Posted tagged ‘Somalia’

Ett svep över det krisande och krackelerande Sverige

30 augusti, 2019

Sverige håller på att krackelera. Två brutala kvinnomord på kort tid i Malmö respektive Stockholm, en aldrig sinande ström av skjutningar och sprängningar, en epidemisk våldtäktsstatistik, en våg av rån mot ungdomar, meningslösa misshandelsfall, sadistisk behandling av djur, en sjukvård som går på knäna, skolor som inte fungerar och icke minst en växande antisemitism. Den så kallade regeringens vettlösa massinvandringspolitik har mycket på sitt samvete.

Justitieminister Morgan Johansson (S) har försäkrat den som vill höra på att de skyldiga till  mordet på Malmö-kvinnan med ett barn i famnen skulle ”jagas till världens ände”. Det kan ibland förvisso behövas tuff retorik – problemet är naturligtvis att Malmö-polisen på sin höjd har resurser att jaga gärningsmännen till Limhamn…

Det hjälpte inte att Amineh Kakabaveh är både marxist och socialist – hon dumpades ändå av Vänsterpartiet.

När detta är sagt tänkte jag övergå till att ge några mindre dramatiska exempel på det galna tillståndet i nationen från de senaste dagarna. Jag inleder med fallet Amineh Kakabaveh, den såvitt jag kan bedöma enda någorlunda vettiga riksdagsledamoten från Vänsterpartiet i modern tid. Den 48-åriga Kakabaveh är född i Iran med kurdisk bakgrund samt socialist och uttalad marxist. Det räcker dock inte för V-ledningen som nyligen deklarerade sin avsikt att utesluta henne ur partiet.

Hedersvåldmotståndare utesluts ur Vänsterpartiet

Nu lär detta inte bli nödvändigt emedan Kakabaveh själv valt att utträda ur det parti som hon representerat i riksdagen sedan 2008. Enligt partisekreteraren Aron Etzler har Amineh ”allvarligt skadat förtroendet för partiet”. Detta sagt om en partimedlem som i riksdagsvaletvalet 2018 fick flest personkryss efter partiledaren Jonas Sjöstedt. Hon har vidare på ett kraftfullt sätt bekämpat hedersförtryck, tagit ställning mot islamismen och förespråkat slöjförbud.  2016 utsågs Amineh Kakabaveh till ”Årets svensk” i tidskriften Fokus.

Jag ämnar här inte gå in i detalj på varför V valde att dumpa Kakabaveh, som varit sjukskriven i ett år till följd av vad hon upplevt grov mobbning från partiets sida. Det förefaller dock uppenbart att en så pass vettig person – bortsett då från att hon är marxist och socialist – som Kakabaveh inte har någon framtid i ett ängsligt politiskt korrekt och vänsterpopulistiskt parti som Vänsterpartiet.

Låt oss övergå till fallet Nina Lekander, en 62-årig journalist, feministisk författare och översättare som delar sitt boende mellan Öland och Berlin. Lekander är verksam som kulturskribent på halvtid i Expressen och skrev den 27 augusti en krönika i tidningens kulturavdelning, där hon presenterade några rätt underhållande förslag till hur det kunde vara lämpligt att bete sig om man ville värna miljön och klimatet. https://www.expressen.se/kultur/vadra-trosorna-i-stallet-och-kissa-pa-tomten/

Nina Lekander luktar hellre illa än duschar.

Lekander slår fast att bristen på vatten är ”oroväckande” – särskilt som hon hävdar att det går åt 60 liter för en enda dusch. Hav dock tröst: ”Men det är ju bara att sluta duscha”, skriver hon och menar att det duger bra med att tvätta sig på strategiska ställen på kroppen ehuru på ett ganska försiktigt sätt.

Det där med att tvätta kläder är heller inte något som står särskilt högt i kurs hos Nina Lekander. Hon skriver i kåserande stil: ”Att tvätta trosor och vaska håret i min postklimakteriella ålder behövs knappt heller. Kläder vädras. Kissas kan på tomten om sådan förefinns, varvid man undviker finvattenskam och får en nära-jorden-upplevelse.”

Vidare tycker Lekander att ”i vardagen må vi tåla vissa odörer och bakterier”. Resultatet blir att, förutsatt att Lekanders råd tas ad notam av alltfler, vi numera kan känna igen miljönissar och klimatalarmister inte bara genom deras utflipprade argument utan också på lukten.

Filipstad i Värmland med sina drygt 10 000 invånare i hela kommunen har hamnat i det mediala blickfånget genom sin djupa ekonomiska kris som fört den lilla kommunen till konkursens rand. Lägg därtill en deprimerande våldtäktsstatistik av det skenande slaget. Det är inte svårt att finna orsakerna till kommunens kris: Filipstad var en av de orter som tog emot flest flyktingar i förhållande till folkmängden krisåret 2015.

Nu skall Alex ”Äntligen” Schulman fixa Filipstads problem.

I dag har Filipstad högst procentuell andel socialfall i hela landet. Kommunen tvingas därför i år spara runt 30 miljoner kronor på grund av en mycket hög andel bidragsberoende inflyttare från länder som Syrien, Somalia, Eritrea, Afghanistan och Irak. Det kan förutsättas att ett övervägande del av dessa är dömda till livslångt utanförskap.

Nu skall det emellertid bli andra bullar av – Expressen-skribenten Alex Schulman har nyligen utsetts till ”ambassadör” för Filipstad. Ni vet han som utbrast ”äntligen” när katedralen Notre Dame i Paris eldhärjades. Schulman har byggt upp hela sin karriär kring oförblommerat hat gentemot respektive rasande angrepp på sin morfar Sven Stolpe och sin mamma Lisette Schulman, men nu är allt hunky dory när Alex berättar om sina påstått idylliska somrar hos morföräldrarna Sven och Karin Stolpe i Filipstad.

Alex Schulman: ”Jag pratade med en kommunpamp och jag har aldrig varit med om det förut att en kommunperson är så nedslagen. Det var en upplevelse som jag förvånades över.” Nu väntar vi bara på att Alex Schulman löser Filipstads kris genom litet glada tillrop och en rejäl portion politisk korrekthet om hur mycket Filipstad egentligen behöver alla sina bidragsberoende analfabeter utifrån. https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/alex-schulman-aldrig-sett-en-kommunperson-sa-nedslagen

Greta med pappa Svante Thunberg på väg från Plymouth till New York i segelbåt.

Låt mig avsluta det här svepet över ett krisande och krackelerande Sverige genom att konstatera, att klimatalarmismens gyllene kalv och buktalardocka, unga Greta Thunberg och hennes pappa Svante med följeslagare, nyligen nått USA efter två veckor i segelbåt på Atlanten. http://www.kristianstadsbladet.se/ledare/miljohyckleri-kring-greta-emma-och-meghan/

Låt mig också i sammanhanget få konstatera, att seglatsen gav upphov till avsevärt mer koldioxidutsläpp än om paret Thunberg och dess besättning hade tagit flyget. Sammanlagt mer än tio personer delaktiga i seglingsprojektet inklusive besättningen måste nämligen flyga fram och åter över Atlanten för att det hela skulle gå ihop.

Så beter sig klimataktivisternas hycklande gycklarfölje och detta till etablissemangets taktfasta applåder och hurrarop.

 

 

Antisemitiska USA-politiker portas från Israel

16 augusti, 2019

Israels regering har tillkännagivit att de båda amerikanska Israel-hatande politikerna Ilhan Omar och Rashida Tlaib – båda representerande det Demokratiska partiet i kongressens representanthus – inte tillåts komma in i den judiska staten för ett planerat besök i Judéen och Samarien (”Västbanken”).

HUGE! Radical Democrats Rashida Tlaib and Ilhan Omar BANNED FROM ISRAEL Over Suspected Provocations

Premiärminister Benjamin Netanyahu har motiverat beslutet med att såväl Omar som Tlaib stöder den anti-israeliska rörelsen BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) samt att det finns risk för provokationer från de båda. De har bland annat jämfört Israel med Nazityskland. Israel hade först avsett låta Omar och Tlaib komma in i Israel men ändrade sig alltså. https://bdsmovement.net/

Beslutet kom en dag efter det att USAs president Donald Trump på Twitter menat att det vore ett svaghetstecken av Israel att låta två av dess mest fanatiska fiender besöka landet.

Rashida Tlaib (till vänster) och Ilhan Omar portas från Israel.

Ilhan Omar föddes i Mogadishu i Somalia 1982. Hon valdes in i representanthuset 2018 och har på kort tid gjort sig känd som en brinnande antisemit och Israel-och USA-hatare. Rashida Tlaib är född i Detroit, Michigan 1976 och är bördig från en palestinsk invandrarfamilj. I likhet med partikollegan Ilhan Omar är hon våldsamt anti-israelisk och anti-Trump. Hon är medlem i Democratic Socialists of America.

Ilhan Omar och Rashida Tlaib är de första muslimska kvinnor att väljas in i USAs kongress.

Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har fördömt det israeliska beslutet med motiveringen, att det är ”beneath the dignity of the great state of Israel”.

Omar och Tlaib är i ”fint” sällskap. Israel har tidigare förklarat att Sveriges utrikesminister Margot Wallström inte är välkommen att besöka Israel som representant för Sverige på grund av sin Israel-fientliga politik. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen

 

 

 

Vite ärkerasisten David Duke backar upp Ilhan Omar

14 mars, 2019

David Duke och hans nya protegé Ilhan Omar.

Den kontroversiella amerikanska kongressledamoten Ilhan Omar, som på bara ett par månader blivit USAs mest omdiskuterade politiker efter president Donald Trump, har nu fått stöd av doyennen bland amerikanska vit makt-operatörer, nämligen David Duke. https://www.breitbart.com/politics/2019/03/07/david-duke-calls-ilhan-omar-most-important-member-of-the-us-congress/

Muslimska Ilhan Omar, född i Somalia 1981, invaldes i USAs representanthus i november 2018 som en multikulturell omslagsflicka för det Demokratiska partiet. Hon har på mycket goda grunder stämplats som antisemit och Israel-hatare sedan hon bland annat anklagat judiska politiker för att ha dubbla lojaliteter och påstått att ”Israel har hypnotiserat världen”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/07/antisemitism-och-socialism-i-amerikanska-kongressen/

Omars uttalanden har renderat henne åtskillig kritik från såväl republikaner som från demokratiska partikamrater men har hittills hållits under armarna av representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi. Omar utgör jämte Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez en vänsterradikal trojka i representanthuset.

David Duke som KKK-höjdare på besök i  London i slutet av 1970-talet.

Det är dock svårt att tänka sig att stödet från den fanatiske antisemiten och vite rasisten David Duke skulle kunna gynna vare sig Ilhan Omar eller det Demokratiska partiet. Duke skrev på sin sajt: ”By defiance to Z. O. G. Ilhan Omar is NOW the most important member of the US Congress..” Z. O. G. är en förkortning för Zionist Occupation Government, som ofta används av nazister och därmed jämställda i syfte att påvisa att det finns en judisk världskonspiration. Dukes stöd för Omar visar att extremister till höger och vänster har mycket gemensamt.

David Duke är född i Tulsa i Oklahoma 1950 men är sedan länge bosatt i delstaten Louisiana. Han var före 1975 medlem i The American Nazi Party men gick därefter över till Demokraterna, som han tillhörde fram till 1988. 1989 blev han emellertid som republikan  i ett fyllnadsval invald i Louisianas delstatsparlament, som han tillhörde till 1992. När han 1990 ställde upp i guvernörsvalet – han kom tvåa efter demokraten Edwin Edwards – representerade han Grand Old Party (republikanerna). https://sv.wikipedia.org/wiki/David_Duke

Duke har även hunnit med att vara Grand Wizard (stormästare) i en falang av den rasistiska kamporganisationen Ku Klux Klan (KKK). Han har besökt Sverige och höll 2006 ett tal i Helsingborg på inbjudan av Nordiska förbundet. https://expo.se/2005/02/david-dukes-tal-granskas-av-%C3%A5klagare

Antisemitism och socialism i den amerikanska kongressen

7 mars, 2019

Kongressledamöterna Ilhan Omar (till vänster) och Rashida Tlaib representerar båda det Demokratiska partiet.

Att antisemitismen ökar i Europa är ett faktum. Den yttrar sig dels i Israel-hat, där de svenska Socialdemokraterna i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet ligger i framkant, dels i judefientlig retorik och judefientliga hatbrott riktade mot synagogor och andra judiska institutioner. Antisemitismen tycks nu också likt en löpeld sprida sig i USA.

I centrum vad gäller diskussionen om den ”nya” antisemitismen i Förenta staterna står 37-åriga Ilhan Omar, Minnesota, som är ny ledamot i kongressens representanthus från och med i år representerande det Demokratiska partiet. Den hijab-bärande muslimen Omar har av representanthusets talman, Nancy Pelosi. utsetts till den prestigefyllda positionen som ordförande i representanthusets utrikesutskott.

Ilhan Omar väckte senast uppseende när hon anklagade Israel-vänliga amerikaner för att ”svära trohet till Israel” mer än till USA. Påståendet står helt i överensstämmelse med den antisemitiska, nattståndna retoriken om att judar och Israel-vänner hyser dubbla lojaliteter. Omars yttrande fick president Donald Trump att hävda att detta innebar en ”sorglig dag för Israel”. Det hade emellertid varit mer adekvat om Trump hade sagt att det var en sorglig dag för det traditionellt pro-israeliska USA.

Omars uttalande var så pass anmärkningsvärt att såväl republikanska som demokratiska röster tog avstånd från det. Tidigare har Omar anklagat den pro-israeliska lobbyorganisationen the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) för att betala kongressmedlemmar för att de skall stötta Israel, något Omar tvingats be om ursäkt för. https://www.jpost.com/American-Politics/The-antisemitic-actions-and-consequences-of-congresswoman-Ilhan-Omar-580842

Ilhan Omars diatriber är naturligtvis pinsamma, inte bara för Demokratiska partiet utan för såväl det politiska maktcentret Washington, D. C. i sin helhet som USA i stort. Något liknande har aldrig tidigare förekommit i den amerikanska kongressen. Det är också paradoxalt att denna typ av rasistisk propaganda kommer från någon som själv presenterat sig som offer för rasismen. Både president Donald Trump och vicepresident Mike Pence har pläderat för att Omar borde sparkas ut ur kongressen eller åtminstone varnas för sina antisemitiska uttalanden.

Chelsea Clinton ogillar antisemitismen i amerikansk politik.

Även den inte helt okända demokraten Chelsea Clinton har, låt vara indirekt, markerat avstånd till IIhan Omar, vilken stöder såväl Hamas som den anti-israeliska rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS): ”We should expect all elected officials regardless of party, and all public figures not to traffic in anti-Semitism.”

Ilhan Omar föddes i Somalias huvudstad Mogadishu 1981, När det somaliska inbördeskriget utbröt 1991 flydde hon med sin familj till Kenya, där man tillbringade fyra år i flyktingläger. 1995 erhöll familjen tillåtelse att slå sig ned i USA och bosatte sig först i Arlington i Virginia. Snart flyttade man dock till Minneapolis i Minnesota. Ilhan Omar blev amerikansk medborgare 2000 och invaldes i Minnesotas representanthus 2016. Två år senare invaldes hon som den första naturaliserade medborgaren från Afrika till USAs representanthus. https://en.wikipedia.org/wiki/Ilhan_Omar

Omar tillhör, vilket givetvis är föga överraskande, vänsterflygeln i sitt parti och har bland annat agiterat för livslön, billiga bostäder och billig hälsovård samt avskrivning av studielån. Och trots sin radikala retorik tycks hon fortfarande hållas under armarna av betydande delar av Demokratiska partiet.

En trogen vapendragare till Ilhan Omar i det amerikanska representanthuset är den muslimska palestinsk-amerikanskan Rashida Tlaib, född 1976, vilken är hemmahörig i Detroit i Michigan. Hon står liksom Omar långt ut på vänsterkanten och är medlem i Democratic Socialists of America (DSA), en organisation som är knuten till Socialistinternationalen och som hade nära band till den förre presidenten Barack Obama. https://www.keywiki.org/Barack_Obama_and_Democratic_Socialists_of_America/Socialism

Rashida Tlaib har gjort sig känd för att vilja ställa president Trump inför riksrätt och för att vilja avsluta USAs stöd till den judiska staten Israel. I likhet med Ilhan Omar är Tlaib en uttalad supporter av BDS och deltog aktivt i vänsterradikalen Bernie Sanders presidentvalskampanj. https://en.wikipedia.org/wiki/Rashida_Tlaib

Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.

Nära politiskt lierad med de vänsterradikala Israel-hatarna och antisemiterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib är Alexandria Ocasio-Cortez (”AOC”), vilken också invaldes i det amerikanska representanthuset i valet i november 2018. Hon föddes in i en katolsk familj i New York med latinska rötter 1989 och deltog i Bernie Sanders socialistiskt betonade valkampanj 2016.

Ocasio-Cortez är ett ansikte utåt för radikaliseringen av det Demokratiska partiet och har bland annat föreslagit ett ”Green New Deal”, syftande till en omfattande omläggning från fossila till förnybara bränslen. Viss uppmärksamhet har AOC även väckt med att ifrågasätta det kloka i att sätta barn till en värld, som enligt henne plågas svårt av människoframkallade klimatförändringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandria_Ocasio-Cortez

Invalet av Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez i den amerikanska kongressens representanthus väcker åtminstone två väsentliga frågor. 1. Är partiet, som traditionellt varit pro-israeliskt och varit den partibildning som USAs judar föredragit, på väg att bli Israel-fientligt och pro-palestinskt? 2. Är partiet på väg att överge hävdvunnen amerikansk kapitalism till förmån för socialism?

Juryn överlägger fortfarande i denna fråga, som det brukar heta, men många befarar att USAs politiska landskap står inför en grundläggande vänstervridning och orientering bort från kapitalismen som ekonomiskt rättesnöre. http://nymag.com/intelligencer/2018/08/are-democratic-voters-abandoning-capitalism-for-socialism.html

 

 

 

FNs råd mot mänskliga rättigheter

15 oktober, 2018

”En avloppsbrunn för politisk partiskhet.” Så löd den amerikanska FN-ambassadören Nikki Haleys omdöme om FNs råd för mänskliga rättigheter.

Den 20 juni meddelade USAs FN-ambassadör Nikki Haley att Förenta staterna lämnar United Nations Human Rights Council (UNHRC). Haley anklagade organisationen för hyckleri och förklarade att UNHRC hade blivit en ”cesspool of political bias” (en avloppsbrunn för politisk partiskhet). https://www.bbc.com/news/44537372

Det är svårt att inte ge den nu avgångne  ambassadör Haley rätt. FNs råd för mänskliga rättigheter har under hela sin existens endast fördömt ett land för påstådda människorättsbrott, Israel, som ställts vid skampålen icke färre än 68 gånger 2006-16. USA ersattes som medlemsland av Island. En mer korrekt beteckning för rådet vore kanske FNs råd mot mänskliga rättigheter.

I maj 2011 var rådet på väg att godkänna en rapport som hävdade att situationen för de mänskliga rättigheterna i Muammar Khadaffis Libyen var god. Pådrivande i ansträngningarna att godkänna rapporten var Algeriet, Qatar, Saudiarabien, Syrien, Nordkorea, Pakistan, Burma och ”Palestina”. Rapporten stoppades dock i sista stund. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Island tog USAs plats i UNHRC. På bilden den isländske utrikesministern.

UNHRC bildades den 15 mars 2006. En stor majoritet i FNs generalförsamling stödde förslaget att UNHRC skulle komma att ersätta United Nations Commission on Human Rights (UNCHR), eftersom den sistnämnda organisationen – bildad 1946 med Eleanor Roosevelt (1884-1962) som sin första ordförande – dels ansågs ha blivit alltför politiserad, dels lämna för stort inflytande åt länder som själva grovt kränker de mänskliga rättigheterna. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Commission_on_Human_Rights

Förhoppningen med den nya organisationen var att denna bättre än den dittillsvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheter skulle kunna tillvarata och verka för mänskliga rättigheter. Ett fåtal länder insåg dock att det på intet sätt fanns någon garanti för att det inte skulle bli precis lika illa med den nya organisationen. Således röstade USA, Israel. Marshallöarna och Palau emot förslag. Vitryssland, Iran och Venezuela lade ner sina röster.

Det visade sig att skeptikerna skulle få helt rätt. Det är svårt att se att utfallet skulle ha kunnat bli något annat när man vet att länder såsom Kina, Kuba, Eritrea, Somalia, Nigeria, Qatar, Angola, Burundi, Pakistan, Bangladesh. Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Saudiarabien, Egypten och Förena Arabemiraten är medlemmar. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Human_Rights_Council

Saudiarabien är en av UNHRCs mest kritiserade medlemsländer.

FNs råd för mänskliga rättigheter har 47 medlemmar uppdelade på de olika världsdelarna. Länderna väljs för treårsperioder och inget land tillåts vara medlem längre än två sammanhängande treårsperioder. Sverige var kandidatland för perioden 2013-15 men beviljades inte inträde. Rådet sammanträder tre gånger årligen i schweiziska Génève.

Fredrik Malm, riksdagpolitiker för Liberalerna, tillhör dem som vill avskaffa rådet och jag har mot ovan skisserade bakgrund svårt att inte ge honom rätt. https://www.svt.se/opinion/mr-radet

”Exodus: Gods and Kings”: ingen dålig film trots missar

31 december, 2017

Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.

Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits

Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.

Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose

En del recensenter, som i exempelvis den brittiska tidningen The Guardian, har pekat på en lång räcka historiska felaktigheter och inkonsekvenser. Den som är specialintresserad av detta tema klickar lämpligen på denna länk: https://www.theguardian.com/film/shortcuts/2015/jan/04/exodus-gods-and-kings-deserve-banned-historical-inaccuracy


Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.

Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.

Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.

Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.

Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148

11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.

En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi  sett och hört prov på tidigare.

Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.

Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:

Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. (1917 års bibelöversättning). https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+7&version=SV1917


Mose och Aron inför farao enligt en illustratör.

Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.

Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15

Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.


Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).

Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm

Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).

Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor


Den verklige Ramses IIs mumie.

Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget

I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.

Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.

Burt Lancaster som Mose.

”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver

 

 

 

 

 

 

 

 

 

22 år efter ambassadlagens antagande: USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad

7 december, 2017

President Donald J. Trump undertecknar beslutet som officiellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.

Så kom beskedet jag och många med mig otåligt väntat på sedan Donald J. Trump tillträdde som amerikansk president för nästan ett år sedan: att Trump skulle infria sitt vallöfte och erkänna Jerusalem som Israels rättmätiga huvudstad. Som en konsekvens härav har USAs 45e president även instruerat State Department (utrikesdepartementet) att vidtaga mått och steg i syfte att flytta ambassaden från Tel Aviv till huvudstaden. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/12/06/donald-trump-gives-speech-recognising-jerusalem-israels-capital/

Jerusalem har varit Israels officiella huvudstad och säte för den judiska staten Israels regering sedan 1950. Här finns även parlamentet Knesset, Högsta domstolen och flertalet av landets regeringsdepartement samt kulturella och sociala institutioner. Jerusalem är även centrum för judendomen sedan runt 3000 år tillbaka och anses vara en helig stad också inom kristendomen och islam. Israel har åtagit sig att beskydda alla heliga platser oavsett religion.

1967 valde Jordanien trots varningar från Israels sida att inleda vad som skulle bli känt som Sexdagarskriget genom att bomba Jerusalem. Israel försvarade sig synnerligen effektivt och annekterade som en säkerhetsåtgärd östra Jerusalem, som dittills kontrollerats av Jordanien, liksom området väster om floden Jordan, den så kallade Västbanken där de bibliska områdena Judéen och Samarien är belägna. Annekteringen innebar att judarna för första gången sedan historisk tid fick tillgång till sin allra heligaste plats, Västra tempelmuren.


Västra tempelmuren i östra Jerusalem – ”Klagomuren” – är det enda som i dag återstår av det heliga judiska templet. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/ Foto: Tommy Hansson

Därmed är Israels närvaro i den östra (den gamla) delen av Jerusalem fullt legitim och legal i enlighet med internationella lagar rörande väpnade konflikter. Att betydande delar av det internationella samfundet, liksom en rad FN-organ, därefter har vägrat godkänna Israels övertagande av östra Jerusalem ändrar inte detta faktum.

Media överflödar i dessa dagar av referenser till den till synes massiva kritiken mot president Trumps Jerusalem-beslut. Några timmar innan Trump som väntat klargjorde att han betraktar Jerusalem som Israels huvudstad och att han har instruerat State Department att flytta ambassaden från Tel Aviv, uttalade påven Franciskus som sin önskan att ”status quo” bevaras i Jerusalem. Påven uppgavs även ha haft telefonkontakt med ”presidenten” för den Palestinska myndigheten, Mahmud Abbas. http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Respect-status-quo-of-Jerusalem-says-Pope-in-response-to-Trump-move-517173

Bland övriga dignitärer som fördömt Trumps modiga beslut märks (vad hade ni väntat er?) Sveriges funktionsstörda utrikesminister Margot Wallström, vilken som bekant parkerade på plats åtta på Wiesenthalcentrets lista över prominenta antisemiter för ett år sedan och är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i Israel. Wallström har även berömt sig av att ha sammankallat ett extra möte i FNs säkerhetsråd i anledning av ambassadbeslutet. http://norran.se/nyheter/wallstrom-beklagar-djupt-jerusalem-beslut-940030

Påven Franciskus i ett hjärtligt möte med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmud Abbas 2014.

Donald J. Trumps förklaring till sitt historiska beslut visar enligt min uppfattning att han är helt rätt ute. Han har helt enkelt insett att för de militanta palestinaaraberna spelar det ingen som helst roll hur USA och omvärlden ser på Jerusalem: de kommer att fortsätta sin väpnade terror och sitt hat mot alla judar oavsett vilket genom så kallade intifador och alla upptänkliga former av terror. Det nu fattade beslutet gör varken från eller till:

We cannot solve our problems by making the same failed assuptions and repeat the same failed strategies of the past. It is time to officially recognise Jerusalem as the capital of Israel. http://jihadimalmo.blogspot.se/2017/12/antligen.html

Det har sagts att Trumps Jerusalem-beslut är ett hot mot den så kallade tvåstatslösningen – ett judiskt Israel och ett arabiskt ”Palestina” fredligt sida vid sida – och att det rentav öppnar ”helvetets portar” i Mellanöstern. Jag är övertygad om att detta är grova överdrifter, särskilt det senare. Sedan är det en annan sak att palestinaaraberna med sin förkärlek för våld terror och sin oförmåga att styra ens de små territorier de genom Hamas och Fatahs dysfunktionella styre nu förfogar över är ljusår ifrån att kvalificera sig som statsbyggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle prisa Trumps beslut var naturligvis väntat. En stor majoritet av alla israeler inklusive lejonparten av den politiska oppositionen är också positiva till beslutet. https://unitedwithisrael.org/watch-israelis-unanimously-declare-jerusalem-is-my-capital/

Man kan tycka att det inte borde vara alltför kontroversiellt att världens mäktigaste land väljer att erkänna ett lands huvudstad som dess – tja, huvudstad. Hur skulle exempelvis vi svenskar, inklusive Margot Wallström, reagera om det internationella samfundet valde att betrakta Göteborg och inte Stockholm som Sveriges huvudstad? Inte alltför nådigt, misstänker jag.

USAs ambassad i Tel Aviv kommer att flyttas över till Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Israel har dock, speciellt sedan den tidigare slagpåsen Sydafrika fick majoritetsstyre i början på 1990-talet, valts ut som jordklotets paria och betraktas med helt andra måttstockar jämfört med resten av världen. Så får Israel inte försvara sig genom att av säkerhetsskäl besätta fientligt territorium trots att internationella lagar tillåter detta – då heter det att man är ”ockupant”. Israel får heller inte försvara sig genom att eliminera terrorister – då kan man anklagas för ”utomrättsliga avrättningar”. Israels folk får inte ens självt ha vilken huvudstad det vill.

Nu är inte president Donald Trumps beslut fullt så kontroversiellt som det kan tyckas vid ett hastigt påseende. Den 23 oktober 1995 antog Förenta staternas 104e kongress lagen Jerusalem Embassy Act, som deklarerade att Jerusalem skulle betraktas som Israels huvudstad och att USA i konsekvens härmed skulle överflytta sin ambassad till Jerusalem (där landet redan har ett konsulat). https://en.wikipedia.org/wiki/Jerusalem_Embassy_Act

Efter nämnda datum har presidenterna Bill Clinton, George W. Bush samt Barack Obama valt att punktligt varje halvår avblåsa ambassadflytten. Även Donald Trump gjorde samma sak för ett halvår sedan eftersom han ansåg att tiden ännu ej var mogen. Ett par dagar före den historiska deklarationen den 6 december 2017 skulle Trump egentligen på nytt ha gjort samma sak genom att underteckna aktuellt dokument, men den här gången satte han i stället den 22 år gamla ambassadlagen i kraft.

USAs erkännande av Jerusalem kan mycket väl leda till att andra länder följer efter: Sydsudan har deklarerat att landet har för avsikt att etablera sin Israel-ambassad i Jerusalem, och även länder som Tjeckien och Ryssland har klargjort att de betraktar Jerusalem som den judiska statens huvudstad.

Israels och USAs flaggor på Västra tempelmuren den 6 december 2017.

President Donald J. Trump har, till internationella medias förtret, haft vad man kan kalla flyt på senare tid. Kort tid innan Jerusalem-beslutet hade han således nöjet se de omdiskuterade inreserestriktionerna mot medborgare från Tchad, Iran, Somalia, Jemen, Libyen och Syrien godkännas av Högsta domstolen med röstsiffrorna 9-2. Fler rättsliga prövningar kommer att följa, men HD-beslutet är en viktig delseger för Trump-administrationen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6835619

Därtill fick Trump igenom sin skattereform – den mest omfattande i USA sedan Reagans dagar i Vita huset för runt 30 år sedan – i den amerikanska senaten, låt vara med knappast tänkbara marginal (51-49). Följden blev en markant uppgång på USA-börsen. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6njkjO/senaten-rostade-igenom-trumps-skattereform

Donald Trump framstår för denna bloggare alltmer som en av Förenta staternas mest kraftfulla och modiga presidenter någonsin. Om han fortsätter i samma stil kan han rentav komma upp i samma klass som Ronald Reagan.