Äntligen – spiondömde Jonathan Pollard är en fri man!

Jonathan Pollard och hustrun Esther lämnar den federala domstolen i New York i november 2015 efter beslutet om hans villkorliga frigivning.

Jonathan Pollard är äntligen en fri man!

Det var 1987 som amerikanen Jonathan Pollard, en ortodox jude, dömdes till livstids fängelse för spioneri med möjlighet till villkorlig frigivning för att ha överlämnat hemligstämplat material till Israel. Det var första och enda gången i USAs historia som en person, vilken spionerat för ett vänligt sinnat lands räkning, ådömdes livstidsstraff.

Efter 28 år bakom lås och bom bestämde en federal domstol i New York i november 2015 att Pollard skulle frisläppas men samtidigt bli föremål för långtgående restriktioner. Bland villkoren märktes att Pollard måste stanna i New York City i minst fem år, att hans datoraktiviteter skulle övervakas av USAs regering samt att han skulle bära en monitor fäst vid handleden.

Nu har emellertid Jonathan Pollards advokater Eliot Lauer och Jacques Semmelman meddelat att USAs Parole Commission beslutat häva alla restriktioner. Kort sagt: Pollard är en fri man som kan göra vad han vill och resa vart han vill. Det blir nu möjligt för Pollard att förverkliga sin dröm att flytta till Israel. https://worldisraelnews.com/us-frees-jonathan-pollard-from-parole/

Den israeliske premiärministern, Benjamin Netanyahu, har under många år sökt påverka USAs regering att frige Jonathan Pollard och har nu uttryckt en önskan om att snart få se spionen – som betraktas som en nationalhjälte av många israeler – i Israel. Det har sagts att president Donald Trump övervägde att låta Pollard medverka vid öppnandet av USAs ambassad i Jerusalem 2018, men detta blev aldrig av.

Jonathan Jay Pollard föddes i Galveston i Texas den 7 augusti 1954. Som underrättelseanalytiker vid den amerikanska flottan blev han upprörd över att viktiga dokument om utvecklingen i Mellanöstern undanhölls USAs allierade Israel och tog därför på sig att kopiera dylika handlingar och överlämna dem till en israelisk kontaktman mot betalning. Han greps 1984 sedan han gjort ett misslyckat försök att få en fristad på Israels ambassad i Washington, D. C.

Många har genom årens lopp engagerat sig för Jonathan Pollards frigivning.

Jonathan Pollard är i mina ögon inte någon tadelfri hjälte. Han har själv erkänt spioneri och dessutom medgivit, att han sålt viss hemligstämplad information även till några andra länder än Israel. Det straff han fick – livstids fängelse – stod emellertid inte i någon rimlig proportion till de brott han bevisligen begått.

En tungt vägande orsak till att Pollard så länge hölls i fängsligt förvar var att flera amerikanska försvarsministrar – Caspar Weinberger, Donald Rumsfeld och Dick Cheney – benhårt motsatte sig hans frigivning. Pollard är israelisk medborgare sedan 1995 och har fått flera gator och platser i Israel uppkallade efter sig.

Jag har under årens lopp följd fallet Jonathan Pollard och sammanfattade för två år sedan fallet på min blogg på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/23/frigivne-spionen-jonathan-pollard-nekas-bosatta-sig-i-israel/

Putins desinformationskrig: Ryssland ljuger, fantiserar och spionerar

Det råder ingen brist på litteratur som behandlar Vladimir Putins och hans militära och underrättelserelaterade upprustning. Foto: Tommy Hansson

Det börjar bli alltmer uppenbart att Ryssland under Vladimir Putins ledning bedriver ett icke-deklarerat krig över hela världen där Sverige är en given beståndsdel. I den ryska krigföringen ingår bland annat desinformation, fantiserande och spioneri.

Ett exempel på hur ryska medier helt ogenerat kokar ihop en lögnaktig bild av svenska förhållanden gav den stora och av det ryska energibolaget Gazprom ägda TV-kanalen NTV i februari i år avseende förhållanden på den strategiskt viktiga ön Gotland. NTV tog kontakt med länsstyrelsen på Gotland och förklarade att man skulle göra ett program om gotländska nationalparker.

Länsstyrelsen såg inga skäl att backa ur utan lät en tjänsteman ställa upp och prata med den ryska TV-personalen. I det färdiga inslaget ses tjänstemannen peka med en penna på en Gotlands-karta, något som förklaras med att han demonstrerar NATOs krigsplaner mot Gotland. Således en ren lögn – tjänstemannen pratade om gotländska naturreservat. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6478299

Händelsen redogjordes för av Patrik Oksanen, politisk redaktör på sajten Hela Hälsingland:

Det här är ett exempel av väldigt många som vi ser i västvärlden och Europa just nu på hur den nya informationskrigföringen sker.

Den beskrivna tekniken har tillämpats i exempelvis Frankrike, där personer intervjuats och sedan i de ryska inslagen uppgivits säga en viss sak. Vid kontroll har det sedan visat sig att de sagt något helt annat. När det gäller Gotland så ligger ön alldeles i närheten av den ryska gasledning som bolaget Nord Stream bygger genom Östersjön mellan Ryssland och Tyskland. Nord Stream ägs till 51 procent av Gazprom medan övriga andelar ägs av tyska, nederländska och franska bolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nord_Stream

Östersjöledningens dragning strax öster om Gotland framgår av denna kartbild med geografiska namn på estniska.

Ett fullt möjligt scenario är att Ryssland tar kontroll över Gotland i syfte att säkra gasledningen mot påstådd aggression från NATOs sida. De stridskrafter som i detta fall skulle behövas torde vara begränsade, då Gotland saknar trovärdigt militärt försvar. Det kan eventuellt räcka med en hotfull rysk not till den svenska regeringen om önskvärt bilateralt ”samarbete” om Gotland.

Det är ingen överdrift att säga att världen i dag upplever ett nytt kallt krig vilket pågått sedan Putin som Boris Jeltsins kronprins tog över ledningen av Ryssland år 2000. Putins tidigare karriär som officer inom den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB har i hög grad kommit att prägla den ryska statsledningen, i vilken Putin placerat ett antal KGB-veteraner. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Enligt den rysk-amerikanska Rysslands-bedömaren Anna Arutunyan i boken Tsar Putin (2012) är Vladimir Putin en ”folkvald despot” med en enorm makt. Denna möjliggörs av en månghundraårig tradition av feodalism och outvecklad demokrati. De flesta ryssar vill ha en fast hand som styr över dem. Författaren P. O. Enquist har skrivit följande tänkvärda recension i Expressen: http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Det förekommer visserligen formellt demokratiska val i Ryssland, men dessa är för säkerhets skull ofrånkomligen riggade för att säkerställa de valresultat makthavarna vill ha. Putin-anhängarna brukar fnysa åt detta och påstå, att den i folkdjupet populäre Putin inte behöver rigga några val. Detta är sannolikt alldeles sant – han vinner komfortabelt i vilket fall som helst. Putin är emellertid ett kontrollfreak som inte önskar sig några otrevliga överraskningar.

Alltså förvrängs alltså  valresultaten för säkerhets skull, vilket det finns nära nog hur många bevis som helst för. Vid valen 2012 inrapporterades av valobservatörer över 2000 fall av fusk, och i 13 procent av vallokalerna hindrades observatörerna att komma in. Lättast att fuska är det på landsbygden med få observatörer, svårast i storstäder som Moskva och Sankt Petersburg. http://www.svd.se/tusentals-rapporter-om-valfusk-i-ryssland

Putintrollen i aktion…

Ett under senare år uppmärksammat inslag i den ryska krigföringen är de så kallade ryska Putin-trollen. De bildar framför sina datorskärmar en sorts armé av professionella desinformatörer som fantiserar ihop bloggar, krönikor och inlägg med uppgift att förmedla följande budskap: ”Putin bra, Obama dålig, Porosjenko /Ukrainas president/ dålig, vad Putin hade gjort eller sagt spelade ingen roll, det var bra helt enkelt.” http://www.dn.se/nyheter/varlden/de-ar-putins-soldater-pa-natet/

Putin-trollens uppgift underlättas onekligen av att USA i Barack Obama har en president vilken i en del fall till synes medvetet går emot sitt eget lands och västvärldens intressen, till exempel i fråga om det famösa kärnvapenavtalet med skurkstaten Iran där han inte tvekat tillgripa rena lögner. Iran-avtalet kan på goda grunder beskrivas som ett nytt München-avtal som kan bereda vägen för en storkonflikt i Mellanöstern-regionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/13/det-nya-iran-avtalet-kan-bli-en-ny-munchen-overenskommelse/

På svensk mark finns därtill såväl i allmänna som på sociala media aktörer som, enligt vad jag vill påstå, inte gör någon hemlighet av att de ”hejar” på Putin och skulle välkomna ett ryskt maktövertagande i Sverige. Det är i deras perspektiv ingen hejd på den store Putins förtjänster: han skulle inte bara göra processen kort med muslimer och islamister – trots att han hittills misslyckats med den uppgiften på hemmaplan https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/  – utan han skulle också gå till rätta med allting annat som dessa Putin-fantaster retar upp sig på.

Ingenting som Putin gör kan vara fel, och allting i Ryssland är bra. Ryssland ses som det högtstående alternativet till ett degenererat väst som styrs av så kallade globalister, det vill säga bilderbergare, judiska bankirer, sionister och frimurare.

Magasinet Filter varnar för ”den svenska propagandan som gör dig rädd för Ryssland”.

Till Putin-svansen kan räknas Chang Frick, redaktör på nyhetssajten Nyheter idag, som raljerat om vilka välsignelser ett ryskt styre över Sverige skulle medför. Frick har inte gjort någon hemlighet av att han samarbetat med den ryska informationskanalen Russia Today (RT): http://nyheteridag.se/detta-vantar-om-ryssland-invaderar-sverige/ Ett annat sådant exempel är göteborgsbaserade Magasinet Filter, som ifrågasätter om Ryssland utgör något som helst hot mot Sverige: http://magasinetfilter.se/

Sedan finns det också svenska medborgare som flyttat till Ryssland och därifrån utkolporterar propaganda via sociala media. En av de flitigaste i denna kategori är en person som kallar sig Olof Karlsson, ursprungligen från Eskilstuna, som är bosatt i Ryssland med sin familj. Karlssons budskap är enkelt: allt i Ryssland är bra, Putin är toppen, allt i Sverige, USA och den övriga västvärlden är dåligt. NATO förklaras vara krigshetsande, Ryssland fredsivrande. Precis som på sovjettiden.

Slutligen måste även det gamla ”hederliga” spioneriet, en efterhängsen kvarleva från det gamla Kalla kriget, nämnas i sammanhanget. ”Ryssarna riktar in sig på  militära objekt som vägar, broar, hamnar och annan känslig information”, förklarar Jan Leijonhielm på Försvarshögskolan. ”Det är en successiv återgång till en operativ militär underrättelsetjänst. Det misstänkta ubåtsintrånget förra året passar bra in i det här mönstret.”

Bloggaren har under drygt 40 års tid då och då fäst uppmärksamheten på det sovjetryska spioneriet. Som här i Katrineholms-Kuriren den 22 december 1976. Foto: Tommy Hansson

Vladimir Putin har sedan han kom till den yttersta makten 2000 undan för undan byggt upp kraftfull KGB-närvaro i den ryska statsapparaten. Annat av intresse för ryssarna är bankernas kontoregister, socialtjänstens listor och andra databaser. Rysslands spioneri mot Sverige bedöms av underrättelseexperter vara minst lika omfattande som under kommunisttiden. En tredjedel av all rysk diplomatisk personal beräknas vara sysselsatt med olika former av spioneri.

Ryssland har tre underrättelsesorgan på plats i Sverige: KGBs efterträdare FSB, det militära GRU samt SVR som samlar in uppgifter om den ekonomiska utvecklingen. En ideologisk skillnad mellan det gamla och det nya Kalla kriget är att dagens Rysslands-vänner till betydande del finns att hämta i nationalistiska, om man så vill högerinriktade, kretsar. Även om vänsterkrafter med anknytning till olika kommunistiska och socialistiska partier och grupperingar förvisso också finns med iden ryska hejaklacken. http://www.expressen.se/nyheter/harifran-jobbar-putins-spioner-i-sverige/

De ryska ledarna, regimerna och ideologierna förgår. Spioneriet består.

Sossarnas sovjetgäng: så ”underminerades” kommunismen…

Schori och Palme i full gång med att ”underminera kommunismen” tillsammans med Castro under ett besök på Kuba 1975.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

En trio ingående i den socialdemokratiska partitoppen diskuterade regelbundet svensk inrikespolitik i hemliga möten med företrädare för Sovjetunionens spionorganisation KGB. Det framgår av en intervju med den förre underrättelsemannen Olof Frånstedt i Dagens Nyheter – se länken ovan. Mötena rapporterades sedan till den hemliga, socialdemokratiskt anfrätta underrättelseorganisationen IB som leddes av Olof Palmes förtrogne Birger Ellmér.

Olof Frånstedt, numera 83 år fyllda, var under 1960- och 1970-talen chef för kontraspionaget inom SÄPO. Han kommer enligt uppgift snart att ge ut en bok med titeln Spionjägaren, där han pekar ut ledande socialdemokrater som IB-rapportörer. Det rör sig noga taget om Anders Thunborg, Pierre Schori och Sten Andersson. Bara Schori av dessa är fortfarande i livet.

Thunborg var i olika skeden av sin karriär internationell sekreterare, FN-ambassadör, försvarsminister och ambassadör i Moskva; Schori var internationell sekreterare, kabinettssekreterare, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör; Sten Andersson var partisekreterare, socialminister och utrikesminister.

Anders Thunborg, i ungdomlig snedlugg, mellan ÖB Lennart Ljung (längst bort) och marinchefen Per Rudberg.

Olof Frånstedt har kommit över ett stort antal av de rapporter som sossegruppen vidarebefordrade till IB. Första delen av dessa dokument är signerade Anders Thunborg, som efterträddes av Pierre Schori. Frånstedt säger sig vara negativt berörd över de intima relationer den svenska sossegruppen uppenbart har haft med sovjeterna, där kontakterna sköttes av förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov som var högste KGB-representant på sovjetambassaden. Frånstedt menar, med all rätt, att ”svenska folket måste få veta” vad höga politiker sysslade med i lönndom under det Kalla kriget.

Frånstedt citeras på följande sätt i DN-intervjun:

Det var tydligt att Streltsov på olika sätt försökte knyta det socialdemokratiska partiet och den sovjetiska kommunistregimen närmare varandra. Och Socialdemokraterna verkar inte ha varit helt motspänstiga mot den strategin.

Nej, verkligen inte. Snarare förefaller herrar Thunborg, Schori och Andersson ha varit ytterligt nöjda med att kunna stå till tjänst. Deras samröre med Sovjet och KGB tangerar snarast spioneriets domäner. 1965 åkte därtill de båda socialdemokratiska påläggskalvarna Thunborg, en före detta speedwayförare i elitklass, och gamle brevbäraren Andersson över på en hemlig visit till Moskva. Detta skedde på inbjudan av den sovjetiska Vetenskapsakademien.

Frånstedt meddelar vidare att Thunborg i samtalen med KGB-mannen Streltsov var mäkta förgrymmad över vad han uppfattade som otillbörlig konkurrens från Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och dess nye ledare, Carl-Henrik (CH) Hermansson, som enligt Thunborg sökte paradera som någon sorts bättre socialdemokrater. Vad Schori beträffar rapporterar han att ryssarna varit irriterade över sovjetkritiska artiklar i sossetidningar.

Utrikesminister Sten Andersson tar emot sin favorit, PLO-terroristen Yassir Arafat, på Arlanda.

Schori menar enligt DN-artikeln att han ”försökte dämpa Streltsovs oro”. Inte heller Schori kan rimligen ha varit särskilt lycklig över socialdemokratisk sovjetkritik, i den mån den nu förekom, mannen som ända fram till Baltikums frigörelse försäkrade för vem som ville lyssna att de baltiska staterna icke var ockuperade men möjligen annekterade. Samma linje förfäktades av medkonspiratören Sten Andersson, södergamängen som nu blivit utrikesminister.

Frånstedt anser att det var fel att ha så pass nära förbindelser med det kommunistsyrda Sovjetunionen mitt under det Kalla krigets kallaste år. Men så gick det till bakom socialdemokratins kulisser under denna tid. Fullt stöd hade det sovjetvänliga gänget av sin statsminister Olof Palme, vilken i ett beryktat uttalande klargjorde: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism.”

Så till Pierre Schori-citatet, som har alla förutsättningar att bli en klassiker i stil med utsagan om Kubas diktator Fidél  Castro som en ”renässansfurste” som var ”för stor för sin ö” och ägde närmast ”encyklopediska kunskaper” i en intervju i Skånska Dagbladet 1986:

Vi ville underminera  kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.

Spionöversten Wennerström ville bidra till fred och avspänning på sitt eget sätt.

I själva verket, påstår Schori, ville man med de intima kontakterna och informationsutbytet med KGB ”bryta ned kalla kriget och bidra till avspänningen”. Upplysningsvis var det också så ärkeförrädaren och livstidsdömde spionöversten Stig Wennerström rättfärdigade sitt spionage för Sovjetunionens räkning. Genom att lämna över hemliga dokument till ryssarna sade han sig vilja utjämna skillnaderna mellan USA och Sovjet och på så sätt bidra till fred. Detta framkommer exempelvis i Anders Sundelin: Fallet Wennerström (Norstedt 1999).

Det var självklart ingen vettig människa som trodde ett ord av vad Wennerström sade då, och det lär inte vara någon med vettet i någorlunda behåll som tror på Schori nu. Denne stod i varje världskonflikt på kommunisternas sida, det må sedan ha gällt Sovjet, Kuba, Nicaragua eller Angola. Mig veterligt fanns det inte någon kommunistdiktatur i främst Tredje världen som Schori inte gillade högt och rent.

Förre KGB-mannen Gordievsky avslöjade Schori som samarbetspartner med KGB.

Den mig närstående tidskriften Contra avslöjade redan för nästan 15 år sedan (nummer 2/1999), genom en intervju som vår medarbetare Bertil Wedin gjorde med avhoppade KGB-höjdaren Oleg Gordievsky i England, att Pierre Schori försett KGB med oväderlig information om svensk politik, opinion, militär etcetera. Detta skedde genom möten på neutrala platser, exempelvis restauranger, där det fördes ett samtal mellan KGBs representant och Schori som bandades och sedan analyserades av experter.

Contras scoop den gången – som föga sensationellt inte rönte någon större om ens någon medial uppmärksamhet – stämmer rätt väl överens med vad Olof Frånstedt nu avslöjar om hur det gick till när svenska socialdemokrater gav KGB viktig information i hemliga möten.

Jag håller inte för otroligt att Sovjet på detta sätt erhöll i sitt slag lika värdefull information som Wennerström försett det med.

Palme och Castro ser ut att trivas ihop med sina rökverk.

Åström inte den förste

Mitt förra inlägg om den nyligen avlidne toppdiplomaten Sverker Åström rönte viss medial uppmärksamhet, främst beroende på att jag lyfte fram Åströms öppna homosexualitet. Jag hävdade bland annat att denna kan ha ha haft  betydelse för Åströms eventuella agentskap i Sovjetunionens sold.

Det är ett faktum att Sverker Åström (1915-2012) ofta nämndes som tänkbar sovjetspion inom utrikesförvaltningen. Själv avfärdade han, av naturliga skäl, sådant som nonsens. Han menade att hans homosexualitet hela tiden varit känd inom stats- och utrikesledningen och att den därför inte utgjorde någon anledning för ryssarna att tvinga honom utföra tjänster för deras räkning.

Detta anser jag vara ett irrelevant argument i sammanhanget. Åström kunde givetvis ha varit KGB- eller möjligen GRU-agent alldeles bortsett från sin sexuella läggning. Det är dock viktigt att komma ihåg att vid den tid Åström inledde sin yrkeskarriär vid UD 1939 så var homosexuella handlingar straffbara och ansågs dessutom allmänt sett skamliga. Så var fallet under hela Åströms aktiva diplomatbana, som sträckte sig till 1982.

Det är självklart att om sovjeterna hade läckt Åströms läggning till media så hade det inneburit slutet för Åströms diplomatiska karriär. En sak är att hans bögeri må ha varit känt för stats- och utrikesledningen. Varken Åström själv eller hans arbetsgivare var dock betjänta av att det hela kom till allmän kännedom. Så visst hade sovjeterna en kraftfull hållhake på Åström!

Sverker Åström har i själva verket mycket gemensamt med ett knippe i stort jämnåriga brittiska toppdiplomater vilka alla avslöjades vara agenter för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Låt mig i korthet rekapitulera några av dessas välkända öden.

 Guy Burgess (1911-63). 

Guy Burgess (1911-63) var en brittisk spion och dubbelagent i Sovjetunionens sold. Han var medlem i den brittiska spionring som kallats ”The Cambridge Five” och vars övriga medlemmar var Donald Mclean, Kim Philby, Anthony Blunt och John Cairncross. Intressant vid en jämförelse med Sverker Åström är, att Burgess i likhet med svensken på 1930-taket anslöt sig till en pronazistisk grupp i syfte att dölja sina kommunistsympatier. Åström var å sin sida med i en nationell studentförening med sympatier för Tredje riket.

I likhet med Åström var Guy Burgess homosexuell med ett yvigt sexliv. Han drack dessutom som en svamp, klädde sig illa och var enligt samtida källor inte särskilt noggrann med hygienen. När Burgess var anställd vid brittiska Foreign Office i mitten på 1940-talet rekryterades han av KGB. Och när han tjänstgjorde som ambassadsekreterare i Washington, D. C. 1947  överlämnade han hemliga dokument till Sovjetunionen.

 Donald Mclean (1913-83). 

1951 avslöjades dock Guy Burgess och diplomatkollegan Donald Mclean (1913-83) som landsförrädare och fann för gott att fly till Moskva, där de givetvis hälsades som hjältar. Burgess fann sig aldrig till rätta i Moskva utan dog, bitter och olycklig, vid 52 års ålder 1963. Mclean, däremot, anpassade sig till livet under kommunismen, fick höga utmärkelser/grader och var respekterad i den sovjetiska kommuniteten. Mclean var gift och flerbarnsfar men hade även homosexuella böjelser.

Anthony Blunt (1907-83) umgicks i samma studentkretsar som Philby, Burgess, McLean och Cairncross. Han var en konsthistoriker som 1940-45 under en anställning inom den brittiska underrättelsetjänsten utifrån en ideologisk övertygelse överlämnat hemliga handlingar till Sovjet. Han hjälpte också Burgess och Mclean att fly 1951. Historien uppdagades redan 1964 men Blunt åtnjöt tills vidare immunitet.

 Anthony Blunt (1907-83). 

När saken nådde offentligheten 1979 blev det dock stor skandal och Blunt tvingades lämna alla uppdrag – bland annat var han chef för drottningens konstsamling – och avsäga sig sin adelstitel. Han sade sig ångra sitt spioneri och dog som en bruten man 1983.

Det kan tyckas märkligt att homosexuella som Åström, Burgess, Blunt och i någon mån Mclean sympatiserade med Sovjetunionen. Ty det gjorde Åström oavsett om han var sovjetagent eller ej. I början av 1940-talet träffade han inom parentes sagt, inom ramen för sin tjänstgöring i Moskva/Kujbysjev, den senare spiondömde översten Stig Wennerström, vilken då var militärattaché i Sovjetunionen. En homosexuell livsstil har ju  aldrig varit populär i Sovjetunionen, alldeles tvärtom.

Det är dock inte särskilt märkligt ur en psykologisk synvinkel. Som homosexuella kände de nämnda herrarna ett utanförskap gentemot det etablerade samhället, där deras läggning ansågs brottslig alternativt skamlig. Det föll sig då naturligt att solidarisera sig med ett synsätt och en nation som var raka motsatsen till vad det egna samhället stod för. Spioneriet/landsförräderiet blev ett sätt att ge igen för lidna oförrätter.

Den som vill läsa mer om de klassiska brittiska spionerna kan med fördel läsa John Costello: Förräderiets mask (Mask of Treachery), 1988 som utgår från fallet Blunt.