Om ”komma till bukt med” och andra språkgrodor

Docent Ann-Sofie Dahl har skrivit en utmärkt bok om NATO – dock med smärre språkliga brister.

Jag håller för närvarande på att läsa Ann-Sofie Dahls bok NATO-historien om en försvarsallians i förändring (Historiska Media 2019). Det är en utmärkt och välskriven bok som ger en lättfattlig orientering i ett komplicerat ämne. Jag har dock en invändning – författaren skriver konsekvent ”en slags” på var och varannan sida.

Eftersom det heter ”ett slag” och aldrig ”en slag” är detta ett felaktigt språkbruk. Det skall således i alla lägen heta ”ett slags” (union, utvidgning, försvar eller vad det nu är som avses). Det är i mitt tycke minst sagt förvånande att en så pass kvalificerad skribent som Ann-Sofie Dahl använder en icke korrekt svenska.

Jag är emellertid numera så pass överseende med språkliga grodor att jag inte längre per automatik slänger böcker med felaktigt eller ofullkomligt språkbruk i soporna. I nämnda fall delar jag dessutom Dahls positiva syn på NATO; ett särskilt tack vill jag rikta till Dahl för att hon skriver NATO med versaler istället för det tyvärr i dag vanligare Nato. Min oförytterliga mening är att akronymer av detta slag alltid bör stavas med versaler.

Ett avsevärt värre språkfel än att skriva ”en slags” är då i mitt tycke den allt vanligare horrören ”komma till bukt med”. Exempelvis i en mening som ”Nu måste vi komma till bukt med budgetunderskottet”. Det korrekta är som alla borde veta ”få bukt med” eller den synonyma meningen ”komma till rätta med”. Det är noga taget endast en båt man kan komma till bukt med. http://sbraak.blogspot.com/2017/03/sjofartsnytt-att-komma-till-bukt.html

Det finns en rikhaltig flora av exempel på hur ärans och hjältarnas språk (det vill säga svenska) urholkats och förflackats. En vanlig formulering numera är att ”det är inte din ensak”. Såsom i ”Mitt privatliv är inte din ensak”. Det korrekta är i detta sammanhang ”det är inte din sak”, helt enkelt därför att min ensak inte är din sak.  Alltför ofta ser man vidare formuleringen ”mellan-till”: ”Mellan åren 1789 till 1917”. Skall givetvis vara ”och” istället för ”till” och hör sen!

Ett ord som introducerades för bara ett par år sedan är ”hen”. Jag använder det aldrig själv då jag tycker det är ett hemskt ord, men skall det nödvändigtvis användas så skall det ske i ett sammanhang där könet på den man avser inte är känt. Däremot aldrig när man känner till vederbörandes kön. Dessvärre förekommer detta oskick rätt ofta i tidningsspalterna.

Ett särskilt kapitel i berättelsen om den svenska språkförflackningen gäller destruktiva eller åtminstone problematiska influenser från den städse närvarande engelskan. Ett typexempel är det lilla ordet ”lämna” som man ser hela tiden. Till exempel ”Han blev avskedad så han var tvungen att lämna”. Det är dock alltid något man lämnar, exempelvis planen, klubben, befattningen etcetera. Här har man helt sonika direktöversatt engelskans ”leave”, vilket blir fel i svenskan. Lämnar man något skall det också anges vad man lämnar.

En annan tydlig influens från engelskan är ”formula”, som numera är allenarådande i reklam för exempelvis hårschampo eller sminkprodukter. När vi vanligtvis använder termen ”formel 1” och inte ”formula 1” om bilracing borde det rimligen kunna gå att hålla sig till den svenska varianten också i smink- och schamporeklam.

Den här båten går gissningsvis inte att komma till bukt med.

Ett liknande exempel på svenglisering är ”ultimata” som i ”Den ultimata upplevelsen” och liknande. Man kan tycka att det åtminstone ibland skulle kunna gå att använda ”slutgiltiga” eller ”definitiva” istället för ”ultimata”. När jag ändå är inne på anglicismer kan jag nämna ”event”, som i dag helt tycks ha ersatt ”evenemang” eller ”jippo”, respektive det nya ”influencer” som ju är samma sak som opinionsbildare.

Nu är jag emellertid inte någon språkpurist i den meningen att jag vill utrota allt främmande inflytande i vårt språk. Jag skäms inte för att använda ord som ”mejl” eller ”fejs” om det kan anses motiverat att göra så. För att inte nämna ”kiosk” eller ”parfym” – vi kommer inte ifrån att svenska språket innehåller en berikande mängd låneord från exempelvis franska, tyska, latin, turkiska, romani (”tjej”, ”lattjo”) med flera.

Något som inte har med engelsk språkpåverkan att göra är förvirringen när det gäller ”var” och ”vart” som jag tror började någon gång på 1990-talet. ”Var” anger rätteligen plats/belägenhet medan ”vart” anger riktning.

Intressant i sammanhanget är vidare den glidande betydelse vi fått när det gäller ord som ”sjukt” respektive ”grymt”. Orden ifråga betecknar av tradition något negativt: ”Du är sjuk i huvudet”, ”Mördaren var en sjuk psykopat”. I dessa yttersta av tider används dock ”sjukt” och ”grymt” ofta i positiv bemärkelse: ”Hon var helt sjukt bra” eller ”Han var grym” (alltså fantastiskt bra).

Via den ymniga spelreklamen i TV har vi vidare fått en samling helt nya ord av typen ”välkomstbonus”, ”registreringskrav” samt ”insättningskrav”. Här gäller emellertid en annan problematik som jag inte tänker gå in på här. Jag avstår också från att analysera den så kallade rinkebysvenskan, som är ett kapitel helt för sig själv.

Sammanfattningsvis har vi inom loppet av de senaste decennierna fått uppleva en mindre trevlig utveckling vad gäller delar av det svenska språket. Detta omfattar även en allmän språklig osäkerhet, där man esomoftast ser namn på månader och veckodagar stavade med stora begynnelsebokstäver. Det är någonting vi enligt min mening måste komma till…förlåt, få bukt med.

Det finns slutligen de bedömare som välkomnar alla sorters språkförändringar med motiveringen, att språket hela tiden utvecklas. Jag tycker inte den argumentationen håller. Lika litet som när förändringar generellt anges vara något positivt och att vi därför bör välkomna alla sorters förändringar. Det borde  vara en självklarhet att inte alla förändringar är bra – några är rentav helt förkastliga för att inte säga destruktiva. Lika självklart borde det vara att allt som förklaras vara ”modernt” inte är bra.

Att språket förändras och utvecklas kommer vi aldrig ifrån. Eller att förändringar och lån utifrån är något oundvikligt. Min utgångspunkt som konservativ är emellertid att förändringar, inklusive de som inträffar på språkets område, bäst sker i försiktig takt och med ett stort mått av eftertanke. Revolutioner och alltför hastiga förändringar har enligt mitt förmenande ställt till betydligt mer skada än nytta i mänsklighetens historia.