detta!

Mitt råd till Jimmie: låt det värka ut!

17 oktober, 2014

BwsdjHMIYAE26-y Jimmie Åkesson håller torgmöte i Södertälje den 4 september 2014. Foto: Sven Pernils

Det går bra för Sverigedemokraterna. Alldeles förbannat bra till och med.

Det opinionsinstut som kom närmast valresultatet, norska Sentio, ger i sin mätning för oktober SD 16,7 procent vilket är en uppgång med 4,0 procentenheter. Andra mätningar avseende samma tid resulterar i 13,3 procent (Demoskop), 13,2 procent (Novus) och 12,4 procent (Ipsos). Så allt borde vara frid och fröjd på SD-fronten, eller hur?

Tyvärr kan så inte riktigt sägas vara fallet. I dag nås vi nämligen av det tunga beskedet, att SD-ledaren Jimmie Åkesson tvingas ta sjukledigt på obestämd tid på grund av utmattningssyndrom, populärt kallat ”utbrändhet”. Jimmie förklarar på sin Facebook-sida att han inte har något annat val än att sjukskriva sig och prioritera hälsa och familj.

Åkesson avslutar:

Jag tackar för er förståelse och ser fram emot att kunna komma tillbaka, starkare och mer taggad än någonsin.

Jimmies meddelande resulterade i tusentals gillanden och lyckönskningar på Facebook. Och, vilket naturligtvis är föga sensationellt, ett fåtal uttryck för ”det fina hatet”. En kommentator skrev exempelvis: ”Hoppas du blir påkörd.”

PK-medias gullegris, förmente komikern Özz Nujen med kurdiskt ursprung, näthatade SD-ledaren på följande sätt: ”Tar på krafterna att vara rasist och paranoid, ju.” Hatsajten Slutpixlat deklarerade för sin del att Åkesson tvingats sjukskriva sig på grund av ”excessiv rasism”. En notorisk representant för den depraverade lattevänstern som vidare hånat Åkesson är Aftonbladets Fredrik Virtanen.

untitled Förmente komikern Özz Nujen.

Mer om reaktionerna på Åkessons sjukskrivning i allmänhet och Nujens reaktion i synnerhet här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19713267.ab

Det finns emellertid meningsmotståndare som uttryckt sympatier för Åkesson i anledning av dennes sjukskrivning. En av dessa är Patrik Lundberg, den koreanskfödde skribenten och PK-aktivisten som lyckades få bort den glade kinamannen från Fazers rischocklad.

Lundberg, som är bördig från Åkessons hemstad Sölvesborg, har uttryckt sig så här på nätet:

Ni får gärna kritisera Åkessons politik. Men de  som skämtar om sjukdomen utmattningssyndrom kan faktiskt ta och dra åt helvete.

All heder åt Patrik Lundberg – som jag skrev om på följande sätt i ett blogginlägg för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/02/i-huvet-pa-en-pk-aktivist/

Det finns sannolikt ingen annan partiledare i Sverige som betyder lika mycket för sitt parti som Jimmie Åkesson gör för Sverigedemokraterna. Alltid påläst, alltid koncentrerad och alltid lugn och saklig. I mitt tycke är Jimmie ävenledes Sveriges vassaste debattör.

Jag skall vara ärlig nog att tillstå, att jag inte anser att han är världens bästa talare, men icke desto mindre förmår han alltid entusiasmera de partimedlemmar som har förmånen att få lyssna till honom vid något evenemang. ”Jimmies bästa tal någonsin”, är ett omdöme man hör vid så gott som varje Åkesson-tal.

Mitt intryck är att för många väljare ÄR Jimmie Åkesson SD. Just därför är det kanske rentutav av godo att fokus för en tid framöver kommer att sättas på andra partirepresentanter, såsom Mattias Karlsson som tar över partiledarplikterna, och riksdagens andre vice talman Björn Söder. Ty trots alla Jimmies ovedersägliga kvaliteter finns det faktiskt många andra mycket kompetenta SDare.

imagesCNJFDCUV Mattias Karlsson  tar över partiledarplikterna.

Utan att göra några som helst anspråk på att veta exakt vad som rör sig i Jimmie Åkessons huvud för ögonblicket, vågar jag ändå påstå att jag vet något om vad det vill säga att gå in i den så kallade väggen. Det var precis vad som drabbade mig för sju-åtta år sedan, låt vara att symptomen inte var exakt desamma som dem Åkesson nu drabbats av. Jag blev i samband med att jag blev av med mitt dåvarande arbete djupt och grundligt deprimerad och tvingades anlita medicinsk hjälp. Jag övervägde allvarligt att göra slut på allting.

Det tog mig gott och väl ett halvår att komma igen efter denna vistelse i helvetet – ja, jag kan inte beskriva mina upplevelser på annat sätt – då inte ens min Gud fanns tillgänglig för mig. En sak står fullständigt klar för mig, och det är att jag inte unnar ens en billig pajas som Özz Nujen och andra hatande och hånfulla halvfigurer det öde som drabbade mig den gången.

Det är också därför jag aldrig kan förstå det oresonliga hat som somliga, oavsett politisk inriktning, vräker ur sig på nätet eller i spalterna. Jag kan inte erinra mig att jag hatat någon enda människa fullt ut, vare sig mobbare, politiska meningsmotståndare, svikare eller flickvänner som dumpat mig. Avsky, förakt, bitterhet, besvikelse, ressentiment i allmänhet – allt detta kan jag känna. Men hat – nej.

Min egen personliga kris medförde i alla fall åtminstone en god sak – jag kom under denna period till klarhet om, att nästa steg i min politiska utvecklingsprocess skulle bli att gå med i SD. Sagt och gjort, och på den vägen är det. Jag kan med gott samvete klart deklarera, att jag aldrig ett ögonblick ångrat det beslutet.

Partipolitiken har förvisso, liksom alla livets innehållsmässiga beståndsdelar, både toppar och vågdalar. Ibland kan jag önska att jag hade haft litet vassare armbågar och litet mindre godtrogenhet i min uppsättning personliga egenskaper. Jag försöker, så gott jag nu kan, kompensera dessa tillkortakommanden med tålamod, livserfarenhet och kanske ett visst mått slughet. Jag kommer  dock aldrig att devalvera min mänsklighet genom att förfalla till hat.

untitledSentio oktober 2014: SD 16,7 procent.

Jag är glad över att helt sanningsenligt kunna säga, att jag är personligt bekant med Jimmie Åkesson. Vi hade rätt mycket att göra med varandra när jag, i egenskap av chefredaktör på SD-Kuriren, några månader jobbade vid dåvarande rikskansliet på Södermalm i Stockholm inför valet 2010. Ett bestående minne är det offentliga möte vi genomförde tillsammans i Stadsparken i Södertälje i juni sistnämnda år. Jimmie har också varit hemma hos mig på middag tillsammans med andra gäster ett par gånger.

Med ledning av denna personliga bekantskap tror jag mig kunna göra bedömningen att Jimmie – precis som han skriver på Facebook – i sinom tid kommer att vara tillbaka i hetluften med full kraft och minst lika skärpt som tidigare.

Ett avslutande råd jag mot bakgrund av personliga erfarenheter enligt ovan  och i all ödmjukhet gärna vill ge Jimmie Åkesson är detta: låt det ta den tid som krävs. Låt det  värka ut. Läs mycket. Titta på TV. Träffa bara dem du gillar och som du vet gillar dig. Framförallt: umgås med familjen.

 

 

 

Tankar och erfarenheter en varm augustikväll i Södertälje

4 augusti, 2014

jimmie_akessonJimmie Åkesson i Sölvesborg 2014 i sitt kanske bästa tal någonsin.

Tänkte jag skulle berätta litet om mina tankar och erfarenheter från denna – återigen nätt och jämnt uthärdliga – varma dag den 4 augusti 2014.

Det är två dagar efter Jimmie Åkessons storartade sommartal i Sölvesborgs småbåtshamn. Känner mig som sverigedemokrat glad och stolt över att vår partiledare, som hunnit bli 35 år och stadgad familjefar vid det här laget, tog upp ett par mycket viktiga frågor i talet: den till synes alltmer våldsbenägna islamismen och den blodiga förföljelsen av kristna i Syrien och Irak.

Jag har tidigare här skrivit om de kristna som vår tids mest förföljda och utsatta grupp, dels i muslimskt styrda stater men även i kommunistiska diktaturer såsom Nordkorea och Kina. Det var med allt fog Jimmie talade om islamismen – märk väl icke om islam i allmänhet utan om dess extrema variant islamism och jihadism – som vår tids nazism och kommunism.

Läs gärna min bloggtext om de förföljda kristna och Svenska kyrkans tystnad i ämnet här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/22/kristna-varldens-mest-forfoljda-religiosa-grupp-svenska-kyrkan-svarar-med-tystnad/

BuCDcSsIMAEpOyq Fler åhörare än någonsin hade kommit för att lyssna till Åkessons sommartal 2014. Foto: Robert Stenkvist

Åkesson är den ende partiledare som helt öppet vågar beröra det hemska som sker i islams och Allahs namn. Alla andra är räddhågat försiktiga därför att de är rädda för att bli pådyvlade epitet av typen ”islamofob” och ”rasist”. Typiskt nog försökte en statsvetare efter Åkessons tal göra gällande, att SD nu får svårt att komma undan etiketten ”rasister” (precis som om muslimer skulle vara en ”ras”).

Det här är ingenting annat än en av blatant okunskap präglad ankdammsdebatt färgad av den patologiska politiska korrekthet, som utmärker stora delar av det som förskönande brukar kallas ”det offentliga samtalet”.

Tidigare ikväll hade vi i SD Södertälje/Nykvarn ett mycket välbesökt medlemsmöte i vår partilokal. Bland annat lade vi upp ritningarna för hur vi kommer att bemanna den valstuga som anländer den 14 augusti, utformningen av annonsering av våra kommunalpolitiska budskap i lokalpressen, innehållet i det kommande valnumret av vår egen tidning Telgekuriren med mera. Våra politiska motståndare kommer knappast att få en lugn stund…

Till mötet anslöt en medlem med bakgrund från Mellanöstern. Han var i egenskap av kristen mycket glad över att Jimmie Åkesson tagit upp den islamistiska förföljelsen av kristna trosbekännare och förutspådde, att detta skulle kunna generera ett försvarligt antal röster från kristna med samma bakgrund som han själv: kristna som upplevt islamism/jihadism på nära håll och vet vad det är fråga om.

Vår medlem trodde att det som händer i delar av Mellanöstern nu i värsta fall kan upprepas på våra breddgrader inom en tidrymd av kanske 50 – 60 år, då det i så fall (vilket Gud förbjude) drabbar våra barn och barnbarn.

Södertälje hamn 1 aug 002 Södertälje gästhamn med Kusens backe i fonden. Foto: Tommy Hansson

På hemväg efter mötet, då temperaturen fallit något, blickade jag ut över gästhamnen i yttre Maren och vårt stora skogs- och grönområde Kusens backe därbortom och undrade, vad det skall bli av vår arma och hårt prövade stad. Här promenerade jag ofta som liten gosse med min mormor i  mitten av 1950-talet och insöp då den säregna doften av bräckt vatten, som man också nu kan förnimma.

Mycket annat är sig inte likt. För omkring 50 år sedan var Södertälje alltjämt en ganska idyllisk liten stad på  omkring 20 000 invånare. Invandringen hade just kommit igång med ankomsten av gästarbetare till industrin (främst Scania Vabis) från dels Sydeuropa, dels de nordiska länderna med Finland i spetsen. En del av dessa stannade och blev naturaliserade svenskar, men de flesta valde att återvända till sina hemländer sedan deras kontrakt löpt ut.

Därefter har invandringsvågorna sköljt över oss slag i slag, och numera är Södertälje en beryktat problemfylld stad med snart uppåt 100 000 invånare och med en tilltagande ström av i första hand kristna immigranter från krigens Syrien och Irak, men även muslimer från länder som Afghanistan och Somalia. Min mormor, som muttrade redan över arbetskraftsinvandringen under hennes egen tid, hade inte uppskattat detta.

Södertälje hamn 1 aug 004 Maren med utsikt över det anrika ångfartyget Ejdern. Foto: Tommy Hansson

Nu arbetar jag så att svetten lackar med att försöka få klart mina åligganden innan jag försvinner med min son till det fagra Österrike för en vecka. Jag återkommer naturligtvis med en rapport i ord och bild vid hemkomsten!

Satis polito: Jimmies andra bok

14 november, 2013

untitledJimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

untitled

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ake-Ortmark-440x314Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

imagesCANSSCEQTokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

turbanbomben-muhammed-beskuDen mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

PetzallWilliam Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

196475Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.