Posted tagged ‘Sölvesborg’

Jimmie Åkessons sommartal: om etablissemang och diktatur

30 augusti, 2015

sd_jimmie_akesson_sommartal_2015_ Som vanligt blåste det friska fläktar i fler bemärkelser än en när Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg.

Jag bevittnade SD-ledaren Jimmie Åkessons tre första sommartal i Sölvesborg och rapporterade därom i partiorganet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för. Även de två följande sommartalen har jag skrivit om utan att ha varit på plats. Självklart känner jag mig manad att skriva några rader även nu.

Det blir dock inget referat så att säga ord för ord av vad Jimmie framförde. I stället väljer jag att inledningsvis ta fasta på några ord som etsat sig fast i sinnet efter att jag tagit del av innehållet i talet:

Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget. Vi ska styra landet. I valet 2018 ska vi bli landets största parti.

För den som inte befann sig i Sölvesborg i går eftermiddag, eller som kanske vill återuppleva talet, bifogas här en länk till som vanligt välunderrättade Avpixlat vars medarbetare Jan Sjunnesson fanns på plats i anslutning till småbåtshamnen:

http://avpixlat.info/2015/08/29/jimmie-akessons-sommartal-2015/

Känn och smaka litet på de orden. ”Vi ska vara etablissemanget.” Ja, naturligtvis måste det vara målsättningen för inte bara oss SD-medlemmar utan för hela den Sverige-vänliga rörelsen i stort. Det är precis den utvecklingen som nu börjat.

Vi befinner oss i brytpunkten mellan gammal och nytt: den gamla trötta och oförstående etablissemangsvänstern med rötter i den revolutionära 68-rörelsen och dess medlöpare å ena sidan, samt den nya konservatismen, som inser behovet av att återupprätta den nationella medvetenheten och respekten för traditionella värden avseende nation, samhälle och familj, å andra sidan.

Vad som är i vardande är ingenting mindre än ett paradigmskifte med djupgående konsekvenser för vår nation och vårt folk.

Men, och det finns ett stort ”men”. Vi får inte för en sekund inbilla oss att den ovan skisserade utvecklingen kommer att gå enkelt och smärtfritt till väga. Vill vi få en verklig förändring till stånd och inte bara skrapa litet på ytan får vi vara beredda på en hård kamp mot de krafter som vill bevara status quo och låta de gamla, trötta partierna och medierna fortsätta styra den svenska skutan rakt mot isberget. De här människorna vill ha kvar sina positioner, sina jobb och framförallt sitt inflytande.

Det räcker med att ta en hastig titt på partisympatierna på Sveriges Television som de tedde sig 2013 – någon mer halsbrytande förändring torde inte ha ägt rum sedan dess – för att inse vilka värderingar som styr ett av våra absolut mest inflytelserika medier:

untitled

Således sympatiserar inte mindre än 52 procent enligt ovanstående diagram med det nu regeringbärande Miljöpartiet, vilket vanligen parkerar någonstans mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna. Något som förklarar den ansamling av miljöpartistiska politiker, ”experter”, kommentatorer och bedömare av olika slag som brukar sitta och häcka i diverse studior och soffor och på så sätt tillrättalägga verkligheten för svenska folket.

Icke nog därmed.

Det med MP ungefär jämnstarka Vänsterpartiet, vars föregångare gick i Sovjets och Östtysklands ledband ända till det bittra slutet i början på 1990-talet, har 18 procent av SVT-medarbetarna på sin sida under det att Socialdemokraterna noteras för 13 procent. Sammantaget blir det således 83 procent av SVT-medarbetarna som har sina sympatier i vänsterdelen av det svenska partiväsendet.

Mot det skall ställas 17 procents borgerliga sympatier med Moderaterna störst på 8 procent. Övriga borgerliga sympatier fördelas mellan C och FP. Kristdemokraterna har 0 procent liksom Sverigedemokraterna.

Så ser det alltså ut på Sveriges Television. Jag vet inte hur partisympatierna fördelar sig mellan Dagens Nyheters journalister, men däremot vet jag att flaggskeppet i den svenska tidningsfloran har en chefredaktör som är paniskt förskräckt för de alternativmedia som under senare år alltmer utmanat den förlamande värdegrundsdemokratin med dess noga avgränsade åsiktskorridor.

Wolodarski har i flera ledartexter under senare år angripit så kallade hatsajter – det vill säga webbmedia som utmanar vänsterns åsiktshegemoni – och gjorde det senast i en DN-ledare den 23 augusti:

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-hat-kan-snabbt-forgifta-ett-samhallsklimat/

”Vi har numera hatsajter i Sverige”, skriver Wolodarski upprört, ”som bedriver förföljelse av enskilda och grupper av människor. Jag har denna sommar noterat att länkar från dessa sajter allt oftare sprids i sociala medier och i e-postmeddelanden, utan varningar eller avståndstaganden, som om det handlade om telegram från TT /…/ Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet kan nå tusentals människor.”

Ska_rmavbild+2013-03-07+kl_+16_54_19 Wolodarski kräver att företrädare för ”hatsajter” skall ”lagföras”.

Så skriver en etablissemangets hantlangare som med förfärande klarhet plötsligt inser, att de gamla goda tiderna är på väg att ebba ut. De gamla ”anständiga” åsikterna är inte längre oomtvistade och då måste de hårdare bandagen plockas fram. Utmanarna skall ”lagföras” och hoppeligen, ur Wolodarskis perspektiv, placeras bakom lås och bom. Den fina och goda värdegrunden måste bevaras till varje pris, även om en fullskalig åsiktsdiktatur måste införas.

Nu tvivlar jag i och för sig starkt på att våra svaga makthavare vågar sig på att inrätta en sådan diktatur. Risken finns att reaktionen skulle bli våldsam om exempelvis Avpixlats Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson skulle dömas till fängelse för låt oss säga ”hets mot folkgrupp”. Blotta tanken på att chefredaktören vid Sveriges ledande tidning är inne på sådana tankegångar är emellertid illavarslande nog.

Det DN-redaktören torgför om ”anständighet” och de så kallade hatsajternas ”förföljelse av enskilda och grupper av människor” faller emellertid platt till marken när man vet att han själv och den journalistkamarilla han omger sig med ägnar sig just åt sådan förföljelse han själv emfatiskt markerar avstånd mot. Det framgår av en just nu mycket spridd text av pseudonymen Julia Caesar på den danska sajten Snaphanen den 30 augusti.

Julia Caesar, som har ett ovanligt namn och därför skriver under pseodonym, har förföljts och jagats i sitt hem av DN-medarbetarna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, vilka via stängda dörrar, lappar och telefonmeddelanden kommunicerat att de vill prata med Caesar på grund av hennes ”intressanta” åsikter. Caesar har genomskådat detta lismande och av personliga skäl vägrat ställa upp på någon intervju. Något godhetspolitrukerna Orrenius och Hamrud helt enkelt vägrat acceptera.

Läs om DNs personterror här:

http://snaphanen.dk/2015/08/29/sondagskronika-mardrommen/

Till saken hör att den mycket välskrivande ”Julia Caesar”, enligt mitt förmenande en av Sveriges viktigaste debattörer, har ett förflutet som journalist på – Dagens Nyheter.

Vi är alla olika med olika erfarenheter och bakgrunder. Själv skulle jag ha reagerat och agerat på ett helt annat sätt än Julia Caesar. Jag hade med glädje låtit mig intervjuas om landets största tidning hade velat ha en intervju med mig. Hade sett ett unikt tillfälle att föra ut mina åsikter och värderingar till en bred publik, även med risk för att somt hade förvanskats och förvridits. Julia Caesar har emellertid önskat bevara sin anonymitet, och självfallet borde DN-gamarna ha respekterat detta.

untitled ”Julia Caesar” berättar om DNs personterror på sajten Snaphanen.

För att avrunda.

Jimmie Åkesson har en berömvärd förmåga att slå huvudet på spiken. Han har nu talat om att Sverigedemokraterna skall vara etablissemanget, inte bara en del av det. Det är givetvis en helt riktig inställning. Om man tror på sin politik måste detta vara målsättningen.

Åkesson brukar dessutom få rätt i det han säger. Först sa han att SD skulle in i riksdagen och därefter att partiet skulle bli det tredje största i Sverige. Båda dessa förutsägelser besannades. Sedan förutskickade Åkesson att SD skulle bli det största partiet. Detta inträffade vid Metro/YouGovs senaste mätning, då SD avancerade upp till 25,2 procent och gick om moderater och sossar.

Nu säger Jimmie Åkesson att SD skall bli etablissemang och styra. Jag kan inte se att vi behöver tvivla på det heller, sedan må vissa oja sig hur mycket de vill om ”SD-monstret som slukar oss alla”, som Herman Lindqvist yrade om i Aftonbladet den 29 augusti. Lindqvist svamlar här på rätt ohejdat, vilket han brukar göra då och då, men är ändå rolig att läsa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article21327742.ab

Sedan är det en annan sak att det kommer att kännas extremt ovant för denna bloggare att vara en del av något etablissemang. En position jag nog aldrig befunnit mig i tidigare. Det är inte ens säkert att jag kommer att gilla känslan, jag har alltid sett mig själv såsom varande i opposition.

Slutligen måste jag erkänna att partiet Sverigedemokraterna inte är det allra viktigaste för mig i detta sammanhang. Det överlägset viktigaste är att rycka upp konungariket Sverige till att bli en nation och att vara ett folk som tror på det egna landet igen. Där medborgarna inte motståndslöst accepterar massinvandring, avveckling av militärt försvar och urartning av den svenska skolan eller nedmontering av äldrevården.

untitled Låt oss rycka upp konungariket Sverige!

SD kan och skall absolut vara ett viktigt redskap i detta nödvändiga räddningsarbete, fattas bara annat, men inte ett mål i sig. Därtill måste det enligt min mening tas krafttag på vissa områden. Till exempel när det gäller att komma till rätta med den i partiet florerande nepotismen och att förvalta de egna medierna, där SD har en ärligt talat rätt kass tradition.

Det är dock en annan historia som jag inte går in närmare på här – nu är tid att glädja sig åt att något äntligen är på väg att hända i gamla Sverige och att SD till stor del ligger bakom detta!

Annonser

Mitt råd till Jimmie: låt det värka ut!

17 oktober, 2014

BwsdjHMIYAE26-y Jimmie Åkesson håller torgmöte i Södertälje den 4 september 2014. Foto: Sven Pernils

Det går bra för Sverigedemokraterna. Alldeles förbannat bra till och med.

Det opinionsinstut som kom närmast valresultatet, norska Sentio, ger i sin mätning för oktober SD 16,7 procent vilket är en uppgång med 4,0 procentenheter. Andra mätningar avseende samma tid resulterar i 13,3 procent (Demoskop), 13,2 procent (Novus) och 12,4 procent (Ipsos). Så allt borde vara frid och fröjd på SD-fronten, eller hur?

Tyvärr kan så inte riktigt sägas vara fallet. I dag nås vi nämligen av det tunga beskedet, att SD-ledaren Jimmie Åkesson tvingas ta sjukledigt på obestämd tid på grund av utmattningssyndrom, populärt kallat ”utbrändhet”. Jimmie förklarar på sin Facebook-sida att han inte har något annat val än att sjukskriva sig och prioritera hälsa och familj.

Åkesson avslutar:

Jag tackar för er förståelse och ser fram emot att kunna komma tillbaka, starkare och mer taggad än någonsin.

Jimmies meddelande resulterade i tusentals gillanden och lyckönskningar på Facebook. Och, vilket naturligtvis är föga sensationellt, ett fåtal uttryck för ”det fina hatet”. En kommentator skrev exempelvis: ”Hoppas du blir påkörd.”

PK-medias gullegris, förmente komikern Özz Nujen med kurdiskt ursprung, näthatade SD-ledaren på följande sätt: ”Tar på krafterna att vara rasist och paranoid, ju.” Hatsajten Slutpixlat deklarerade för sin del att Åkesson tvingats sjukskriva sig på grund av ”excessiv rasism”. En notorisk representant för den depraverade lattevänstern som vidare hånat Åkesson är Aftonbladets Fredrik Virtanen.

untitled Förmente komikern Özz Nujen.

Mer om reaktionerna på Åkessons sjukskrivning i allmänhet och Nujens reaktion i synnerhet här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19713267.ab

Det finns emellertid meningsmotståndare som uttryckt sympatier för Åkesson i anledning av dennes sjukskrivning. En av dessa är Patrik Lundberg, den koreanskfödde skribenten och PK-aktivisten som lyckades få bort den glade kinamannen från Fazers rischocklad.

Lundberg, som är bördig från Åkessons hemstad Sölvesborg, har uttryckt sig så här på nätet:

Ni får gärna kritisera Åkessons politik. Men de  som skämtar om sjukdomen utmattningssyndrom kan faktiskt ta och dra åt helvete.

All heder åt Patrik Lundberg – som jag skrev om på följande sätt i ett blogginlägg för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/02/i-huvet-pa-en-pk-aktivist/

Det finns sannolikt ingen annan partiledare i Sverige som betyder lika mycket för sitt parti som Jimmie Åkesson gör för Sverigedemokraterna. Alltid påläst, alltid koncentrerad och alltid lugn och saklig. I mitt tycke är Jimmie ävenledes Sveriges vassaste debattör.

Jag skall vara ärlig nog att tillstå, att jag inte anser att han är världens bästa talare, men icke desto mindre förmår han alltid entusiasmera de partimedlemmar som har förmånen att få lyssna till honom vid något evenemang. ”Jimmies bästa tal någonsin”, är ett omdöme man hör vid så gott som varje Åkesson-tal.

Mitt intryck är att för många väljare ÄR Jimmie Åkesson SD. Just därför är det kanske rentutav av godo att fokus för en tid framöver kommer att sättas på andra partirepresentanter, såsom Mattias Karlsson som tar över partiledarplikterna, och riksdagens andre vice talman Björn Söder. Ty trots alla Jimmies ovedersägliga kvaliteter finns det faktiskt många andra mycket kompetenta SDare.

imagesCNJFDCUV Mattias Karlsson  tar över partiledarplikterna.

Utan att göra några som helst anspråk på att veta exakt vad som rör sig i Jimmie Åkessons huvud för ögonblicket, vågar jag ändå påstå att jag vet något om vad det vill säga att gå in i den så kallade väggen. Det var precis vad som drabbade mig för sju-åtta år sedan, låt vara att symptomen inte var exakt desamma som dem Åkesson nu drabbats av. Jag blev i samband med att jag blev av med mitt dåvarande arbete djupt och grundligt deprimerad och tvingades anlita medicinsk hjälp. Jag övervägde allvarligt att göra slut på allting.

Det tog mig gott och väl ett halvår att komma igen efter denna vistelse i helvetet – ja, jag kan inte beskriva mina upplevelser på annat sätt – då inte ens min Gud fanns tillgänglig för mig. En sak står fullständigt klar för mig, och det är att jag inte unnar ens en billig pajas som Özz Nujen och andra hatande och hånfulla halvfigurer det öde som drabbade mig den gången.

Det är också därför jag aldrig kan förstå det oresonliga hat som somliga, oavsett politisk inriktning, vräker ur sig på nätet eller i spalterna. Jag kan inte erinra mig att jag hatat någon enda människa fullt ut, vare sig mobbare, politiska meningsmotståndare, svikare eller flickvänner som dumpat mig. Avsky, förakt, bitterhet, besvikelse, ressentiment i allmänhet – allt detta kan jag känna. Men hat – nej.

Min egen personliga kris medförde i alla fall åtminstone en god sak – jag kom under denna period till klarhet om, att nästa steg i min politiska utvecklingsprocess skulle bli att gå med i SD. Sagt och gjort, och på den vägen är det. Jag kan med gott samvete klart deklarera, att jag aldrig ett ögonblick ångrat det beslutet.

Partipolitiken har förvisso, liksom alla livets innehållsmässiga beståndsdelar, både toppar och vågdalar. Ibland kan jag önska att jag hade haft litet vassare armbågar och litet mindre godtrogenhet i min uppsättning personliga egenskaper. Jag försöker, så gott jag nu kan, kompensera dessa tillkortakommanden med tålamod, livserfarenhet och kanske ett visst mått slughet. Jag kommer  dock aldrig att devalvera min mänsklighet genom att förfalla till hat.

untitledSentio oktober 2014: SD 16,7 procent.

Jag är glad över att helt sanningsenligt kunna säga, att jag är personligt bekant med Jimmie Åkesson. Vi hade rätt mycket att göra med varandra när jag, i egenskap av chefredaktör på SD-Kuriren, några månader jobbade vid dåvarande rikskansliet på Södermalm i Stockholm inför valet 2010. Ett bestående minne är det offentliga möte vi genomförde tillsammans i Stadsparken i Södertälje i juni sistnämnda år. Jimmie har också varit hemma hos mig på middag tillsammans med andra gäster ett par gånger.

Med ledning av denna personliga bekantskap tror jag mig kunna göra bedömningen att Jimmie – precis som han skriver på Facebook – i sinom tid kommer att vara tillbaka i hetluften med full kraft och minst lika skärpt som tidigare.

Ett avslutande råd jag mot bakgrund av personliga erfarenheter enligt ovan  och i all ödmjukhet gärna vill ge Jimmie Åkesson är detta: låt det ta den tid som krävs. Låt det  värka ut. Läs mycket. Titta på TV. Träffa bara dem du gillar och som du vet gillar dig. Framförallt: umgås med familjen.

 

 

 

Tankar och erfarenheter en varm augustikväll i Södertälje

4 augusti, 2014

jimmie_akessonJimmie Åkesson i Sölvesborg 2014 i sitt kanske bästa tal någonsin.

Tänkte jag skulle berätta litet om mina tankar och erfarenheter från denna – återigen nätt och jämnt uthärdliga – varma dag den 4 augusti 2014.

Det är två dagar efter Jimmie Åkessons storartade sommartal i Sölvesborgs småbåtshamn. Känner mig som sverigedemokrat glad och stolt över att vår partiledare, som hunnit bli 35 år och stadgad familjefar vid det här laget, tog upp ett par mycket viktiga frågor i talet: den till synes alltmer våldsbenägna islamismen och den blodiga förföljelsen av kristna i Syrien och Irak.

Jag har tidigare här skrivit om de kristna som vår tids mest förföljda och utsatta grupp, dels i muslimskt styrda stater men även i kommunistiska diktaturer såsom Nordkorea och Kina. Det var med allt fog Jimmie talade om islamismen – märk väl icke om islam i allmänhet utan om dess extrema variant islamism och jihadism – som vår tids nazism och kommunism.

Läs gärna min bloggtext om de förföljda kristna och Svenska kyrkans tystnad i ämnet här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/22/kristna-varldens-mest-forfoljda-religiosa-grupp-svenska-kyrkan-svarar-med-tystnad/

BuCDcSsIMAEpOyq Fler åhörare än någonsin hade kommit för att lyssna till Åkessons sommartal 2014. Foto: Robert Stenkvist

Åkesson är den ende partiledare som helt öppet vågar beröra det hemska som sker i islams och Allahs namn. Alla andra är räddhågat försiktiga därför att de är rädda för att bli pådyvlade epitet av typen ”islamofob” och ”rasist”. Typiskt nog försökte en statsvetare efter Åkessons tal göra gällande, att SD nu får svårt att komma undan etiketten ”rasister” (precis som om muslimer skulle vara en ”ras”).

Det här är ingenting annat än en av blatant okunskap präglad ankdammsdebatt färgad av den patologiska politiska korrekthet, som utmärker stora delar av det som förskönande brukar kallas ”det offentliga samtalet”.

Tidigare ikväll hade vi i SD Södertälje/Nykvarn ett mycket välbesökt medlemsmöte i vår partilokal. Bland annat lade vi upp ritningarna för hur vi kommer att bemanna den valstuga som anländer den 14 augusti, utformningen av annonsering av våra kommunalpolitiska budskap i lokalpressen, innehållet i det kommande valnumret av vår egen tidning Telgekuriren med mera. Våra politiska motståndare kommer knappast att få en lugn stund…

Till mötet anslöt en medlem med bakgrund från Mellanöstern. Han var i egenskap av kristen mycket glad över att Jimmie Åkesson tagit upp den islamistiska förföljelsen av kristna trosbekännare och förutspådde, att detta skulle kunna generera ett försvarligt antal röster från kristna med samma bakgrund som han själv: kristna som upplevt islamism/jihadism på nära håll och vet vad det är fråga om.

Vår medlem trodde att det som händer i delar av Mellanöstern nu i värsta fall kan upprepas på våra breddgrader inom en tidrymd av kanske 50 – 60 år, då det i så fall (vilket Gud förbjude) drabbar våra barn och barnbarn.

Södertälje hamn 1 aug 002 Södertälje gästhamn med Kusens backe i fonden. Foto: Tommy Hansson

På hemväg efter mötet, då temperaturen fallit något, blickade jag ut över gästhamnen i yttre Maren och vårt stora skogs- och grönområde Kusens backe därbortom och undrade, vad det skall bli av vår arma och hårt prövade stad. Här promenerade jag ofta som liten gosse med min mormor i  mitten av 1950-talet och insöp då den säregna doften av bräckt vatten, som man också nu kan förnimma.

Mycket annat är sig inte likt. För omkring 50 år sedan var Södertälje alltjämt en ganska idyllisk liten stad på  omkring 20 000 invånare. Invandringen hade just kommit igång med ankomsten av gästarbetare till industrin (främst Scania Vabis) från dels Sydeuropa, dels de nordiska länderna med Finland i spetsen. En del av dessa stannade och blev naturaliserade svenskar, men de flesta valde att återvända till sina hemländer sedan deras kontrakt löpt ut.

Därefter har invandringsvågorna sköljt över oss slag i slag, och numera är Södertälje en beryktat problemfylld stad med snart uppåt 100 000 invånare och med en tilltagande ström av i första hand kristna immigranter från krigens Syrien och Irak, men även muslimer från länder som Afghanistan och Somalia. Min mormor, som muttrade redan över arbetskraftsinvandringen under hennes egen tid, hade inte uppskattat detta.

Södertälje hamn 1 aug 004 Maren med utsikt över det anrika ångfartyget Ejdern. Foto: Tommy Hansson

Nu arbetar jag så att svetten lackar med att försöka få klart mina åligganden innan jag försvinner med min son till det fagra Österrike för en vecka. Jag återkommer naturligtvis med en rapport i ord och bild vid hemkomsten!

Satis polito: Jimmies andra bok

14 november, 2013

untitledJimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

untitled

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ake-Ortmark-440x314Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

imagesCANSSCEQTokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

turbanbomben-muhammed-beskuDen mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

PetzallWilliam Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

196475Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.

 

I huvet på en PK-aktivist

2 september, 2013

puffenPatrik Lundberg inmonterad som motiv på Fazer-påse.

I dag fick jag en inbjudan med posten från Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) som har en så kallad litteraturvecka i ABF-huset i Södertälje 16-20 september.  Bland de författare som presenteras märks Patrik Lundberg, vilken presenteras som ”nöjesreporter, webbredaktör och krönikör på Helsingborgs Dagblad (HD)”.

Den som skrev presentationen verkar ha missat att HD den 27 maj meddelade, att unge Lundberg ”loggar ut” från HD för ”nya äventyr” som krönikör på Aftonbladet. Bortsett från detta bokdebuterar Patrik Lundberg i år med Gul utanpå (Raben & Sjögrén), en självbiografisk bok som alluderar på det faktum att Lundberg är ett koreanskt adoptivbarn.

Patrik Lundberg blev vad jag skulle vilja kalla herostratiskt ryktbar, då han för ett par år sedan i en krönika fastslog hur hemskt rasistiska Fazers Kinapuffar var: ett asiatiskt ansikte med en typisk ”Kina-hatt” var blickfång på påsen. Givetvis kände sig Lundberg som asiat djupt kränkt. Efter Lundbergs utfall följde en sedvanlig pseudodebatt om huruvida påsen var rasistisk eller ej.

Under alla omständigheter föll Fazer till föga och tog så småningom bort kinafejset. Bara den pyramidformade hatten blev kvar. Så brukar det ju gå när det mullrar i de politiskt korrekta leden över något som påstås vara rasistiskt. Minns exempelvis negerbollen och glassen Nogger Black.

Lundberg har emellertid fler strängar på sin PK-lyra. Det dröjde inte länge innan han i sitt nya organ Aftonbladet inför årets Pridejippo gick ut och talade om för menigheten hur fruktansvärt det var med ”heteronormen” (det vill säga den norm till vilken minst 95 procent av svenska folket bekänner sig):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/patriklundberg/article17212244.ab

SLVESB~1Den goda staden Sölvesborg: uppväxtmiljö för Patrik Lundberg och Jimmie Åkesson.

Patrik Lundberg föddes alltså i Korea men är uppväxt i, av alla svenska städer, Sölvesborg som ju också är SD-ledaren Jimmie Åkessons hemstad. I själva verket, har Lundberg förklarat, var det just Åkesson som inspirerade Lundberg att bli författare. Se där ännu en fjäder  som Åkesson kan sätta i sin folkdräktshatt:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2151&grupp=11591&artikel=5454509

För den som är intresserad talar Patrik Lundberg i Södertälje ABF-hus på Nedre Torekällgatan 7 den 18 september klockan 18.30.

En ganska fantastisk resa för oss SD:are!

20 augusti, 2013

united-minds-augUnited Minds/Aftonbladet augusti 2013.

I går måndag 19 augusti hade vi i SD Södertälje/Nykvarn styrelsemöte. Flera viktiga beslut med betydelse för den kommande valrörelsen fattades. Vi kunde göra detta i ett läge där alla kurvor pekar uppåt för Sverigedemokraterna.

I United Minds/Aftonbladets senaste väljarundersökning omfattande ett drygt tusental personer, vilka tillfrågades om vilket parti de skulle rösta på om det vore val till riksdagen i dag, valde 11,3 procent Sverigedemokraterna som alternativ.

Det är partiets högsta notering någonsin hos detta opinionsinstitut. Därmed är SD tredje största riksdagsparti samt vågmästare. Det betyder att SD nu sannolikt är på god väg att passera Miljöpartiet som det stadigt tredje största partiet. Det mest anmärkningsvärda i övrigt är att Moderaterna går back med  1,3 procentenheter till 24,5 procent, medan S går fram med ungefär lika mycket.

Moderaternas kräftgång är ingalunda oväntad för denna bloggare med tanke på hur statsminister Fredrik Reinfeldt betedde sig under sitt tal i Almedalen i juli. Som vanligt när Reinfeldt valde att beröra Sverigedemokraterna darrade han på rösten och gjorde ett obalanserat intryck. Den vanligtvis så behärskade Reinfeldt genomgår ett slags personlighetsförändring inför ämnet SD och tycks förlora förmågan till förnuftigt tänkande.

Den här gången klargjorde Reinfeldt att han kommer att offra regeringsmakten om detta skulle behövas för att förhindra att SD får inflytande i Sveriges riksdag. Han tvekar alltså inte att sätta folkviljan ur spel och offra landets väl och ve för det enda syftet att sabotera för Sverigedemokraterna.

Det är min övertygelse att stora delar av det svenska folket inte vill se en sådan regeringschef vid rikets roder. Problemet är att alternativet, S-ledaren Stefan Löfven, inte är mycket bättre: valet mellan pest eller kolera är aldrig särskilt angenämt.

FR_Gberg_72Främsta garanten för fortsatt SD-succé: Reinfeldts politik fortsätter som förut. Foto: Photo2be

Den här gången parkerar krispartierna KD och C båda över fyraprocentsspärren, samtidigt som FP tappar betydande delar av sitt väljarunderlag och noteras för samma låga nivå som de övriga två borgerliga mittenpartierna. V backar också betydligt och Sjöstedt-effekten vägrar envist att infinna sig. Den alltjämt relativt färske V-ledaren Jonas Sjöstedt framstår därmed endast som ännu en i raden av gråtrist argsinta kommunistledare, den där vill strypa alla privata samhällsinitiativ till planekonomins fromma.

SDs framgång överraskar minst av allt i ett läge, där såväl regering som opposition vägrar inse allvaret i den massinvandrings- och mångkulturpolitik som urholkar såväl landets som kommunernas och landstingens välfärdssatsningar. När illegala invandrare – de så kallade pappers- eller tillståndslösa – får så gott som gratis läkar- och tandvård medan svenska medborgare tvingas ta allt djupare tag i plånboken för att komma i åtnjutande av samma behandling blir folk med allt skäl förbannade.

Opinionssiffror runt tio procent är numera vardagsmat för Sverigedemokraterna, som med all rätt gladdes storligen över de 5,7 procent som gav en riksdagsplats för tre år sedan. Partiet har ofta dubblat sina valresultat ända sedan starten 1988, och absolut ingenting tyder på att så icke blir fallet även om ett år.

Frågan är om det stannar där. 15 procent vore på intet sätt oväntat, och 2018 kommer vi att vara ett trovärdigt regeringsalternativ om inte regeringen och Sjuklövern plötsligt gör en helomvändning och börjar föra en ansvarsfull politik. Men hur troligt är det?

Just nu ligger SD Södertälje/Nykvarn, liksom alla andra SD-avdelningar landet runt, i startblocken för att få ihop trovärdiga representanter till kommun- och landstingslistorna vilka skall vara fastställda till hösten. Innan dess väntar kyrkoval redan i september och EU-val några månader före det ”stora” valet.

Att Sverigedemokraterna numera kan påstås tillhöra det politiska etablissemanget innebär på intet sätt att övriga partier är komfortabla med situationen. I Karlskrona bestämde sig exempelvis en S-kvinna med invandrarbakgrund för att hoppa av sina uppdrag i protest mot att en partikollega har en anhörig (!) som är SDare. Läs mer här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=5621474

Det är till att respektera demokratins spelregler…

jimmie_160454694Den 24 augusti håller Jimmie Åkesson sitt fjärde sommartal i Sölvesborg.

Senaste medlemsstatistiken visade att Sverigedemokraterna numera har 9903 medlemmar. När partiledare Jimmie Åkesson håller sitt sedvanliga sommartal i Sölvesborg den 24 augusti kan partiet sannolikt alltså glädja sig åt att 10 000-vallen sprängts.

Det är en ganska fantastisk resa vi sverigedemokrater får vara med om!

Petzäll och hans demoner

1 oktober, 2011

William Petzäll på riksdagsbänken. Men riksdagen är nog inte den bästa platsen för den som vill vara en nykter missbrukare.

Låt mig till en början klargöra att jag inte har något emot William Petzäll. Ärligt talat så känner jag honom inte tillräckligt mycket för att vara vare sig särskilt mycket emot eller särskilt mycket för honom. Dock vill jag honom väl.

Första gången jag stötte ihop med William Petzäll var under en rökpaus utanför en restuarang på Södermalm i Stockholm, där det hölls valvaka i samband med EU-valet i början av juni 2009. Han framstod då för mig som en artig, trevlig och begåvad ung man. Jag förstod att han i Sverigedemokraternas innersta kretsar ansågs vara ett stort framtidslöfte.

Det intrycket bekräftades naturligtvis av det faktum, att han sattes på valbar plats på den riksdagslista som valberedningen med Michael Rosenberg som ordförande producerade förra våren samt att han även utsågs till ordförande i Sverigedemokratisk ungdom (SDU) efter Erik Almqvist.

Att William Petzäll blev ny SDU-ordförande kan jag förstå, jag vill minnas att han redan var vice ordförande när så skedde. Däremot reagerade jag direkt när han placerades högt upp på riksdagslistan. Duktig och lovande, visst – men riksdagsman? Vid 22 års ålder kan man enligt min mening omöjligt ha den livserfarenhet och självdistans som faktiskt krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att representera såväl sitt parti som uppemot en halv miljon människor i Sveriges riksdag.

Det är lätt att vara efterklok med facit i hand. Men i stället för att kastas huvudstupa in i krävande rikspolitik i så unga år borde William ha fått stå på tillväxt till nästa val. Det tyckte jag när riksdagslistan presenterades våren 2010 och det tycker jag fortfarande. Att jag inte upphov min stämma den gången berodde på att jag inte ville vara osolidarisk med vare sig valberedning eller partiledning, relativt ny i partiet som jag dessutom var.

Mitt intryck förstärktes ju närmare vi kom valet. Jag fick nästan en chock när jag träffade William i samband med premiären för Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg i början av augusti i fjol. Han hade nämligen blivit en helt annan människa! Ny frisyr, ny kostym med tufft uppkavlade ärmar och en artificellt framkallad solbränna som gjorde att han närmast såg ut som en mörkhyad afrikan eller åtminstone västindier.

Intrycket jag fick den gången var att Petzäll var i färd med att skapa sig en ny identitet inför de fullt realistiska möjligheterna, att han skulle få tillbringa de fyra närmast följande yrkesåren i riksdagen. Sedan framgick det i SVTs skildring av Sverigedemokraternas väg till riksdagen att Petzäll legat och pressat fram sin solbränna som stamkund i ett solarium. Anmärkningsvärt – och samtidigt litet rörande.

Det är nog inga överord om man påstår att William Petzäll gjorde succé i riksdagen genom sin rappa replikföring, som skakade om även etablerade riksdagsrävar från sjuklöverpartierna. Jag måste erkänna att jag var imponerad. Kanske hade jag tagit fel ändå.

Kanske var han osedvanligt mogen för sin ålder. Kanske var han verkligen torr bakom öronen.  Enda lilla anmärkningen jag hade var att han i en riksdagsdebatt sade ”20 decennier” (det vill säga 200 år) när han menade två decennier (20 år). Jag skrev ett försynt mejl och påtalade detta för William men fick inget svar.

Sedan kom incidenten där den unge riksdagsstjärnan vid en fest hemma i lägenheten välte omkull den egna TVn i fyllan och villan. Det resulterade i omhändertagande av polisen och logi i fyllecell över natten. Det framkom att Petzäll i själva verket ända sedan tonåren haft allvarliga missbruksproblem. I samråd med partiet tog han nu, förnuftigt nog, time-out från riksdagspolitiken och avgick samtidigt som SDU-ordförande till förmån för duktige Gustav Kasselstrand. Han fick också hjälp med behandling av partiet.

Under Almedalsveckan i juli dök William upp i TV-rutan och gjorde på mig då ett förmånligt intryck – jag hade inget skäl att misstänka att han redan, där och då, åter hade börjat dricka. Jag utgick ifrån att han nu hade fått rätsida på sina problem och såg fram emot att åter få se en skärpt William Petzäll i riksdagens talarstol.

Länkarna har länge hjälpt alkoholister att komma till rätta med sina problem.

Men jag hade underskattat William Petzälls demoner. Redan i början av augusti blev han kallad till partiledningen som klargjorde, att det här går inte längre. Petzäll kunde inte få fortsätta i riksdagsgruppen utan uppmanades lämna sitt uppdrag till förmån för en partikamrat. Det hade väl blivit Stellan Bojerud som än en gång fått rycka in under fanorna eller möjligen unge östgöten Markus Wiechel.

Vi vet hur det gick: William Petzäll vägrade. Han skulle, förklarade han, fortsätta som politisk vilde och från riksdagstaburetten engagera sig hårt i missbruksfrågor. Luttrade bedömare påpekade dock att en garanterad månadslön på 56 000 kronor tre år till möjligen kunde spela en minst lika stor roll för Williams vägval.

I den yviga diskussionen kring affären  Petzäll har det framskymtat ställvis kritik mot partiet för att man inte gav den unge politikern en ny chans. Trots allt, har det hetat, både från William själv och andra, att alkohol- och drogmissbruk är en sjukdom som kräver tålamod och förståelse. I ”Debatt”-studion i SVT häromkvällen jämförde Petzäll sitt sjukdomstillstånd med cancer. Skulle man ha kastat ut honom om det var cancer han hade haft?

Jag vet faktiskt inte svaret på den frågan. Jag föreställer mig dock att även cancer i icke ringa grad komplicerar riksdagsarbetet, och det kan kanske inte tas för givet att alla riksdagsledamöter är kämpar av samma halt som Stellan Bojerud som skötte sitt värv med den äran trots svåra hjärtproblem i kombination med sjukhusvistelser. Så jag föreställer mig att vilken partiledning som helst skulle ta ett allvarligt snack även med en cancersjuk riksdagsledamot.

Min uppfattning är att partiledningen trots allt gjort allt som kan begäras, och jag har full förståelse för att man inte ser en möjlig fortsättning på William Petzälls riksdagsmannabana. Trots allt är SD ett politiskt parti och inget behandlingshem eller social välgörenhetsinrättning.

Ett har jag dock lärt mig under ett förhållandevis långt liv: det går inte att lita på en alkoholist och/eller drogmissbrukare. Den sjuke tar alla chanser han/hon får att framställa sig själv och sin sjukdom i så förmånlig dager som möjligt. Nästan aldrig är det missbrukarens eget fel – det är alltid omgivningen som bär den tyngsta skuldbördan. En stor del av missbrukarens vakna liv går åt till att ljuga och manipulera omgivningen med målsättningen, att missbruket skall kunna vidmakthållas.

Det här skriver jag inte för att jag särskilt vill racka ner på William Petzäll. Det kan också bekräftas av varje nykter missbrukare själv och vederbörandes anhöriga. För den obotfärdige missbrukaren är det drogerna och drogerna allena som gäller. Jag har som sagt ingenting särskilt emot William Petzäll och önskar honom all personlig lycka och framförallt att han blir frisk. Eller kanske rättare – att han blir en nykter missbrukare.

Det krävs emellertid ingen större fantasi för att se vilka faror som lurar bakom hörnet. För det första finns det ingenting som säger att William Petzäll säger sanningen när han hävdar, att han nu i riksdagen avser att ta tag i missbruksfrågorna. Det skulle han kunna göra på andra och kanske också effektivare sätt i andra fora.

Att han framlägger sin påstådda plan på ett till synes övertygande sätt – som i ”Debatt” – säger absolut ingenting. Wiliam är en driven retoriker som sannolikt skulle kunna sälja sand till beduinerna i Sahara. Det är fullt möjligt att han har endast en sak i huvudet: att kunna finansiera sitt drogmissbruk. Om så är fallet är det bara en tidsfråga innan det blir fråga om ny ambulanstranport till sjukhuset – denna gång kanske med mindre lycklig utgång än senast det begav sig.

Detta är förstås ett worst case scenario. Jag hoppas innerligt att den här begåvade 23-åringen tar tag i sina problem och hittar en ny mening i sitt liv. Och det tror jag uppriktigt sagt inte att han kommer att klara av i den ogästvänliga och kalla riksdagskammaren.

Om William läser det här bör han slutligen klicka på länken nedan till en klok krönika av förre missbrukaren men numera nyktre/kristne Marcus Birro nyligen (om han inte redan läst den):

http://www.expressen.se/1.2574240

För ditt eget bästa, William – avgå. Och gör det nu.